Vem är jag i skolan? Om elevers sökande efter identitet. Hur uppfattas jag av andra genom mitt kroppsspråk och attityd? Ju mer vi lär barnen om det icke- verbala språket, kroppsspråket, desto skickligare blir de på att tolka signaler från omgivningen och att acceptera att vi är olika. Risken för missförstånd blir mindre och både de själva och deras kamrater mår bättre. (Lien 2000) Citatet är hämtat ur en artikel ur fritidspedagogen (7/2000) skriven av Lena Lien och handlar om kroppsspråkets inverkan på hur vi uppfattar varandra. Hon har gjort en intervju med Lotta Juhlin- lärare och talpedagog med många års erfarenhet av det. Syftet med min frågeställning var att ta reda på elevernas medvetande om sitt kroppspråk och vad de förmedlar till sin omgivning. Undersökningen är gjord i en årskurs femma. Under vfu veckan var jag på samma skola som förra gången men nu i parallellklassen, vi var två praktikanter i samma klass. Under en lektion satt en del tjejer klassrummet och räknade matte. De pratade och fnissade så till slut fick de flytta isär. De signalerade med blickar och rörelser att läraren var löjlig som sa till, de tittade retsamt på varandra för att få igång nåt igen och så fort lektionen var slut började de prata och slamsa. Under dagen kom jag fram till att min frågeställning skulle handla om kroppsspråk. Jag har läst en artikel om kroppsspråket som kommunikation och utgått från den och föreläsningen om kroppsspråk under samtalet, med en grupp på 8 stycken. Jag har även observerat diskussioner i klassrummet utifrån vissa händelser under andra lektioner och raster. Eleverna fick svara på frågor i grupp om deras uppfattning av det. Jag läste även ur en skönlitterär ungdomsbok (Axelsson, Suck Puck Päck, Eriksson & Lindgren) om en flicka som tänkte mycket kring sin plats i tillvaron och de fick fundera om dem kände igen sig. Avslutningsvis lekte vi charader med olika känsloord som tema. Elevernas uppfattning om kroppsspråk Till samtalet hade jag förberett med en bok som jag tänkt läsa ur och sammanställt några frågor som de i gruppen skulle svara på, för att jag skulle se hur medvetna de 1
var om sitt kroppsspråk, vad de signalerade och hur samarbetsvilliga de var. Jag gick med min grupp till det enda rummet som var ledigt vilket var ett grupprum som inte var särskilt idealiskt pga att det var väldigt litet och trångt och det fanns endast en soffa. Det var svårt att få ordning när det var dags att skriva och det blev en massa annat prat när det sprang en massa folk, både lärare och elever från andra klasser in och ut genom rummet. Jag gick dit med min grupp och de samlades i soffan. (Efter de hade diskuterat vem som skulle sitta vart kunde jag börja.) Först ställde jag några frågor beträffande olika språk. Sen kom vi in på kroppsspråk och jag berättade lite kort om dess betydelse, varpå dem fick berätta om deras spontana tankar. Efter en stund började de att skruva på sig, så jag avslutade och läste ett stycke ur boken. Sen delade jag in dem i två grupper, försökte göra indelning med blandat tjejer och killar, för att de skulle få jobba ihop i grupper som de inte själva valt. Varpå en pojke direkt hävdade att det var fuskiga lag. De fick ett papper med frågor per grupp som de skulle diskutera. Varje grupp skulle skriva ner vad de hade för uppfattning. Frågorna som vi diskuterade var: Vad är kroppsspråk? Vad kan man se av någon annans kroppsspråk? Kan man påverka sitt eget kroppsspråk? Känner du igen dej från boken att man: - är på olika sätt hemma som t.ex i skolan? - säger/ gör saker som man egentligen inte vill? Eleverna berättade att med kroppsspråket kommunicerar man med hjälp av kroppen och att man kan se hur andra människor känner utan att de behöver säga det. En pojke kände även till att man använder kroppsspråket upp till 70% när man pratar. Sammanfattningsvis kan jag säga att eleverna har svårt att samarbeta i sådana här former, vad det beror på är jag inte säker på. Dels är de inte vana vid det, men å andra sidan kanske de är för små för att man ska begära det. De hade en rätt bra uppfattning om vad kroppsspråk är, men att de inte reflekterade över det, i alla fall inte hos dem själva. De allra flesta kände även igen sig från boken att man ibland gör saker som man inte vill, och hur konstigt folk kan bete sig i olika situationer och att de själva faktiskt är på olika sätt i skolan och hemma, som jag läste för dem ur Suck puck päck. Som avslutning fick de leka charader som jag hade förberett genom korta meningar om känslor. Alla åtta hann inte och ett par stycken ville verkligen inte, 2
men de fick ta hjälp av varandra om det behövdes. (Min praktikkompis och jag deltog på varandras samtal för att få en mer exakt bild av hur det gick och uppfattades, då vi tyckte att det kunde vara svårt att observera allt annars.) Incidenter under raster Under veckan hände även en del incidenter som relaterar till min frågeställning, bl a efter en rast då tre flickor ur min klass, enligt dem själva hade hejat på en flicka ur en annan, när hon spelade fotboll. De hade ropat till henne och sedan skrattat. Den fotbollsspelande tjejen hade endast uppfattat sitt namn och då hon tittade dit såg hon att de stod och skrattade och tolkade det som om de skrattade åt henne. Detta togs sedan upp på lektionen då flickorna förklarade hur det hade gått till, varpå de hänvisades att förklara det för den utsatta och be henne om ursäkt. Detta relateras till vad enligt Lotta Juhlin hävdar i Lena Liens artikel att barnen har stora behov av att reda ut saker och få förklaringar till sådant som har hänt mellan dem. Att koncentrera sig är mycket svårt när outredda saker ligger och pyr. (fritidspedagogen 2000) En annan situation då det uppstod missförstånd var efter en idrottslektion i flickornas omklädningsrum, då vissa av de tidigare inblandade tjejerna hade försökt skoja med några andra genom att skvätta vatten på dessa. De som fått vatten på sig hade i sin tur blivit sura och berättat om det för läraren, som senare i klassrummet tog upp det för att reda ut händelsen. Flickorna förklarade att de bara skojade och absolut inte hade tänkt skvätta på dem. En av dem var ledare och de andra hängde på. Men även om hon ibland känner sig osäker på vem hon är, och hur hon ska vara inför andra, menar hon att det är viktigt att vara sann mot sig själv och inte härma andra. (Lundgren 2000 sid 90) Citatet ur tre år i G är utifrån en flickas tankar om hur lätt det kan vara att tappa bort sig själv och vad man borde göra i möte med andra och deras viljor. Men hon menar även att det är viktigt att man försöker att vara stark och gå sin egen väg. Läraren reagerade på deras trångsynthet och förklarade för dem att man måste tänka på hur man beter sig mot andra och att det inte var första gången som nåt liknande inträffade. Att man måste reflektera över sitt eget beteende och tänka på hur man uppfattas av andra och deras förväntningar på en. Rörelser är en del av skapandet och upprätthållandet av självuppfattningen och de intryck man som individ gör på andra. 3
(Lundgren 2000 sid 55). Detta tänker jag diskutera vidare i slutet på artikeln, att man tidigt placeras in i ett fack, hur man av sin omgivning uppfattas och huruvida man själv sen försöker leva upp till detta eller kämpa med att bevisa motsatsen. Samtalet Till en början gick samtalet och diskussionen bra, när jag först berättade och sedan läste ur boken flöt det på och de satt bekvämt medan de lyssnade med intresse till boken. De deltog även aktivt i frågorna. Gruppdiskussionen blev dock inte så lyckad. Först och främst var de inte vana att jobba i grupp (vilket jag visste sedan förra vfu,n då jag undersökte skolans arbetsmetoder, och såg det som en utmaning att se hur det fungerade.) Sen är det möjligt att de är lite för små att jobba på det sättet och frågorna kanske var väl svåra. Charaderna var populära, men även dem kanske var på en för hög nivå. De hade gjort det tidigare, men med lite lättare, enskilda ord. Det var svårt att veta nivån på både frågor och hur jag skulle berätta, så det inte blev för barnsligt och det var nog det jag var rädd för, då det istället blev för svårt. Ville att de skulle skriva svaren i gruppen för att se hur de kunde samarbeta, vilket jag ångrade i efterhand, då jag insåg att det egentligen inte var så relevant. Det bidrog endast till att det blev stökigt. I ena gruppen fungerade det bra då en flicka skrev, men frågade de andra vad de tyckte innan hon skrev och de kom överens om ett svar. Den andra gruppen hade svårare att samarbeta då en av tjejerna tog över genom att fråga mig vad de skulle skriva. Jag förklarade för henne att dem tillsammans skulle försöka komma fram till vad de skulle svara. I denna grupp var det bara en kille och han var inte alls nöjd med att det i övrigt bara var tjejer i gruppen. Så fort han kom med förslag till de övriga klagade tjejen över att han var dum och inte fattade vad de skulle göra. En annan av flickorna i den gruppen förlitade sig helt på de övriga och satt bredvid och gjorde något annat. Den fjärde flickan och hon som hade tagit över gruppen svävade iväg hela tiden och busade mest med varandra så man fick gå in och strukturera upp dem. Att det stod en skrivare till datorerna i rummet var föremål för allt spring genom rummet. Detta föreföll otroligt irriterande eftersom eleverna blev avbrutna och började prata med kompisarna ur andra klasser och dem i sin tur blev nyfikna på vad mina elever höll på med. Att det även var lärare som passerade och störde 4
var ännu mer irriterande då det kändes ganska respektlöst, även om jag inte tror att det var deras avsikt. Vad gäller klassrummsdiskussionerna om vad som inträffade under raster och andra lektioner kan man konstatera att det mestadels verkade vara flickorna som var inblandade i sådana situationer som berör missförstånden som uppstår. Vad det beror på är nog att killar reder ut saker med varandra omgående, medan tjejerna lindar in och inbillar sig saker på ett annat sätt. Sen är det mycket en kamp om att duga, att vara med rätt person och att göra saker som man vet är fel. Men man gör det för att man vill vara tuff just då, fast man ofta vet att det kan kännas fel sen. Tjejerna har börjat utvecklas tidigare än killarna i den här åldern och det kan också vara avgörande varför de är inblandade i det som händer. Det är viktigt att få känna att man duger och inte riskerar att bli utanför, därför är de väldigt sårbara och nånstans gärna missuppfattar saker för att det ska tas upp och de sedan ska få bekräftelse. Blickar, små rörelser och miner är nåt de ständigt använder mot och till varandra som ett slags hemligt språk som att det inte ska märkas, men det gör det i allra högsta grad. I en ålder då man byter bästis ofta och aldrig vet vem man kan lita på är det inte konstigt att det uppstår sådana här situationer. 5
Referenslista: Axelsson, Helena,(1995) Suck, Puck, Päck Eriksson och Lindgren Lundgren, Anna-Sofia, (2000) Tre år i G perspektiv på kropp och kön i skolan Eslöv Symposium Lien, Lena, (2000) kroppens språk säger mer än tusen ord. Fritidspedagogen 2000/7. 6