typografi Distansskolan 1

typografi Distansskolan 1

Typografins historia Skrivkonsten bygger på en överenskommen standard för bokstävernas utseende och uttal, och dess framgång är helt beroende av att standarden håller sig stabil över stora områden och genom generationer, så att folk kan läsa vad som skrevs även en bit bort och för många år sedan. Ända sedan skrivkonsten uppfanns har det därför varit förbehållet någon eller några få utvalda personer att bestämma de grundläggande dragen hos bokstäverna. Dessa val har ofta varit något godtyckliga och inte alltid så väl genomtänkta. I allatider har dock varje enskild person som praktiserat skrivkonsten haft sin egen handstil, och knappast någon som lärt sig skriva har väl kunnat undgå att lockas till att leka med bokstavsformerna och variera dem något efter eget huvud. Att leka med språket för att roa sig själv och andra tycks vara en grundläggande mänsklig egenskap. Nya bokstavsformer utvecklas faktiskt fortfarande, om än i mycket långsam takt. Ordet typografi kan översättas med att skriva med stämplar. Det kommer av grekiskans typos, som betyder slag eller prägel och grafein, som betyder skriva.typografi är alltså konsten att sammanfoga färdiga bokstavsformer till ord för att förmedla ett budskap. Att välja bokstavsformer rätt är en konst, eller i varje fall ett alltför ofta försummat hantverk. Tidiga skriftsystem I civilisationens barndom användes så kallade piktografiska skriftsystem, där man avbildade hela ord och begrepp med symboliska bilder, så kallade ideogram, men snart avlöstes detta ganska opraktiska system på de flesta håll av fonografiska system, ljudskrift, där varje tecken representerar ett ljud eller en ljudsekvens. Sådana skriftsystem kallas även alfabetiska system. Skriftspråket blev på så sätt både lättare att lära sig, flexiblare och mer precist. Skrivna alster blev fruset tal, och det skrivna ordet bidrog också i hög grad till att stabilisera det talade språket och sprida några få stora världsspråk över stora områden. Endast i Kina och Japan har övervägande ideografiska skriftsystem överlevt till modern tid, men även infödda kineser och japaner har stora svårigheter att bemästra och hantera dessa mycket komplicerade system. De som var först med att använda en ljudskrift var sumererna som uppfann sin kilskrift för mer än femtusen år sedan, tätt följda av egyptierna, som eventuellt fick själva idén av sumererna men utformade ett helt eget system. Egyptiska hieroglyfer är faktiskt inte rena ideogram som man skulle kunna tro, utan utgör ett ganska begränsat alfabet med bara några få ideografiska inslag. Våra bokstavsformer härstammar däremot inte från sumererna eller egyptierna, utan från fenicierna, som utformade ett alfabetiskt skriftsystem med tjugotvå enkla tecken för ungefär tretusen år sedan. Ganska snart därefter övertog grekerna denna goda idé. För att anpassa feniciernas alfabet, som enbart bestod av konsonanter, till grekiskans språkljud tog Distansskolan 2

man femton av de feniciska bokstäverna och kompletterade dem med nio nya, egna till ett alfabet om tjugofyra tecken. Det är härifrån vi har fått själva ordet alfabet efter det grekiska alfabetets två första bokstäver alfa och beta. De tidiga feniciska bokstavsformerna och bokstavsnamnen kan till stora delar spåras till stiliserade ideogram i stil med att A får heta apa och skrivs som en mycket förenklad bild av en apa kanske bara en apsvans. Eller, för att vara mer korrekt: den första bokstaven i det feniciska alfabetet heter aleph, vilket är ordet för oxe, och tecknet har vissa ytliga likheter med ett oxhuvud. När grekerna övertog det feniciska alfabetet betraktade de dock både bokstavsformerna och namnen på dem som helt abstrakta, vilket måhända var oavsiktligt men visade sig mycket praktiskt. Det latinska alfabetet Romarna hade sin krigiska natur till trots en beryktad och beundransvärd förmåga att känna igen en god idé när de såg den, och när de upptäckte det grekiska alfabetet npassades det snabbt till latinet. Alla våra nutida versaler utom G, som romarna själva lade till senare, och J, U och W, som tillkom senare av olika anledningar, hade fått sin nutida form redan för tvåtusen år sedan. Romarnas militäriska och teknokratiska kultur med tämligen strikta och strama stilideal visade sig vara en god utgångspunkt för att renodla och förfina bokstävernas geometriska former. Den klassiska romerska kapitalskriften som överlevt i många inskriptioner i sten från det romerska imperiets dagar är än idag slående exempel på god typografi. Handskrift Det som överlevt av forntida skriftsystem är oftast inskriptioner i sten, men naturligtvis har man i alla tider klottrat även på mer förgängliga och mindre svårhanterliga underlag: ben, trä, lera och liknande. Papperet uppfanns i Kina för över 2000 år sedan, men kom till Europa först på 1000 talet. Åtskilliga olika handskriftsystem har passerat revy genom århundradena, och de har ofta varit ganska olika den skrift som använts för inskriptioner på sten. Den romerska kapitalskriftens uppgift var exempelvis att imponera och utsmycka, men i handskrift med penna eller pensel på pergament behövde man kunna skriva snabbt och tydligt, och helst också kompakt. Pergament var nämligen både dyrt och otympligt. En rad olika kompaktare och effektivare skriftformer gav så småningom upphov till det vi i dag kallar gemener eller små bokstäver. Den moderna antikvan Det detaljerade utseendet för i stort sett hela den uppsättningav gemena och versala bokstavsformer somvi använder i dag kan faktiskt tillskrivas några få personers arbete i slutet av 1400 talet. I Venedig samlades vid denna tid några typografiska genier som aktivt utvecklade en ny uppsättning bokstavsformer, ett så kallat typsnitt eller teckensnitt. Som utgångspunkt tog de en mycket vacker italiensk handskrift som Distansskolan 3

fulländats av skickliga kalligrafer i Florens, den så kallade humanistiska minuskeln, som visas nedan. Dessa bokstavsformer anpassades till den nya trycktekniken med lösa gjutna metalltyper som utvecklats av tysken Gutenberg. Gutenberg själv använde i sina böcker en bokstavsform baserad på den medeltida tyska texturaskriften, vilken i dag framstår som synnerligen svårläst, mörk, kompakt och tung, om än åtminstone i vissa avseenden vacker. Idealen man strävade efter i Venedig var skönhet och läslighet, och man kan lugnt säga att de nådde sitt mål. Man utnyttjade den nya teknikens möjligheter till återgivning av fina detaljer, och man använde medvetet avmätta mängder luft och mellanrum i ordbilden för att göra den jämnare och tydligare. Den framgångsrika venetianska typografiska skolan fick snabbt efterföljare i övriga Europa. Den fortsatta utvecklingen (många skulle nog vilja kalla det fullländningen) av antikvatypsnitten kom sedan att göras i Frankrike, först av de tämligen okända Geoffroy Tory och Antoine Augerau, men framemot 1530 av dessas adept, den betydligt mer kände Claude Garamond. Garamond var den förste som betraktade kursiv stil som en variant av de raka bokstavsformerna, och samordnade raka och kursiva varianter av flera av sina typsnitt för att de skulle harmoniera då de användes tillsammans. Dessa tidiga antikvatypsnitt går under benämningen renässansantikva eller garalder, vilket är en sammandragning av namnen Garamond och Aldus. Antikvatypsnitten vidareutvecklades från mitten av 1600 talet i bland annat Holland och England till en något annorlunda form kallad förklassicistisk antikva eller realer. Under 1700 talet utvecklades typsnitt i Frankrike och Italien där man konstruerade bokstäverna på geometriska grunder. Dessa bokstavsformer går under namnet nyantikva eller didoner, efter två av de mest tongivande personerna i utvecklingen: Firmin Didot i Frankrike och Giambattista Bodoni i Italien. Det uppstod en helt ny klass av typsnitt i industrialismens spår. I en rad typsnitt avsedda för rubriker, skyltar och korta, formella texter förenklade man bokstavsformerna och tog bort alla utsmyckningar och detaljer på bokstäverna, bland annat de små avslutande klackarna som kallas för serifer. Sådana typsnitt kallas för linjärer. Att använda typsnitt är lätt Under 1800 talet utvecklades automatiska stämpelskärningsmaskiner för att framställa typsnitt, och i mitten av 1900 talet kom fotosättarna, vilket gjordedet betydligt billigare att framställa och använda en stor mängd olika typsnitt. Distansskolan 4

På sistone har datorerna gjort detta ännu enklare och billigare. Att införskaffa ett nytt typsnitt innebar en gång i tiden en avsevärd investering, och de tusentals lösa metalltyperna vägde i värsta fall tillsammans uppemot hundra kilogram. I dag köper man typsnitt som datafiler för några hundralappar, och att byta typsnitt i en redan inskriven text är gjort på ett ögonblick. Det är alltså synnerligen lätt för vem som helst att skaffa och använda olika typsnitt. Teckensnitt, typsnitt och fonter Man ser ofta benämningen font för teckensnitt. Även om det inte direkt är fel att använda ordet så är det ett onödigt engelskt låneord som kan undvikas. På svenska heter det teckensnitt eller typsnitt. Benämningen teckensnitt har definierats som svensk standard eftersom de lösa metalltyperna som åsyftas egentligen försvunnit ur sinnevärlden sedan många år, men många föredrar ändå det traditionella ordet typsnitt. Bokstavsbildens anatomi För att tala om bokstäver är det mycket praktiskt att kunna några grundläggande fackuttryck. Benämningen på bokstävers olika karaktärsdrag visas i figuren nedan. När man kombinerar bokstäver till ord på rader brukar man dessutom tala om några olika karakteristiska mått se nästa figur. Grad och punkter Man talar oftast inte om storleken utan om graden hos ett typsnitt, vilket oftast anger versalhöjden plus underhänget och mäts i ett litet udda typografiskt mått som kallas punkter. I Europa användes länge det så kallade didot systemet, där en typografisk punkt är 0,376 mm. En cicero är 12 punkter, och det går exakt 2660 punkter på en meter. I Amerika och Storbritannien använder man däremot det så kallade pica systemet, där en point är 0,352 mm. En pica är 12 points och det går 72,27 points på en tum. De flesta datorbaserade hjälpmedel använder i dag pica systemet. Cicerosystemet håller därför på att falla i glömska, och när man i dag säger punkter menar man oftast amerikanska points i pica systemet. Distansskolan 5

bred gåspenna. Dessa stilar kallas i dag med ett sammanfattande namn gotiker eller gotiska stilar och har nästan helt förlorat sin betydelse. De flesta datoriserade hjälpmedel gör nuförtiden approximationen att det går 72 points på en tum snarare än 72,27. Anledningen till att det inte går exakt 72 points på en tum är att längdmåttet tum definierats om sedan enheten point skapades. Mager, fet och kursiv stil Bokstavsbilder finns dessutom i flera varianter, som används på olika sätt för att framhäva och variera olika delar av texten. Dels varierar man tjockleken hos bokstävernas grund och hårstreck för att göra magra och feta varianter av samma bokstavsform, dels använder man en lutande variant som kallas kursiv. Även kursiven finns i feta och magra varianter. Det finns tusentals olika typsnitt, och nya skapas hela tiden. Förutom typsnitt avsedda för längre stycken löpande text, så kallad brödtext, skapas många mer eller mindre användbara effekttypsnitt för rubriker och andra speciella ändamål. Som lekman är det lätt att bli förvirrad, men som alltid är det mindre förvirrande om man kan sätta namn på saker. En bra och relevant klassificering av teckensnitt är den som återges nedan. Den följer en svensk standard, som i sin tur i allt väsentligt överensstämmer med de något olika klassifikationssystem som används i resten av världen. Vissa går så långt som till att dela in teckensnitt endast i serif och sans serif, för att beteckna bokstavsformer med respektive utan serifer. Det är naturligtvis en mycket grov förenkling, men det är bättre än ingenting. Garalder Den klassiska antikvan från 1400 talet. En lättläst och vacker bokstavsform. Liten skillnad mellan hårstreck och grundstreck, lutande ansvällningar som om bokstäverna ritats med lutande bredpenna, subtila rundningar och ansvällningar i seriferna. Klassificering av teckensnitt De allra första tryckta böckerna trycktes med så kallade frakturstilar, brutna och kantiga stilar som liknade den tyska handskrift som snabbtextades med en Realer Distansskolan 6

En stramare bokstavsbild än garalderna. Större skillnad mellan hårstreck och grundstreck, raka ansvällningar, ofta något smalare bokstavsformer som sparar utrymme, rena och enkla serifer. Inga serifer, men en tydlig skillnad mellan grundstreck och hårstreck. Mekaner Didoner En mycket geometrisk bokstavsform. Raka ansvällningar, stor skillnad mellan grundstreck och hårstreck, samt raka, tunna serifer. Oftast dessutom en ganska hög och smal, oval bokstavsform. Ingen eller liten skillnad mellan grundstreck och hårstreck. Serfierna är lika eller nästan lika tjocka som grundstrecken och oftast rakt avslutade. Reprodukter Centurer Bokstavsformer liknande realer med raka ansvällningar och enkla serifer, men med rundare och öppnare former och mer av garaldernas formspråk. Ursprungligen avsedd för tidningstryck, men vanlig även i böcker. Tecken som är avsedda att se ut som om de vore graverade, eller som efterliknar äldre tryck eller andra reproduktionsmetoder. Skripter Stilar som är avsedda att efterlikna handskrift. Linjärer Inga serifer. Ingen skillnad mellan grundstreck och hårstreck. Ornater Utsirade och ornerade teckensnitt. Semilinjärer Distansskolan 7

Extremer Bokstäver som avviker starkt från gängse former. Gotiker Bokstäver med gotiskt ursprung, till skillnad från alla andra som har sina rötter i antikvan. Gemena siffror De siffor som används till alla ändamål i dag är så kallade tabellsiffror eller versala siffror, som är gjorda för att vara likformiga och jämna i storleken. De gör sig bra i uppradadkolumner, men i löpande text sticker de ut och blir oproportionerligt stora precis som versaler. De viktigaste och vanligaste teckenformerna är garalder, realer, didoner, linjärer, mekaner, skripter och extremer. Det är också de sju klasserna man oftast ser omnämnda i handböcker på området. Anfanger Traditionella handskrifter hade ofta anfanger, stora och utsirade begynnelsebokstäver för varje kapitel, och detta kan utnyttjas som accentuerande utsmyckning även i modern typografi. Man ser det sällan nuförtiden, och det är inte alltid det är snyggt när man ser det, men det är ändå ett stilistiskt element som fortfarande kan vara på sin plats då och då. Kapitäler Versaler passar bra som begynnelsebokstäver, men i hela ord eller större grupper i löpande text blir de oproportionerliga och klumpiga. För att skriva förkortningar och annat som skall skrivas med versaler kan man då ta till så kallade kapitäler, eller små versaler. Falsk och äkta kursiv Antikvatypsnitten har sedan typografins barndom haft en följeslagare i de kursiva typsnitten. Kursiven är från början en efterapning av en formell skrivstil som skrevs på annat sätt och med andra verktyg än den humanistiska minuskeln, och har därför något annorlunda bokstavsformer än antikvan. Den används oftast för accentuering av vissa ord eller stycken. Vissa typsnitt har ingen specialdesignad kursiv, utan använder sig av en så kallad falsk kursiv, vilket bara är en lutad variant av de raka bokstäverna. Linjärer har ofta en falsk kursiv, och där Distansskolan 8

kan det vara helt i sin ordning. En falsk kursiv har däremot inget existensberättigande i ett antikvatypsnitt, där den varken harmonierar eller kontrasterar. Det finns även typsnitt som enbart är kursiva, och som mest är gjorda för att vara dekorativa och eleganta. Generellt sett är kursiv stil något mer svårläst än rak. Kerning Liksom vissa bokstavspar blir snyggare om de binds ihop så finns det gott om bokstavspar som på grund av bokstävernas form ser ut att hamna för tätt eller för glest om man placerar ut dem med geometrisk exakthet. För att råda bot på detta tar man till något som kallas för kerning. Kerning kan i dag göras automatiskt av de flesta ordbehandlare, baserat på förberäknade tabeller över problematiska bokstavspar. För vissa bokstavspar, till exempel AV, är effekten av kerning dramatisk. För andra bokstäver är kerningen mer subtil, men effekten på ordbilden är ändå tydlig. Text i stora grader kan se för gles ut om man bara förstorar bokstävernas form och placering proportionellt, och text i små grader kan se för tät och gyttrig ut om man bara förminskar allt lika mycket. För att få det snyggt behöver man ibland ta till knipning, vilket innebär att minska avstånden mellan alla bokstäver något, eller spärrning, vilket innebär att öka avståndet mellan bokstäverna något. Knipning och spärrning skall alltid göras mycket försiktigt. Alltför stora ingrepp i proportionerna i ett typsnitt förstör ordbilden och kan göra texten både ful och svårläst. Knipning och spärrning görs för hela ord eller hela stycken på en gång, och skall inte förväxlas med kerning, som görs mellan vissa bokstavspar. Manuell utjämning Rubriker och annan text som man vill utforma så att det blir riktigt snyggt, jämnt och behagligt för ögat förtjänar en extra handpåläggning vad beträffar avståndet mellan bokstäverna. Rader av versaler och kanske framför allt extra utsirade teckensnitt kan vinna mycket på en så kallad utjämning där man manuellt justerar avständet mellan bokstäverna. Knipning och spärrning Distansskolan 9

Specialtecken De flesta som i dag sysslar med textbehandling och typografi har inte typografisk skolning, utan har sin bakgrund i datorernas mycket begränsade teckenuppsättning. Därför görs det en del mycket vanliga och onödiga fel, varav de vanligaste påtalas nedan. Apostrofer och accenter Apostrofer skall normalt vara svängda och inte raka. I svenskan är apostrofer ovanliga, men i engelska är de desto vanligare: It s Charles turn, isn t it? Den raka apostrofen är en ful relik från skrivmaskinens dagar som tyvärr har överlevt fram till moderna tangentbord och digitala typsnitt. Streck och divis I brist på bättre tvingades man på skrivmaskiner ersätta tankstreck, talstreck och minustecken ( ) med det betydligt kortare bindestrecket eller divisen ( ). Alla moderna typsnitt innehåller dock separata bokstavsformer för streck och divis. Det kan vara litet knivigt att hitta dem på tangentbordet, speciellt på en PC, men de finns och skall användas. På svenska skall det längre strecket användas för minustecken, tankstreck och talstreck, samt egentligen också vid intervallangivelser av typen klockan 10 15. Mellanslag Accenter är inte detsamma som apostrofer. Alltför ofta ser man folk skriva ide eller i värsta fall id e när de menar idé. Citationstecken Citationstecken skall liksom apostrofer vara svängda. Det raka citationstecknet är återigen en kvarleva från skrivmaskinerna. Där användes det dessutom både för att beteckna citat och måttenheten tum. På svenska skall man normalt ha samma tecken både i början och slutet av citat. Ordmellanrum och mellanrum efter skiljetecken skall alltid göras med ett enkelt mellanslag, annars förstör man typsnittets inbyggda och noga avvägda proportioner. Indrag och andra extra mellanrum skall aldrig göras med mellanslagstangenten. Använd i stället marginalinställningar och tabulatorinställningar. Textflöden och textplanering När text läggs på en sida talar man om att utföra ombrytning av ett textflöde. För att resultatet skall bli snyggt och ha en god läslighet finns det många saker man behöver tänka på. Distansskolan 10

Marginaler och satsbredd En av de viktigaste tumreglerna när man sätter text är att inte lägga den för tätt och i för stora mängder. Även en intresserad och van läsare finner en sida som är bräddfull med text svårläst och avvisande. Det är viktigt att man har lagom stora marginaler runt texten, och man behöver inte vara rädd för att lämna några ytor tomma. Tvärtom är vita ytor ett alldeles utmärkt designelement som bör utnyttjas. Det får heller inte vara för breda rader i en text. En vettig tumregel är att man bör hålla sig till 55 65 tecken per rad, inte mer, men inte heller så mycket mindre. Om raderna blir kortare än 35 45 tecken ger det lätt ett upphackat intryck. Radfall Teckengraden i punkter är egentligen frikopplad från radavståndet, ofta kallat kägeln eller radfallet i texten. Man bör alltid välja ett radavstånd som är större än teckengraden, annars kommer upp och nedstaplar att kollidera. Utslutning och avstavning För att få en vacker satsbild på en sida är det viktigt att få jämna kanter på textspalterna. Traditionell typografi accepterade inte en ojämn högermarginal, utan man lade stor möda på att göra en så kallad utslutning. Nuförtiden är det i många sammanhang accepterat att sätta text med ojämn högermarginal, så kallad vänsterställd text, och i vissa fall är det till och med att rekommendera. Indrag och mellanrum För att markera nytt stycke använder man i dag oftast ett extra stort radmellanrum, och det är i många sammanhang helt i sin ordning. Det extra radmellanrummet får dock inte bli för stort. Det traditionella sättet att markera nytt stycke i seriöst typograferad text är annars att göra ett så kallat indrag, vilket innebär att man börjar första meningen i ett nytt stycke en bit in på raden. Detta indrag kan vara ganska diskret. Den traditionella termen fyrkants indrag innebär att man gör ett indrag lika stort som textens kägel (radavstånd). Läsbarhet hos teckensnitt Läsbarheten hos text är delvis en fråga om preferenser hos läsaren, men de klassiska bokstavsformerna har utvecklats under många århundraden för att vara bland annat lättlästa och tydliga. För internet gäller lite andra regler än för tryckt text. För att den som tittar på din webbplats ska kunna se de teckensnitt du använt krävs att de har teckensnitten installerade på sin dator. Om så inte är fallet visas texten med Times. Även om Times är standardteckensnitt i din webbläsare, så innebär det inte att det är det mest lättlästa. Försök att använda dig av Verdana eller Georgia. De teckensnitten är specialgjorda för att läsas på bildskärm och installeras tillsammans med bl.a Internet Explorer. Andra teckensnitt som är användbara kan vara är Arial, större än 10 punkter, Helvetica eller Courier. Du kan ange flera typsnitt i koden till din webbplats. Det innebär att om läsaren inte Distansskolan 11

skulle ha ditt förstaval som teckensnitt, visas ditt andraval om det finns installerat o.s.v. En vanlig s.k font family är Verdana, Georgia, Arial, Helvetica. Om läsaren inte har Verdana visas Georgia (standard endast på mac) och efter det Arial och Helvetica. Om läsaren mot all förmodan inte skulle ha något av ovanstående teceknsnitten visas Times. Serifer eller inte? Det är med största sannolikhet så att serifer ökar läsbarheten hos text. Det gäller dock inte för bildskärm där sansserif är att föredra. Gemener kontra versaler Det är en vanlig missuppfattning att versaler skullevara tydligare eller lättare att läsa än gemener. Gemena bokstäver är tvärtom betydligt mer lättlästa. De har en mer varierad form än versaler, och är därför lättare att skilja åt. Kontrast och färg För att man skall kunna läsa en text måste det finnas en kontrast mellan bokstäverna och bakgrunden. Bäst är det om bokstäverna är mörka eller svarta mot en ljus bakgrund. Om man gör bokstäverna ljusa mot en mörk bakgrund behöver de oftast göras något fetare för att bli lika tydliga och lättlästa. Kontrasten får dock inte vara för stor En bra tumregel för bildskärm är att använda kompositionsfärger. En ljus bakgrund och mörkare text är att föredra.. En bländande Vit bakgrund gör bilder snygga, men kan försämra läsligheten för text. Böcker som inte innehåller bilder trycks ofta på ett litet gulare papper, vilket ger ett behagligare intryck och blir mer lättläst. Samma gäller för bildskärm. Typografi och budskap Typografi är en diskret konstform, och egentligen ett mycket otacksamt hantverk. De allra flesta människor som läser text lägger ingen som helst medveten vikt vid typografin, och typografins avsikt är inte heller att märkas i sig. Det finns naturligtvis tillfällen där en uppseendeväckande typografi i sig kan göra ett budskap uppmärksammat, men i de flesta fall är typografinsaktiva syfte att inte märkas. Digital typografi När man typograferar text bör man alltid tänka på vilket medium man skall publicera texten i. Detta gäller nu i ännu högre grad än tidigare sedan de digitala medierna gjort sitt intåg. Om man skall visa texten på en bildskärm drabbas man av en rad begränsningar som inte funnits i traditionell typografi, och som ställer vissa av de gängse begreppen på huvudet. Till exempel så är inte ett antikvatypsnitt av garaldtyp särskilt lämpligt för att återges i låg upplösning. De subtila detaljerna som skapar teckensnittets karaktär går helt förlorade, och det som blir kvar stör snarare läsbarheten än underlättar den. Didoner och realer, och i än högre grad mekaner, lämpar sig Distansskolan 12

bättre för digitalisering när man arbetar med låg upplösning. På bildskärm blir linjärer, teckensnitt utan seriffer, betydligt mer lättlästa i små grader än teckensnitt med seriffer. Seriffernas karaktär av små accenter till textbilden förbyts i otympligt dominerande drag när man i värsta fall måste göra serifferna lika tjocka som grundstrecken, och då är det oftast bättre att strunta i att försöka återge dem överhuvudtaget. Anti aliasing Det finns en teknik som kallas antialiasing, som går ut på att använda gråskalan som oftast finns på en bildskärm till att bättre återge mjuka rundningar och små detaljer i bokstäver, men för små teckengrader gör detta mer skada än nytta. Om bokstäverna har grundstreck som är i storleksordningen en digital pixel i bredd är det ur Century Schoolbook, vilket är en ganska genomgripande omarbetning av Century Schoolbook som skapades kring sekelskiftet. Typsnittet har både former och proportioner som lämpar sig väl för digitalisering. Ett modernare exempel är Microsofts Verdana. Verdana har en med traditionella mått mätt ganska övertydlig, bred och klumpig bokstavsform som dock tål låga upplösningar med bibehållen läslighet, och som dessutom bevarar åtminstone en del av sin typografiska karaktär även i mindre storlekar. Fler exempel finns som Georgia, Arial, Courier och Helvetica, även om de fortfarande är få. Digitala typsnittsdefinitioner Typsnitt enligt den gamla skolan, den som rådde ända fram till omkring 1985 ungefär, definierades av originalteckningar i stor skala av bokstävernas ytterkonturer. Dessa teckningar låg sedan till grund för typskärarnas arbete (för de gamla blytyperna) eller fotografiska original i liten skala (för tidiga fotosättare). Konturkurvor läsbarhetssynpunkt oftast direkt olämpligt att ta till sådana knep. Texten blir bara suddig i stället för snygg. I större grader är det däremot mycket rekommendabelt att använda antialiasing. Det finns några moderna teckensnitt som formgivits med hänsyn till de nya begränsningar som låga digitala upplösningar innebär. Ett av de första var New Numera finns två sätt att definiera typsnitt. Det ena ansluter nära till den traditionella definitionen och är en samling kurvor och linjer i ett koordinatsystem, som tillsammans beskriver en matematisk kurva för bokstavens konturer. Sådana definitioner finns i två vanliga format: PostScript och TrueType. Båda har sina fördelar, men är i allt väsentligt likvärdiga. Båda jobbar med Distansskolan 13

parametriska kurvor och polynom, så kallade splines. PostScript använder tredjegradspolynom och TrueType använder andragradspolynom TrueType typsnitt kräver oftast något fler kontrollpunkter för att definierar en viss bokstavsform, men kurvorna är å andra sidan enklare att beräkna. När man skall återge en bokstav, på bildskärm, i tryck eller på något annat sätt, måste dock alltid de ideala kurvorna omvandlas till en digital bild. I stort sett alla former av återgivning av bokstäver som används i dag baserar sig på en digital bild någonstans i kedjan. Sätteriutrustningar för att framställa tryckoriginal är alltid digitala i dag. Olika former av skrivare för datorer arbetar helt med digitala data. Bildskärmar av alla slag baserar sig på ett rutnät med pixels en digital bild. Den matematiska kurvan som definierar bokstavens kontur används i den så kallade rasterkonverteringen (Raster Image Processing, RIP) för att bestämma vilka pixels i de digitala bilden som skall vara svarta respektive vita. På bildskärm har man möjlighet att använda gråskala, alltså sätta bildpunkter till värden någonstans mellan svart och vitt, men denna möjlighet saknas oftast i tryck. Digitala bilder (bitmappar) Det andra sättet att definiera teckensnitt ansluter mera till det utformat man har för tecknen, det vill säga digitala punktuppbyggda bilder. Man anger då varje bokstav direkt som en digital bild. Man talar om bitmappade typsnitt, av engelskans bitmap, som är en litet slarvig benämning för digitala bilder. Detta sätt att definiera bokstäver lämpar sig för presentation i låg upplösning, där det inte är så lätt eller ens genomförbart att räkna fram en digital bild ur en samling matematiska kurvor för varje tecken, som ändå inte blir större än några få pixels i utbilden. För att fungera bra både på skärm och i utskrift måste ett typsnitt innehålla dels en upplösningsoberoende definition med kurvor som beskriver konturerna, dels en uppsättning förberäknade och dessutom helst manuellt finjusterade bitmappade bokstavsformer för låga upplösningar och små grader. De bitmappade typsnitten används inte i utskrift, men de behövs för en snygg bildskärmspresentation. Såväl TryeTypesom PostScript teckensnitt innehåller mekanismer för att ange bitmappade bokstavsformer för vissa storlekar. Tyvärr slarvas det ofta med att göra dessa bra, men professionellt designade typsnitt bör ha även skärmtypsnitt av god kvalitet. Typsnittets egentliga karaktär framgår dock inte annat än i högre upplösningar. Distansskolan 14