Min tid livet i Purkijaur under 1900-talets första hälft

Min tid livet i Purkijaur under 1900-talets första hälft Berättelser byggda på intervjuer Min tid. Från sex till sexton år, då jag började arbeta med de vuxna, fick ansvar för hästar, kor och får, och lärde mig väva och laga mat. Jag levde i en brytningstid. Gustavsson, född 1923 Vid pennan GUN HOFGAARD 3

INNEHÅLL Förord 9 Tankar om Linné och Purkijaur 11 Berättarna och ett litet persongalleri 13 Berättarna 14 Märta Tängman 14 Nilsson 14 Nilsson 14 Henning Nilsson 15 Gunnar Johansson 15 Syster Qvarfordt 15 Gustavsson 16 Ivar Länta 16 Helge Andersson 16 Lars Pirak 17 Rune Nilsson 17 Ingvar Karlsson 17 Arne Forsman 18 Litet persongalleri 19 Emma och Leonard Fjällström 21 Beda Kvickström 22 Isak Holmkvist 22 Pärla-Gustav 22 Anders Andersson 22 Evangelisten Antonsson 23 Eva Svanström 23 Purkijaur i korta glimtar genom historien 24 Uppgifter från berättarna och nämnda publikationer 26 Kor och mjölk 31 Strö under 32 Skogsbete, fäbodplatser och hagar 33 Kostigen 34 Gå med ko till tjuren 34 Ta vara på mjölk 35 Filet och smöret 36 Ost 37 Det blev tyst 37 Jokkmokks Allmänning 38 Slåtter, hässjor och bete 40 Gå på änge 40 Vallhö och havre och perlusker 43 Städja getingar 44 Löv till får 44 Köra hem hö på vintern 45 Trampar för häst 46 Hässjor och skylar 46 Snes och skyl 46 Myrhöhässja 47 Vallhöhässja 48 Hässja med tråd 48 Lövhässja 48 Torvhässja 48 Säd för bröd och foder 51 Hushållningssällskapet 53 Kvarnar, mjöl och bröd 54 Kvarnar 54 Bagerskor och bagarstugor 55 Storbak och andra bak 55 Tunnbröd 56 Tyllbröd, tylla 56 Framugnsbröd 56 Mjukkakor 57 Hårdkakor, knäckkakor 57 Blodbröd 57 Potatisbröd 57 Kolbullar 57 Hastbullar 57 Gröt 57 Pull, pull, pull 60 Sjöfågelägg 61 Fisk och fiske 63 Olika redskap för olika fiskar under olika årstider och olika namn och uttryck 65 Ut och dra nötter 68 Sjövarp 69 Landvarp 71 Ut och isnöta 72 Notplatser i Purkijaure 72 Notminnen 73 Mört och riktig stek 74 Pärlfiske 75 Potatis och rovor 79 Gödsel, rena guldet 82 Vilda bär och trädgårdar 84 Johannas trädgård 86 Frukt 86 Slakt, kött och konservering 88 Hushållsgris 89 Ta tillvara och tillreda 89 Blod 89 Märgben och andra ben 90 Lever, lunga och hjärta 90 Renklövar och grisfötter 90 Fågelsoppa och harstek 90 Torrkött 91 Korv och köttbullar 91 Lagring och konservglas 91 Kocka. Laga mat inne och ute 94 Vilt, jakt och hundar 98 Mindre djur och fågel 99 Älgjakt 101 Rex och andra hundar 102 Vargjakt på Purkisjön 103 Får, ull och kläder 105 Karda, spinna, stampa, sticka, virka, sy, garva, stoppa, väva 105 De äldre kunde 108 Dun, hö och hår 110 Skohö 111 Skor och stövlar 111 Verktyg, redskap och maskiner 113 Kontar, rivren och ryggsäckar 114 Från hästredskap till traktordito 115 Man måste vara framför 115 Handverktyg för husbygge i Runes uthus 2003 116 Ved, eld, vatten och is, och el 119 Torrfura gav hemsk rök 119 Arbetsljus och el 121 Is och vatten 121 Simma eller drunkna 124 Putte var skackelill 124 Nicke grävde brunn 124 5

Hästar 126 Hästbete i Tapmuk 127 Köra ner en häst 130 Skogsarbetar- och flottarminnen 133 Örvikstiden 133 Skogsarbetarminnen 133 Hon kallades Mattias 135 Flottarminnen 136 Onaturligt mycket timmer 137 Tegel, kvarts, kol och tjära 138 Tegelbränning i Purkijaur 138 Kvartsbrott ovanför Lerudden 139 Kolning i Kåivo 139 Tjärdal i Norrstrand 140 Städat, rent och fint, inne och ute 141 Fint ute 141 Fint inne för vardag och helg 142 Städning, det var noga 142 Disk 144 Lut, rysstvål, såpa och Tvätta-Lätt 145 Storbyk 146 Flytta med årstiderna 149 Nu kom lappan 150 Familjegrupper som for förbi Purkijaure 150 Tattare, luffare och nasare 151 Båtleder, stigar och vägar, gästgiveri och kiosker 152 Kvikkjokksleden 152 Stigar, cykelstigar, båtleder och vintervägar, färjor och broar 154 Gästgiveri och kiosker 155 Kungsbrevet 156 Bara att sticka därifrån 158 Post, tidningar, telefon och radio 161 Postgång 161 Tidningar 162 Telefonväxel 162 Radio 162 Vila, ta paus, festa och leka 163 Pula i snö och andra lekar 164 På tro och loven 166 Lördagen den 6 oktober 1906 166 Födelsedagar, helger och kalas 167 Jokkmokks vintermarknad 170 Nordenskiöldsloppet 1884 170 Droger 170 Sprit 170 Tugga kalmus och röka kritpipa 171 Kaffebönor, surr och socker 172 Skolan i Purkijaur 173 Skolminnen 175 Skolstriden 176 Från barnsäng till dödsbädd 178 Småbarn 178 Dela med sig 179 Hjälpa till och ta ansvar tidigt 180 Saras dans 181 Ren, fin och fri från löss 182 Mygg, löss och skabb 183 Inte var det att fara till doktorn 184 Städja blod 184 Kråkhacka, ros, sot, skrofler och andra plågor 184 Undantagsgummor och sockenhjon 186 Mobiliseringsminnen 187 Syner, småfolk och varsel 188 Döden 188 Liktransporten från Östra Randijaur 189 Gårdens korta historia i glimtar 192 Byggnaderna på gården 193 Bagarstugan 193 Storbyggningen 194 Sommarlagårn 196 Gamla lagårn 197 Kornbodan 197 Nya lagårn 197 Dass 198 Vedbodan 198 Vagnsbodan 198 Matbodan 198 Röladan 199 Isbodan 199 Tegelladan redskapsbodan 199 Smedjan 199 Rökkåtan 199 Sågen 200 Båthuset, sjöbodan med brygga och isbrytare 200 Båtverkstaden 200 Byggnader på Drölan och andra byggnader 201 Stuga och sommarlagård 201 Två lador 202 Lada på Kattisvikholmen 202 Kojor 202 Ort- och platsnamn i och runt Burkávrre 203 Porki jaur, Purkia träsk, Päerki Jauri, Purckjaur, pocke Jaurij, PirkenJauri, Prucken- Jauri, Burkaure, Burgávrre, Purkijaur 204 Platser i och nära Purkijuare 206 Några samiska ord i platsnamnen 210 Uttryck och ordlista 211 Ordlista 213 Litteratur 221 Tack 222 6

Appoälven, sommaren 1956. : Antagligen Brändöns fjällkor, är nog mor och döttrar. 30

BLOMMA SNÖGA ROSA VALLA SNÖVIT KULLA BL OMMA SNÖGA ROSA V ALLA SNÖVIT KULLA BLO MMA SNÖGA ROSA VAL Kor och mjölk Efter den här inledningen så är i alla fall jag hungrig och tänker på fil och smör och mesost och nybakt bröd och nyseparerad grädde i kaffet! Skötsel av kor och kalvar, handmjölkning och mjölkhantering var främst kvinnors och flickors ansvar. Deras dagsuppgifter krävde stora kunskaper i teknik och planering, i tillredning och hållbarhet. Kor och kalvar betade utanför gårdarna, stängsel höll dem ute från vallar, potatis- och grönsaksland. I slutet av 1930-talet fanns 36 kor i byn, antalet kor i byn minskade dastiskt på 1950-talet. Orsakerna var flera, bland annat tillgång på lönearbeten och beskattning av gårdarnas produktion. Men nog fattas det oss i byn idag, koljud, kodofter, kovärme och spenvarm mjölk. För att inte tala om den lugna sången från en separator! Vi hade mest fjällkor, de behölls så länge de gav någotsånär bra med mjölk, de blev uppemot tio år gamla. Blev ju svårt att slakta dem, de var som familjemedlemmar. Henning Mina föräldrar hade en period sju kor, men oftast hade de tre kor och ungdjur. Korna gick i skogen hela somrarna och kom ner från skogen var kväll till sommarlagårn som stod utanför hägnan. Gustav Nilsson på Purkijaurholmen arbetade åt Ransoneringsnämnden under kriget, han åkte runt och kontrollerade om korna kalvat och när man slaktade på gårdarna. Utifrån hans rapporter fick man ut sina ransoneringskort. Klockan sex på morgonen gick vi till lagårn. På en särskild spik i porten, mellanrummet mellan lagård och 31

lada, där hängde lagårdskläderna, vanliga städrockar som vi tog på utanpå kläderna och så huvuddukar. Vi fyllde krubborna med hö, havre och perlusker, eller myrhö och halm. Öppnade häcken, en stänganordning som hindrade korna från att sticka in huvudet över matbordet under natten, en vickbar stolpe som kunde dras på plats mitt framför varje ko. De stod då så att all gödsel hamnade i flon och de höll sig rena och fina, men vi borstade, ryktade dem med en rotborste ändå varje morgon. Efter att de fått mat och blivit ryktade skottade vi ut gödseln. Vi torkade juvren med våt trasa, mjölkade och sen fick de vara ifred fram till halvniotiden då vi stängde häcken igen, sopade rent och strödde under. I porten lades en stor hög med hö upp på morgonen, för att räcka hela dagen åt korna. Sinkor, kor som slutat ge mjölk, fick halm. Nu ska jag gå och stilla korna. Mamma gick för att ge korna sitt huvudmål kring tre halv fyra, kallad stilltiden. Korna fick myrhö plus halm, ungefär så mycket som två gånger en julkärve till var ko, ibland fick de vallhö. Om det fanns dåligt med fodret fick de döjda, en del gav sina kor döjda på morgonen. Kor som skulle kalva kunde få lite slösäd. Vi gödslade sen ut och borstade av dem. På sommaren stillade vi dem aldrig, då var de ju i skogen. Purkijaur, dokumentation av byn Purkijaur (Anna, s syster) På 1920-talet, med större tillgång till vallhö, upphörde man med sörpa och döjda och började med kallstill. Sparade arbete i lagårn, men korna saknade (den varma) döjdan. På vintrarna var arbetet utomhus klart vid femtiden och vi åt vår kvällsmat. Mellan sju och halv åtta kvällsmjölkade vi och de fick lite gott att äta igen, fräkne eller grönfoder, perlusker och havre. Mamma visste precis vad korna behövde, högmjölkande kor fick ju extra tilldelning. När de ätit stängde vi häcken för natten. Som tillskott och lite omväxling fick ibland korna kokt mört eller fiskspad blandat upp i döjda. Som mest en till två gånger i veckan, inte för mycket för då sätter det smak på mjölken. Grönsaksskal och potatisvatten fick de också. Inne i farstun stod en enkom hink, med lock, till matrester. Mamma slog skummjölk över resterna och öste över med en slev till täta trälådor som skurades ibland. Senare fick korna rester och döjda i hinkar. När vi hade gris fick den resterna, och två tre hundar åt ju också en del. Efterbörden efter kalvfödsel brukade vi gräva ner bakom vedbodan, eller på vintern bakom gödselhögen. Man ville inte ha den i gödselstacken av någon anledning. Tant Erika och farmor kunde få ut efterbörd, som inte kom ut själv, med en dekokt kon fick dricka några gånger med två timmars mellanrum. Om något var kvar så rann det ut när det ruttnade och kon blev inte sjuk. Om korna fick utslag på spenarna, då plockade de några örter, kokade och satte på, och utslagen gick bort. De gjorde smörjelse av tjära, talg och någon växt som skyddade juvren mot broms och mygg när korna var på bete. Det sattes på efter morgonmjölkningen och tvättades bort med såpvatten på kvällen. En gång jagades en av våra kor av en björn och kon kastade kalven. Hon blev brunstig igen men tog sig inte utan såldes sen till slakt. och Vi smorde in spenarna på korna med tjära blandad med osaltat smör mot knott och mygg. Första myggdöden kom ut före kriget och hette Flit (sid 00). Det var i en spruta och luktade själva döden! Och länge, nästan som bensin. Flugor och mygg dog av det. Vi hade en förstakalverska en gång och hon kunde inte få ut kalven som var felväxt, och hon ville inte resa sig. Veterinär från Jokkmokk tillkallades och vi tvärslog kallt vatten över huvudet på kon som då reste sig. Veterinären sågade av benen på kalven med ett rep, inne i kon, och tog ut den i bitar. Så räddades kon, den bästa kon som fanns! Strö under Allmänningen (sid 00) hade ett mosstag mellan Norrstrand och Byxviken, men ingen tog mossa där. Vi tog vår mossa till strö, alldeles här nära gården bortom Odlingen, där hade vi en torvströhässja (sid 00). Ingvar Man skar mossa i stora fyrkanter, 60 till 80 centimeter, till strö med en flåhacka på sommaren. Och inget vatten fick vara i mossan, för då torkade det aldrig. Man tog av det övre lagret på myren. Strö under, ja korna hade det så fint, de var aldrig blöt, mossan tog åt sig allt som var rinnande. Pappa gjorde torvhässjan, skar mossa och torkade. I 32

Lerudden hade de en mossarivare, en maskin som drogs med vev. De var ju rika där. och Henning För att strö under, skar vi sen den torra mossan med en enkom riv som vi köpt in. Mossarivaren hade en trumma med böjda knivar, man drog runt trumman med vev. Den var farlig, s bror fastnade en gång när han var här och provade, och han fick fula ärr på armen. Rivare och mossa hade vi i ett särskilt rum, mossarummet i porten. Innanför Lill-Karin, på land, och vid ett kärr uppe på berget hade vi våra mosstag, vi tog under eftersommaren vid slåtter. Mossan hässjades och kördes sen hem på slädföre i höskrindan. När vi fått sågen i slutet på 1920-talet använde vi torrt spån i stället, men torrmossa var bättre. Vi fyllde spån i säckar och lagrade dem i mossarummet. Några i byn som körde furor hit och fick dem sågade, hämtade spån till sina djur. Vi hackade ibland halm att strö under till korna med vår hackelsemaskin. Rune Skällkon, hade den största skällan, kon som gick efter henne hade en något mindre. Småkalvan hade de minsta skällorna. När korna åt svamp, gick jag ut och sjöng för dem, skällkon svarade då och så kom hon och alla följde med mig hem. Ingen hade oxe här i byn, men det hände att man körde med ko om man inte hade häst. Innan jag föddes körde de med ko på Pärlholmen. Skogsbete, fäbodplatser och hagar Efter mjölkningen på morgonen när vi släppt ut korna ur sommarlagårn, stannade de till utanför, väntade och lämnade plats för skällkon. Hon stod ett tag och funderade, tittade och vred på huvudet, så bestämde hon åt vilket håll de skulle gå. De gick i rangordning till betet i skogen där de skingrades och betade var för sig. De kunde gå iväg åt samma håll tre dagar i rad. När de betat ett tag och skällkon ville gå vidare, skakade hon skällan och fick så de andra med sig. Mamma sa De är klokare än vi, de här kräken! Vid lågvatten vadade korna över till Kattisvikholmen och betade där. Skällko, ledarko blev den ko som mamma litade på och de andra lydde, inte alltid den äldsta kon. En gammal ko kunde vara trött och inte vilja gå till ett bra bete som låg långt bort, hon kunde också vilja gå hem för tidigt. Hon fuskade. Kornas klövar verkades (ansades) på våren innan de släpptes ut till sommarbetet. Skylhagar byggdes av farfar på vårarna, han skalade mjuka björkvidjor, värmde över eld och vred dem till att knyta fast stängerna med. Hagen fanns där vägen är nu, bakom sågen och ner till sjön, och åt andra hållet gick den bakom och förbi lagårn och ut på udden där vi tog fräken. Skylhagen revs 1939-1940 och taggtrådsstängsel sattes upp runt gården. Märta På Purkijaurholmen kunde inte korna få beta, där fanns bara odlad mark. Så de fraktade korna över sjön till sommarlagårdarna på Kronudden. Tungt att ro, fara kväll och morgon i storm och ur och skur för att sköta om korna där, och hämta hem sin mjölk. Ibland kunde deras kor komma hit ner till Dragnäs en promenad, joodå, på fastlandet. Man måste haga in allting som korna inte fick beta på. och På Kronudden hade stamhemmanen från Purkijaurholmen en fäbodplats med lagårdar, en per gård, med plats för tre fyra kor i varje. Korna togs dit i slutet av juni med byns färja. Men våra kor gick ju i skogen på den här sidan forsen. På fäbodplatsen här i Norrstrand, Norriudden 33

byggdes två lagårdar, en för tre och en för två kor. Korna fick gå i skogen under dagarna, de kom hem själva och ville in och mjölkas i sommarlagårn. De sov inne över natten efter att ha ätit sig mätta under dagen. Mjölken blev fetare under svamptiden, men då var de ofta sena hem, vi lockade med lite vallhö eller någon potatis. Mjölken bars hem för beredning. Vi hade slåtter, starrängar med mycket fräkne ovanför Kronudden, där var en hage från Kronudden hagat ut långt i sjön. Korna från Holmen blev besatt på att fara dit och äta upp starrängarna. De gick till sjöss och sam, runt hagen for de, och så in på ängarna och åt. Vi hade hässjor ibland och dem rev de ut, blev stora hål! Det var också svårt att hålla korna ifrån hässjorna vid Appoälven och på slåtterholmarna. Man försökte stängsla : Bilden är tagen på mina föräldrar bakom mitt föräldrahem, runt 1945. De hade blommor innanför staketet. kring området innanför Karinsjön, men de blev som sjöodjur korna, for och rev ut hagen, de klättre om inte annat, gick inte att stänga in. Då hade de kalas! Och på stenhagen, de steg så fint på stenarna när de skulle över, som knappt en människa kunde. Att de var så klok, man ska inte tro att korna är dum! När de äldre korna här på Norriudden såg att man hade slagit färdigt på Holmen, då for de och sam över i en rad, och småkalvan sist. Äldste sam före, vi såg bara småhuvedena dänne. Man motade dem med båt, men inte hjälpte det! Vi titte om de skulle drunkne, nää du, kom dem upp. Joo. Jag tyckte det var så sött, de hade väldigt roligt! De var som sjöodjur de där korna! Verkligt omöjliga. Kostigen En enkom åtta meter bred stig, gjordes för att korna skulle ta sig till skogsbetet. Mark blev undantagen för kostig när de delade hemmanen. Jo. Stigen går härifrån och över till Byxviken. På ett ställe var stigen blöt, vi högg tallar och la tvärs över och satte torv och jord på. Alla som hade kor hjälptes åt, så korna kunde komma sig fram. Man fick leda in korna på stigen och så for de själva. Evangelisten Antonsson här från Norrstrand byggde stengärdsgården vid kostigen. Det var en hemsk människa på att arbeta. Han var lång alldeles väldigt, nästan två meter. Och kraftig var han ju, inte nå veka tag i den gubben! Han hade en bror som var lika omöjlig, stark och stor, han var kraftigare än sin bror! Gå med ko till tjuren I flera år hade vi stamtjurar av fjällras med stöd av Hushållningsgillet, kostammen skulle förbättras. Under sommardagarna hade tjuren egen hage ute, vi tog in den på kvällarna. Tjurarna var vuxna när de kom, våra hette Simon, Balder och Loke. Man gick till oss med kor här från byn, från Östra Randijaur, Luovos, Skabram och från Dragnäs. Vi tog då först in kon i lagårn så hon fick vila och äta innan betäckningen, viktigt för att allt skulle 34

klaffa, så kon blev dräktig. Vandringsrättaren ville ha reda på när betäckning hade skett, och om kalvarna skulle säljas, för det var fina tjurar med en stamtavla! Vi fick några hundra kronor per år och språngavgifter på fem kronor. Senare som kontrollassistent gjorde jag bedömningar av fetthalt och mängd mjölk från kor som avlats av Hushålningsssällskapets tjurar. Märta Vi gick med en ko här från Dragnäs till tjuren i Lerudden, och det var vinter. Bara att gå. Först tre kilometer till Junkarhällan på plogad väg. Sen två kilometer till Purkijaur och så två till Lerudden på bara hästväg, en sån där gropig, hemskt gropig väg att gå. Det hade snöat och drivit, var djupa drivor så kon nådde inte botten ibland när hon gick! Slet ju så ont, och mamma också. Jag var mellan elva och tolv år och nog lättast på fötterna. Framme i Lerudden fick vi sätta in kon att vila en stund innan de betäckte den. Johanna bjöd oss på kaffe och bulla. När allt var klart med kon, var det bara att vandra hem. När vi kom hem så var hon sååå trött att hon la sig ner i en grinda. Vi hade hagar då fullt överallt. Hon föll ihop och steg inte upp! Mamma sa Stå nu här, och vakta henne, så ska jag gå in, och koka en kaffetår, hör nu här! Hon ska få slicka på sumpen. Mamma kom med ljummet kaffe åt kon, det var så gott och varmt! Hon var frusen, själva djuret, mjölkspenarna och allting var frusna. När kon druckit kaffet blev hon pigg, steg upp och gick som en pil raka vägen till lagårn! En sommar fanns stamtjuren i Brändön fem kilometer härifrån, mamma och jag gick med kon. Då var vägen byggd dit med en färja över Appoälven. Vi färjade själv över, man stod på färjan och drog fram den med en vev. En annan sommar for vi till Purkijaurholmen med kon, vi gick till Junkarhällan och färjade över på en liten proffisorisk flotte. På 1930-talet fick vi 25 öre för en liter mjölk, en och femtio till två kronor för ett kilo smör och tre till fem kronor för ett tjog ägg. Ost sålde vi inte. Mjölkpall från Ingvars föräldrahem, Holmen 2005. Hennings smörask, ungefär 15 centimeter lång, den doftade fortfarande syrligt av hemkärnat smör, när han visade den vid ett intervjutillfälle 1997. Ta vara på mjölk och Henning På 1910-talet köpte vi första separatorn, en Domo, nästa separator hette Alfa Laval. Mamma sparade oseparerad mjölk två till tre dagar i kyla, ställde den sen i köket på morgonen och separerade på kvällen, detta gick bra när mjölken varit väl kyld. Vi hade provat oss fram till att veva i en bestämd takt där grädden blev lagom tjock. Den levererades morgonen därpå när mamma hade en beställning från Jokkmokk. En period sände hon mjölk till Jokkmokk en gång i veckan och kunderna hämtade vid bussen. På 1930-talet när turbilen började gå tre gånger i veckan, kunde hon sälja mer mjölk. Många i byn hade inte egna kor och de köpte mjölk av oss. Skummjölk sålde vi för tio öre litern. Under kriget sålde vi smör, svart, utan att redovisa för någon. Vi fick bästa betyget för ren mjölk när kontrollassistenter började ta prover, och vår syster Anna i Brändön fick diplom för sitt jordbruk och sin kohållning. Hon skaffade mjölkmaskin på 1940-talet. Jag lärde mig aldrig att mjölka. Vi hade mjölk mest till husbehov, men vi sålde åt folk som ville ha någon liter. Henning Jag mjölkade för hand ända fram till avvecklingen av korna. I Purkijaur var det få karlar som mjölkade. Under vintern kylde jag mjölken inne, i iskallt vatten från kall- 35

källan, och under sommaren ute i brunnen i en stor hink med lock. Firade ner den i brunnen i en järnkedja. Fäste hinken så att den hängde tre fjärdedelar ner i vattnet. Jag levererade mjölk till Jokkmokk och sålde lite hemifrån också. De sista åren som jag hade kor, sålde jag färsk mjölk till folk i byn som kom hit och hämtade. Man packade smöraskarna fulla med nykärnat smör och tog med sig till skogen, eller när man gick på änge. Filet och smöret På morgonen gjorde vi först bort lagårn mamma och jag. Mjölken silades genast, fyra liter åt gången slogs i en stor mjölksil, sen stod det och rann ner i en hink. Vi hade en tunn vit silduk av fin gasväv klippt i lagoma bitar, duken klämdes fast mellan två runda metallnät i botten av silen. Sildukarna tvättade vi noga och torkade dem helst i friska luften. När vi kommit in med mjölken lät ofta mamma mig dra separatorn. Tror vi var bland de första i byn som skaffade separator, för folk kom och tittade. Farmor och mamma tyckte det var som trolleri att få grädde på så enkelt sätt. Separatorn kunde ställas in på fet eller mindre fet grädde. Skummjölken som blev kvar, blåmjölken, var hur god och bra som helst, vi använde den till att dricka, i matlagningen och till att baka med. Kalvar fick också skummjölk, men när de var riktigt små fick de fet oseparerad mjölk, ävenså grisen. All mjölk separerades utom det som skulle bli fil eller ost. Nu skall vi täta filet, sa mamma på kvällen. Täta togs av filet som stod i källaren, man sköt grädden försiktigt åt sidan och tog en kaffekopp av lagret under. Grädden lades tillbaka. Tätan vispades ner i den varma kvällsmjölken, som fick stå framme i köket under natten och täta. Ibland blev det långfil. Vi satte filet i tre stora porslinsfat, spillkummar på sex till tio liter, de täcktes med dubbel gasväv uppspänd på fönsterramar. Fil samlades sen i emaljerade hinkar. På hösten satte vi fil en gång i veckan, men på vintern när karlarna arbetade i skogen, satte mamma fil varje dag. Förråd med fil fanns i källaren och i skrubben. Karlarna kom hem från skogen och hämtade filet och annat, ibland bara var tredje vecka. De fick filet överhällt i galvade, femton- eller tjugoliters mjölkkrukor, med lock som trycktes ner. Filet rördes ihop. På somrarna förvarades bröd i de krukorna. Fil åt vi nog säkert varannan dag. Om vanlig mjölk frös lite gjorde inget, men filet ställdes i värmen i kojan. Om mjölk stått för varmt och blivit sur och grynig, självstannad mjölk, kokte vi den och åt det med sylt eller socker. Blev som välling med ostklimpar i. Nu har mjölken skurit sig, så vi får göra misu. Men det hände sällan. Ganska gammal grädde ystar sig vid värmning, man silar av vasslan och vispar ner klumparna i kokande mjölk. Gott till mesost på bröd. (Opastöriserad självsurnad mjölk får geléartade klumpar, skör eller skyr. Detta kan silas från vasslan och bli till skörost.) Pappa gjorde filbunkar av trä, laggkärl, tio till tolv centimeter höga och cirka trettio centimeter i diameter, filet blir bäst i träbunkar! Det blev grädda på, så det vispades ihop innan man åt. Annars tadd dem ju bara ovanpå. Mamma kollade vädret noga innan hon satte fil under sommaren, tätan klarade sig bra i vår källare även när åskan gick, och hon behövde aldrig använda tätört. Folk från byn kom och fick täta av henne ibland, när deras täta blivit förstörd. Ja, det är ett mysterium, jag har sett hur tjock fil blivit alldeles blåvattning och kornig när åskan gått! Grädde för smör samlades i stora glasburkar med lock, i källaren eller i kallskrubben. Vi sparade ihop flera veckor tills vi hade nog mycket att kärna. Kärnan, en vevdragen med vingar som gick runt i en skål, köptes runt 1930. När grädden blivit till kärnmjölk med klumpar av smör, silas smöret ur och knådas ihop med en stor träslev. För att få ur all kärnmjölk ältas, tvättas sen smöret i kallt vatten. Man trycker smöret mot skålkanten med en träslev, tar lite i sänder, och när allt smöret är genomgått byter man vatten och gör om det tre fyra gånger. Sist pressar man ur vattnet med sleven och knådar i finsalt. Finsalt fanns att köpa på min tid och det använde vi också i matlagningen. Smöret packades väl ihop i en smörask av svepteknik, som legat i kallt vatten först. Smöret höll flera månader i källaren om så behövdes, men vi åt ofta upp allt på ett par veckor, det hann aldrig bli härsket. Vi hade också några smörkunder i Jokkmokk. Före min tid, om smöret tog slut, användes ister som de smält ner och saltat. På 1930-talet köpte vi margarin som togs i nödfall på bröd, mest hade vi det till bak och stekning. Smöret kärnade vi för hand och saltade med grovsalt som 36

krossats genom att rulla en flaska över saltet. Kärnmjölken drack vi till maten. Ost Vi gjorde kalvdans av den första mjölk kon ger efter kalvning. Du får först provgrädda råmjölken och späda med skummjölk om det blir för hårt. Salt och kanel sätts till och mjölken slås i en smord form. Gräddas i ugn i vattenbad. Vi åt gräddmjölk till. Vi gjorde också pannkakor av råmjölk med ägg och mjöl. Vi hade ost hela året, mesost och vanlig ost, mamma tyckte det var roligt att göra ost. Hon och jag gjorde ost på vintern när vi var ensamma hemma och hade överskott på mjölk. Vi sparade ihop tjugo liter oseparerad mjölk, hällde det i en stor järngryta och värmde upp mjölken. Mamma blandade ett par matskedar löpe i mjölken för ystning. Hon skar sönder ystet, ostmassan när det stelnat tillräckligt, tog sen upp ystet i en gasväv och kramade ur vasslan. Hon formade ostmassan och lade osten med en tyngd på i en ostkorg. Vasslan rann ur genom hål i ostkorgen. Hon fuktade då och då på osten så att inte ytan torkade. Ostarna fick ligga ungefär en vecka i gasväven. När de stelnat i sina korgar togs de ur och sveptes i täta lärftdukar, blötta i vatten med vinättika. Ostarna lades ner i källaren där de fick ligga och mogna. Var dag vändes de och vi bytte dukar som kokades med några dagars mellanrum. Ostarna lagrades i matbodan eller i skrubben i farstun. Ostlöpe hade de gammalt tillbaks från kalvslakten före jul, löpmagen hängdes i farstuskrubben där det var kallt nog. Men in på min tid köptes färdig ostlöpe, från Apoteket, i bruna flaskor som ställdes i källaren. Mamma smaksatte ibland ostar med brännvin, hon blötte en linneduk och lade om osten och så en vaxduk omkring för att hålla fukten kvar. Hon bytte inte dessa dukar. Hon vände ostarna många gånger under flera veckor och såg till att dukarna var lagom våta. Brännvinsostarna fick rätt stark smak. Mjukost gjorde hon av skummjölk och kryddade med kummin. Vasslan som blivit kvar när mamma tagit upp ystet, kokade vi och gjorde mesost av. Gud, så trött jag var på att stå och röra i järngrytan i timmar, allt vatten skulle avdunsta och mesen fick inte brännas vid i botten! Men mesost var ju gott förstås! Mesen lades sen upp i en mindre ostkorg och fick stelna. Fönstren blev immiga och det rann på dem när vi gjorde mesost på vintern. Mesostar som sparats till fram på sommaren och blivit stenhårda, rev vi med rivjärn direkt över smörgåsen. Vi hade två ostkorgar av björkrötter som mönstrade osten, en liten och en större, de ostkorgarna hade min farmor gjort! Pappas halvbror Lill-Robert gjorde också rotostkorgar, han skalade rötterna och jag tror han lät dem ligga i saltvatten under tiden han arbetade. Henning Mamma gjorde sötost som var bra att ta med i små svepaskar till slåttern, gott i kaffet, det feta flöt ur och vart som grädde! Sötosten var söt och len och mjuk, lite grynig. I varm oskummad mjölk sattes lite löpe. När ostmassa och vassla syntes, vispade mamma i lite rågmjöl. Sen fick det koka länge, med omrörning mot slutet. Vasslan dunstade och kvar blev en grynig massa, sötosten. Mamma slutade göra ost när jag var fjorton femton år och de började köpa ost i Jokkmokk. Det blev tyst Stamtjur i byn fanns först i Lerudden, sen hos Gustav Nilsson på Holmen och sist i Brändön. Därefter flyttades den till Mattisudden och man måste fara (här: gå) till Gellerstedt där nere, nedanför Notudden. Jag tyckte inte om det, ville inte färja korna över till Junkarhällan och sen fara så långt med dem, blev osäkert, kanske var inte kon brunstig längre när vi väl var framme! Vi hade ju ingen väg hit då, ingen bro över älven. Och man kunde inte fara med korna alla gånger när de var så att man måste iväg. Så det blev förskräckligt dåligt med att få korna betäckt. Detta, och beskattningen gjorde att vi slutade med kor tidigare än vi hade planerat. Så jag sa Nu är det bara att ta bort alltihop! Man hade ju nån att prata med när man kom i lagårn! Men alla andra tog bort korna också. He var inte långt efter så var de borta slätt! På 1940 och 1950-talen blev beskattningen svår för jordbrukarna. Pengar skulle betalas per år för den mjölk som 37

vi konsumerade och när man slaktade en kalv skulle den skattas. Får beskattades även de, liksom fiskerätten per år. Ett år när jag låg i lumpen och inte kunde fiska, måste jag betala ändå, men fick tillbaka pengarna efter att ha överklagat. Vår nya lagård byggde vi 1953 och 1955 tog vi bort korna. I två år hade vi kvar korna utan kalvar och det blev ju mindre och mindre mjölk. Till sist gick med på att ta bort dem. De slaktades här hemma och såldes till en matservering i Jokkmokk. Då blev bara hästen kvar, men 1957 satte jag bort han också. Han sändes till slakteri och så fanns bara en hund kvar. Då blev det tyst. Då blev det tyst. Tomt. Arne Henning gick från gården med de två sista han hade, en ko och en kviga. Henning gick baki snyftade och grät. Och hans son gick före trallade och sjöng, han var jättelycklig och glad över att slippa mjölkningen. Jag vet att mamma tog det hårt när de slutade med kor, hon tyckte att hon blev utan arbete. Hon lyssnade efter koskällan på eftermiddagarna en lång tid. Jokkmokks Allmänning Jokkmokks Allmänningsskog 100 år Jokkmokks Allmänning bildades 27 november 1886 vid ett jordägarsammanträde i Jokkmokk under landshövding Widmarks ordförandeskap. Beslutet fastställdes genom kungligt brev den 5 april 1889. Enligt brevet bestod Jokkmokks Allmänning av 68 760,29 ha duglig skogsmark och impediment. De norrbottniska sockenallmäningarna tillkom genom att ¼ av hemmanets skogsanslag avsattes till gemensamma anläggningar. Detta betyder, att delägarna till ett hemman inom socknen, som har i mantal satt jord är allmänningsdelägare. Widmarks tanke var att genom allmänningar skapa fonder till böndernas enskilda och gemensamma bästa. Detta blev en hämmande faktor för skogsbolagen. Allmänningar bildades även i Arjeplog, Gällivare och Jukkasjärvi. År 1958 bildades Norrbottens allmänningars förbund av tio allmänningar. Allmänningsfonden stödde till exempel inköp av ångbåtar, virke för byggnader, spångning, uppförande av turistbyggnader, byggande av kvarn i Mattisudden, upplät mark för allmänningstorp, telelinje, ved för kommunens byggnader och mycket mer. Det fanns en nödhjälpsfond under första världskriget. 38

Döjda, varm mat kokades i en stor gryta i lagårn, blev som lös gröt, främst till kor. Det enda i kraftfoderväg, hö, höfrö och allt som var, blev så fint spad döjda! De blev så toki korna i det, gillade det nå förjäkligt! Gris gavs kraftigare mat. Perlusker, foderärtor, sås ofta tillsammans med havre. Strö under, hackad halm, mossa eller sågspån strös under kor och hästar för att de skall ligga torrt i lagårdar och stall. Flo, flon, floren, floran. Plurual: flor, floren, florar. Gödselränna bakom bås eller spilta. Nu står de med föttren inni florn! Hackelsemaskin, för att hacka halm, ungefär som en mossarivare. Slösäd, säd med dåligt matad kärna, slösäd flyger längst när man rensar tröskad säd i en kastmaskin (sid 00). Stilla, mata djur så de blir lugna. Pruck, kalvar, lillpruck är en nyfödd kalv. En kvigkalv som skall ersätta en gammal ko, kallas pruck ända tills den får ett namn. Andra småkalvar slaktades oftast när de var ett par månader och döptes inte, de var pruckar hela livet. Gräsbuk, ungdjur som aldrig fått riktigt gräs, bara myrhö och halm och som är mager med en stor mage. Slaktas vid två tre månaders ålder. Även ett nedsättande uttryck. Kviga, kviga kallas kon tills hon får första kalven. Åring, ettårig kviga, tjurkalvar slaktades tidigare. Även ettårig häst, både hon- och handjur. Gamko, gammal ko. Skällko, ledarko med skälla, koskälla. Trälj, halsband för djur gjord av rem med spänne, skällko har trälj som skällan hänger i. Klave, klove, böjt plattjärn som korna binds med i lagård. Fästes ihop på nacken. Nu skall vi klove korna. Klöv fast kvigan. Kon är klövi fast. Kon klavades fast i väggen. Klöven var bra. Lad, spiltvägg. Pall, trägolv på gjutet spiltgolv. Kesa, om kalvar som galopperar, hoppar och är ivriga. Skopa, glädjeskutt som nöt, hästar och får gör när de blir utsläppta. Låt dem skopa från sig! Spräcklas, sparka ikring sig, om nöt och får, gäller inte hästar. Även dödsryckningar när ett djur är nyskjutet. Mossa, torv, vitmossa. Hage, stängsel, även stängslad plats. Skyhage, gärdesgård. Dubbla stolpar hopknutna med vidjor som fäster lutande stänger, slanor. Led, öppning i skylhagen, med tre fyra lösa skjutbara stänger. Stenhage, stängsel av uppstaplade stenar från åker. Sopamjölk, skummande varm nymjölk. Separator, handvevad apparat med många lösa delar, separerar mjölk och grädde. Grädda, grädde som flutit upp på ytan av oseparerad mjölk eller fil. Täta, en skvätt fil som blandas i färsk mjölk vilken tätar i rumstemperatur och blir till ny fil. Löpe, tas ur slaktad kalvs löpmage, sätts i värmd mjölk och ostmassa, yste bildas. Yste, ostmassa som bildas när löpe sätts i värmd mjölk som får står en stund. Vassla, vätska som är kvar när ostmassa lyfts ur gryta. Ostkorg, låg korg gjord av rötter, eller i svepteknink med genomskuret mönstret i botten. Ystet upplyft och lindat i en duk trycks ner i korgen, hålen släpper igenom den vassla som rinner ur ostmassan. Tyrel, tyril, stång i smörkärna. Tyril kan även sägas om penis. Skällne, surna, om mjölk. Gällen, dålig, om mjölk eller fisk. Mjölken ger (är) gällen. 39