Världsarvet i Finland

Världsarvet i Finland

Världsarvet vår gemensamma skatt Dorit Salutskij UNESCO, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, antog år 1972 konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv. Världsarvskonventionen är en internationell överenskommelse om att unika kultur- och naturarv ska skyddas och bevaras för kommande generationer Världsarvet anses vara gemensam egendom för hela mänskligheten och därför är skyddet av det en uppgift för alla länder. Syftet med världsarvskonventionen är att bevara olika nationers unika kultur- och naturarv, se till att det vårdas och uppskattas, och att information görs tillgänglig. Genom internationellt samarbete kan vi rädda, vårda och iståndsätta det universellt betydande kultur- och naturarvet. De stater som ratificerat konventionen kan föreslå objekt som de vill ha med på världsarvslistan. Världsarvskommittén med 21 medlemsländer beslutar om vilka objekt som tas upp på listan. Kommittén följer upp tillståndet i världsarvsobjekten och fördelar pengar från världsarvsfonden. Finland ratificerade världsarvskonventionen år 1987. År 2013 valdes Finland som medlem i Världsarvskommittén för fyra år. Gamla Raumo Raumo museum Världsarvslistan Världsarvslistan innehåller kulturarv, naturarv och kombinationer av dessa. Det finns totalt cirka ett tusen olika världsarvsobjekt i världen. Cirka 80 procent av dessa är kulturarv och 20 procent naturarv. Det finns några tiotals kombinerade världsarvsobjekt. Man försöker balansera listan så att fler världsarv i underrepresenterade geografiska områden ska tas med. Ett kulturobjekt på världsarvslistan förutsätts vara ett mästerverk skapat av människan eller ett exceptionellt bevis för en existerande eller försvunnen kultur. Det kan utgöras av en byggnadstyp som representerar en viktig historisk period eller den traditionella bebyggelsen hos en viss kultur. Det kan även vara förknippat med evenemang, levande traditioner, ideologier, religion och trossystem eller konstnärliga eller litterära verk. Petäjävesi gamla kyrka Sveaborg Marjatta Öhman

Hans Hästbacka Sammallahdenmäki Struves meridianbåge Raumo museum Markus Sirkka 7 3 1 5 4 Jaana Rannanpää Kvarkens skärgård Ett naturarv kan vittna om ett viktigt skede i jordens utveckling eller åskådliggöra en pågående ekologisk eller biologisk förändringsprocess. Det kan även vara en livsmiljö för hotade djurarter eller ett exceptionellt vackert landskap. Kulturobjekt är till exempel Kinesiska muren, Akropolis i Aten samt gamla staden i Tallinn. Naturobjekt utgörs av till exempel Grand Canyon och Galápagosöarna. I Finland finns sex kulturarvsobjekt och ett naturarvsobjekt. Om ett världsarvsobjekt hotas av till exempel en väpnad konflikt, naturkatastrof, okontrollerad turism eller byggverksamhet i dess omedelbara närhet, kan det tas upp på listan över hotade världsarv. Om objektet förlorar ett viktigt särdrag utifrån vilket det har tagits upp på listan, kan det tas bort från listan. Världsarv i Finland 1 Gamla Raumo 2 Sveaborg 3 Petäjävesi gamla kyrka 4 Verla träsliperi och pappfabrik 5 Sammallahdenmäki Struves meridianbåge 7 Kvarkens skärgård 2 Verla träsliperi och pappfabrik

Gamla Raumo Raimo Sundelin Gamla Raumo är det största enhetliga trästadsområde som bevarats i Norden. Det utgör fortfarande en levande del av staden, ett ställe där folk bor och lever, handlar, arbetar och idkar sina fritidsintressen året om i en historisk miljö. Gamla Raumo består av ett 29 hektar stort område med över 00 byggnader, som till största delen ägs av privatpersoner. Gamla Raumo har 800 invånare. Kommersen är koncentrerad kring torget och två huvudgator. Raumo centrum Gamla Raumo fick stadsprivilegium år 1442. Efter branden år 182 återuppbyggdes staden som en tätt bebyggd stadskärna. Det bebyggda stadsområdet i Raumo började expandera utanför Gamla Raumo så sent som i början av 1900-talet och Gamla Raumo är fortfarande stadens pulserande hjärta. De smala gatorna följer medeltida linjer och kantas av hus som delvis härstammar från 1700-talet. Byggnadsbeståndet har uppkommit under seklernas lopp och utgör idag olika historiska lager. Byggnadsbeståndet präglas av segelfartygens storhetstid på 1890-talet. Då utrustades många av huvudgatornas hus med dekorativa fasader i nyrenässansstil. Raumos centrum är salutorget och affärsgatorna omkring det. Längs med dem ligger ett par hundra butiker, charmiga restauranger och caféer samt konstnärsateljéer. På området finns tre kulturhistoriska museiobjekt samt Raumo konstmuseum. Utöver trähusidyllen är den senmedeltida stenkyrkan Heliga Korsets kyrka en viktig sevärdhet i Gamla Raumo. Den var ursprungligen kyrkan i franciskanerklostret. I kyrkans kor finns imponerande medeltida väggmålningar. Raumo museum Raumo museum Gamla Raumo togs upp på världsarvslistan år 1991. Det utgör en byggnadshistorisk helhet, som är autentisk tack vare sitt välbevarade historiska byggnadsbestånd, ett delvis medeltida gatunätverk och ett levande samhälle, med både lokala invånare och handel. Raumo museum www.rauma.fi/vanharauma

Sveaborg Osmo Roivainen Sjöfästningen Sveaborg som grundades på öarna utanför Helsingfors år 1748 är en av de populäraste sevärdheterna i Finland. Fästningens betydelse för tre rikens försvar Sverige, Ryssland och Finland ger den också en helt särskild prägel. Helsingfors Stadsmuseum Byggandet av Sveaborg inleddes under Augustin Ehrensvärds ledning i mitten på 1700-talet, vid en tid då Sverige ville förbättra sitt försvar mot Ryssland. Fästningen fick namnet Sveaborg, som på finska blev Viapori. Samtiden kallade Sveaborg för Nordens Gibraltar och man trodde att fästningen var ointaglig. Sveaborg kapitulerade dock efter att den belägrats av ryska armén år 1808 och blev en livlig rysk garnisonsstad för över hundra år framåt. Fästningen skadades svårt då den besköts av den engelsk-franska flottan under Krimkriget år 1855. Efter detta började ryssarna förnya fästningen och byggde den nya sjöförsvarslinjen med sina sandvallar. Santeri Laamanen Från Viapori till Suomenlinna I och med att Finland blev självständigt fick fästningen det finska namnet Suomenlinna. Efter medborgarkriget fungerade fästningen som ett fångläger för röda krigsfångar under ett års tid. Under andra världskriget spelade Sveaborg en viktig roll i huvudstadens luftvärn och fungerade även som ubåtsbas. Fästningen överlämnades till civil förvaltning år 1973, men den militära traditionen förs vidare av Sjökrigsskolan som fortfarande verkar på öarna. Fästningen är även en levande stadsdel med cirka 800 invånare. Befästningsverken och de gamla garnisonsbyggnaderna har iståndsatts och där finns nu bostäder, arbetsrum, mötesoch festlokaler, restauranger och museer. Omkring 800 000 personer besöker Sveaborg årligen. Sveaborg är en bastionsbefästning med oregelbunden bottenplan, byggd i en topografiskt varierande terräng på flera skilda öar. Sveaborg togs upp på världsarvslistan år 1991, för att bevaras för kommande generationer som ett exempel på europeisk befästningsarkitektur från 1700-talet. Esko Jämsä www.sveaborg.fi

Petäjävesi gamla kyrka Sanna Talasjärvi Kyrkan, som ligger vid övre loppet av Päijänne insjösystem byggdes åren 173 175 under ledning av Jacob Klementsson Leppänen. Erik Jacobsson Leppänen, sonson till kyrkobyggaren, ansvarade för bygget av klockstapeln på 1820-talet. Kyrkan togs ur bruk år 1879 då den nya kyrkan som byggts på den motsatta sidan av sundet blev färdig. Den gamla kyrkan revs dock inte. Klockorna fick bli kvar i klockstapeln och begravningsplatsen användes fortfarande. Kyrkan har renoverats som ett minnesmärke sedan 1950-talet. Numera används kyrkan främst sommartid. I kyrkan ordnas gudstjänster samt bröllop och sommarkonserter. Ett prov på böndernas skicklighet Till det yttre liknar kyrkan många andra korskyrkor. Yttertaket är brant sluttande och valmat vid korsarmarnas gavlar. Kyrkans ingång går genom klockstapelns nedre våning. Det korsformade kyrkorummet har avsmalnande korsarmar i enlighet med barockens förkärlek för falska perspektiv. Markus Sirkka Det är i interiören som kyrkans arkitektoniska och byggnadstekniska värde syns klarast. Intrycket av kyrkorummet påminner om renässansens centralkyrkor. Kyrkorummets korsarmar har höga tunnvalv med en kantig kupol ovanför korsmitten. Valvens bjälkar är fästa vid takstolar som vilar på väggarna och väggarnas bindbjälkar. Endast valvens täckribbor och väggarnas bindbjälkar är utsmyckade med målad ornamentik. Kyrkans interiör har bevarats nästan oförändrad. Kyrkbänkarna har fått en fin patina av flitig användning. Jussi Jäppinen Marjatta Öhman Petäjävesi gamla kyrka togs upp på världsarvslistan år 1994 som ett byggnads minne över nordisk träkyrkoarkitektur. Den utgör ett exempel på hur lokala byggmästare tillämpade den europeiska kyrkoarkitekturens stildrag långt borta från den västerländska kulturens och den lutheranska kyrkans centrum, och dessutom anpassade dem till traditionellt timmerbyggande. www.petajavesi.fi/kirkko

Verla museum Verla träsliperi och pappfabrik Världsarvsobjektet Verla träsliperi och pappfabrik är en unik sevärdhet i norra Kymmenedalen. Den idylliska bruksbyn och den gamla pappfabriken, som idag är ett museum, berättar på ett sällsynt sätt om den finska skogsindustrins tidiga år. Det första träsliperiet vid Verlaforsen, vid det nedre loppet av Mäntyharju flottningsled, grundades år 1872. Verksamheten lades dock ned på grund av en förödande brand bara några år senare. Man byggde ett nytt sliperi och återupptog verksamheten år 1882. En pappfabrik och en tork för pappark byggdes i anslutning till träsliperiet. Den timmerbyggda torkbyggnaden förstördes i en brand år 1892 och ersattes av en ny tork i fyra våningar som byggdes i tegel. Senare murades även träsliperiet och pappfabriken i tegel. Fabrikens huvudprodukt bestod av vit cellulosapapp Verla är ett välbevarat exempel på småskalig industri som uppkom på landsbygden och var mycket lönsam under 1800-talet och början av 1900-talet i norra Europa och i Nordamerika. Endast några få av dessa tidiga industrisamhällen har bevarats till våra dagar. Verla togs upp på världsarvslistan år 199. www.verla.fi som framställdes i olika tjocklekar fram till den 18 juli 194. Verlas papp, som bland annat användes i bokpärmar och förpackningar, hade ett gott anseende på marknaden, och såldes bland annat till Ryssland och Centraleuropa. Miljön i Verla domineras av patronens bostadshus och kontorshuset med tillhörande parker från 1885. Fabriksverksamheten gav upphov till ett by- och fabrikssamhälle vid Verlaforsens stränder, något som de Jaana Rannanpää bevarade arbetarbostäderna med tillhörande gårdsplaner vittnar om. Numera används arbetarbostäderna för logi och små butiker verkar i en del av byggnaderna på fabriksområdet. Verla träsliperi och pappfabrik, som ägs av UPM Kymmene Oyj, öppnades som museum år 1972 och har öppet sommartid. I detta autentiska museum står alla maskiner och anordningar kvar på sina platser. Museibesökare kan delta i en guidad tur om papptillverkningens olika skeden. Jaana Rannanpää Ville Majuri

Sammallahdenmäki Altti A. Salo Gravrösena på berget Sammallahdenmäki är det största och mångsidigaste gravfältet för den skandinaviska bronskulturen på Bottniska vikens kust. Gravrösena på Sammallahdenmäki ligger i ett nästan orört, kargt bergslandskap och står för det bästa av periodens monumentalbygge. Världsarvsområdet omfattar 3 gravrösen. Platsens autenticitet, i fråga om både enskilda gravar som det kringliggande landskapet, är betydande. På grund av sitt avlägsna läge och de lokala invånarnas uppskattning har platsen bevarats nästan orörd i det ursprungliga naturlandskapet. Senare byggobjekt, som hus, vägar eller kraftlinjer, finns inte på området. Gravfältet på Sammallahdenmäki är unikt tack vare de mest kända fornlämningarna på området: den fyrkantiga, låga och jämna stensättningen Kyrkgolvet och den avlånga stensättningen Huilus långa ruin. På dessa speciella stenrösen utfördes arkeologiska undersökningar så tidigt som år 1891. Inga föremål hittades dock i samband med undersökningarna. Rösena anses vara gravrösen på grund av sin struktur. Senare undersökningar har lett till fynd av brända människoben, vilket tyder på att man har begravt benen av avlidna som kremerats i rösena. Ett av rösena innehöll två hällkistor och ett brottstycke av ett bronsarmband. De äldsta gravarna i gravfältet på Sammallahdenmäki ligger vid områdets norra ände på bergets högsta punkt. Museiverket Altti A. Salo Analyser av de brända benen har visat att dessa gravrösen kan dateras till början av bronsåldern, dvs. 1300 1000 f.kr. En stig som slingrar sig från klippa till klippa leder ner mot sjön Saarnijärvi, som ännu under bronsåldern fortfarande var en havsvik. Längs med stigen ligger gravrösen av sten: låga små rösen och stora gravrösen. De yngsta gravarna i området ligger alldeles vid sjöns strand. Röset med hällkistan har daterats till början av järnåldern. Sammallahdenmäki har 7 000 8 000 besökare årligen. En ca 1,5 km lång stig med skyltning går runt backen och lämpar sig väl för utflykter på egen hand. Sammallahdenmäki togs upp på världsarvslistan år 1999 som Finlands första förhistoriska arkeologiska objekt. Rösgravfältet är en unik helhet som vittnar om trosuppfattningar och begravningssätt hos en grupp människor som levde i västra Finland under den skandinaviska bronsåldern och den tidiga järnåldern (1500 50 f.kr.). Altti A. Salo www.sammallahdenmaki.fi

Museum of Pulkovo Observatory Struves meridianbåge Sitt namn har meridianbågen fått efter den tyskfödde astronomen F. G. W. Struve, som i början på 1800-talet bestämde sig för att närmare utforska jordens form med hjälp av triangelmätningar och astronomiska observationer. Bågen sträcker sig från Norra ishavet till Svarta havet och är omkring 2 820 kilometer lång. Mätningarna av Struves meridianbåge utfördes åren 181 1855. Ursprungligen löpte meridianbågen över ryska och svenska områden, men idag sträcker den sig över tio länder. De är Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldova och Ukraina. Sammanlagt 34 av mätpunkterna på meridianbågen har valts ut för att representera hela mätningen som ett gemensamt världsarv för dessa länder. Bågen går igenom Finland över en sträcka av närmare 1 000 kilometer. Ett måttband för jordklotet Struves meridianbåge var den första långa och exakta gradmätningen som hjälpte till att bestämma jordens form. Den utgjorde ett stort framsteg i utvecklingen för både världsbilden och vetenskapen. Samtidigt är den ett bra exempel på tidigt och lyckat samarbete mellan vetenskapsmän i olika länder, som även ländernas regenter förbundit sig att stödja. Markus Sirkka Struves meridianbåge upptogs på världsarvslistan år 2005 som Stuorrahanoaivi ett gemensamt världsarvsobjekt för Finland och nio andra länder. Den representerar vetenskapens och Aavasaksa Nedertorneå kyrka teknikens historia och är det första objektet som sträcker sig över så här många länder. Utöver de 34 mätpunkter som upptagits på världsarvslistan har de övriga mätpunkterna skyddats Oravivuori genom nationella insatser. www.nls.fi Porlom Svartviran Markus Sirkka Markus Sirkka

Kvarkens skärgård Eero Murtomäki Kvarken låg mitt under den inlandsis som täckte norra Europa under den sista istiden. Ismassorna pressade ned jordskorpan en kilometer. Den smältande inlandsisens rand formade de fält av tvättbrädesmoräner som finns i Kvarken. Hans Hästbacka Världsarvsområdet omfattar 5 00 öar, men största delen av det 1 944 km² stora området består av vatten. Jordskorpan som befriades från isens tyngd för lite mer än 10 000 år sedan höjer sig fortfarande med nästan en meter på hundra år. På så sätt uppstår cirka 1 km² nytt land varje år. Genom landhöjningen torde det finnas en fast landförbindelse mellan Finland och Sverige om 2 000 år. Seppo Lammi Ann-Britt Pada/Kvarkenrådet Växt- och djurlivet i de grunda havsvikarna och små skären i Kvarkens skärgård förändras ständigt till följd av landhöjningen. Kvarken är ett av Östersjöns viktigaste häcknings- och flyttområden för sjöfågel. I byarna inom området lever skärgårdsnäringarna och traditionerna fortfarande kvar. Istidens friluftsmuseum Kvarkens skärgård och Höga Kusten i Sverige utgör ett gränsöverskridande världsarv som är gemensamt för Finland och Sverige. Avståndet mellan de två områdena är 80 kilometer. Höga Kustens branta stränder och Kvarkens flacka och låga kust är motsatser till varandra. De är unika exempel på pågående geologiska och biologiska processer där landhöjningsfenomenet präglat landskapet. Kvarkens skärgård togs upp på världsarvslistan år 200 som Finlands första världsnaturarv tack vare den snabba landhöjningen och de sällsynta De Geer-moränerna i området. Världsnaturarvet ligger i två länder: Kvarkens skärgård i Finland och Höga Kusten i Sverige. www.kvarken.fi Seppo Lammi/Kvarkenrådet

Pärmfoton: Osmo Roivainen, Markus Sirkka, Raumo museum Bakpärmens foton: Markus Sirkka, Jaana Rannanpää, Markus Sirkka, Seppo Lammi/Kvarkenrådet www.maailmanperinto.fi