innehåll 2004:4 557 Redaktören har ordet

innehåll 2004:4 557 Redaktören har ordet Uppsatser 561 Magnus Lindmark & Peter Vikström, På cykeltur i svensk ekonomisk historia? Strukturförändring, tillväxt och teknisk förändring i svensk ekonomi 1870 1990 (Summary: Cycling through Swedish Economic History: Structural Transformation, Economic Growth and Technological Change in the Swedish Economy, 1870 1990 p 580) 581 Niels Kayser Nielsen, Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden en realpolitisk højredrejning? (Summary: Nordic Democracy and Cultural Nationalism in the Interwar Period a Pragmatic Turn to the Right? p 603) Översikt 605 Anu Mai Kõll, Upplösningen av Sovjetsamhället övergången i Estland på 1990-talet Forum 619 Susanna Hedenborg & Börje Bergfeldt, Den ekonomisk-historiska forskarutbildningen 1961 2003 631 Jan Lindegren, Längre och längre år från år. Doktorsavhandlingar i historia 1960 2004 Litteratur 641 Moraliskt och omoraliskt en föränderlig historia? Niklas Ericsson, Rätt eller fel?, anm av fakultetsopponent Maria Ågren 648 Gutniskt, danskt, svenskt. Identitet och politisk kultur på Gotland Jens Lerbom, Mellan två riken, anm av fakultetsopponent Börje Harnesk 656 Problematisering med förhinder Klas Öberg, Pharmacy Regulation in Sweden, anm av fakultetsopponent Lena Andersson-Skog

662 Kontinuitet och förändring i synen på våldtäkt i Sverige under tidigmodern tid Karin Hassan Jansson, Kvinnofrid, anm av fakultetsopponent Jonas Liliequist 669 Dynamiska småstäder Claes Westling, Småstadens dynamik, anm av fakultetsopponent Björn Asker 678 Skiften före skiftesreformerna Staffan Granér, Samhävd och rågång, anm av fakultetsopponent Ronny Pettersson 686 Konflikt som lokal tradition Maria Wallenberg Bondesson, Religiösa konflikter i norra Hälsingland 1630 1800, anm av fakultetsopponent Daniel Lindmark 696 Prästval och politisk kultur Peter Lindström, Prästval och politisk kultur 1650 1800, anm av fakultetsopponent Peter Aronsson 704 Skånska gods Mats Olsson, Storgodsdrift, anm av fakultetsopponent Johan Söderberg 712 Stadskvinnors sociala relationer under tidigmodern tid Solveig Fagerlund, Handel och vandel, anm av fakultetsopponent Åsa Karlsson Sjögren 721 Stora nordiska kriget som ideologiskt tilltal Peter Ericsson, Stora nordiska kriget förklarat, anm av fakultetsopponent Nils Erik Villstrand 730 Svenska Kinaresenärer från 1700-tal till 1900-tal Kenneth Nyberg, Bilder av Mittens rike, anm av fakultetsopponent Marie-Christine Skuncke 738 Ämbetsmän i brytningstid Maria Cavallin, I kungens och folkets tjänst, anm av fakultetsopponent Nils Erik Villstrand 750 Jord, linne och träkol en genushistoria Rosemarie Fiebranz, Jord, linne eller träkol?, anm av fakultetsopponent Maria Sjöberg 761 Ämbetsmännen på Island under det danska väldet Einar Hreinsson, Nätverk och nepotism, anm av fakultetsopponent Mats Hallenberg 769 Studentpolitik och föreningar i Uppsala cirka 1780 1850 Johan Sjöberg, Makt och vanmakt i fadersväldet, anm av fakultetsopponent John Strömberg 773 Driftiga skånska bönder Patrick Svensson, Agrara entreprenörer, anm av fakultetsopponent Ronny Pettersson 781 Post Colonial Perspectives on Swedish History Hanna Hodacs, Converging World Views, anm av fakultetsopponent Catherine Hall 786 Manlighetens ständiga kris David Tjeder, The Power of Character, anm av fakultetsopponent Åsa Bergenheim 794 Kommersialisering, konflikter och lokal markäganderätt Anna Eriksson-Trenter, Anspråk och argumentation, anm av fakultetsopponent Ronny Pettersson 802 Gendering Migration Research Lotta Vikström, Gendered Routes and Courses, anm av fakultetsopponent Leslie Page Moch 804 Patroner och underlydande i godssamhället Lars Nyström, Potatisriket, Stora Bjurum 1857 1917, anm av fakultetsopponent Christer Ericsson 812 Stadsplaneringen och arbetarbostadsfrågan Hossein Sheiban, Den ekonomiska staden, anm av fakultetsopponent Martin Åberg 823 The Pipe-Bound City Jonas Hallström, Constructing a Pipe-Bound City, anm av fakultetsopponent Martin V Melosi 827 Låntagare på Salas kreditmarknad Hilda Hellgren, Fasta förbindelser, anm av fakultetsopponent Gunilla Peterson 835 Hyrevärlden och hyresvärdarna Håkan Forsell, Hus och hyra, anm av fakultetsopponent Mats Franzén 843 Kvinnors utbildning och förvärvsarbete Ingela Schånberg, Genus och utbildning, anm av fakultetsopponent Gunilla Peterson

851 Ett försvunnet liberalt dilemma Marika Hedin, Ett liberalt dilemma, anm av fakultetsopponent Torbjörn Nilsson 859 Gruvan och familjen Stefan Warg, Familjen i gruvmiljö, anm av fakultetsopponent Gunnar Thorvaldsen 868 Habsburgskt identitetsarbete Fredrik Lindström, Empire and Identity, anm av fakultetsopponent Anders Hammarlund 875 Women and Socioeconomic Change Maria Stanfors, Education, Labor Force Participation and Changing Fertility Patterns, anm av fakultetsopponent Elyce Rotella 880 Föräldrafostran Helena Bergman, Att fostra till föräldraskap, anm av fakultetsopponent Christina Carlsson Wetterberg 887 Akademins kvinnor som isolerade öar Hanna Markusson Winkvist, Som isolerade öar, anm av fakultetsopponent Christina Florin 895 Kvinnornas plats i den nationella diskursen i Sverige under 1900-talets första hälft Charlotte Tornbjer, Den nationella modern, anm av fakultetsopponent Elisabeth Elgán 904 Storkommunerna och välfärdsstaten Erik Wångmar, Från sockenkommun till storkommun, anm av fakultetsopponent Torbjörn Nilsson 912 Skaffa mamma jobb och göra pappa med barn Roger Klinth, Göra pappa med barn, anm av fakultetsopponent Gunnel Karlsson 921 Borgerliga samlingssträvanden i 1960-talets Skåne Curt-Åke Olsson, Tidningsmakt och politiska organisationer, anm av fakultetsopponent Lars I Andersson 928 Vietnamkriget i den svensk-amerikanska pressen Edward Burton, The Swedish-American Press and the Vietnam War, anm av fakultetsopponent Eva Queckfeldt 932 A Neglected Phenomenon. Migrants who Return Martin Klinthall, Return Migration from Sweden, 1968 1996, anm av fakultetsopponent Barry R Chiswick 934 Sveriges omvandling till IT-samhälle Lars Ilshammar, Offentlighetens nya rum, anm av fakultetsopponent Henrik Meinander 937 Pensionsreformen och den socialdemokratiska välfärdspolitikens förändring Urban Lundberg, Juvelen i Kronan, anm av fakultetsopponent Torsten Svensson Kortare recensioner 942 Quentin Skinner, Visions of Politics I, anm av Max Edling 944 Tore Ahlbäck (ed), Ritualistics, anm av Henrik Alexandersson 945 Kerstin Abukhanfusa (red), Kyrka, helgon och vanliga dödliga, anm av Erika Andersson 947 Lennart Jörälv, Reliker och mirakel, anm av Dick Harrison 948 William G Naphy, Plagues, Poisons and Potions, anm av Bodil E B Persson 950 Anders Hammarlund, Ett äventyr i Staten, anm av Harald Gustafsson 952 Marie-Christine Skuncke & Henrika Tandefelt (red), Riksdag, kaffehus och predikstol, anm av Harald Gustafsson 954 Anka Ryall & Cathrine Sandbach-Dahlström (eds), Mary Wollstonecraft s Journey to Scandinavia, anm av Elin Wernevik 957 Niels Jul Nielsen, Virksomhed og arbejderliv, anm av Nils Edling Meddelanden 959 Litteratur inkommen till redaktionen 963 Svenska avhandlingar i historia och ekonomisk historia, och avhandlingar framlagda vid temainstitutionen i Linköping under 2003 970 Medverkande i detta häfte

Redaktören har ordet När jag tillträdde som redaktör avgav jag en programförklaring och gjorde vissa utfästelser, bland annat att alla svenska avhandlingar i historia och ekonomisk historia skulle recenseras i Historisk tidskrift. I detta har jag misslyckats och dessutom, genom upprepade påstötningar och bruk av brösttoner, lyckats reta upp ett antal opponenter, som av olika skäl inte inkommit med sina recensioner. Så länge irritationen enbart drabbar mig som person spelar den ingen roll; jag blev inte redaktör för att bli populär. Skulle den däremot resultera i en ovilja mot tidskriften är det illa. Jag vill därför be de personer jag trampat på tårna om ursäkt. I sak anser jag dock att jag har rätt; den som åtar sig ett opponentuppdrag åtar sig samtidigt att skriva en recension och dessa publiceras för disciplinerna historia och ekonomisk historia av hävd i Historisk tidskrift. I takt med att såväl avhandlingsproduktionen som arbetsbelastningen inom universitet och högskolor har ökat har disciplinen bland opponenterna minskat, vilket medfört att bara vissa avhandlingar blivit recenserade. Detta är allvarligt av flera skäl. För det första ger det fritt spelrum för ryktesspridning är opponentrecensionen väl tryckt stävjas sådant och för det andra sprids inte information om ny forskning. Det sistnämnda är särskilt illa eftersom en stor del av den forskning som bedrivs inom historia och ekonomisk historia till följd av att såväl lektors- som professorsforskningen kraftigt urholkats på senare år utförs just av doktorander. Det finns emellertid även ett tredje skäl det kanske viktigaste till att undertecknad och redaktionssekreteraren, Nils Fabiansson, lagt ner (orimligt) mycket tid och energi på att se till så att så många avhandlingar i historia och ekonomisk historia som möjligt blir recenserade i tidskriften, nämligen dess uppgift att stå som garant för kvaliteten på det som produceras inom professionen. Detta kan låta ytterligt förmätet. Jag vill emellertid hävda att den offentliga granskning som avhandlingar utsätts för i samband med disputationen inte är slutförd förrän opponentens granskning tryckts och därigenom förmedlats till den majoritet av historiker och ekonomhistoriker som inte var närvarande vid disputationen. Opponentrecensionerna skickar signaler om vad som är vetenskapligt acceptabelt. I idealfallet talar de dessutom om vad som är god och vad som är mindre god vetenskap. 1 Därigenom bidrar opponentrecensionerna till att åt- 1. Se Cecilia Trenter, Granskningens retorik och historisk vetenskap. Kognitiv identitet i recensioner i dansk historisk tidsskrift, norsk historisk tidsskrift och svensk historisk tidskrift 1965 1990, Uppsala

558 Redaktören har ordet Redaktören har ordet 559 minstone upprätthålla en vetenskaplig miniminivå; ingen vill få en nedgörande recension. Det handlar alltså ytterst om att befästa en vetenskaplig standard, att gång efter annan fastställa och upprätthålla minimikrav och (åtminstone) diskutera optimumnormer. Jag vill också påstå att det idag är viktigare än någonsin att opponentrecensionerna publiceras. Skälet till detta är att den homogenitet i kunskaps- och historiesyn som tidigare utmärkte professionen idag är försvunnen. Nu råder pluralism, eller, med en mindre välvillig beteckning, adhocrati, och nya trender och moden avlöser varandra i allt snabbare takt. 2 Historiker och ekonomhistoriker lånar teorier från andra discipliner, disciplingränserna suddas allt mer ut och historieämnet fragmenteras i allt snabbare takt. Mot bakgrund av denna utveckling, där allt fast tycks förflyktigas, blir frågorna om inte minst optimumnormer centrala. Vi måste diskutera dessa och försöka reda ut vad vi idag avser med god historieforskning och historieskrivning och denna diskussion förs i allt väsentligt i form av opponenters recensioner av avhandlingar. För att diskussionen skall kunna föras löpande krävs dels att samtliga opponenter skickar in sina avhandlingsrecensioner till Historisk tidskrift i rimlig tid efter disputationen, dels att tidskriften publicerar recensionerna i den takt de kommer in till redaktionen. Ingetdera har hittills skett. Somliga opponenter sköter sig exemplariskt och skickar in sina recensioner i omedelbar anslutning till disputationen. Vanligast är dock att anmälan inkommer tre månader till ett år efter disputationen men det är inte ovanligt att det dröjer upp till två år innan avhandlingsrecensionen dimper ner, då ofta som en följd av påstötningar från redaktionens sida. I enstaka fall kommer opponentrecensioner in ännu senare. Det skall dock i rättvisans namn framhållas att somliga opponenter skickar in sina recensioner till andra tidskrifter. 3 Situationen är ohållbar. Den har också förvärrats av den redaktionella policy undertecknad införde i samband med tillträdet som redaktör. Då beslutades dels att alla som opponerat på svenska avhandlingar i historia och ekonomisk historia under 2001 och därefter skulle kontaktas och uppmanas att 1999; Göran Andolf, Dålig och bra historia. Fakultetsopponenternas recensioner på doktorsavhandlingar i historia, Lund 1980; Leif Johansson, Med kritiskt uppdrag. Fakultetsopponenternas recensioner av statsvetenskapliga doktorsavhandlingar 1976 1996, Statsvetenskaplig tidskrift 2003/04:1, s 75 82. 2. Claus Bryld m fl, At formidle historie vilkår, kendetegn, formål, Roskilde 1999, s 109. 3. Anmälan av Torbjörn Andersson, Kung fotboll, är publicerad i Idrott, historia och samhälle 2002; Kenth Hermansson, I persuadörernas verkstad, i RIG 2003:1; Ingela Karlsson, Kriget, staten och rederierna, i Scandinavian Economic History Review 2004:1 och Eva Åhrén Snickare, Döden, kroppen och moderniteten, i Lychnos 2003. Anmälan av Solveig Jülich, Skuggor av Sanning, kommer att publiceras i Lychnos under 2005. inkomma med recensioner, dels att anmälningarna skulle publiceras i anciennitetsordning, inte i den ordning de kom in till redaktionen. Det förstnämnda medförde att antalet opponentrecensioner som kom in till redaktionen ökade kraftigt och har fortsatt att göra så, vilket har förvärrat eftersläpningen. Det sistnämnda innebar att publiceringen av de skötsamma opponenternas recensioner fördröjdes, ibland med över ett år, vilket möjligen medfört att opponenter dröjt med att skicka in sina anmälningar. Tabell 1: Framlagda avhandlingar och i Ht recenserade avhandlingar 1999 2003. År 1999 2000 2001 2002 2003 Totalt Framlagda avhandlingar 33 32 53 42 51 214 Antal opponentrecensioner i Ht 12 19 17 17 19 150 Andel hittills recenserade/inkomna (n) 18 17 28 31 29 115 Andel hittills recenserade/inkomna (%) 54 % 53 % 53 % 74 % 57 % 58 % Med föreliggande häfte, som rymmer 41 opponentrecensioner, tar Historisk tidskrift ett krafttag för att komma till rätta med det problem som illustreras ovan. Totalt har under året 66 avhandlingsanmälningar, skrivna av opponenter, publicerats. Som framgår av tabellen har påstötningarna, som inleddes 2001, gett resultat. Utfallet för 2002 och 2003 kommer dessutom under nästa år att förbättras ytterligare. Förhoppningsvis kommer framgent åtminstone 80 procent av varje års avhandlingsproduktion att recenseras i tidskriften, en klar förbättring jämfört med tidigare. För att så skall bli fallet krävs dock att alla inom professionen hjälps åt. De som opponerar måste skriva och skicka in sina recensioner i rimlig tid efter disputationen och de som utser och kontaktar opponenter, i synnerhet utländska sådana, måste redan då den första kontakten tas informera om att det i opponentuppdraget ingår att författa en recension. Undertecknad har tagit fram en skrivelse, som finns på såväl svenska som engelska, och som är tänkt att användas då opponenter kontaktas. Skrivelsen finns som pdf-fil på Historisk tidskrifts hemsida. Detta häfte rymmer inte bara opponentrecensioner. I anslutning till dessa finns två artiklar som ger perspektiv på avhandlingsproduktionen och forskarutbildningen. Uppsalahistorikern Jan Lindegren visar att avhandlingarna i historia de senaste decennierna blivit allt längre och analyserar dels vad detta beror på, dels vilka konsekvenser det får. Susanna Hedenborg och Börje Bergfeldt, ekonomhistoriker från Uppsala respektive Stockholm, diskuterar forskarutbildningens förändringar och dessas konsekvenser för bland annat avhandlingsproduktionen inom ämnet ekonomisk historia. Det är min för-

560 Redaktören har ordet hoppning att dessa bidrag dels skall öka häftets historiografiska värde, dels stimulera till debatt. Förhoppningsvis kommer även de båda övriga artiklarna att väcka reaktioner och debattlusta. Den danske historikern Niels Kayser Nielsen driver i sitt bidrag den utmanande tesen att det var de etablerade politiska partiernas realpolitiskt motiverade högervridning och medvetna satsning på nationalism som under mellankrigstiden räddade de nordiska länderna från fascismen. Lika provocerande torde Magnus Lindmarks och Peter Vikströms bidrag vara. De båda ekonomhistorikerna från Umeå hävdar att den idag förhärskande uppfattningen om den svenska ekonomiska utvecklingen under 1900-talet vilar på bräcklig empirisk grund och tveksam metodologi. Mindre kontroversiell men desto mer upprörande torde Anu Mai Kõlls översikt över forskningen om samhällsomvandlingen i Baltikum, huvudsakligen Estland, och dess konsekvenser vara. Hon visar på de stora mänskliga omkostnaderna för övergången. Häftet innehåller dessutom ett antal kortrecensioner samt, som brukligt i årgångens sista nummer, dels en förteckning över svenska avhandlingar i historia och ekonomisk historia och avhandlingar framlagda vid temainstitutionerna föregående år (2003), dels en komplett innehållsförteckning för hela årgången, den etthundratjugofjärde. Föreliggande häfte är till sitt omfång större än en normal årgång av tidskriften. Det är möjligen symptomatiskt att detta tjocka nummer ges ut under undertecknads tid som redaktör. Enligt Jan Lindegrens beräkningar är nämligen min avhandling den utan konkurrens tjockaste dissertation som lagts fram i historia. De 10 mastigaste Uppsalaavhandlingarna har medianvärdet 1,45 miljoner nedslag. Motsvarande siffra för Lundaavhandlingarna är 1,64 miljoner. Mitt magnum opus omfattar i runda tal 4,4 miljoner nedslag. Denna föga smickrande tätplats torde vara ohotad, oaktat att avhandlingarna alltså blir längre och längre. Skälen till att avhandlingen blev så omfattande skall inte diskuteras här. Däremot finns det anledning att kommentera föreliggande häftes omfång. Tjockleken är inte en följd av redaktörens eventuella megalomani. Tanken var tvärtom ursprungligen att ge ut ett separat opponentrecensionsnummer. Det visade sig emellertid av ekonomiska och bibliografiska skäl vara svårt, varför det tilltänkta numret innehållande opponenters recensioner av avhandlingar slogs ihop med årgångens fjärde nummer. Resultatet är detta nummer, möjliggjort tack vare stöd från Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur. Lars M Andersson På cykeltur i svensk ekonomisk historia? Strukturförändring, tillväxt och teknisk förändring i svensk ekonomi 1870 1990 Av Magnus Lindmark & Peter Vikström Ekonomisk tillväxt är grunden för materiell välfärdsökning. Är tillväxten svag blir det svårare att genomföra prioriterade satsningar inom områden som vård, utbildning och miljö. Materiell välfärd handlar alltså inte bara om konsumtionsvaror utan också om tjänster av olika slag. Sveriges ekonomiska eftersläpning, att landet sedan åtminstone 1970-talet har haft en sämre tillväxt än andra jämförbara länder, har därför blivit en långlivad fråga i den svenska ekonomiska debatten. Den ekonomiska eftersläpningen har getts många förklaringar, vilket bland annat avspeglar att inte enbart ekonomer har forskat kring tillväxtproblematiken. Ekonomisk-historiker pekade redan under 1970-talet på betydelsen av att analysera den långsiktiga tillväxtprocessen för att förstå den svenska 1970- talskrisen. Den ekonomisk-historiska programförklaringen bidrog till att det under 1980-talet utvecklades en ekonomisk-historisk förklaringsmodell av tillväxtförloppet, som inte hade några direkta motsvarigheter i utlandet. Tolkningen brukar benämnas den strukturanalytiska ansatsen och vilar på en Docent Magnus Lindmark, f 1967, är verksam vid institutionen för ekonomisk historia, Umeå universitet. Han har bland annat publicerat artiklar om ekonomisk miljöhistoria i Ecological Economics (2002) och Explorations in Economic History (2004). Han har även behandlat tillväxt och strukturomvandling, till exempel genom beräkning av kapitalstockar för industrin och historiska miljöräkenskaper. Hans pågående projekt rör dynamiken i den så kallade miljökuznetskurvan. Adress: Umeå universitet, 901 87 Östersund E-post: magnus.lindmark@ekhist.umu.se Fil dr Peter Vikström, f 1967, är verksam vid ITPS i Östersund samt vid Institutionen för nationalekonomi, Umeå universitet. Vikström har i sin forskning behandlat den funktionella inkomstfördelningen i Sverige, The Big Picture (2002), samt genomfört komparativa tillväxtstudier. Han har vidare medverkat med artiklar i European Review of Economic History (2002) och Scandinavian Economic History Review (2003). Adress: ITPS, Studentplan 3, 831 40 Östersund E-post: peter.vikström@itps.se

562 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 563 forskningstradition som förknippas med ekonomer som Johan Åkerman, Ingvar Svennilsson och Erik Dahmén. 1 På senare tid kan man tala om två huvudinriktningar inom strukturanalysen. Den första bygger på Erik Dahméns företagsperspektiv 2 medan den andra ligger närmare Åkermans makroperspektiv. Det är enbart den senare inriktningen som diskuteras i föreliggande artikel. En periodisering av tillväxtförloppet är ett centralt inslag i den ekonomisk-historiska varianten av Åkermans strukturanalys. Det går tillbaka till Åkermans tes att egentliga ekonomiska modeller, vilka benämndes kalkylmodeller, bara äger aktualitet under vissa begränsade perioder. För att hitta dessa perioder måste man genomföra en kausalanalys, som tar hänsyn till orsakssamband utöver de gängse ekonomiska. Här ingår vad som idag benämns institutionella faktorer. Tillväxtprocessen karaktäriseras i den strukturanalytiska tolkningen som växelvis dominerad av två olikartade omallokeringsprocesser, benämnda strukturomvandling respektive strukturrationalisering. 3 Strukturomvandlings- och rationaliseringsperioderna är symmetriska med avseende på periodlängd och uppvisar återkommande grundläggande makroekonomiska karaktäristika över tid. Förloppet är därför cykliskt till sin karaktär. Det är värt att understryka att det är just den kronologiska symmetrin som gör förloppet cykliskt. Att utvecklingen går att dela in i olika underperioder är alltså inte tillräckligt för att hävda förekomsten av cykler. Diskussionerna inom forskningsfältet har främst rört huruvida det cykliska förloppet är begränsat till perioden 1840 till 1970, eller om det alltjämt fortsätter att upprepas. Lennart Schön förfäktar en obruten kontinuitet medan Olle Krantz numera hävdar att förloppet är begränsat till perioden 1890 till 1950. 4 Oavsett svaret på frågan är generaliseringen, om den är korrekt, ett trumfkort för ämnet ekonomisk historia. Ett regelbundet, obrutet mönster över tid innebär att varje ekonomisk kris måste tolkas i förhållande till det cykliska förloppet. Bröts mönstret 1. Johan Åkerman, Ekonomisk teori I, Lund 1939; Johan Åkerman, Ekonomisk teori II, Lund 1943; Erik Dahmén, Svensk industriell företagarverksamhet. Kausalanalys av den industriella utvecklingen 1919 1939, Lund 1950; Ingvar Svennilson, Stagnation and Growth in the European Economy, Geneva 1954. 2. Se t ex Dan Johansson & Nils Karlsson (red), Den svenska tillväxtskolan. Om den ekonomiska tillväxtens kreativa förstörelse, Stockholm 2002. 3. Olle Krantz & Lennart Schön, Den svenska krisen i långsiktigt perspektiv, Ekonomisk debatt 1983:3, s 478 486. 4. Olle Krantz, Svensk ekonomi under 1900-talet. En omväxlande historia, i Olle Krantz & Lena Andersson-Skog (red), Omvandlingens sekel, Lund 2002, s 63 91. 1970, eller till och med 1950, är generaliseringen fortfarande en triumf, om än något mindre. Man kan då erbjuda en tolkning av industrialismens makroekonomiska förlopp, samtidigt som forskningen kan koncentreras på den saknade pusselbiten, alltså de mekanismer som bröt mönstret omkring 1970, eller möjligen 1950. Det är därför inte förvånande att den strukturanalytiska tolkningen har fått ett stort genomslag i den ekonomisk-historiska undervisningen och som referensram i forskningen. Just därför är bevisbördan extra tung när det gäller kronologin och de mekanismer som kan förklara det observerade skeendet. I korthet: är den strukturanalytiska tolkningen i stort sett bevisad eller är den som Lennart Schön själv menar en hypotes som förutsätter ytterligare undersökningar och teoretisk utveckling? Lars Herlitz diskuterar i Historisk tidskrift 2002:4 Schöns historieskrivning och periodiseringsmönster. 5 Herlitz resonerar kring Schöns periodiseringar utifrån den generella utvecklingen av ämnet ekonomisk historia samtidigt som han med utgångspunkt i Nikolai Kondratieff och Joseph A Schumpeter självklart hävdar existensen av långa vågor i den ekonomiska utvecklingen. Trots att Herlitz inte problematiserar existensen av långa vågor, så berör han problemen med att indikera perioderna empiriskt. Med den här artikeln vill vi diskutera de ej fullföljda påpekandena i Herlitz artikel rörande metoder och indikatorer samt diskutera de empiriska beläggen för förekomsten av långa vågor i den svenska ekonomin. Syftet är alltså att undersöka hypotesen att strukturomvandlingsmönstret uppvisar ett cykliskt förlopp. Centrala inslag i den strukturanalytiska tolkningen Som tidigare nämnts utvecklades under 1970- och 1980-talen en tolkning av den svenska ekonomiska utvecklingen från perioden 1840 och framåt. Datamaterialet utgjordes av Historiska Nationalräkenskaper för Sverige (HNS). Pionjärer var Olle Krantz och Carl-Axel Nilsson, som vidareutvecklade Östen Johanssons HNS med hjälp av nya metoder för fastprisberäkningar. 6 Krantz och Nilsson menade att man i investeringskvoten, alltså investeringarnas andel av BNP, kunde urskilja två perioder med likartade kännetecken, 1890/ 1893 1908/1909 samt 1952/1953 1971/1972. Här genomförs alltså en perio- 5. Lars Herlitz, Analytisk historia om tillväxt. Reflektioner kring Lennart Schöns En modern svensk ekonomisk historia, Historisk tidskrift 2002:4, s 605 626. 6. Olle Krantz & Carl-Axel Nilsson, Swedish National Product 1861 1970. New Aspects on Methods and Measurement, Kristianstad 1975.

564 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 565 disering i Åkermans kausalanalytiska anda. Däremot hävdade aldrig Krantz och Nilsson förekomsten av något cykliskt förlopp. Deras två perioder var en rent empirisk upptäckt och någon teoretiskt förankrad förklaring presenterades inte heller. Av det följer att de icke-ekonomiska perspektiv som Åkerman betraktade som centrala för kausalanalysen också saknades. Ansatsen kom sedermera att vidareutvecklas av Olle Krantz och Lennart Schön, som lade fram tanken på ett snarast cykliskt förlopp. 7 De arbetade med fler indikatorer: investeringskvoten kompletterades med maskininvesteringarnas andel av de totala investeringarna. Även exportkvoten, alltså exportens andel av BNP, togs in i analysen. Sammantaget menade Krantz och Schön att dessa kvoter uppvisade ett systematiskt mönster. När investeringskvoten ökade minskade exportkvoten och maskininvesteringarnas andel av de totala investeringarna. De utgick alltså från empiriska observationer, där den observerade systematiken tolkades som utslag av ekonomins långsiktiga dynamik. Logiskt sett måste ett cykliskt mönster avspegla att vissa ekonomiska mekanismer är stabila över tid och att dessa inbegriper återkopplingsmekanismer (feed-back). Det är alltså återkopplingsmekanismerna som skapar vågrörelse i ett system. En vågrörelse visar därför att man observerar ett system som är beroende av systemets egen historia. I Krantz och Schöns tolkning utgjorde strukturomvandling och strukturrationalisering centrala begrepp. De menade att de ekonomiska kriserna skapade förutsättningar för att investera i nya verksamheter. Dessa nya verksamheter benämndes utvecklingsblock, ett begrepp som lånats av Erik Dahmén. 8 Framväxten av utvecklingsblocken antogs kräva investeringar i nya byggnader och infrastruktur. Eftersom byggnadsinvesteringarna är en tung investeringspost ökar investeringskvoten. Samtidigt minskar maskininvesteringarnas andel av de totala investeringarna. De nya verksamheterna är i sin tur primärt inriktade på att möta behovet på hemmamarknaden. Exporten är därför inte så stor, och exportkvoten sjunker. Efter ungefärligen 20 år är den nya ekonomiska strukturen etablerad. Att Krantz och Schön tänkte sig att strukturen utgörs av branschstrukturen, framgår relativt tydligt i den ursprungliga artikeln i Ekonomisk debatt. Efter de inledande 20 åren av strukturomvandling fortsätter så expansionen och karaktäriseras av effektivisering inom den etablerade strukturen. Behovet av nya byggnader minskar samtidigt som behovet av maskiner ökar. Allt eftersom hemmamarknaden mättas, ökar också betydelsen av export. Därmed uppvisar indikatorerna också ett omvänt mönster med fallande investeringskvot och ökad exportkvot samtidigt som maskininvesteringarna ökar relativt mot byggnadsinvesteringarna. Till slut är även de internationella marknaderna mättade. Ekonomin går in i en strukturkris som kan karaktäriseras som en efterfrågekris. Krisen öppnar så möjligheter för ett nytt utvecklingsblock att växa fram. En viktig detalj som behövde förklaras var varför krisen är en förutsättning för att investera i nya verksamheter. I en vanlig neo-klassisk förklaringsmodell utgör inte kriser någon sådan förutsättning. Omallokeringen sker gradvis och på basis av vinstsignaler. Det är alltså viktigt att notera att krisen som en förutsättning för stora omallokeringar är central i den strukturanalytiska tolkningen. Lösningen i den strukturanalytiska ansatsen är att tidigare expansion antas skapa etablerade intressen (vested interests) som har förmågan att fördröja omvandlingen, vilket i slutändan leder till en kris. Exakt hur fördröjningen av omvandlingen skulle gå till är inte riktigt klart. I Krantz och Schöns artikel antyds dock att både marknadsmakt, kunskaper och institutionella förhållanden är viktiga faktorer. Sammanfattningsvis baseras den strukturanalytiska periodiseringen på att den långsiktiga ekonomiska utvecklingen kan delas in i perioder med en längd på 40 till 50 år. Varje period delas i sin tur in i två underperioder med olika kännetecken. Den första underperioden är en strukturomvandlingsfas, där industristrukturen vad som produceras förändras och produktionsresurserna underförstått kapital och arbete omfördelas mellan branscherna. Perioden kännetecknas också av diffusion av grundläggande innovationer. Strukturomvandlingsfasen är i många avseenden problematisk. Det antas bero på att investeringarna i infrastruktur påverkar utbudet, och därmed inkomsterna och sparandet, med en relativt lång fördröjning. 9 Det innebär att den långsiktiga tillväxten är lägre under omvandlingsfasen än under rationaliseringsfasen då produktionsfaktorerna koncentreras till de mest produktiva enheterna inom branscherna. Utvecklingen sker då inom en i stort oförändrad industristruktur. Med utgångspunkt i denna typologi markerar allvarliga strukturkriser 1845, 1895, 1930 och 1975 avgränsningen mellan strukturrationaliserings- och strukturomvandlingsfaser. 7. Krantz & Schön 1983. Se även Lennart Schön, Elektricitetens betydelse för svensk industriell utveckling, Stockholm 1990. 8. Erik Dahmén, Development blocks in Industrial Economics, Scandinavian Economic History Review 1988:36, s 3 14. 9. Lennart Schön, From War Economy to State Debt Policy, Stockholm 1989, s 39.

566 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 567 Att mäta variationer i strukturomvandlingstakten Vill man pröva den strukturanalytiska tolkningen är den mest självklara ansatsen att faktiskt mäta strukturomvandlings- och strukturrationaliseringstakten med utgångspunkt i utvecklingsblocken. Det visar sig dock vara omöjligt eftersom strukturomvandling och strukturrationalisering inte kan mätas oberoende av varandra. Det beror på att distinktionen mellan strukturomvandling och strukturrationalisering bygger på förändringar på olika aggregeringsnivåer denna nivå svarar mot hur finfördelad produktionen är i statistiken. Strukturrationalisering innebär att produktionsresurserna koncentreras till de mest effektiva enheterna inom ett utvecklingsblock. Eftersom produktionsresurserna skapar produktion, avspeglas koncentrationen i att vissa företag ökar sin andel av den totala produktionen, medan andra företags andelar minskar. Koncentrationen av produktionsresurser innebär därför en koncentration av produktionen, vilket leder till att vissa företag ökar sina andelar och andra företag minskar sina. Begreppet strukturrationalisering rör alltså främst det enskilda företagets produktion i förhållande till antingen branschens produktion eller den totala produktionen. Den ekonomiska facktermen för förändrade produktionsandelar är sammansättningsförändringar. När man tänker på strukturrationalisering är det alltså företaget som är den minsta analytiska enheten, det vill säga den enhet som upplever förändrade produktionsandelar. Strukturomvandling berör också sammansättningsförändringar, men här är branscherna den minsta enheten. Totalen, det som företagen eller branscherna är delar av, måste samtidigt definieras på samma sätt i båda fallen, nämligen som hela industrin. I annat fall inbegriper koncepten eller måtten olika nämnare och blir därför ojämförbara. Används istället samma nämnare finner vi att det som skiljer begreppen åt just är den aggregeringsnivå som bestämmer konceptets minsta analytiska enheter. Slutsatsen är att strukturomvandling och strukturrationalisering är ett olämpligt begreppspar eftersom de inte kan mätas oberoende av varandra, eller, för att förklara det hela närmare: strukturomvandling beror på att branscherna växer i olika takt. Det är därför sammansättningsförändringar uppstår. Men det måste också innebära att de företag som bygger upp branscherna växer i olika takt. Resultatet är att strukturomvandling är teoretiskt och analytiskt omöjligt att skilja från strukturrationalisering. Konsekvensen blir att när frågan huruvida strukturomvandlingsförloppet är cykliskt eller inte undersöks empiriskt måste man lämna något av begreppen. I det här sammanhanget väljer vi att lämna strukturrationaliseringsbegreppet för att helt koncentrera oss på strukturomvandlingen, alltså förskjutningar i branschstrukturen. Varför då välja bort det ena begreppet och inte det andra? Svaret beror på det tillgängliga datamaterialet. I dagsläget bestäms den finaste upplösningsnivån av branschstrukturen i HNS och därför kan vare sig vi eller någon annan hantera strukturomvandling på någon annan aggregeringsnivå. Visserligen kan man med fog hävda att den verkliga strukturomvandlingen döljs av den grova branschindelningen. Men eftersom andra serier inte existerar finns helt enkelt inga alternativ. Nu hör det också till saken att det som omvandlas i den strukturanalytiska tolkningen egentligen inte är branscher utan utvecklingsblock. Strukturomvandlingen utgörs av utvecklingsblock som expanderar på bekostnad av tidigare utvecklingsblock. Möjligheten att identifiera och följa utvecklingsblockens historik är alltså central för att beskriva strukturomvandlingsförloppet som det framställs i den makroekonomisk-historiska forskningen i Sverige. Det förutsätter givetvis att forskaren visar att utvecklingsblocken faktiskt existerar. Ett utvecklingsblock är en grupp av företag eller andra ekonomiska mikroenheter vilkas verksamheter kännetecknas av komplementariteter. 10 Investerar den ena, så måste också den andra investera. Komplementariteten kan i sin tur tänkas uppstå på två sätt. Den första mekanismen är att enheterna i utvecklingsblocken levererar insatsvaror till varandra. För att använda ett företagsorganisatoriskt begrepp, utgörs utvecklingsblocket av en vertikalt integrerad struktur. Utvecklingsblocket är alltså en funktionell struktur, där tillväxtimpulser i ett företag som levererar produkter för slutlig konsumtion skapar tillväxtimpulser i andra företag, eftersom efterfrågan på deras produkter som insatsvaror ökar. Man talar i sammanhanget om en varukedja. I nationalräkenskaperna åskådliggörs sådana strukturer i så kallade inputoutputtabeller. Det andra sättet på vilket komplementariteter kan uppstå är i den slutliga användningen av produkter. Olika varor kompletterar varandra i den slutliga konsumtionen, såsom marmeladen kompletterar brödskivan. Det är alltså en form av horisontell integration. Samtidigt är det ogörligt att avgöra var dessa komplementariteter slutar eller börjar. Ser vi till varukedjorna är alla branscher indirekt kopplade till 10. Lennart Schön, En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel, Stockholm 2000, s 21; Dahmén 1988.

568 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 569 varandra. Visserligen är kopplingen olika stark och möjligen kunde graden av koppling tänkas utgöra en avgränsning av ett utvecklingsblock gentemot ett annat. Men även om man godtar en viss grad av godtycke angående var gränsen för en stark koppling går, är HNS inte tillräckligt detaljerade för att varukedjorna skall bli tydliga. När det gäller komplementariteter i efterfrågan är de empiriska problemen ännu större. I princip kan man tänka sig att utvecklingsblocken skulle kunna utgöras av varor vilkas efterfrågefunktioner (sambandet mellan kvantitet och pris) är beroende av varandra. Om efterfrågefunktionen för en vara förändras (antag att funktionen förskjuts nedåt), leder det utan att priser eller inkomster förändras till att efterfrågefunktionen för en annan vara också förskjuts nedåt. De varugrupper vilkas efterfrågefunktioner på detta sätt påverkas av varandra skulle då kunna sägas utgöra ett utvecklingsblock. Problemet är att det knappast är möjligt att skatta sådana efterfrågefunktionselasticiteter. Sammantaget innebär detta att utvecklingsblocken med dagens HNS som empirisk grund bara kan mätas som förändringar i branschstrukturen. Utvecklingsblock är som empiriskt begrepp det samma som branschstrukturen, strukturomvandling är det samma som branschstrukturens förändring och strukturomvandling och strukturrationalisering är samma sak. I övrigt kan vi bara tänka på utvecklingsblock, men knappast observera dem. Letar man efter vågrörelser eller andra periodiseringar måste man alltså studera de effekter som utvecklingsblocken ger upphov till i den observerbara verkligheten. Därmed återstår bara de indikatorer på användningssidan som Krantz och Schön utgick från, samt som vi föreslår förändring av branschstrukturen. Det beror på att den direkta följden av omallokering är sammansättningsförändringar. Även tillväxten är viktig att studera eftersom omvandlings- och rationaliseringsfaserna associeras med olika tillväxtmönster. Slutligen fokuseras teknisk förändring, eftersom ett viktigt antagande är att det är teknisk förändring som formar utvecklingsblockens tillväxt. Vi menar därmed att frågor som rör periodiseringen måste utgå från indikatorer som visar effekter av utvecklingsblockens expansion och inte från kvantifiering av de grundläggande utvecklingsblocken. Samtidigt ställer empiriska undersökningar forskaren inför ett antal problem som måste lösas på bästa möjliga sätt. Problemen kan karaktäriseras som data- och metodologiska problem. Dataproblemen rör på olika sätt HNS. Kännetecknande är att all strukturforskning påverkas på likartade sätt av dessa dataproblem, eftersom HNS är den i stort sett enda acceptabla grunden för strukturforskningen. Aggregeringsproblematiken Aggregeringsnivån i HNS är ett viktigt datarelaterat problem. Visserligen är branschstrukturen i HNS ovanligt detaljerad i jämförelse med andra länders historiska nationalräkenskaper, men den är å andra sidan väldigt grov i jämförelse med samtida nationalräkenskaper. Det innebär att strukturomvandling för närvarande bara kan undersökas på en relativt hög aggregeringsnivå. Risken finns att strukturomvandlingstakten över tid underskattas. Man skulle kunna tänka sig att indikatorerna på användningssidan, investeringskvoten till exempel, därför skulle ha en fördel gentemot att studera förändringar i branschsammansättningen, eftersom den senare är så pass grov. Så är nu inte riktigt fallet om man betänker att investeringarna är konstruerade på basis av schabloner som har applicerats på de nio industrigruppernas produktionsvärden. Grunden för investeringsdata är alltså inte mer finfördelad än vad HNS är i övrigt. Deflateringsproblematiken Ytterligare ett metodologiskt HNS-relaterat problem rör fastprisberäkningarna, eller som det kallas på fackspråk, deflateringen. I undersökningar som rör produktivitetsutvecklingen i ett omvandlingsperspektiv finns det en risk att strukturomvandlingsperioderna är inbyggda i de historiska nationalräkenskapsserierna. I Krantz och Nilssons HNS gjordes fastprisberäkningarna utifrån en redan existerande uppfattning om strukturellt homogena perioder. 11 Dessa perioder för fastprisberäkningar följde sedan med i senare versioner av HNS. Tvingas man använda ett begränsat antal basår för fastprisberäkningarna är det lämpligt att låta basåren definieras av strukturellt homogena perioder. Orsaken är att strukturomvandling förändrar relativpriserna. Är omvandlingen stark leder det till att de vikter som ligger till grund för prisindex som produktionen i löpande priser divideras med vid fastprisberäkningarna snabbt blir inaktuella. Av den anledningen eftersträvas så korta perioder som möjligt. Samtidigt är korta perioder problematiska till följd av den ofantliga mängd prisdata som behövs. 11. Krantz & Nilsson 1975, s 13.

570 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 571 Problemet uppstår när serier, som är konstruerade i enlighet med en uppfattning om strukturellt homogena perioder, används för att bevisa förekomsten av just sådana perioder. I nuvarande HNS är basåren för fastprisberäkningarna 1848/1850, 1869/1871, 1888/1890, 1910/1912, 1929/1931 och 1951/1953. 12 Om man bortser från krisen 1975 (efter 1950 används SCBs serier som utnyttjar deflateringsperioder på cirka fem år) infaller strukturoch omvandlingskriserna 1845/1850, 1865/1870, 1890/1895, 1905/1910, 1930/1935, 1950/1955. Ett metodologiskt inducerat resultat eller hårda fakta? Sanningen är att ingen vet. Tyvärr ställer deflateringen till med ytterligare svårigheter. På grund av fundamentala problem rörande indexberäkningar en produktionsserie i fasta priser är ett index kan en ekonomisk struktur bara beskrivas i fasta priser om fastprisberäkningarna gjorts enligt vissa metoder. 13 HNS tillåter inte att strukturen beskrivs i fasta priser. Orsaken är att summan av förädlingsvärdena i fasta priser, med matematisk likhet, inte blir den samma som helheten, det vill säga BNP. Under exempelvis 1800-talet utgör summan av de olika sektorernas förädlingsvärden ungefär 120 procent av BNP. Det innebär att det är omöjligt att bestämma vilken struktur som förändras. Strukturer i fasta priser baserade på HNS är antingen falsk matematik eller ett bokföringsbrott. Eye-ball econometrics och andra mättekniska svårigheter Om vi nu antar att man bestämt sig för lämpliga indikatorer gäller det att avgöra om ett vågmönster kan påvisas i serierna. I Krantz och Schöns artikel från 1983 hävdade författarna att ett vågmönster kunde urskiljas i bland annat investeringskvoten genom att man på frihand anpassade linjära trender för olika delperioder. Att anpassa linjära trender är i sig en möjlig metod, men den är strängt taget bara lämplig om grundserien har vissa speciella egenskaper. Vid tiden för Krantz och Schöns artikel var de relevanta statistiska teorierna utarbetade; man visste vilka grundläggande egenskaper egentligen inslaget av stokastiska, eller slumpmässiga, egenskaper i serien som var nödvändiga för anpassning av en linjär trend. Det som saknades var mjukvara för att pröva om seriernas egenskaper i praktiken tillät anpassning 12. Ola Honningdal-Grytten, Deflateringsprinsipper for nordiske historiske nasjonalregnskaper, i Magnus Lindmark & Peter Vikström (red), Nordiska Historiska Nationalräkenskaper, Umeå 2001, s 21 46. 13. System of National Accounts 1993, Brussels 1993, s 385; Magnus Lindmark & Peter Vikström, Den deflaterade kvotens dilemma, i Ola Honningdal-Grytten (red), Nordiske Historiske Nasjonalregnskaper, Bergen 1999. av en linjär trend. I Krantz och Schöns artikel användes dessutom visuella bedömningar av seriernas grafiska utseende för att avgöra var vändpunkterna fanns, en metod som skämtsamt kallats eye-ball econometrics. Numera finns det mjukvara som gör det möjligt att på teoretiskt godtagbara grunder testa en serie för möjligheten att anpassa linjära trender, att bestämma var trendbrotten verkligen är belägna och, inte minst, att testa förekomsten av cykliska komponenter. När vi i det följande prövat seriernas egenskaper visar det sig att trenderna för alla de undersökta serierna inte är linjära. De har istället starka slumpmässiga inslag. Det är alltså motsatsen till de deterministiska egenskaper som är nödvändiga om man skall anpassa en linjär (deterministisk) trend. Vi kunde inte heller påvisa de cykliska komponenter med en periodicitet runt 25 alternativt 40 år som borde vara närvarande om den cykliska tolkningen stämmer. Det innebär i praktiken att de vågmönster som presenterats i den svenska makroinriktade ekonomisk-historiska forskningen inte utan vidare är godtagbara. Nya fakta om svensk tillväxt och strukturomvandling En generell slutsats som kan dras på basis av granskningen av de viktigaste resultaten inom den strukturanalytiska forskningen är att bilden av det svenska strukturomvandlingsmönstret är oklar. Det finns alltså möjligheter för alternativa periodiseringar. Den direkta orsaken till att långsiktig tillväxt är möjlig är teknisk förändring. Teknisk förändring innebär att produktionen ökar mer än insatsen av produktionsfaktorer. I ekonomisk-teoretiskt språkbruk skiftar produktionsfunktionen utåt. I empiriska termer talar man i sammanhanget om ökad total faktorproduktivitet. Teknisk utveckling kan visserligen ha olika effekt på åtgången av arbete respektive kapital. Men drivs tillväxten och produktivitetsökningarna av ökade kapitalinsatser måste tekniken hela tiden motverka fallande marginalavkastning på kapital, det vill säga att effekten på produktionen av att extra kapital sätts in blir mindre och mindre. I annat fall stannar tillväxten. Om en bransch upplever teknisk förändring märks det genom ökande eller konstant marginalavkastning på kapital. I en bransch som inte genomgår teknisk utveckling upplever investerare och andra aktörer fallande marginalavkastning på kapital. Det är dessa skillnader i avkastning som avspeglas i företagens balans- och resultaträkningar. Signalerna påverkar i sin tur investerare,

572 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 573 14. Detaljerna bakom beräkningsmetoderna återfinns i Peter Vikström, The Big Picture. A Historical National Accounts Approach to Growth, Structural Change and Income Distribution in Sweden 1870 som tenderar att satsa mest i de mest vinstgivande branscherna. Det skapar i sin tur asymmetrisk eller obalanserad tillväxt, alltså strukturomvandling. Finns det då någon direkt koppling mellan omvandling och tillväxt? Det är lätt att tänka sig att en teknologi, till exempel ångmaskinen, kan ha olika effekter på den tekniska utvecklingen (alltså skiftet i produktionsfunktionen) i olika branscher. Produktionsfunktionen kan alltså skifta olika mycket i olika branscher trots att teknologin i grund och botten är den samma. Ångmaskinen hade troligen större effekter inom transportsektorn än inom bostadsbyggandet. Det beror i sin tur på att grundläggande teknologier med större eller mindre svårighet kan appliceras i olika produktionsprocesser. Vissa teknologier kan användas i nästan alla branscher, medan andra är högt specialiserade. I det förra fallet påverkar tekniken produktiviteten i flera branscher, medan effekterna i det senare fallet är begränsad till ett fåtal. Teknologin kan därför skapa balanserad (likartad) eller obalanserad (olikartad) tillväxt mellan branscherna. Vid balanserad produktivitetstillväxt påverkas den totala (aggregerade) produktiviteten mer än vad den gör av obalanserad tillväxt. Därför kan man tänka sig att perioder med stor strukturomvandling, alltså med obalanserad tillväxt, uppvisar lägre total tillväxttakt än vad som är fallet under perioder med balanserad tillväxt. Det negativa samband mellan BNP-tillväxt och graden av strukturomvandling som antas av Krantz och Schön är därför teoretiskt sett riktigt. Samtidigt är bergfasta samband mellan teknologi, teknisk förändring och tillväxt inte troliga, eftersom olika branschers tillväxttakter också är beroende av efterfrågan, som i sin tur bland annat påverkas av inkomstnivån. På ekonomspråk kallas det för efterfrågans inkomstelasticitet. Man kan alltså förvänta sig strukturomvandling även om den tekniska utvecklingen är exakt likadan i alla branscher, bara man har tillväxt. För att få en uppfattning om hur sambanden egentligen ser ut, och om förloppet är cykliskt, är det nödvändigt att mäta tillväxten, strukturomvandlingen och den tekniska förändringen. Det erbjuder en del utmaningar och en hel del tämligen avancerade resonemang om mätmetoder och statistik. För den som önskar upprepa undersökningen hänvisar vi till tidigare publicerade arbeten och nöjer oss här med konstaterandet att tillväxten både mäts som den långsiktiga BNP-tillväxten och som den långsiktiga tillväxten i industrins förädlingsvärde. 14 Strukturförändring mäts som förändring av sektorsandelar i BNP, och inom industrin som förändring av branschandelarna i industrins totala förädlingsvärde. Teknisk förändring mäts som total faktorproduktivitet (TFP) inom industrin. Det sistnämnda är ett mått som visar relationen mellan produktionen och den sammanlagda kapital- och arbetsinsatsen. 15 Diagram 1. Långsiktiga tillväxttakter: BNP och industrins förädlingsvärde 1870 1990. Fasta priser 1910/1912. Källa: Peter Vikström, The Big Picture. A Historical National Accounts Approach to Growth, Structural Change and Income Distribution in Sweden 1870 1990, Umeå 2002, s 121ff. Tillväxtförändringar: BNP och industrins förädlingsvärde Av diagram 1 framgår att BNPs tillväxttakt ökade under en första period från 1880 till 1895. Därefter planade den ut under påföljande tioårsperiod. En period av fallande tillväxttakt inföll så från cirka 1905 till 1920. Perioden 1990, Umeå 2002, s 103ff; Magnus Lindmark & Peter Vikström, The Determinants of Structural Change. Transformation Pressure and Structural Change in Swedish Manufacturing Industry, 1870 1993, European Review of Economic History 2002:6, s 87 110. 15. Detaljerna bakom beräkningsmetoderna återfinns i: Magnus Lindmark & Peter Vikström, Growth and Structural Change in Sweden and Finland, 1870 1990. A Story of Convergence, Scandinavian Economic History Review 2003:1, s 46 74.

574 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 575 fram till 1960 kännetecknas av ökande tillväxt, varefter den under 1970-talet föll kraftigt till historiskt sett rekordlåga tal. Mönstret är alltså kännetecknat av fluktuationer samtidigt som tillväxten inte uppvisar något regelrätt långsiktigt vågmönster, som ju karaktäriseras av likartad periodlängd och amplitud (våghöjd). Diagram 1 visar även förändringar i industrins tillväxttakt, närmare bestämt förändringen i industrins förädlingsvärde (industrins bidrag till BNP). Även för industrin ökade tillväxten under perioden 1880 1895, för att minska kraftigt mellan 1895 och 1920. Därefter ökade den på nytt fram till 1932 och föll fram till 1940. Nästa period av ökad tillväxttakt inträffade mellan 1940 och 1960, varefter även industrins tillväxttakt föll till historiskt rekordlåga nivåer under 1970-talet. Förändringar i ekonomins strukturomvandlingstakt Diagram 2. Strukturomvandlingstakt på BNP-nivå och industribranchnivå 1870 1990. Diagram 2 visar strukturomvandlingstakten i hela ekonomin på sektorsnivå. Strukturomvandlingsmåttet utgår, som tidigare nämnts, från sektorsandelar, alltså de ekonomiska sektorernas procentuella bidrag till BNP under ett givet år. Strukturomvandlingen mäts genom att den årliga strukturen jämförs med ett fast jämförelseår. I princip kan jämförelseåret vara vilken tidpunkt som helst, men på grund av att vissa av måttets egenskaper, exempelvis att negativa värden är svårtolkade, är det lämpligt att använda startåret som jämförelseår. Alternativt kan man mäta omvandlingen i jämförelse med det närmast föregående året. Problemet som då uppstår är att man inte vet om omvandlingen långsiktigt tenderar att förändra branschsammansättningen i en viss riktning. Måttet i diagrammet visar takten eller hastigheten på strukturomvandlingen med 1870 som jämförelseår. Det skall tolkas på följande sätt: Ett högt positivt värde innebär att strukturen förändras snabbt i jämförelse med hur den såg ut 1870 och ett lågt positivt värde indikerar att strukturen förändras långsamt i jämförelse med 1870 års struktur. Negativa värden visar att strukturen blir mer lik den år 1870. Diagram 2 visar att strukturomvandlingstakten ökade från 1880, men till skillnad från BNP-tillväxten minskade strukturomvandlingen redan från sekelskiftet 1900 och nådde en bottennivå omkring 1910. Därefter ökade den igen kraftigt fram till 1925 för att falla till slutet av 1940-talet. Omvandlingstakten tilltog på nytt fram till början av 1960-talet, bara för att sedan falla till en historiskt sett rekordlåg nivå under 1970-talet. Diagram 2 visar även strukturomvandlingstakten i industrin med 1870 som jämförelseår. Analogt med strukturomvandlingen i hela ekonomin utgår vi från branschandelarna, det vill säga det procentuella bidraget från de olika industribranscherna till industrins totala förädlingsvärde. Mönstret är mycket enkelt. Omvandlingstakten ökar under perioden 1880 1910 och faller sedan fram till 1960. Därefter planar den ut på en historiskt sett mycket låg nivå. Källa: Peter Vikström, The Big Picture. A Historical National Accounts Approach to Growth, Structural Change and Income Distribution in Sweden 1870 1990, Umeå 2002, s 121.

576 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 577 Förändringar i den tekniska utvecklingstakten Diagram 3. TFP-tillväxt i industrin 1870 1990. Källa: Magnus Lindmark & Peter Vikström, Growth and Structural Change in Sweden and Finland, 1870 1990. A Story of Convergence, Scandinavian Economic History Review 2003:1, s 46 74. Diagram 3 visar förändringar i den tekniska utvecklingstakten mätt som total faktorproduktivitet (TFP). TFP-serien uppvisar kraftiga fluktuationer under hela perioden. Det gör att det inte går att isolera den typ av mjuka trender som kunde beräknas för de andra variablerna. Däremot kan man konstatera att den genomsnittliga tillväxttakten låg på omkring 1,7 procent under perioden 1870 1990. Man ser också två tydliga och statistiskt säkerställda nivåskiften. Det första inträffade omkring 1920 och innebar att TFPs tillväxttakt ökade till i genomsnitt 2,7 procent i jämförelse med 0,6 procent för perioden 1870 1920. Den andra nivåförändringen inträffade under 1970-talet och innebar att TFP-tillväxten föll till ett genomsnitt på 1,3 procent per år under perioden 1970 1990. Precis som för de andra indikatorerna började tillväxttakten att minska redan under 1960-talet. Sammanfattning av periodiseringen Om man accepterar perioder på omkring 10 år är det möjligt att identifiera tre 10-årsperioder som utgör vändpunkter för samtliga indikatorer, nämligen 1880/1890, 1910/1920 samt 1960/1970. Samtidigt finns det vändpunkter som inte är gemensamma. Undersökningen visar ingen mekanisk samvariation mellan indikatorerna. Trots det vågar vi oss på en generalisering av den undersökta perioden. Period I 1870 1895: Strukturförändringstakten och tillväxttakten ökar för både industrin och för ekonomin som helhet. Det innebär att kapitalbildningen och/eller den tekniska utvecklingen inom vissa sektorer och industribranscher var starkare än genomsnittet. Orsaken kan ha varit att den tekniska regimen under 1800-talet ångmaskinen hade olika potential att skapa effektivisering inom olika branscher. Detta fenomen har i sin tur en teknisk förklaring. På grund av att verkningsgraden i en ångmaskin är beroende av maskinens effekt, alltså hur kraftig maskinen är, var ångmaskiner olämpliga för mekanisering av exempelvis mindre verkstäder inom den lätta industrin. Detta bidrog sannolikt till en obalanserad TFP-tillväxt. Just eftersom TFP-tillväxten var obalanserad det var långt ifrån alla branscher som upplevde TFP-tillväxt bidrog det till en relativt låg aggregerad TFP-tillväxt. Det är också sannolikt att den tekniska utvecklingen var större i industrin än i den övriga ekonomin, kanske med undantag av transportsektorn. Sammantaget ledde det till olikartade tillväxttakter i de ekonomiska sektorerna, varför perioden kännetecknas av en ökad strukturförändringstakt i hela ekonomin. Period II 1895 1920: Tillväxt- och strukturförändringstakterna för hela ekonomin minskar. För industrin minskar också tillväxttakten, medan strukturförändringstakten når sitt maximum omkring 1910. Det indikerar att fortsatt tillväxt inte kunde uppnås inom ramarna för den rådande tekniska regimen. När de sektorer och branscher som gynnades av ångmaskinerna under den föregående perioden började uppleva en långsammare ökning av kapitalets marginalproduktivitet, minskade också kapitalbildnings- och därmed tillväxttakten. De branscher som tidigare inte hade gynnats av ångmaskinerna gynnades inte nu heller. Det kan förklara att både tillväxten och strukturomvandlingstakten minskar under perioden. Period III 1920 1960: Under perioden ökar tillväxttakten inom både industrin och ekonomin som helhet. Det sker samtidigt som den tekniska utvecklingen inom industrin tilltar. Eftersom tillväxten för industrin är högre än för ekonomin som helhet, medför det att strukturförändringstakten i hela

578 Magnus Lindmark & Peter Vikström På cykeltur i svensk ekonomisk historia? 579 ekonomin ökar. Inom industrin inleddes samtidigt en kontinuerlig minskning av strukturförändringstakten. Det antyder att tekniken hade en stor effekt på industrisektorns totala faktorproduktivitet i jämförelse med övriga sektorer, samtidigt som effekterna på de olika industribranschernas faktorproduktivitet var mer likartad än tidigare. Under 1900-talet framträdde elektriciteten, mer specifikt växelströmstekniken, som en ny grundläggande teknologi. I jämförelse med ångmaskinen är elmotorn mycket mer flexibel, bland annat eftersom verkningsgraden inte påverkas av motoreffekten. Elmotorn kunde därför användas i långt fler produktionsprocesser än ångmaskinen. Växelströmstekniken skapade därför möjligheter till en mer balanserad produktivitetsutveckling mellan branscherna. Den balanserade produktivitetsutvecklingen bidrog också till att produktiviteten inom industrisektorn ökade snabbare än vad den gjorde under ångmaskinernas tidevarv. Industrin och transportsektorn är sektorer som är mer beroende av rörelseenergi än vad de andra sektorerna är. Det var just rörelseenergi som både ångmaskinerna och elmotorerna kunde tillhandahålla. Hade teknologin på det här sättet en bias mot rörelseenergi är det inte förvånande att strukturomvandlingen i ekonomin som helhet ökade samtidigt med en ökad TFP-tillväxt inom industrin, en lägre omvandlingstakt i industrin och en högre tillväxttakt i hela ekonomin. Period IV 1960 1990: Tillväxttakten minskar i både industrin och i ekonomin som helhet. Samtidigt minskar också den tekniska utvecklingstakten. Troligen beror det på att elektrifieringen nu var mer eller mindre fullt genomförd. Strukturförändringstakten minskar i hela ekonomin, medan den når en stabil men låg nivå för industrin. Under 1970-talet är industrins tillväxttakt för första gången lägre än för den totala ekonomin, vilket visar att industrin inte längre fungerar som ekonomins tillväxtmotor. Samtidigt är det en period som inte upplever någon ny teknologi som har förmågan att skapa en kraftig, balanserad tillväxt. Det är med andra ord möjligt att visa på förekomsten av strukturförändringsperioder som är relaterade till teknisk utveckling och tillväxt. Det finns samtidigt inte några tecken på cykliska fenomen över tid. Det finns inte heller någon systematik i förhållandet mellan strukturomvandlings- och tillväxttakten under perioden 1870 1990. Före 1910/20 är korrelationen positiv och därefter negativ. Underperioderna är alltså av typen A, B, C, D och inte av typen A, B, A, B och så vidare, vilket är fallet i ett cykliskt förlopp. Den övergripande tolkningen är att perioderna, precis som Lennart Schön hävdar, är associerade till tekniska system. Samtidigt har de tekniska systemen olika livslängd och effekter på tillväxten, troligen beroende på att teknikerna har olika förmåga att påverka produktionsfunktionerna i olika sektorer och branscher. Därför kan man inte heller observera en symmetri över tiden. Avslutande synpunkter I föreliggande artikel har vi kritiskt granskat några av de centrala bevisen för förekomsten av ett cykliskt strukturförändringsförlopp i den svenska ekonomin. Det är uppenbart att det finns flera oklarheter av metodologisk och teoretisk natur. Det är i och för sig inte så anmärkningsvärt. Sådan förtret brukar förekomma. Det anmärkningsvärda är istället att det cykliska omvandlingsförloppet nästan inte har diskuterats, trots att hypotesen har fått ett så stort genomslag i Sverige. Vår kritik rör alltså inte företrädare för den strukturanalytiska tolkningen utan den svenska ekonomisk-historiska forskningen i allmänhet som inte fört en kritisk vetenskaplig diskussion i frågan. Vi menar att de grundläggande frågorna som rör teknologi, tillväxt, institutionella förhållanden och ekonomins omvandling är oerhört centrala. De är för viktiga för att inte diskuteras. Problemet är i grund och botten de långa vågorna. De uppmuntrar till fortsatt empiriskt modellbyggande vilket innebär en stor risk för att variablerna väljs godtyckligt. Sammanfaller de på något sätt med vågorna är de betydelsefulla, i annat fall glöms de bort. De långa vågorna kan mycket väl överges, om man nu inte hittar tydliga bevis för deras existens, samtidigt som frågor som rör växelverkan mellan teknik och tillväxt behålls. Det visas bland annat av den internationella forskning som berör tillväxtregimer och innovationskluster där inte heller långvågsmönster av svensk typ har påvisats. 16 Den övergripande slutsatsen är alltså att det cykliska förloppet är att betrakta som en hypotes, och att betydligt mer forskning krävs för att tillväxtoch omvandlingsförloppets kronologi och mekanismer skall kunna fastslås med en rimlig grad av säkerhet. 16. Robert J Gordon, Interpreting the One Big Wave in U.S. Long-Term Productivity Growth, i Bart van Ark, Simon K Kuipers & Gerhard H Kuper (eds), Productivity, Technology and Economic Growth, Boston 2000; Jan Pieter Smits, Herman de Jong & Bart van Ark, Three Phases of Dutch Economic Growth and Technological Change, 1815 1997, Groningen 1999; Jan Leuiten van Zanden, Surveying Two Centuries of Dutch Growth, 1807 1995. (Dis)equilibrium Growth Regimes in International Perspective, i Bart van Ark, Simon K Kuipers & Gerhard H Kuper (eds), Productivity, Technology and Economic Growth, Boston 2000.

580 Magnus Lindmark & Peter Vikström Summary: Cycling through Swedish Economic History. Structural Transformation, Economic Growth and Technological Change in the Swedish Economy, 1870 1990 This article assesses the structural transformation perspective on macro-economic change, which dominates the literature on economic change in Sweden in the period 1870 to 1990. The so-called structural analytical school assumes a repetitive cycle of structural change, structural rationalisation and structural crisis, henceforth referred to as the hypothesis of structural transformation, or HOST. According to the hypothesis, cycles of structural transformation lasts approximately 40 years and resemble Kondratieff waves with respect to their duration and the importance of the diffusion of general-purpose technologies, or GPT. The diffusion of a new GPT gives rise to structural change as the factors of production are concentrated in the new economic sector whereas the old ones stagnate or decline. This is a process of approximately 20 years duration. In the next stage, also lasting about 20 years, the new economic sector is further rationalised as production factors are concentrated in the most efficient industries within the new economic sector. As this stage draws to a close, increasing overproduction occurs, leading to a structural crisis and pressure for new change. For a while, the crisis is held off by a shift of production to the export market and by the actions of diverse vested interests. Eventually, however, the pressure for change mounts to the point where the old economic structure breaks down, clearing the way for a new cycle of structural transformation. Despite its dominance, there are several reasons why HOST is problematic. From the perspective of standard economic theory it may be noted that crises do not serve as a catalyst for structural change in economic theory, nor is the concept of vested interests in its present shape clearly compatible with mainstream theory. But HOST is also problematic from an empirical perspective. Strict testing of the HOST chronology is in fact not possible and there is also the possibility that the chronology has been built into the data-set on which the hypothesis rests. On the basis of a critical assessment of HOST, the article provides an investigation of structural change of the Swedish economy that identifies a sequence of periods with different characteristics instead of a series of repetitive cycles. The main point of the article, however, is not so much to criticise HOST as to call for more debate on macro-economic interpretations in Swedish economic history. Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden en realpolitisk højredrejning? Av Niels Kayser Nielsen Inden for nationalismeforskningen opereres der ofte med en skelnen mellen en politisk statsborgernationalisme og en kulturel nationalisme, der knytter sig til sprog, etnicitet, historisk og kulturel arv. Denne skelnen indebærer en nyttig analytisk klargøring og er ofte til betydelig heuristisk hjælp. Imidlertid kan der være grund til at påpege, at der netop er tale om en analytisk sondring. Når man beskæftiger sig nationalisme i praksis, som et historisk fænomen, bliver forholdet mellem de to begreber mindre skarpt. Det skal vi se på i det følgende, hvor der af afgrænsningsmæssige årsager vil blive forkuseret på Norden primært i mellemkrigstiden, men med udblik bagud til 1800- årene. Det er tesen i denne artikel, at man skal være forsigtig med en alt for robust skelnen mellem politisk og kulturel nationalisme. Der vil i det følgende blive argumenteret for, at der i mellemkrigstidens afstandtagen fra nazisme, fascisme og kommunisme ikke var tale om en firkantet modstilling mellem en abstrakt menneskerettighedsnationalisme på den ene side og en partikularistisk og folkloristisk farvet kulturnationalisme på den anden side, det vil sige en modstilling mellem politik og kultur. Det skyldtes ikke mindst, at det på den ene side lykkedes at holde politikken kulturelt farvet og på den anden side at holde kultur-nationalismen fast på politisk-demokratiske og universalistiske principper. Hermed er imidlertid også peget på den anden tese, nemlig at en politisk afstandtagen til de totalitære tanker ikke var/er nok. Tværtimod synes det at Ph D Niels Kayser Nielsen, f 1949, är lektor vid Institut for Historie og Områdestudier, Aarhus Universitet. Bland hans senaste publikationer kan nämnas Nationalismens rumsdimension i Norden eller om att minnas med kroppen, Historisk Tidskrift för Finland 2003: 3 och Nacka Skoglund: A Swedish Soccer Player as a Welfare-Nationalistic Myth, i John Bale m fl (eds), Writing Lives in Sport. Biographies, Life-Histories and Methods. Adress: Historisk Afdeling, Aarhus Universitet, Bygning 410, 8000 Aarhus C, Danmark E-post: Hisnkn@hum.au.dk

582 Niels Kayser Nielsen Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden 583 være en væsentlig lære, at den kulturelle del af nationalismen i mellemkrigstiden og under krigen ad omveje var med til at reducere faren for en politisk højredrejning. Netop kombinationen af national kulturel arv og fastholdelse af politisk demokrati bevirkede, at fascismen havde vanskeligt ved at slå rod i Norden. Demokrati, folk og nationalisme Inden den kulturelle nationalisme tematiseres nærmere, kan der dog være grund til at indkredse et par træk af nationalismespørgsmålet og dets relation til demokrati. Det hviler på den antagelse, at nationalismens homogenisering og indbyggede universalisme var en forudsætning for demokratiet. Demokrati forudsætter en eller anden form for lighed og ensliggørelse og har i sit udgangspunkt rod i folkets ret til at bestemme over sin egen skæbne, om end dette folk så er begrænset. Ikke alle er lige kvalificerede til at være folket i demokratisk henseende. Ofte er folket blevet afgrænset såvel opad som nedad; opad i forhold til etniske kriterier med mistillid til en etnisk sammensat adel, nedad i forhold til sociale kriterier. 1 Men er man én gang kommet ind i varmen og er blevet godkendt som en del af det demokratiske folk, opereres der ikke med forskellige grader af folkelighed. Tværtom: I denne opfattelse af folket forudskikkes en respekt for de til folket hørende, som i princippet er tilstillet lighed uden hensyntagen til byrd og konfession. Endnu i demokratiets første generationer tilhørte ganske vist ikke alle den enklave af folket, som man turde tildele en abstrakt lighed og dermed adgang til at stemme og til at modtage valg. For eksempel var kvinderne udelukket, men i årene mellem 1906 og 1921 tildeles også de valgret og valgbarhed i Norden. Dette indebar en fordobling af det demokratiske folk, samtidig med at princippet om den abstrakte lighed var fastholdt. Det demokratiske folk er ligeværdigt og ensberettiget. Denne ligeværdighed har man overtaget fra den nationale ide om folket, det vil sige, at folke-forestillingen bliver medieringen mellem demokrati og nation. Også nationalismens indskrivning baserer sig nemlig på ideen om, at de til det nationale folk hørende har lige stor legitimitet. Men i modsætning til den demokratiske opfattelse af folkeligheden hviler den nationalistiske folkeopfattelse ikke på forskelssættelse mellem folk og befolkning. Det gælder, 1. Max Engman, Folket en inledning, i Derek Fewster (red), Folket. Studier i olika vetenskapers syn på begreppet folk, Helsingfors 2000. uanset om man bestemmer folket ud fra en kontraktforestilling eller baserer det på såkaldt objektive kriterier som fælles sprog, historie eller kultur. Historisk set tager denne kombination af nationalisme og demokrati sin begyndelse i 1700-årene. Jonas Nordin har i sin disputats Ett fattigt men fritt folk peget på, hvorledes sprogsagen allerede i begyndelsen af dette århundrede optog en mand som Jesper Swedberg, fordi det fælles svenske sprog sikrede svenske medborgere ligeværd fra slot til hytte. På samme måde var Pehr Adrian Gadd, der virkede som bibliotekar ved Åbo akademi, i 1770 inde på, at modersmålet sørgede for at skabe samfundsbånd på tværs af standsforskelle og en loyalitet mod nationen mere end mod staten og kongen. Den Rousseau ske demokratiske tankegang er her tydelig nok i sin kombination af folkesjæl, lighedstanker og national inklusivitet. 2 I Norden kan kombinationen siges at være tilendebragt med den finske nations selvstændighed 1917. Vejen hertil var kendetegnet af dels national topstyret vækkelse, dels en afgørende demokratisering, som indebar, at den finsktalende del af befolkningen, som også var lig med den brede befolkning, blev inddraget i samfundslivet på en helt ny måde. 3 Denne tillid til også nationens laveste stand udvides i løbet af det 20 århundrede gradvis så meget, at demokratiet ved at give den sidste af de store hovedklasser, arbejderne, andel i de politiske beslutningsprocesser var med til at fuldbyrde nationalismens universalistiske tendens. En væsentlig forudsætning herfor var, at arbejderklassen opgav dels sin almuemæssige trang til Gemeinschaft og paternalismebeskyttelse, dels sin internationalisme. Denne sidste var lige så vigtig som adelens farvel til sin kosmopolisme. 4 Nationalisme og demokrati er altså siamesiske tvillinger, der gensidigt betinger hinanden. At ville skille dem ad er et både risikabelt og historisk set et urimeligt forehavende. Kulturel og politisk nationalisme Den nationalisme, vi hidtil har kendt, har været båret af den tætte sammenhæng mellem nation og stat og kultur. Nationalisme er da også blevet betegnet som ægteskabet mellem stat og kultur, hvor kulturen behøver statslig 2. Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk. Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet af frihetstiden, Stockholm/Stehag 2000, s 193ff. Se også Åsa Karlsson & Bo Lindberg (red), Nationalism och nationell identitet i 1700-talets Sverige, Uppsala 2002. 3. Max Engman, Finlands lösgöring från det ryska riket, i Sven Eliæson & Ragnar Björk (red), Union och secession. Perspektiv på statsbildningsprocessser och riksupplösningar, Stockholm 2000. 4. Engman, Folket en indledning, s 13f.

584 Niels Kayser Nielsen Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden 585 beskyttelse, og staten har brug for kulturel legitimering. 5 Uanset om man opererer med de gamle statsnationer, hvor staten var ældre end nationen som for eksempel i tilfældet Danmark og Sverige, Frankrig og England, eller med de unge nationsstater, hvor nationen kom før staten som i Norge og Finland, er det samtidigheden mellem statsmagt og nation, der har skabt den nationalisme, vi kender. Denne samhørighed er i dag under forandring, som følge af ændringerne i stasmagtens suverænitet. Det berører nationalismens art. Som hovedprincip har denne været baseret på to væsenstræk. På den ene side de borgerlige fri- og rettigheder af universalistisk karakter: de skulle have gyldighed for alle. Denne politiske nationalisme har ofte været forbundet med et frivillighedsprincip, i betydningen at man kunne vælge at slutte sig til et givet lands udformning af disse universalistiske rettigheder. Man taler derfor om en subjektiv nationalisme og har som regel stedfæstet den til Vesteuropa med rod i Oplysningstidens tanker i Frankrig, Storbritannien og USA. På den anden side står den primært af Herder udviklede idé om en objektiv nationalisme, baseret på kriterier som kultur, historie og sprog, som man ikke vælger, men er udleveret til. De fleste landes nationalisme består af en hybrid mellem disse to former: den politiske nationalisme og den kulturelle nationalisme. På dansk er kombinationen tydeligst formuleret af Grundtvig med de velkendte ord fra digtet Folkeligheden (1848): Til et folk de alle høre som sig regne selv dertil har for modersmålet øre, har for fædrelandet ild. Her er den politiske og den kulturelle nationalisme harmoniseret. Dette parløb mellem den politiske og den kulturelle nationalisme fortsatte i mellemkrigstiden. Også her var der tale om en tæt forbindelse mellem den politiske og den kulturelle nationalisme. Den kulturelle nationalisme var imidlertid ikke en éntydig foreteelse. Den udgjordes i Danmark i det væsentlige af to hovedkomponenter: dels den grundtvigianske som var tilbageskuende og opsamlende, dels den socialdemokratiske og velfærdsorienterede, som var fremtidsrettet. Nogen modsætning mellem disse to retninger var der imidlertid ikke tale om. Begge ydede såvel hver for sig som i samspil med hinanden et væsentligt bidrag til afvisningen af fascismen og nazismen både før og under anden verdenskrig. 5. Ernest Gellner, Nations and Nationalism. General Perspectives, i Øystein Sørensen (ed), Nordic Paths to National Identity in the Nineteenth Century, Oslo 1994. Fred, men også fare Overordnet må det slås fast, at demokratiet i de nordiske lande i mellemkrigstiden grundlæggende ikke var truet. Hverken af nazisme, fascisme, eller kommunisme. På den anden side skal man imidlertid ikke være blind for, at risikoen for en væsentlig højredrejning absolut var til stede. Parlamentarismen havde i Sverige i 1933 ikke meget mere end 10 15 år på bagen og havde i 1914 været udsat for truslen om et statskup, da Bondetoget og Gustaf V søgte at gøre en ende på partikævlet i årene mellem 1900 og første verdenskrig, hvor Sverige hyppigt skiftede regeringer, og ingen hverken samfundsklasse eller politisk konstellation var i stand til at skabe politisk stabilitet. Men muligheden for at rejse en stærk højrefront var væsentligt svækket af, at Sverige havde to Højrepartier i rigsdagen: ét i førstekammeret og et andet i andetkammeret. Ernst Trygger, der var leder af partiet i førstekammeret, bakkede op om og rådgav kongen i stigende højreretning, medens Arvid Lindman i andetkammeret var væsentlig mere forsigtig og satsede mere på et bredt borgerligt samarbejde. I baggrunden fandtes der i årene 1900 1914 forskellige Højregrupperinger, som dels markerede stærke antisemitiske synspunkter, der også vandt gehør i socialdemokratiske kredse, 6 dels forfægtede tanker i retning af et nyt organisk folkefællesskab, hvor Sverige efter først at have mistet Finland ved en rigssprængning, siden Norge ved en unionsopløsning, nu stod tilbage som den egentligt lill-bernadotte ske, rensede nation, der indadtil skulle stå korporativt sammen og revitalisere Sverige i form af en ny industriel revolution med udnyttelse af Norrlands malm og vandkraft, samtidig med at Norrlands natur kunne bruges som led i en ultranational repræsentation; i håb om, med en travesti, at generobre ikke kun Finland, men også Norge inden for landets grænser. Bærende kræfter var det Unge Højre i Göteborg, hvor Adrian Molin i 1909 første gang lancerede tanken om folkhemmet, hvorefter den socialkonservative professor og højrepolitiker Rudolf Kjellén kunne popularisere ideen. 7 Ifølge blandt andet Conny Mithander står det svenske Socialdemokrati i høj grad i gæld til denne understrøm i svensk politisk tænkning. Henrik Berggren har peget på dette aspekt på en lidt anden måde. I sin afhandling Seklets ungdom påpeger han, at det socialdemokratiske ungdomsforbund, SDUF, i modsætning til ungsocialisterne betonede de 6. Håkan Blomqvist, Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg, Stockholm 2001. 7. Conny Mithander, 1905 genombrottet för en ny konservativ nationalism, i Eliæson & Björk 2000.

586 Niels Kayser Nielsen Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden 587 nationale traditioner og båndene bagud i tid til et idealiseret bondesamfund, 8 hvilket i sin tur tvang Højres nationale ungdomsbevægelse, SNU, til at acceptere de nye vilkår, som massepolitikken og demokratiet medførte. 9 Også Danmark havde med Påskekrisen været ude i demokratisk uføre; om end faren her nok var betydeligt mindre end i Sverige, hvor udlandet opererede med muligheden for en svensk borgerkrig. Finland var i 1932 ligeledes i farezonen med hensyn til et anti-demokratisk statskup, da Lappobevægelsen, efter først at have haft politisk indflydelse nok til at forbyde kommunistpartiet, nu også forsøgte sig mod Socialdemokratiet med kupplaner, hvori også dele af militæret og visse kredse inden for den finske storkapital og den højrekonservative intelligentsia var indblandet. Kun Norge gik fri, men også her var der, som påvist af Jostein Nerbøvik, op igennem 1900-tallets første tiår en vis skepsis overfor demokratiet, som dels havde rod i Høyres modvilje i 1880 erne mod partisystemet, dels i en førerkult der hyldede den store individualisme, først personificeret i myten om Sverdrup som karismatisk folkefører og profet på samme tid, senere Christian Michelsen. Et sådant elitært syn repræsenteredes ikke mindst af Fritiof Nansen, der var under indflydelse af den kulturkonservative forestilling om degeneration og behovet for en vitalistisk vækkelse, der var dominerende i det kulturelle forum, som Bodil Stenseth har betegnet som Lysaker-kredsen. 10 Han fandt sit politiske ståsted i og omkring Det frisindede Venstre og Fedrelandslaget, de ultra-konservative politiske samlinger, som han selv havde været med til at grundlægge i 1908/1909 respektive 1925. Grundtanken var ved siden af parlamentarisme-skepsis behovet for en stærk mand, som var i stand til at tolke en fornuftig almenvilje og handle i overensstemmelse hermed. 11 I takt hermed var der i 1926 planer om at indsætte Nansen i spidsen for en sådan fagfolks-regering i stedet for en regering, der var udgået af Stortinget. Disse planer konkretiseredes ved de vanskelige regeringsforhandlinger i 1926, hvor Frisinnede Venstres formand, Rolf Thommesen, pegede på Fritiof Nansen som leder af en upolitisk national samlingsregering. Højre afslog dog at støtte en sådan, da man trods alt ikke mente at kunne have en skiløber som statsminister. 8. Henrik Berggren, Seklets ungdom. Retorik, politik och modernitet 1900 1939, Stockholm 1995, s 99. 9. Berggren, s 131. 10. Bodil Stenseth, En norsk elite. Nasjonsbyggerne på Lysaker 1890 1940, Oslo 1993. 11. Svein Ivar Angell, Frå splid til nasjonal integrasjon. Norsk nasjonalisme i mellomkrigstid, Oslo 1994, s 112. Med andre ord: Ingen af disse højrekups-planer rundt om i Norden fik gang på jorden. At det gik sådan, kan der angives en række grunde til, hvor man kan hæfte sig ved i det mindste tre centrale årsagssammenhænge, der er forskellige i rækkevidde og alder. De vedrører alle den politiske mere end den kulturelle side af nationalismen. I overensstemmelse med Paul Ricoeurs lagdeling af historiske komponenter vil vi betegne dem som henholdsvis arkivet, generationen og kalenderen, 12 hvor arkivet udgør en tidsdimension, der strækker sig over flere århundreder, generationen drejer sig om cirka et århundrede og kalenderen omfatter ét eller et par årtier. Arkivet Dette udgør det ældste politiske demokratiskabende lag. Karakteristisk er, at man i Norden generelt været mere tilbøjelig til at ville give borgerne medbestemmelse på lokalt plan før end på landsplan. Blandt andet fordi udvidelse af stemmeretten på lokalt plan kunne vedtages ved almindelig lovgivning, medens det til parlamentet krævede en grundlovsændring. Det eneste land, der ikke følger denne regel, var Finland, hvor kvinder i 1906 fik almindelig stemmeret og valgbarhed til parlamentsvalget, inden de fik kommunal stemmeret. I Danmark blev loven om kommunalt selvstyre sat i kraft fra 1841 med indførelse af folkevalgte sogneforstanderskaber. En reform af lokaladministrationen i 1855 medførte, at de største jordejere ikke længere var fødte medlemmer af sognerådene, der nu skulle vælges, men var på grund af valgreglernes udformning altid sikret valg. De nye valgregler indebar, at de største skatteydere til enhver tid skulle vælge flertallet i rådet, medens et mindretal blev valgt ved almindelig stemmeret. Politisk magt fik man med andre ord enten ved at betale skat eller ved at skaffe arbejdspladser og have folk i sit brød. I Sverige reformeredes det kommunale selvstyre i 1817 med en ny revision i 1843 samt igen i 1862. Som vist af Harald Gustafsson i en lokal undersøgelse af et par sogne i nærheden af Stockholm synes 1843-lovgivningen dog mere at have været af kosmetisk art. 13 Det kan skyldes at den lange tradition for lokalt selvstyre helt tilbage fra landskabslovenes tid, som er så karakteristisk for Sverige-Finland, var vel indarbejdet og vanskelig at rokke ved. Samme Harald Gustafsson har peget på den betydelige rolle, præsterne spillede i det svenske lokalsamfund i 1600- og 1700-tallet og frem til midten af 1800-tallet 12. Paul Ricoeur, Time and Narrative, vol 3, Chicago 1988. 13. Harald Gustafsson, Bland grevar och avskedade soldater. Sockensjälvstyrelse på 1840-talet, Historisk tidskrift 1986:4, s 484 501.

588 Niels Kayser Nielsen Demokrati og kulturel nationalisme i Norden i mellemkrigstiden 589 som massekommunikativt og forvaltningsmæssigt mellemled mellem stat og borgere, der skulle sørge for en lang række praktiske gøremål: fra befolkningsstatistik, efterlysninger af bortløbne grise og forbrydere, til uddeling af hjælpekorn i områder ramt af misvækst. 14 Hertil kommer de såkaldte sockenstämmor, der siden 1600-tallet som en verdslig forvaltningsinstans har haft funktionen at være et filter mellem lokalsamfund og statsmagt som led i opbygningen af en kommunal socialhjælpsstat. 15 De forstærkede deres forvaltningsmæssige indflydelse i løbet af de første tiår af 1600-tallet og oplevede en egentlig ekspansionsfase i 1700- tallet, hvor de betød, at Sverige var ét af de mest velorganiserede og gennemforvaltede nationer i Europa. 16 Bønderne var tilfredse med det bestående og de justeringer, der løbende fandt sted, medens man i den enevældige dansknorske helstat, der havde været underlagt en statslig fogedforvaltning, var vidne til en stærk kommunal aktivisme i 1800-tallet, der knyttet til nationalismen indebar en mere dramatisk demokratisk mobilisering ikke kun i byerne, men også på landet. Finland havde den samme århundredgamle tradition for den jordejende almues deltagelse i sogneselvstyret som Sverige, således at Sverige og Finland tilsammen har en ganske anden lokalpolitisk kultur end Danmark og Norge. Torkel Jansson har overbevisende understreget dette fællesskab med betegnelsen to stater én kultur. 17 Tilstedeværelsen af de lokale sockenstämmor i Finland var ikke kun en svensk arv, men også Finlands egen. De finske sockenstämmor er lige så vigtige for den demokratiske selvforståelse som deres svenske pendanter. Den kommunale revision af den kommunale selvforvaltning i 1826, med efterfølgende revision i 1865, kodificerede og moderniserede en hævdvunden praksis. I Norge havde man ikke haft de samme muligheder som i Sverige/Finland for, at bønderne kunnet optræde som politisk stand, ligesom man havde en svagere tradition for indflydelse i kommunale organer. Eidsvollforfatningen af 14. Harald Gustafsson, Præsten som velfærdsforvalter i tidligt moderne tid, i Tim Knudsen (red), Den nordiske protestantisme og velfærdsstaten, Aarhus 2000. 15. Eva Österberg, Svenska lokalsamhällen i förändring ca 1550 1850, Historisk tidskrift 1987:3, s 321 340; Eva Österberg, Vardagens sträva samförstånd, i Gunnar Broberg, Ulla Wikander & Klas Åmark (red), Tänka, tycka, tro. Svensk historia underifrån, Stockholm 1994, og Björn Furuhagen, Sockenstämmornas sociala kontroll: exemplet Harg 1742 1773, Historisk tidskrift 1992:1, s 32 53. 16. Johan Söderberg, Rättsväsendets utbyggnad i Sverige. Lokala konsekvenser och reaktioner 1550 1750, i Harald Winge (red), Lokalsamfunn og øvrighet i Norden ca. 1550 1750, Oslo 1992, s 20. 17. Torkel Jansson, Två stater en kultur. Sverige och Finland efter 1809, Historisk tidskrift 2000: 4, s 677 699. 1814 gav selvejerbønder og forpagtere adgang til Stortinget som individer; men ikke som stand, endsige klasse. Det gav blod på tanden. Godt hjulpet af en national vækkelse etablerede de norske bønder i tiårene derefter en politisk standsbevidsthed. 1830 erne er det første gennembrudsårti for bonderejsningen med John Neergårds skrift Olaboka som politisk manifest og symbol, med dets markante udsagn om at ingen statsborger er blevet mere urimeligt behandlet end bonden. I tilslutning hertil blev spørgsmålet om kommunalt selvstyre med Neergård som ildsjælen aktuelt allerede fra 1831, og en lovmæssig realitet fra 1837. Det lokale selvstyre var ment som bøndernes forsvar mod en centralistisk stat og garanti for en stærk lokalmagt. 18 Allerede ved Stortingsvalget i 1832 havde bønderne fået valgt 45 medlemmer ind, mod 20 ved valget i 1829. Bonden var i fremmarch. Stemmeretsreglerne for de lokale valg var de samme som til Stortingsvalgene, det vil sige i at over 50 procent af voksne mænd heller ikke her havde adgang til at gøre deres stemme gældende. Blandt bønderne var kun cirka 7 procent stemmeberettigede. I 1851 begyndte med Venstrelederen Johan Sverdrup som initiativtager en drøftelse af en udvidelse i retning af almindelig stemmeret til kommunalvalgene. Den forblev dog resultatløs, men blev af Sverdrup taget op igen i 1869, og der opnåedes enighed om et kompromis, som gav stemmeret til dem, som tjente 100 speciedaler på landet og 200 speciedaler i byerne. Sigtet med denne udvidelse var at komme arbejderne i møde: ikke som klasse, men som enkeltindivider. Frygten for den radikale Marcus Thrane og hans arbejderforeninger, der omkring 1850 omfattede 20 000 og var Nordens første store arbejder- og landarbejderbevægelse, var dybt forankret, og man fandt det bedst at åbne stemmeretssystemet frivilligt og i rolige Tider, som det blev formuleret. 19 Fra 1869 blev Stortinget indkaldt årligt mod tidligere hvert tredje år, og samtidig så den store norske Bondevennebevægelse dagens lys og kunne i årene op mod 1884 mønstre op mod 30 000 mand; de fleste små landbrugere. Denne gang kunne man ikke, som ved den første store norske massebevægelse, Thranitterne, knuse bevægelsen og fængsle lederne med hårde fængselsstraffe og exilering. Den brede befolkning havde langsomt ædt sig nærmere ind på magten. Den demokratiske udvidelse var nok en messe værd og bidrog til at knytte den brede befolkning til Norge som politisk nation. 18. Anne-Lise Arup Seip, Nation-building Within the Union. Politics, Class and Culture in the Norwegian NationState in the Nineteenth Century, Scandinavian Journal of History 1995:1, s 46. 19. Anne-Lise Arup Seip, Norges historie bd. 8. Nasjonen bygges 1830 1870, Oslo 1997, s 210f.