Utvärdering av metoder för kvantifiering av epifytiska hänglavar

RAPPORT 3 2009 Utvärdering av metoder för kvantifiering av epifytiska hänglavar Lars Dahlberg

Skogsstyrelsen april 2009 Författare Lars Dahlberg Fotograf Lars Dahlberg, Per-Anders Essen Tryck Elanders Tryckeri AB Upplaga 300 ex ISSN 1100-0295 BEST NR 1815 Skogsstyrelsens förlag 551 83 Jönköping

Innehåll Förord 1 Sammanfattning 2 English summary 3 Introduktion 4 Material och metod 6 Definition av termer 6 Behovsundersökning angående lavkvantifiering 7 Översikt av kvantifieringsmetoder 7 Sammanställning av biomassamätningar 8 Sammanställning 8 Resultat 9 Behovsundersökning angående lavkvantifiering 9 Översikt av kvantifieringsmetoder 14 Destruktiva metoder 14 Visuell uppskattning 18 Indikatorer för lavabundans 20 Biomassauppskattning från förnafall 22 Mätning av total populationsstorlek 23 Sammanställning av biomassamätningar 23 Diskussion 26 Behovsundersökning angående lavkvantifiering 26 Översikt av kvantifieringsmetoder 26 Krav för förbättrade kvantifieringsmetoder 27 Litteratur/källförteckning 31 Kontaktpersoner i behovsundersökningen Bilaga 1 34

Förord Denna rapport har sammanställts som ett examensarbete som utförts delvis på uppdrag av Skogsstyrelsen. Det idag intensiva skogsbruket i boreal skog har lett till en dramatisk minskning av diversitet och biomassa av epifyter (van Daele & Johnson 1983, Esseen et al. 1996) som en följd av förlust och fragmentering av gammal barrskog. Där renskötselområden överlappar med områden som används för intensivt skogsbruk krävs det kunskap om förrådet av epifytisk biomassa för en effektiv planering och hållbar samskötsel. Det huvudsakliga målet med rapporten är att analysera om befintliga metoder för kvantifiering av hänglavar är tillräckliga för att möta de behov som finns hos olika avnämare. Rapporten kan därefter utgöra ett kunskapsunderlag för hur man bör arbeta vidare vid utveckling av nya kvantifieringsmetoder för hänglavar som kan användas som verktyg i konstruktionen av renbruksplaner och för samråd mellan skogs- och rennäringen. Jag vill tacka Per-Anders Esseen för all hjälp och handledning under detta arbete, Jon Moen för kommentarer och Leif Jougda på Skogsstyrelsen för konsultation. Jag vill också tacka alla de kontaktpersoner som deltog i behovsundersökningen. Lars Dahlberg 1

Sammanfattning Epifytiska lavar är arter som lever på träd och förses med vatten och näringsämnen direkt från luften (Mofett 2000) och har flera ekologiska roller i ekosystem (Rhoades 1995). De epifytiska lavarnas roll i ekosystemet talar för att kunskap om deras status och abundans kan bidra med viktig information för forskning och naturvård. Första delen av detta arbete är en behovsundersökning hos olika avnämare, den andra delen är en utvärdering av metoder från olika vetenskapliga studier. Generellt sett önskas information om förekomst av rödlistade- och indikatorarter, i vilka områden det finns stora mängder av epifytiska lavar och hur stort lavförrådet är i olika geografiska områden. Ett antal metoder för kvantifiering av epifytiska lavar har utvecklats för specifika syften. Dessa inkluderar både destruktiva och icke-destruktiva metoder. Metoder för kvantifieringar av epifytiska lavar skiljer sig beroende på specifika krav hos olika avnämare. Detta betyder att en enda metod sällan är lämplig för alla syften. Det största behovet av information om hänglavar uttrycks i skogsbruks- och rennäringsområdet. En ny standardiserad metod för kvantifiering av epifytisk lavbiomassa som främst kan användas av dessa två näringar bör minst möjliggöra en indelning av biomassa i klasser. De viktigaste kraven på en ny metod är att den ska ha ett brett användningsområde, är enkel att lära och utföra, är effektiv med avseende på tid och kostnad, inkluderar lämplig kvalitetskontroll och att den inte är destruktiv. Klumpmetoden, beskriven av Campbell et al. (1999), är en lämplig icke-destruktiv metod för uppskattning av lavbiomassa på grenar och är tillräcklig snabb för att låta många grenar inkluderas under en kort tid. 2

English summary Epiphytic lichens are species that live on trees and are sustained by water and nutrients from within the canopy (Mofett 2000) and have several ecological roles in forest ecosystems (Rhoades 1995). The roles of epiphytic lichens in forest ecosystems suggest that knowledge of their present state and abundance can provide important information for research and environmental management. The first part of this study is an inquiry of needs of different end users about information about pendulous lichens and methods for quantification, the second part is a review of methods used in different studies. The information, in general, that is desired from a quantification of lichens is knowledge about presence and locations of red listed- and indicator species, the location of high abundance of epiphytic lichens and the size of the lichen load is in geographic areas. A variety of methods for quantification of epiphytic lichens have been developed for specific purposes. These include both destructive and non-destructive methods. Methods for quantification of epiphytic lichens differ due to the specific requirements of different end user. This means that a single method is not appropriate for all purposes. The need of information about pendulous lichens is most expressed in the forestry-reindeer area. A new standard method for quantification of epiphytic lichen biomass that can be used foremost in the reindeer-forestry area must at least be able to determine classes of biomass. The most important requirements on a new method is that it must have a wide application, is simple to learn and perform, is efficient in terms of time and cost, include adequate quality control and is non-destructive. The clump method, described by Campbell et al. (1999), is an adequate non-destructive method for estimating the lichens on branches and is rapid enough for sampling of many branches during a short period of time. 3

Introduktion Epifytiska lavar är arter som lever på träd och förses med vatten och näringsämnen direkt från luften (Mofett 2000) och har flera ekologiska roller i ekosystem (Rhoades 1995). Eftersom lavar fixerar koldioxid och kan absorbera näringsämnen från atmosfären har de även en viktig roll i kretsloppet av organiskt material och omsättningen av mineraler (Boucher & Stone 1992). Genom detta upptag och lagring av näringsämnen, och återförandet av dessa till marken när lavarna dör, kan hela mönstret av mineralomsättningen i ekosystemet påverkas (Pike 1978). Biomassan av de epifytiska lavarna påverkas av flera faktorer, som beståndsålder och struktur, kvalitet och tillgänglighet av substrat, trädsammansättning, höjd över havet och klimat (Berryman & McCune 2006). Epifytiska lavar kan delas in i olika funktionella grupper, baserade på deras roll i ekosystemet. Klassificeringen till de funktionella grupperna kan baseras på näringsomsättning, vad som betar dem, vilket mikrohabitat de lever i och hur de reagerar på luftföroreningar. McCune (1993) urskiljde tre funktionella grupper: cyanolavar, busklavar och övriga lavar. Cyanolavar är makrolavar med en cyanobakterie som primär eller sekundär fotobiont. De kan fixera kväve och är känsliga för luftföroreningar. Busklavar har liknande växtsätt (hänglavar av släktena Alectoria, Bryoria och Usnea) och utgör föda för t.ex. renar. Övriga lavar är kvarvarande makrolavar med grönalger med mindre dokumenterat förhållande till övriga naturen jämfört med busklavarna. Dessa har varierad känslighet för luftföroreningar och är inte kvävefixerande som cyanolavar. Många epifytiska lavar har långsam tillväxt, lång livstid och är känsliga för miljöpåverkan och luftföroreningar. Därför kan de användas som indikatorer för påverkan på naturen (Esseen et al. 1999), stabila skogsmiljöer (Dettki & Esseen 2003) och god luftkvalitet (Slack 1988). Flera arter har också betydelse för både vertebrater och evertebrater. Till exempel har de en viktig roll i vissa näringskedjor då trädlevande insekter och kvalster betar på dem. Andra lavar används av evertebrater som habitat, skydd, kamouflage och mimikry. Mer än hälften av insektsordningarna är associerade med lavar på ett eller annat sätt. (Seaward 1988). Det är känt att ett antal däggdjursarter inkluderar lavar i sin diet, dock varierar betydelsen för olika arter. Medan lavar utgör komplement i vissa arters diet så kan de vara viktigare för andra (Seaward 1988). När djup eller hård snö begränsar tillgången till markvegetationen används busklavar i varierad omfattning av renar (Rangifer tarandus tarandus). Till exempel kan epifytiska lavar vara kritisk som födoresurs för renarna under perioder vintertid då markvegetationen är svår att komma åt på grund av snötäcke eller isskorpor (Jaakkola et al. 2006). De epifytiska lavarnas roll i ekosystemet talar för att kunskap om deras status och abundans kan bidra med viktig information för forskning och naturvård. Förekomsten av indikatorarter kan används som ett redskap i arbetet med bevarande av biologisk mångfald. Till exempel kan abundansen av garnlav (Alectoria sarmentosa) användas som indikator för djupet av kanteffekter på mikroklimat orsakad av skogsfragmentering (Esseen & Renhorn 1998). Abundansen av epifytiska lavar 4

kan också användas i skötseln av naturreservat och utvärdering av miljömål (Hultengren 2001). Det idag intensiva skogsbruket i boreal skog har lett till en dramatisk minskning av diversitet och biomassa av epifyter (van Daele & Johnson 1983, Esseen et al. 1996) som en följd av förlust och fragmentering av gammal barrskog. Där renskötselområden överlappar med områden som används för intensivt skogsbruk krävs det kunskap om förrådet av epifytisk biomassa för en effektiv planering och hållbar samskötsel. Ett antal metoder för kvantifiering av epifytiska lavar har utvecklats för specifika syften. Dessa inkluderar både destruktiva och icke-destruktiva metoder. Det finns även många problem kopplade till kvantifiering av epifytiska lavar. Lavar har olika morfologi, vilket gör jämförande uppskattningar svåra. Det är ofta svårt eller omöjligt att identifiera eller räkna individuella bålar eftersom de växer blandat med varandra. Eftersom epifytiska lavar växer på träd, vilket är stora, komplexa och tredimensionella substrat, är det svårt att göra enkla mätningar på grund av begränsad åtkomst. Trädens storlek begränsar också åtkomst och substratet kan ha stora variationer. De komplexa trädstrukturerna betyder också att både uppskattning av abundans och mätning är väldigt tidskrävande (Stevenson & Enns 1993). Variabler som vanligtvis används för abundans, som uppskattningar av täckningsgrad, är mindre användbara för uppskattningar av hänglavars biomassa. Det är svårare att uppskatta täckning på det komplexa substrat som träd är, än på markvegetation som utgör ett mer tvådimensionellt underlag. Täckprocentmetoder, eller andra metoder som använder samband mellan trädparametrar och biomassa, kan vara olämpliga vid kvantifiering av hänglavar då största delen av biomassan hänger fritt från trädet (Boucher & Stone 1992). Lavars biomassa kan ha en stor variation mellan träd, således kan många mätningar, eller en stor provstorlek, behövas. Metoder för kvantifieringar av epifytiska lavar skiljer sig beroende på specifika krav hos olika avnämare. Detta betyder att en enda metod sällan är lämplig för alla syften. En översikt av ett antal metoder för kvantifiering av hänglavar har utförts av Stevenson & Enns (1993). Dock saknas en nyare översikt som klassificerar och separerar metoder från varandra och beskriver för vilka syften de är lämpliga. Det huvudsakliga målet med denna studie är att analysera om befintliga metoder för kvantifiering av hänglavar är tillräckliga för att möta de behov som finns hos olika avnämare. Denna information ska därefter användas som underlag då nya metoder för lavkvantifiering ska tas fram. Första delen av arbetet är en behovsundersökning hos olika avnämare, den andra delen är en utvärdering av metoder från olika vetenskapliga studier. Följande frågeställningar bemöts: Vilken information angående hänglavar behöver olika avnämare? Har avnämare lämpliga metoder för lavkvantifiering? Vilka metoder för kvantifiering av hänglavar finns idag och vad är deras för- och nackdelar? För vilka ändamål är dessa metoder lämpliga? 5

Definition av termer Material och metod Även om termen epifytiska lavar är ganska väldefinierad (Mofett 2000) så är definitionen av vad som är hänglavar mer diffus. Flera olika termer har använts för busklavar med ett hängande växtsätt. McCune (1993) benämnde dem som alectorioida lavar medan Coxson & Curteanu (2002) använde termen hair lichens (hårlavar) för Alectoria sarmentosa och Bryoria spp. Hänglavar kan i ett brett perspektiv också inkludera vissa arter med ett mer busklikt växtsätt, t.ex. Bryoria furcellata och B. simplicior. I denna studie syftar termen hänglavar på arter ur släktena Alectoria, Bryoria och Usnea med ett hängande växtsätt (Figur 1 och 2). Inkluderas i gruppen gör också Evernia divaricata och Ramalina thrausta, samt arter med buskigare bålar, såsom Bryoria simplicior och Usnea subfloridana. De mest betydelsefulla hänglavarna i Sverige är listade i Tabell 1 (Hallingbäck 1995). Figur 1: Alectoria sarmentosa (garnlav), en art med ett hängande växtsätt. Figur 2: Bryoria fuscescens (manlav). (Foto: Per-Anders Esseen) 6

Tabell 1: De mest betydelsefulla hänglavarna i Sverige (Hallingbäck 1995). Vetenskapligt namn Svenskt namn Habitat Alectoria sarmentosa Garnlav Granskog Bryoria capillaris Grå tagellav Barrskog Bryoria fremontii Talltagel Tallskog Bryoria furcellata Nästlav Varierad tallskog Bryoria fuscescens Manlav Barrskog Bryoria implexa Narrtagel Barrskog Bryoria simplicior Björktagellav Fjällnära barr- och björkskog Evernia divaricata Ringlav Sumpskog Ramalina thrausta Trådbrosklav Sumpskog Usnea filipendula Skägglav Skog Usnea longissima Långskägg Granskog Usnea subfloridana Kort skägglav Skog, park, trädgård Behovsundersökning angående lavkvantifiering Undersökningen utfördes genom att en enkät skickades ut till ett antal kontaktpersoner som representerade olika avnämare (se Bilaga 1). Kontaktpersonerna representerade: Skogsstyrelsen Länsstyrelsen i Norrbotten, Jämtland/Härjedalen, Västernorrland och Gävleborg Skogsbolag: SCA Forest products AB, Statens Fastighetsverk (SFV) och Holmen Skog Forskning: Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), institutionen för skoglig resurshållning Rennäring: Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyar Kontaktpersonerna kontaktades först via telefon och informerades om bakgrunden och syftet med undersökningen, därefter skickades enkäten via e-post. Tjugotvå personer kontaktades och tretton svarade. Svaren från respektive fråga sammanställdes på ett sätt att liknande svar grupperades för att beskriva likheter och skillnader mellan olika kategorier av avnämare. Översikt av kvantifieringsmetoder Metodöversikten utfördes genom att vetenskapliga artiklar söktes i Web of Science och andra databaser på universitetsbiblioteket vid Umeå Universitet. Studier som på ett eller annat sätt kvantifierat epifytiska lavar inkluderades och kvantifieringsmetoden noterades. Översikten begränsades till studier där epifytiska hänglavar blivit kvantifierade. 7

Sammanställning av biomassamätningar Med anledning av att få en uppfattning av skillnaden på lavbiomassa som kan förekomma i boreala skogar på olika lokaler, sammanställdes en tabell där studier som presenterat biomassa av epifytiska lavar inkluderades. Detta gjordes för att få en blick av spannet som kan råda mellan olika platser och för att se variationen mellan olika kvantifieringsmetoder. Sammanställning Svaren från behovsundersökningen summerades för olika kategorier av avnämare. Informationen jämfördes med resultatet från metodöversikten för att analysera ifall befintliga metoder är lämpliga. Slutligen används resultaten från denna studie som ett underlag vid ett förslag till ett ramverk för utveckling av en ny och effektiv metod för att uppskatta epifytisk lavbiomassa. 8

Resultat Behovsundersökning angående lavkvantifiering Det var stora variationer i svaren från de olika kontaktpersonerna beroende på att frågorna tolkades olika och olika mycket tid lades ned. På grund av detta var det inte möjligt att göra någon kvantitativ sammanställning. Svaren från undersökningen summerades för att ge en bild av de olika synvinklarna från olika kategorier av avnämare. Resultatet är sammanställt som följer. Fråga 1: Vad menas med hänglavar, hur definieras termen? Syftet med den här frågan var att ta reda på om olika avnämare har liknande definitioner på begreppet hänglavar eller inte. Definitionerna varierade från lavar som växer på träd till arter av släktena Alectoria, Bryoria, Evernia, Ramalina och Usnea som har ett hängande växtsätt och inte är buskiga. Svaren på denna fråga visade att vad som anses vara hänglavar kan variera från en ganska bred, ospecifik definition ned till artnivå. Dock kan det tolkas som att de arter som nämns i de mer specifika definitionerna inkluderas även i de bredare. Slutsats: De flesta av kontaktpersonerna är överens om att hänglavar är arter i släktena Alectoria, Bryoria, och Usnea. Dock kan det förekomma arter från andra släktgrupper som har liknande växtsätt som nämnda grupper och också bör inkluderas i termen, men förekommer mer sällan i sammanhanget och är därför inte uppmärksammade här. Det är tydligt att en bättre definition behövs. Fråga 2: Vilken information önskas/behövs om hänglavar i stort? Syftet med den här frågan var att få en uppfattning av vilken information som generellt sett behövs angående hänglavar. Skogsstyrelsen är intresserad av var de finns skogar som hyser mycket lavar, lavförrådet i individuella avdelningar och bestånd och vilka lokaler som används av samebyarna eller har högt bevarandevärde. Sådan information är nödvändig under konstruktionen av renbruksplaner (RBP). Samebyarna har liknande intressen, men uttrycker också ett behov av mer detaljerad information rörande hur mycket lav som finns i brukade skogar och hur mycket lavbärande gammal skog som finns kvar. Det är också av intresse hur snabbt lavar kan återetableras i ungskogar och hur öppna skogar måste vara för att gynna lavar. Detta är intressen som också delas med forskningssidan (SLU). Länsstyrelserna är mest intresserad av bevarande och skötsel av skyddade områden, t.ex. reservat. Den mesta informationen som önskas är angående förekomst och regional utbredning av indikatorarter men också rörande trender över tid, effekt av modernt skogsbruk och påverkan av klimatförändringar. Skogsbruket har också ett visst intresse av hotade arter, men den mesta informationen som behövs i denna kategori är var det finns lokaler med som har ett stort lavförråd. Kunskap 9

som behövs för att skapa en användbar kunskapsbas som kan användas som ett hjälpmedel vid samråd mellan skogsbruk och rennäring. Slutsats: Det största och mest uttryckta behovet verkar finnas i skogsbruk-rennäringsområdet där abundansen av lavar över större geografiska områden är av speciellt intresse. Slutsatsen är att alla behov av information om hänglavar inte kan mötas med en enda kvantifieringsmetod. Fråga 3: Vad/vilka variabler är det som ska inventeras? Svaren från denna fråga ämnar beskriva vad olika avnämare vill ska kvantifieras. Eftersom målen med en kvantifiering varierar mellan avnämare så antas det att olika variabler kommer att användas i metodiken. Skogsstyrelsen, SLU, skogsbolagen och samebyarna behöver kvantitativa data på biomassa och tillgängligheten av hänglavar. Dessa avnämare är mer intresserade av den totala abundansen av biomassa i större arealer som kan användas av renar, än av specifika arters förekomst. Generellt är de intresserade av lavarna som bete för renarna. Forskningssidan nämner intresse av betestrycket från renar på epifytiska lavar. Detta kan mätas som abundansen av lavar på träd inom räckhåll för renarna jämfört med lavmängden högre upp, utanför renarnas räckvidd. Svaren från länsstyrelserna är ganska eniga om att mest indikatorarter eller hotade arter samt variabler kopplade till dessa, bör kvantifieras. Viktiga uppgifter är bevarande av rödlistade arter och övervakning av skyddade områden. Skogsbolagen har också ett visst intresse i mer detaljerad data som en grund för skötsel och hänsynstagande till särskilda lavarter. Slutsats: Länsstyrelserna verkar vara mer intresserad av ganska detaljerad information, t.ex. på artnivå, för bevarande och skydd av särskilda områden eller arter. Skogsstyrelsen tillsammans med SLU, skogsbolagen och samebyarna är med intresserade av hur stort biomassaförrådet är i större geografiska områden som kan användas av renar. Fråga 4: Vilken information förväntas erhållas av en hänglavskvantifiering? Denna fråga syftade till att ge en uppfattning av vilken information som de olika avnämarna förväntar sig erhålla från en kvantifiering. Skogsstyrelsen, skogsbolagen och samebyarna är eniga om att information angående förekomst och mängd biomassa, t.ex. kg lavar per hektar, förväntas. Dock behöver de även data på vilken höjd lavarna finns och vertikal fördelning (tillgång för renar).länsstyrelserna är mer eller mindre eniga i att information angående antalet arter som förekommer, artsammansättning och förekomsten av indikatoroch rödlistade arter förväntas. Slutsats: Skogsbolagen och Skogsstyrelsen tillsammans med samebyarna är överens om att information rörande biomassaförrådet förväntas. Till skillnad mot detta förväntar sig länsstyrelserna information om flera lavvariabler, så som frekvensen av särskilda arter, artsammansättning och fertilitet. 10

Fråga 5: Vad ska resultatet av en hänglavskvantifiering kunna göra möjligt, vad ska resultatet användas till? Skogsstyrelsen, SLU och samebyarna behöver information om hänglavar för att kalkylera de tillgängliga födoresurserna på beståndsnivå och för hela samebyar. Data om det tillgängliga lavförrådet behövs också för framtagandet av renbruksplaner och för att effektivisera samrådet mellan skogsbruket och samebyarna Den generella åsikten hos länsstyrelsen är att resultaten ska användas i planeringen av naturskydd, för övervakning av statusen på redan existerande skyddande områden och för att studera förändringar över tid. Skogsstyrelsen behöver också information om lavar för naturskydd i samband med skogsskötsel. Skogsbolagen är mest intresserade av att använda informationen om epifytiska lavar i samråden med samebyarna, dock använder de sig också av den i planeringen av områdesavsättningar och naturskydd. Slutsats: Skogsstyrelsen, SLU och samebyarna har liknande behov angående var lavar finns. Resultaten bör bidra med information om lavförrådet, främst i skogsbruks- och rennäringsområden. Länsstyrelserna behöver information för bevarande och övervakning av arter och områden. Fråga 6: Vilken skala bör en inventering omfatta? Den här frågan syftade till att svara på vilken skala olika avnämare vill kvantifiera lavar på. Generellt sett är det en vågskål mellan en studies detaljering och områdets storlek. Svaren tyder på att en kvantifiering bör täcka flera spatiala skalor, inklusive både bestånds- och landskapsnivå. De flesta avnämarna är överens om att kvantifiering bör ske på beståndsnivå eller i provytor inom ett bestånd. Slutsats: I denna fråga var det inte stora skillnader mellan avnämare, oavsett om de är intresserade av artsammansättning, antalet närvarande arter eller den totala biomassan. Alla var ganska eniga i att en kvantifiering bör utföras på beståndsnivå, eller i provytor inom ett bestånd eller landskap för att sedan kalkyleras upp till bestånds- respektive landskapsnivå. Fråga 7: Hur definieras ett bestånd/avdelning? Den här frågan syftade till att belysa hur termen bestånd definieras av olika avnämare. Definitionen av ett bestånd varierar lite mellan olika avnämare. Från att beskrivas som områden som är enhetliga med avseende på trädarter, skogstyp, ålder, virkesförråd etc. till områden som sköts och brukas på samma sätt med avseende på avverkningstyp etc. Slutsats: Det verkar vara en generell åsikt att ett bestånd definieras som ett område med relativt homogen struktur, antingen med avseende på trädslagssammansättning och ålder eller på vilket typ av skogsbruk som är lämplig. Detta betyder att ett bestånd kan variera från några få hektar upp till flera hundra hektar. 11

Fråga 8: Hur mäts precision? Denna fråga syftade till att ge en uppfattning om de olika avnämarna hade några synpunkter på hur noggrannhet bemöts i en lavkvantifiering. De få svar som erhölls på denna fråga beskriver precision som hur nära man kommer när samma sak mäts upprepade gånger (SLU) eller medelvärdet av flera mätningar, den slumpmässiga variationen av mätningar (Länsstyrelsen, Gävleborg). Slutsats: Frågan tolkades på flera olika sätt och besvarades inte alls av vissa. Över huvud taget fanns det ingen generell syn på hur precision bör mätas vid en kvantifiering av lavar. Det är tydligt att det finns ett behov av att definiera hur precision, eller noggrannhet, bör mätas i metoder för kvantifiering av hänglavar. Fråga 9: Hur precis bör inventeringen vara? Syftet med denna fråga var att ta reda på vilket krav på noggrannhet de olika avnämarna har på en kvantifiering av lavar, då olika ändamål medför olika krav på noggrannhet. Hög noggrannhet är kostsamt och med begränsade resurser kan då endast en liten yta bli inkluderad i en kvantifiering. Länsstyrelsen i Jämtland/Härjedalen anser att högre noggrannhet bör användas när sällsynta och hotade arter ska studeras. Lägre noggrannhet kan vara lämpligt vid övervakning av generella artförekomster eller vid skötsel av habitat. Skogsbolagen anser att en kvantifiering snarare bör täcka en stor geografisk yta med låg noggrannhet än tvärtom. Samebyarna önskar en mer precis metod än en visuell och subjektiv uppskattning som används som bas för renbruksplaner. Slutsats: Generellt så föredrar de flesta avnämarna en kvantifiering i större skala med låg precision än tvärtom. Hög noggrannhet är dock viktig i arbetet med hotade arter men mindre väsentlig för mer vanligt förekommande arter. Samebyarna önskar en mer precis metod än subjektiva metoder som tillämpas, men som samtidigt ska täcka en relativt stor skala. Fråga 10: Hur stor arbetsinsats kan avsättas till inventering/hektar? Den här frågan ämnade svara på hur mycket resurser som bör avsättas för lavkvantifiering. Detta kan dock variera beroende på hur angeläget det är med information samt de ekonomiska resurserna som finns tillgängliga. Det fanns inga övergripande synpunkter angående den här frågan, men det fanns ett fåtal specifika uppfattningar angående hur mycket som kan avsättas, t.ex. länsstyrelsen i Gävleborg föreslår att 10 000 SEK kan avsättas för uppföljning av ett reservat. Skogsbolagen anser att kvantifiering av lavar bör inkluderas som en parameter vid insamling av andra data i anslutning till skogsinventering och markplanering. Slutsats: En väldigt effektiv och snabb metod för lavkvantifiering krävs för insamling av data i kombination med annat fältarbete. Hur mycket som kan avsättas är kraftigt beroende av ändamålen, specifika mål är av mera vikt än andra. En generell åsikt är att ekonomiska förhållanden avgör hur mycket som kan avsättas för 12

lavkvantifiering. Eftersom det inte inkom några speciellt specifika svar på denna fråga kan ingen detaljerad slutsats dras angående hur mycket tid eller pengar som kan avsättas för kvantifiering. Fråga 11: Vad görs idag, vilken inventeringsmetod används idag? Skogsstyrelsen uppskattar idag abundansen av hänglavar i breda klasser på beståndsnivå. Samebyarna använder sig av en visuell och subjektiv uppskattning i deras arbete med att skapa renbruksplaner. SLU övervakar förekomst och abundans av tre typer av hänglavar genom att mäta längsta bållängd. De flesta länsstyrelser inventerar eller övervakar vanligtvis inte hänglavar, förutom notering av artförekomst eller en grov visuell och subjektiv uppskattning i samband med skogsinventering. Länsstyrelsen i Gävleborg och Västernorrland utför mer utformade metoder för övervakning av specifika lavarter, t.ex. långskägg (Usnea longissima). Skogsbolagen noterar enbart specifika arter i samband med naturvärdeshänsyn eller använder sig av redan befintlig information från tidigare projekt. Slutsats: Förutom ett par speciellt utformade övervakningsmetoder som används av länsstyrelserna, verkar det inte finnas någon effektiv metod som används av någon avnämare. Därav är det angeläget att utveckla en ny och standardiserad metod för kvantifiering av hänglavar. Fråga 12: Vilka krav finns på en inventering? För att kunna utveckla nya och effektiva metoder är det viktigt att veta vilka krav avnämare har på kvantifieringsmetoder. Skogsstyrelsen förslår att en metod ska beskriva var det finns hänglavar och dess abundans i respektive bestånd. Övriga avnämare beskriver viktiga egenskaper på kvantifieringsmetoder. Till exempel att en metod måste vara upprepningsbar, trovärdig, vetenskaplig, objektiv, lätt att utföra och med låg personvariation. Slutsats: De flesta krav var angående egenskaper på själva metoden, inte på resultatet av en kvantifiering. De olika avnämarna var ganska eniga i specificeringen av kraven på kvantifieringsmetoder. Fråga 13: Hur angeläget är det med information om hänglavar? Skogsstyrelsen och SLU anser att det är viktigt med information om hänglavar som en bas för planering av rennäring, samt för samråd som kan leda till effektivisering av skogsbruksmetoder som kan förbättra förhållanden för lavar. Skogsbolagen tycker det är viktigt med information som ett hjälpmedel för att föra en god dialog och ett samråd med samebyarna, men också för att insamla information om hotade arter. För samebyarna är de viktigt med kunskap om lavförrådet i fjällnära skogar. Länsstyrelserna anser att det är viktigt med kunskap om den naturliga utbredningen och geografiska skillnader av lavar, med anledning av att beskriva effekter av skogsbruk och klimatförändringar. De nämner också att information är viktig för uppföljning och övervakning av skyddade områden och arter. Slutsats: Det mest uttryckta behovet av information om hänglavar finns i skogsbruk-rennäringsområdet. Både skogsbolagen och samebyarna behöver information som en bas i samrådet dem emellan. Samebyarna och Skogsstyrelsen är också 13

intresserade av hur stor resursen är inom renskötselområdet. Länsstyrelserna, men även Skogsstyrelsen, behöver data på lavar för bildandet och skötsel av naturreservat och för bevarandet av rödlistade arter. Fråga 14: Hur angeläget är det med en ny och effektiv inventeringsmetod? Skogsstyrelsen och SLU anser att det är väldigt viktigt att utveckla en ny kvantifieringsmetod. I dagsläget finns det inga bra tillgängliga metoder för att t.ex. beskriva renbetesområden. Samebyarna anser också att det viktigt med en ny och effektiv metod. Skogsbolagen nämner att det vore bra med en metod som kan bidra med information till renbruksplaner och för skogsbolagens beståndsregister. Slutsats: Samebyarna och Skogsstyrelsen verkar ha det största behovet av en ny kvantifieringsmetod, med anledning av att effektivisera och förbättra renbruksplaner. Skogsbolagen behöver också ny och effektiv metod som kan bidra med bättre kunskap som kan förbättra samrådet med samebyarna. Länsstyrelserna anser inte att det är speciellt viktigt med en ny kvantifieringsmetod, förutom i viss utsträckning när det gäller uppföljning och övervakning av skyddade områden. Översikt av kvantifieringsmetoder Ett antal olika kvantifieringsmetoder finns tillgängliga i de artiklar som letats fram. Urvalet av metoder som inkluderades i denna studie gjordes för att täcka en så stor variation som möjligt. Metoderna som tagits med i översikten är indelade i fem olika grupper beroende på vilken typ av metodik som använts och presenteras i Tabell 2. De olika grupperna är: Destruktiva metoder Visuell uppskattning Indikatorer för lavabundans Biomassauppskattning från förnafall Mätning av total populationsstorlek Destruktiva metoder Flera metoder för destruktiv kvantifiering av lavars biomassa har utvecklats i olika studier. Dessa metoder omfattar kvantifiering på nivåer från del av gren upp till hela träd. Edwards et al. (1960) studerade hur mycket biomassa av släktet Alectoria som fanns i fyra olika vegatetatiostyper i Wells Gray Park, British Columbia, och hur stor del som var tillgänglig för den amerikanska renen. Nedan följer en sammanfattning av metoden: 11-13 representativa träd väljs ut i fyra provytor (10 acre 4 ha). Två grenar slumpas ut i varje 10-fots ( 3 m) intervall. All lav plockas av grenarna och artsammansättningen uppskattas. Lavarna torkas och vägs. Lavbiomassan återges i kg/acre. Endast arter i släktet Alectoria inkluderas i denna studie, men det bör också vara möjligt att ta med hänglavar från släktena Usnea och Bryoria. 14

Fördelar: Resultaten som erhålls från varje intervall bidrar med information om den vertikala fördelningen. Detta kan vara en bra hjälp vid uppskattningar av betesförrådet för renar och andra djur. Nackdelar: Eftersom det kan råda en stor personvariation kan det vara svårt att göra likvärdiga bedömningar av vilka träd som är representativa för ett bestånd. Det är också väldigt tidskrävande att plocka av lavar från vissa träd (Edwards et al. 1960). Studien beskriver inte hur kalkyleringen utfördes från torkad biomassa på grenar upp till kg/acre. I studien av Scotter (1962) samlades information om mängden trädlavar i två olika skogstyper i Black Lake-området i norra Saskatchewan, Kanada. De två skogstyperna utgjordes av svartgran (Picea mariana) respektive banksianatall (Pinus banksiana) i vinterområdet för ren (Rangifer arcticus). Nedan följer en sammanfattning av metoden: Fyra representativa träd i respektive område väljs ut och fälls. Träden delas in i vertikala segment på 10-fot ( 3 m) och all lav plockas av. Den relativa abundansen av artgrupper på respektive segment uppskattas. Biomassan/träd multipliceras med antalet träd/acre och uttrycks som kg/acre. Fördelar: Uppdelningen av trädet till segment bidrar med information om den vertikala fördelningen av lavar. Metoden ger ett väldigt precist resultat för de träd som använts. Scotter (1962) påstår att den här metoden ger ett mer exakt och noggrant resultat än metoden som beskrivs av Edwards et al. (1960). Nackdelar: Likvärdiga bedömningar av vilka träd som är representativa för en skogstyp är svårt. Det är väldigt tidskrävande att fälla hela träd och plocka av all lav. Således är antalet träd som kan inkluderas i denna metod väldigt begränsat. En del av biomassan kan också förloras i samband med att träden fälls. Andra studier som använder fällda träd för att kvantifiera biomassa av lav inkluderar McCune (1993), Arseneau et al. (1998) och Liu et al. (2000). 15

Tabell 2: Översikt av kvantifieringsmetoder baserad på metodik. Destruktiva metoder Metod Enhet Skala/nivå Arter/släkten Syfte Edwards et. al. 1960 Lav från grenar kg/acre Bestånd (acre) Tre grupper av Alectoria Uppskatta betesförråd för renar Scotter 1962 Lav från fällda träd kg/acre Bestånd All lav på träd Lavars produktivitet i olika bestånd Wein & Speer 1975 Lav från hela träd g/m 2 Provyta Epifytiska lavar Tillgängligt betesförråd och vertikal fördelning Van Daele & Johnson 1982. Lav från en gren på ett segment kg/ha Bestånd Alectoria spp. & Bryoria spp. Uppskatta betesförråd för renar Esseen et al. 1996 Lav från en gren g/gren Gren Busklavar Jämförelse mellan bestånd Visuell uppskattning Armleder et. al. 1992. Fotoserier 6 klasser Träd Alectoria spp. & Bryoria spp. Stevenson & Enns 1993, SFA Beståndsvis bedömning Harestad 1979 Vinklade flygfoton 4 täckningsklasser 3 klasser Bestånd 1. Hänglavar 2. Andra lavar 3. Blandat Region Alectoria spp. & Bryoria spp. Uppskatta betesförråd för renar Uppskatta abundans av lav Uppskatta täckprocent och biomassa i stora geografiska områden Stevenson & Enns 1993 Infraröda flygfoton 3 klasser Region Alectoria spp. & Bryoria spp. Campbell et. al. 1999 Klumpmetoden g/gren Gren Tre funktionella grupper: Alectoria, Bryoria, bladlavar Indikatorer för lavabundans Dettki 1996 Bållängd för jämförelse Cm Region Usnea longissima, Evernia divaricata & Ramalina thrausta Uppskatta abundans på individuella träd och i bestånd Uppskatta betesförråd för renar och jämförelser mellan bestånd Övervakning av förändring av hotade arter på barrträd McCune 1990 Esseen & Renhorn 1998 Bållängd korrelerad till biomassa g/del av gren Del av gren Alectoria sarmentosa - - - - - Utvärdering av kanteffekter SLU 2008 Bållängd i permanenta ytor Esseen 2006 Bållängd korrelerad till biomassa på träd Biomassauppskattning från förnafall McCune 1994 Uppskattning av förnafall Cm Region Alectoria sarmentosa, Bryoria spp. och Usnea spp. g/träd Träd Alectoria sarmentosa Information om status och förändring över tid Utvärdering av kanteffekter kg/ha Bestånd Busklavar Användbara jämförelser av relativ abundans av epifyter Mätning av total populationsstorlek Esseen et al. 1981 Total bållängd m/provyta Provyta Usnea longissima Utvärdering av artens status, mätning av populationen 16

Wein & Speer (1975) utförde en studie i Cape Bretons nationalpark i Nova Scotia, Kanada där de undersökte mängden lavbiomassa i olika skogsbestånd. Nedan följer en sammanfattning av metoden: Tio provytor (5 m 2 ) läggs slumpmässigt ut längs en 50 m transekt i varje bestånd. Träden delas in i höjdklasser och tre träd väljs slumpmässigt ut i varje klass. All lav plockas av inom vertikala meterssegment, torkas i 60 C och vägs. Medelvärdet av g/träd multipliceras med antalet träd/m 2 för varje höjdklass. Biomassan g/m 2 för varje höjdklass summeras och uttrycks som g/m 2. Fördelar: Genom att välja träd utifrån höjdklasser inkluderas träd av alla storlekar i beräkningarna. Indelningen i meterssegment bidrar med information om vertikal fördelning. Nackdelar: Metoden är väldigt tidskrävande då all lav från alla segment plockas av. Även om enbart hänglavar plockas av kräver det mycket tid. I denna studie saknades en bra definition av epifytiska lavar. I en studie av van Daele & Johnson (1983) påstås det att metoden de använde sig av är mer kostnads- och tidseffektiv än metoden som beskrivs av Edwards et al. (1960). Metoden utvecklades för att identifiera lavrika områden som bör skyddas från avverkning med anledning av att förse renar med vinterbete (van Daele & Johnson 1983). Nedan följer en sammanfattning av metoden: 25-30 träd väljs ut i fem cirkulära provytor (0,08 ha). Ett meterssegment väljs slumpmässigt ut för varje träd. En gren väljs slumpmässigt ut på valda segment. Grenarna sågas av och all lav plockas av, torkas och vägs. Lavbiomassan i varje provyta räknas ut via: (4B) x (Gr) x (N) där 4 = antalet segment/träd, B = medelbiomassan g/gren, Gr = medelantalet grenar/träd och N = antalet träd i provytan (> 6 m höga). Biomassan uttrycks som kg/ha. Fördelar: Metoden används för arter av släktena Bryoria och Alectoria men bör även kunna användas för arter av släktet Usnea. Metoden maximerar antalet träd som ingår i kvantifieringen under rimliga tidsgränser, med anledning av att samla in information från stora geografiska områden. Genom att grenarna väljs ut baserat på en slumpmässig procedur blir urvalet objektivt. Nackdelar: Det är en destruktiv metod då grenarna sågas av och lavarna plockas bort. Det kan vara svårt att komma åt vissa grenar, speciellt högt upp i träden. Det är inte känt om data från en gren per träd är tillräckligt för att få med variationen av lavförekomst. En variant av den här metoden har använts i en studie av Rominger et al. (1994). Esseen et al. (1996) uppskattade den epifytiska biomassan på grenar i gammal skog och i brukad skog för att utvärdera effekten av skogsbruk. Nedan följer en sammanfattning av metoden: 17

Tre transekter (200 m) lades ut i en provyta (100 x 200 m 2 ) i varje bestånd. Närmsta levande gran (Picea abies) märktes vid varje 20 metersintervall. En gren (1-4 m) slumpas ut för varje provträd. Grenarna sågas av vid stammen och all lav plockas av. Lavarna torkas vid 80 C i 24 h, vägs och uttrycks som g/gren. Fördelar: Lämplig metod för jämförande studier på grennivå. Metoden bidrar med väldigt precist data på biomassa på grennivå. Nackdelar: Att plocka av lavar från stora grenar kan vara väldigt tidskrävande, upp till mer än en dag per gren. Därav är metoden mindre lämplig för uppskattningar på träd- eller beståndsnivå (Esseen et al. 1996). Metoden är destruktiv. Visuell uppskattning Flera icke destruktiva metoder har utvecklats i olika studier för att uppskatta abundansen av lav utan att påverka träden. Armleder et al. (1992) beskriver en metod för kvantifiering av lav som kan vara ett hjälpmedel vid planläggning om avverkning skall ske och isåfall var. Nedan följer en sammanfattning av metoden: Abundansen av betesförrådet uppskattas med hjälp av tre serier av referensfoton med olika mängder av Alectoria och Bryoria. Fotoserierna baseras på proportionen levande och döda grenar. Därefter klassificeras lavabundansen på varje träd utifrån en 6-gradig skala via jämförelse med fotografier från respektive serie. Fördelar: Lavabundansen kan uppskattas på många träd förutsatt att lämpliga fotounderlag finns för aktuella trädarter. Lavbiomassan kan uppskattas i ett stort geografiskt område under relativt kort tid. Nackdelar: Professionell kunskap och utrustning behövs för att kunna skapa referensfoton som kan användas som underlag. Det är väldigt tidsödande att successivt plocka av representativa träd för att ta nödvändiga foton. Samma fotounderlag är kanske inte lämpliga att användas i alla typer av områden då individuella bestånd kan behöva individuella referenser (Stevenson & Enns 1993). Metoden har också använts av Coxson et al. (2003) och Stevenson et al. (2007). Stevenson & Enns (1993) beskriver en grov uppskattning av lavabundans, genom att använda tre grova kategorier av täckprocent. Metoden föreslås när lavförekomst ska inkluderas i vegetationsbeskrivningar. Skogsstyrelsen använder sig av en liknande variant på de nedre 2,5 m av träd för att uppskatta betesförrådet för renar (Rangifer tarandus tarandus). Nedan följer en sammanfattning av metoden: Skogsstyrelsen bedömer först vilken typ av lav som finns på träden (hänglavar dominerar, andra lavar dominerar eller blandat). Därefter bedöms abundansen och betesgraden utifrån tre klasser (låg, frekvent och hög). 18

Fördelar: Bedömningen är relativt snabb och kan täcka stora ytor under korta tidsperioder. Nackdelar: Detta är snarare bara en grov bedömning än en metod för kvantifiering. Metoden bidrar inte med någon speciellt detaljerad information. Täckprocent är inte så effektivt rörande hänglavar då de mesta av biomassan hänger fritt från grenarna. Ingen standard för abundansklasserna används så personvariationen kan vara hög. Harestad (1979) utvecklade en metod genom tolkning av vinklade flygfoton för att uppskatta abundansen av trädlavar på större ytor. Detta kan bidra med information rörande habitatkravet och markanvändningen av svartsvanshjort (Odocoileus hemionus columbianus), men också för planering av skogsbruk (Harestad 1979). Nedan följer en sammanfattning av metoden: En rutram (450 1-cm 2 rutor) placeras på flygfotots mittpunkt. Biomassan i vissa områden är känd från tidigare studie (Harestad 1979). Täckprocenten av lav i varje ruta delas in i fyra klasser (0-5 %, 6-25 %, 26-75 % och 76-100 %). Varje ruta tillskrivs värdet i mitten av tilldelad klass. En linjär regression mellan medeltäckprocent och lavbiomassa skapas. Fördelar: Vinklade flygfoton ger en bättre observation av lavar än vertikala foton. Stora ytor kan uppskattas under en relativt kort tid. Nackdelar: Synligheten kan vara låg i täta bestånd. Foton från olika höjder och personvariation kan ge skillnader i bedömningar och försvåra jämförande studier. Dessutom kan det, trots bra referensdata på biomassa, vara svårt att uppskatta lavmängden i olika områden. Stevenson & Enns (1993) beskriver en metod där infraröda flygfoton av provytor tolkas för uppskattning av lavabundans. Denna metod har testats som ett inventeringsverktyg för stora geografiska områden. Nedan följer en sammanfattning av metoden: Tidigare data på biomassa används som bakgrundsinformation. Bakgrundsinformationen används som ett underlag indelat i hög och låg abundans. Baserat på underlaget uppskattas lavabundansen på individuella träd och bestånd. Övergripande lavabundans klassificeras som hög, medel eller låg. Fördelar: Fotografier av hög kvalitet medför att uppskattning av lavbiomassa över stora områden kan utföras under kort tid. Nackdelar: Det kan vara svårt att tolka och bedöma abundans noggrant på foton tagna över täta skogar. Foton från olika höjder eller i olika skala kan försvåra jämförande studier. En pilotstudie krävs för att skaffa bakgrundsinformation till underlaget. Stor personvariation kan förekomma och metoden ger ingen detaljerad information om mängden biomassa. 19

Campbell et al. (1999) beskriver klumpmetoden som uppskattar lavbiomassan på individuella träd. Metoden utvecklades ursprungligen av Stevenson (1979). Kombinerat med en repklättringsteknik, beskriven av Perry (1978), är det möjligt att uppskatta lavbiomassan i den övre delen av kronan på träd. Det är viktigt att insamla information för hela träd vid studier av den funktionella rollen av epifyter (McCune 1990). Nedan följer en sammanfattning av metoden: Provträd väljs slumpmässigt ut i ett bestånd och lavarna delas in i funktionella grupper. Abundansen bestäms genom att räkna antalet lavklumpar på varje gren genom jämförelse med en lavklump med känd vikt. Detta räknas sedan om och biomassan uttrycks som g/gren. Biomassamätningen för kalibrering görs på 5 % av grenarna på varje träd (Campbell et al. 1999). Fördelar: Metoden är inte destruktiv och är därför lämplig för upprepad mätning av biomassa. I kombination med 3P-mätning och regressioner kan information på beståndsnivå erhållas (Campbell et al. 1999). 3P-mätning av grenar betyder att sannolikheten att en gren ska väljas ut för mätning är proportionellt mot mängden uppskattad lav på den grenen (Campbell & Coxson 2001). På så sätt kommer urvalet att bestå till större del av grenar med hög abundans jämfört med ett helt slumpat urval (Campbell et al. 1999). Metoden är relativt snabb då abundansen är uppskattad utifrån jämförelse med en referens. Flera klumpar av olika storlekar kan användas. Metoden kan bidra med bra uppskattningar av biomassa om lämpliga klumpar används. Nackdelar: Det är nödvändigt att klättra i träden för att komma åt alla grenar och för att kunna mäta på ett effektivt sätt. Döda och svaga träd exkluderas från mätningarna eftersom de inte är säkra att klättra, således samlas ingen information in från den typen av träd. Klumpmetoden har använts i flera studier, till exempel Campbell & Coxson (2001), Stevenson & Coxson (2003), Coxson et al. (2003) och Jaakkola et al. (2006). Dock skiljer sig designen av provytor och urvalet av provträd i dessa studier. Indikatorer för lavabundans Vissa metoder har utvecklats för att använda enkla lavvariabler som indikatorer för abundans. Dessa metoder är inte destruktiva, dock kan en viss destruktiv del vara nödvändig för att skaffa referensdata för kalkylering av biomassa utifrån indikatorerna. Dettki (1996) beskriver en metod som ämnar övervaka förändring över tid av hotade hänglavar på barrträd. Metoden kan användas för att studera den nuvarande statusen på lavar och förändringar i biomassa lika väl som för jämförelse mellan olika lokaler (Dettki 1996). Nedan följer en sammanfattning av metoden: 2-3 provytor (10 m radie 314 m 2 ) läggs ut i 20 områden. 2-3 träd välj ut som provytornas mitt och lavbärande träd numreras. Den längsta frihängande lavbålen mäts på varje träd (DBH 5 cm). 20

Bållängden mäts till närmsta centimeter. Fördelar: Metoden är snabb och således kan många områden övervakas. Med hjälp av regressioner kan längsta bållängd användas för att uppskatta mängden biomassa på grenar (McCune 1990). Nackdelar: Mätningarna måste göras då lavarna är torra då fuktigheten kan öka bållängden med upp till 30 %. Data används främst för jämförelse över tid och således måste inventeringen göras årligen. Ett visst destruktivt moment krävs för att skaffa referensdata om bållängd ska konverteras till biomassa. McCune (1990) visade att eftersom en stor lavbål sannolikt åtföljs av flera av samma art, råder ett samband mellan längsta bållängd och biomassan på en gren. Esseen & Renhorn (1998) studerade, med samma princip, ifall garnlav (Alectoria sarmentosa) påverkades betydligt av kanteffekter i en fragmenterad boreal barrskog. Nedan följer en sammanfattning av metoden: 4 provytor (10 x 50 m 2 ) läggs ut längs en transekt på 10 lokaler med hyggeskanter. 20 granar (Picea abies) (>5 m höga) väljs slumpmässigt ut i varje provyta. Längden (cm) av den längsta bållängden i varje träd mäts, upp till 5 meter ovan mark. Esseen & Renhorn (1998) samlade in epifyter genom att plocka av lavar från grenar för att kalkylera en omvandlingsfaktor för sambandet mellan biomassa och bållängd. Nedan följer en sammanfattning av metoden: En gren väljs slumpmässigtut från varje träd, sågas av och längden mäts. Yttersta metern sågas av, diameter av snittytan och längsta bållängden mäts. All lav plockas av och torkas vid 80 C i 24 h. Torkad biomassa vägs och omvandlingsfaktor för bållängd kalkyleras. Fördelar: Detta är en lämplig metod för att studera lavars respons på kanteffekter. Den är snabb och medför att många träd kan inkluderas. Det är möjligt att uppskatta biomassan på träd- eller beståndsnivå. Nackdelar: I täta och produktiva skogar kan metoden vara mindre användbar på grund av trädens höjder (Esseen & Renhorn 1998). Utan en omvandlingsfaktor kan data bara användas som en indikator för lavabundans. Metoden är mindre användbar för information om den totala mängden av lavbiomassa i ett bestånd. En omvandlingsfaktor för en specifik art är kanske inte lämplig för andra arter. Metoden som räknar ut biomassan av lav genom att mäta längsta bållängd utvärderades av Jonsson (1995). Den studien visade att sambandet mellan längden av den längsta bållängden och biomassa var starkast för garnlav (A.sarmentosa) men också att manlav (B. fuscescens), grå tagellav (B. capillaris), talltagel (B. fremontii) och Usnea spp. visade starka samband. I Riksskogstaxeringen används en metod som ämnar skapa en objektiv omfattande informationsgrund för tillståndet och förändringen av epifytiska lavar i hela 21