Tillämpat skrivande Reportaget - ett berättande språk
"Det är ingen svårighet att hitta dit för jag får sällskap på vägen av en som bor där. Han är åtta år, har hela huvudet fullt av vitkrulliga lockar och är söt som en liten ängel. Ängeln stannar på skogsstigen, kikar upp på mig med glittrande blå ögon och säger: - Vad heter du, kärringdjävel? Barbro Alving, signaturen Bang på väg till Skå Edeby. Publ. i DN
Reportaget ett friare sätt att skriva Kräver mod, en vilja att pröva sina vingar Att skriva en bra historia! Det är vad det handlar om! Torsten Ehrenmark Cecilia Uddén Barbro Alving - Bang Jan-Olov Olsson - JOLO Marianne Höök
Medan nyhetstexten rakt ska förmedla det som är nyheten kräver reportaget, krönikan, personporträttet, den längre personliga intervjun större närvaro av skribenten. Du skriver inte bara ned orden. Här är detaljerna viktiga! Tonfallet. Miljön. Dofterna. Det personliga.
Reportaget kan väl förankras i nyhetssammanhang Exempel: Krigskorrespondenternas rapporteringar Reportage kring idrottshändelser Naturkatastrofer
Det skrivna ordet måste hela tiden vidareförädlas för att kunna konkurrera med de nya, snabbare medierna Jämför med det vi lyssnat till!
Vad gör ett bra reportage? Nyfikenhet! Vara påläst och ambitiös! Bra på att skriva. Ta tillvara den egna fantasin. Inlevelseförmåga. Kunna improvisera. Se nya infallsvinklar. Ha stilistik fantasi När man intager osten, så höjer sig gomseglet som ett gotiskt kyrkvalv" Torsten Ehrenmark
Hinder och fallgropar Var försiktig med ordet jag. I första hand är det den andra personen/ det andra skeendet som ska framträda. Får inte bli självuttaget. Undantag I spirituella sammanhang, i krönikor, när jaget har en naturlig roll att finnas i reportaget.
Skoluppsatsen Reportaget får inte bli en jämntjock smet. Ingången är lika viktig som hos nyhetstexten. (se de exempel som delats ut)
Kill your darlings Bli inte så förtjust i en formulering att du inte vill avstå från den trots att den inte har där att göra. Du behöver inte ta med allt du samlat in. Det kan bli för mycket.
Beskedlighet Din artikel berör ingen. Den gör ingen arg. Den gör ingen glad. Lite mesig och ointressant. Språkligt torftig. Behöver inte vara språkfel men oengagerat språk, invecklat, klichéartat, slitna uttryck. Pratigt, svulstigt.
När? Hur skriver du, i presens eller dåtid? Ska du varva tempus? Vad vill du skapa? Tänk efter före! Var? - Vilken miljö befinner du dig i? Håll ögonen öppna, betrakta, fundera! Vad? Vad ska texten handla om? Du måste ha något att berätta för läsaren. Vem? Viktigt med huvud- och biroller i din text. Annars är risken stor att det är du själv som artikeln kommer att handla om.
Hur lockar du läsaren i ett reportage? Till skillnad mot nyhetstexten är det inte fakta som är det viktigaste. Reportaget sätter språket i centrum. Det öppnar för olika öppningar, annorlunda ingresser Men visst går det också att använda sig av mer nyhetsliknande inledningar
Barbro Alving - Spanska inbördeskriget http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?program ID=1602&Artikel=810158 Cecilia Uddén Kriget i Gaza http://www.sr.se/webbradio/?type=db&id= 1569681 Cecilia Uddén Kriget i Gaza http://www.sr.se/webbradio/?type=db&id= 1567655
Nu ska vi öva. Reportageanalys Se text som delas ut
Tänk på detta: Kompositionen (textens uppbyggnad) Närvaro (få läsaren att känna att han är där) Miljöbeskrivning (bra sätt att skapa närvaro) Bildspråk (lite originellare beskrivningar) Kontraster (berätta om det lilla och det stora) Inledningen (sätt allt på plats!) Avslutningen (När är det dags att sätta punkt?) Människobeskrivning (skapa engagemang) Humor (ger texten egenart) Symboler (budskap utöver det konkreta patetiskt?) Synonymer (berikar ditt reportage)
Niagara På min avd för kvarglömda poeter har jag en rad av Johan Nybom Jag stod vid Niagaras vilda svall Han var om jag minns rätt ett rov för stridiga känslor, vars proportioner han inte hade insett, förrän han stod inför Niagara om han nu någonsin kom dit. Ett utbrott som kunde jämföras med en vattenavrinning av 5 900 kubikmeter per sekund skulle i våra dagar leda till internering. I alla fall, så tänkte jag på Nybom när jag stod vid Niagara. Det är väl sådant som kallas levande dikt. Väldigt mycket vatten stjälptes över stupet ner i grytan av kokande skum och den berömda misten steg som mjuka vita slöjor över fallkanten. Det var banalt men i min värld är endast det banala värt att uppleva och jag finner tristessen nästan outhärdligt spännande. Att vara turist är att resa omkring och se banala saker under tilltagande tristess, därför att man känner att man inte hör till. Det finns bara ett enda vattenfall som ger mig en känsla av att höra till, och det är de skummande katarakterna vid Skebäck i Örebro, där jag skrikande släpades över på en gångbro av en envis farfar. Jag glömmer det aldrig. Vattenmassorna sjöd under mig, jag fick svindel när jag betraktade de sugande virvlarna och jag ville kasta mig i och föras bort mot de stilla vattnen utåt Oset, flyta i den vita sjömanskostymen och mössan med inskriptionen Sveriges Flotta. Niagara bekom mig inte. Där var jag bara en utomstående betraktare, som konstaterade att det fanns. Men den första indianen som i tidernas morgon lockades av bruset och plötsligt steg ut ur skogen och stod inför naturens vilda raseri, måste ha sagt Howgh! eller nåt liknande. Nu finns det ingen skog längre. Floden är gränsen mellan Förenta staterna och Kanada. Amerikanerna har fått det minsta fallet på sin sida och hämnats med att uppföra världens fulaste stad på kalhygget, ett märkligt monument över människors förmåga att svina ner med byggnadsmaterial. Kanadensarna har gjort en engelsk parkanläggning av sin strand men det blir för sockersött och stämmer inte heller. Som när en berusad pälsjägare snarkar med stövlarna på i skär barnkammartyll. 2,5 miljoner turister kommer hit varje år och konstaterar att fallen finns. Det blir ungefär 7 000 människor varje dag året runt, alla fast beslutna att återvända hem med ett smaklöst askfat eller en anskrämlig blomvas med inskriptionen Minne från Niagara. Det blir pengar, det. Folk gruffar över att en Watteautavla som bara finns i ett exemplar kostar miljoner, men de slänger gladeligen ut flera gånger så mycket för att personligen få äga ett fult askfat som står på en byrå i åratal med två knappnålar och en skjortknapp. Man kan också för ett antal dollar stiga med hiss direkt från souvenirhelvetet ned i underjorden och likt en medeltida munk i svart plastkåpa vandra i kalla bergtunnlar till små balkonger rakt under fallet. Man får vatten i mun och ögon och ser i bästa fall en vitgul, dånande vattenridå, men det är lattjo att munka omkring med alla obekanta och känna sig som en av bröderna. Det finns andra perspektiv också: med helikopter från USA-sidan för fem dollar och med Djurgårdsfärjan Maid of the Mist, som kilar runt i floden nedanför fallet och går upp strax intill vattenväggen. Men skepparna är arga, för ingenjörerna stjäl vatten till kraftverken som bara blir fler och fler, och en vacker dag kommer färjan att gå på grund och bli sittande. Den store Blondin märker man ingenting av runt Niagara. Det är underligt. För mig är Blondin och Niagara två oskiljaktiga begrepp. Blondin var en av min barndoms hjältar vid sidan av de diktade gestalterna Phileas Fogg och Mikael Stroganoff (hette han så, Tsarens kurir, eller är det biffen som spökar?). Han omnämns i en broschyr som finns att köpa vid fallet men man saknar ett minnesmärke. Eller en ful souvenir. Blondin var ifall ni har glömt det en fransman som gick på lina över Niagara. Inte en gång som jag trodde utan varje dag i flera veckor. Ibland lagade han sin frukost på linan. Men hans mest berömda uppvisning ägde rum sommaren 1859 inför dåvarande prinsen av Wales. Då promenerade han över med sin manager Harry Colcord på ryggen. Det har på senare år slagit mig att Colcord kanske var den mest beundransvärde av de två. Jag frågade ett antal personer var Blondin hade gått över, men ingen tycktes veta det. Somliga visste inte ens vem Blondin var. Efter Blondin skulle alla människor gå på lina över Niagara. Det blev så många mellan 1859 och 1896 att folk tröttnade på dem och istället lät sig fotograferas på en kanapé med fallet som bakgrund. Men lindansarna var professionella och utsocknes. Turister om man så vill. Det var en annan sak med ortsbefolkningen. De som hörde till. För dem var Niagara en utmaning, en naturkraft som man skulle brottas med och eventuellt besegra. Sex personer, en kvinna och fem män, har låtit sig slungas ut över Hästskofallets i tunnor eller liknande farkoster under 1900-talets första hälft. Kvinnan och två män klarade sig. De tre andra omkom. Senast det hände var 1951, när kanadensaren Red Hill kröp in i en egen konstruktion av åtta sammanbundna lastbilsdäck och kastade loss strax ovanför fallen. Däcken flöt upp undan för undan nedanför fallet och hans kropp hittades efter 16 timmar. Hans far var lika fascinerad av Niagara men gick aldrig över fallet. Hans bror Major går och bidar sin chans. Han var på väg en gång men hans tunna stötte på grund och polisen gick ut och hämtade honom. Allt manfolk i familjen Hill har bara haft Niagara i tankarna under generationer. De bor där nämligen, de hör till, fallet är deras och måste besegras. Jag förstår dem. Som man måste förstå, när man upplevt Skebäck. Torsten Ehrenmark (1962) Ur boken Instängd på norra halvklotet Bokförlaget Bra Böcker
Pär Wästberg Skall det vara så här nuförtiden? Undrade studentens fader och vankade oroligt i hörnen med sitt sherryglas. Är dom inte glada på studentfester? Är det inte modernt längre? Sällskapet gav inte ett ljud ifrån sig, sedan mockaskedarna slutat skrapa mot tårtassietterna. Där var ett par unga skalder och några som skulle bli skalder och en syndikalistisk kulturredaktör med hov och en kulturskribent från en aftontidning (som för dagen gått rätta med underbarnets bok under rubriken Av med kortbyxorna!), ett par tecknare och en skulptrisflicka från Konstakademien. Hon hade lugg men ingen av pojkarna hade skägg. En ung man i ylletröja reste sig uppbragt när det blev tal om fotografering, dock inte förrän efter det bilden var tagen. Alla markerade sitt avståndstagande från studentexamen och puerila upptåg. Detta var ett spektakel man lånade sig till därför att vännen Pär lånade sig till det. Plötsligt tycktes miljön för dem för stark och alla började sjunga Bandera rossa, den medryckande italienska kommunistsången, som klingade anslående mellan barockskåp och biblioteksväggar. Studentens fader såg ut som om han tänkte på Ivar Andersson. Studenten själv vandrade runt med molnfri panna, vänlig, verserad och balanserad med ett ord för var och en, både de rödrutiga vännerna från Mateamorphos och släktens tanter. Vi inhämtade att examensdagen att examensdagen förflutit med bibehållet sinneslugn för hans del. Hans senaste bok Enskilt arbete (med förlagstexten: denna volym är på förlagets initiativ sammanställd och utgiven till författarens mogenhetsexamen) hade lärarna fått med dedikationen, men efter förhören för att det inte skulle få tycke av den markurellska studentexamen. På frukostrasten hade han ätit med god aptit och haft tid att skriva ner svaren på de frågor han förstått att vi tänkte komma med. Han hade uttalandet i fickan, varsågod. Studentexamen är en belöning för ett arbete som jag inte varit engagerad i och knappt medveten om. Jag har varit en robot i skolan och haft alla mina intressen utanför den. Därför vill jag inte anklaga skolan för någonting. Jag inbillar mig att ha skött mitt jobb med en viss mekanisk plikttrohet och skolkat där jag kunnat. Jag trivs bra med goda kamrater och lärare. Några konflikter har jag inte haft. Några mer bestående minnen bär jag inte med mig. Mest skall jag väl minnas mina kvicka lärare, många lektioner var orgier i skratt. Man var för övrigt tacksam för så lite i den vägen. Att vara student är en rolig roll. Det är ju ett spektakel och ett skådespel allt det här. Själva studentexamen har blivit alltmer meningslös, men nog kan det vara nyttigt med nervpåstående ansträngningar efter 12 års rutin. Värre är att detta firande på så många håll blivit en prestigefråga. Man ängslas i månader för att det inte skall komma tillräckligt många för att ta emot en och sjunga, för att bussen, vagnen eller skrindan inte ska se nog piffiga ut etc. Denna sorts tävling är ganska hemsk och leder till en massa smärre tragedier. Själva firandet tycker jag kunde vara långt mindre traditionsbunden och mer individuellt än det nu utformas. Eller också som i en mängd småstäder så traditionellt att individen försvinner. Så lugnt ser den 19-årige författaren på sin så kallade mogenhetsexamen och bekräftar därmed återigen att ungdom inte nödvändigtär förenad med omognad lika lite som ålderdom behöver föra med sig mognad. Sen blev det middag och med gulnade studentmössor på svaj strömmade där in Pär Wästbergs förläggare Carl Björkman, Olof Lagercrantz, Georg Svensson, Gerard Bonnier, Pke Runnqvist och annat litterärt folk, alla kvarlevor från den tid då man var glad på studentmiddagar. Och studentens fader kunde åter känna sig hemma. Han höll ett elegant tal, utformat så att det kunde användas igen om två år då Pär Wästberg blir myndig, om fem år då han gifter sig och om tio år då han doktorerar. Marianne Höök VeckoJournalen, 1953 Publicerad i boken: Får man vara lite tilltalande i det här samhället? En antologi sammanställd av Annette Kullenberg, Atlas 2008
Nu är det dags för er att skriva ett reportage. Se utdelade papper. Lämnas in 6 april kl 12.00 Genomgång 9 april Grupp 1 8.15-11.00 sal 11B 343 Grupp 2 12.15-15.00 Sal 11B 344