Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Huvudtext sid 3 13 (4 22) OBS: Flera sidor med mycket färg.

Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Huvudtext sid 3 13 (4 22) OBS: Flera sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Dödliga glasögonsormen 1899 Totalt antal pdf-sidor: 13 st. Format: Liggande A4. Storlek: 1 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-24. Originaltext publicerad: 1899. Författare: Albert Calmette (1863 1933). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se

DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE dödliga djur Glasögonsormen 1899

FÖRORD De flesta har rätt stor respekt för giftormar. I den här e-boken får du veta mer om den orm som dödar flest i världen: glasögonormen. E-boken är full av spännande anekdoter om ormens offer. Copyright 2008 Virvelvind Förlag/Mikael Jägerbrand. Lysekil 2008. Den här e-boken DÖDLIGA DJUR GLASÖGONSORMEN publicerades digitalt i juni 2008 och uppdaterades den 24 september 2012. Texten är hämtad ur tidskrifen VÅR JORD 1899 (Stockholm). 2 En modern ormtämjare med orm. I dag kallar vi den här dödliga ormen för glasögonorm, indisk kobra eller använder dess vetenskapliga namn naja naja. I den här e-boken har vi dock behållit det mer charmiga 1800-talsordet glasögonsorm. Vi har inte heller ändrat något i texten fast vi i dag vet mycket mer om ormen och dess gift än författaren gjorde år 1899. Till exempel så vet vi i dag att ormens gift är ett nervgift som dödar offren genom att förstöra nervändarna så att kroppens muskler blir förlamade. Till slut når giftet något vitalt organ som hjärta eller lungor. Dödligheten är inte heller så stor som man trodde förr. Bara var tionde person som bitits dör av bettet. En stor del av den här ökningen beror i och för sig på att det i dag finns ett motgift. Det uppfanns ungefär samtidigt som den här artikeln skrevs i Paris av Albert Calmette. Det var det allra första serumet mot ormgift och det skapades just för att stoppa glasögonormens dödliga gift. Men att det finns ett motgift gör inte ormen mindre farlig och det är därför vi publicerar den här e-boken. Den ger spännande inblickar hur det var förr när ett helt land levde i skräck för ormen. Och i stora delar av Indien lever skräcken kvar eftersom det fortfarande är 10 000 personer varje år som dödas av glasögonormens gift. Så trots de medicinska framstegen de senaste 100 åren så är glasögonormen fortfarande världens dödligaste orm. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se

DÖDLIGA ORMEN Några historier om glasögonsormen f alla giftiga ormar är glasögonsormen kanske den farligaste. Dess bett visar sig ödesdigert redan efter få ögonblick. Man har ännu icke funnit något ämne som kan motverka dess gift, hvarken sedan det inträngt i kroppen eller genom föregående inympning. Det enda, man har att göra, om man kommer i ormens närhet, är att genom list söka komma undan. Många ha räddats genom att draga fördel af en del egendomligheter, som vidlåda denna orm. Glasögonsormen lefver i de indiska lågländerna och närliggande trakter. Det är sällan, man påträffar den i bergstrakterna. Under vintermånaderna november februari ligga ormarna mest i dvala, under denna tid kan man vara ganska lugn för att ej möta dem, men när värmen kommer lockas de fram och blifva följaktligen farliga för människor och djur. Värst äro de under regnperioden från juni till september. Och då ormen genom öfversvämningarna tvingas att lämna sina jordhålor och andra naturliga gömställen, söker den sin tillflykt till högre belägna platser, hus etc. Under denna tid förorsakar glasögonsormen fem gånger så många människors död som tigern, leoparden, pantern och andra vilda djur tillsammans åstadkomma. Glasögonsormen nöjer sig ofta med ett råtthål till bostad, helt enkelt därför att den ej förmår att själf göra sig en fördjupning. Den angriper därför råttbot och sedan den ätit upp dess invånare tager den sin bostad i hålor under bostäder, hvilket är mycket vanligt i Indien. Om ett sådant hål ligger något högre än marken, erbjuder det ormen ett säkert tillhåll under regntiden. Glasögonsormens föda består hufvudsakligen af råttor, grodors ägg, småfisk o. s. v. Den har en stor förkärlek för mjölk, hvilket framgår af följande historier. Då en landtman en morgon på den sedvanliga tiden gick ut för att mjölka sin ko, fann han att hon mjölkade betydligt mindre än annars. Detta upprepades sedan flera dagar å rad. Slutligen började han draga misstankar på grannarna och beslöt sig för att vakta ut den skyldige. 3 4

Natten gick, det dagades och ännu hade intet ovanligt inträffat. Då såg han plötsligt, hur kon i stor ängslan darrade i hela kroppen och hennes ögon stirrade i vanvettig förskräckelse. Men från sitt gömställe kunde han ej se någon närma sig, och dock står kon nu orörlig, som den blifvit förlamad. Plötsligt hör han ett sakta sugande ljud, och då han försiktigt smyger sig fram, möter honom en oväntad syn. En väldig glasögonsorm har slingrat sig omkring kons bakben och suger mjölk ur jufret. Ett annat fall är ännu märkvärdigare. Två ormtämjare som voro bröder hade i sin samling ett halft dussin glasögonsormar, som alla hade det fulla bruket af sina gifttänder. De voro omsorgsfullt instängda i särskilda korgar. Ormtämjarne bodde i en hydda, som hade två rum, det ena var sofrum, det andra kök. Golfvet i det förra bestod af svartmålad lera och brödernas säng var ytterst enkel, endast en matta, som låg på golfvet med ett hvitt lakan öfver. I ett af rummets hörn stodo korgarna med ormarna. En morgon steg den ena af bröderna tidigt upp för att laga frukosten i det bredvid liggande köket, medan den andre brodern ännu låg försänkt i djup sömn. Han vaknade kort därefter och utan att göra något buller eller vridning på kroppen slog han upp ögonen. Då mötte hans blick en förfärlig syn. Alla fångna glasögonsormarna sutto omkring hans säng, hvilande på den undre sammanringlade delen af kroppen. Med framåtböjd öfverkropp Indiska ormtämjare. iakttogo de honom orörliga utom det att gadden rörde sig oafbrutet. Ormtämjaren slöt ögonen i förskräckelsen prisgifven som han trodde sig till en säker död. Om han rörde sig, skulle alla dessa giftiga tänder bita i hans nakna kropp. Om han endast varit på benen och stått framför en orm, skulle han med sin vanliga vighet lätt kommit undan. Men nu, hvilken förtviflad belägenhet! Hur ormarna sluppit ut, kunde han ej fatta; kanske korgarna icke varit så säkert tillslutna som annars. Dessa och andra tankar flögo genom hans hufvud. Men hvarför hade icke ormarna angripit honom för länge 5 6

sedan? Hvarför stodo de så där orörliga och vaktade på honom med sina tindrande ögon? Blixtsnabbt flög den tanken för honom, att golfvet på hvilket ormarna lågo var svart och hans säng hvit. Denna skarpa motsats var något ovanligt, inför hvilket ormarna förblefvo villrådiga. Med stigande hopp insåg han, att han var utan fara, så länge han låg orörlig innanför denna trollkrets. Men hur länge skulle han kunna hålla ut? Hans nerver voro redan påverkade af deras hypnotiserande blickar. Ett ögonblick tänkte han på att springa upp och försöka komma in i det andra rummet, men ormarna sutto till vänster och höger, framför och bakom honom. Han slöt åter ögonen i stum förtviflan. Plötsligt hör han brodern röra sig i det andra rummet. Egendomligt nog hade han icke tänkt på honom förut. Han kallade på brodern, svagare än en hviskning, och nästan utan att röra på läpparna fick han fram ett ljud, som varskodde brodern, det behöfdes ej mer än detta hviskande ljud förr än den andre visste att det innebar fruktan för döden och rop om hjälp. Han smög sig ljudlöst fram på tåspetsarne till dörren, tittade in och förstod allt i ett ögonblick. Han skyndade tillbaka, tog den ångande mjölken som han nyss kokat till frukosten, slog den på ett flatt fat, öppnade dörren, ställde fatet ljudlöst från sig och sprang åter ut. Ormarna luktade eller sågo läckerheten; i en blink störtade de sig öfver fatet. Deras offer på golfvet räddade sig i hast. Ormarna fångades sedan på ett sätt, som vi längre fram skola beskrifva. Men innan vi gå längre in i dessa intressanta historier, vilja vi i korthet beskrifva glasögonsormens yttre. Kroppens öfversida växlar i färg från svart till alldeles ljusbrunt, på undersidan är den hvit. Ormens hufvud är cylindriskt, och när den blir retad utspänner han det så det ser ut som han hade en hatt. På hufvudets bakre del synes en mörk teckning som liknar ett par glasögon, hvilket gifvit ormen dess namn. Dess kropp är omkring 1 1/2 meter lång och 15 cm. i genomskärning. Den är försedd med två giftkörtlar, hvarifrån giftet rinner ned i de ihåliga gifttänderna, då något byte angripes. Om gifttänderna brytas, ersättas de af nya. Ormen angriper först sitt byte och hugger hål med gifttänderna och därefter rinner giftet ned. Om glasögonsormens offer redan har sår eller endast en liten rispa på kroppen innan det angripes, och detta kommer i beröring med giftblåsorna, är faran lika stor, äfven om ormen är beröfvad sina gifttänder, ty afsöndringen af giftet fortsättes lika väl, som vi få se af följande episod. Vid en ormföreställning, då många konststycken utförts och publiken fått se hur glasögonsormen angriper sitt byte, framfördes slutligen ett ståtligt exemplar, på hvilken gifttänderna voro uttagna. En af tämjarne började spela en enformig melodi på ett 7 8

blåsintrument, en slags säckpipa, som användes mycket i bergstrakterna. Glasögonsormen lyfte ögonblickligen sitt hufvud en meter från marken och svängde sin öfverkropp i synbar glädje behagfullt i takt med musiken. En af de andra männen blottade sin kropp till midjan. Hans nakna rygg undersöktes omsorgsfullt för att man skulle vara säker på att den ej hade någon rispa. Därpå lade han sig på knä nära ormen och väntade. Plötsligt vid en gifven signal slutade musiken. I vildt raseri störtade då ormen fram mot mannen, som var honom närmast. I samma ögonblick som musiken upphörde böjde han hufvudet ned till knäna så att han skulle mottaga angreppet på sin nakna rygg. Glasögonsormen väntade en sekund efter bettet, så lyfte han hufvudet och drog sig tillbaka. Det låg då en stor droppe gift på mannens rygg, hvilken omsorgsfullt torkades hvarpå föreställningen fortsattes. Glasögonsormen är fullkomligt hänryckt, när han får höra musik af hvad slag det vara må. Vanligtvis är det endast säckpipa, som han får höra, men han har en synbar förkärlek för violin. Och det kan vara förenadt med risk i Indien att aflocka detta instrument dess fina, mjuka toner, hvilket syns af följande historia. Det var en härlig natt, vederkvickande sval efter en solhet dag. Fullmånen sken i hela sin strålande glans, så som man endast får se i tropikerna. Inga ljud störde natt- Den indiska glasögonsormen. Det glasögon-liknande mönstret. ens tystnad med undantag af bladens prassel för en svag nattbris. En engelsk dam satt ensam på sin veranda, hvilken höjde sig en meter från marken, och såg ut öfver trädgården. Hon var en skicklig violinist och i sin ensamhet fick hon lust att spela. Då hon spelade ett par stycken, fick hon till sin förskräckelse se en glasögonsorm, som ringlade sig rundt räckverket på verandan och kom henne mycket nära. Den lyfte upp hufvudet och stirrade på henne med strålande ögon. Dess klufna gadd spelade blixtsnabbt fram och åter. Hennes första tanke var att kasta violinen och störta 9 10

därifrån, men i en blink insåg hon att ormen var henne för nära för att hon skulle kunna riskera det, och då hon hade starka nerver, blef hon snart herre öfver situationen och fortsatte att spela. Hon försökte nu först att med sitt spel uppehålla ormens intresse, medan hon så småningom förflyttade sig längre bort. Men då hon nådde en säker plats, var hon riktigt förhexad af denna ovanliga åhörare, och hon fick en besynnerlig ingifvelse. Hon spelade ett stycke för stycke af olika karaktär för att iakttaga ormens olika intryck. Ormen blef som förtrollad. Den följde musikens skiftande växlingar i minsta detalj och förändrade sina kroppsrörelser därefter. När hon spelade en liflig dansmusik, böjde han öfverkroppen fram och tillbaka i behagfulla svängningar och hastigt tempo. Spelade hon ett drömmande melodiskt stycke, blef han ögonblickligen stilla som om han blifvit vaggad till sömn i sin uppräta ställning. När damen fortsatte med ett högtidligt, upplyftande stycke, då strålade ormens ögon med förökad glans, han utspände sin hatt till det mesta möjliga och kroppen svällde upp af stolthet och glädje. En gång anslog hon med flit en rad falska toner. Då kröp ormen ihop och vred sig i smärta, som om den hade blifvit träffad af ett hårdt slag. Sålunda uppförde djuret sig fullständigt som en vanvettig musikälskare, ända tills den unga damen blef trött af leken och praktiserade sig längre och längre bort. Slut- ligen sprang hon in i rummet och stängde dörren, lämnande efter sig ormen, som sorgsen måste draga sig tillbbaka till sitt gömställe. Denna glasögonsormens kärlek för musik använder befolkningen sig af, när man vill fånga en orm. Om man upptäcker att en glasögonsorm söker sig bostad i närheten af ens hus, brukar man sända bud efter ett par ormtämjare. Den ena af dessa börjar då att spela en melodi nära det ställe, där man tror ormen vara dold. Det är alldeles likgiltigt hvad ormen för ögonblicket har för sig, ty till och med om han fått syn på ett byte, så fort han hör musik drages han oemotständligt dit. Den kryper då långsamt fram från sitt gömställe ända till den spelande. Medan den är helt upptagen af musiken, passar då den andre ormtämjaren på att bakifrån smyga sig på ormen, beväpnad med en handfull sand. I det ögonblick då ormen står alldeles orörlig, kastar mannen plötsligt sanden ned öfver ormens hufvud och ögon. Ormen faller då ögonblickligen i sin fulla längd till marken och blir liggande orörlig en sekund. Det gäller därför att vara snabb i vändningarna. Mannen griper ormen hårdt i nacken nedanför hufvudet. I yttersta raseri ringlar ormen sin kropp om angriparens arm, men till ingen nytta, ty den kan icke böja hufvudet och komma åt att bita. Om man genast önskar att utdraga gifttänderna, trycker angriparen sin tumme mot ormens strupe och tvingar 11 12

den därigenom att öppna munnen. Man kan då draga ut gifttänderna med en kniptång. Om djurtämjarne däremot önska att behålla ormen med gifttänderna, måste den andre karlen hjälpa till. Med våld afrullar han ormens kropp, som han stoppar i en korg (hufvudet fasthåller ännu den andre), på hvilken locket hårdt tillpressas så att ormen ej kan ringla sig ut igen. Slutligen kastas hufvudet in, locket tillslutes och ormen är fast. En mycket skicklig ormtämjare kan urföra denna handling ensam, men den är förenad med ganska stor fara. Sättet är följadne: Under det att mannen sköter instrumentet med den ena handen, kastar han sanden med den andra och griper ormen ögonblickligen. Det behöfs endast en half sekunds tvekan eller osäkerhet, och det är ormen som blir den härskande på slagfältet. Gifttänderna tagas ofta genast ut, oaktadt det finns ett knep, som man kan begagna sig af för att äfven utan hjälp få ormen placerad i korgen. Låt oss nämligen antaga att mannen håller ormens hufvud med den högra handen, omkring hvilkens arm ormen slingrar sin kropp. Han flyttar då den vänstra handen omedelbart under den högra, som släpper sitt tag, och afrullar därefter ett stycke af ormens kropp, som man kan se af figuren. Med den fria handen stryker han utefter den afrullade ormkroppen, hvars muskler därigenom slappas, och ormen förmår då icke att Ormtämjare leker med sina ormar. Redo att anfalla. slingra eller bugta sin kropp på denna bit. Den öfriga delen af kroppen behandlas på samma sätt, och man kan nu lätt kasta ormen i korgen. Samma förslappning af musklerna inträder, om man fattar ormen i stjärten och svänger den i luften som en piska. Men denna förslappning varar i båda fallen endast en kort stund. Om man vill förskaffa sig ormgift för att använda till medicinska ändamål, går man till väga på ett annat sätt än vi förut beskrifvit. Medan en person uppehåller ormens intresse med musik, ställer sig en annan framför djuret med ett starkt fat i handen; detta skall vara försedt ett starkt, genomborradt lock. Vid ett gifvet tecken upphör musiken. Ormen kastar sig i vildt raseri fram emot mannen som är honom närmast, denne skyddar sig med fatet och detta mottager angreppet. Giftet går igenom hålen på locket och ligger på fatet. 13 14

Giftet är en tjock vätska, som liknar ägghvita. Om en droppe däraf kommer i beröring med ett varmblodigt djurs blod, är det tillräckligt att förorsaka dess död. Trots alla de olika undersökningar man gjort, har man ännu icke kommit på det klara med hvari den egentliga orsaken till giftets förstörande kraft ligger. Den vanliga meningen är följande: Blodet består af en vätska (serum), hvari röda blodkroppar finnas. När ormgiftet kommer i beröring därmed, förorsakar det att denna vätska stelnar till en fast massa, och sålunda upphör blodomloppet. Andningen blir långsammare, hjärtat slår svagare, en förlamning inträder och offret faller i en slags vanmakt, något liknande den som infinner sig vid opiumförgiftning, och dör i detta tillstånd. I de flesta fallen afstannar andningen skenbart, innan hjärtat upphör att slå. Den angripna delen blir mörk och svullnar starkt, och stundom inträder förruttnelse genast. Det är egendomligt att om en orm blir biten af en annan tager den ingen som hälst skada däraf, då däremot dess gift är dödsbringande för hvarje annat varmblodigt djur. Orsaken härtill känner man icke; men man söker att förklara detta genom andra i princip liknande fall. Den mänskliga kroppen och i synnerhet matsmältningsorganerna innehålla många beståndsdelar, hvilka, om de tillfördes blodet i tillräckligt stor mängd, skulle förorsaka döden. Men i en frisk kropp arbeta alla de olika organen så, att dessa farliga beståndsdelar föras bort innan de tillförts blodet i allt för stor mängd. Det är mycket mindre farligt att inandas giftet. Det berättas sålunda om en vand opiumrökare, hvilken så småningom hade ökat på sin dosis i den grad, att han icke var i stånd att uppnå det saliga ruset utan mycket stort kvantum opium. Han önskade framkalla detta rus hastigt, men kunde icke uppnå det med vanlig opium. Så hittade han på att hälla en droppe ormgift i opiet. Verkningen motsvarade hans önskan. Ett enda drag var tillräckligt för att framkalla denna känslolöshet, i hvilken han kunde hvila i flera timmar som en död man. Hans blod hade naturligtvis varit mättadt med opium i så hög grad att detta nu verkade som ett slags motgift. Man iakttog en gång det sällsynta fallet hos en patient på ett lasarett i Calcutta, att hans blod var så opiummättadt, att moskiterna icke ville suga hans blod. Det berättas äfven om en opiumrökare som moskiterna inte kunde bita utan att de föllo druckna eller döda ned. Men för sanningen af denna historia kunna vi icke ansvara. Se här ännu ett exempel på hur opium kan motverka ormgift. En opiumrökare, hvilken bodde i en by, hade sitt tillhåll oftast i ett röknäste, som låg utanför byn. En mörk natt, då han vände tillbaka från nästet och han tungt stödde sig på sin käpp, blef denna plötsligt på ett obegripligt sätt dragen ifrån honom. Då han hörde ett prasslande ljud, stannade 15 16

han, och böjde sig edan och fick tag på sin käpp igen. Men åter blef den dragen från honom och åter fick han tag på den. Detta upprepades 2 á 3 gånger, så stapplade han hem och kom i säng. Men då han icke steg upp följande dag och grannarna ville undersöka orsaken härtill, fann man honom liggnade sanslös som om han vore död. Hans högra arm var förfärligt uppsvälld och alldeles svart. Två små svarta punkter med stelnadt blod syntes på handen. Käppen undersöktes, och den befanns vara full af rispor och småhål. Förklaringen är enkel. På sin vandring hem om kvällen hade den stackars mannen händelsevis kommit att stöta till en glasögonsorm med sin käpp. Denne hade då vändt sig om och bitit käppen, som ju var den egentlige fridstöraren. Då mannen fått tag på käppen, har han ånyo kommit att med den röra vid ormen, hvilken förnyat sitt angrepp. Slutligen måste emellertid ormen hafva bitit både handen och käppen, men till följd af sitt rus har mann en icke märkt det. Troligtvis har större delen af giftet kommit ut öfver käppen och endast en ringa del inträngt i såret. Emellertid visade den starkt uppsvällda armen, att mannen skulle fallit offer för bettet, om icke opiumruset skyddat honom. Mot en full dosis af ormgiftet finns intet medel som hjälper. Man har försökt många, men till ingen nytta. I Indien användes i synnerhet två medel mot ormbett, men intet af dem erbjuder någon verklig hjälp. Det ena medlet är den så kallade ormstenen, en slags porös stenart, hvilken när den genast lägges på det friska såret uppsuger något af blodet. Det andra medlet är en slags växt, ormrot kallad, som användes på olika sätt, t. ex. sålunda, att den sårade dricker en dekokt på den. Man har försökt att bränna såret, men det är endast möjligt, när såret är på yttersta spetsen af en lem. Sålunda blef en gång en engelsk läkare i Calcutta, medan han undersökte en fångad glasögonsorm, plötsligt biten i ena fingret. Lyckligtvis fick han ögonblicklig hjälp. Man lade ett hårdt förband om fingrets nedersta del och för säkerhets skull ett om handleden. Hela fingret till förbandet blef svart och uppsvälldt och det behöfdes endast att en enda droppe af detta förgiftade blod skulle sprida sig längre in i kroppen för att allt hopp skulle vara ute. Fingret skars upp på längden på flera ställen så att det förgiftade blodet kunde sköljas ut. Därefter brändes det upprepade gånger med ett starkt frätande medel, tills det blef hårdt och förvissnadt, utan en droppe blod. Men faran var ännu icke slut. Efter denna nervretande behandling inträdde en fullständig förslappning hos patienten. Man gaf honom starka upplifvande medel och tvingade honom att gå upp för att kämpa mot den inträdande slöheten, hvilken liksom vid opiumförgiftning är mycket farlig, om den får taga rik- 17 18

tigt öfverhand. Efter 24 timmar var patienten utom all fara men fingret blef obrukbart för all tid. Från Indien har man fasansfulla berättelser om personer, som hafva blifvit bitna af ormar i de stora öde skog arna, långt borta från bebodda trakter, och hvilka med hjältemodig kallblodighet hafva huggit af den skadade kroppsdelen med ett svärd. Följande historia visar kanske prof på än större kallblodighet. Den östbengaliska järnvägen går från Calcutta mot norr till den väldiga bergskedjan Himalaya. Nära Calcutta ligga stationerna ganska nära hvaranda, men en 10 mil högre upp ligga de långt åtskilda. På dessa platser ligga kolupplag i närheten af järnvägslinien för att användas, i händelse förrådet på tåget skulle taga slut. En mörk, dimmig natt, då vinden tjöt och regnet började upphöra, hjälpte lokomotivföraren eldaren att lasta kol från ett af dessa omtalta upplag på en kärra. Plötsligt kände han en stark genomträngande smärta i sitt ena finger. Då de skyndade efter ljus, sågo de en väldig glasögonsorm krypa omkring uppe på kolen. Den hade sökt skydd för regnet i upplaget, och då lokomotivföraren kom för att hemta kol, blef han anfallen. Hvad skulle de hjälpa sig med här i denna öde trakt? Och ingen tid att förlora! Om få sekunder skulle giftet icke vara att hejda. Mannen tänkte först att hugga af armen men med hvad? De hade inga redskap. Han kunde lägga armen på skenorna och låta eldaren köra tåget öfver den. Men om armen blef fasthängande aldrig så litet, var det dock nog för att giftet kunde sprida sig. Hur skulle han då bäst kunna hejda detta förgiftade blod? Alla dessa tankar flögo igenom hans hjärna hastigare än de låta sig omtalas. Plötsligt tog han ett hjältemodigt beslut. Han sprang bort till maskinen, slet upp ugnsdörren och stack in armen i elden. Han höll den kvar, tills armen var förbränd till armbågen, då svimmade han. Eldaren förde tåget till den närmaste stationen, hvarest den skadade fick den första hjälpen med förbindning. Därefter fördes han till Calcutta, hvarest han slutligen fullständigt kom sig. Se här ännu ett exempel, som visar att de indiska kvinnorna icke gifva männen efter i sinnesstyrka. Vi måste först underrätta våra läsare om, att i Indien bära kvinnorna ej någon fotbeklädnad. Vare sig de äro förnäma eller simpla, rika eller fattiga, om de trampa på det kalla marmorgolfvet eller det bara gruset alltid äro fötterna nakna. En afton gick en flicka på 12 14 år omkring i sitt rum med ett ljus i handen, utanför det öppna fönstret står en poppel som sträcker sina grenar ända in på fönsterkarmen. Plötsligt blir hon stående stilla, skälfvande i hela kroppen och ur stånd att få fram ett ljud.»mamma» ropar hon slutligen med kväfd röst, fortfarande stående orörlig med sin fot hårdt pressad mot golfvet. 19 20

»Ja, mitt barn», svarade denna från det närgränsande rummet.»jag jag trampar på en orm på dess hufvud.» Man kan förstå modrens förskräckelse hennes barn är i rummet bredvid, ännu är hon icke biten, men den minsta rörelse och hon ligger snart död.»var lugn mitt barn! Var lugn! Jag kommer var bara lugn. Rör dig icke. Jag kommer!» I det hon talar så för att ingifva sitt barn mod närmar hon sig försiktigt med ett ljus. Där stod nu flickan likblek i ansiktet med vildt stirrande ögon men alltjämt orörlig som en staty. Ormen hade ringlat sig rundt omkring hennes smalben, ända upp till kanten af hennes hvita klädning. Den vred och kämpade för att frigöra sitt hufvud, och om den hade varit något större, skulle det nog lyckats och den skulle då hafva bitit flickan ögonblickligen. Men hon pressade ned foten med hela sin kraft. Modren satte sin fot ofvanpå barnets och lade sin arm om hennes lif för att stödja henne och sålunda stodo de, båda två på ormens hufvud. Länge stodo de så i stum förskräckelse, ty det behöfdes ej mer än en liten rörelse af barnets fot och moder och barn skulle omkommit i hvarandras armar. Modren tryckte så mycket hon förmådde på flickans fot. Slutligen började ormen släppa sitt tag och modren ansträngde sina krafter med förnyadt hopp, ända tills ormen slugligen låg i en ring omkring dem. Hufvudet var då krossadt. Modren satt sig ned, tryckte sitt barn till bröstet och grät öfverljudt. Det har af gammalt väckt mycket uppseende att de indiska ormtämjarne synbarligen behandlade glasögonsormarna utan minsta fruktan, som om de vore alldeles oskadliga. Förut var den allmänna tron att ormtämjarne afbröto ormens gifttänder, innan de började lära dem konster, men detta är i regel icke fallet. Det hela beror på att de äga en så noga kännedom om ormens natur och vanor. Den egyptiska glasögonsormen är liksom den indiska känd från forntiden. Grekerna och romarne kallade den Aopis, egypternas namn för den var Ara. De gamla egypterna betraktade den som ett heligt djur, hvars bild inhöggs i templen och bars af konungen som tecken på hans höghet och värdighet. De egyptiska ormbesvärjarne hade uppnått stor ryktbarhet genom sitt herravälde öfver Aran. När de tryckte ormen på en viss fläck i nacken, blef den alldeles styf och orörlig som en käpp, och det är väl detta som gifvit anledning till den bibliska berättelsen om Aron, hvilken»kastade sin staf för Farao och stafven förvandlades till en orm». 21 22