2005/20 Riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott

Resolution 2005/20 Riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd som erinrar om sin resolution 1996/16 av den 23 juli 1996, genom vilken rådet uppmanade generalsekreteraren att fortsätta att främja användningen och tillämpningen av Förenta nationernas standarder och normer vid förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål, som också erinrar om sin resolution 2004/27 av den 21 juli 2004 om riktlinjer om rättskipning för barn som blivit offer för eller vittnen till brott, genom vilken rådet uppmanade generalsekreteraren att sammankalla en mellanstatlig expertgrupp i syfte att utarbeta riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott, som vidare påminner om generalförsamlingens resolution 40/34 av den 29 november 1985, genom vilken församlingen antog deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk, som bifogades resolutionen, som påminner om bestämmelserna i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av generalförsamlingen genom dess resolution 44/25 av den 20 november 1989, i synnerhet artiklarna 3 och 39 i denna, samt bestämmelserna i det fakultativa protokollet om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi, som antogs av församlingen genom dess resolution 54/263 av den 25 maj 2000, i synnerhet artikel 8, som medger att rättskipning för barn som blivit offer för eller vittnen till brott måste garanteras, samtidigt som de anklagades rättigheter måste säkras, som också medger att barn som blivit offer eller vittnen är särskilt utsatta och behöver ett särskilt skydd, hjälp och stöd som passar deras ålder, mognadsnivå och unika behov för att förhindra att de drabbas av ytterligare lidande och trauma som en följd av sitt deltagande i det straffrättsliga förfarandet, som är uppmärksamt på de fysiska, mentala och känslomässiga följderna av brott och viktimisering för barn som blivit offer eller vittnen, i synnerhet i fall som inbegriper sexuellt utnyttjande, som också är uppmärksamt på att det är nödvändigt för ett effektivt åtal att barn som blivit offer eller vittnen deltar i ett straffrättsligt förfarande, i synnerhet i fall där barnet kan vara det enda vittnet, som erkänner de ansträngningar som International Bureau for Children s Rights (IBCR) [internationella byrån för barnets rättigheter] gjort, som lagt grunden för ett utarbetande av riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott,

som med uppskattning noterar arbetet vid den mellanstatliga expertgruppens sammanträde för att utarbeta riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott, som hölls i Wien den 15 16 mars 2005, till vilket den kanadensiska regeringen tillhandahöll resurser utanför budgeten, och noterar den mellanstatliga expertgruppens rapport, 1 som noterar rapporten från FN:s elfte kongress om brottsförebyggande och straffrättskipning, som hölls i Bangkok den 18 25 april 2005, beträffande punkten med titeln Making standards work: fifty years of standard-setting in crime prevention and criminal justice [Att få normerna att fungera: femtio år av standardisering inom förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål], som välkomnar Bangkok Declaration on Synergies and Responses: Strategic Alliances in Crime Prevention and Criminal Justice [Bangkokdeklarationen om synergier och reaktioner: strategiska allianser inom förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål], 2 som antogs vid högnivåmomentet i FN:s elfte kongress om förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål, i synnerhet punkterna 17 och 33, där betydelsen av stöd och hjälp till vittnen till och offer för brott erkänns, 1. som antar de riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott som bifogas denna resolution, som en värdefull ram som kan hjälpa medlemsstaterna att förbättra skyddet inom det straffrättsliga systemet av barn som blivit offer eller vittnen, 2. som uppmanar medlemsstaterna att, där så är lämpligt, stödja sig på riktlinjerna vid utvecklingen av lagstiftning, förfaranden, politik och praxis för straffrättsliga förfaranden som rör barn som blivit offer eller vittnen, 3. som uppmanar de medlemsstater som har utarbetat lagstiftning, förfaranden, politik eller praxis för ärenden där barn blivit offer eller vittnen att på begäran, och där så är lämpligt, tillhandahålla andra stater information och bistå dessa vid utarbetande och genomförande av utbildning eller annan verksamhet i samband med tillämpningen av dessa riktlinjer, 4. som uppmanar FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå att, på begäran och inom tillgängliga resurser utanför budgeten, varvid användning av tillgängliga resurser från byråns ordinarie budget inte ska uteslutas, 3 ge medlemsstaterna tekniskt stöd och rådgivning för att bistå dem i tillämpningen av riktlinjerna, 5. som ber generalsekreteraren att garantera största möjliga spridning av riktlinjerna bland medlemsstaterna, organen inom nätverket för FN:s program för förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål och andra internationella och regionala organisationer och frivilligorganisationer samt institutioner, 6. som rekommenderar medlemsstaterna att uppmärksamma relevanta statliga organisationer och frivilligorganisationer samt institutioner på dessa riktlinjer, 1 E/CN.15/2005/14/tillägg 1. 2 A/CONF.203/18, kapitel I, resolution 1. 3 Denna nya formulering utgör ingen grund för ökning av den ordinarie budgeten eller begäran om ytterligare ökningar.

7. som uppmanar organen inom nätverket för FN:s program för förebyggande av brottslighet och rättskipning i brottmål att ge utbildning enligt riktlinjerna och att konsolidera och sprida information om framgångsrika modeller på nationell nivå, 8. som uppmanar generalsekreteraren att rapportera om genomförandet av denna resolution till Kommissionen för brottsförebyggande och straffrättskipning vid dess sjuttonde sammanträde om genomförande av denna resolution. Bilaga Riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott I. Mål 1. I dessa riktlinjer om rättskipning för barn som blivit offer för eller vittnen till brott föreskrivs god praxis baserad på samstämmigheten i fråga om det aktuella kunskapsläget och de relevanta internationella och regionala normerna, standarderna och principerna. 2. Riktlinjerna bör genomföras i enlighet med relevant nationell lagstiftning och relevanta rättsliga förfaranden samt med hänsyn till rättsliga, sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Staterna bör dock oavbrutet försöka övervinna praktiska svårigheter vid genomförandet av riktlinjerna. 3. Riktlinjerna utgör en praktisk ram för att uppnå följande mål: (a) Att vara behjälpliga vid översynen av nationella och inhemska lagar, förfaranden och metoder så att dessa medför en garanti för respekt för rättigheterna för barn som blivit offer för eller vittnen till brott och bidrar till ett genomförande av konventionen om barnets rättigheter 4 av parterna i nämnda konvention. (b) Att bistå regeringar, internationella organisationer, offentliga förvaltningar, frivilligorganisationer och samhällsbaserade organisationer och andra berörda parter i deras utformande och genomförande av lagstiftning, politik, program och praxis som omfattar centrala frågor i samband med barn som blivit offer för eller vittnen till brott. (c) Att vägleda specialister och, där så är lämpligt, volontärer som arbetar med barn som blivit offer för eller vittnen till brott i deras dagliga verksamhet inom rättsprocesser för vuxna och ungdomar på nationell, regional och internationell nivå, i enlighet med deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk. 5 (d) Att bistå och stödja personer med denna uppgift i omsorgen om barn som blivit offer för eller vittnen till brott. 4. Vid genomförandet av dessa riktlinjer bör man inom varje jurisdiktion se till att lämplig utbildning, urval och förfaranden inrättas för att skydda och uppfylla de särskilda 4 Generalförsamlingens resolution 44/25, bilaga. 5 Generalförsamlingens resolution 40/34, bilaga.

behoven hos barn som har blivit offer för eller vittnen till brott, när viktimiseringens natur påverkar olika kategorier av barn olika, som sexuella övergrepp mot barn, i synnerhet flickor. 5. Riktlinjerna täcker ett område där kunskapen och praxisen ökar och förbättras. De är varken avsedda att vara uttömmande eller att hindra ytterligare utveckling, förutsatt att utvecklingen överensstämmer med underliggande mål och principer. 6. Riktlinjerna bör också tillämpas vid förfaranden inom informella och hävdvunna rättssystem, som reparativ rättvisa, och på icke straffrättsliga juridiska områden, inbegripet men inte begränsat till vårdnad, skilsmässa, adoption, skydd av barn, mental hälsa, medborgarskap och invandrings- och flyktinglagar. II. Särskilda hänsyn 7. Riktlinjerna har utarbetats på grundval av följande: (a) FN:s ekonomiska och sociala råd känner till att miljontals barn över hela världen lider skada till följd av brott och maktmissbruk och att dessa barns rättigheter inte har fått tillräckligt erkännande, och att de kan lida ytterligare skada genom att delta i rättsprocessen. (b) Rådet inser att barn är utsatta och kräver ett särskilt skydd som passar deras ålder, mognadsnivå och individuella särskilda behov. (c) Rådet inser att flickor är särskilt utsatta och kan diskrimineras på alla nivåer i rättssystemet. (d) Rådet bekräftar att allt måste göras för att förhindra viktimisering av barn, däribland ett genomförande av riktlinjerna för förebyggande av brottslighet. 6 (e) Rådet är medvetet om att barn som blivit offer eller vittnen kan lida ytterligare skada om de med orätt betraktas som brottslingar när de i själva verket är offer eller vittnen. (f) Rådet påminner om att konventionen om barnets rättigheter föreskriver krav och principer för att garantera ett effektivt erkännande av barnets rättigheter och att deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk föreskriver principer om att ge offer rätten till information, deltagande, skydd, ersättning och stöd. (g) Rådet påminner om internationella och regionala initiativ till genomförande av principerna i deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk, inklusive Handbook on Justice for Victims [Handboken om rättvisa för brottsoffer] och Guide for Policy Makers on the Implementation of the United Nations Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crimes and Abuse of Power [Vägledning för beslutsfattare om genomförande av FN:s deklaration om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk], båda utfärdade 1999 av FN:s organ för narkotikakontroll och brottsbekämpning. 6 Resolution 2002/13, bilaga.

(h) Rådet erkänner ansträngningarna från IBCR:s sida, som lagt grunden för ett utarbetande av riktlinjer om rättskipning i ärenden som rör barn som blivit offer för eller vittnen till brott. (i) Rådet tar hänsyn till att ett bättre gensvar i fråga om barn som blivit offer för eller vittnen till brott kan göra barn och deras familjer villigare att avslöja fall av viktimisering och få dem att stödja rättsprocessen i högre grad. (j) Rådet påminner om att rättskipning för barn som blivit offer för eller vittnen till brott måste garanteras, samtidigt som de misstänkta och de fällda gärningsmännens rättigheter måste säkras. (k) Rådet tar hänsyn till mängden av olika rättssystem och traditioner och noterar att brottsligheten blir alltmer gränsöverskridande till sin natur och att det finns behov av att se till att barn som blivit offer för eller vittnen till brott får samma grad av skydd i alla länder. III. Principer 8. I enlighet med internationella instrument och framför allt med konventionen om barnets rättigheter, som speglar det arbete som utförs av kommittén för barnets rättigheter, och för att garantera rättigheter för barn som blivit offer för eller vittnen till brott, måste specialister och andra med ansvar för dessa barns välbefinnande respektera följande övergripande principer: (a) Värdighet. Varje barn är en unik och värdefull människa, och som sådan ska hans eller hennes individuella värdighet, särskilda behov, intressen och privatliv respekteras och skyddas. (b) Icke-diskriminering. Varje barn har rätt att behandlas rättvist och lika, oavsett hans eller hennes eller en förälders eller vårdnadshavares ras, etnicitet, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åsikt, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionshinder, födelsestatus eller annan status. (c) Barnets bästa. Samtidigt som misstänkta och dömda gärningsmäns rättigheter bör säkras måste varje barns bästa sättas i första rummet. Detta inbegriper rätten till skydd och till möjligheten till en harmonisk utveckling: (i) Skydd. Varje barn har rätt att leva och överleva och att skyddas från alla former av lidande, övergrepp och försummelse, inbegripet fysiska, psykiska, mentala och känslomässiga övergrepp och försummelser. (ii) Harmonisk utveckling. Varje barn har rätt till möjligheten till en harmonisk utveckling och till en levnadsstandard som är tillräcklig för en fysisk, mental, själslig, moralisk och social utveckling. Om ett barn har traumatiserats ska alla åtgärder vidtas för att barnet ska utvecklas på ett hälsosamt sätt. (d) Rätten till medverkan. Varje barn har, i enlighet med nationell processrätt, rätt att fritt och med egna ord uttrycka sina synpunkter, åsikter och övertygelser, och att vara särskilt delaktig i beslut som påverkar hans eller hennes liv, inbegripet sådana som fattas

under rättsliga förfaranden. Dessa synpunkter ska beaktas efter hans eller hennes förmåga, ålder, intellektuella mognad och utvecklingsförmåga. IV. Definitioner 9. Följande definitioner tillämpas i dessa riktlinjer i deras helhet: (a) Barn som blivit offer eller vittnen syftar på barn och ungdomar under 18 år som blivit offer för eller vittnen till brott, oavsett deras roll i brottet eller i lagförandet av den påstådda gärningsmannen eller grupperna av gärningsmän. (b) Specialister syftar på personer som i sitt arbete står i kontakt med barn som blivit offer för eller vittnen till brott eller som ansvarar för att hantera barnens behov i rättssystemet, och som dessa riktlinjer är tillämpliga på. Detta inbegriper, men begränsas inte till, följande: ombud och stödpersoner för barn och brottsoffer, personal vid barnskyddsmyndigheter och barnavårdsmyndigheter, åklagare och, där så är lämpligt, försvarsadvokater, diplomatisk och konsulär personal, personal inom program mot våld inom familjen, domare, domstolspersonal, personal inom brottsbekämpande myndigheter, personal inom medicinsk och psykiatrisk vård samt socialarbetare. (c) Rättsprocess omfattar upptäckten av brott, anmälan av brott, utredning, lagföring och rättegång samt förfaranden efter rättegången, oavsett om målet hanteras inom ett nationellt, internationellt eller regionalt straffrättsligt system för vuxna eller ungdomar eller inom ett hävdvunnet eller informellt system. (d) Med hänsyn till barn syftar på tillvägagångssätt där barnets rätt till skydd beaktas och där man tar hänsyn till barnets individuella behov och synpunkter. V. Rätten att behandlas med värdighet och medkänsla 10. Barn som blivit offer eller vittnen bör behandlas med omtanke och lyhördhet under rättsprocessen, och deras personliga situation och omedelbara behov, ålder, kön, funktionshinder och mognadsnivå ska beaktas. Deras fysiska, mentala och moraliska integritet ska också respekteras till fullo. 11. Varje barn ska behandlas som en individ med individuella behov, önskemål och känslor. 12. Inblandningen i barnets privatliv bör begränsas till ett minimum, samtidigt som höga normer måste upprätthållas för insamling av bevis för att garantera en rättvis och skälig utgång av rättsprocessen. 13. För att undvika att barnet tar ytterligare skada bör intervjuer, förhör och andra former av utredningar genomföras av utbildade specialister som agerar omtänksamt, respektfullt och noggrant. 14. Allt interagerande som beskrivs i dessa riktlinjer bör ske på ett sätt som tar hänsyn till barnet och i en lämplig miljö som uppfyller barnets särskilda behov i enlighet med hans eller hennes förmåga, ålder, intellektuella mognad och utvecklingsförmåga. Det bör också ske på ett språk som barnet använder och förstår.

VI. Rätten att skyddas från diskriminering 15. Barn som blivit offer eller vittnen bör ha tillgång till ett rättsligt förfarande som skyddar dem från diskriminering på grund av deras egen/egna, en förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller andra åsikter, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionshinder och födelsestatus eller annan status. 16. Inom rättsprocessen och de stödtjänster som finns för barn som blivit offer eller vittnen och deras föräldrar bör hänsyn tas till barnets ålder, önskemål, fattningsförmåga, kön, sexuella läggning, etniska, kulturella, religiösa, språkliga och sociala bakgrund, socioekonomiska förhållanden och invandrar- eller flyktingstatus, samt till barnets särskilda behov, inbegripet hälsa, kapacitet och fattningsförmåga. Specialister på detta område bör få träning och utbildning med avseende på sådana olikheter. 17. I vissa fall måste särskilda tjänster och ett särskilt skydd inrättas för beaktande av kön och olika former av särskilda brott mot barn, som sexuella övergrepp där barn är inblandade. 18. Åldern bör inte utgöra ett hinder för barnets rätt att delta fullt ut i rättsprocessen. Varje barn ska behandlas som ett dugligt vittne som kan prövas, och hans eller hennes vittnesmål ska inte betraktas som ogiltigt eller icke tillförlitligt enbart på grund av barnets ålder så länge som dess ålder inte utgör ett hinder för ett tydligt och trovärdigt vittnesmål, med eller utan kommunikationshjälpmedel och annat stöd. VII. Rätten till information 19. Barn som blivit offer eller vittnen, deras föräldrar eller vårdnadshavare och juridiska ombud ska, från den första kontakten med rättsprocessen och under hela denna process, i den mån det är möjligt och lämpligt omgående få tillräcklig information om bl.a. följande: (a) Tillgången till hälso- och sjukvård, psykiatrisk vård och sociala och andra relevanta tjänster samt medel att tillgå sådana tjänster, tillsammans med rättslig och annan rådgivning eller representation, ersättning och brådskande ekonomiskt stöd, där så är lämpligt. (b) Förfarandena för rättskipning på området för vuxna och minderåriga, inklusive den roll som det barn som blivit offer eller vittnen spelar, betydelsen av, tidpunkten för och typen av vittnesmål samt hur utfrågningar kommer att genomföras under utredning och rättegång. (c) Befintliga stödmekanismer för barnet vid anmälan av brott och delaktighet i utredning och rättegångsförfarande. (d) (e) Platser och tidpunkter för utfrågning och andra relevanta händelser. Vilka skyddsåtgärder som kan vidtas. (f) Befintliga mekanismer för omprövning av beslut som påverkar barn som blivit offer eller vittnen.

(g) Relevanta rättigheter för barn som blivit offer eller vittnen enligt konventionen om barnets rättigheter och deklarationen om grundläggande juridiska rättigheter för brottsoffer och offer för maktmissbruk. 20. Dessutom bör barn som blivit offer och deras föräldrar eller vårdnadshavare och juridiska ombud, i den mån det är möjligt och lämpligt, omgående få tillräcklig information om följande: (a) Utvecklingen och förberedelserna av det specifika målet, inklusive gripandet och anhållandet av och vårdnadshavarstatus för den anklagade och eventuella förestående förändringar av denna status, samt åklagarens beslut, relevant utveckling efter rättegången och målets utgång. (b) Befintliga möjligheter till ersättning från gärningsmannen eller från staten under rättsprocessen, genom alternativa civilrättsliga förfaranden eller genom andra förfaranden. VIII. Rätten att höras och att uttrycka sina åsikter och bekymmer 21. Specialister på detta område ska göra allt för att ge barn som blivit offer eller vittnen möjligheten att uttrycka åsikter och bekymmer i samband med deras deltagande i rättsprocessen, däribland genom att (a) se till att hänsyn tas till barn som blivit offer och, där så är tillämpligt, vittnen, i samband med de frågor som anges i punkt 19 ovan, (b) se till att barn som blivit offer eller vittnen får möjlighet att fritt och på sitt eget sätt uttrycka sina åsikter och bekymmer i fråga om sitt deltagande i rättsprocessen, deras oro beträffande säkerheten i förhållande till den anklagade, hur de föredrar att lämna vittnesmålet och vad de tycker om processens utgång, och (c) ta vederbörlig hänsyn till barnets åsikter och bekymmer, och förklara orsaken för barnet om dessa inte kan tillgodoses. IX. Rätten till ett verksamt stöd 22. Barn som blivit offer eller vittnen och, där så är lämpligt, familjemedlemmar bör ha tillgång till stöd från specialister som har fått en relevant utbildning, i enlighet med punkterna 40 42 nedan. Detta kan inbegripa stödtjänster som ekonomiska och juridiska tjänster, rådgivning, hälso- och sjukvård, sociala tjänster och utbildningstjänster, tjänster för fysisk och mental återhämtning och andra tjänster som krävs för barnets återanpassning. Allt sådant stöd ska inriktas på barnets behov och göra det möjligt för henne eller honom att delta effektivt i alla skeden av rättsprocessen. 23. Specialister som hjälper offer och vittnen ska göra allt för att samordna stödet så att barnet inte utsätts för överdrivna åtgärder. 24. Barn som blivit offer eller vittnen ska få hjälp av stödpersoner, t.ex. personer som är specialister på barn som blivit offer/vittnen, från och med den första anmälan och ända tills dessa tjänster inte längre behövs.

25. Specialister bör utveckla och vidta åtgärder för att underlätta för barn att avge vittnesmål eller framföra bevis, för att förbättra kommunikationen och förståelsen före och under rättegången. Sådana åtgärder kan omfatta (a) uppmärksammande av barnets särskilda behov med hjälp av specialister på barn som blivit offer eller vittnen, (b) stödpersoner, inklusive specialister och lämpliga familjemedlemmar, som följer med barn i samband med vittnesmål, (c) att i lämpliga fall utse ett ombud för att skydda barnets rättsliga intressen. X. Rätten till privatliv 26. Skyddet av privatlivet för barn som blivit offer eller vittnen ska ha högsta prioritet. 27. Information som relaterar till ett barns deltagande i rättsprocessen ska skyddas. Detta är möjligt genom att upprätthålla konfidentialitet och begränsa spridning av sådan information som skulle kunna leda till att ett barn som blivit offer eller vittne i en rättsprocess kan identifieras. 28. Det bör vidtas åtgärder för att skydda barn mot onödig exponering för allmänheten genom att exempelvis stänga allmänheten och medier ute från rättssalen under barnets vittnesmål, när detta är tillåtet enligt nationell lagstiftning. XI. Rätten att skyddas mot lidande under rättsprocessen 29. Specialister bör vidta åtgärder för att förebygga lidande under upptäcktsskedet samt under utrednings- och lagföringsprocessen i samband med ett brott för att garantera respekt för barnets bästa och värdigheten för ett barn som blivit offer eller vittne. 30. Specialister på detta område ska agera med lyhördhet gentemot barn som blivit offer eller vittnen, så att de (a) stöder barn som blivit offer eller vittnen, vilket inbegriper att följa med barnet under dess deltagande i rättsprocessen, om detta ligger i barnets intresse, (b) säkerställer att barn som blivit offer eller vittnen är förtrogna med processen, bl.a. genom att tydligt tala om vad de med stor sannolikhet kan förvänta sig under processen; i förväg planerar barnets deltagande i utfrågningar och rättegångar och gör allt för att garantera fortsatta förbindelser mellan barnen och de specialister som de haft kontakt med under processen, (c) ser till att rättegångarna äger rum så snart som det är praktiskt möjligt, om inte en försening ligger i barnets intresse; utredningar av brott där ett barn blivit offer eller vittne bör också påskyndas, och det bör finnas förfaranden, lagar eller domstolsbestämmelser för att kunna påskynda mål där ett barn blivit offer eller vittne, (d) använder förfaranden där hänsyn tas till barnet, inbegripet förhörsrum som utformats för barn, sektorsövergripande tjänster för barn som blivit offer som integreras på

samma plats, anpassade rättsmiljöer där man tagit hänsyn till barnvittnen, avbrott under barns vittnesmål, utfrågningar vid tidpunkter på dagen som är lämpliga för barnets ålder och mognadsgrad, ett lämpligt underrättelsesystem för att garantera att barnet bara behöver befinna sig i domstolen när detta är nödvändigt samt andra lämpliga åtgärder för att underlätta barnets vittnesmål. 31. Specialister på detta område bör också vidta åtgärder för att (a) begränsa antalet förhör: det bör införas särskilda förfaranden för insamling av bevis från barn som blivit offer eller vittnen för att minska antalet förhör, uttalanden, utfrågningar och, i synnerhet, onödig kontakt med rättsprocessen, t.ex. genom att använda videoinspelning, (b) se till att barn som blivit offer eller vittnen skyddas mot att förhöras av den påstådda gärningsmannen, om detta är förenligt med rättssystemet och med respekt för försvarets rättigheter: om så krävs bör barn som blivit offer eller vittnen intervjuas och förhöras i domstolen utom synhåll för den påstådda gärningsmannen, och det bör finnas tillgång till separata väntrum och privata förhörsutrymmen i domstolsbyggnaden, (c) se till att utfrågningar av barn som blivit offer eller vittnen genomförs med hänsyn till barnet och tillåter övervakning av domare, underlätta vittnesmål och minska eventuella hot, exempelvis genom att använda hjälpmedel för vittnesmål, vittnesstöd eller psykologiska experter. XII. Rätten till säkerhet 32. I fall där säkerheten för ett barn som blivit offer eller vittne kan vara i riskzonen ska lämpliga åtgärder vidtas för att kräva att dessa säkerhetsrisker rapporteras till lämplig myndighet och för att skydda barnet från risken före, under och efter rättsprocessen. 33. Specialister som kommer i kontakt med barn bör åläggas att underrätta lämplig myndighet vid misstanke om att ett barn som blivit offer eller vittne har skadats, skadas eller sannolikt kommer att skadas. 34. Specialister bör få fortbildning för att kunna identifiera och förhindra hot, risker och skador för barn som blivit offer eller vittnen. Om barn som blivit offer eller vittnen skulle kunna vara föremål för hot, risker eller skada ska lämpliga förutsättningar ordnas för att garantera barnets säkerhet. Sådana säkerhetsåtgärder kan inbegripa (a) att genomgående undvika direktkontakt mellan barn som blivit offer eller vittnen och misstänkta gärningsmän under rättsprocessen, (b) att använda besöksförbud som fastställts genom domstolsbeslut med stöd av ett registersystem, (c) kräva häktning av den anklagade före rättegång och fastställa särskilda villkor med förbud mot kontakt, (d) sätta den anklagade i husarrest,

(e) att när så är möjligt och lämpligt ge barn som blivit offer eller vittnen skydd av polisen eller annan relevant myndighet och se till att vistelseorten inte avslöjas. XIII. Rätten till ersättning 35. Barn som blivit offer bör, när så är möjligt, ges ersättning för att nå fullständig gottgörelse, återanpassning och återhämtning. Förfarandena för att få och driva igenom ersättning bör vara lättillgängliga och anpassade till barn. 36. Om hänsyn till barn tas och dessa riktlinjer respekteras i förfarandena bör kombinerade straffrättsliga förfaranden och ersättningsförfaranden uppmuntras, tillsammans med informella och allmänna rättsliga förfaranden, t.ex. reparativ rättvisa. 37. Ersättning kan omfatta skadestånd från gärningsmannen som fastställs i domstolen, stöd från program för ersättning till brottsoffer som förvaltas av staten och skadestånd som fastställs i civilrättsliga förfaranden. När så är möjligt ska kostnader för återintegrering i samhället och skolsystemet, medicinsk behandling, psykiatrisk vård och rättsliga tjänster tas upp. Förfaranden bör inledas för att garantera verkställande av ersättningskrav och betalning av skadestånd före böter. XIV. Rätten till särskilda förebyggande åtgärder 38. Utöver förebyggande åtgärder som bör finnas att tillgå för alla barn krävs särskilda strategier för barn som blivit offer eller vittnen och som är särskilt utsatta för upprepade fall av viktimisering och kränkningar. 39. Specialister bör utarbeta och genomföra heltäckande och skräddarsydda strategier och åtgärder i fall där det finns risk för att barn som blivit offer kan få utstå ytterligare trakasserier. Vid dessa strategier och åtgärder bör man ta hänsyn till trakasseriernas karaktär, inbegripet trakasserier som är relaterade till övergrepp i hemmet, sexuellt utnyttjande, övergrepp inom institutioner och människohandel. Strategierna kan inbegripa sådana som baseras på regerings-, grannskaps- eller medborgarinitiativ. XV. Genomförande 40. Specialister som arbetar med barn som blivit offer eller vittnen bör ha tillgång till lämplig fortbildning, utbildning och information i syfte att förbättra och upprätthålla särskilda metoder, tillvägagångssätt och attityder för att skydda och agera effektivt och lyhört i möte med barn som blivit offer eller vittnen. 41. Specialister bör utbildas för att effektivt skydda och uppfylla behoven hos barn som blivit offer eller vittnen, vilket även ska kunna ske vid specialenheter och inom ramen för särskilda tjänster. 42. Denna utbildning bör omfatta (a) relevanta normer, standarder och principer för mänskliga rättigheter, inklusive barnets rättigheter, (b) principer och etiska skyldigheter för deras yrke,

(c) tecken och symtom som tyder på brott mot barn, (d) färdigheter och teknik när det gäller krisbedömning, särskilt för remittering, med betoning på behovet av konfidentialitet, (e) påverkan, följder, inbegripet negativa fysiska och psykiska följder, och trauma till följd av brott mot barn, (f) särskilda åtgärder och tekniker för att hjälpa barn som blivit offer eller vittnen under rättsprocessen, (g) tvärkulturella och åldersrelaterade språkliga, religiösa, sociala och könsrelaterade frågor, (h) lämplig förmåga till kommunikation mellan vuxna och barn, (i) intervju- och bedömningsteknik som minimerar eventuellt trauma för barnet samtidigt som den maximerar kvaliteten på den information som barnet ger, (j) färdigheter för att bemöta barn som blivit offer eller vittnen på ett lyhört, förstående, konstruktivt och lugnande sätt, (k) metoder för att skydda och lägga fram bevis och fråga ut barnvittnen, (l) de roller som innehas och de metoder som tillämpas av specialister som arbetar med barn som blivit offer eller vittnen. 43. Specialister bör göra allt för att följa ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt och en samarbetsstrategi vid stöd av barn genom att sätta sig in i den breda uppsättning tjänster som finns tillgänglig, t.ex. stöd till offer, ombud, ekonomiskt stöd, rådgivning, utbildning, hälsooch sjukvård samt rättsliga och sociala tjänster. Detta tillvägagångssätt kan omfatta regelverk för de olika stadierna av rättsprocessen för att uppmuntra till samarbete mellan de enheter som tillhandahåller tjänster till barn som blivit offer eller vittnen, liksom andra former av sektorsövergripande arbete som inbegriper att polis, åklagare, sjukvårdspersonal, sociala myndigheter och personal inom mentalvården arbetar på samma plats. 44. Det internationella samarbetet mellan stater och mellan alla sektorer i samhället bör förbättras, både på nationell och internationell nivå och omfatta ömsesidig hjälp i syfte att underlätta insamling och utbyte av information och upptäckt, utredning och lagföring av transnationella brott där barn blivit offer eller vittnen. 45. Specialister bör överväga att använda dessa riktlinjer som grund för en utveckling av lagar och skriftliga grundprinciper, standarder och regelverk som syftar till att hjälpa barn som blivit offer eller vittnen och som deltar i en rättsprocess. 46. Specialister bör ha möjlighet att, tillsammans med andra myndigheter i rättsprocessen, regelbundet se över och utvärdera sin roll i fråga om att garantera skydd av barnets rättigheter och ett effektivt genomförande av dessa riktlinjer. 36:e plenarmötet 22 juli 2005