Juridiska institutionen Vårterminen 2012 Examensarbete i civilrätt, särskilt obligations- och associationsrätt 30 högskolepoäng Oåterkalleliga fullmakter Särskilt vid begagnande av rösträttsfullmakt på aktiebolagsstämma samt förhållandet till 7 kap. 3 aktiebolagslagen Författare: Jennie Inborr Handledare: Universitetslektor Torbjörn Ingvarsson
2
Innehåll 1 Inledning... 6 1.1 Syfte... 8 1.2 Avgränsning... 9 1.3 Metod... 11 1.4 Disposition... 12 2 Fullmaktsläran... 13 2.1 Det inre och yttre rättsförhållandet... 15 2.1.1 Behörighet och befogenhet... 16 2.2 Fullmaktslärans utveckling... 17 2.3 Fullmaktens rättsliga kontext... 22 2.4 Sysslomannaskapets betydelse för bedömningen av fullmakten onerösa sammanhang... 24 2.4.1 Benefika sammanhang gåva?... 28 2.5 Sammanfattning... 29 3 Oåterkalleliga fullmakter... 31 3.1 Praktiska behov... 31 3.2 Den rättsliga utformningen av oåterkalleliga fullmakter... 33 3.2.1 Behörighet och befogenhet... 37 3.2.2 Hur uppkommer egentligen bundenheten till att inte återkalla fullmakten?... 39 3.2.3 Är utgivandet av en oåterkallelig fullmakt ett löfte från huvudmannens sida som inte kan återtas?... 41 3.3 Slutsats... 43 4 Kan inspiration hämtas ur sameuropeiska modellregler?... 45 4.1 Draft Common Frame of Reference... 46 4.1.1 Norge och Danmark... 46 4.1.2 Finland... 47 4.2 Regleringen i DCFR... 47 3
4.2.1 Huvudregeln rörande irrevocable mandate... 47 4.2.2 Undantag från huvudregeln... 49 4.2.3 Konkurrens... 50 4.2.4 Analys... 51 4.3 Slutsatser av det komparativa materialet... 51 5 Förhållandet till ABL... 52 5.1 Oåterkallelig rösträttsfullmakt på bolagsstämma... 53 5.2 Ettårsbegränsningen i 7 kap. 3 ABL... 55 5.3 Splittringsförbudet och principen om akties odelbarhet... 58 5.4 Innebär separationsprincipen alltid en inskränkning i den allmänna avtalsfriheten?.. 61 5.4.1 NJA 2011 s. 429 - Tvångsinlösen av aktier enligt 22 kap. 1 ABL... 61 5.4.2 Reaktioner inom doktrin efter avgörandet... 63 5.4.3 Analys... 65 5.4.4 Slutsats... 66 6 Sammanfattning och reflektion... 69 7 Källförteckning... 71 4
Förkortningslista ABL Aktiebolagslagen (2005:551) AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område BL Lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag GåvoL Lag (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva HaL Lag (1991:351) om handelsagentur DCFR Draft Common Frame of Reference HB Handelsbalken (1736:1232) HD Högsta Domstolen JB Jordabalk (1970:994) JT Juridisk tidskrift vid Stockholms Universitet KommL Kommissionslag (2009:865) SkstL Skadeståndslag (1972:207) SvJT Svensk Juristtidning UB Utsökningsbalk (1981:774) 5
1 Inledning Under mera utvecklade ekonomiska förhållanden är det för de flesta människor svårt eller t.o.m. omöjligt att personligen företaga alla erforderliga rättshandlingar. Icke blott affärsmän utan även enskilda personer äro nödsakade att i stor utsträckning anlita annans medverkan vid ingående av avtal eller företagande av andra rättshandlingar. 1 Så lyder de inledande orden till fullmaktskapitlet i det förslag till ny avtalslag som prestenterades 1914. En träffande beskrivning, likväl då som nu, trots att de ekonomiska förhållandena som legat till grund för lagens utformning nästan hundra år senare knappast är jämförbara. Det har framhållits att avtalslagen i många hänseenden är hopplöst föråldrad. 2 I själva verket finns i dagsläget ett relativt stort spann av företeelser inom civilrätten som i avsaknad av specifik lagstiftning närmast fått sin legala utformning genom analogier, i praxis och i doktrin. 3 Ett sådant exempel som är praktiskt viktigt men inte fullt så uppmärksammat inom doktrinen är de rättshandlingar, som brukar benämnas oåterkalleliga fullmakter. 4 En oåterkallelig fullmakt är inom svensk rätt i dagsläget en relativt obestämd företeelse, vilken lätt skapar förvirring bland svenska jurister som bistår sina klienter i internationella sammanhang, där utformandet av fullmakten som oåterkallelig i olika sammanhang inte sällan utgör ett krav. Oåterkalleliga fullmakter är dock inte på något vis nya eller okända i Sverige. Möjligheterna att utfärda oåterkalleliga fullmakter har tvärtom som diskussionsföremål länge förekommit inom den svenska och nordiska doktrinen. Inom den svenska fullmaktsläran härskade tidigare en närmast hävdvunnen 1 Förslag, s. 62. 2 Ramberg 2011, s. 32, se not 1. Se även Ramberg, s. 24 (not 17). 3 Exempel på sådana områden är ensamåterförsäljaravtal, oberoende säkerheter, olika former av utfästelser eller garantier, m.fl. 4 Rättsfiguren som sådan kom jag för första gången i kontakt med under min uppsatspraktik. Jag vill rikta ett stort tack till samtliga medarbetare på Andulf Advokat AB för all hjälp och inspiration samt alla fikapauser och debatter som bidragit till upprättandet och slutförandet av detta examensarbete. 6
tendens att vilja underkänna den oåterkalleliga fullmaktens rättsliga relevans. Det tidigare härskande synsättet, att rätten att alltid kunna återkalla en utställd fullmakt följer redan av fullmaktens eget begrepp, framgick av Tryggers framställning om fullmakt redan år 1884, och är således en väl förankrad utgångspunkt. 5 Dessutom innefattar den traditionella synen på sysslomannaskap att själva uppdraget anses vara en kontraktstyp som till stor del innefattar ett ömsesidigt personligt förtroende, varför fullmaktsgivaren aldrig skulle behöva se sig bunden i förhållande till en fullmaktshavare den förre inte litade på. 6 Detta synsätt ansågs så självklart att det i sysslomannareglerna i 18 kap. HB inte ens infördes specifik lagreglering i frågan om återkallelse. Redan kring sekelskiftet fanns dock förespråkare för möjligheten till att utfärda en oåterkallelig fullmakt, men då avtalslagen trädde i kraft 1915 hade frågan om oåterkalleliga fullmakter jämväl lämnats oreglerad. Motiven nämner visserligen företeelsen, men ger inga klara svar: Gives det sådana fullmakter, har naturligtvis en återkallelse av fullmakten icke någon verkan. 7 Uttalandet ger visst stöd för uppfattningen att oåterkalleliga fullmakter trots allt har sin plats säkrad inom den svenska fullmaktsläran. Men spörsmålet lämnades till största delen outrett, och på frågan vad som egentligen gäller i dagsläget finns det inte några självklara svar. Även om det genom doktrinens ansträngningar idag står ganska klart att den tidigare restriktiva hållningen inte längre dominerar, råder fortfarande viss tvekan och ämnet har knappast berörts i någon större omfattning på senare tid. Det osäkra rättsläget tydliggörs vid en närmare granskning av ett vanligt förfarande vid privata aktieinvesteringar, som jag har valt att lägga till grund för den vidare framställningen. Detta typfall består i utfärdandet av en fullmakt som bemyndigar en part (förvaltaren av målbolaget, 8 som också är aktieägare) att företräda investeraren i samtliga hänseenden gentemot målbolaget, bland annat i fråga om röstning på bolagsstämma. Fullmakten ingår då normalt sett som ett led i ett underliggande investeringsavtal, som reglerar förhållandet 5 Trygger, s. 171. 6 Hasselrot 1927, s. 74. 7 Förslag, s. 82. 8 Bolaget som investeraren ska köpa aktier i. 7
mellan investerarna (aktieägarna). Fullmakten innebär att förvaltaren, i sin uppgift att genom strategiska beslut öka målbolagets värde, kan genomdriva en smidig och kostnadseffektiv bolagsstyrning. Avsikten är att investeraren efter investeringsperiodens slut och efter avyttring ska erhålla avkastning på sina aktier, medan förvaltaren erhåller ett arvode. Typfallet ovan aktualiserar många typer av problem. En första fråga är om en fullmakt kan återkallas, trots att det bakomliggande uppdraget ska bestå (i detta fall förvaltningsuppdraget). Men de uppkomna frågorna begränsas inte till den rent fullmaktsrättsliga- och obligationsrättsliga sfären, utan består till stor del även av den konflikt som uppstår vid gränsdragningen till de associationsrättsliga reglerna. Central för den aktiebolagsrättsliga problematiken är splittringsförbudet gällande aktier samt regeln i 7 kap. 3 ABL som begränsar en utfärdad rösträttsfullmakts giltighetstid till att gälla endast under ett år. Trots en i grunden obligationsrättslig problematik är det således tydligt att en diskussion rörande relationen till aktiebolagsrätten inte kan undgås i detta fall. En oundviklig fråga uppstår härmed, nämligen om relationen till associationsrätten påverkar synen på hur fullmakter kan utformas, och därmed även begränsar möjligheterna för parterna att ställa egna villkor med hänvisning till den allmänna avtalsfriheten. Frågan uppvisar likheter med det omskrivna problemet huruvida aktieägaravtal kan anses binda bolaget, utöver sina aktieägare. Därför ska frågan även undersökas ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv, varpå fallet tjänar som ett belysande exempel samt utgör en grund för vidare diskussioner längre fram i detta arbete. 1.1 Syfte Förekomsten av oåterkalleliga fullmakter ger, som antytts ovan, upphov till en mängd frågeställningar, den primära naturligtvis den oåterkalleliga fullmaktens innebörd enligt gällande svensk rätts mening. Än intressantare blir sedan i vilken omfattning en svensk domstol i dagsläget skulle kunna tänkas erkänna institutet i en tvist. Konsekvensen av ett erkännande skulle vara att fullmaktshavaren anses 8
berättigad att binda fullmaktsgivaren i förhållande till tredje man, trots att försök till återkallelse av fullmakten förekommit från huvudmannens sida. Som fallet ovan antyder stannar dock inte frågan om oåterkalleliga fullmakter på ett obligationsrättsligt plan, utan har just angående oåterkalleliga rösträttsfullmakter på bolagsstämma även väckt debatt inom den aktiebolagsrättsliga doktrinen. Det står här klart att regleringarna inom de två rättsområdena inte samspelar, vilket jag anser vara principiellt olyckligt inneboende inkongruenser i rättssystemet. Med fallet i förgrunden företas i det följande därför ett försök till att besvara åtminstone några av de centrala frågeställningarna, samt en undersökning om inte den avtalsrättsliga regleringen i själva verket kan harmoniera med den aktiebolagsrättsliga. Avsikten är att fastställa rättsläget de lege lata, men då rättsläget till stor del inte med säkerhet kan fastställas bygger slutsatserna i viss utsträckning på resonemang kring vilka resultat som är mest ändamålsenliga. För en mer heltäckande genomgång av gällande rätt ska även en kort utblick till utkastet av modellregler för en ny gemensam europeisk civilrätt, DCFR, göras. Det ter sig naturligt då Högsta Domstolen i ett par fall på senare tid i sina domskäl låtit sig inspireras av regelverket då svenska regler saknats. I samband med detta sker även en kortfattad genomgång av regleringen i övriga Norden. 1.2 Avgränsning I denna uppsats kommer fokus endast att ligga på fullmakter som utfärdas mellan två eller flera kommersiella parter inom affärslivet. Avtalslagen reglerar ju som utgångspunkt endast avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, vilket även understryks i motiven där fullmakter inom offentlig-, familje- och processrätt uttryckligen undantas. 9 De fullmakter som omfattas är alltså de som uppkommer genom olika former av uttryckliga meddelanden från huvudmannen. 10 En följd av denna avgränsning är även att ställnings- och andra formlösa fullmakter undantas. 9 Förslag, s. 66. 10 13, 14, 16 samt 18 AvtL. 9
Vidare återfinns den praktiska betydelsen av oåterkalleliga fullmakter till allra största delen i berättiganden som kanske inte främst är menade att vara i evighet, men som i vart fall inte kan återkallas under en på förhand någorlunda bestämd tidsperiod vanligtvis kopplat till ett underliggande rättsförhållande parterna emellan. 11 Någon diskussion om fullmakter utställda att gälla för evighet kommer därmed inte att föras i någon större utsträckning. Inte heller förs i detta arbete någon diskussion om den visserligen problematiska frågan om hanteringen vid huvudmannens död. Prokura, som är en särskild typ av fullmakt, kan inte förekomma i aktiebolag då det i princip endast är möjligt att utse prokurister i handelsbolag. 12 Dessutom är reglerna om prokura av sådan speciell typ att de inte lämpligen tjänar som jämförelsematerial. 13 Jag ämnar inte att i någon större omfattning behandla utländsk rätt. I samband med genomgången av DCFR är det dock lämpligt att kort nämna rättsläget i övrigt inom Norden givet den gemensamma avtalsrättsliga grunden. Då aktiebolagsrättsliga spörsmål är nära sammankopplade med typfallet såsom beskrivet ovan kommer även dessa att behandlas när den mer specifika frågan om just oåterkalleliga rösträttsfullmakter på aktiebolagsstämma tas upp. Denna del syftar till att utreda om inte den ettårsbegränsning som framgår av ABL, och som omöjliggör utfärdandet av oåterkalleliga fullmakter i detta hänseende, inte kan undkommas om det varit parternas vilja vid utfärdandet att fullmakten ska gälla längre än så. Avsikten är att arbetet ska vara främst obligationsrättsligt, men med viss aktiebolagsrättslig inriktning. Slutligen kommer jag endast att avhandla möjligheten till uppsägning och återkallelse gällande fullmakt i en sysslomannakontext. Andra typer av potentiellt oåterkalleliga uppdrag (lagreglerade eller inte), 14 öppnar möjligtvis för vidare studier i ämnet. 11 Björling, s. 14 12 Tiberg & Dotevall, s. 81. 13 Björling, s. 14. 14 Exempel utgör bland andra styrelseuppdrag samt ensamåterförsäljaruppdrag. 10
1.3 Metod Arbetet berör svensk rätt. I detta hänseende följer undersökningen den rättsdogmatiska metoden som har sin grund i Ekelöfs teleologiska rättslära. Svårigheterna i detta fall består i att stora delar av källmaterialet, främst rörande fullmaktsläran och diskussionen som varit rörande oåterkalleliga fullmakter, är till åren kommet. Därför måste materialet läsas med den aktuella moderna kontexten för ögonen. Detsamma gäller delar av den aktuella aktiebolagsrättsliga problematiken; överväganden från första delen av 1900-talet har, ibland okritiskt, hängt med till dagens datum. Dessutom växte både den avtals- och aktiebolagsrättsliga regleringen fram simultant men ur olika tankeströmningar och växte sig sedan starka utan att för den sakens skull samspela. Idag uppställer regelverken en utmaning genom att ge upphov till motsättningar, vilkas lösning är oklara. Även detta är bekymmersamt ur metodhänseende. Jag har kommit till slutsatsen att den allmänna avtalsrätten måste anses utgöra lex generalis, medan exempelvis aktiebolagsrätt och andra rättsområden får betecknas som lex specialis och därmed ha företräde vid konfliktlösningen. Jag baserar detta på att nästan samtliga rättsområden lånat begrepp och rättsliga figurer från avtalsrätten, och inte sällan omformat principerna för att de bättre ska passa in i den specialiserade kontexten och systematiken. Vad gäller den komparativa studien med DCFR, kommer denna endast att vara översiktlig. Här har jag tagit fasta på Strömholms idé om de syften som finns med rättslig komparation. Om syftet, som i detta fall, är att lösa uppkomna juridiska problem så kan främmande juridiskt material bidra endast i en mycket begränsad omfattning. Däremot kan komparativt material förtjänstfullt nyttjas som beskrivningar, exempelsamlingar och jämförelsepunkter i diskussioner de lege ferenda. 15 15 Strömholm, s. 461. 11
1.4 Disposition Inför ett resonemang kring oåterkalleliga fullmakter bör inledningsvis en grundlig genomgång av själva fullmaktsinstitutet i sig företas. Då fullmaktsregleringen är en central del av hela mellanmansrätten, vars rötter i sin tur återfinns i sysslomannareglerna, anser jag det även vara på sin plats att något närmare granska detta åldrande regelverk, speciellt då nämnda typfall uppvisar klara likheter med sysslomannainstitutet. Som ska visas råder det dessutom för närvarande möjligtvis en viss begreppsförvirring inom den svenska avtalsläran, som det kan vara på sin plats att förtydliga. Nyansskillnaderna mellan exempelvis uppdrag och avtal samt innebörden av särskilda avtalstyper, till vilka fullmakterna nog får hänföras, är oklara men ger samtidigt upphov till frågan om något klargörande i detta avseende har några praktiska implikationer. Avgörande är i viss mån till vilken del sysslomannauppdragets kontext kan anses ge innehåll till fullmakten och uppdraget. Dessutom kan olika former av närliggande rättshandlingar som gåva och borgen tjäna som jämförelsematerial vid utarbetandet av oåterkalleliga fullmakter såsom en självständig rättshandling. Nedan inleds arbetet med en genomgång av fullmaktsläran, varpå rättsläget gällande både ordinära samt oåterkalleliga fullmakter tas upp (2 och 3). Avsikten är att i dessa avsnitt befästa läsaren med de grundkunskaper som krävs inför det fortsatta resonemanget rörande typfallet. Härefter lyfts nämnda frågor med en potentiell framtida sameuropeisk utgångspunkt för ögonen (4), där det även är befogat att kortfattat redogöra för den övriga nordiska inställningen i frågan. Därefter redogörs för de frågor som uppkommer i brytpunkten mellan obligations- och aktiebolagsrätt, med ett nyligen avgjort NJA-fall i fokus (5), varefter några avslutande reflektioner låter sig göras (6). 12
2 Fullmaktsläran Varje jurist kommer tidigt i sin utbildning i kontakt med institutet fullmakt, som är av oerhörd central betydelse inom affärslivet, men också för samhället i stort. Trots att de flesta nog tycker sig ha en någorlunda bestämd uppfattning om hur fullmakt fungerar, verkar det råda viss osäkerhet om hur fullmakter rättsligt kvalificeras, och vad de egentligen är. 16 Detta har nämligen inte utgjort en huvudfråga inom mellanmansrätten. Huvudfrågan nämns istället som huruvida ömsesidig bundenhet uppkommit eller inte, varav fokus främst vilat på huvudmannens bundenhet, den företrädda. 17 Som en bifrågeställning brukar mellanmannens bundenhet eller ersättningsansvar uppkomma i de fall denne agerat utanför givna instruktioner. Tredje man anses bli bunden i samma mån som huvudmannen, vilket ligger i överensstämmelse med den situationen i allmänhet. Centralt för mellanmansrätten är med andra ord partsbindningsförmågan, som även brukar kallas för det yttre förhållandet. 18 Det inre förhållandet mellan huvudman och mellanman, som inte alltid är synbart utåt, ger upphov till andra frågor, vilka i och för sig inte är specifika enbart för mellanmansrätten, men likväl viktiga. 19 Dessa rör bland andra mellanmannens eventuella rättigheter gentemot sin huvudman, i och för sig ett viktigt ämne för denna framställning. Men indelningen i dessa två olika grupper besvarar inte den inledningsvis ställda frågan om vad en fullmakt egentligen är. Inledningsvis kan man fråga sig om fullmakten är ett avtal eller en ensidig rättshandling. Då frågor om återkallelse eller uppsägning av fullmakter aktualiseras vill jag nämligen mena att indelningen i avtal eller ensidiga rättshandlingar har en avgörande praktisk betydelse, vilket jag återkommer till nedan. Redan i detta läge finns det anledning att hänvisa till motiven, där det 16 Ussing gjorde frågan om vad en fullmakt egentligen är till föremål för en uppsats i TfR, vilket jag återkommer till nedan. 17 Tiberg & Dotevall, s. 23. 18 Tiberg & Dotevall, s. 23. 19 Tiberg & Dotevall, s. 23. 13
fastställs att fullmakt alltid är en ensidig rättshandling, 20 varför detta måste vara en utgångspunkt. Denna klassificering är tveklöst en följd av den stora påverkan som den kontinentala och främst tyska rättsutvecklingen under denna tid utövade på svensk rätt. 21 Tidigare hade uppdraget och fullmakten närmast setts som ett, 22 vilket lagstiftaren nu ville ändra på genom en strikt uppdelning av de båda. 23 Denna uppdelning kan ge upphov till betänkligheter, och som vi kommer se är motiven till avtalslagen till en beaktansvärd del uppbyggd av motsägelser, som inte i alla lägen bör upprätthållas. 24 Följande avsnitt syftar därför till att beskriva fullmakten som sådan för att få en större inblick i vad för typ av rättshandling jag i själva verket ska gå vidare till att benämna som oåterkallelig. I motiven till AvtL beskrivs fullmakten som: en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denne påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager. 25 Ställföreträdarens rättshandlande genom fullmakt medför således att det rättsförhållande som handlingen åsyftade uppkommer omedelbart mellan huvudmannen och tredje man. Med detta synsätt intar mellanmannen en osynlig ställning, och fullmakten fyller härmed endast funktionen av en synbar behörighetshandling inför tredje man, men har ingenting med själva rättsförhållandet mellan huvudman och mellanman att göra. Fullmakten i sig ger 20 Förslag, s. 34. 21 I motiven hänvisas återkommande till tysk och kontinental rätt, se bl.a. förslaget, s. 66. Se även Grönfors 1993, s. 26. Under denna tid härskade den s.k. tyska begreppsjurisprudensen. Se även Ussing, s. 2. Medan denna lära i Tyskland förkastades av flera, levde den vidare i Norden, vilket Ussing ville ändra på även om han inte till fullo förkastade läran. 22 Vilket i sin tur har sin bakgrund i den svenska synen på sysslomannaskap, som behandlas närmare nedan. Se Tiberg & Dotevall, s. 28. 23 Förslag, s. 66. 24 Under skrivandets gång lyckades jag identifiera en stor splittring både bland framstående jurister, advokater och rättsvetenskapsmän rörande denna fråga. Detta gav mig anledning att utreda spörsmålet mer djupgående än endast ett förbehållslöst accepterande av motivuttalandena. 25 Förslag, s. 62. 14
därmed inte med denna inställning, som kan kallas för den traditionella, 26 upphov till varken rättigheter eller skyldigheter i förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktstagaren. 27 Avsikten synes ha varit att ingen rättslig relation överhuvudtaget skulle uppkomma mellan huvudmannen och mellanmannen, förutom den rätt till arvode som kunde tänkas tillkomma enligt sysslomannareglerna (men inte enligt avtalslagen). 2.1 Det inre och yttre rättsförhållandet Som påpekats betraktades fullmakten från början som den yttre sidan av ett uppdrag. Fullmakten utgjorde därmed endast en sammankopplad del av ett specificerat uppdrag, eller ett mandat. Detta blir tydligt vid en läsning av regeln i 18 kap. 1 HB. 28 Men detta synsätt förändrades vid tillkomsten av avtalslagen, där själva uppdraget, eller den relation som uppstod mellan huvudmannen och mellanmannen, betecknades som det inre förhållandet, som alltså inte var synbart utåt. Det inre rättsförhållandet skulle skarpt skiljas från det yttre förhållandet, det som uppstod mellan huvudmannen och tredje man, och som utgjorde själva fullmakten. På så vis skapades möjligheten för en fullmakt att föreligga utan ett bakomliggande uppdrag, som en helt självständig rättshandling. Detta var förmodligen tillfredsställande ur ett lagstiftningsperspektiv; konstruktionen i 2 kap. avtalslagen medförde att eventuella konflikter med lagens 1 kap. (om ingående av avtal) undveks, samtidigt som det blev enkelt att rättshandla genom fullmäktig. Så skulle ju inte ha varit fallet om fullmakt inte hade kunnat utfärdas utan att ett avtal ingicks med mellanmannen, med tanke på den process som föreskrivs i 1 kap. Men i realiteten uppstår ju här en trepartskonstruktion, och det är frågan om inte relationen mellan huvudman och 26 Den traditionella fullmaktsläran är således den som uttrycks i motiven och som på senare tid har utsatts för en del kritik, vilket även framkommer nedan. 27 Förslag, s. 63. 28 Lagtexten lyder som följer: Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och uträtta, och säger där ja till; tage fullmakt, och ligge där sedan hans vårdnad å; göre ock redo och besked för det han om händer får. 15
mellanman faktiskt utgör ett avtal, som mellanmannen accepterar eller i realiteten ingår då han börjar rättshandla för sin huvudman. 2.1.1 Behörighet och befogenhet Begreppsparet behörighet och befogenhet introducerades vid avtalslagens tillkomst 1915 och har sedan fått en mycket fast förankring i svensk rätt även utanför avtalsområdet, bland annat har begreppsbildningen spridit sig till flertalet av de lagar som reglerar mellanmansrätten. 29 Behörigheten kommer till uttryck i 10 1 st. avtalslagen vars lydelse är som följer: Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktigad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn. Motsatsvis av stadgandet kan utläsas att rättshandlingar som företas utanför behörigheten inte binder huvudmannen. 30 Annorlunda gäller vid befogenhetsöverskridanden, då huvudmannen alltjämt kan finna sig bunden av sin mellanmans agerande om tredje man varit i god tro. Detta kommer till uttryck i 11 st. 1 samma lag: Har fullmäktigen vid fullgörande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet. Behörigheten brukar i allmänhet betecknas som det mellanmannen kan göra, medan befogenheten reglerar vad denne får göra. Eller som Hellner uttryckt det: 29 Åhman, s. 114. 30 Åhman, s. 117. 16
Den grundläggande skillnaden mellan behörighet och befogenhet är, såsom framgår av avtalslagen, att inskränkningar i behörigheten blir gällande [mot fullmaktsgivaren] oavsett om medkontrahenten är i god tro medan inskränkningar i befogenheten inte får någon verkan om medkontrahenten är i god tro, dvs. varken insåg eller borde inse den omständighet som inskränkte befogenheten. 31 Denna teknik med dubbla gränser för fullmakt återfinns även på kontinenten, och har sin grund i handelslivets behov av att skydda en godtroende medkontrahent. Vid så kallade uppdragsfullmakter 32 sammanfaller dock befogenheten med behörigheten, som därför aldrig sträcker sig längre än de givna instruktionerna. Detta beror på att fullmakten som sådan presumeras vara osynlig i helhet för tredje man, eftersom den grundar sig på endast ett meddelande till fullmäktigen, och inte på ett meddelande till tredje man. Verklig betydelse får alltså endast indelningen i de fall då behörighetsomfånget (som presenterats tredje man) går utöver befogenhetsomfånget (som uppstått genom instruktioner till mellanmannen) och därmed markerar gränsen för mellanmannens bindningsrätt. 2.2 Fullmaktslärans utveckling Den beskrivning av fullmakt som framkommer i motiven har varit föremål för många rättsvetares intresse. Ussing initierade en omfattande diskussion, eller en lärd batalj 33 om man så vill, då han gick till hårt angrepp mot den fullmaktslära som legat till grund för och format reglerna i avtalslagen. I sin närmast klassiska förstesidesuppsats i Tidning for Retsvitenskap 1930 presenterade Ussing vad Grönfors senare adresserar som Ussings fullmaktslära. 34 Till denna lära anslöt sig förutom Grönfors bland andra även Karlgren och Benckert och den får 31 Hellner, Kommersiell avtalsrätt, s. 54 via Åhman, s. 117. 32 Se 18 avtalslagen. 33 Grönfors 1987, s. 296. 34 Grönfors, Ussings fullmaktslära, TfR 1987 s. 290 299. 17
betraktas som i princip gällande. 35 Men den framförda läran utsattes även för viss motkritik, bland annat genom Hult som gjorde ett försök att förklara hur motiven i praktiken borde förstås för att den traditionella, eller härskande synen inte skulle gå om intet utan upprätthållas. Något av denna diskussion ska här nedan återges för att visa att den traditionella synen på fullmakt nog trots allt inte längre kan anses gällande. Dessutom skulle denna möjligtvis hindra förekomsten av oåterkalleliga fullmakter, vilket jag återkommer till. Ussings kritik tog sin utgångspunkt i tre inneboende och oundkomliga brister med den definition som anges i motiven, som enligt densamme inte stämde överens med själva lagens utformning och som kan sammanfattas så som följer; (i) En fullmakt kan vara men behöver inte alls vara riktad mot tredje man; 36 (ii) Den behöver inte heller ta sig uttryck i en viljeförklaring i vanlig mening; (iii) Härav ((i) och (ii)) följer att det inte finns en heltäckande och generell förklaring till alla fullmaktsfall; en enhetlig fullmaktsgrund. 37 Till en början kan det konstateras att en fullmaktsförklaring inte alltid behöver rikta sig mot tredje man. Detta blir tydligt vid en närmare granskning av uppdragsfullmakten som beskrivits ovan. Såsom bestämmelsen kommit till uttryck i lagtexten grundar sig en sådan fullmakt allenast på fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, både vid utfärdandet och återkallandet. Inte heller den ställningsfullmakt som beskrivs i 10 st. 2 avtalslagen talar om något meddelande till tredje man, eller om en viljeförklaring överhuvudtaget. 38 Men Ussing går inte så långt att han uttryckligen likställer befullmäktigandet till fullmäktigen med ett avtal mellan huvudman och mellanman, utan instämmer i 35 Karlgren, Studier i allmän avtalsrätt, s. 125, not 132, 287, via Grönfors 1987 s. 290. 36 Ussing, s. 6. 37 Grönfors 1987, s. 291. Se även Ussing, s. 8. 38 Grönfors 1987, s. 292. Det skulle kunna anses som att arbetsgivarens placering av en tjänsteman i en viss position kan ge uttryck för dennes vilja att därmed i framtiden bli bunden av de rättshandlingar den anställde företog, men detta är enligt Grönfors en dogmatisk överbyggnad för att anse institutet överensstämma med den allmänna avtalsfriheten, se densamme s. 293. Hult förespråkar dock en sådan teori, se Hult, Civilrättsliga spörsmål, s. 23 överst. Mer djupgående än så ämnar jag inte här kommentera p. 2 i Ussings kritik. 18
motivens avsikt att reservera ordet fullmakt som en juridiskt teknisk term avseende fullmaktshavarens rättsliga handlingsutrymme att kunna binda huvudmannen. 39 Därmed förkastar han i samma veva även den tidigare härskande synen på fullmakt som endast den yttre sidan av mandatskontraktet, alltså som endast en formalitet som jag uppfattar det. Kritiken ligger alltså främst i att lagen beslöjar det praktiskt viktigaste, och även det i praktiken bestämmande förhållandet; det mellan huvudmannen och mellanmannen. Enligt Ussing är i själva verket huvudmannens meddelande till mellanmannen vad som i praktiken grundar behörighet, inte meddelandet till tredje man, och befogenheten uppstår på liknande sätt genom huvudmannens instruktioner. 40 Men likväl finns det tillfällen då fullmakten uppstår genom viljeförklaring direkt till tredje man. Detta leder till tanken att avtalslagens modell för fullmakt egentligen bara passar in på självständiga fullmakter, alltså fullmakter där inte behörigheten och befogenheten sammanfaller. Accepterandet av detta påstående leder dock till att ingen enhetlig fullmaktsgrund finns, jämför under punkt (iii) i Ussings kritik, vilket är den främsta grunden i Hults kritik. 41 Ussing formulerar en egen beskrivning av fullmakten som (min egen översättning): den makt, som en persons (Fullmaktsgivarens) uppträdande typiskt sett hans rättshandlande kan skapa för en annan (Fullmäktigen) att i Fullmaktsgivarens namn ingå rättshandlingar med Tredje man med den rättsverkan, att Fullmaktsgivaren blir omedelbart berättigad och förpliktigad i förhållande till Tredje man. 42 De händelser som skapar denna makt att rättshandla för andra kallar Ussing fullmaktsgivelsen eller fullmaktsförklaringen och utgörs alltså, till skillnad från vad som kan avläsas ur motiven, av huvudmannens meddelanden och 39 Hult, s. 51. 40 Ussing, s. 8 f. 41 Hult, s. 51 samt Grönfors 1987, s. 293. 42 Ussing, s. 5. 19
instruktioner till mellanmannen. Ussing menar att denna beskrivning av fullmakt stämmer överens och passar in i hur fullmakt faktiskt beskrivs i lagtexten. I grunden handlar det ju om att utvidga sin egen rättshandlingsförmåga för att uppnå olika syften. Densamme noterar dock att begreppet fullmakt i lagtexten även används för att beskriva själva fullmaktsgivelsen (fullmaktsförklaringen) samt det fysiska dokument som utgör en skriftlig fullmakt i exempelvis 16. Denna sammanblandning torde dock inte ge upphov till några missförstånd. Av ovan nämnda skäl delar Ussing in fullmakter i två typer; de som grundar sig på fullmaktsgivarens förklaring till fullmäktigen, samt övriga. 43 Hult har som framgått reagerat mot att Ussing i sin kritik ger upphov till en rättsvetenskapligt olöslig uppgift, alltså den om frånvaron av möjligheten till en enhetlig fullmaktsgrund, och menar absolut att teorin om fullmakt som en viljeförklaring riktad mot tredje man logiskt kan förklaras med samtliga i övrigt gällande regler om företagandet av rättshandlingar. 44 Hult anför nämligen att en fullmaktsförklaring enligt 18 avtalslagen egentligen riktar sig till tredje man, och förmedlas till denne genom fullmäktigen i densammes egenskap av ett bud. 45 Men Hults konstruktion möter i sin tur den invändningen att fullmakten inte blir giltig i och med meddelandet till mellanmannen, såsom ordalydelsen indikerar, utan först när den meddelats tredje man. Grönfors ser detta som svårsmält. 46 Dessutom skulle regeln i 32 st. 2 avtalslagen om förvanskning av genom bud förmedlad viljeförklaring och reklamationsplikt bli tillämplig, någonting som enligt Grönfors strider helt mot uppdragsfullmaktens totala beroende av vad den fullmäktige själv upplyser om sin fullmakts omfång. 47 Motivens och Hults omfamnande av en yttring av vilja gentemot tredje man som fullmaktsgrunden kommer enligt Grönfors rimligen ur tanken att endast en viljeförklaring kan vara det som ger upphov till kontrakträttslig bundenhet (om än med begagnande av en fullmäktig som mellanled mellan huvudmannen och tredje man), och att detta skulle vara en oundviklig förutsättning för hela den 43 Ussing, s. 9. 44 Grönfors 1987, s. 295 samt Hult, s. 6. 45 Hult, s. 53 samt Grönfors 1987, s. 292. 46 Grönfors 1987, s. 292. 47 Se Grönfors 1987, s. 292. 20
dispositiva avtalsrätten (viljedogmen). 48 Denna tanke har däremot inte kunnat bibehållas, utan har behövt överges både av domstolar och rättsvetenskapen. 49 I takt med detta, menar Grönfors, har Ussings teori som kombinerar antingen vilja hos huvudmannen, eller tillit hos tredje man om vartannat som grunden för fullmakt, vunnit terräng. 50 Detta kan förklaras med att den tidigare härskande läran, alltså den som kommer till uttryck i motiven, såg uppdragsfullmakten som ett undantag och kanske inte ens som en riktig fullmakt, medan Ussing vände upp och ner på läran med sin nya teori, som ställde uppdragsfullmakten i centrum och införde en nyansering i förhållande till tidigare syn, som då övergavs. Grönfors uttrycker det som att Ussing upplöser enhetligheten. 51 Till detta synsätt anslöt sig senare Arnholm, som baserade sin fullmaktslära på samma grunder som Ussings. 52 Senare har det internationellt inom fullmaktsdoktrinen sökts efter en enhetlig grund i antingen viljan att bli bunden eller det yttre intrycket av behörighet, i enlighet med Ussings och Arnholms avsikter men inte heller denna lära har visat sig komplett, menar Grönfors, och blir även den i praktiken allt svårare att upprätthålla. Nuförtiden har det genom praxis blivit tydligt att även sanktionstanken kan inverka på frågan om bundenhet eller inte. Denna tanke innebär kort sagt att det yttre intrycket av behörighet blir behörighetsgrundande såvida inte huvudmannen aktivt agerar för att undanröja intrycket, varvid han vid underlåtelse att göra detta drabbas av bundenhet som en typ av sanktion. 53 Enligt Grönfors har därmed Ussings lära numera vidareutvecklats till den nyanserade fullmaktsläran, vilken gäller i svensk rätt idag. 54 För min egen del instämmer jag med idén om att fullmaktens grund för rättsverkningar inte kan generaliseras, beaktat den mängd typsituationer och 48 Grönfors 1987, s. 295. 49 Grönfors 1987, s. 295. 50 Grönfors 1987, s. 295. 51 Grönfors 1987, s. 296. 52 Arnholm, Sammensatte avtaler (1952), samt Privatrett 2 (1964). 53 Grönfors 1987, s. 297. Se sammanfattningen av NJA 1946 s. 316, NJA 1974 s. 706, NJA 1950 s. 86. Sanktionstanken är fortfarande tydligast vid olika typer av formlösa fullmakter, såsom ställnings- och toleransfullmakter. 54 Grönfors 1987, s. 299. 21
former som fullmakter brukas inom. Dessutom står det idag klart att olika avtalstyper blir bindande på olika vis. Oviljan att helt enkelt karakterisera fullmakten som ett avtal om representation mellan huvudmannen och mellanmannen kan vara en förklaring till osäkerheten rörande fullmaktens definition och den debatt vi sett prov på. Denna ovilja verkar bero på tradition och de svårigheter som uppkommer då modellen ska anpassas till avtalsläran. I praktiken får det vara upp till domstolarna att bedöma vilket drag som i varje situation framstår som mest utmärkande, och avgöra om detta ensamt eller i kombination kan anses som tillräckligt för att kontraktsrättslig bundenhet borde vara för handen. Hittills har relevanta rättsfakta utgjorts av huvudmannens vilja att bli bunden, tilliten hos tredje man samt en tanke om sanktionsverkningar för huvudmannen vid underlåten tydlighet. Gällande fullmakter som utfärdas genom meddelande från huvudman till mellanman ter det sig enligt mitt tycke mest lämpligt att laborera med huvudmannens vilja, mellanmannens tillit eller kombinationen av de båda. 2.3 Fullmaktens rättsliga kontext En avgörande fråga för arbetet är som nämnts att fastställa huruvida fullmakten i sig utgör ett avtal eller inte. Här kan skiljas mellan relationen mellan huvudman och fullmaktshavare samt mellan huvudman och tredje man. Frågan har praktisk betydelse eftersom synen på fullmakten som en särskild avtalstyp skulle sätta återkallelse av fullmakten i ett helt nytt ljus, enligt min mening. Att det praktiska rättslivet i vissa lägen gynnas av en storstädning, med andra ord rättsvetenskapens tillhandahållande av olika nya matriser som bättre speglar dagens förhållanden och behov och därmed utgör bättre hjälpmedel för den praktiska juridiska utövningen, ansåg Grönfors vara självklart. 55 Densamme anför att olika dogmatiska överbyggnader, ett begrepp som han använder för att beskriva olika nedtecknade teoretiska förklaringar för att överbygga juridiska 55 Grönfors 1987, s. 299. 22
svårigheter i teorin, vilka oftast inte återspeglas praktiken, inte bör anses bindande trots att de förekommer i lagmotiv. Istället är det viktigt att förstå en gammal lagtext rentvättad och se den mot bakgrund av dagens förhållanden och föreställningar som en förutsättning för att rätt kunna tillämpa den. 56 Detta resonemang tar jag fasta på när jag ställer frågan om det faktiskt är eller bör vara så att fullmakten ses som ett avtal. Uttalandena i motiven till avtalslagen om den rättsliga klassificeringen av fullmakter faller enligt min bedömning under listan av sådana dogmatiska överbyggnader som bör kunna omvärderas om det skulle visa sig lämpligt. Dessutom är det till övervägande delen praktiska hänsyn som bestämmer utformningen av rättsreglerna. 57 Efter den genomgång av motiven samt den diskussion rörande fullmaktsinstitutet som gjorts ovan kan ingen annan slutsats dras än att det inte egentligen finns några rättskällor som stöder uppfattningen att fullmakter i själva verket utgör avtal mellan huvudmannen och den befullmäktigade. Frågan blir därför vilken vinst som kan uppnås genom att beteckna fullmakten som ett sådant. Enligt min mening passar det mindre bra att applicera de avtalsrättsliga grunderna samt vissa typer av allmänna avtalsrättsliga principer. Till exempel ingås inte ett fullmaktsförhållande genom utbyte av anbud och accept i enlighet med avtalslagens modell för avtalsslutande. Ett sådant förfarande skulle även innebära att dolusregeln i 6 avtalslagen kunde tillämpas vid missförstånd. Som nämnts ovan synes även lagstiftaren ha ansträngt sig för att undvika att så skulle ske genom valda fullmaktskonstruktion, och det är inte heller vad som i praktiken sker. Därutöver gäller en allmän avtalsrättslig princip om att avtal, även då de är tidsbestämda, alltid kan sägas upp i förtid mot skadestånd vilket skulle motverka utfärdandet av oåterkalleliga fullmakter. 58 Dessutom är fullmakten så pass 56 Grönfors 1987, s. 299. Se även Grönfors 1993, s. 18. 57 Grönfors 1993, s. 23. 58 Att även obefogade uppsägningar av tidsbestämda avtal är möjligt men med efterföljande skadeståndsskyldighet följer av analogier till 32 kommissionslagen, se prop. 2008/09:88 s. 143. Detta gäller särskilt för olika typer av uppdrags- och mellanmansrättsliga samarbetsavtal, och lagstiftarens avsikt har enligt motiven varit att i den nya lagen befästa en sådan allmän princip. 23
specialreglerad i 2 kap. avtalslagen att flertalet avtalsrättsliga principer om uppsägningstid m.m. möter svårigheter med att passa in i systemet. 59 Vad jag menar är att fullmaktsinstitutet borde följa sina egna regler anpassade efter det eller de behov som föranlett dess användning. Det ter sig naturligt att endast tillämpa de principer som både passar in på grund av likheten med avtalet samt bidrar till en lämplig reglering. Ett exempel på detta är att tillämpa tolkningsläran avseende fullmaktens innehåll rörande giltigheten i tiden och möjligheten till återkallelse. Paragraferna i 2 kap. avtalslagen är som bekant inte uttömmande, utan flera typer av fullmakter har som visats redan vuxit fram i praxis, utan uttryckligt lagstöd. 60 I och med betecknandet av fullmakten som en särskild avtalstyp undgås alla motsättningar mellan motiv och lagtext samtidigt som rättsfiguren kan bli mer flexibel utan att förlora sin personlighet. Vad jag särskilt tycker borde undvikas, är just en tillämpning av den allmänna principen om att ett avtal alltid kan sägas upp, om än med ersättningsskyldighet för uppkommen skada. I ett sådant läge säger det sig självt att oåterkalleliga fullmakter inte skulle ha någon självständig innebörd. Det är dessutom närmast allmänt vedertaget att skadestånd sällan utgör en adekvat ersättningsmetod beaktat den reella skadan, som kan vara av många olika slag. Fullmakten betecknad som en särskild avtalstyp passar även in i de flesta rättsliga kontexter, varför frågan om den alltid måste vara kopplad till ett underliggande uppdrag eller inte får mindre betydelse. Istället får då frågan om hur fullmaktens kontext bör påverka förståelsen av densamma större utrymme. 2.4 Sysslomannaskapets betydelse för bedömningen av fullmakten onerösa sammanhang Eftersom sysslomannakontexten är praktiskt viktig och vanligen förekommande i sammanhanget ska här redogöras något närmare för konceptet. Vad som är värt 59 I nuläget ersätts utomobligatorisk ren förmögenhetsskada om den orsakats genom brott. I sammanhanget är de inledande brotten i Brottsbalkens 10 kap. aktuella (även urkundsförfalskning). Men även 25 avtalslagen erbjuder ett skydd för huvudmannen. 60 Kombinations- och toleransfullmakter. 24
att notera här är att huvudmannen alltid får förutsättas erhålla någon typ av kompensation för sin mellanmans handlande, i och med att den senare utför en tjänst, som dock till sin art kan variera stort. Detta måste skiljas (rent bedömningsmässigt) från de fullmakter som utfärdas i mer benefika syften, t.ex. fullmakt att lyfta medel från ett bankkonto, vilka mer har karaktären av en gåva. 61 I 18 kap. Handelsbalken (HB) återfinns som bekant den samling paragrafer som allmänt brukar benämnas sysslomannareglerna. Sysslomannaskap uppkommer vanligtvis genom ett sysslomannaavtal, varmed avses uppdrag att företa rättshandlingar eller sköta ärenden hos myndighet för annans räkning. 62 Hithörande exempel är advokater, mäklare, kommissionärer, handelsagenter m.fl. Att notera är även att sysslomannaskap kan uppkomma inte bara i huvudmannens intresse utan även i tredje mans, eller i huvudmannen och tredje mannens gemensamma intresse. 63 Mer osäkert har varit om ett bolag kan ikläda sig en sysslomannaroll, men enligt NJA 1992 s. 16 står det klart att sysslomannareglerna sannolikt bör kunna tillämpas på företagsuppdrag. I dessa fall är det dock styrelsen som erhåller mandat från sina aktieägare, vilket inte riktigt kan likställas med samma rättsställning som syssloman. Till exempel presumeras styrelsens befogenhet utåt sett att handla å bolagets vägnar alltid vara oinskränkt vilket därmed alltid kan åberopas av tredje man som grund för fullgörelse i en tvist, såvida denne inte bevisligen kände till någon intern befogenhetsinskränkning. 64 I somliga fall är styrelsen ändå skyldig att beakta övriga tredje mäns intressen, exempelvis borgenärernas då beslut rörande olovliga vinstutdelningar tagits av bolagsstämman. 65 Styrelsens handlingsförmåga kan med andra ord inte helt jämföras med en ensam fysisk mellanmans. Men applicerat på det för arbetet aktuella typfallet kan alltså investeraren (fullmaktgivaren) samt förvaltaren (fullmäktigen) sägas ha ingått i ett sysslomannaförhållande rörande förmögenhetsförvaltning, där investeraren 61 Se mer om detta nedan under 2.4.1. 62 Bengtsson, s. 149. 63 Hasselrot 1903, s. 1279. 64 Hasselrot 1903, s. 1278. 65 Hasselrot 1903, s. 1278. 25
som huvudman gett uppdraget till förvaltaren att öka portföljbolagets värde och därmed generera avkastning på investeringen för investeraren. Sysslomannareglernas praktiska betydelse har till största delen överspelats genom nytillkommen lagstiftning, men kan i liknande situationer ändå komma att ha betydelse för det rättsliga förhållandet. Mycket ofta innebär sysslomannaskapet att fullmakt måste utfärdas. I HB 1 18 kap. regleras som ovan framförts fullmakt, även om paragrafen knappast har någon praktisk tillämpning i dagsläget. 66 Där stadgas att den som av annan blir ombuden att syssla eller uträtta något, och tackar ja till detta, har tagit fullmakt. 18 kap. HB innehåller däremot till skillnad från avtalslagen inga regler om återkallande och ett sysslomannaförhållande ansågs därmed som nämnt kunna upphöra allt efter huvudmannens bevåg. Men Hasselrot diskuterar frågan om oåterkallelighet även i detta hänseende relativt utförligt. 67 Denne själv intar en negativ syn på oåterkallelighet, åtminstone i de fall oåterkalleligheten medför omyndighetsverkningar. Han skiljer även mellan återkallelse av sysslomannauppdrag samt återkallelse av fullmakt, vilket talar för att dessa ska behandlas isär. Återkallelse av sysslomannaskapet, eller snarare uppsägning, har idag lagreglerats för olika sysslomannatyper vars lagstiftning gjorts analogivänlig för hela mellanmansrätten, varför detta område är någorlunda reglerat åtminstone genom praxis. Frågan om ett oåterkalleligt sysslomannauppdrag kan föreligga försvåras, kanske även omöjliggörs, av all nytillkommen lagstiftning. 68 Men Hasselrots avskiljande av fullmakten från uppdraget talar för att återkallelse av fullmakten följer sina egna principer. Hasselrot anför för egen del att fullmakten visserligen är ett meddelande om representationsrätt riktat mot tredje man, men att detta främst reglerar förhållandet mellan principalen och mellanmannen, innebärande att tredje man inte kan grunda någon rätt på en sådan, endast för att 66 Paragrafen är i princip överspelad av 2 kap. avtalslagen. 67 Se Hasselrot 1903, s. 1425-1433. 68 Allmänna principer anses ju som nämnt följa av KommL. Även HaL har gjorts analogivänlig för närliggande områden. Enligt HaL kan dock ingen part säga upp samarbetet med omedelbar verkan utan fog, se 26. 26
den gjorts oåterkallelig. 69 Detta förutsätter dock att den inte utställdes primärt i tredje mans intresse. Av det ovan sagda framgår sammanfattningsvis att ett sysslomannaförhållande utan motsvarighet i lag kan anses föreligga mellan investeraren och förvaltaren i och med investeringsavtalet, och att det genom analogier med i övrigt gällande lagstiftning kunde anföras att detta bör kunna sägas upp, men att fullmakten inte automatiskt upphör med sysslomannaförhållandet. Även det motsatta bör gälla; en återkallelse av fullmakten kan inte innebära att även uppdraget automatiskt förfaller, om inte huvudmannen avsett detta. Hur inverkar då detta sysslomannaskap på förståelsen av fullmakten? Är en fullmakt i själva verket en accessorisk rättshandling när det kommer till sysslomannaliknande förhållanden? Det är i det närmaste en logisk nödvändighet att fullmaktens innehåll färgas av sysslomannakontexten. Förespråkarna av fullmakt som ett avtal har som svårast att förstå den praktiska betydelsen av ett sådant särskiljande mellan uppdrag och fullmakt som avsågs vid avtalslagens tillkomst. Dessa menar till exempel att uppdraget är själva fullmakten, och att en fullmakt rimligtvis inte kan existera självständigt utan att ett underliggande uppdrag föreligger. Jag instämmer i att detta synsätt framstår som logiskt, och att det uppstår problem vid särskiljandet av de två, men anser att en total sammankoppling inte är hållbar. Om sysslomannauppdraget vore detsamma som fullmakten skulle avtalslagens 2 kapitel kunna ersättas med den lagstiftning som finns rörande kommission och handelsagentur m.m. Så är inte systemet uppbyggt. Som jag ser det medför regleringen i 2 kap. avtalslagen att ett givet uppdrag bör förenas med instruktioner om hur mellanmannen ska utföra rättshandlingen i huvudmannens namn. Ett uppdrag kan ju föreligga utan fullmakt; genom bud, ombud, bulvanskap. Fullmakten är nödvändig för att tydliggöra att uppdraget ska ske genom mellanmannens rättshandlande i annans namn, sedan är det en annan fråga hur fullmakten framgår eller formaliseras. Avsikten att just fullmakt ska föreligga för den aktuella tjänsten är det som avgör att fullmakt faktiskt föreligger, och denna avsikt kan inte alltid utläsas eller framgå automatiskt av att 69 Hasselrot 1903, s. 1429. 27
ett uppdrag ges. Däremot bör en fullmakt som utställs för ett visst uppdrag eller en specificerad tjänst vara accessorisk i den meningen att uppdraget och fullmakten med nödvändighet hör ihop. 70 Om uppdraget då återkallas kan inte fullmakten överleva på egen hand, eller så har problemet åtminstone angripits tidigare. Ett uppdragsavtal kombineras alltså med ett avtal om representation (fullmakten). Såsom Hult uttryckt det: Huruvida han har rätt och plikt att vara verksam för fullmaktsgivarens räkning beror helt och hållet på vad som kan vara avtalat mellan dem. 71 Med detta sagt är slutsatsen att fullmakt som utfärdas i samband med ett uppdrag av nödvändighet färgas av uppdragets kontext, och därför kan betraktas som accessorisk till det underliggande uppdraget. Detta kan få betydelse exempelvis vid frågor om återkallelse. Men det innebär samtidigt inte att fullmakt bör kunna föreligga självständigt, vilket jag kortfattat berör i det följande. 2.4.1 Benefika sammanhang gåva? Ovan har jag behandlat fullmakter som utfärdats i samband med ett uppdrag. Dessa bör som framgått enligt min mening rättsligt bedömas utifrån det bakomliggande förhållandet som gett upphov till utfärdandet av fullmakten ifråga. Samtidigt menar jag att fullmakt inte alltid måste förekomma i samband med uppdrag, i likhet med vad som uttalades i motiven. Det är dock min mening att dessa situationer måste behandlas på olika sätt eftersom de principiellt skiljer sig åt. Fullmakt som inte är förenade med underliggande uppdrag bör uppfattas som en benefik rättshandling, exempelvis en gåva. Utan ett bakomliggande uppdrag förekommer ju inte dubbelsidig kompensation mellan parterna. Vid eventuella fullmaktstvister i sådana lägen bör utgångspunkten vara vad som gäller enligt gåvolagen. En gåva är i formell mening inte ett avtal, men anses ändå i vissa fall bindande i den meningen att den utlovade gåvan inte kan tas 70 Jag anser dock fortfarande att fullmakter kan föreligga utan uppdrag, trots att den traditionella synen frångåtts; exempel är en bankfullmakt eller fullmakt att hämta ut post för annan. Fullmakten får däremot en benefik karaktär vilket föranleder en särskild bedömning. Detta behandlas mer nedan. 71 Hult, s. 9. Det framstår inte som troligt att här skulle bli fråga om pactum turpe. 28
tillbaka. Detta sker då en utfästelse om gåva av lös egendom fullbordats genom att den nedtecknats i skuldebrev eller annan urkund som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller i de fall omständigheterna vid dess tillkomst talar för att den skulle komma till allmän kännedom. 72 Detta ger till synes upphov till frågan om en benefik fullmakt inte faller in redan under definitionen av gåva. I sådana fall bör gåvoreglerna tillämpas i de fall tvist skulle uppkomma. 73 Det synes nämligen som att risken för missbruk är som störst vid sådana benefika fullmakter, speciellt i de fall en sådan görs oåterkallelig. EU-domstolen har exempelvis kommit fram till att en oåterkallelig fullmakt att nyttja en fastighet i ett skatterättsligt mål i själva verket inneburit en överlåtelse, varför moms inte kunde undkommas. 74 En intressant synpunkt är dock att en gåva normalt inte kan återkallas. 75 2.5 Sammanfattning Den traditionella synen på fullmakt som en viljeförklaring riktad till tredje man har fått vika för teorin om själva bemyndigandet och huvudmannens vilja som grund för fullmaktens uppkomst. I och med att fullmäktigen åtar sig att rättshandla i huvudmannens namn uppkommer ett särskilt fullmaktsavtal som reglerar förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen. Detta avtal är som sagt inte ett formellt avtal, utan formas efter situationen och reglerar sedan övriga avtal som ingås exempelvis i sysslomannakontexten. Mellanmannen kan ju överträda sin befogenhet (avtalsbrott) och tvingas ersätta sin huvudman för all skada om tredje man varit i god tro; även denna ersättningsskyldighet talar för att mellanmannen förpliktat sig till att stå en sådan risk genom avtal. I dagsläget innebär det dessutom en systematisk fördel eftersom regleringen skulle 72 Se GåvoL 1. 73 Olsson, s. 248. 74 Staatssecretaris van Financiën mot Shipping and Forwarding Enterprise Safe BV, Mål C-320/88. 75 Bengtsson, s. 28. 29
överensstämma med skadeståndslagen, som endast ersätter utomobligatorisk förmögenhetsskada orsakad genom brott. 76 Som visat bör alltså fullmakten betraktas som en särskild avtalstyp, där kontext och ändamålsresonemang bör kunna beaktas till stora delar. Detta får uppfattas vara en regleringsmässig fördel vid utformandet av den oåterkalleliga fullmakten. Av det ovan framförda framgår även att inga bindande rättsliga hinder inom den allmänna fullmaktsläran föreligger gentemot förekomsten av oåterkalleliga fullmakter. 76 2 kap. 2 skadeståndslagen. 30
3 Oåterkalleliga fullmakter 3.1 Praktiska behov Med tiden har olika former av samarbete gett upphov till att kraven på fullmakter blivit alltmer sofistikerade i den meningen att syftet med utställandet har ändrats från att nästan uteslutande gälla mellanmannens utförande av specificerade uppdrag till att i många fall även omfatta långvarig representation och samarbete i vitt skilda ärenden. Därmed har även ett behov av nya fullmaktsformer uppstått. I allmänhet sägs att kännetecknande för oåterkalleliga fullmakter är att de närmast utställs i tredje mans intresse. 77 Det klassiska och återkommande exemplet är då att en fullmakt utställs till en borgenär som tillåts lyfta medel ur gäldenärens bankkonto för att reglera en skuld. 78 I detta fall bör fullmakten göras oåterkallelig i syfte att underlätta bankens kontroll samt för att säkerställa att det bakomliggande syftet faktiskt uppfylls. Inom affärslivet 79 förekommer olika typer av fullmakter som gärna görs oåterkalleliga. Som framgått förekommer fullmakter ofta i samband med privata investeringar, och utformas som en rätt för sysslomannen att ta och utföra samtliga nödvändiga beslut och åtgärder, exempelvis gällande ett bolags (investeringsobjekts) styrning. Ett annat exempel som kan nämnas är då tilltänkta investerare kan anmäla sitt intresse för en investering genom att skriva på ett investeringsåtagande och därmed även utfärda en oåterkallelig fullmakt för ett ombud att fullfölja investeringen vid ett senare skede. Ombudet ifråga företräder då vanligen både investeraren och säljaren. Ett liknande förfarande kan ske vid löfte om borgen, där en oåterkallelig fullmakt kan utställas innan själva borgensåtagandet ingåtts eller löftet nått tredje man. 80 Utöver detta förekommer 77 Grönfors & Dotevall 1995, s. 134. 78 Exemplet lyftes i Förslaget, s. 82, och har sedan frekvent återgetts inom doktrinen, se bl.a. Björling, s. 11. 79 Inte minst inom området för privata investeringar, där aktiv bolagsstyrning ger upphov till ett större behov av mer effektiva beslutsformer. 80 Olsson, s. 246. 31
dessutom att optionsrätter görs oåterkalleliga och vidare är remburser oåterkalleliga per definition. Inledningsvis framstår inte skillnaderna mellan en utställd oåterkallelig fullmakt och ett vanligt anbud som stora, men här får beaktas att anbud vanligtvis inte är bindande för anbudsgivaren under en längre tid än vad som kan anses skäligt. Dessutom kan anbudet återkallas innan det kommit till motpartens kännedom. Detta skulle kunna betecknas som mindre fördelaktigt för investeraren i och med att liknande regler sätts ur spel i och med de utställda fullmakterna. Men samtidigt innebär det en trygghet för principalen som kanske måste vänta tills en viss total investeringssumma uppnåtts innan affären realistiskt kan gå igenom. Vad angår fullmakt att rösta på bolagsstämma, det centrala för denna uppsats, uppställer aktiebolagslagen inget principiellt hinder för detta, förutom den ettårsbegränsning som redan framgått. 81 Om en part köper andelar i ett bolag i rent investeringssyfte, som ett led i en investeringstjänst som erbjuds av en förvaltare, måste förvaltaren i sin tur kunna se till att utföra denna tjänst såsom förutsatts redan vid erbjudandet om investeringsmöjligheten. Det rör sig om långsiktiga investeringar med avkastningsmål som experterna ska leva upp till; på grund av detta är det ur förvaltarens synpunkt viktigt att behålla kontrollen över bolaget. Den avsedda funktionen är därmed att förvaltaren ska kunna känna sig trygg under utförandet av sin tjänst och kunna besluta om de ur dennes synvinkel mest fördelaktiga strategierna. Samtidigt utgör förfarandet ett risktagande för investeraren, ett riskmoment som dock inte skulle stå i proportion till möjligheten att kunna återkalla mandatet mitt under pågående investeringsperiod. Frågan är om fullmakterna kan anpassas till detta särskilda behov. En annan sak är att den sammantagna praktiska nyttan av ett nyintroducerat giltigt rättsligt instrument inte alltid kan förutses. Ju bättre vi känner till, eller ju bättre vi lär känna mysteriet med oåterkallelighet, desto mer 81 7 kap. 3 ABL. 32
kan fenomenet anpassas till den praktiska verkligheten och bidra till oförutsedda men ändamålsenliga lösningar även på andra områden. 82 3.2 Den rättsliga utformningen av oåterkalleliga fullmakter Många juriststuderande, inklusive jag själv, är obekanta med själva termen oåterkallelighet. Innebörden har såvitt jag vet ingen rättslig definition. Då specifik lagstiftning saknas får det inledningsvis nämnda uttalandet i motiven till avtalslagen sägas ha det högsta rättskällevärdet. 83 Rent krasst får uttalandet anses innebära att alla försök till återkallelser av en oåterkallelig fullmakt är verkningslösa, och den enklaste definitionen som kan formuleras är därmed att en oåterkallelig fullmakt helt enkelt är en fullmakt som inte kan återkallas. Knappast finns det någon som accepterar detta påstående förbehållslöst. Så har inte heller skett i den diskussion som förts inom doktrinen, som i frågan är splittrad. Adlercreutz berör ämnet mycket kortfattat men anför att fullmakt enligt rådande mening begreppsmässigt är återkallelig, och skulle det förekomma avtal mellan huvudman och mellanman om oåterkallelighet menar densamme att fullmakten då är förenad med en annan typ av rättsförhållande, vanligen cession, och underförstått tillmäts därför inte fullmakten som oåterkallelig någon självständig betydelse. 84 Ett liknande synsätt har anammats av Olsson och Roos, medan Björling intagit en mer positiv hållning. Samtliga erkänner dock förekomsten av oåterkalleliga fullmakter. Trots avsaknaden av formella kriterier har vissa riktlinjer utarbetats. Olsson framställer en allmänt brukad definition av oåterkallelig fullmakt som lyder: en rättshandling, som i huvudsak bedöms enligt de allmänna fullmaktsreglerna men som icke kan återkallas genom ensidig viljeförklaring av fullmaktsgivaren. 85 82 Björling ville se mer skrivet om ämnet, se densamme s. 21. 83 Se citat i inledningen, s. 7. 84 Adlercreutz & Gorton, s. 216. 85 Olsson, s. 236. 33
Olsson menar vidare att en oåterkallelig fullmakt kan sägas utgöra ett mellanting mellan en ordinär, återkallelig fullmakt och en överlåtelse. Till detta kommer en uppdelning i enkla eller exklusiva oåterkalleliga fullmakter. 86 I det senare fallet är fullmaktsgivaren eller någon annan som denne förordnar förhindrad att själv företa den delegerade rättshandlingen, vilket medför att fullmaktshavaren exklusivt kan binda huvudmannen. I detta fall kan man tala om att fullmakten är verkligt oåterkallelig, så att fullmaktsgivaren trots återkallelse blir bunden av fullmäktigens handlande. Med detta i åtanke ter sig allt annat än en exklusivt oåterkallelig fullmakt meningslöst. Björling ställer sig positiv till förekomsten av exklusivt oåterkalleliga fullmakter. Efter flertalet uppräknade exempel på situationer då oåterkalleliga fullmakter förekommer drar han slutsatsen att oåterkalleliga fullmakter inte bara är teoretiskt möjliga, utan även praktiskt nyttiga eller till och med i vissa fall behövliga. 87 Enligt Björling har liknande fullmakter vunnit en erkänd plats i rättslivet, i de fall oåterkalleligheten uppbäres av ett verkligt intresse samt motsvarar parternas uttryckta vilja. 88 Inte heller kan oåterkalleliga fullmakter nyttjas för att kringgå lagförbud. 89 Enligt Björling gäller oåterkalleligheten i förhållande till den i vars intresse oåterkalleligheten påkallats, vilket kan vara mellanmannen, tredje eller till och med fjärde man. Björling vidhåller även att oåterkalleligheten kan gälla under begränsad eller obestämd tid, detta avgörs genom tolkning av huvudmannens utfästelse. 90 I sin avslutande del låter han framgå att oåterkalleliga fullmakter med säkerhet utgör ett erkänt rättsinstitut, som rättsvetenskapen inte kan undandra sig, och underförstått, som måste utredas vidare. 91 86 Ussings term exklusiv synes ha blivit den dominerande jämfört med Björlings förstärkt, jmf Björling, s. 6. 87 Björling, s. 14. Det kunde till exempel vara en bank som beviljat kredit till bolaget H vid villkoret att F innehar fullmakt att handha H:s rörelse. 88 Björling, s. 15. 89 Exempel: En ägare av fastighet sökte undkomma moms vid skenöverlåtelse av fastigheten. EUdomstolen menade dock att förfarandet fick ses som en ren överlåtelse, varför momsplikt förelåg (Staatssecretaris van Financiën mot Shipping and Forwarding Enterprise Safe BV, Mål C-320/88) Se även under 2.4.1. 90 Björling, s. 19. 91 Björling, s. 21. 34
Olsson framstår vid en jämförelse med Björling inte fullt lika entusiastisk inför ett nytt sådant rättsinstitut. Han angriper problemet från ett annat håll och börjar med att fråga sig om reglerna i 2 kap. avtalslagen är dispositiva eller inte skulle de visa sig vara tvingande menar han att oåterkalleliga fullmakter får anses förbjudna. 92 Vidare menar han att inte heller motiven stadgar någonting i detta hänseende, vilket är felaktigt. 93 I likhet med Björling erkänner Olsson förekomsten av oåterkalleliga fullmakter, men anser den vara relativt begränsad. Vad som menas med relativt begränsad är oklart. Olsson kritiserar även tillvägagångssättet att försöka fastställa generella riktlinjer för alla typer av oåterkalleliga fullmakter, 94 och menar att detta skapar risk för ett verklighetsfrämmande teoretiserande. Eftersom området inte lagreglerats, skulle ju även större frihet i den juridiska bedömningen föreligga. 95 Även Roos anför att allmänna grundsatser för samtliga av de varierande situationer som rättsfiguren förekommer inom inte kan utarbetas inom ramen för fullmaktsläran. 96 Istället utarbetade de ett system som tog sikte på samtliga de situationer där oåterkalleliga fullmakter fick presumeras gälla, varpå ett resonemang fördes om inte slutresultatet kunde uppnås på annat vis. Några exempel på detta är olika typer av överlåtelser, borgensingående, försäljningsfullmakt och just rösträttsfullmakter (vilka även jag avser närmare beröra). Gällande rösträttsfullmakten har dessa då direkt behandlat frågan ur ett aktiebolagsrättsligt perspektiv. Som jag ser det bör oåterkalleliga fullmakters principiella betydelse utarbetas på ett allmänt plan, medan det i ett senare led får bedömas om specialregler uppställer hinder mot dess fullföljelse. Gällande relationen till ett underliggande avtal menar Bergström att fullmaktens enda funktion vid specificerade uppdrag är att möjliggöra att själva 92 Olsson, s. 239. Han noterar att 1 2 st. som medför disposivitet endast gäller 1 kap. 93 Det framgår på s. 67 i Förslaget att reglerna i 2 kap. avtalslagen rörande fullmakter ingalunda avses vara uttömmande. 94 Vilket han menar att samtliga tidigare redogörelser är exempel på. 95 Olsson, s. 242. 96 Roos 1967, s. 328 samt Roos 1969, s. 197. 35
uppdraget kan utföras. 97 Därför förfaller naturligen fullmakten då uppdraget slutförts, med andra ord anpassar sig efter uppdraget. Om uppdraget kan återkallas, kan därmed även fullmakten återkallas, och om uppdraget inte kan återkallas finner han ingen anledning till varför inte heller fullmakten skulle kunna göras oåterkallelig. Bergström verkar i detta hänseende luta mot att vilja hantera hela förhållandet efter det som normalt gäller vid olika typer av tidsbestämda avtal, nämligen att återkallelse i förtid alltid kan ske, men mot skadeståndsskyldighet. 98 Enligt Bergström är det ju inte återtagandet av fullmakten som ger upphov till skadeståndsskyldighet, utan den mistade möjligheten för uppdragstagaren tillika fullmäktigen att skaffa sig förtjänst genom att fullfölja uppdraget. Med andra ord är hans ståndpunkt att fullmakter och uppdrag, som visserligen gjorts oåterkalleliga, inte trumfar principen om att avtal kan sägas upp i förtid mot skadestånd. Om jag läser Bergström rätt erkänner han därför att det finns en berättigad term i svensk rätt för oåterkalleliga fullmakter, men själva bundenheten påverkas inte nämnvärt. Fullmakten kan enligt honom aldrig medföra en rätt för fullmaktshavaren att få fullfölja uppdraget endast med begagnande av fullmakten. 99 Bergström utgår från att det inte finns en möjlighet för själva uppdraget att fortleva utan fullmakten, vilket typfallet för denna uppsats är ett exempel på. Enligt min mening finns det därför fog för att se på saken ur en annan synvinkel. Jag tar då fasta på de jämförelser som kan dras mellan oåterkallelig fullmakt och borgen. Vid borgen gäller ju som bekant att borgensmannen inträder i en rättsställning, som sedan inte kan återgå utan att även prestationerna återgår. Så länge inte särskilt graverande omständigheter föreligger kommer borgensåtagandet därför att bestå, vilket medför att denna rättshandling i viss mån också är oåterkallelig. På samma sätt som att ett borgensåtagande ingås som säkerhet för att det underliggande rättsförhållandet (en försträckning eller dylikt åtagande) ska komma till stånd, borde en oåterkallelig fullmakt kunna fungera som en liknande säkerhet för att den avsedda rättshandlingen också kommer att genomföras såsom avsett. Om 97 Bergström, s. 115. 98 Bergström, s. 115. 99 Bergström, s. 115. 36
huvudmannen ämnar kvarstå som uppdragsgivare eller kvarstå som en part i ett gemensamt samarbete, finns ingen anledning till varför densamme inte också bör anses vara oåterkalleligen bunden av sin utfärdade fullmakt, vilken vid utfärdandet representerat huvudmannens vilja. På samma sätt befrias ju inte heller borgensmannen förrän det bakomliggande skuldförhållandet har bortfallit. Det enda sättet att avsluta uppdraget i typfallet vore då genom en avyttring av aktierna. Men huvudmannen kan inte ha kvar aktierna och förvalta dem själv efter bästa förmåga. Inte heller kan huvudmannen utse annan att handha förvaltningen. Trots att sysslomannauppdrag normalt kan sägas upp får alltså den oåterkalleliga fullmakten betydelse som en säkerhetsliknande lösning för uppdragets slutförande av mellanmannen. Detta kan vara till gagn både för mellanmannen och tredje man, som inte sällan samarbetar eller har långtgående gemensamma intressen. Ussing ger kortfattat stöd till ovanstående resonemang. Enligt honom är naturligtvis fullmakten oåterkallelig i första hand då även bemyndigandet är det. Däremot skulle en oåterkallelig fullmakt bestå, trots att uppdraget har upphört, i de fall tredje man fått kännedom om den utställda fullmakten. 100 3.2.1 Behörighet och befogenhet Bergström tillkännager vidare, kortfattat och utan att närmare beröra det jag uppfattar som den största problematiken, att oskickligt avtalsslutande visserligen kan ge upphov till bristande samordning mellan fullmakten och uppdraget beträffande återkalleligheten. Som exempel nämns fall där en självständig fullmakt har utfärdats. I dessa fall har ju fullmäktigen att under slutförandet av uppdraget röra sig inom vissa av fullmaktsgivaren uppställda gränser, vilka inte är synbara för tredje man. Bergström menar att denna yttre sida problemet att tredje man kanske inte inser vilka befogenhetsinskränkningar som getts inte har att göra med frågan om oåterkalleliga fullmakter finns eller inte. Men det är inte här som kärnproblemet ligger. Som jag ser det är frågan om befogenhet vid 100 Ussing, s. 17. 37
exklusivt oåterkalleliga fullmakter mer problematisk. 101 Har exempelvis en oåterkallelig rösträttsfullmakt utfärdats, utan att fullmaktshavaren specificerat hur fullmäktigen ska rösta, kan man fråga sig om rätten till att komma med befogenhetsinskränkningar i detta läge existerar. Frågan har mig veterligen inte diskuterats inom doktrinen. Bergström synes ha förutsatt att huvudmannens rätt till befogenhetsinskränkningar alltid hålls intakt. Men skulle huvudmannen förbehållas rätten att löpande komma med befogenhetsinskränkande instruktioner i en sådan situation, har den oåterkalleliga fullmakten inte särskilt stort värde. Och det tycks som att de flesta förutsatt att fullmäktigen genom sin exklusivt förvärvade oåterkalleliga fullmakt åtnjuter ensam beslutanderätt samt full rättshandlingsförmåga, åtminstone inom det spann fullmakten utställts för. Detta leder alltså till slutsatsen att uppdelningen i självständiga och osjälvständiga fullmakter inte har någon praktisk betydelse i de fall de görs exklusivt oåterkalleliga i en annan parts intresse. Löpande befogenhetsinstruktioner är då inte möjliga eftersom fullmaktsgivaren gått med på att delegera sin rättshandlingsförmåga till fullo. De instruktioner som förmedlats vid fullmaktens utfärdande bildar då enligt min mening endast behörighetsgrunden. Resultatet av detta är att godtrosreglerna bortfaller vid oåterkalleliga fullmakter. I dessa situationer sammanfaller ju uppdraget och fullmakten. Bergström menar i rösträttsfallet som jag förstår det att huvudmannen innan bolagsstämman är fri att återkalla fullmakten, varvid mellanmannen blir berättigad skadestånd ifall han lidit skada (ex för att han på grund av återkallelsen gick miste om sitt arvode) sedan kan man kalla den typen av uppdrag oåterkallelig om man så vill. 102 Det enda Bergström tillför är alltså åsikten att skadestånd kan utgå trots att avtalet inte är tidsbestämt, utan snarare uppdragsbestämt, och vanligtvis inte hade kunnat ge upphov till ersättningsanspråk. 103 Men vad gäller den i fallet generella företrädesfullmakten 101 När jag i fortsättningen pratar om oåterkalleliga fullmakter är det de exklusivt oåterkalleliga som avses. 102 Citat: Det finns ingen anledning varför inte parter skall kunna sammankoppla oåterkalleliga uppdrag med oåterkalleliga fullmakter. En annan sak är att fullmakten liksom uppdraget alltid kan återtas av uppdrags- och fullmaktsgivaren i förtid mot skadestånd. Bergström, s. 115. 103 Se under not 59. 38
saknas, enligt vad som framgått ovan, potentiellt både möjligheten att återkalla den, samt möjligheten att löpande ange befogenhetsinskränkande instruktioner. Detta förbiser Bergström enligt min mening i sin vilja att koppla ihop fullmakterna till det bakomliggande rättsförhållandet och låta fullmakten gå om intet tillsammans med det. Situationen ger för min del främst upphov till frågan om rätten till befogenhetsinskränkande instruktioner kan tillåtas bortfalla, fast den oåterkalleliga fullmakten endast i formell mening sammanfaller med uppdraget (uppdraget kan sällan preciseras på ett förtjänstfullt sätt eftersom det till exempel kan vara svårt att förutse vilka framtida händelser fullmäktigen kommer att ställas inför). Företeelsen (omständigheterna i fallet) liknar ju mer den situation som förekommer vid mer långvariga samarbetsavtal, där normalt självständiga fullmakter och befogenhetsinskränkningar förekommer. Detta väcker även frågor om den exklusivt oåterkalleliga fullmakten kan utformas på något sätt som ger fullmäktigen rätt att framföra särskilda instruktioner åtminstone i vissa allvarligare lägen, exempelvis vid risk för konkurs eller extraordinära händelser i övrigt. 3.2.2 Hur uppkommer egentligen bundenheten till att inte återkalla fullmakten? Frågan om fullgörelse av en utställd oåterkallelig fullmakt kan inte fullt ut besvaras förrän det står klart på vilket sätt bundenheten initialt uppkommit. Är utställandet av en oåterkallelig fullmakt ett rent ensidigt löfte, är den ovillkorliga bundenheten inneboende i fullmakten såsom en förutsättning för en vis prestation, eller rör det sig om ett avtal innehållandes en förpliktelse att inte återkalla som kombineras med fullmakten? Ussing är klar på denna punkt och menar att oåterkalleligheten uppkommer genom ett löfte till tredje man från fullmaktshavaren, antingen i fullmäktigens egenskap av bud eller från fullmäktigen i fullmaktshavarens namn. Har ett sådant 39
löfte avgetts, kan det inte återkallas. 104 Även Olsson beskriver oåterkallelighet som ett löfte att inte återkalla vilket ingår i en del av ett annat avtal. 105 Grönfors har i sitt verk Avtalsgrundande rättsfakta djupgående analyserat den svenska modellen för avtalsingående som kommer till uttryck i avtalslagens första kapitel. Avtal uppkommer genom denna modell genom anbud och accept, beskrivet i motiven som ett utbyte av samstämmiga viljeförklaringar. 106 Enligt Grönfors är det dock inte alls ett utbyte som sker, utan ett slags självbindning. Det är därmed endast överensstämmelsen mellan förklaringarna som enar. Anbudsbundenheten kan naturligen härröras ur ett löfte, där anbudsgivaren lägger ett band på sig själv, men den ömsesidiga avtalsbundenheten i sig beskriven som dubbla självbindningar vilka överensstämmer till sitt innehåll anförs vara överraskande och onödigt komplicerade. 107 Rörande oåterkalleliga fullmakter är det osäkert vilken av dessa grunder som kan anses ge upphov till en oåterkallelig fullmakt, eller om det ens finns en generell sådan. Närmast till hands ligger att betrakta huvudmannens vilja som det avgörande. En oåterkallelig fullmakt borde enligt min mening inte kunna uppstå utan huvudmannens avsikt. 108 Däremot bör den kunna uppkomma formlöst, eller underförstått. I denna situation ter sig, precis som vid uppdragsfullmakt, förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen som det i praktiken mest intressanta vid själva utfärdandet. Till detta kommer dock att fullmakten även kan vara utställd i främst tredje mans intresse, varpå denne i ett senare skede förlitar sig på och räknar med att fullmakten kommer att gälla. Samtidigt är det inte otänkbart eller ovanligt att tredje man samarbetar med mellanmannen eller att dessa två har gemensamma intressen. Det ligger nära till hands att tillämpa Grönfors idé om att huvudmannen lägger ett band på sig själv gentemot sin mellanman, samtidigt som både huvudman och mellanman har en samstämmig 104 Ussing, s. 18. 105 Olsson, s. 242. 106 Förslag, s. 36. 107 Grönfors 1993, s. 20. En följd härav blir att varken löftes- eller tillitsprincipen lämpar sig särskilt väl för avtalstolkning. Istället är det förklaringsteorin, som utgår från själva förklaringen och det yttre observerbara för en objektiv betraktare, som bäst överensstämmer med en neutral läsning av lagtexten. 108 Jämför återigen diskussionen om fingerade viljeförklaringar från arbetsgivare exempelvis vid ställningsfullmakt. 40
idé om hur det underliggande uppdraget ska utföras och över hur samarbetet ska ske. Detta band kan även föreligga i förhållande mot tredje man, direkt om huvudmannen avsett detta, eller genom tredjemansavtal. Den oåterkalleliga fullmakten kan dock enligt min mening endast uppkomma genom att huvudmannen avsett och velat det. 3.2.3 Är utgivandet av en oåterkallelig fullmakt ett löfte från huvudmannens sida som inte kan återtas? Om en oåterkallelig fullmakt utgör ett löfte, antingen till fullmäktigen eller till tredje eller fjärde man, kvarstår frågan om detta verkligen inte kan brytas. Ofta är det ju möjligt att ett löfte kan återtas, om än med skadeståndsskyldighet som konsekvens. Rodhe diskuterar i vilken mån tvång till fullgörande och exekutivt tvång är möjligt och effektivt. Vid en förpliktelse att göra någonting är tvångsformen vite. 109 Det är mer otydligt vid en förpliktelse att avgiva en viljeförklaring. Situationen är möjligtvis inte helt tillämplig i detta fall men skulle kunna jämföras med att inte avgiva en viss viljeförklaring, vilket ett avstående från att återkalla en fullmakt skulle kunna betecknas som. Det kan även tänkas att avgivandet av en viljeförklaring kunde innefatta att bekräfta en fullmakts oåterkallelighet. Rodhe poängterar dock att tvång till underlåtenhet kan ha två skilda syften; (i) att undanröja verkningarna av redan skedd överträdelse, 110 samt (ii) att hindra framtida överträdelser. 111 I slutändan blir resultatet detsamma som vid förpliktelsen att göra någonting, varför samma regler bör gälla. 112 Det skulle då kunna tänkas att en domstol vid vite förpliktade en huvudman att inte återkalla en fullmakt, eller att domen i sig ersatte förklaringen. 113 Även tvång för att förhindra framtida överträdelser kan alltså ges formen av vite. 114 I dessa fall skulle inget exekutivt tvång vara nödvändigt, men 109 Rodhe, s. 370. 110 Exempel: att riva ett hus som byggts i strid med åtagandet. 111 Exempel: förmå en gäldenär att upphöra med störande verksamhet. 112 Rodhe, s. 372 f. 113 Rodhe, s. 371. 114 Rodhe, s. 373. 41
svensk rätt ställer sig till synes avvikande till det ovan anförda, åtminstone när det gäller formbundna förklaringar. 115 42 Vad gäller exekutivt tvång vid naturaprestationer har synpunkten nämligen framförts att detta skulle innebära ett obehörigt intrång i en gäldenärs personliga frihet. Är så fallet når Rodhe samma konklusion som Bergström; fullgörelsetvång kan vara uteslutet men skadeståndsskyldighet inträda. Detta kan beskrivas på två sätt vilket belyser nyanserna men inte ger upphov till någon praktisk skillnad; antingen är förpliktelsen gällande men exekutivt tvång uteslutet, eller så har gäldenären, eller i detta fall fullmaktsgivaren en rätt att säga upp avtalet men med skyldighet att betala ersättning. 116 Även inom kontinental rätt har utvecklats en distinktion mellan att ge någonting, att göra någonting och att inte göra någonting. Visserligen skulle kunna tänkas att exekutivt tvång tilltogs i samband med vissa avtalstyper då frågan till största del är oreglerad, men det är en utbredd uppfattning att tvång till fullgörelse är uteslutet gentemot syssloman. 117 Det är oklart huruvida detta även gäller gentemot fullmaktsgivare som avgett en viljeförklaring till denne i form av en oåterkallelig fullmakt. Det finns exempel i dansk rätt på att en exekutiv myndighet har avgett en viljeförklaring som om fullmakt förelegat. 118 Enligt Trygger kunde detta vara en acceptabel metod, undantaget just formbundna förklaringar. Eftersom ingenting enligt min mening tyder på att oåterkalleliga fullmakter måste följa en viss form eller struktur, kan domstolen vara mer fri i sin bedömning gällande olika tvångs- eller exekutionsformer. Som nämnts finns inga generella regler, men viss ledning hämtades tidigare ur 38 i gamla Utsökningsbalken. Om en gäldenär ska förpliktas göra eller underlåta någonting kunde således vitesföreläggande komma ifråga där lämpligt. Enligt Rodhe borde det då inte bli fråga om att avböja ett fullgörelsetvång för en förpliktelse som erkänns såsom giltig, endast av hänsyn till gäldenärens personliga frihet. 119 Enligt min mening vore en lämplig ordning att domstolen har frihet att döma i målet som om fullmakten under hela 115 Till skillnad från vad som gäller exempelvis Finland och Tyskland. Rodhe, s. 371. 116 Rodhe, s. 378. 117 Rodhe, s. 378 hänvisar till SOU 1935:18, s. 193. 118 Rodhe hänvisar (s. 370) till Munch-Petersen, Tvangsfuldbyrdelse, s. 270. 119 Rodhe, s. 380.
tvisteperioden varit giltig. Detta kan mycket väl bli fråga om en sträng dom för en trilskande part, eftersom frågor om det positiva kontraktsintresset bör aktualiseras. 3.3 Slutsats Oåterkalleliga fullmakter ter sig efter denna genomgång inte lika främmande för svensk rätt som det i förstone kunde tyckas. Rent allmänt verkar det som att åtminstone ett par rekvisit kan uppställas för att en oåterkallelig fullmakt ska anses accepterad: a) det ska vara fråga om en fullmakt som gäller en begränsad del av en persons (eller ett bolags) förmögenhetssfär; b) fullmakten ska vara utställd, förutom i huvudmannens, även i mellanmans, tredje mans eller annans intresse; 120 c) de drivande faktorerna ska vara legitima och innebära det lämpligaste sättet att uppnå det avsedda syftet rör det sig egentligen om förtäckta överlåtelser eller liknande finns en risk för att istället dessa regler ska gälla. 121 Den företagna genomgången leder mig till slutsatsen att oåterkalleliga fullmakter erkänns inom svensk rätt som en initialt ensidig rättshandling varigenom huvudmannen förpliktar sig i förhållande till ett visst syfte eller till ett visst uppdrag, under en någorlunda på förhand bestämd tidsperiod. Den utställda oåterkalleliga fullmakten bör bli bindande som en typ av avtal detsamma som personen i vars intresse oåterkalleligheten tillkommit fått kännedom och kunnat fästa sin tillit vid handlingen. Oåterkalleliga fullmakter fungerar därmed inte endast som en avtalsbindningsmekanism för huvudmannens räkning, utan kan ges en ytterligare funktion av säkerhet för mellan- eller tredje mannens 120 Skulle huvudmannen utställa en oåterkallelig fullmakt helt utan att själv på något vis kompenseras för detta bör 36 avtalslagen kunna användas för att komma tillrätta med förhållandet. 121 Hult, Om fullmakt, s. 30 ff. 43
slutförande av ett uppdrag. Vem som i en specifik situation kan åberopa oåterkalleligheten får enligt min mening bero på i vems huvudsakliga intresse fullmakten utställts för, men i praktiken bör även den tredje parten i förhållandet komma i åtnjutande av en rättighet enligt reglerna om tredjemansavtal. Liknelserna med remburs, garantier och borgen kan ge en fingervisning om hur instrumentet kan fungera för att förse motparten med tillräcklig säkerhet för att rättshandlingar ska komma till stånd, både inom den nationella samt internationella handeln. Mellanmannens vetskap om att han inom den givna behörigheten med säkerhet under en viss tid äger binda sin huvudman synes utgöra en fullgod trygghet som avtal i allmänhet inte erbjuder. Vidare har den ursprungliga rädslan för missbruk, som legat till grund för den återkallelsevänliga regleringen samt som utgör ett beaktansvärt (men inte övervägande tungt) skäl mot oåterkalleliga fullmakter, inte på något vis ignorerats genom ett erkännande av institutet ifråga. Tvärt emot detta anser jag att lojaliteten är inneboende i och genomsyrar hela det förhållande som uppstår. Men som alltid bör parterna ha specificerade förutsättningar och villkor uppställda även gällande den oåterkalleliga fullmakten. Lojalitetsplikten, som på senare tid fått ökad uppmärksamhet inom doktrinen, men vars innehåll fortfarande inte utmejslats till fullo, bör få en stark anknytning och ett mer bestämt innehåll i förhållande till relationerna som uppstår vid nyttjandet av oåterkalleliga fullmakter. Exempelvis kan tröskeln till ett förfarande som stridande mot tro och heder förminskas. Principen bör även kunna ha relevans i fråga om väsentligen bristande förutsättningar. Typfallet för när lojalitetsplikten bör ha en avgörande tyngd torde vara vid rättshandlande i annans namn. Detta bör rättsväsendet inte ha några större problem att anamma och förhålla sig till. En annan viktig fråga att lyfta fram är det samarbete som kan tänkas ske mellan mellanmannen och tredje man, och den kunskap som kan komma att tillräknas de båda. Skulle mellanmannen befinnas ha agerat illojalt och huvudmannen därmed anses berättigad att återkalla fullmakten, skulle möjligtvis inte detta innebära att återkallelsen även gäller i förhållande till tredje man, om också tredje man haft ett intresse av oåterkalleligheten. 44
4 Kan inspiration hämtas ur sameuropeiska modellregler? 45
4.1 Draft Common Frame of Reference Det är en splittrad syn på oåterkalleliga fullmakter som råder inom svensk rätt i dagsläget. När frågan ställs på sin spets är det därför troligt att en utblick till komparativt material kommer att ske. Oåterkalleliga fullmakter verkar i stor omfattning på den internationella spelplanen, och har bara inom den europeiska unionen i princip lika många regleringar som antal länder. 122 DCFR är ursprungligen ett akademiskt projekt, men kan mycket väl komma att lägga grunden för en ny, sameuropeisk avtalsrättsakt. Högsta Domstolen har dessutom upprepade gånger hänvisat till reglerna i DCFR i sina domskäl när svensk reglering saknats. Ett tydligt exempel på senare tid utgör NJA 2009 s. 672 (Allbrödsfallet). 123 DCFR innehåller nämligen uttryckliga regler om många av de institut som saknar reglering inom svensk rätt, inte minst regler om oåterkalleliga fullmakter. Ramberg anför att HD:s dom i Allbrödsfallet är en klar fingervisning till alla svenska jurister att när tydlig svensk reglering saknas studera innehållet i internationella modellagar såsom DCFR. 124 Nordens historiska samarbete samt den gemensamma avtalsrättsliga platån i form av en gemensam avtalslag gör det även befogat att kortfattat nämna hur oåterkalleliga fullmakter behandlats i våra närmaste grannländer. Det har nämligen betecknats som något av ett mysterium hur våra grannländer har kunnat komma till så olika resultat, alltmedan den svenska hållningen beskrivits som halvhjärtad. 125 4.1.1 Norge och Danmark Enligt dansk rätt kan parter överenskomma om att fullmakten inte kan återkallas. 126 Det finns inga lagfästa regler, men av praxis har möjligheten 122 En förtjänstfull sammanfattning över rättsläget inom de europeiska nationerna finns i kommentaren till DCFR, von Bar & Clive, s. 2062 ff. 123 Se dock även NJA 2000 s. 747, NJA 2006 s. 638, och NJA 2008 s. 733. 124 Ramberg 2010, s. 97. 125 Roos 1967, s. 327. 126 von Bar & Clive, s. 2063. 46
framgått. 127 Däremot kan inte en generell fullmakt göras oåterkallelig. Även i Norge är inställningen gentemot oåterkalleliga fullmakter till synes välvillig, men oreglerad. 128 4.1.2 Finland Enligt den finländska rätten anses inte fullmakter överhuvudtaget kunna göras oåterkalleliga. 129 Detta framgår av doktrin men har inte prövats i domstol. 4.2 Regleringen i DCFR DCFR innehåller förslag till gemensamma europeiska regler om irrevocable mandate, ett begrepp som nog inte helt tillfredsställande kan översättas direkt till oåterkalleliga fullmakter. Fördelen med reglerna är att de konkretiserats och kan ge en fingervisning om hur Europas ledande akademiker ansett att en lämplig reglering kan uppnås. Allmänna regler om mandat framgår av avdelning V, del D, kap. 1. Av art. 1:101 framgår att kapitlet tillämpas på olika fullmaktssituationer, av art. 1:102 framgår definitioner, och av art. 1:103 går att utläsa att ett mandatskontrakt kan utfärdas antingen på obestämd eller på bestämd tid, samt även för ett specifikt uppdrag. 4.2.1 Huvudregeln rörande irrevocable mandate I bok V, avdelning D art 1:105 regleras oåterkalleligt mandat. Regeln har utformats som ett undantag till huvudregeln om mandat i art 1:104 som reglerar uppsägningsrätten. Normalt kan mandatet återkallas närsomhelst av huvudmannen, genom att denne meddelar mellanmannen 1:104(1). Dessutom förfaller mandatet med uppdraget, 1:104(2). I övrigt framgår att regeln är tvingande, så länge inte de förutsättningar som framgår av 1:105 uppfyllts, 1:104(3). 127 UfR 1926 s. 1012 samt UfR 1963 s. 111. 128 Roos 1967, s. 326 f, se även Björling, s. 6 not 2. 129 von Bar & Clive, s. 2063. 47
Art. 1:105 innehåller två situationer då mandatet inte kan återkallas, nämligen; (i) i de fall mandatet har utfärdats för att skydda ett legitimt intresse hos agenten, som inte är hänförligt till intresset av betalning för tjänsten (1:105(1)(a)), samt (ii) då mandatet utfärdats i parternas gemensamma intresse av ett annat juridiskt (underliggande) förhållande, oavsett om samtliga parter även är part i mandatskontraktet, och mandatets oåterkallelighet syftar till att ändamålsenligt skydda en eller flera parters intresse (1:105(1)(b)). Under (i) ovan gäller oåterkalleligheten endast i förhållande till agenten, eller fullmaktshavaren om man så vill. En handling som agenten vill få till stånd kan kräva ett oåterkalleligt åtagande, exempelvis då en konsument ansöker om kredit hos bank varpå banken i kreditavtalet ges en oåterkallelig fullmakt att utfärda hypotek på konsumentens hus. 130 Exemplet förtydligar tanken om att fullmäktigen använder sig av en oåterkallelig fullmakt som en typ av säkerhetsåtgärd för att en annan rättshandling ska komma till stånd. Men kommentaren är fåordig, och detta är det enda exempel som ges. Under (ii) gäller oåterkalleligheten i förhållande till samtliga parter i ett annat, underliggande förhållande. Vad som egentligen åsyftats bedömer jag som oklart. Grunden är att parterna i det underliggande förhållandet bemyndigar antingen ena parten, eller tredje man, i syfte att utföra effektiv representation av det gemensamma intresset. Det finns alltså flera huvudmän, och dessa är bundna gentemot varandra att inte återkalla bemyndigandet. I relationen mellan den enskilde fullmaktshavaren och agenten framgår endast att sammanhanget kan leda till att oåterkallelighet föreligger även där. 131 Exempel är ett band som utser en agent, eller två samägare till en bil som bemyndigar varandra att sälja bilen. 132 Enligt kommentaren följer det inte i dessa fall automatiskt att fullmakten är oåterkallelig, såvida inte parterna överenskommer härom, eftersom oåterkallelighet inte följer av samarbetes natur. 133 Oåterkalleligheten ska ju som framgått av själva texten ändamålsenligt skydda en eller flera parters intressen. 130 von Bar & Clive, s. 2060. 131 von Bar & Clive, s. 2060. 132 von Bar & Clive, s. 2061. 133 von Bar & Clive, s. 2061. 48
Jag tolkar det som att parterna sinsemellan måste komma överens om återkallelse för att den ska gälla gentemot fullmaktshavaren, men att parterna även kan komma överens om att oåterkallelighet alltjämt gäller, även om det inte naturligt ansågs följa av förhållandet. Som exempel på när oåterkallelighet automatiskt inträder anges att en köpare och säljare ger en skiljeman en oåterkallelig fullmakt att lösa en köptvist. En part som blir missnöjd med mellandom kan då inte undkomma ett negativt utfall genom att återkalla mandatet. 134 Sammantaget synes regeln under (b) ta sikte på att lösa eventuella konflikter mellan huvudmännen, vilket egentligen inte finns anledning att närmare beröra inom ramen för detta arbete. Oåterkallelig fullmakt utfärdad i agentens intresse (a) är istället av större intresse att titta närmare på. 4.2.2 Undantag från huvudregeln Av art. 1:105 (2) framgår i vilka fall då ett mandat som gjorts oåterkalleligt ändå kan återkallas. Detta sker på olika sätt i förhållande till vilken grund för oåterkallelighet (under (1)(a) eller (1)(b) ovan) som är för handen. Här berörs endast undantagen till (1)(a), som regleras i 1:105 (2)(a)(i)-(iii). Mandatet kan återkallas om (i) det bakomliggande förhållandet varifrån agentens legitima intresse uppkommer avslutas på grund av underlåtenhet på agentens sida, (ii) kvalificerad underlåtenhet föreligger på agentens sida även gällande de skyldigheter som uppkommer via fullmaktskontraktet, samt (iii) det föreligger en extraordinär och allvarlig grund för uppsägning enligt IV.D-6:103. Bestämmelsen i sig ger rätt till återkallelse eller uppsägning med omedelbar verkan (6:103(2)). De inledningsvis uppställda återkallelsegrunderna ter sig relativt oproblematiska. Mellanmannens skyldighet att agera i enlighet med fullmaktsvillkoren, sin omsorgsplikt samt med huvudmannens bästa för ögonen hålls alltid intakt. 135 Vidare blir det klart att med oåterkalleliga fullmakter även medföljer förpliktelser för mellanmannen, så länge denne åtagit sig att agera som 134 von Bar & Clive, s. 2061. 135 von Bar & Clive, s. 2061. 49
sådan. Motsatsvis bör då även gälla att huvudmannen innehar samma typ av samarbetsförpliktelse, såvida inte art. 6:103 ger annan anledning att återkalla fullmakten. Regeln i sig är av tvingande karaktär, 136 och medtar som extraordinära och allvarliga händelser även huvudmannens eller agentens död. Vad som i övrigt konstituerar grund för återkallelse har överlagts på domstolarna att avgöra genom praxis. 137 Den traditionella farhågan att huvudmannen ska behöva se sig bunden till en mellanman som han inte litar på lyfts fram som exemplifiering, men ett villkor är att mellanmannen då åtminstone ska ha brutit mot ett villkor parterna emellan. Avsikten är inte att förtroendebortfall regelmässigt ska innebära att extraordinär och allvarlig grund föreligger, eftersom det troligtvis skulle missbrukas. 138 Även det valda exemplet synes avsett att lägga en hög tröskel för att förtroendebortfall ska kunna aktualisera uppsägningsrätt; en fullmakt utfärdas för en person att förhandla köpet av en bank; om alla de stora dagstidningarna veckan efter rapporterar att personen i fråga misstänks för inblandning i ett bedrägerimål, bör fullmaktsgivaren ha tillräcklig anledning att återkalla fullmakten (trots att brott ännu inte besvisats). Enligt min mening behöver inte sådana händelser sammankopplas endast med förtroendefrågan; frågan är om inte det rentav kan konstituera avtalsbrott eller omfattas av en lojalitetsplikt. 4.2.3 Konkurrens Av art. 1:105(4) framgår att artikeln i sin helhet är subsidiär till reglerna i kap. 7, del D, som befattar sig med övriga uppsägningsgrunder. Avsikten är att fånga upp specifika mellanmansfrågor som inte upptagits i det föregående. 139 Även här regleras vad som händer efter huvudmannen och mellanmannens död (7:102-103). Av intresse här är endast art. 7:101 som stipulerar att ett mandat som utfärdats endast med syfte att ingå ett specifikt annat avtal förfaller då det 136 von Bar & Clive, s. 2239. 137 von Bar & Clive, s. 2240. 138 von Bar & Clive, s. 2240. Villkoret kan dock ha varit underförstått, vilket skapar osäkerhet för domstolarna. 139 von Bar & Clive, s. 2259. 50
avsedda avtalet ingåtts, naturligen eftersom själva grunden för fullmakten därmed förfaller. 4.2.4 Analys Rent allmänt kan nog sägas att DCFR:s reglering av företeelsen inte bidrar till några större klargöranden, förutom en indikation på rättsfigurens allmängiltighet. Varken form- eller exklusivitetsproblemet besvaras och dessutom leder det senare till att exklusivitet alltid måste överenskommas om, trots att ett oåterkalleligt mandat i praktiken aldrig är oåterkalleligt i de fall huvudmannen själv eller annan befullmäktigad äger företa handlingarna i fråga. 140 Detta blir ytterligare komplicerat då oåterkalleligheten, såsom bestämmelserna förutsätter, kan framgå underförstått av omständigheterna. Upphovsmännen till DCFR har med andra ord inte lyckats undvika motsägelser i sitt regelverk, varför exempel på bättre regleringen fortfarande återfinns i några av ländernas egna rättssystem. 141 Dock har grundproblemet även på kontinenten varit den härskande läran om huvudmannens tillit som grund för rätten till återkallelse, och trots att denna uppsägningsgrund upptagits även i DCFR har det gjorts med ett enligt min mening tydlig markering. Ett eftertraktat tydliggörande i lagtexten är att samtliga försök till återkallelse är utan effekt (1:105 (3)), någonting som bekräftar att likheten med avtal i formell mening inte är så stor just på denna punkt. Åtagandet gäller. Med andra ord behöver egentligen inte konsekvenserna av utfärdandet av en oåterkallelig fullmakt närmare diskuteras. 4.3 Slutsatser av det komparativa materialet En till synes uppenbar slutsats är att den svenska regleringen åtminstone i stora drag bör sträva efter att överensstämma med den europarättsliga regleringen, beaktat den internationella användningen av institutet, även om DCFR som 140 Ligüerre, s. 169. 141 Ligüerre, s. 170. 51
helhet i dagsläget inte i mina ögon kan betraktas som fulländad. Förekomsten av oåterkallelighet i sysslomannarelationer bekräftas dock. Vidare bidrar den omfattande undantagsregleringen, trots det till synes stora antal situationer då undantagsbestämmelsen är tillämplig, inte enligt min mening till att underminera rättsfigurens praktiska relevans, utan skapar istället viss förutsebarhet och incitament till vederbörligt uppträdande mellan parterna. För svensk rätts del menar jag ändå att specifik undantagsreglering vore onödig, då det som framkommer av DCFR i stort redan täcks av 36 avtalslagen. Reglering om vad som gäller vid ena partens död synes behövlig, men i övrigt ger DCFR:s reglering i dagsläget ett spretigt intryck där många regler måste beaktas, men som ofta saknar precis innebörd och ändå måste klargöras av domstolarna. Som inspirationsobjekt instämmer jag däremot med Ramberg och menar att DCFR är en betydelsefull pusselbit i ledet att foga samman lösningar på oreglerade områden. 5 Förhållandet till ABL 52
Ett numera närmast klassiskt juridiskt problem utgör aktieägaravtals obligationskontra bolagsrättsliga verkningar. Spörsmål som regleras utanför bolagsrättsliga organ såsom stämma, styrelse eller bolagsordning anses i allmänhet inte medföra aktiebolagsrättsliga verkningar. Att ett avtal endast binder parterna och ingen fysisk eller juridisk person därutöver är en allmän avtalsrättslig princip. 142 Ändå har det länge varit mycket vanligt att det är precis genom aktieägaravtal som aktieägare väljer att reglera sina mellanhavanden. Men då aktieägaravtal inte anses binda bolaget kan dessa i praktiken bli verkningslösa. Till exempel kan inte en aktieägare gentemot bolaget med framgång åberopa att en annan aktieägare brutit mot ett gemensamt aktieägaravtal. Samma brytpunkt infinner sig då frågan ställs om oåterkalleliga fullmakter kan vara giltiga gentemot bolaget trots inskränkande regler i ABL. Utgångspunkten måste ju vara att återkallelse följer de normer som gäller för fullmakter i allmänhet enligt avtalslagen. 143 Roos kopplar denna bedömning tillbaka till den allmänna obligationsrätten som utgångspunkt, varför aktiebolagsrättsliga regler inte skulle styra förfarandet vid återkallelse. Vid osäkerhet om fullmakten skulle gälla flera stämmor föreslår Roos att detta intas som en klausul i fullmakten. En oåterkallelig fullmakt att rösta på bolagsstämma gäller ju enligt 7 kap. 3 ABL under endast ett år, vilket skapar problem då eventuella sysslomannauppdrag varit avsedda att löpa under betydligt längre tid. 144 5.1 Oåterkallelig rösträttsfullmakt på bolagsstämma 142 Ramberg 2011, s. 32, se särskilt not 1. 143 Roos 1969, s. 184. Se även s. 180: Fullmakt att utöva rösträtt på bolagsstämma har underkastats viss särreglering i ABL. I övriga anseenden måste allmänna fullmaktsregler tillämpas. Det är inte helt säkert att dessa bestämmelser, som huvudsakligen återfinnes i kap. 2 AvtL, kan anpassas till denna typ av fullmaktsförhållanden. Avvikelser kan bli nödvändiga. 144 Investeringsperioder på 3-10 år är de vanligast förekommande investeringsperioderna inom området för privata investeringar. 53
Då aktiebolagsrätten hamnar i förgrunden när oåterkallelig fullmakt hanteras på bolagsstämma ska här kortfattat nämnas några synpunkter som framgått inom doktrinen. Fullmaktsreglerna i 2 kap. avtalslagen är ursprungligen avpassade för ömsesidigt förpliktande avtal. Vid röstning på bolagsstämma med rösträttsfullmakt blir reglernas tillämpning något modifierade, eftersom tredje man (i detta fall bolaget) inte har ett självständigt val att ingå rättshandlingen; bolaget är föremål för en ensidig handling. Taxell har därvid anfört att befogenhetsreglerna i 11 avtalslagen inte ska tillämpas eftersom det inte är fråga om att ingå avtal eller att företa en rättshandling å huvudmannens vägnar. Roos menar att en rätthandling visst företas, däremot är situationen så pass artskild att den rådande uppfattningen får anses vara att direktiv från huvudmannen till mellanmannen som är osynliga för bolaget svårligen kan beröra stämmobeslutets giltighet. Vidare är en vanligen ställd fråga hur bolaget ska agera om huvudmannen trots en utställd oåterkallelig fullmakt ändå närvarar vid stämman med avsikt att rösta. Här har det inom aktiebolagsrättslig doktrin framförts olika uppfattningar. Roos menar dock att endast huvudmannens närvaro på bolagsstämman inte ska anses medföra att rösträttsfullmakten återkallats. Huvudmannen måste aktivt återkalla fullmakten på ett adekvat vis. Roos hänvisar här till avtalslagens regler om återkallande. Detta förklaras med regeltekniska och praktiska skäl då alla fullmakter utställda på längre tid bedöms enhetligt. 145 Gällande oåterkalleliga fullmakter är det min mening att 2 kap. avtalslagen rimligen måste sättas ur spel. Inom den aktiebolagsrättsliga doktrinen har Nial framhållit generellt att praktiska olägenheter kan följa utställandet av oåterkalleliga rösträttsfullmakter då det lätt blir oklart för bolaget vem som egentligen är röstberättigad samt att tvister om återkalleligheten riskerar leda till oönskade klanderprocesser. 146 Därför ska skälen bakom ettårsbegränsningen i 7 kap. ses närmare på. 145 Roos 1967, s. 185. 146 Roos, s. 198. 54
5.2 Ettårsbegränsningen i 7 kap. 3 ABL Av 7 kap. 3 st. 1 framgår att en aktieägare, som inte personligen har möjlighet att närvara på bolagsstämma, istället kan representeras av ett ombud som erhållit en skriftlig, undertecknad och daterad fullmakt. I bestämmelsens andra stycke finns en tidsbegränsning om ett år för fullmaktens giltighet, vilket kan utsträckas till maximalt fem år i avstämningsbolag. Det säger sig självt att detta lagstadgande tillsynes i en handvändning gör ovanstående diskussion överflödig. En part kan mycket väl ingå ett samarbetsavtal som ska gälla tills att en viss på förhand bestämd händelse inträffar, samt utfärda en fullmakt för den som ansvarar för uppdragets slutförande (bolagets förvaltning) att rösta på stämmor, varpå en förutsättning för båda parterna varit att fullmakten ska vara giltig under hela samarbetstiden. Men för att komma ifrån denna avsedda bundenhet vid eventuella meningsskiljaktigheter har sedan huvudmannen endast att åberopa nämnda regel i ABL. Detta menar jag skapar en olycklig motsättning mellan de båda rättsområdena i liknande fall. Den mest utförliga redogörelsen för tidsbegräsningens berättigande i ABL återfinns i propositionen för en ny aktiebolagslag från 1944. Innan dess fanns ingen begränsning i giltighetstiden upptagen i lagen. 147 Av propositionen framgår att regeln infördes till förebyggande av obehörigt utövande av rösträtt. 148 Det fanns tydligen en rädsla för att någon genom obehörigt insamlande och nyttjande av rösträttsfullmakter kunde uppnå en farlig maktposition i bolaget, vilken inte motsvarades av själva aktieinnehavet. Men av remissvaren framkommer att näringsorganisationerna framställt starka invändningar i sina remissvar om det aktuella regelförslaget. Invändningarna bestod av en önskan om bibehållet lugn för näringslivets utveckling, vari deponering av aktier hos styrelse eller så kallade aktieägarföreningar för utövande av rösträtten ansågs brukligt för 147 Prop. 1975:103, s. 786. 148 Kungl. Maj:ts prop. 1944, s. 166. 55
befordrande av detta lugn. 149 Att varje år behöva förnya dessa och därmed ideligen oroa aktieägarna skulle enligt denna mening, framför allt i dåliga tider, bli resultatlöst och öppna för spekulanter. Det instämdes i att kontrollfunktionen var en viktig del, men denna kunde väl tillgodoses även utan en begränsning, varför en sådan bestämmelse avstyrktes. Även exportbolagen instämde i att någon sådan regel inte borde komma på fråga. Bank- och fondinspektionen menade att tiden i vart fall kunde utsträckas till sex år, för att tillfredsställa båda sidor. Handelskammaren i Gävle föreslog ett införande av tillägget att begränsningen endast skulle gälla såvitt det inte uttryckligen av fullmakten framgick att den utställts att gälla för en viss, längre tid. Mot detta uttalade lagrådet att bestämmelsen var berättigad eftersom det inte vore tillfredsställande att rösträtt kunde utövas för någon som sedan en tid tillbaka inte ens var aktieägare längre. Lagrådet menade dock att en giltighetstid om fem år räckte för att tillgodose kontrollbehovet. Till denna uppfattning slöt sig departementschefen, utan att utveckla sin ståndpunkt. En femårig tidsbegränsning infördes på dessa grunder i lagen. Sammanfattningsvis grundar sig regeln alltså inledningsvis på ett antagande om att fullmakten vore knuten till aktien och inte till huvudmannen, varför en aktieöverlåtelse inte skulle hindra fullmaktens giltighet, samt behovet av att förebygga obehörigt utövande av rösträtten. Det första antagandet måste vara felaktigt; fullmaktens giltighet måste härröras från huvudmannen. Även om fullmakten i sig kanske kan fortsätta gälla trots att aktien överlåtits så förlorar den samtidigt sin mening. Om aktien överlåts utan att samarbetet har avsetts upphöra kan det möjligtvis finnas skäl för fullmäktigen att överväga obligationsrättsliga påföljder. Men att en oåterkallelig rösträttsfullmakt skulle belasta en aktie såsom exempelvis ett hembuds- eller förköpsförbehåll har jag svårt att föreställa mig. Fullmakten utställs ju för att mellanmannen ska handla i annans, nämligen huvudmannens namn, och som jag ser det ingår utfärdandet av fullmakter i huvudmannens personliga rättshandlingsförmåga, och har därmed ingenting att göra med själva bolaget. En aktieägares aktie är ju en privat äganderätt, som ingalunda överförs i och med 149 Kungl. Maj:ts prop. 1944, s. 354. 56
utställandet av den oåterkalleliga fullmakten. Sakrätter anses inte uppkomma endast genom avtal, varför oåterkalleliga fullmakter måste ses som en rent obligatorisk rättighet eller skyldighet. 150 1975 års proposition är fåordig om ämnet. Här framkommer dock en mer uttalad, men desto mindre underbyggd, rädsla för missbruk. De tillfällen då styrelse eller aktieägarförening söker införskaffa sig fullmakter från aktieägarna, vilket försätter de förstnämnda i en maktposition på stämman, omnämns. Det understryks att det inte är säkert att den som insamlat fullmakterna i det långa loppet utövar denna maktposition i huvudmännens intresse, 151 vilket sedan föranleder följande citat: Jag föreslår att fullmakt får gälla högst ett år från utfärdandet. 152 Att redan inledningsvis införa en ny lagregel, i strid mot en önskan som är gemensam för i princip hela näringslivet, på dessa i sammanhanget enligt min mening oerhört veka grunder, ter sig anmärkningsvärt. Än värre är det i mina ögon att denna lagregel dessutom senare får en ytterligare strängare utformning, på förslag av en enda utredare. Nu är det ju så att rädslan för missbruk av utställda fullmakter som saknar tidsbegränsningar, självklart utgör ett beaktansvärt skäl. Detta har uppmärksammats även på EU-nivå. I direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa aktieägares rättigheter i börsnoterade företag framhålls att en god företagsstyrning kräver adekvata garantier mot eventuella missbruk av fullmaktsröster. 153 Till exempel omnämns att fullmaktshavaren bör vara skyldig att följa de eventuella instruktioner som lämnats av aktieägaren, samt att lämpliga åtgärder kan vidtas av medlemsländerna i syfte att försäkra sig om att fullmaktshavaren inte tillvaratar andra intressen än aktieägarens. 154 57 Även direktivet nämner förfarandet att samla på sig fullmakter för att på bedrägligt 150 Gorton & Sjöman, s. 504 samt 507. 151 Prop. 1975:103, s. 389. 152 Prop. 1975:103, s. 389. 153 Se skäl 10. 154 Se skäl 10.
vis utnyttja dessa. Direktivet föreskriver däremot inget förbud mot att utfärda sådana fullmakter för aktieägaren det är endast det bedrägliga användandet av insamlade fullmakter man vill komma åt, varför direktivet öppnar en möjlighet för medlemsländerna att införa påföljder vid sådana beteenden. För samtidigt är huvudutgångspunkten att en god företagsstyrning kräver ett smidigt och effektivt förfarande för röstning med fullmakt. 155 Ett annat syfte var även att öka effektiviteten och minska kostnaderna för beslutsfattande. 156 Därför infördes smidigare regler för röstning med fullmakt på stämma, vilka återfinns i artikel 10. Av artikel 10 p. 2 framgår en rätt att begränsa fullmakten att gälla endast på stämmor under en viss period, eller att gälla endast för en stämma. Det finns alltså ingen begränsning för hur länge fullmakten får gälla på EU-nivå, snarare synes den europarättsliga regleringen luta mer åt att tillerkänna staterna och aktieägarna en stor frihet i frågan. 5.3 Splittringsförbudet och principen om akties odelbarhet Om en rösträttsfullmakt utställs som oåterkallelig under en viss tid aktualiseras inte bara frågan om den i ABL uppställda ettårsbegränsningen, utan även om det så kallade splittringsförbudet samt principen om akties odelbarhet (odelbarhetsprincipen) förhindrar sådana förfaranden. Odelbarhetsprincipens innebörd är att en aktie är gentemot bolaget odelbar. 157 En aktie kan därmed inte med verkan mot bolaget uppdelas i flera delar. Genom arv och avtal kan visserligen flera personer bli samägare till en aktie, men i dessa fall kan personerna inte utöva självständig rätt utan får representeras genom ett gemensamt ombud. Splittringsförbudet avser vidare hindra att de i aktien ingående rättigheterna delas upp på två, exempelvis att vissa förvaltningsbefogenheter såsom rösträtt tillkommer den ena medan de 155 Se skäl 10. 156 Se skäl 10. 157 Nial, s. 250. Bestämmelsen fanns nedtecknad i ABL 1944, men överfördes inte till ABL 1975. Någon ändring i sak åsyftades dock inte. 58
ekonomiska rättigheterna, vinstutdelning m.m., tillkommer den andre. 158 Enligt Roos är det främst splittringsförbudet som uppställer hinder mot att rösträtten skiljs från aktien, varför jag lämnar odelbarhetsprincipen åt sidan i det följande. Det anses råda ett så naturligt samband mellan förvaltningsrättigheter samt de ekonomiska rättigheterna att dessa inte bör skiljas åt. Splittringsförbudet har tillkommit till skydd för den enskilde delägaren, men det har även ansetts gynnsamt i allmänhet att endast den som själv har ekonomiskt intresse i bolaget ska kunna påverka förvaltningen. 159 Roos uttrycker det som så att proportionalitet ska föreligga mellan kapitalinsats och rösträtt. 160 Ett annat skäl som ansetts viktigt är de störningar i aktieomsättningen som kunde uppstå genom privata avtal som skiljde aktien från förvaltnings- eller ekonomiska rättigheter. 161 Roos anför att det nog i själva verket är separata överlåtelser av rösträtt som splittringsförbudet i första hand avsett. 162 Sådana separata överlåtelser kan åstadkommas genom oåterkalleliga rösträttsfullmakter. Samtidigt framhåller Roos att principen om sambandet mellan kapitalinsats och rösträtt inte ger en bestämd uppfattning om hur långt förbudet om röstöverlåtelse behöver sträcka sig eftersom kreditgivning till bolaget eller lån till aktieägare mot pant i aktier inte omfattas av dylika överväganden, och i övrigt finns inte några tungt vägande skäl emot en liknande splittring. 163 Johansson har fortsatt på denna linje. 164 Fallet nämns då fullmaktsgivaren (en aktieägare) tagit upp ett lån och därvid pantsatt sina aktier som säkerhet för lånet. Enligt låneavtalet dem emellan ställs då en rösträttsfullmakt ut som ska gälla så länge panträtten består. I detta fall menar Johansson att splittringsförbudets syfte, nämligen att den som genom aktieinnehav har intresse i bolaget också ska ha rösträtten, inte förfelas eftersom 158 Johansson, s. 252. 159 Johansson, s. 282. 160 Roos 1969, s. 194. 161 Skillnaden mot rösträttsfullmakter är att jag inte ser dessa som privata avtal om hur förvaltningen av bolaget ska ske. Det är främst en rätt för mellanmannen att företräda huvudmannen, och gentemot bolaget har ju alltid den enskilda aktieägaren rätt att rösta som denne behagar. 162 Roos 1969, s. 189. 163 Roos 1969, s. 194. Densamme diskuterar även tekniska legitimationsfrågor, men dessa har jag bortsett från då de inte ter sig speciellt svåröverkomliga. Se s. 194 ff, samt den allmänna sammanfattningen om lämpligheten i ett bortseende från splittringsförbudet på s. 207 ff. 164 Se Johansson, s. 285. Ståndpunkten är densamma som även Nial uttryckt i tidigare upplagor. 59
det kan antas att även panthavaren har ett lojalt intresse av att verka för att bolagets ställning och aktiens värde inte kommer att undergrävas. Detta skulle därmed inte leda till att det privata avtalet om fullmaktens giltighet under panträttens bestånd underkändes. Däremot kan ettårsbegränsningen i ABL leda till att fullmakten måste förnyas varje år. I sin omarbetning har sedan Johansson tillagt att fullmaktsgivaren i själva verket bör vara skyldig att förnya fullmakten. 165 Det intressanta här är att förarbetena varken nämner splittringsförbudet eller principen om akties odelbarhet som grund för införandet av ettårsbegränsningen. Principerna har alltså i efterhand kopplats ihop även med frågan om oåterkalleliga fullmakter genom doktrin. Som Johansson visat behöver dock inte förfarandet med oåterkalleliga rösträttsfullmakter innebära en verklig splittring i alla lägen. Frågan kan komma i ett annat läge då fullmaktshavaren såsom panthavare eller liknande får anses inneha ett eget genuint intresse i bolaget. Dessutom kan inte, som jag velat framhålla, en fullmakt omvandlas till någonting sakrättsligt, till en äganderätt. En fullmakt, även en oåterkallelig sådan, utgör endast en rätt för mellanmannen att ingå rättshandlingar i annans namn å dennes vägnar. Så även om jag menar att oåterkalleliga fullmakter bör fungera som en säkerhet för uppdragets eller samarbetets slutförande, går det samtidigt inte att undkomma att huvudmannens avhändande eller frånträdande från föremålet för samarbetet leder till att uppdraget måste upphöra, vilket kan betraktas som en brist. I sådana fall är det även enligt min mening möjligt att tala om skenöverlåtelser, 166 varför mellanmannen skulle kunna göra anspråk på att sysslomannaförhållandet bör gälla även för förvärvaren. Har däremot en äkta överlåtelse, exempelvis av aktier, skett så bör sysslomannen kunna utfå ersättning för det positiva kontraktsintresset. Dessutom kan densamme trösta sig med att även huvudmannen har fått offra en del för att komma ur förhållandet. 165 Johansson, s. 285. Se även Andersson, S, Johansson, S & Skog, R, Aktiebolagslagen, En kommentar, Del 1, s. 7:12 a. 166 Exempelvis om en investerare överlåter sina aktier i ett bolag till ett annat av densamme kontrollerat bolag. Formellt sett uppkommer då en ny huvudman, men rättsordningen tillhandahåller på många områden instrument för att se igenom sådana. 60
Sammantaget tycker jag mig ha visat att varken de skäl som upptagits i motiven till aktiebolagslagen eller principerna om odelbarhet och splittringsförbud är av sådan art att de bör kunna ogiltigförklara oåterkalleliga fullmakter i alla lägen. I likhet med exemplet om pantsättning av aktier kan en förvaltare som samtidigt befullmäktigats av aktieägaren anses ha ett tillräckligt intresse i bolaget för att lojalt företräda aktien. 5.4 Innebär separationsprincipen alltid en inskränkning i den allmänna avtalsfriheten? Trots att skälen bakom införandet av ettårsbegränsningen i mitt tycke är närmast förkastliga, återstår det faktum att lagen inte godtyckligt kan bortses från. Lagens ordalydelse öppnar i detta fall inte heller för något direkt tolkningsutrymme, utan stadgar tydliga formkrav på fullmakten, trots att den mellan fullmakthavare och fullmaktsgivare anses gällande enligt vad som framkommit vid utfärdandet. Att ett aktieägaravtal endast bör ha avtalsrättsliga verkningar till skillnad från även bolagsrättsliga ger som sagt uttryck för separationsprincipen. Ett av Högsta domstolen försuttet tillfälle att utveckla principens innebörd samt komma tillrätta något med problematiken utgör NJA 2011 s. 429. Det klassiska problemet om avtalsrättsliga verkningar inom aktiebolagsrätten prövades nämligen nyligen av högsta instans, då i skepnaden av ett avtal som reglerade förhandsavstående från rätten till tvångsinlösen mellan de båda aktieägarna av ett bolag. Frågan var om avtalet kunde göras gällande mellan parterna trots en uttrycklig rätt till tvångsinlösen i 21 kap 1 ABL. Fallet har, naturligen, fått ett stort gensvar från doktrinen och ska därför kort redogöras för nedan. Utgången, som blev nekande, har i efterhand mottagits med en viss kritisk samstämning. 5.4.1 NJA 2011 s. 429 - Tvångsinlösen av aktier enligt 22 kap. 1 ABL I detta nyligen avgjorda fall besvarade HD:s ledamöter frågan om verkan av att på förhand avsäga sig sin rätt till tvångsinlösen i ABL. Omständigheterna var följande. A och B, två aktiebolag, ägde hälften var av aktierna i ett tredje 61
aktiebolag, C, och detta innehav reglerades mellan aktieägarna A och B genom ett aktieägaravtal. Enligt detta avtal krävde vissa beslut, s.k. Major Decisions enighet, oavsett om det var styrelsen eller bolagsstämman som skulle fatta beslutet. Vid oenighet gällande Major Decisions kopplades avtalet till en utköpsklausul som bl.a. innebar att B hade rätt att förvärva alla A:s aktier i C med undantag för en, om A vägrade att rösta för ett beslut i Major Decisions som B lagt fram. I en skiljedom förpliktades A i enlighet med nämnda klausul att överlåta samtliga aktier utom en, och i en senare skiljedom fastslogs det att B dessutom hade rätt att tvångsvis lösa in den kvarvarande aktien i enlighet med reglerna om tvångsinlösen i 22 kap. 1 ABL. A klandrade därefter denna skiljedom och menade att B genom avtal avstått från denna rätt. A yrkade att tingsrätten skulle fastställa i mellandom att B inte hade rätt att tvångsinlösa aktien om B i avtal med A frånsagt sig denna rätt, ett avtalsinnehåll som B bestred. Tingsrätten förklarade att B alltjämt hade rätt att inlösa den omtvistade aktien, varpå hovrätten efter överklagande fastställde tingsrättens dom. Frågan som behandlades i HD var alltså om förhandsavståenden genom avtal från den rätt majoritetsaktieägaren åtnjuter enligt 22 kap. 1 medför att ABL blir sekundär i förhållande till vad som avtalats mellan parterna. Rent principiellt handlade således fallet om frågan hur aktieägaravtal står sig om det som reglerats mellan parterna även regleras i ABL. HD besvarade frågan nekande. Förhandsavståenden genom avtal av rätten till tvångsinlösen ska inte beaktas vid prövningen av en tvist om inlösen. Ett uttalande i förarbetena som betonar vikten av samhällsskäl, såsom möjligheten till fusion och allmänintresset av rationella ägarförhållanden inom näringslivet, har till synes spelat en avgörande roll för slutsatsen. 167 Faktumet att liknande förhandsavståenden på grund av anförda skäl inte heller ansågs möjliga att inta i bolagsordningen fick dessutom felaktigt ett för stort utrymme, då konstruktionen av bolagsordning och aktieägaravtal skiljer sig åt. Aktieägaravtalet är en frivillig uppgörelse, medan bolagsordningen endast kräver 2/3 majoritet och dessutom 167 Se skäl 7 i HD:s domskäl samt prop. 2004/05:85, s. 809. 62
även binder nytillkomna aktieägare. 168 Men domens betydelse för framtiden i principfrågan framstår inte som lika klar. Arvidsson och Sjöberg var inte sena med att lägga fram sina synpunkter på saken. Medan Arvidsson samt Danelius & Ericson framställer skarp kritik mot både domskälen och domslutet, finner Sjöberg endast anledning att ifrågasätta HD:s motivering i fallet. 5.4.2 Reaktioner inom doktrin efter avgörandet HD kommer fram till sitt avgörande utan att tydligt redogöra för sin väg dit. Att aktieägaravtal som huvudregel bara anses binda parterna lyfts fram och bekräftas för första gången som gällande rätt. 169 HD formulerar den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen som att avtal mellan aktieägare aldrig i frånvaro av lagstöd får aktiebolagsrättsliga verkningar. 170 På frågan vad som egentligen är innebörden av huvudregeln att aktieägaravtal inte binder bolaget konstaterar domstolen att skilda meningar råder inom doktrinen, men att det närmast leder tanken till att aktieägaravtal inte binder bolaget eller bolagsorganen. 171 Det skulle också kunna tolkas som att fokus bör läggas på vilka eventuella verkningar en tillämpning av aktieägaravtalet får i förhållande till bolaget, vilket förespråkats av käranden i fallet samt förespråkare inom doktrinen. 172 HD underlåter här att ge en tydligare fingervisning än så och försätter därmed ett gyllene tillfälle att besvara en av de mest oklara frågorna i sammanhanget, till mångas besvikelse. 173 Det får betraktas som en öppen fråga i vilken mån domen är avsedd att vara vägledande i fråga om aktieägaravtalens giltighet i associationsrättsliga sammanhang. 174 Enligt Arvidsson är den viktigaste frågan i fallet just räckvidden av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen. För att denna ska vara tillämplig enligt HD måste den aktuella rättsfrågan enligt densammes tolkning av domen handla 168 Arvidsson, s. 60 f, Sjöberg, s. 153 samt Danelius & Ericson, s. 867. 169 Arvidsson 2011/12, s. 52 f. 170 Se skäl 8 i HD:s domskäl. 171 Skäl 9-11 i HD:s domskäl. 172 Skäl 11 i HD:s domskäl. 173 Inte minst till Sjöberg, Arvidsson samt Danelius & Ericsons besvikelse. 174 Sjöberg, s. 153. 63
om aktiebolagsrättsliga verkningar. 175 Enligt Arvidsson är innebörden av detta att principen skyddar aktiebolagets inre rättsförhållanden från avtalsinverkan. 176 Nerep har däremot förespråkat att principens tillämpningsomfång skulle vara avsevärt vidare än så. 177 Inför slutavgörandet i HD besvarade Nerep den av honom själv ställda frågan vad som är den egentliga innebörden av principen att ett aktieägaravtal icke skall ges aktiebolagsrättslig verkan med svaret att rättigheter och skyldigheter i aktiebolagslagen inte kan inskränkas i aktieägaravtal oavsett om sådana förutsätter bolagsorganens medverkan. 178 Nerep ger därmed enligt Arvidsson uttryck för en rättspolitisk ståndpunkt om att det inte är önskvärt att inom aktiebolagsrätten öppna för en avtalsinverkan. 179 Till detta synes HD ha anslutit sig. 180 Arvidsson frågar sig om detta innebär att HD har grundat domen på den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen och därmed utvidgat principens tillämpningsområde till att gälla aktiebolagslagen i dess helhet. 181 Detta innebär att frågan om ett avtal kan medföra aktiebolagsrättsliga verkningar utan undantag ska besvaras nekande, 182 vilket stänger utrymmet för konkreta ändamålsresonemang helt. Dessutom, menar Arvidsson, är det ofta en slump om en regel införts i ABL eller inte, och att reglerna i ABL från början är av många skilda slag. 183 Sammanfattningsvis leder enligt Arvidsson HD:s avgörande till ohållbara slutsatser på följande tre punkter: (i) separationsprincipen har utökats till att gälla även annat än det som har aktiebolagsrättsliga verkningar eller är av aktiebolagsrättslig natur, nämligen ABL i sin helhet, (ii) HD grundar sitt resonemang bland annat på jämförelser med lagstiftarens intentioner med begränsningarna över vad som får regleras i bolagsordning, vilket är felaktigt, 175 Arvidsson 2011/12, s. 53. 176 Arvidsson 2011/12, s. 54. Se även Arvidsson 2010. 177 Nerep 2011, s. 107 ff. 178 Nerep 2010, s. 355. 179 Nerep 2011, s. 109 ff samt Arvidsson 2011, s. 56. 180 Se HD:s domskäl under p. 12: Det är svårt att förstå detta uttalande på något annat sätt än att lagstiftarens uppfattning är att det som regleras i aktiebolagslagen är av aktiebolagsrättslig natur. 181 Arvidsson 2011/12, s. 54. 182 Arvidsson 2011/12, s. 54. 183 Arvidsson 2011/12, s. 55. Se bl.a. avtalsreglerna i 4:17 och 26, straffbuden i 30 kap. samt skadeståndsreglerna i 29 kap. ABL. 64
samt (iii) utfallet öppnar dörrarna för kollisioner inom samma rättsförhållande. Arvidsson menar att en sådan tolkning av domen är ohållbar, men att en närmare analys av de avgörande domskälen utvisar att domen kan uppfattas som tvetydig, varför det i slutändan ändå kan vara praktiska lämplighetsöverväganden som avgör tolkningsfrågan. 184 Arvidsson baserar resonemanget på en idé om att det i vissa fall är motiverat med en analog tillämpning av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, varför denna tillämpades i fallet trots att flertalet inom doktrinen sällat sig till uppfattningen att förhandsavståenden till rätten till tvångsinlösen inte egentligen är av ren aktiebolagsrättslig natur. Däremot liknar rättsfrågan i tillräckligt hög grad frågor om aktiebolagsrättslig verkan, att en analog tillämpning av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen tett sig motiverad. 185 Danelius & Ericson, ombud för den i målet tappande parten, påpekar pliktenligt att HD:s avgörande är jordnära och visserligen skapar tydlighet och förutsebarhet. Däremot ifrågasätter även dessa två lämpligheten av att regler som till synes slumpmässigt placerats i ABL nu omfattas av separationsprincipen. 186 Aktieägaravtals reella verkningar gentemot bolaget får därmed ingen avgörande betydelse. Vidare finns nu även anledning att räkna med att partsbundenhet inte framöver kommer att upprätthållas i samma utsträckning som hittills antagits. 187 5.4.3 Analys Med Arvidssons resonemang där ändamålsskäl beaktas skulle det kunna tänkas att ettårsbegränsningen bortsågs från om den inte antas ha någonting att göra med ett aktiebolags inre förhållanden, samt vidare inte av ändamålsskäl lämpar sig för en analog tillämpning av den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen. En sådan tolkning av domen leder med andra ord till en utväg när systemen krockar och detta medför en orimlig reglering ur samtliga parters perspektiv. Men till saken hör att Arvidsson redan befattat sig med frågan om hur ettårsbegränsningen ska 184 Arvidsson 2011, s. 52. 185 Arvidsson 2011, s. 58 f. 186 Danelius & Ericson, s. 865. 187 Danelius & Ericson, s. 866. 65
förhålla sig till utställandet av oåterkalleliga rösträttsfullmakter. 188 Enligt densamme har vi här att göra med en aktiebolagsrättslig rättighetsöverföring, vilket ställer saken i ett nytt ljus då den svenska aktiebolagsrätten intar en mycket restriktiv hållning gentemot överföringar av sådana aktiebolagsrättsliga rättigheter. 189 Arvidsson skiljer härmed på rättighetsbindningar (ex aktieägaravtal) samt rättighetsöverföringar (då avsikten är att åstadkomma ett partsbyte inom ramen för det rättsförhållande som rättigheten ingår i). 190 Som en typ av rättighetsöverföring nämner han vissa fullmaktssituationer, men tillägger att begreppet i liknande situationer får uppfattas metaforiskt, eftersom ingen rättighet i praktiken övergår. Arvidsson menar då att fullmakten skapar dels en kompetens hos fullmäktigen gentemot fullmaktsgivaren, och dels en kompetens gentemot bolaget. 191 Dessa två kompentenser skiljer han sedan åt såtillvida att kompetensen gentemot aktiebolaget bör uppfattas som en specifikt aktiebolagsrättslig kompetens till skillnad från den rent obligationsmässiga kompetensen gentemot huvudmannen, eftersom rösten i sig bidrar till att förändra fullmaktsgivarens rättsställning inom bolaget. 192 Följaktligen kan förfarandet med oåterkalleliga rösträttsfullmakter hänföras till bolagets inre förhållanden. Han menar vidare att en avgörande skillnad i sammanhanget är att tredje man vid en vanlig obligationsrättslig fullmakt måste samtycka till att bli bunden i förhållande till fullmaktsgivaren, och om jag förstår det rätt går detta argument ut på att aktiebolaget blir ett passivt offer för röstning genom fullmakt, i likhet med vad Taxell anfört. Detta resonemang är däremot ingenting jag instämmer i. 5.4.4 Slutsats Högsta domstolen tillämpade inte den av Arvidsson presenterade idén om separationsprincipens tillämpning endast rörande aktiebolagets inre förhållanden 188 Se Arvidsson 2010, kap. 8. 189 Arvidsson 2010, s. 175. Detta kontrasterar mot huvudregeln gällande fordringsrättsliga rättighetsöverföringar. 190 Arvidsson 2010, s. 175. 191 Arvidsson 2010, s. 176. 192 Arvidsson 2010, s. 176. 66
i NJA 2011 s. 429. Trots att förarbetenas ursprungliga syfte med 7 kap. 3 ABL inte skulle förfelas vid ett kringgående i det för arbetet aktuella typfallet, har HD genom nämnda avgörande satt ett definitivt stopp för ändamålsresonemang vid förhandsavståenden av aktiebolagsrättsliga rättigheter. Att ettårsbegränsningen inte i formell mening kan anses utgöra en rättighet torde inte spela någon avgörande roll då aktiebolagslagen i sin helhet omfattas av separationsprincipen, varför även ett resonemang om vilka företeelser som hör till de yttre eller inre förhållandena blir överflödigt. 193 Roos har däremot anfört att oåterkalleliga fullmakter kan undantas från tillämpningen av denna regel. Rimligtvis måste han mena att det är fullt genomförbart att mellan parterna komma överens om att regeln inte ska tillämpas. Det är dock svårt att förstå hur detta skulle ske då regeln riktar sig mot styrelsen, som har ansvaret för kontrollen över fullmakterna. Bortser styrelsen från regeln, måste detta innebära ett förfarande i strid med lag och därmed utgöra klandergrund. Roos, som ställer sig positiv till rättsfiguren, tänker sig även att fullmaktsgivaren i ett särskilt avtal oåterkalleligen förpliktar sig att utge fullmakten samt att vid behov förnya densamma så länge oåterkallelighetsförbehållet gäller. 194 En sådan lösning vore enligt min mening ändamålsenlig men är likväl oprövad och framstår som osäker. Möjligtvis skulle ett sådant åtagande kunna förenas med vite, men med risk för att jämkas ned eller anses oskäligt. En annan förhandslösning vore att i bolagsordningen inta en bestämmelse om att ordningen i 7 kap. 3 inte gäller. Vad som får regleras i bolagsordningen brukar bestämmas genom att reglerna i ABL anses tvingande eller dispositiva, varpå de dispositiva kan undgås genom att inta bestämmelse om detta i bolagsordningen. Det torde vara oklart huruvida ettårsbegränsningen är av tvingande karaktär; men då inte regeln i egentlig mening är borgenärsskyddande samt i aktieägarhänseende kompletteras av splittringsförbudet, bör regeln kunna fastslås vara dispositiv. Förarbetena ger ingen vägledning i frågan. 193 Jag menar att en oåterkallelig rösträttsfullmakt inte kan ha någonting med aktiebolagets inre förhållanden eftersom det endast är ett medel eller substitut för aktieägarens röst. Aktieägarens röst är hänförlig till de inre förhållandena, men inte förfarandet på vilket vis rösten förs fram. 194 Roos 1969, s. 209. 67
På grund av svårigheterna att finna en lämplig lösning för att kringgå ettårsbegränsningen i motiverade fall, återstår endast i nuläget att påvisa den rättsliga rundgång som uppstår och den negativa inverkan som begränsningen i aktiebolagslagen får i rättsekonomiskt hänseende. Min tes är att klandertalan kan dra ut på tiden och ställa till med bekymmer, men i slutändan måste fullmaktsgivaren ändå se sig bunden av sitt åtagande. När ettårsbegränsningen infördes utgick lagstiftaren förmodligen ifrån den syn på fullmakt som kommer till uttryck i 2 kap. avtalslagen. Synsättet innebar som nämnt att fullmaktens giltighet var kopplad till ett meddelande eller en viljeförklaring till tredje man. Därför kunde ettårsbegränsningen i 7 kap. 3 utgöra ett effektivt formkrav som behövde iakttas. Som genomgången under kap. 2 i detta arbete visar är det däremot inte längre den traditionella fullmaktsläran som anses ge uttryck för gällande rätt. Med den syn på fullmakt som råder är tredje man osynlig, och densamme har ingenting att göra med frågan om fullmaktens giltighet bemyndigandet gäller endast mellan huvudman och mellanman. I praktiken medför detta att ettårsbegränsningen visserligen rent aktiebolagsrättsligt kan ge en part möjlighet att trilskas och försvåra processen, men den kan inte ha någonting att göra med om giltig fullmakt förelegat eller inte. Med en förhoppning om att framförd kritik mot HD:s avgörande i NJA 2011 s. 429 leder till en omvärdering från att tillämpa separationsprincipen på ABL i dess helhet, bör dessutom fullmakten även medföra aktiebolagsrättsliga verkningar. Detta ter sig i nuläget inte särskilt troligt. Reellt sett är det störst risk för att fullmaktsgivaren är den part som skulle åberopa 7 kap. 3 för att komma ur ett ingått åtagande, såsom även skedde i fallet. För det första bör inte en klandertalan kunna nå framgång från en aktieägare som vill protestera mot beslut taget på stämma där formenliga fullmakter inte samlats in; fullmakt har ju förelegat och därmed skulle hela förfarande bli oerhört formalistiskt om fullmaktshavaren eller bolaget skulle se sig tvungen att (vid huvudmannens vägran) söka sig till domstol för att få handlingen utfärdad. Dessutom är en eventuell skada enormt svår att definiera, om den ens föreligger. Till detta kommer domstolens val av ogiltighet eller 68
utfyllnad av stämmobeslutet; om det är en enda aktieägare som vill klandra beslutet synes det inte troligt att en annan utgång hade kunnat väntas även om röstningen hade gått rätt till (i så fall måste aktieinnehavet vara kvalificerat). Och att ogiltigförklara en hel stämma trots att giltig fullmakt förelegat synes en något väl ingripande lösning av domstolen. 6 Sammanfattning och reflektion Förutom den tanke om ömsesidigt förtroende som länge varit härskande inom den svenska mellanmansrätten existerar rent obligationsrättsligt inte enligt min mening någonting som hindrar förekomsten av en rättsfigur bestående av en oåterkallelig fullmakt. I många avseenden ter det sig tvärtom ändamålsenligt att 69
partsautonomin får en avgörande betydelse, speciellt i de omfattande fall då dispositiv lagstiftning saknas. Även europarättsliga harmoniseringsändamål talar för en sådan reglering. Den i svensk rätt gällande allmänna principen om att tidsbestämda avtal alltid kan sägas upp i förtid men med efterföljande skadeståndsskyldighet bör i detta fall få ge vika för den självbindning som sker vid huvudmannens utfärdande. Dessutom står det i princip klart att den traditionella fullmaktsläran har bytts ut mot en mer pragmatisk hållning, vilket borde ha inverkan på synen och utformandet av oåterkalleliga fullmakter. Då en oåterkallelig fullmakt utfärdas, kommer den att styra det underliggande förhållandet. Därför finns det enligt min mening anledning för parterna att på förhand konsultera rätten och identifiera vilka eventuella hinder i det aktuella ämnet som kan finnas mot oåterkalleliga fullmakter. Ett potentiellt frågetecken som tåls att diskutera närmare är den trend mot en rudimentär och begränsad avtalsfrihet som fått ett uppsving på senare tid. 195 Dispositiv lagstiftning ges allt oftare en utökad betydelse i den dömande verksamheten så länge avtalet inte ger några svar och partsviljan är otydlig. Detta innebär ett steg ifrån partsviljan som den avgörande faktorn. Dispositiv lag som uppställer potentiella hinder för de i sammanhanget skyddsvärda måste därför i möjlig utsträckning identifieras och avtalas bort. Utformningen av flertalet lagar pekar nämligen på att rättsfiguren i sig kommer att stöta på hinder. 196 Glöms detta bort, eller skulle det visa sig att uppdragets fortbestånd i ett visst fall inte kan säkras genom utfärdandet av oåterkalleliga fullmakter bör ändå skadeståndsbedömningen kunna påverkas i de fall en sådan fullmakt förekommer. I de fall oåterkalleliga fullmakter utfärdas och kan uppdragsbestämmas (vilket borde vara normalfallet) borde nämligen återkallelse som erkänns på grund av regler i dispositiv lag åtminstone leda till att det positiva konstraktsintresset ersätts. Som visat finns ett praktiskt behov och en faktisk förekomst av oåterkalleliga fullmakter i Sverige, vare sig de verkar uttryckligt eller underförstått. Ofta är det även en utsatt giltighetstid som vållar problem vid 195 Millqvist, s. 6, speciellt not 4. 196 Förutom ABL är relationen till KommL, HaL och även JB svår att avgöra. 70
återkallelse. Vidare kan termen oåterkallelig i sig påstås genomgå ett uppsving. Detta är ingenting som alltid beaktas, varken vid lagstiftning men inte heller alltid i det praktiska rättslivet fenomenet begränsar sig till doktrinens ansträngningar för att förekomma eller lösa praktiska problem. Inte heller har något fall, till skillnad från Danmark, nått tillräckligt långt i domstol för att rättsläget ska kunna klargöras. En otydlig reglering i kombination med en ökad användning medför dock att vi nog kan räkna med att tvister rörande denna fråga blir föremål för talan inom en översiktlig framtid. Som jag ser det är det endast genom en dom i HD som rättsläget kommer att klargöras, vilket även ter sig ändamålsenligt då frånvaron av lagstiftning fyller ett existerande flexibilitetsbehov. Det blir då angeläget för domstolen att anlägga ett modernt perspektiv på ett gammalt rättsområde, samtidigt som rädslan för förtroendemissbruk med fördel kan bytas ut mot ett förtroende för parternas förmåga att rättshandla utan behov av inblandning utifrån. 7 Källförteckning Förarbeten 71
Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1914) (Cit: Förslag). Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1944 Lag om aktiebolagslag Proposition 1975:103 Om förslag till ny aktiebolagslag, m.m. Proposition 2004/05:85 Ny aktiebolagslag Proposition 2008/09:88 Ny kommissionslag Litteratur Adlercreutz, A, & Gorton, L, Avtalsrätt 1, 13 uppl. 2011 (Cit: Adlercreutz & Gorton). Arvidsson, N, Aktieägaravtal, särskilt om besluts- och överlåtelsebindningar, 2010 (Cit: Arvidsson 2010). Arvidsson, N, Högsta domstolen och den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen, JT 2011/12 s. 50 (Cit: Arvidsson). Bengtsson, B, Särskilda avtalstyper I, 2 uppl. 1976 (Cit: Bengtsson). Bergström, S, I vilka fall kan löften återkallas? En skiss, FJFT 1973 s. 105 115 (Cit: Bergström). Björling, C G, Oåterkallelig fullmakt, ur Festskrift för presidenten, jur. utr. Dr Berndt Julius Grotenfelt, Utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1929 (Cit: Björling). Danelius, J, & Ericson, J, Tvångsinlösen av aktier och aktieägaravtal, SvJT 2011 s. 857 872 (Cit: Danelius & Ericson). Gorton, L, & Sjöman, E, Negativa förpliktelser och tredje män särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2003/04 s. 504 521 (Cit: Gorton & Sjöman). Grönfors, K, Ussings fullmaktslära, TfR 1987 s. 290 299 (Cit: Grönfors 1987). Grönfors, K, Avtalsgrundande rättsfakta, 2 tryckningen 1993 (Cit: Grönfors 1993). Grönfors, K, & Dotevall, R, Avtalslagen, 3 uppl. 1995 (Cit: Grönfors & Dotevall). 72
Hasselrot, B, Handelsbalken, jemte dithörande författningar, med förklarande anmärkningar och belysande prejudikat till praktiska juristers och affärsmäns tjänst, (Kommentar till Handelsbalken) 7:e delen omfattande 18 kapitlet, 1903 (Cit: Hasselrot 1903). Hasselrot, B, Några spörsmål ang. Sysslomannaskap m.m., 1927 (Cit: Hasselrot 1927). Hult, P, Om fullmakt, Anteckningar efter föreläsningar, Juridiska Föreningen 1952 (Cit: Hult). Johansson, S, Svensk associationsrätt i huvuddrag, 10 uppl. 2011 (Cit: Johansson). Millqvist, G, Rättslig kontroll av borgensåtagande genom avtalstolkning, SvJT 1990 s. 252 267 (Cit: Millqvist). Nerep, E, Aktiebolagsrättslig verkan av aktieägaravtal särskilt om begränsningar i rätten till tvångsinlösen enligt ABL 22 kap, ur Festskrift till Torkel Gregow (2010), s. 347 358 (Cit: Nerep 2010). Nerep, E, Anmeldelse: Arvidsson, Niklas: Aktieägaravtal. Särskilt om beslutsoch överlåtelsebindningar, Nordisk Tidsskrift for selskabsret, Nr. 1 s. 103 113, 2011 (Cit: Nerep 2011). Olsson, C, Den oåterkalleliga fullmakten, FJFT 1952 s. 236 254 (Cit: Olsson). Ramberg, C, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 97 (Cit: Ramberg 2010). Ramberg, C, Aktieägaravtal i praktiken, 2011 (Cit: Ramberg). Ramberg, C, En ny Avtalslag, SvJT 2011 s. 32 56 (Cit: Ramberg 2011). Rodhe, K, Obligationsrätt, 1 uppl. 1994 (Cit: Rodhe). Roos, C-M, Mysteriet med de oåterkalleliga fullmakterna, TfR 1967 s. 236 246 (Cit: Roos 1967). Roos, C-M, Avtal och rösträtt, En aktiebolagsrättslig studie, 1969 (Cit: Roos 1969). Sjöberg, G, Tvångsinlösenreglerna tvingande, JT 2011/12 Nr. 1 s. 149 (Cit: Sjöberg). 73
Strömholm, S, Har den komparativa rätten en metod? SvJT 1976 s. 456-465 (Cit: Strömholm). Tiberg, H, & Dotevall, R, Mellanmansrätt, 9 uppl. 1997 (Cit: Tiberg & Dotevall). Trygger, E, Om Fullmakt såsom civilrättsligt institut, 1 uppl. 1884 (Cit: Trygger). Ussing, H, Fuldmagt og bemyndigelse, TfR 1930 s. 1-50 (Cit: Ussing). Åhman, O, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten. Om aktiebolagets ställföreträdare och gränserna för deras representationsrätt. Skrifter från Juridiska Fakulteten i Uppsala, 1997 (Cit: Åhman). Europeiska rättsakter Direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa aktieägares rättigheter i börsnoterade företag. DCFR Ligüerre, C, Mandate. From A Factual Assessment of the Draft Common Frame of Reference, edited by Antoniolli, L, & Fiorentini, F. Prepared by the Common Core Evaluating Group, 2010 (Cit: Ligüerre). von Bar, C, & Clive, E, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR) Full Edition, Vol. III. Prepared by the Study Group on a European Civil Code and the Research Group on EC Private Law (Acquis Group), 2009 (Cit: von Bar & Clive). Praxis Högsta domstolen NJA 1992 s. 16 74
NJA 2000 s. 747 NJA 2006 s. 638 NJA 2008 s. 733. NJA 2009 s. 672 NJA 2011 s. 429 EU-Domstolen Staatssecretaris van Financiën mot Shipping and Forwarding Enterprise Safe BV, Mål C-320/88 Utländsk rätt Danmark UfR 1929 s. 1012 UfR 1963 s. 111 75