ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR. Sammanfattning av konsekvensanalysen. Följedokument till

Transkript

1 EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den SEK(2011) 581 slutlig [ ] ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR Sammanfattning av konsekvensanalysen Följedokument till Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Stärka rättigheter för brottsoffer i EU {KOM(2011) 274 slutlig} {SEK(2011) 580 slutlig}

2 1. POLITISK BAKGRUND OCH FÖRFARANDE I Stockholmsprogrammet ( ) efterfrågade Europeiska rådet ytterligare åtgärder för att ställa brottsoffrens behov i centrum för rättsväsendet, något som upprepades i kommissionens handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet. I bilaga I till kommissionens arbetsprogram för 2011 nämns bland de strategiska initiativen brottsoffrens rättigheter och stöd till brottsoffer. Europaparlamentet har även uppmanat rådet att anta en omfattande rättslig ram för att ge brottsoffren ett så omfattande skydd som möjligt. I kommissionens rapport om EU-medborgarskapet av den 27 oktober 2010 vill man undanröja hindren för medborgarnas rättigheter genom att lägga kraft bakom de enskilda rättigheter som garanteras på EU-nivå. Denna hållning återspeglas i arbetet med att stärka brottsoffrens rättigheter och de processuella rättigheterna för misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. De problem, mål och politiska alternativ som bedöms bygger på resultatet av en offentlig remiss, två externa undersökningar och den sakkunskap som kommissionen anlitat. En kommissionsintern styrgrupp har också inrättats. 2. PROBLEMFORMULERING Det finns ett omfattande brottsofferproblem i Europa, eftersom cirka 15 procent av EU:s befolkning utsätts för direkt brottslighet varje år. 1 Konsekvensanalysen avser kvaliteten på den behandling brottsoffren får efter händelsen och i samband med det rättsliga efterspelet, deras rätt till samma miniminormer för behandlingen, däribland tillgång på lika villkor till rättsskipning i alla EU:s medlemsländer, oavsett var brottsoffret bor eller vilken nationalitet han eller hon har. De nya straffrättsliga bestämmelser som infördes genom Lissabonfördraget ger en klar och tydlig rättslig grund för att EU ska kunna fastställa miniminormer för brottsoffrens rättigheter för att säkerställa ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande av domar. Detta innebär att rättssystemen bör kunna ha förtroende för varandras rättvise- och rättskipningsstandarder, och att EU-medborgarna bör kunna ha förtroende för att samma miniminormer tillämpas när de reser eller är bosatta utomlands. De flesta medlemsstater erbjuder idag brottsoffren en viss nivå av skydd och stöd, men rättssystemen tar ofta inte i tillräcklig mån hänsyn till brottsoffrens roll i de rättsliga förfarandena och deras särskilda behov. Människor som utsätts för brott i EU kan därför inte vara säkra på att behandlas med respekt eller att få lämpligt stöd, skydd eller tillgång till grundläggande rättvisa. För att ta itu med detta problem måste medlemsstaterna höja normerna för brottsoffrens rättigheter i enlighet med de normer som redan införts genom internationella instrument och rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. EU har redan tagit upp frågan om brottsoffrens ställning i straffrättsliga förfaranden i befintlig lagstiftning. Även om lagstiftningens mål och räckvidd fortfarande är relevant har samhällets syn på brottsoffren utvecklats och nya målsättningar dykt upp som måste lösas. Lagstiftningen har vidare genomförts på ett ineffektivt sätt. Gällande EU-bestämmelser är därför olämpliga för att möta brottsoffrens behov. 1 Enligt Eurostats uppgifter registrerades cirka 30 miljoner brott (småbrott ej inräknade) i EU:s medlemsstater under 2007 (Eurostat, Statistics in focus, 36/2009). En genomgång av den internationella brottsligheten enligt rapporten The Burden of Crime in the EU ( tillkommer därutöver cirka 60 % oanmäld brottslighet, vilket alltså ger cirka 75 miljoner regelrätta brottsoffer per år (cirka 15 % av EU:s befolkning). EN 1 EN

3 De frågor som väckts avser följande två typer av problem: Problem A: Den befintliga EU-bestämmelserna är otillräckliga för att förbättra brottsoffrens ställning bestämmelserna är vaga, innehåller inga konkreta förpliktelser och är svåra att tillämpa, varför de inte genomförts korrekt av medlemsstaterna. Problem B: Brottsoffrens behov beaktas inte tillräckligt i medlemsstaterna och behandlingen av brottsoffren brister därför med avseende på 1) erkännande och respekt, 2) skydd, 3) stöd, 4) faktisk tillgång till rättsskipning och 5) faktisk tillgång till ersättning och reparation. Brottens konsekvenser och följderna av att brottsoffrens behov inte möts leder också till väsentliga dolda kostnader, däribland stor ekonomisk skada och sjukvårdskostnader Problem A EU-bestämmelserna är otillräckliga för att förbättra brottsoffrens ställning EU har antagit ett rambeslut 2001/220/RIF om brottsoffrens ställning i rättsliga förfaranden (rambeslutet) och ett direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer. Dessa båda rättsakter tillämpas i varierande grad i medlemsstaterna. Direktivet om ersättning har i stort sett genomförts av medlemsstaterna, men det behövs ytterligare undersökningar för att fastställa om det faktiskt är verksamt. Rambeslutet har däremot inte genomförts på ett tillfredsställande sätt. Rambeslutet omfattar de flesta rättigheter som tillerkänns den som fallit offer för brott och är på det stora hela fortfarande relevant, varför eventuella nya åtgärder bör ha en bredare räckvidd med avseende på brottsoffrens rättigheter och medlemsstaternas skyldigheter, med tanke på den ökande medvetenheten och rättssystemets nya tendenser att inte bara se till de tilltalades rättigheter och behov utan även till brottsoffrens behov. Därför bör räckvidden av EU-lagstiftningen om brottsoffrens behov uppdateras mot bakgrund av senaste forskningen om brottsoffer, i synnerhet avseende ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder och tillgången till rättvisa. Rambeslutet har inte visat sig verksamt för att fylla brottsoffrens behov, närma sig önskade resultat eller införa miniminormer för brottsoffren inom hela EU. Inget medlemsland kan med rätta hävda att man helt har genomfört rambeslutet. Bestämmelsernas ineffektivitet beror på att de är tvetydiga utformade, inte ålägger någon konkreta skyldigheter och saknar bestämmelser för att hantera överträdelser i medlemsstaterna. Den nya rättsliga ramen bygger vidare på och kompletterar befintliga instrument, men inför miniminormer för att se till att brottsoffrens ställning förbättras både rättsligt och i praktiken inom hela EU och för att ge brottsoffren samma grundläggande rättigheter, tillgång till tjänster och rättvisa i alla EU:s medlemsländer Problem B Brottsoffrens behov beaktas inte tillräckligt i medlemsstaterna Brottsoffrens behov kan delas in i fem kategorier, nämligen behovet av erkännande och av att behandlas med respekt och värdighet, behovet av skydd, behovet av stöd, behovet av att få tillgång till rättsskipning och slutligen behovet av ersättning och reparation. Att dessa behov vanligtvis inte bemöts i tillräckligt mån eller på lämpligt sätt i medlemsstaterna är ett grundläggande problem som den föreslagna åtgärden ska lösa. Fråga 1 Erkännande och en värdig och respektfull behandling. Brottsoffren behöver se att de tas på allvar och att deras lidande får erkännande. De måste också behandlas med värdighet och respekt i alla kontakter med de som berörs av det rättsliga förfarandet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas sårbara brottsoffer, till exempel underåriga, personer med funktionsnedsättningar eller personer som utsatts för sexuellt våld. Indirekta offer (till exempel familjemedlemmar) bör också erkännas eftersom följderna av brottet påverkar dem också. Fråga 2 Behovet av skydd. Brottsoffren måste skyddas för att förebygga upprepad brottslighet eller hot från gärningsmannens sida. De som utsatts för våld både behöver och EN 2 EN

4 oroar sig för att inte få tillräckligt skydd i samband med brottsanmälan. Brottsoffren bör också skyddas från sekundär viktimisering i samband med förfarandena, på grund av dålig behandling i samband med eller under rättegången. Fråga 3 Behovet av stöd. Omedelbart efter brottet behöver brottsoffret få stöd, huvudsakligen genom akutinsatser och psykologisk första hjälp. Brottsoffren, och i synnerhet sårbara brottsoffer, är ofta starkt beroende av att få stöd i samband med den därpå följande rättsliga processen, oavsett om stödet är rättsligt, psykiskt eller praktiskt. Stöd kan behövas både på kort och lång sikt efter brottet. Fråga 4 Behovet av tillgång till rättsskipning Brottsoffren måste få tillgång till rättsskipning, till exempel tillgång till rättsliga förfaranden, lämplig juridiskt biträde i brottmål, tillgång till mer informella rättsliga förfaranden och rätten at begära omprövning av åtalseftergift. Brottsoffren måste även kunna förstå den information de får och förhandlingarna. Fråga 5 Behovet av ersättning och reparation Brottsoffren måste ha möjlighet att välja reparativ rättvisa, som ett komplement till de sedvanliga rättsliga förfarandena. Reparativ rättvisa ger brottsoffren möjlighet att konfrontera förövarna och ger förövarna möjlighet att ta på sig ansvaret för gärningen. Detta hjälper brottsoffren att gå vidare efter händelsen Viktimiseringens dolda kostnader Alla brott påverkar de som utsätts, direkt eller indirekt, liksom samhället i stort. Brott har väsentliga ekonomiska och hälsomässiga följder och sådana dolda kostnader kan minskas genom att brottsoffrens behov tillgodoses. Brottslighetens sammanlagda kostnader för enskilda och samhället är avsevärda. De omfattar materiella kostnader, huvudsakligen ekonomiska, kostnader för sjukvård och det straffrättsliga systemet, samt immateriella kostnader såsom sveda och värk, lidande och minskad livskvalitet. Att tillgodose brottsoffrens behov före, under och efter de straffrättsliga förfarandena kan väsentligt minska dessa negativa följder och kan förhindra en potentiell förvärrning på grund av dåligt bemötande under processen. Om ett brottsoffer får lämpligt stöd och skydd kommer han eller hon att återhämta sig snabbare, både fysiskt och psykiskt, vilket i sin tur begränsar bortfall av inkomst och utbetalat stöd och kan även minska behovet av ytterligare sjukvård. Att tillgodose brottsoffrens behov bidrar därmed i hög grad till att minska brottslighetens totala kostnad Problemets underliggande orsaker De huvudsakliga underliggande orsakerna till problemet är att brottsoffren nedprioriteras och att det saknas kunskaper om deras behov som beror på historiska och kulturella attityder, att det saknas påtryckningsmetoder avseende brottsoffrens rättigheter och kunskaper bland rättstillämparna om brottsofferfrågor Baslinjescenario Analyserna tyder på att utan åtgärder är det knappast troligt att de nationella lagstiftningarna och åtgärderna skulle utvecklas tillräckligt för att se till att brottsoffren behandlas lika, oavsett var i EU de befinner sig, i synnerhet i fråga om tillgång till tjänster och tillgång till rättsskipning. Inte ens när EU-domstolen år 2014 blir behörig i frågan i enlighet med Lissabonfördraget innebär rambeslutet en tillfredsställande rättslig ram, eftersom beslutet är tvetydigt och inte innehåller några faktiska skyldigheter. Uppföljningen av genomförandet EN 3 EN

5 kommer därför att bli svår att genomföra och ofta kommer endast små justeringar att räcka för att efterleva bestämmelsen Behovet av åtgärder på EU-nivå Lissabonfördraget ger en klar och tydlig rättslig ram för att underlätta det rättsliga samarbetet och ömsesidigt erkännande i gränsöverskridande ärenden, med hjälp av miniminormer om brottsoffrens rättigheter. Det gränsöverskridande inslaget i det rättsliga samarbetet är brett och kan avse många olika situationer, framför allt när någon utsätts för brott i ett annat EU-land. Det finns också ett gränsöverskridande inslag när människor utsatts för brott i det land där dom vistas (till exempel när brottsoffret flyttar under det rättsliga förfarandet eller när vittnen eller tillgångar befinner sig utomlands). Det gränsöverskridande inslaget när det gäller brottsoffer är alltså betydande. Med tanke på den fria rörligheten inom EU finns det alltså ett tydligt mervärde i att agera på EU-nivå istället för nationellt. Mervärdet på EU-nivå kan beaktas ur flera olika synvinklar. För det första kan det hända att brottsoffren inte har samma rättigheter i det land där de vistas jämfört med sitt hemland, eller i ett land dit de rest på tillfälligt besök. Detta undergräver den fria rörligheten för människor och varor, vilket är en grundläggande faktor för en väl fungerande inre marknad. För det andra kan bristande miniminormer inom EU för brottsoffrens rättigheter leda till att rättsväsendet inom EU kvalitativt ligger lägre än den nivå som krävs enligt internationella instrument eller rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Detta är svårt att acceptera inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Svagheter i EU:s befintliga lagstiftning och tillämpningssvårigheter med internationella instrument gör det föga troligt att dessa normer kan tillämpas inom hela EU på ett konsekvent sätt. Därför är åtgärder från EU:s sida det bästa sättet att åstadkomma likvärdiga förutsättningar mellan medlemsstaterna. Slutligen minskar avsaknaden av gemensamma normer förtroendet för medlemsstaternas rättsväsenden, vilket i sin tur gör det svårare att få en fungerande och tillämplig EUlagstiftning som bygger på den i fördraget fastslagna principen om ömsesidigt erkännande av domar, vilket i sin tur försvagar det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa. Miniminormerna avser visserligen brottsoffer, men dessa normer kommer dessutom att underlätta det polisiära och rättsliga samarbetet i allmänhet och inte bara det samarbete som avser brottsoffer. Detta beror på att behandlingen av brottsoffer och tilltalade hänger samman på många sätt och att brottsoffren påverkas av många allmänna initiativ till gränsöverskridande rättsligt samarbete eller ömsesidigt erkännande. Förbättrad behandling och skydd av brottsoffer kan därmed förbättra även sådant samarbete. EU-insatserna ska därmed se till att alla EU:s medlemsstater följer de gemensamma miniminormerna för alla som utsätts för brott inom unionen, oavsett om de är medborgare i landet eller ej. 3. MÅL De allmänna målen är att underlätta inrättandet av ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa och utvecklingen av ömsesidigt förtroende mellan straffrättsliga myndigheter, genom att se till att brottsoffrens rättigheter fullt respekteras inom hela EU, med samtidig hänsyn till den tilltalades rättigheter, och att se till att medborgarna kan röra sig fritt inom unionen och behandlas likvärdigt om de skulle utsättas för brott. De särskilda och operativa målen beskrivs i nedanstående tabell. EN 4 EN

6 Särskilda mål A. Se till att brottsoffer får erkännande och behandlas med respekt och värdighet B. Skydda brottsoffer Operativa mål A.1 Se till att indirekta offers behov möts. A.2 Se till att polis, åklagare, domare och domstolstjänstemän som kommer i kontakt med brottsoffer fått lämplig fortbildning. A.3 Fastställa ett system för att bedöma behoven hos brottsoffer och särskilt sårbara offer. B.1 Se till att brottsoffer inte mister skydd de beviljats i samband med resor eller flytt utomlands. B.2 Förebygga kontakter mellan gärningsmannen och brottsoffret i samband med rättsliga förfaranden. C Stödja brottsoffer C.1 Se till att effektivt stöd erbjuds brottsoffer. D. Ge brottsoffren tillgång till rättslig prövning D.1 Se till att alla brottsoffer får delta i rättegången. D.2 Se till att alla brottsoffer får hjälp med att förstå sina rättigheter, skyldigheter och de rättsliga förfarandena.. D.3 Se till att alla brottsoffer får möjlighet att begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal. E. Ge brottsoffer tillgång till ersättning och reparation E.1 Se till att alla brottsoffer har tillgång till effektiva instanser för reparativ rättvisa De särskilda målen att se till att brottsoffrens behov respekteras och tillgodoses är breda och kan omfatta flera andra av EU:s politikområden, däribland människohandel, sexuella övergrepp, sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi och är förenliga med de åtgärder som vidtagits på dessa områden. De föreslagna åtgärderna bygger vidare på och kompletterar befintliga bestämmelser och inrättar miniminormer för brottsoffrens rättigheter som ska förbättra det allmänna skyddet av alla brottsoffer genom EU:s lagstiftning och politik, däribland offer för terrorism och trafikoffer. Alla individers grundläggande rättigheter ska respekteras i alla åtgärder som EU och medlemsstaterna vidtar när de genomför EU-lagstiftningen. EU:s åtgärder på området ska därför höja normerna för brottsoffrens grundläggande rättigheter och samtidigt se till att eventuella inskränkningar i rätten till försvar eller andra grundläggande rättigheter formuleras klart och förutsebart samt att de är nödvändiga och proportionerliga för att skydda brottsoffrets fri- och rättigheter. 4. ALTERNATIV De alternativ som utreds nedan innehåller olika kombinationer och innehåller olika grader av detaljer eller skyldigheter, som avser både nya EU-bestämmelser och praktiska åtgärder för att genomföra bestämmelserna korrekt. För alla bestämmelser kommer även praktiska åtgärder att fastställas för att underlätta genomförandet och utarbetandet av goda metoder. I konsekvensanalysen övervägdes fem alternativ: Ingen förändring (alternativ 1) och tre andra lagstiftningsalternativ (alternativ 2, 3a, 3b och 4). Det första alternativet skulle innebära att inga åtgärder vidtas på EU-nivå, något som inte räcker för att införa miniminormer för att skydda brottsoffren inom EU, medan de fyra andra alternativen innebär lagstiftningsåtgärder för att förbättra brottsoffrens ställning inom EU. De fyra lagstiftningsalternativen delas in EN 5 EN

7 efter omfattningen på de skyldigheter de medför för medlemsstaterna och hur ingående skyldigheterna beskrivs. Alternativ 1 Ingen förändring Ingen ändring. Ingen åtgärd på EU-nivå. Alternativ 2 Få skyldigheter Minst ingripande alternativ. Ålägger medlemsstaterna minimiskyldigheter att upprätta system eller tjänster med få beskrivningar av vilka normer som ska uppnås. När lagstiftning måste antas förutsätter alternativet få förändringar i den nationella processrätten. Alternativ 3a Moderata skyldigheter Måttligt ingripande alternativ. Ålägger medlemsstaterna måttliga skyldigheter att inrätta tjänster och fastställa rättigheter samt kräver bestämmelser om vilka typer av tjänster som avses och uppställer miniminormer som ska tillämpas. Medlemsstaternas skyldigheter att inrätta instanser för reparativ rättvisa (se åtgärd 11 nedan) är dock få och kräver inte att sådana instanser inrättas, utan bara att kontroller och miniminormer för kvaliteten tillämpas när sådana instanser finns. Alternativ 3b Moderata till många skyldigheter Måttligt ingripande alternativ. Ålägger medlemsstaterna måttliga skyldigheter att inrätta tjänster och fastställa rättigheter avseende alla åtgärderna samt kräver bestämmelser om vilka typer av tjänster som avses och uppställer miniminormer som ska tillämpas. Kraven på medlemsstaterna i fråga om reparativ rättvisa är dock högre ställda än i alternativ 3a, eftersom man här kräver att medlemsstaterna ska inrätta instanser för reparativ rättvisa och tillämpa miniminormer för arbetet. Alternativ 4 Flest skyldigheter Det mest ingripande alternativet. Inför en rad skyldigheter för medlemsstaterna att inrätta tjänster och garantera rättigheter. Alternativet kräver även ingående bestämmelser om vilka typer av tjänster som avses och de exakta normer som ska tillämpas. Varje alternativ har bedömts med hjälp av de nedanstående elva åtgärderna för att se vilket alternativ som är effektivast för att nå de operativa målen och hur höga kostnader och vilken verkan de skulle leda till: 1 Indirekta brottsoffer omfattas 2 Utbildning 3 Bedömning av brottsoffrens behov 4 Identifiering av sårbara brottsoffer och tillhandahållande av särskilda tjänster 5 Gränsöverskridande skyddsordrar 6 Särskilda väntrum för att undvika kontakter mellan brottsoffer och gärningsman 7 Inrättande av en miniminivå för stöd till brottsoffer, däribland stöd i samband med rättsliga förfaranden 8 Närvaro vid rättegång 9 Tillhandahållande av tolkning och översättning 10 Omprövning av beslut 11 Inrättande av instanser för reparativ rättvisa EN 6 EN

8 5. KONSEKVENSANALYS En bred konsekvensanalys av vart och ett av alternativen har genomförts. De relevanta troliga resultaten av vart och ett av alternativen är ekonomiska och sociala. De största kostnaderna beräknas avse offentliga myndigheter. Inga miljökonsekvenser förväntas inträda. Alla alternativ, utom det första, väntas ha positiva effekter för de grundläggande rättigheterna, och de alternativ som är mest ingripande förbättrar de grundläggande rättigheterna mest. De olika alternativens följder för medlemsstaterna varierar beroende på deras nuvarande nivå av normer för brottsoffrens rättigheter. Eftersom befintlig nationell lagstiftning och praxis i olika grad avviker från de miniminormer som föreslås skulle de föreslagna åtgärderna troligen få störst inverkan i medlemsstater där brottsoffrens rättigheter inte alls eller i otillräcklig grad tillgodoses på ett sätt som liknar de föreslagna miniminormerna, medan inverkan skulle bli mindre i länder som redan erbjuder ett gott skydd och stöd till brottsoffer. 6. JÄMFÖRELSE AV ALTERNATIVEN Alternativ 1 (ingen åtgärd) är mycket genomförbart, men uppfyller inte de mål som fastställts och kommer därför inte i fråga. Alternativ 2 är också undermåligt och uppfyller inte i tillräcklig grad de operativa mål som Europeiska kommissionen fastställt för antagandet av de nya åtgärderna. Alternativ 4 är det alternativ som på bästa sätt och i högsta grad uppfyller alla mål. Det är dock också det mest ingripande alternativet och ger medlemsstaterna minst flexibilitet. Det ålägger också medlemsstaterna ytterligare skyldigheter. Därför kommer kostnaderna för alternativet troligen att vara högre än för de övriga alternativen, varför det är mindre troligt att det kommer att antas. De positiva följderna av förslaget tycks inte stå i proportion till merkostnaderna. Alternativ 3a och 3b kommer också troligen att i hög grad uppfylla målen, även om det inte blir i samma grad som alternativ 4. Dessa alternativ är dock lättare att enas om eftersom de erbjuder medlemsstaterna mer flexibilitet och lägre kostnader än alternativ 4. Praktiska åtgärder kan minska risken för att alternativen inte blir lika effektiva. Genomförbarheten och kostnaderna för de särskilda åtgärderna avseende reparativ rättvisa är sådana att alternativ 3a är att föredra. Jämfört med alternativ 3b är alternativ 3a mycket mindre kostsamt att genomföraalternativ 3a är därför det alternativ som rekommenderas. Om det rekommenderade alternativet 3a genomförs bör det leda till följande resultat: Antagande av lagstiftning från Europaparlamentet och rådet (operativa mål anges inom parentes): Tillgängliga stödtjänster i alla medlemsstater som uppfyller angivna minimikrav på tjänsterna (C1). Polis, åklagare och domstolstjänstemän utbildas i brottsofferfrågor i alla medlemsstater. Domarutbildning är tillgänglig för domarna (A2). Alla medlemsstater har ett system för att bedöma enskilda brottsoffers behov och för att identifiera sårbara brottsoffer (A3). Sårbara brottsoffer erbjuds vissa angivna minimitjänster (A3). Brottsoffren har tillgång till tolkning och översättning vid rättsliga förfaranden i alla medlemsstater i en omfattning som står i proportion till omständigheterna i ärendet (D2). EN 7 EN

9 När reparativ rättvisa anlitas tillämpas vissa miniminormer i alla medlemsstater (E1). Personer som omfattas av en skyddsorder får på begäran efter ömsesidigt erkännande behålla skyddet även vid resa eller flytt utomlands (B1). Brottsoffret har i alla medlemsstater rätt att begära omprövning av beslut om att inte väcka åtal. De närmare formerna för att begära sådan omprövning ska fastställas på nationell nivå (D3). Brottsoffer kan uteslutas från deltagande i rättegång efter en individuell bedömning, men ska informeras om datum för rättegången och ska få ersättning för eventuell närvaro (D1). Kontakter mellan gärningsmannen och brottsoffret i samband med rättsliga förfaranden ska förebyggas. Nya domstolsbyggnader ska innehålla separata väntrum (B2). Lagstiftningen ska i allmänhet avse direkta brottsoffer. Alla rättigheter ska dock tillämpas på de närmast anhöriga till brottsoffer som avlidit. Stöd och skydd ska erbjudas de närmast anhöriga till alla brottsoffer (A1). Praktiska åtgärder som ska åtfölja lagstiftningen för att underlätta genomförandet och eventuella ytterligare åtgärder på EU-nivå, däribland följande: Undersökning om ersättning och återbetalning från gärningsmannen. Undersökning om juridiskt bistånd och rättshjälp till brottoffer. Stödprojekt för att utveckla goda metoder som ska ge medlemsstaterna bättre insikt i hur målen för lagstiftningen bäst ska kunna uppnås. Europeiska kommissionen kommer också att genomföra egna projekt och undersökningar för att öka kunskaperna på området. Detta kan även omfatta inrättande av interaktiva webbsidor i alla medlemsstater för att ge brottsoffren bättre förståelse av den straffrättsliga förfarandet och deras ställning i sammanhanget. Det kan också omfatta utveckling av utbildningsprogram. 7. ÖVERVAKNING OCH UTVÄRDERING En gedigen övervaknings- och utvärderingsmekanism är avgörande för att se till att de planerade rättigheterna omsätts i praktiken och i lagstiftningen. Kommissionen planerar att göra en särskild empirisk undersökning med inriktning på uppgiftsinsamling tre till fem år efter det att förslaget genomförts, för att få kvantitativ och kvalitativ djupinformation om hur effektivt förslaget är. Dessa uppgifter kommer tillsammans med enkäter bland brottsoffer att ge kommissionen möjlighet att utvärdera den faktiska efterlevnaden av förslaget i medlemsstaterna på ett mer gediget sätt än de hittillsvarande metoderna och att göra en bedömning av brottsoffrens uppfattning om hur deras behov tillgodoses. EN 8 EN