Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv Kortfattad översikt Maj 1999 3
4
I n n e h å l l 1. Inledning och allmänna synpunkter 7 1.1 MR-området begreppet 1.2 Sveriges internationellträttsliga åtaganden begreppet 1.3 Pacta sunt servanda 1.4 Förhållandet folkrätt intern rätt Formerna för införlivande av en konvention 1.5 Frågan om gottgörelse/satisfaktion 1.6 Dynamisk konventionstolkning 2. Konventions- och andra a åtaganden 15 2.1 Allmänna konventioner Särskilda konventioner 2.2 Deklarationer proklamationer resolutioner 2.3 Andra internationella instrument (särskilt om frihetsberövades behandling) 2.4 Specifika skyldigheter: informationsskyldighet rapporteringsskyldighet samarbetsskyldighet beaktande av länderrapporter och allmänna rekommendationer svaromålsskyldighet in-loco undersökningar 3. Reservationer, invändningar mot sådana samt förklaringar 26 Inledning A. Allmänna konventioner B. Särskilda konventioner 4. Spörsmålet om s.k. dubbelklagan 36 5
6
Sveriges rättsliga åtaganden på MR-området i internationellt perspektiv Kortfattad översikt 1. Inledning och allmänna synpunkter 1.1 Ämnet som här skall behandlas är omfattande men kan inom ramen för detta häfte blott bli föremål för en kortare översiktlig redogörelse. Rubriken kräver några preciseringar. Då man talar om MRområdet, brukar detta ofta delas in i tre grupper av rättigheter, nämligen i) de medborgerliga och politiska rättigheterna (ibland benämnda första generationens rättigheter ) ii) de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ibland benämnda andra generationens rättigheter ) iii) rätten till fred, rätten till hälsosamma omgivningar, rätten till havens och rymdens naturtillgångar m.m. (ibland benämnda tredje generationens rättigheter.) De båda första grupperna kan exemplifieras genom hänvisning till FN:s båda konventioner av 1966 med motsvarande rubriker (SÖ 1971:41-43 och prop. 1971:125). Ett annat sätt att förenklat klassificera rättigheterna är att hänföra dem till 7
den franska revolutionens treklöverbegrepp: liberté (frihet), égalité (jämlikhet) och fraternité (broderskap). Den första gruppen hänför sig till individens frihetssfär; den andra till individernas likställighet inför lagen och i socialt, ekonomiskt och kulturellt hänseende; den tredje är ett uttryck för världssamfundets ansvar för alla människors lika möjligheter som individer och som delar av ett kollektiv till delaktighet i jordens och rymdens tillgångar under fredliga förhållanden. Gränserna mellan grupperna är emellertid oskarpa och grupperna glider ofta över och in i varandra. 1.2 Med Sveriges internationellträttsliga åtaganden förstås ej blott förpliktelser, som härflyter ur ingångna överenskommelser med andra stater (traktater, konventioner m.m.) såväl bilaterala som multilaterala, utan även vad som åligger Sverige enligt allmänna folkrättsliga regler och normer av bjudande karaktär. Frågan om sådana normer - jus cogens - behandlades utförligt i samband med tillkomsten av 1969 års Wienkonvention om traktaträtten (hänvisning får ske till proposition 1974:158, sid. 56-58 om art. 53 och sid. 69-72 om art. 64, 65 och 66; se även sid. 81). Som princip formulerades inom MR-området denna typ av förpliktelser under senare delen av 1800-talet i den s.k. Martens-klausulen, 1&2) vilken inflöt i 1899 och 1907 års Haagkonventioner om lantkriget; betydelsen av denna markeras av att den upprepas i 1949 års fyra Genèvekonventioner ang. skydd för krigets offer (uppsägningsklausulerna) och 1977 års båda tilläggsprotokoll (art. 1:2 resp. preamblen), vilka handlar om behandlingen av sårade i krig (se prop. 1953:37, sid. 43, 89, 203 och 352/353 samt prop. 1978 /79:77, sid. 51 och 149). Visserligen gäller dessa krigets folkrätt (jus in bello) men Haagdomstolen har i ett avgörande 1949 påpekat att dessa allmänna principer gäller än mera i fredstid ( - - - plus absolus encore en temps de paix qu en temps de guerre : se Corfu Channel dispute mellan Storbritannien och Albanien). 8
Hur långt sådana förpliktelser sträcker sig är oklart. Emellertid kan som jämförelse nämnas att FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna av år 1948, i vilken allmänna normer formulerats för staternas efterlevnad, - visserligen formellt ej ett bindande rättsligt instrument - anses av de nordiska länderna as having become part of international law (uttalande av ambassadör J. Eliasson 10.12.1988 i anledning av firandet av 40-årsdagen av dess antagande av FN:s generalförsamling). 1.3 Den grundläggande normen för staters relation till ingångna traktater är den av Hugo Grotius formulerade principen pacta sunt servanda (bindande avtal skall hållas), som kommer till uttryck bl.a. i FN-stadgans ingress och i dess art. 2:2. Den kan sägas skapa en förpliktelse och bundenhet att handla i enlighet med traktatens syfte och föreskrifter. Principen finns även uttalad i Wienkonventionen om traktaträtten (art. 26), som fastslår att varje i kraft varande traktat är bindande för parterna och skall ärligt ( in good faith ) fullgöras av dem. Denna bestämmelse följs av regeln (art. 27) att en stat ej kan åberopa bestämmelser i sin interna rätt för att rättfärdiga sin underlåtenhet att fullgöra en traktat ; genom att på detta sätt fastslå den internationella rättens företräde vill man förhindra att staterna undandrar sig sina förpliktelser. Ett undantag från regeln finns emellertid i art. 46, vilken blev föremål för ingående diskussion under traktaträttskonferensen (se prop. 1974:158, sid. 46-49): enligt denna kan en stat åberopa överträdelse av en internrättslig bestämmelse för att frånträda en traktatförpliktelse, om överträdelsen var uppenbar ( manifest ) och gällde en internrättslig regel av grundläggande betydelse. 1.4 Spörsmålet om förhållandet mellan folkrätten och den interna rätten har gett upphov till en omfattande litteratur. Två huvudläror den monistiska och den dualistiska har stått emot varandra: den grundläggande oenigheten mellan dem gäller om folkrätten och den interna rätten utgör ett, 9
universellt rättssystem eller om folkrätten utgör ett självständigt system vid sidan om staternas internrättsliga regleringar. Konsekvensen av det monistiska systemet blir att traktater betraktas som författningar till allmän efterrättelse och att någon formell akt för transformation till intern rätt eller inkorporering i det interna rättssystemet ej erfordras (jfr. 1.4.2 nedan). 1993 års Fri- och Rättighetskommitté gör i sitt delbetänkande SOU 1993:40 uttalandet att en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde idag stå fullt klart (sid. 15). Det dualistiska systemet är numera det av det officiella Sverige (riksdag och regering) antagna - med de anpassningar som nämns under 1.4.2 nedan -, sedan delbetänkandet varit föremål för övervägande i riksdagens konstitutionsutskott (1993/94:KU 24) och i regeringens proposition 1993/94:117 utan att uttalandet föranlett invändningar. 1.4.1 Formerna för införlivande av en traktat med svensk rätt har utförligt belysts i SOU 1974:100 Internationella överenskommelser och svensk rätt. Utrikesförvaltningens Rättshandbok II 1996 ger en kort inledning i ämnet under punkterna 5.2.1, 5.2.2, och 5.2.3, som lyder: 5.2.1 Inledning När regeringen eller svenska förvaltningsmyndigheter ingår internationella överenskommelser av offentligrättslig natur är det den svenska staten som bär det folkrättsliga ansvaret för att förpliktelserna uppfylls. Internationella överenskommelser blir i Sverige inte automatiskt en del av den nationella rätten. Traktater som ingåtts av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Två metoder används huvudsakligen för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering. 10
5.2.2 Inkorporering Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning anges att traktatens bestämmelser gäller direkt i Sverige. Traktatens autentiska text, på ett eller flera språk, ligger då till grund för tillämpningen. Metoden kan därför endast användas i sådana fall då traktaten är avfattad på ett sådant sätt att den kan tillämpas enligt sin ordalydelse. Denna metod har t.ex. valts för att införliva Europakonventionen med svensk rätt. 3 5.2.3 Transformering Transformering innebär antingen att texten till en överenskommelse översätts till svenska och sedan tas in i en svensk författning, eller att överenskommelsen omarbetas till en svensk författningstext. Överensstämmer de materiella bestämmelserna i en traktat med innehållet i gällande svensk rätt krävs i allmänhet inte någon svensk lagstiftningsåtgärd. Lagstiftaren måste emellertid då vara uppmärksam på att senare ändringar i gällande rätt inte kommer i konflikt med innehållet i traktaten. Den ovannämnda Fri- och Rättighetskommittén har gjort en mera utförlig sammanfattning av metoderna på följande sätt (SOU 1993:40, s. 16): I Sverige har två olika metoder kommit till användning för att införliva konventioner med nationell rätt, transforma- tion och inkorporering ering. Vid transformation undersöks till en början, i vad mån bestämmelserna i konventionen har motsvarighet i gällande lagstiftning. Om jämförelsen ger vid handen att de materiella reglerna i konventionen redan finns i den nationella rätten, behöver ingen åtgärd vidtas för att införliva konventionen med denna. Detta konstaterande att konventionen inte strider mot befintliga lagregler kallas i Norge för retsharmoni och i Danmark för normharmoni. Om däremot den nationella lagstiftningen saknar motsvarighet till eller innehåller regler som strider mot en konvention omarbetas de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext med 11
den systematik och det språkbruk som brukar användas i svenskt lagstiftningsarbete. Denna metod har ofta använts när det gäller att införliva konventioner på straff-, process- och civilrättsområdena (ett flertal exempel finns inom sjö- och lufträtten). Vidare förekommer en variant av denna metod, nämligen att bestämmelserna i en konvention i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk författning (transformation genom översättning). I så fall är det den svenska versionen av konventionen som tillämpas i Sverige. Vid inkorporering däremot föreskrivs i svensk lag att bestämmelserna i en konvention skall gälla i Sverige. När denna metod används, blir den autentiska texten, i Europakonventionens fall på engelska och franska, gällande som svensk lag. En översättning till svenska brukar dock publiceras vid sidan av den autentiska texten. Att införliva konventioner genom inkorporering har blivit allt vanligare under senare år. Denna metod användes vid införlivandet av det internationella järnvägsfördraget (lagen 1985:193 om internationell järnvägstrafik) och vid införlivandet av konventionen om internationella köp (lagen 1987:822 om internationella köp). Även EESavtalets huvuddel och vissa protokoll inkorporeras i svensk rätt genom en särskild lag (SFS 1992:1317). 1.4.2 Det kan påpekas att traktater, som ej har enskilda eller myndigheter som direktadressater, dvs. sådana som gäller de avtalsslutande staterna inbördes och direkt, inte behöver omsättas till intern rätt genom någon införlivandeakt (inkorporering/transformering); 1969 års traktaträttskonvention är ett exempel härpå (SÖ 1975:1). Ibland används begreppet selfexecuting på denna typ av avtal; termen används även i andra betydelser. Vidare. Allmänna folkrättsliga grundsatser anses skola tillämpas i Sverige utan någon införlivandeakt, t.ex. främmande stats rätt till immunitet vid rättegångar; liksom, tidigare, den på sedvanerätt grundade immuniteten för diplomater och 12
konsuler se nu SFS 1976:661 (för statsöverhuvuden, regeringschefer m.fl. gäller fortfarande sedvanerättsliga regler, med undantag för bestraffning av folkmord, där nämligen i 1948 års folkmordskonvention, art. IV, fastslås att grundlagsenligt ansvariga styresmän, som gör sig skyldiga till folkmord, skall bestraffas och skall sålunda ej åtnjuta immunitet (art. IV är utförligt kommenterad i prop. 1952:71 jämför lag (1964:169) om straff för folkmord); jämför BrB 22:6 om folkrättsbrott (...allmänt erkänd grundsats... ). Till sist kan nämnas att avtal ingångna före 1913 ansågs vara en del av svensk rätt: de infördes då i SFS men uteslöts därur genom SFS 1911:142, då SÖ började publiceras (jfr. prop. 1964:90 med förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet, sid. 62:...överenskommelser såsom sådana vid tiden för deras tillkomst ansetts bli del av den lagliga regleringen i riket ). 1.5 En viktig del av en stats internationella åtagande särskilt inom MR-området är frågan om gottgörelse ( satisfaction ), då en kränkning konstaterats av ett internationellt tvistelösande organ. Sådana konstateranden kan emanera från organ med judiciella funktioner och arbetsmetoder, vilka fattar rättsligt bindande avgöranden, eller från organ som har rent undersökande funktioner och vars arbete kan resultera i rekommendationer. Ibland lämnas ekonomisk kompensation till enskild vars rättigheter kränkts, ibland sker ändringar av gällande lagar och regler, ibland måste fattade beslut upphävas eller ändras, ibland blir det fråga om en kombination av åtgärder. Spörsmålet hur man skall förfara om en internationell domstol fattar ett rättsligt bindande avgörande, som är i strid med en av svensk domstol meddelad, lagakraftvunnen dom (särskilt om den meddelats i högsta instans) har varit föremål för diskussion, som initierades i anledning av det s.k. Bollmålet mellan Nederländerna och Sverige vid Internationella domstolen i Haag 1958. Målet gällde huruvida Sverige vilket Nederländerna gjorde gällande 13
hade brutit mot 1902 års förmynderskapskonvention genom att överlåta vårdnaden av en minderårig holländsk flicka vid hennes svenska moders död till moderns föräldrar för skyddsuppfostran i stället för till fadern i Holland (beslut härom hade i sista instans fattats av Regeringsrätten). Sverige vann målet med knapp majoritet. Vid motsatt utgång hade frågan ställts på sin spets. Frågan väntar ännu på en lösning antingen genom lagstiftning eller genom rättstillämpning. (Jfr. 1:a LagU utlåtande 1961:38 i anledning av väckt motion angående rätt till resning vid konflikt mellan svensk och internationell domstols avgöranden). 1.6 Ett generellt problem är vidare att staternas åtaganden ej är en gång för alla givna. Vad som ansågs som en riktig tolkning av en traktat vid dess ingående kan genom tolkningspraxis ha undergått förändringar genom domar/beslut av de organ som har upprättats för att övervaka staternas uppfyllelse av sina åtaganden. Särskilt märkbart har detta varit i avseende på Europakonventionen för mänskliga rättigheter, där innehållet är föremål för ständig utveckling genom praxis (s.k. dynamisk/ evolutiv tolkningsmetod), varigenom ett flertal artiklar givits en innebörd av kommissionen/domstolen liksom av den sedan 1989 verksamma s.k. tortyrkommittén, som icke förutsetts vid dess ingående. I vissa fall har även ifrågasatts, om ej dessa organ överskridit gränsen mellan lagtolkning (jus dicere) och lagstiftning (jus dare), varvid den senare måste vara förbehållen de traktatslutande parterna. Det bör här strykas under att en dynamisk tolkningsmetod i princip icke är otillåten, då det gäller att anpassa en traktats innebörd till förändrade realiteter. 4 Uppenbart är emellertid att, då det gäller internationella åtaganden med så betydande genomslagskraft på inhemsk rätt, som fallet är med Europakonventionen genom dess bindande domstolsutslag, en viss och ständig osäkerhet blir följden för den inhemska lagstiftarens möjligheter att internrättsligt förutse och styra utvecklingen. 14
2. Konventions- och andra a åtaganden 2.1 De för Sverige mest centrala, rättsligt bindande konventionerna är följande: i) allmänna konventioner såsom FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jämte fakultativt protokoll om enskilds besvärsrätt av år 1966 samt fakultativt protokoll nr 2 om avskaffande av dödsstraffet av år 1989; FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, av år 1966; Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, av år 1950 jämte tilläggsprotokoll, av vilka protokoll 1, 4, 6 och 7 innehåller bestämmelser om ytterligare skyddade rättigheter (samt protokoll 2, 3, 5, 8, 10 och 11 5 innehållande bestämmelser i procedurfrågor det viktigaste är protokoll 11, varigenom den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter permanentas med fast anställda domare och kommissionens för mänskliga rättigheter verksamhet upphör). Europarådets sociala stadga, av år 1961 med tilläggsprotokoll av år 1988 och ändringsprotokoll av år 1991. ii) särskilda konventioner såsom NF:s konvention om slaveri och tvångsarbete, av år 1926; FN:s konvention om folkmord, av år 1948; FN:s konvention mot tortyr, av år 1984; FN:s konvention om kvinnans politiska rättigheter, av år 1953; FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering, av år 1966; FN:s konvention om avskaffande av kvinnodiskriminering, av år 1979; FN:s konvention om barnets rättigheter, av år 1989; FN:s konventioner om flyktingar, av år 1951 och om statslösa, av år 1954; Europarådets konvention till förhindrande av tortyr, av år 1989; 15
fyra Röda Kors (Genève)-konventioner om skydd för krigets offer, av år 1949 jämte 2 tilläggsprotokoll, av år 1977; UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisning, av år 1960. 2.2 Dessutom har Sverige genom deltagande i omröstningar inom vederbörande beslutande församlingar (FN:s Generalförsamling, Europarådets ministerkommitté) samt vid särskilt sammankallade konferenser accepterat olika deklarationer / proklamationer/resolutioner i olika ämnen inom MR-området utan att dessa är rättsligt bindande, såsom FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter av år 1948 Wien-deklarationen om MR antagen vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter år 1993 Helsingforsdokumentet 1975 och senare uppföljningsdokument antagna inom CSCE bl.a. om den mänskliga dimensionen Europarådets ministerkommittés deklarationer om intolerans, av år 1981, yttrande- och informationsfrihet, av år 1982; likställighet mellan kvinnor och män, av år 1988. 2.3 Sverige har vidare biträtt ( röstat för ) flera internationella instrument rörande behandlingen av dem som berövats sin frihet i vilken form det vara må, dvs. såväl judiciellt (anhållna, häktade och dömda) som administrativt (t.ex. enligt utlänningslagstiftning, smittskyddslagstiftning): UN Standard Minimum Rules for the treatment of prisoners, av år 1955 UN Basic Principles for the treatment of prisoners, av år 1990 UN Body of Principles for the protection of all persons under any form of detention or imprisonment, av år 1988 UN Rules for the protection of Juveniles deprived of their liberty, av år 1990 16
UN Standard Minimum Rules for the administration of juvenile justice ( the Beijing Rules ), av år 1985 UN Code of Conduct for law enforcement officials, av år 1979 UN Declaration of Basic Principles of Justice for victims of crime and abuse of power, av år 1985 European Prison Rules, av år 1987 2.4 Förutom de allmänna förpliktelser, som omtalas under 1.2-1.6 och som följer av Sveriges tillträde till eller godkännande av de instrument som nämns under 2.1-2.3, föreligger även ett flertal specifika skyldigheter, som kan vara olika utformade i de olika instrumenten. Dessa skyldigheter kan delas in i nedanstående kategorier: i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan iii) skyldighet att samarbeta med olika organ inom MR-området iv) skyldighet att beakta internationella övervakningsorgans länderrapporter och allmänna rekommendationer v)skyldighet att ingå i svaromål vid internationella judiciella/semi-judiciella organ vi) skyldighet att tillåta internationella övervakningsorgans undersökningar inom Sverige. Dessa skyldigheter behandlas nedan seriatim under var sitt avsnitt. i) informationsskyldighet rörande konventionernas innehåll och rörande övervakningsorganens rapporter till berörda målgrupper och enskilda samt i vissa fall även till allmänheten ; denna informationsskyldighet är positivt uttalad i flera konventioner: a) FN:s rasdiskrimineringskonvention ålägger staterna (art. 7) att sprida kunskap om konventionen samt även om ändamål och grundsatser i FN:s stadga, FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter samt om FN:s förklaring om avskaffande av rasdiskriminering. b) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention innehåller icke nå- 17
gon direkt bestämmelse om spridande av kunskap om dess innehåll, men den enligt konventionen upprättade övervakningskommittén har i en allmän rekommendation år 1988 uppmanat staterna att vidtaga lämpliga åtgärder i detta syfte såväl om innehållet i konventionen som om dess rapporter på landets språk. c) FN:s barnkonvention föreskriver (art. 44:6) skyldighet för staterna att göra dess rapporter allmänt tillgängliga för allmänheten, men deras skyldighet att sprida kunskap om konventionen som sådan kan sägas inbegripas i skyldigheten att vidtaga lämpliga lagstiftnings-, administrativa- och andra åtgärder för att genomföra konventionens rättigheter (art. 4). d) FN:s tortyrkonvention ålägger staterna (art. 10) att säkerställa att undervisning och information om tortyrförbudet utgör en integrerad del i utbildningen av civil och militär brottsbeivrande personal, medicinsk personal, myndighetspersoner och andra personer, som på ett eller annat sätt deltar i fängslandet, förhör och behandling av frihetsberövade personer. Dessutom skall förbudet införas i de instruktioner och regler som utfärdats för sådana personers skyldigheter och uppgifter. Detsamma gäller för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (art. 16, som hänvisar till art. 10). e) de fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets offer av år 1949 har likalydande bestämmelser (resp. art. 47, art. 48, art. 127 och art. 144) om skyldigheten att ge största möjliga spridning åt konventionernas texter, så att deras grundsatser bringas till hela befolkningens kännedom särskilt genom att införa studier därav i planerna för den militära och såvitt möjligt för den civila undervisningen. I krigstid skall civila, militära, polisiära och andra myndigheter, som har ansvar för skyddade personer, inneha texten till Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid. De båda tilläggsprotokollen av år 1977 innehåller liknande bestämmelser (art. 83 resp. art. 19). ii) rapporteringsskyldighet till ett internationellt övervakningsorgan om åtgärder vidtagna för att uppfylla konventionsåtagandena 18
ibland kombinerat med inställelseskyldighet inför organen för att lämna förklaringar och/eller ytterligare upplysningar: a) NF:s slaverikonvention 1926 ålägger staterna att underrätta generalsekreteraren (numera FN:s) om lagar och föreskrifter som utfärdas för tillämpningen av konventionen (art. 7). b) Flyktingkonventionen 1951 jämte tilläggsprotokoll 1967 föreskriver att lagar och förordningar som utfärdas till säkerställande av efterlevnaden av dem skall insändas till FN:s generalsekreterare (art. 31 resp. art. III). c) FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och framsteg skall avges etappvis till FN:s generalsekreterare för granskning av Ekonomiska och Sociala Rådet, som i sin tur kan vidarebefordra dem till Kommissionen för mänskliga rättigheter för dess granskning och för avgivande av rekommendationer av allmän natur eller blott för att taga del av dem ; konventionsstat har rätt att kommentera rekommendationerna (art. 16-23). Granskningen av länderrapporter och utfärdande av rekommendationer utförs sedan 1987 av en särskild av ECOSOC upprättad kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. d) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 föreskriver att rapporter om åtgärder och framsteg skall avges till den MR-kommitté som upprättats enligt konventionen för dess övervakning. De rapporter som kommittén upprättar över sin granskning med eventuella påpekanden skall tillställas konventionsstaterna för dess kommentarer (art. 40). e) FN:s rasdiskrimineringskonvention 1966 föreskriver att rapporter om lagstiftnings-, domstols-, förvaltnings- och andra åtgärder skall insändas vartannat år till den kommitté för avskaffande av rasdiskriminering som upprättats enligt konventionen; denna kommitté kan även när som helst begära ytterligare rapporter och infordra ytterligare upplysningar av konventionsstat. Kommittén kan även lägga fram förslag och 19
göra allmänna rekommendationer på grundval av sin rapportgranskning, vilka skall föreläggas FN:s generalsekreterare för staternas eventuella kommentarer (art. 9); enligt kommitténs arbetsordning skall konventionsstat kallas till granskningssammanträde för att avge förklaringar och lämna ytterligare upplysningar. f) FN:s kvinnodiskrimineringskonvention 1979 föreskriver att rapporter om lagstiftning och andra rättsliga och administrativa åtgärder och framsteg som gjorts skall insändas minst vart fjärde år till den kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor som upprättats enligt konventionen; enligt kommitténs arbetsordning skall företrädare för konventionsstat vara närvarande vid behandlingen av dess rapport för att svara på frågor m.m. (art. 18). Kommittén kan lägga fram förslag och allmänna rekommendationer på grundval av de granskade rapporterna (art. 21). g) FN:s tortyrkonvention 1984 föreskriver skyldighet att vart fjärde år avge rapporter om (nya) åtgärder, som konventionsstat vidtagit, till den under konventionen upprättade tortyrkommittén (art. 19). Konventionsstat kallas enligt kommitténs arbetsordning till granskningssammanträde för att avge förklaringar och ytterligare upplysningar. h) FN:s barnkonvention 1989 föreskriver skyldighet att vart femte år avge rapport om åtgärder och framsteg som gjorts. Till behandlingen av dessa kallas företrädare för konventionsstaterna. Kommittén kan även begära kompletterande upplysningar (art. 44). Kommittén kan vidare göra allmänna rekommendationer, som skall tillställas varje konventionsstat för dess kommentarer (art. 45). i) UNESCO-konventionen om diskriminering i undervisningen 1960 föreskriver att konventionsstat skall avge periodiska rapporter till UNESCO om lagregler, förvaltningsföreskrifter och andra åtgärder som idtagits för tillämpning av konventionen (art. 7). 20
j) Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter 1950 föreskriver att varje konventionsstat skall tillhandahålla rådets generalsekreterare på dennes anmodan upplysningar om hur dess lagstiftning säkerställer en effektiv efterlevnad av konventionen (art. 52 tidigare art. 57). Dessutom skall nämnas: k) De fyra Genèvekonventionerna ang. skydd för krigets offer av 1949, som innehåller likalydande bestämmelser (art. 48, art. 49, art. 128 och art. 145 respektive) om att officiella översättningar av konventionerna samt lagar och andra tillämpningsföreskrifter skall genom Schweiziska förbundsrådet sändas till övriga konventionsstater; under fientligheter skall så ske genom skyddsmakt. Samma bestämmelse finns i det första tilläggsprotokollet 1977 (art. 84). l) Europarådets sociala stadga 1961, som innehåller skyldighet för stat att med jämna mellanrum enligt anmodan av ministerkommittén sända generalsekreteraren rapporter om bestämmelser, som staten ej godtagit vid ratifikation eller i senare notifikation; dessa rapporter skall enligt utförliga bestämmelser granskas av olika organ (art. 21-29 jämte 1991 års ändringsprotokoll ( Turinprotokollet )); nytt årligt rapporteringssystem infördes genom ministerkommittébeslut 1962. Stadgan har under årens lopp varit föremål för omfattande förändringar se härom prop. 1997/98:82 (och Ds 1997:65); de senaste ändringarna ratificerade 14.5.98. m) Europarådets tortyrkonvention 1989, vars förfaranderegler, som är unika, tar sin utgångspunkt i återkommande inspektionsbesök, innehåller ingen direkt bestämmelse om rapporteringsskyldighet. Dess tortyrkommitté har emellertid antagit regler (grundade på de allmänna samarbetsförpliktelser som är nedlagda i art. 3 och 10:2) angående konventionsstats besvarande av kommitténs inspektionsrapporter innehållande rekommendationer, hemställan om kommentarer och om faktaupplysningar: en preliminär svarsrapport skall lämnas inom sex månader från 21
erhållandet av kommitténs rapport och en slutrapport inom tolv månader. Uppföljning sker genom skriftväxling och kontrollbesök av reguljär art eller ad hoc. n) Skyldighet för konventionsstater att underrätta vederbörligt organ (generalsekreteraren i organisationen) om avvikelser från konventionsåtaganden vid krig, krigsfara eller andra allvarliga krissituationer inom landet finns inskriven i vissa konventioner (varvid bör beaktas att från vissa bestämmelser avvikelser under inga omständigheter får ske, t.ex. tortyrförbud, förbud mot retroaktiv lagstiftning): 1) Europarådets konvention för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (art. 15) 2) FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (art. 4) varvid skall anges från vilka bestämmelser avvikelse skett och skälen härför liksom senare när åtgärderna upphävts eller trätt ur kraft. Det bör anmärkas att det tillkommer övervakningsorganen att granska rättmätigheten och omfattningen av dylika avvikelser. iii) skyldighet att samarbeta med olika organ såsom exempelvis FN:s höge/a kommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s speciella rapportör om tortyr, FN:s olika länder- och sakområdesrapportörer samt med FN:s kommission för mänskliga rättigheter (och dess underorgan) ej att förblanda med FN:s mänskliga rättighetskommitté upprättad under och verksam enligt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter som har erhållit undersökningsmandat genom FNresolutionerna 728 F/1959, 1235/1967 och 1503/1970, vilka Sverige röstat för. Här skall dessutom särskilt nämnas Europarådets kommitté till förhindrande av tortyr, med vilken konventionsstaterna genom en uttrycklig bestämmelse (art. 3) är skyldiga att samarbeta vid dess besök (art. 2 och 8) samt vid genomförandet av dess rekommendationer; som sanktion vid underlåtenhet finns föreskrivet (art. 10:2) att kommittén kan upphäva den sekretess, som den annars är skyldig att iakttaga i sina relationer med dessa stater. 22