Krä ver svär pä stä lldä frä gor På det tredje dialogmötet den 5 december växer irritationen över mötesordningen och att frågor aldrig hinner bli besvarade. JIMABs styrelseordförande Clive Sinclair-Poulton och bolagets vd Fred Boman fick svara på frågan om Kallak bara är det första steget mot ett Jokkmokks Mining District och jokkmokksborna fick veta varför pajalaborna applåderade när deras gruvbolag kom. För moderatorn Agneta Settervall blev kvällen bitvis tuff med en alltmer bångstyrig församling som börjar ifrågasätta saker och ting. Men hon slog fast att alla frågor kommer att få svar, förr eller senare, och därmed fick de 150 församlade låta sig nöjas. Under de två första mötena har vi fått kunskap om olika myndighetsroller men mötena har också handlat om misstro och tillit. Man måste kunna tro på den information man får om det ska bli kunskap. Det har blivit tydligt hur komplicerad process det här är. Det har också blivit tydligt hur komplex renskötseln är. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att en kommun har väldigt lite att säga till om. Tänk på var besluten fattas och var man kan påverka. Det är en mycket politisk process att ändra lagar, det går men det tar många år. Ni ska nu leva sida vid sida, år efter år i ovisshet. Vad behöver ni göra för att hantera alla spänningar som blir eftersom ni har så rejält olika uppfattningar, frågar Agneta Settervall och rekommenderar alla att läsa anteckningarna från tidigare möten på kommunens hemsida. Nytt dialogmöte i februari 2014 Kommunchefen Anders Nygårds konstaterar att det tredje dialogmötet inte blir det sista. Det finns jättemycket att prata om och därför har vi bestämt att vi ska fortsätta med ytterligare möten. Det har kommit många åsikter och det är berikande. Vi är tacksamma för alla synpunkter och tar hänsyn till dem i den fortsatta planeringen. Mycket frågor kan vi inte påverka men vi ska verkligen jobba för att få hit Eskil Erlandsson och Annie Lööf via landshövdingen, förhoppningsvis redan till dialogmötet i slutet av februari, säger Anders Nygårds. Sämetinget beväkär sämernäs rä tt Sametinget är en myndighet och folkrättsorganisation som tillvaratar samiska intressen och verkar för en levande samisk kultur. Som näring har renskötseln en särställning och har status som riksintresse ett faktum som dock verkar vara lätt att glömma när stora industrisatsningar är på gång. Anne Walkeapää och Laila Rehnfeldt är samhällsplanerare på Sametinget. De hanterar bland annat mark- och vattenfrågor som regleras i sametingslagen och regleringsbrev, och får ofta regeringsuppdrag att delta i olika arbetsgrupper, exempelvis med Boverket och Naturvårdsverket.
Sverige har ratificerat den internationella konventionen som ska stärka urfolks rättigheter, men vi ser att varken minerallag, miljöbalk eller plan- och bygglagen synkroniserar med de folkrättsliga konventionerna. Minerallagen är inte alls anpassad efter renskötseln eller de urfolksrättigheter som finns, säger Anne Walkeapää. Glömmer syftet med riksintresse Ett hundratal remisser landar på Anne Walkeapääs och Laila Rehnfeldt bord varje år, bland annat ska Sametinget samråda med länsstyrelsen inför en bearbetningskoncession. Vi i Sametinget bevakar att intressen tas tillvara. Det är främst områden av riksintressen vi ansvarar för. När vi får en remiss från länsstyrelsen tittar vi på miljökonsekvensbeskrivningen utifrån miljöbalkens tredje och fjärde kapitel. Vi har ingen aktiv roll enligt lag, men vi tittar hur bolaget lagt upp miljökonsekvensbeskrivningen och tillgodosett samebyarna intressen och vilka åtgärder de föreslår, förklarar Laila Rehnfeldt. Att inte lagstiftningen är synkroniserad med den internationella konventionen är ett problem. I prövningen av exempelvis vindbruk glömmer parterna ofta bort vad som är syftet med att utse riksintressen. Man tittar exempelvis på regeringens mål att producera 30 terawattimmar förnybar energi och glömmer vad som är kärnan i riksintressen och vad som är långsiktigt hållbart enligt naturresurslagen. Samernas har status som urfolk och det finns riksdagsbeslut att Sverige ska främja den samiska kulturen, säger Laila Rehnfeldt. Beso ksnä ringen vä xer Få vet hur mycket skatteintäkter besöksnäringen bidrar med till Jokkmokks kommun och hur många arbetstillfällen turismen bidrar till. Men det rullar på. I dag omsätter besöksnäringen 271 miljoner kronor och pytsar in närmare 17 miljoner till kommunkassan varje år. Besöksnäringen är riktig dålig på att ta plats och synas, hävdar Thomas Brandlöv, vd på Destination Jokkmokk. I dag arbetar 165 personer på helårsbasis inom besöksnärigen och ett hundratal företag är relaterade till besöksnäringen. Kikar man närmare på var en spenderad turistkrona hamnar blir det riktigt intressant: 24 % är logi, 22 % är shopping, 22 % hamnar i restaurangers kassor, 14 % på transport och drivmedel och 10 % läggs på livsmedel. Traditionella guideföretag får bara 7 procent av kronan, förtydligar Thomas Brandlöv.
Större än stålindustrin Besöksnäringen globalt är en av världens största näringar och omsätter ofattbara 837 miljarder Euro. Framtidsprognos är ganska god, plus 3 procents tillväxt årligen fram till 2030. Besöksnäringen beskrivs ofta som Sveriges, regionens och kommunens nya basnäring. Exportvärdet för Sverige är nästan 100 miljarder kronor. Jämfört med järn- och stålindustrin är besöksnäringen 45 procent större, säger Thomas Brandlöv. 34 miljoner potentiella besökare kan välja Sverige som besöksmål inom 3 år. Sverige är faktiskt populärt. Medan Norge är rankat på 44:e plats har Sverige klättrat upp till 19:e plats, förbi länder som Mexico och Kroatien. Ökat 74 procent på tio år År 2000 omsatte besöksnäringen i Norrbotten 2 miljarder. Under en tioårsperiod har omsättningen ökat med 74 % till 4,1 miljarder och antalet arbetstillfällen har ökat från 2 000 till 4 000. Men Norrbotten har satt ännu tuffare mål och vill göra en fördubbling av omsättning till år 2020, då siktet är inställt på 8,2 miljarder. Det finns många unga, kvinnor och personer med utländsk bakgrund inom besöksnäringen. Jämfört med stålindustrin som tar ett nytt processverk i drift, som får effekten att folk får gå, blir det inom besöksnäringen fler arbetstillfällen ju fler besökare. Största hotet är blind people och att vi själva inte ser vår egen potential, menar Thomas Brandlöv. Inspel frä n medborgäre Två medborgarinitiativ bidrog till kvällens samtal. Agneta Settervall läste upp en skrivelse av Apmut Ivar Kuoljok, ålderman i Sireges sameby. Gállok. Varför är arbete i den tilltänkta gruvan i Gállok, för 200 personer i 15 år, viktigare än de personer som har fast sysselsättning i rennäringen, en näring som bedrivits i tusentals år, utan att förstöra naturen. Samebyarna i Jokkmokk har över 500 medlemmar som på ett eller annat sätt är knutna till rennäringen och som även i fortsättningen vill behålla sin kultur och bedriva sin näring. Varför skall renskötarkulturen i Jåhkågaska sameby behöva vika för andra näringar och därmed förlora underlaget för sin fortsatta existens. Ungdomarna i Jåhkågaska har visat framtidstro. De har satsat hårt och stort för att få en bärkraftig renskötsel. De har planerat hur deras trånga betesmarker skall användas under olika årstider. Vattenfall har dämt sjöarna, där flyttningsvägarna gick. Med vatten på de svaga isarna på de uppdämda sjöarna, är det riskabelt och nästan omöjligt att använda de gamla flyttningsvägarna. Skogsbrukaet har tagit stora marker i anspråk, marker som fortfarande inte kan användas, flera tiotalsår efter ingreppen. Efetr 15 års gruvarbete finns bara djupa schakt och förstörda marker, sår som gjort stora förändringar i den omkringliggande naturen, genom dagbrott i de fjällnära vinterbetesmarkerna, skador som aldrig kan återställas.
Alla transporter av malmen från Gállok kommer att gå genom Sirges sameby. Det blir förödande för de vinterbetesgrupper som stadigvarande nyttjar betesmarker från Vajkijaur västerut mot Ridávárre och Nautijaur. Våra förfäder har flyttat upp till fjälls över sommaren och haft vinterbete för sina renar i det här området i flera tusen år. Det finns benämningar på fjäll och sjöar på det lulesamiska språket som berättar hur det såg ut i markerna för mycket länge sidan. Ovanför Sáltoluokta finns t.ex. Bietsávvre, som betyder Tallsjön. På kalfjället Ulldevis finns Juovvagielas, Steniga tallheden, och Guorbak, där skogen brann ner till grunden så att all växlighet försvann. Att det funnit tallskog på dessa områden för över två tusen år sedan, är vetenskapligt belagt. Lulesamiska talas ännu idag och är det språk som även jag pratar, vilket då också säger oss att lulesamiskan är ett gammalt språk. Högsta Domstolen har i Nordmalingdomen 2011 fastslagit rennäringens betesrätt ända ner till Bottenviken och att Samebyarna inom åretruntmarkerna, ovan odlingsgränsen, har ännu starkare rätt. Det är alltså fastslaget att samebyarna äger renbetet, laven. Då skall det inte vara så lätt för ett utländskt gruvbolag att bara komma och få rätt att ta och förstöra viktiga och oersättliga renbetesmarker. Att över huvud taget prata om att exploatera urgamla av hävd brukade fjällnära renbetesmarker, är som att väcka vrede hos de gamla gudarna, enligt vår tradition. Det mest anmärkningsvärda är att Sverige enligt minerallagen anser sig ha rätt att ge bort urinnevånarnas renbetesmarker för en billig penning till utländska profitsökande bolag. Det ser liksom ut, att malmen i Gállok är ett miljöfarligt mineral, som Svenska staten till varje pris vill ha ur landet och kan satsa miljarder för att underlätta bortförandet. Minerallagen måste skrivas om! Nej till gruvor i Jokkmokk! Jokkmokk 5 december 2013 Apmut Ivar Kuoljok, Renskötare och Ålderman i Sirges sameby. Lennart Martinsson beskrev historien Lennart Martinsson stod för det andra medborgarinitiativet och gav en detaljerad historisk skildring av samernas problem med svenska staten. 1520 bestämde Gustav Vasa att birkarlarna skulle ta ut skatt av samerna, som dessförinnan betalat skatt till både Danmark, Norge och Ryssland. Häradsrätten tog över lappskattelandet 1650 och dömde efter lagar och samernas sedvanerätt. Hundra år senare såg landshövdingar till att få tillgång till lappstaten utan laglig rätt, en strid som varade ända till slutet av 1800-talet. 1886 ändrade rennäringslagen samernas rätt radikalt. En kommitté kom fram till att samerna var på så låg nivå kulturellt sett att de inte kunde äga mark, säger Lennart Martinsson och beskriver målande århundraden av statliga övergrepp på samiskt ägande. Han citerar brandtalet som landshövding Lassinantti höll på sin tid i riksdagen: Om markerna kan användas till annat än renskötsel får lapparna flytta på sig, och konstaterar samtidigt att när 1886 års rennäringslag skrevs hade Sverige bara sju år tidigare upphört med 94 års slavhandel i S:t Bartolomei.
Det är bra att nya generationer vägrar och rör om i grytan så att etablissemanget får sig en näsknäppa nu och då. Det talas om att samerna har stora privilegier. Vilka är de privilegierna, undrar Lennart Martinsson. Demokräti ä r inte ä rftligt Eftersom jag är i demokratibranschen vill jag påminna alla om att yttrande- och åsiktsfriheten är hörnstenar i samhället, säger Stefan Andersson. Den senaste tiden har jag mött många som inte vill och vågar säga var de står i gruvfrågan, som är rädda för repressalier och att få mellankollegiala problem på sina arbetsplatser. Det här naggar de demokratiska spelreglerna i kanten. Demokrati är inte ärftligt. Alla ska få tycka och säga vad man vill och få respekt för det. Det är en vädjan från mig som politiker. Då tror jag att vi alla får ett lyckligare samhälle. Frä gor och synpunkter Vad har kommunen för vision om det inte blir någon gruva? Stefan Andersson, kommunalråd, Jokkmokks kommun: Vi i den politiska majoritetet har tagit ställning, vi är positiva till gruvnäring i Jokkmokk men inte utan villkor. Naturligtvis forsätter vi att arbeta med utvecklingsfrågor. Vi vill skapa ett attraktivt samhälle och då räcker det inte bara med arbetstillfällen. Därför satsar vi nu till exempel på en bättre kulturskola och en mängd andra av saker. Många lägger frågan om arbetstillfällen på kommunen, men om kommunen ska stå för att skapa arbetstillfällen slösar vi skattepengar. Det är inte bara kommunens uppgift. Kulturskolan tror jag är en sak kommunen ska ta fasta på. Det saknas kunskap om samernas situation och här kan Jokkmokk göra en stor insats. Jokkmokks kommun är delägare i Samernas Utbildningscentrum och bidrar årligen med 250 tkr av 11 miljoner. Jokkmokk kommun skulle kunna utveckla samiska läromedel för att undervisa om samisk kultur. Vi kan jobba tillsammans. Hade Jokkmokk 1993 visat samma fina inställning hade vi haft en arbetsplats med 40 arbetstillfällen i Jokkmokk Sametinget. Stefan Andersson: Jag förstår inspelet om att kommunens summa till Samernas Utbildningscentrum borde höjas. Jag vill påminna om att en hel del av Kultur och Fritids budget går till att driva evenemang med samisk anknytning. Men säkert kan mycket bli bättre. Hur ser framtiden ut för JIMAB? Fred Boman, vd JIMAB: Bolaget JIMAB fokuserar på järnmalmsfyndigheter och söker alltid nya möjligheter. Det finns andra projekt vi undersöker men de flesta kanske inte blir något. Vi har ett systerbolag som har undersökningstillstånd för koppar, zink och bly men det är inte gjort så mycket
på de områdena. Tittar man runtom i Sverige är det faktiskt sällan det blir träff. Kallak är ett undantag. Kallak är vårt flaggskepp. Är er vision att gå vidare, vill ni ha ett jätteområde? Fred Boman, vd JIMAB: Vår vision sträcker sig till Kallak. Ett steg i taget. JIMABs Clive Sinclair-Poulton ville ha dialog med samebyarna. Läste på Bergsstatens hemsida att nu vill JIMAB ha ett nytt undersökningstillstånd. Om jag var skeptisk till dialogen då, är jag ännu mer skeptisk nu. Det finns en pressrelease om Jokkmokk Mining District, att det är en tydlig vision och det hänvisas också till infrastruktur. När man söker i Bergsstatens diarium kan man se att JIMAB har många provområden. Norrbotten Mining AB, som har samma styrelse, adress och VD som JIMAB, har undersökningstillstånd för en uranfyndighet i Kuorpak. Ska Kallak bara bli den första gruvan i ett stort gruvområde? Hur ser kommunen på uranbrytning? Clive Sinclair-Poulton: Vi ansökte om undersökningstillstånd för två år sedan. Vi tror det finns en stor potential här, men i nuläget koncenterar vi oss bara på Kallak och järnmalsmsbrytning. Vi ser att det finns en potential för andra mineraler så småningom men det finns inga planer nu. Först ska Kallak bli verklighet. Om Kallak blir riktigt bra då tittar vi på andra fyndigheter av andra metaller. Vi vill utveckla sakta och tar ett steg i taget. Det är bra om folk är bekväma med våra planer. Stefan Andersson: För uranbrytning finns ett fullmäktigebeslut, ett klart nej. Där har en kommun rätt att säga nej. Agneta Settervall: Ur medborgarsynpunkt är det uppenbart att man kan googla den här typen av frågor. Det väcker frågor som: Vad menar de egentligen? Jag tror det är viktigt att ni framöver har samtal om sånt här. Hur ser kommunen på ett Jokkmokk Mining District: Stefan Andersson: Vi tar inte beslut i klump, då skulle vi ha problem. I vårt parti är vi positiva till den här etableringen inte till tolv eller fyra. Vi är beredda att ta ett nytt ställningstagande om det blir aktuellt. Agneta Settervall: Jag vill påminna om att en kommun inte har möjlighet att säga nej. Vill ni bråka, så bråka med rätt instans: riksdagen. Infrastrukturen, vem ska betala den? Bolaget eller staten? Fred Boman, vd JIMAB: Det är brukligt att Trafikverket tittar på infrastruktur och frakter. Där finns ett brett spann av möjligheter. I vissa fall kräver Trafikverket att bolaget ska betala allt, i andra fall dela på kostnaden. I dagsläget vet vi inte. Jag vill ha svar på frågan om strategiplanen i Jokkmokk, vad menar man med att förbättra möjligheterna för företagsamhet? Stefan Andersson: Strategiplanen som är fastslagen av fullmäktige ska förbättra den interna koordineringen så att vi blir snabbare och bättre på att hantera etableringar. I samråd med Strukturum diskuterar vi etableringspropekts där vi ska jobba för att få hit etableringar. Kommunen hanterar kommunala frågor medan Strukturum hanterar företagsutveckling, däribland headhunting av etableringar. Det finns en tydlig skiljelinje där vi slagit fast olika områden, där exempelvis infrastruktur, tomter och taxor är kommunens ansvar.
Hur ser kommunen på eventuella hälso- och miljörisker när de ställer sig positiv till en gruvetablering? Stefan Andersson: Jag är glad att frågan kom. Hälso- och miljörisker nämns ofta i Kallakdebatten som en lokal fråga. Jag kan se att Sverige är en av världens bättre gruvnationer med relativt stark lagstiftning och tänker därför att det är bättre att brytningen sker här än i många andra länder. Märk väl att inget riksdagsparti är mot mineralutvinning. Jag har stort förtroende för Mark- och miljödomstolens kompetens, och vi förlitar oss på att de fattar ett klokt beslut. Annie Arnqvist, stadsarkitekt, Jokkmokks kommun: Kommunen kommer ur samrådsperspektiv att lyfta de hälso- och miljöfrågor som blir aktuella. Agneta Settervall, moderator: Frågan om vems land och hur ska ni kunna leva här där det finns både urfolksrättigheter och nyinflyttade är en oerhört stor diskussionsfråga. Lars Anders Baer: Jag vill inte låta som en prost. Det är viktigt att understryka att vi lever här med en historia där vi inte alltid varit lika nära varandra som i dag. Genom tiderna har konstigheter hänt som är svåra att rätta till. Det går alltid att provocera fram konflikter. Det gäller att tänka lite klart, lite smart, och inte gå i fällan att börja bråka om vem som var först och vem som var sist. Alla måste hålla sig till lag och rätt. Kallak ligger på privat mark, vägarna på mark som ingen formellt äger och som staten förvaltar. Vi har hamnat lite i onödig konflikt. Vi ska inte försöka gömma undan historien, vi kan konstatera vad som hänt men sen måste vi göra det bästa av saker och ting. Tittar man på jakträtt, som i grunden är en jobbig konflikt, är ett mål nu uppe i Gällivare tingsrätt. Det är viktigt i en rättstat att alla innehar respekt för varandras åsikter. Det är lättare att skapa bråk och konflikter än att göra det motsatta. Det är bra att kommunen tagit det här initiativet, det är bra att prata öppet och ta diskussionen om känsliga och jobbiga frågor. Lagar kan ändras men det tar tid. Det går alltid att göra värre genom att smutskasta varandra eller blåsa till strid. Hur kunde gå så fel här när det gick så rätt i Pajala. Var det aldrig problem med renskötseln där? Bengt Niska, f.d. kommunalråd Pajala: Jag är här därför att JIMAB vill veta hur processen gått i Pajala. Jag var kommunalråd i Pajala tio år, under en tid då kommunen under femtio år präglats av av nedåtgående trend. 2003 reste vi till riksdagen i Stockholm med 120 skolbarn från Pajala, Övertorneå och Överkalix och sa att: nu är klockan fem i tolv. Det gick tre-fyra år, sen kom att amerikanskt gruvbolag och ville se gruvfyndigheten som LKAB ratat i början av 1970-talet. I bygden levde en dröm att få igång gruvnäring som skapar jobb. En stor del pendlade till Kirunagruvan. Från 1953 hade kommunen minskat från 15 400 till 6 300 invånare, mer än en halvering. I Kaunisvaara som hade 700 fanns bara 130 invånare kvar 2006, det sista barnet var fött 2001. Det var inte så svårt för gruvbolaget att berätta om gruvan och att de ville anställa 600-700 man. De möttes av applåder. Människor hade sett att det inte går att leva i ett rent helvete heller. Det är bakgrunden till positivismen som har präglat och präglar gruvnäringen i Pajala. 2010 togs första spadtaget. Om vi inte haft gruvetableringen hade vi redan nu varit 550 färre. Nu har vi ökat befolkningen något, det kunde ha varit mer om samhället klarat av utmaningen att bygga bostäder. 1 700 står i bostadskö. Trots detta har vi kunnat parera befolkningsminskningen. Den yngre befolkningen påverkar barnafödandet positivt. Att allt gått så väl beror på att människor förstod att utvecklingen ledde till utplåning av det som en gång var ett starkt kulturlandskap med många näringar. Det är stor skillnad mellan Jokkmokk och Pajala, det går inte att jämföra. Här i Jokkmokk finns 500 medlemmar i samebyar och mycket renar. Unesco har sagt att renskötarkulturen i Laponia är
viktig. Högsta domstolen har sagt att renskötseln äger betet med laven. Större renhjordar behöver bete, numera finns just inga alternativa områden på grund av skogsbruket och Vattenfall, 13 kraftverk med överdämda sjöar och älvar. Jag har sysslat med renskötsel hela mitt liv, förut fanns alternativa renbeten, numera finns bara några ställen kvar. Skogsbruket har tagit hänsyn, med dem har vi haft bättre samråd. Lars Anders Baer: Jokkmokk har en hel del att lära av Pajala, även om renskötseln i Pajala har påverkats av andra historiska omständigheter som gör det svårt att jämföra. Att starta en gruva i Luleå är rent juridiskt mycket lättare än ovanför odlingsgränsen. Det är viktigt att vi lär av Pajala och Kiruna. Jokkmokk är ett gammalt gruvdistrikt, liksom Pajala där malm bröts på 1600- och 1700-talen. Jag tror det är viktigt att beakta det vi kan lära av varandra. Jokkmokks ekonomi är ansträngd och jag förstår att såna här tillställningar inte är gratis. Det är gruvetableringen som skapat oro i kommunen. Vi ska absolut fortsätta att träffas men jag tycker att gruvbolaget ska betala kostnaden. Fred Boman, vid JIMAB: Ett riktigt bra förslag. Förutsatt att kommunchefen accepterar så betalar JIMAB för kommande medborgardialoger nästa år. Vi borde få möjligheten att se i Pajala. Har kamrater från södra Sverige som varit upp och sett och fått en helt annan bild på ort och ställa än via media. Fred Boman, vid JIMAB: Vi har haft möten med närliggande byar och kommer att bekosta en bussresa till Pajala efter årsskiftet. Jag känner mig sorgsen över vilka val och möjligheter vi har. För att få jobb är det enda val vi har att exploatera naturen väldigt hårt. I ett gammalt tidningsklipp från 1978 sa kommunalrådet att Jokkmokks kommun går i konkurs om inte vattenkraftutbyggnaden får fortsätta. Så har det alltid varit. Jag känner vrede och är djupt bekymrad att vi måste exploatera för att överleva. Det är dags att hitta en tredje väg. 1982 ändrade moderaterna mineralskatten. Det visar att det är möjligt att ändra minerallagen. Jobba för att få hit ministrarna. Se till att ändra lagen och även de olägenheter som kan bli, se till att vi kan kompenseras. En kommun är ingen arbetsgivare, det är något vi röstat fram. De enda som kan påverka vår utveckling är vi själva. Som småföretagare måste vi kläcka idéer. Vad kan vi göra som småföretagare? Gruva är okey, men till vilket pris? Hur mycket får gruvan ta av naturen och hur mycket ska den ge tillbaka? Från sametinget och samiskt håll sägs att det här är samernas land som andra inkräktar på. Vi som bor här och inte är samer vill gärna se att vi lever i Sverige och med svensk lagstiftning. Hur ska vi upprätthålla en normal fungerande demokrati om vi inte kan leva tillsammans? I dag finns minst 20 olika etniciteter i kommunen. Vi måste dela på allt det här. Frågan är hur vi ska fungera ihop om vi inte ser på allt som ett gemensamt ägande?
Mä ngä ä sikter och fo rsläg Diskutera en stund i mindre grupper, gärna med folk som inte tycker som ni, uppmanade moderatorn Agneta Settervall. Många tog henne på orden medan andra valde att gå. Med glimten i ögat väckte Lars Anders Baer ett radikalt förslag: Varför kan inte Jokkmokk öppna en digital gruva, för det behövs inga tillstånd vi kan logga in oss på en server i London för säkerhets skull. Där skulle vi kunna testa olika scenarier på hur det kan gå, åt både det bättre och sämre hållet, föreslog han. Förslaget väckte intresse. Jag håller med, att titta närmare på olika scenarier med och utan gruva är jätteviktigt. Vi behöver bena ut vad alternativen är. Vad innebär ett Jokkmokk Mining District och vad väljer vi i så fall bort. Vi måste tänka steget längre, kanske vi kan ha tematisk forskning och temadiskussioner i mindre grupper om hur vi kan ta tillvara våra lokala förutsättningar, tyckte en av deltagarna. Fler förslag och reflektioner Det behövs mera idéer, galna entreprenörer och brainstorm för att hålla dialogen igång. Vi har exploaterat nog. Vi måste hitta andra mer hållbara vägar, tänka stort och inte låsa oss ha lite crazy idéer. Skulle vara spännande om en framtidsgrupp kunde jobba vidare. Inför jubileumsmarknaden var chefen för Vasaloppet här och ville ha ett samarbete med Jokkmokk, men den idén har aldrig spunnits vidare på. Skulle önska att någon på kommunen gjorde det. Fånga upp medborgaridéer, tänk nytt, tänk större. Jokkmokk är ett fantastiskt varumärke. Jag tycker att vi även kan ha en gruva. Jag har ett förslag till nästa medborgardialog. Ta hit föreläsaren och historikern P-O Tidholm att berätta om koloniseringen av Norrland. Det är en sedelärande historia. Som nyinflyttat har jag ett annat perspektiv på Jokkmokk. Finns det möjligheter för Jokkmokk att få ut mer från det som redan finns, till exempel från kraftverk och industrier. Jokkmokk har hög BNP, ändå har kommunen dålig ekonomi. Går det att kämpa för att få mer? Jag har bott i Jokkmokk i 80 år och har aldrig märkt eller upplevt några konflikter, hela samhället har varit sams. Varför händer det nu? Det måste finnas något annat inslag, det kan inte bara vara gruvan? Vill passa på att tacka för tre trevliga möten. Lite tråkigt att vi blivit färre deltagare. Antagligen är folk nöjda. Bra möten, jag hoppas vi kan fortsätta prata öppet med varandra. En sak jag funderar mer och mer över. Hur kan turismen utvecklas i Jokkmokk, det kräver också stora arealer. Går det att få samarbete där med olika näringar? Finns ordspråk enade vi stå, söndrade vi falla. Det finns en tendens att åberopa gamla oförätter. Det är en utmaning. Jättebra möte, ser fram emot nästa. Bra att vi vågar ha dialog. Jag har lärt mig mycket på alla tre möten, vilket är en förutsättning om man ska klara av att lyssna på någon som inte tycker som en själv.
Det vore intressant att höra berättelser om varför människor flyttar till Jokkmokk. Bra med möten, men de vore kanske vara på annat sätt. Visst är det bra att ställa många frågor, men man måste ändå få någon typ av svar. Tror konflikten handlar i grunden om hur vi värderar olika arbeten. För gruva handlar om arbete för mig, mot gruva handlar om deras arbeten. Bra möten, tack till kommunledningen som tagit initiativet. Om hela samhället kan prata med varandra, respektera och diskutera med varandra trots olika åsikter kan vi komma till ett slut på det hela. Bra och intressanta möten. Ganska intressant att lyssna på alla som talar om att vi måste hitta på nya saker och nya näringar. Det viktiga är: vem ska köpa min produkt, vem ska betala för att vi ska kunna leva och bo här? Marknaden finns knappast i Jokkmokk, vi är omvärldsberoende. Många innovationer är unika men det är sällan någon som köper dem. Känner igen mycket av diskussionerna om att hitta på från mötena från Nimek-tiden. Det ledde inte fram till så mycket. Jättebra möten men det är för mycket fokus på ja eller ner. Det behövs mer diskussion om både och, och om lösningar. Om transporterna är ett problem, hitta en lösning på det. Jag tycker vi tänker lite smått, att allt ska betalas ur Jokkmokks kommuns kassa. Hitta lösningar på transportproblemen så att även rennäringen fungerar. Om det blir en gruvnäring beror på om de kan klara av alla tillstånd. I det här läget är kreativt tänkande på lösningar det viktigaste för framtiden. Jag är riktigt pessimistisk. Kunskapskanalen visade programmet Framgångsfällan, som fick mig att tänka till och reagera. Jag som renskötare känner ansvar för miljöaspekten världen över. Vi håller på att passera vad markerna och världen tål. Ur miljöperspektiv blir jag mer och mer bekymrad över vår miljö ser ut. Stefan Andersson säger nej till urangruva. Det är positivt tänkande. Har vi mod och styrka att gå i bräschen och dra i bromsen redan nu, att säga stopp. Det är positivt om Jokkmokks kommun säger sig vara skeptiska till vad som händer nu. De här mötena är både bra och dåliga. Den här lilla stunden har vi pratat mer än på hela kvällen. I Jokkmokks kommun har Vattenfall fått skövla utan att betala för sig, det har funnits skogsproduktion i många år och även sågindustri, inget av detta har kommunens styrande tagit reda på. Arjeplog och Arvidsjaur hade inget, men där har biltester skapat enorma möjligheter. Det finns flygplats, K4 med en massa anställda och de jobbar för att få dit grejer. Här i Jokkmokk har vi suttit på en guldgruva men de styrande har inte gjort ett förbannade dugg. Flygplats med centralhall finns, varför inte jobba så att den kan nyttjas för civilt flyg. RFN-basen hade kunnat vara kommunens. Hur skulle en så stor organisation som Sametinget kunnat ta sig hit om det inte finns förbindelser. Varför kommunen inte har jobbat med Sametinget är förvånansvärt. Verkar som att många kallar Jokkmokk för sameland, jag vill kalla det renens land. Här har renen betat i tusentals år. Jag vill ödmjukast tacka för allt intressant jag fått ta del av ikväll. Jag är inflyttad jokkmokkare, det är ett trevligt och mycket bra ställe att bo på. Jag är ursvensk och tycker att det är fruktansvärt tråkigt att nu bli kallad invandrare.
Jag skulle vilja se Kent Oskarsson leda ett glesbygdsuppror. Knyt ihop Jokkmokk till en ekokommun och ta reda på vad vi har för ansvar när vi är en ekokommun. Dämpa farten mot det svarta hålet det är det som aktivisterna i Kallak slåss för. Jag är otroligt tacksam att vi kan sitta här och ha olika åsikter, att vi törs använda yttrandefriheten. Jag tycker nog inte det är så splittrat trots allt. Jag gillar inte polariseringen i samhället, jag vill att vi ska vara sams och tycka om varann, jag tycker inte samer eller renskötare är något hot mot Jokkmokk, snarare en av förutsättningarna för att få Jokkmokk framgångsrikt. Vi vill inte ha konflikt, vi vill ha dialog, därför är de här sammankomsterna viktiga. Vi behöver tala mer. Jag här glad att kommunen arrangerat det här. Moderatorn har haft ett tufft jobb, hon har gjort det bra. Gruvfrågor är inte svart eller vita. Det är ingen som ifrågasätter det. Stefan Andersson: Jag vill hastigt bemöta några av tidigare utspel. Årligen får kommunen 20 22 miljoner kronor i bygdemedel tack vare vattenkraften, pengar som går till infrastruktur, sportanläggningar och annat. Arjeplog har en mycket värre situation än Jokkmokk. Men jag uppskattar verkligen engagemanget. Det är med glädje jag ser fram emot en massa nya kommunpolitiker. Kör, så gör vi det här tillsammans!