Om meditation; Konsten att förvandla tankefladder till visdomsenergi och även gamla heliga kor dör någon gång

Om meditation; Konsten att förvandla tankefladder till visdomsenergi och även gamla heliga kor dör någon gång Forskare vid University of Pittsburgh, USA, har nu i en helt unik studie pekat ut ett komplext område i hjärnan som ansvarar för att tidigare tagna beslut används till att vägleda framtida. Det här komplexa området i hjärnan kallar man för SEF, som är sammanlänkat med olika aspekter av beteende. Hjärnan måste hålla koll på vilka beslut den tar, menar man i studien, och säger att vi konstant går omkring och tar beslut och samtidigt tänker på andra saker och att den kontinuiteten av tankar behövs. Omedvetet håller vi alltså hela tiden på att jämför nutid med dåtid och om vi tror att vi kommer att motta någonting bra blir också den neoronala aktiviteten hög. -Människan vill att det skall hända bra saker i livet, och för att fortsätta få det goda i livet att förverkligas, måste man jämföra vad som händer just nu med beslut tagna i det förflutna, säger Marc Sommer, en av forskarna bakom studien. Enligt studien är det därmed omöjligt att kunna fokusera tankarna till att vara i nuet. Innebörden av tanken att kunna leva i nuet är därför helt verkningslös- det fungerar inte, så sluta stressa med att försöka centra tankarna just nu i detta nu och låt dina tankar istället associera sig fritt framåt på vandringlederna i önskelandet Detta går lite stick i stäv med tankarna om medveten närvaro(sk mindfullness) och även meditation där olika meditationsskolor och tekniker som en universell metod, tränat individer under tusentals år i att disciplinerat försöka stanna upp allt tanke- och känslofladder som rinner genom medvetandets kanaler. Själva grundtanken är här att man skall lyssna inåt, försöka fokusera sin uppmärksamhet och sitt medvetande på någon inre föreställning (eller ingen alls), därigenom behärska sin uppmärksamhet. Själva ordet meditation kommer ursprungligen från latinets meditare, som betyder att föras mot mitten, mot ett centrum, och här följer då paradoxen till Pittsburghsforskarnas slutsatser om hur vårt medvetande fungerar. Där det enligt studien, utgår från att en hjärna helt odisciplinerat, men kreativt, kopplar ihop tidigare vunna erfarenheter med framtida visioner om något bra som skall inträffa för oss. Enligt forskarna finns det här inget centrum att iakttaga, ingen mitt vi kan gå in i, utan tankarna beskrivs som helt autonoma och en hjärna som helt fritt associerar med sina tankar i riktning mot en än mer ljusare framtid. Men om nu erfarenheterna hos meditationsutövaren visar att man kan fästa sin uppmärksamhet i nuet, eller i någon inre föreställning, åtminstone lugna sitt känslo- och tankefladder mer än 7-8 sekunder som brukar vara det genomsnittliga hos människan, innan tankekvarnarna åter börjar mala, är det kanske bara så enkelt att detta är två helt vitt skilda medvetandetillstånd vilket man talar om? Ett tillstånd, som kan motsvaras av vardagsmedvetandet, det sk. otränade medvetandet och det tillstånd som motsvaras av den inre process meditationen motsvarar för att uppnå en djupare kännedom om våra sinnestillstånd? Här har även relativt ny forskning visat att hjärnans struktur förändras av bara några veckors meditation. Studien som är gjord på munkar som mediterat 10000-tals timmar har visat genom hjärnskanning, att deras hjärnor ser annorlunda ut. Redan efter 2 månader har man kunnat se en skillnad i hjärnan. De förändringar som registrerats är på hippocampus, ett område i hjärnan som behandlar minnen, känslor och sinnesförnimmelser. Någon slutsats till varför hippocampus växer vid meditation finns ännu inte, men man spekulerar i att det kan handla om en ökning av nervceller. Forskarna är dock eniga om att medan vissa delar av

hjärnan aktiveras, slappnar andra delar av. Det är aktiviteten i hjärnans hjässlob man har registrerat faller, vilket vi använder till att orientera oss i tid och rum. Fysiologiskt framkallas alltså ett unikt tillstånd, där i vissa delar av hjärnan upprätthålls en hög sinnesnärvaro samtidigt som den framkallar en djup vila och avspänning. Meditation har jämte dess funktion som avslappningsmetod, alltid beskrivits som en inre träning inom olika skolor och inriktningar och studien visar alltså även att det går att utläsa en anmärkningsvärd fysiologisk förändring i hjärnan vid mer regelbunden utövning. Det avstående sinnets lycka eller det bejakande sinnets lidanden? I västvärlden har vi länge haft en ganska fysisk-materiell parameter att utgå ifrån för att kunna mäta och definiera vad som är lycka och lidande. Vi är lyckliga när vi har gott om pengar med ett materiellt välstånd, ett bra jobb, ett vackert boende, en vacker partner, en god fysik, har ett bra sexliv osv. Har vi inte allt detta finns det ett tomrum att fylla, och vi lider till dess vår önskan har realiserats. Det fysiska lidandet är i sig här ganska givet att definiera när någon lever i armod eller knappt har mat för dagen, är sjuk eller lider starkt av fysiska smärtor. Mat, mediciner, pengar och humanitära insatser blir då själva första-hjälpen insatsen för att avhjälpa den mest akuta lidandefasen. Föreställningen att man klättrar ifrån lidande och fattigdom mot rikedom och allt större lycka är alltså ganska historiskt grundad genom evolutionen om man nu ser till vår kropps fysiska välbefinnande och dess utveckling. Det psykiska välbefinnandet har en inte lika enkel klättring genom evolutionen. Det finns få exempel på människor som någon gång sagt rakt ut : -Nu är jag färdig! Jag är en absolut lycklig och förverkligad människa, nöjd med vad jag vet och kan osv. Den människan ser man på, kanske med all rätt, med lite skepsis, som nästan lite dysfunktionell i sin uppenbara genomskinlighet. Även för den som söker en större kunskap om sig själv blir den ofärdiga inre kunskapsvägen som ligger framför en till en spännande resa men även till ett lidande i sitt soloäventyr, även om lidandet i sig kan vara själva bränslet som för sökarfarkosten framåt. Men att någon kan lida som lever i ett materiellt välstånd, är något stora flertalet har svårare att ta till sig och fråntar själva livet dess mening, menar den som enbart lever med en materiell inriktning och fysiska perspektivet i livet som fokus eller delat in människans läger i skalan rik eller fattig, höger eller vänster, etc. Ändå är det precis vad som sker när vi inte får våra önskningar uppfyllda och tillgodosedda, oavsett om vi är rik eller fattig, öst eller väst, höger eller vänster, ingen undkommer den här problematiken, löser vi ett problem tillkommer ett annat och förr eller senare Vi lider, och möter drogproblematik, olycka, kärlekslöshet och ensamhet, jämför oss med andra och upplever en materiell otillfredställelse i ett ständigt pågående uppåtblickande som inte fyller upp det fysiska tomrummet i Samsaras gigantiska marknadsplats vi vandrar genom Den här lidandesproblematiken som starkt präglat en filosofiskt inriktad religion som buddhismen, är något som njutningsslystna västerlänningar haft svårt att ta till sig i modern tid. Hur kan det vara ett lidande med något som egentligen är livets egentliga mening, enligt vårt sätt att se det? Att vi skall njuta fullt ut av livet, ta tillvara på livets materiella gåvor och göra det på bästa sätt? Nu säger inte buddhismen med sin definition av lidandet att det är något fel på materiella ägodelar, nöjen och njutningar i sig utan att det är vår bundenhet till dem som utlöser lidandet och här börjar vi nu närma oss den SEF-punkt forskarna lokaliserat i hjärnan som Samsaras egen kraftstation(eller SEF som förkortning för Samsaras Effektiva Fantasier, låter kanske bättre?!). Där vi omedvetet tar önskebesluten utifrån tidigare

livserfarenheter och av detta önskar oss något än bättre i framtiden för oss. Och kanske kommer livet därför förbli som i en novell skriven av Fredrik Lindström, där huvudpersonen går omkring och väntar på att det riktiga livet någon gång skall börja, bara hon får den nya lägenheten, det nya jobbet, den nya drömpartnern osv. Men det riktiga livet har pågått ett bra tag. Kanske har det pågått i all oändlighet? Är vi därför bara försvarslösa små guppande önskeflöten som någon gång hoppas på bättre napp med våra kastspön på kö till framtidens kollektiva fiskdamm och dess utlovade vinst varje gång som i barndomens födelsedagskalas där vi ändå besviket vandrar bort med en godisklubba när vi hellre velat haft leksakshunden som kompisen Ubbe fick istället, eller kan vi ställa oss utanför det här karmahjulet buddhismen menar vi springer runt i liv efter liv? Det är här meditationens funktion kommer in som hittilldags haft en annan betydelse för en troende buddhist än för en traditionell västerlännings översättning. Där vi i väst anammat den mer som friskvård, i ett behov av att hantera en stressfylld vardag, som avslappning eller att bara få softa lite när jag själv känner för det eller vill testa för att yoga, meditation och mindfullness nu är lite inne och verkar funka, för att jag vill sköta om min kropp osv Den måste helst göra någon fysisk nytta för att vi ska ta till oss den och har även vetenskapen upptäckt att det förändrar hjärnan märkbart Wooow då måste det ju ändå ligga nåt i det! Meditationen blir därför till en huvudvärkstablett att ta till när det värker, smärtan försvinner men vi är då inte heller riktigt botade...det är hursomhelst ändå en bra idé att meditera, istället för att ta till ett riktigt knallpulver som går rätt upp i hjärnan och bedövar SEF, hippocampus och hela övriga hjärngänget.. Buddhisten mediterar för att människan lider och vill undkomma detta lidande. Ett lidande som tar sig uttryck som att vi aldrig helt kommer att kunna ha fullständig kontroll över vår kropp, över våra ägodelar eller våra känslomässiga önskemål om total lycka och svärmeri. Eftersom vi aldrig kommer att bli befriade från dessa önskemål genom att försöka tillfredsställa dessa på ett fysiskt plan måste vi söka frigörelse från dessa Samsaras lockelser för att slutligen gå av där tåget slutar vid ändstation Nirvana i en långt avlägsen framtid. Det är det här som hägrar för buddhisten. Att en gång få kliva av spöktåget, en gång för alla. Meditationen har här alltså ett högre syfte och omsorgen är i första hand om sinnet, inte kroppen. Men, den kraftfulla andliga övning som kallas meditation har ingen djupare verkan, menar buddhismen, om vi gör detta enbart för vår egen skull. Vi kommer inte fortare fram till Nirvanas ändstation om vi gör detta till en solotripp, armbågar oss fram i kön för egen vinnings skull om vi inte har rätt motiv utan också arbetar för andras upplysning. Det är denna upplysning som egentligen är hela skälet och syftet till att hålla på med meditation, enligt den buddhistiska dharmaläran (dharma=andlig lära). Genom insikten om lidandet hos även andra människor, väcks vår medkänsla och önskan att befria alla människor från deras lidande. Den buddhistiska filosofin rymmer även här en förnuftig tanke, att det egentligen duger med vilken dharmalära som helst för att komma till upplysning. Dvs den måste givetvis rymma sk. sann dharma och eftersom Buddhismen lägger stor vikt vid förnuftet och egen granskning är själva filosofin ganska självklar om man anammar tanken på reinkarnation och karma. Dom religiösa ritualerna tjänar väl sen mest syftet som i all religiös utövning, att den troende skall komma i lite rätt stämning och god form. Hittar man en bättre dharmalära som funkar bättre för en, är det fritt fram att dumpa Buddhas lära för denna, menar man. Det är därför ingen god idé att försöka pracka på sin dharmalära på någon annan, utan låt istället dom goda gärningarna tala, säger man, i stort eller i smått. En freds- och kärlekslära måste man därför kalla buddhismen med betoningen på icke-våld, att människan skall utvecklas

framåt i sin egen takt, med hänsyn även till andra människor, och inte fastna i något religiöst slaveri eller tomma ritualer med en troslära där man inte får ifrågasätta eller tänka fritt Första stegen mot en västerländsk buddhism? Artikelförfattaren har under en längre period haft svårt att hitta ny spännande litteratur inom genren som kombinerar ämnena andlighet, vetenskap och psykologi. Ur ett buddhistiskt perspektiv, avslöjas därmed mitt sinne och intellekt som ett tämligen traditionellt västerländskt sådant, med ett grunt sinnelag som mer söker ny fakta och information för dess egen skull. Ett nyfiket insamlande av information där bevisbördan läggs på någon annans axlar. Jag läser hellre om andra människors dharmautövning än utövar någon dharma själv på djupet och behåller därmed dörren halvöppen att sticka iväg till mina önskefantasier med bundenheten till objekten. Författarna, jag strax skall komma till, hade diagnosticerat mig med en mental förstoppning av osmält information, betingat av en intellektuell girighet där människan numera alltid hungrar efter någonting nytt och lämnar den gamla mentala födan osmält.eller för att citera Lama Yeshe från ett föredrag om människans falska föreställningar : Jag vet inte varför, men det tycks som om det västerländska sinnet tycker om blandningar. Någonting som har olika smaker sammanblandade anses mycket intressant. Var goda och kontrollera och se efter om denna iakttagelse stämmer. För att komma till en fördjupning krävs det dock även en egen utövning, inser den som närmat sig dessa frågor under en längre tid. Vilken inte nödvändigtvis behöver bedrivas i ett sökande inom nyandlighet och nyutgiven litteratur i det milsvida upptrampade landskapet inom ämnet självförverkligande. Poängen med att ta till sig nya dharmaläror, som alltid är uppbyggda på gamla kunskaper, missas, om man inte ens har läst och tagit till sig dom gamla kunskaperna först. Det här synfältet vill jag revidera, när jag på ett lokalt antikvariat och mer i sympati med att antikvariatägaren skulle få något sålt vid mitt besök, för en femtiolapp inhandlade Visdomens Energi (Wisdom Energy) skriven av två lamor från Tibet Lama Yeshe och dennes följeslagare Lama Zopa Rinpoche, utgiven på Natur och Kultur Förlag, 1986, och utkommen i en reviderad upplaga 2005 (tyvärr även den numera slutsåld). Jag hade länge velat få buddhismens tankar introducerade för mig, då min egen dharmalära är ett hybridkomplex av västerländskt och österländskt tänkande, blev det här impulsköpet ett utmärkt tillfälle. Boken är också en enkel och rättfram introduktion till buddhismen för västerlänningar och grundar sig på två tibetanska lamors föredragsturné i USA sommaren 1974. Buddhismen är som alla världsreligioner inte heller något pelarträd utan dess framväxt kan närmare beskrivas som ett kronträd uppbyggt av två större grenar, som sedan ytterligare förgrenat sig och spridit sig. Dels den sydliga Pali-baserade Theravada-läran (de äldstes lära) och dels den nordliga Sanskritbaserade Mahayana-läran (den stora vagnen/ farkosten) som är en något senare inriktning. Theravadatraditionen är den mer konservativa av de två vilken man idag finner utövad främst i Kambodja, Burma och Laos medan man finner Mahayanatraditionen i bl.a. Tibet, Kina, Mongoliet, Korea och Japan. Utifrån Mahayanatraditionen uppstod i Kina på 500-talet Zenbuddhismen och har sedan dess spridits till närliggande länder, främst i Japan. Trots spretandet i utövningen av Buddhas lära, finns dock många gemensamma begrepp inom Buddhismen. Ett sådant centralt begrepp är karma och pånyttfödelse(vilket är för omfattande för att här gå in på), ett annat är de fyra sanningarna- de uttalade satserna om lidandets orsak och dess upphävande.i uppfattningen om den högsta verkligheten är också buddhismen stum efter Buddhas förebild, där buddhister är mer eller mindre överens om att ord är otillräckliga för att beskriva slutmålet (en berömd zenbuddhistisk abbot fick en gång frågan hur han såg på

frågan om livet efter detta och svaret blev ganska kortfattat: -Än är jag inte död. Traditionella buddhister är också överens om att Gautama Buddha inte har varit den enda buddhan, so far, utan det har funnits många tidigare Buddhas och kommer även att dyka upp fler i framtiden (det yttersta målet kan här sägas vara att bli sin egen buddha genom upplysningen). Vill man märka ut huvudskillnaderna mellan Mahayana och Theravadabuddhismen i grova drag ligger den i synen på hur upplysning uppnås. Inom Theravada betonas det individuella racet mer medan man inom Mahayana betonar ett bredare perspektiv, där man inte enbart strävar mot upplysning för sin egen del utan även för alla varelser och därmed lägger stor tonvikt på medkänsla och kärleksfull vänlighet. En av Mahayanabuddhismens (sk. tibetansk buddhism) främsta ambassadörer är Dalai Lama. Det är också inom mahayanabuddhismen man hittar dom djupt filosofiska texterna på temat ontologi, vilket handlar om förståelsen av hur olika ting existerar. Vilket inom mahayanabuddhismen lägger mer tonvikt på tingens tomhet och avsaknaden av någon inre essens. Tingen får liv genom våra mentala projektioner och existerar genom våra sinnesförnimmelser, går det att väldigt förenklat sammanfatta denna buddhistiska filosofi i. Det är utifrån denna buddhistiska tradition dom två lamorna Lama Yeshe och Zopa Rinpoche presenterar sin version av buddhistisk visdom till västerlandet i boken Visdomsenergi. Bara genom att ta del av deras biografier, fångas man av(som alla kända lamors biografier), deras märkliga väv av återfödelser och kallelser i jordelivet. Lama Thubten Yeshe föddes 1935 i Tibet, inte långt från Lhasa. Två timmars ridväg därifrån låg Chi-me Gompa, ett kloster med omkring hundra nunnor från Gelugtraditionen. Några år innan Lama Yeshes föddes, hade deras abbedissa och guru gått bort, när en man känd för sina psykiska förmågor passerade förbi klostret varav nunnorna passade på att fråga var deras guru numera höll till? Han svarade att en pojke hade fötts vid den och den tiden i en närbelägen by, och om de kollade upp det skulle de upptäcka att han var deras inkarnerade abedissa. Efter att följt mannens råd fann de den unge Lama Yeshe. Därefter tog nunnorna ofta med sig den unge pojken tillbaka till klostret för att han skulle närvara vid olika ceremonier och andra religiösa högtidligheter. Besöken varade ibland flera dagar i sträck. Den unge pojken var mycket fäst vid sina föräldrar, men tyckte deras liv var full av lidande och ville inte leva deras liv, och redan som mycket ung uttryckte han en önskan att leva ett religiöst liv.kom det en munk förbi föräldrarnas hem, bönföll han om att få följa med honom och ansluta sig till ett kloster.slutligen, vid sex års ålder (!)fick han föräldrarnas tillstånd att ansluta sig till Sara Je, en högskola vid ett av de stora Gelugklostren utanför Lhasa, där han stannade tills han var tjugofem år. I samband med kinesernas invasion av Tibet, 1959, fick han fly landet och anslöt sig till den tibetanska bosättningskolonin i nordöstra Indien, och fortsatte att där studera och meditera tills 1967, då han startade ett retreatcenter i Katmandu för att kunna lära ut buddhism till västerlänningar. 1974 började han sina världsomfattande föreläsningsturnéer och startade även ett världsomfattande buddhistiskt nätverk, the Foundation for the Preservation of the Mahayana Tradition. Lama Yeshe gick ur tiden 1984. Han återföddes som Ösel Hita Torres i Spanien 1985, igenkänd som den tidigare inkarnationen av Lama Yeshe av ingen mindre än Dalai Lama 1986, och som munken Lama Tenzin Osel Rinpoche började han studera vid klosteruniversitetet i Sera, södra Indien, 1992. Den här anmärkningsvärda historien finns skildrad i Vicki Mackenzie s bok Reincarnation: The Boy Lama (Wisdom Publications, 1996).

Lama Thubten Zopa Rinpoche föddes 1946 i byn Thami i Solokhumbytrakten i Nepal, i närheten av Mount Everest. Från huset där han föddes kunde han se upp mot Lawudo. En grotta där en avliden lama tidigare hade levt med sin familj. Lawudo-laman Kunsang Yeshe hade varit en framstående mästare inom Nyingmatraditionens alla tantriska läror och ägnade all sin tid åt att meditera eller ge undervisning och andliga råd till människorna i trakten däromkring. Från och med att Zopa Rinpoche kunde krypa, ägnade han den mesta tiden åt att försöka klättra uppför den branta stigen som ledde till den framlidna lamans grotta och föräldrarna fick ofta med våld hämta honom tillbaka. Slutligen, när han kunde börja tala, tillkännagav han att det var hans grotta och att han var Lawudo-Lamans Kunsang Yeshes inkarnation. Från första början höll han fast vid att hans enda önskan var att leva ett meditativt liv. När han var fyra-fem år gammal, undergick hans anspråk på att vara en inkarnerad lama offentlig prövning. När han upprepat kunde identifiera ägodelar som tillhört Lawudo-Laman och bli godkänd i andra stränga prov, förklarades han formellt vara den rättmätiga inkarnationen. Vid tio års ålder reste han till Tibet och påbörjade där sina studier vilka avbröts i och med den kinesiska ockupationen 1959. Han hamnade sedermera i tibetanernas flyktingläger i Indien, där han också mötte sin lärare Lama Yeshe. Tillsammans flyttade dom till Nepal 1967 för att kunna lära ut buddhism till västerlänningar och fr.o.m. Lama Yeshes död 1984, tog Zopa Rinpoche över huvudansvaret för det världsomfattande buddhistiska nätverket Foundation for the Preservation of the Mahayana Tradition. Visdomens energi i en modern tid? Boken Visdomens energi är byggd på lamorna Lama Yeshe och Zopa Rinpoches första föreläsningsturné i västvärlden 1974 och är uppdelad i två avdelningar. Första delen beskriver mahayanabuddhismens filosofi och psykologi, klurigt men ändå lättfattligt om hur man kan tillämpa dharma även i en västerlännings liv och heter Att beträda en andlig väg. Syftet med meditation beskrivs, metoder beskrivs hur man kan närma sig sina dharmastudier. Avslutningskapitlen i denna avdelning går mer in på hur vi kan få bukt med vårt inre missnöje, med våra falska föreställningar och hur vi med ett filosofiskt/psykologiskt perspektiv kan förstå lidandets natur och hur vi som motmedicin därför lär oss behärska sinnet. Att få bukt med dom psykiska föroreningar man inom buddhism kallar falska föreställningarna som girighet, stolthet, vrede, hämmande tvivel, förvrängda åsikter och okunnighet är prio nummer ett för att komma till rätta med lidandet. Det finns 84000 psykiska förmörkelser omnämnda i buddhistiska psykologiska texter som alla grundar sig på dessa sex falska föreställningar, så här gäller det att lägga alla korten på bordet i rätt tid Och, den kanske viktigaste av dessa falska föreställningar att iakttaga är okunnigheten, dom fem första falska föreställningarna, varje psykiskt problem och allt lidande uppstår ur. Av den anledningen kallas okunnigheten för samsaras rot. Samsara är inget yttre objektivt tillstånd eller existerande värld i sig utan är det lidande tillstånd som varje varelse skapar åt sig själv, som det alltså gäller att nysta upp, enligt buddhismens dharmalära som vi alltså är dömda snurra runt i om vi inte lär oss någonting om oss själva. Vilket förklarar varför det är så viktigt med att lösgöra sig från sina falska föreställningar, att medvetandegöra det som är omedvetet inom sig, då ett sinne som fastnat i sina falska föreställningar annars alltid kommer att projicera sina okunniga önskningar på verkligheten och se dem i sin blindhet som om de vore verkligheten själv.

Här menar dom bägge lamorna att meditation och ett utövande av någon dharmalära, kan bara lösa våra problem om avsikten är att bekämpa denna okunnighet. En väg är religiös (eller andlig) säger man, bara så länge den leder till avlägsnandet av lidandets verkliga rot. I bokens andra del En meditationskurs, beskrivs och studeras olika ämnen, mantran och metoder lämpliga att meditera över, sett ur ett mahayanabuddhistiskt perspektiv men ändå allmänmänskliga och tillämpbara för ett västerländskt sinne. Meditation och ett utövande av någon dharmalära har alltså bara en djupare effekt om vi är införstådda med vår okunnighet, säger man i boken. Efter det här steget kommer jag dock till skiljelinjen med dom två tibetanska lamornas verklighetsuppfattning, hittills accepterande min egen okunnighet i förhållande till lamornas, men blir nu till en representant och försvarare av modernismen, dess öppenhet och osentimentala skärskådning av gamla uttjänta kulturformer. Att det finns gott om falska föreställningar att fastna i ex. i det sakrala livet med sina gamla dogmatiska religionsformer och närmast oändliga uttryck av nyandlighet, i det sekulära samhället med alla sina självgoda ideologier som lever kvar och i övertron på alla löst uppkomna nya kulturformer som ligger rätt i tiden, är väl ingen nyhet. En falsk föreställning har alltid en god jordmån i förnekelse och lever kvar i mänskliga relationer och kultur- och religionsformer där man vägrar se någon förnyelse, där man inte vill modifiera sina gamla föreställningar för att dom skall kunna vara bättre tillämpbara i den tid man lever i. Här har modernismen gjort mycket nytta, trots allt. Den oundvikliga frågan följer: Vem kan egentligen säga sig ha den rätta dharmaläran? Här är Gautama Buddhas dharmalära förnuftig som säger att om man hittar en bättre dharmalära än buddhismen, skall man använda sig av denna istället. Det här är även vad tibetanska lamor menat när man lärt ut tibetansk buddhistisk dharma, men hur har det egentligen fungerat med den egna dharmaläran i praktiken? Även gamla heliga kor dör någon gång Det har sedan kinesernas brutala invasion av Tibet, 1959, inte varit speciellt opportunt att kritisera tibetansk kultur och Dalai Lama i synnerhet.en kritiker av Dalai Lama och av tibetansk kultur liknade det vid att avslöjas som någon som dränker kattungar. Den tibetanska kulturen var dock vid kinesernas invasion inget skimrande sagoland i öster som gick i graven. I realiteten var det en hård teokrati med en religiös härskarklass, där en andlig elit satt i enorma, vackra, guldbeprydda palats, medan det vanliga folket levde i en extrem fattigdom. En medeltida tyranni där slaveriet fortfarande levde kvar, där barn rycktes upp från sina föräldrahem för att placeras i klostren som arbetskraft eller möjligtvis ges enda möjligheten till att avancera genom munklivet, en kultur där kvinnan hade en andrahandsrang i samhället enligt gammalt klassiskt fundamentalistiskt mönster och dom lägsta i hierarkin även lättvindigt kunde utnyttjas för sexuella tjänster, kom bara att ersättas av en annan tyranni, en kinesisk kommunistregims tyranni och ett fortsatt förtryck. Dalai Lama som gjort sig känd i västvärlden för sin toleranta och moderna hållning gentemot väst, visade när han konfronterades om sin syn på sexualitet en närmast medeltida uppfattning. Det finns också vittnesmål från kvinnor som levt i tibetanernas exilläger i norra Indien som visar att dom här gamla hierarkiska strukturerna även fortsatt att existera, där ex. nunnor räknas i lägre rang än munkar och mera har en uppassande funktion. Tibetanernas rättmätiga kamp för ett autonomt styre av landet är därför en sak, införandet av gammal tibetansk teokrati vissa exiltibetaner drömmer om är någonting helt annat. Det går

egentligen att dra paralleller till vad som har hänt när fundamentalistiskt styre återinförts i islamistisk regi och en religiös härskarklass där har återuppstått. Låt oss därför hoppas vi slipper dessa mörkerregimer för all framtid. Men vänta nu! Går jag nu inte i fällan Lama Zopa Rinpoche målar upp i en av sina föreläsningar, där vi trots vår toleranta och vidsynta hållning i väst ändå alltid måste klassificera envar vi möter som vän, fiende eller främling och tror på att dessa kategorier verkligen existerar. Där vi fäster oss vid dem som ökar vår tillfredsställelse, medan vi ignorerar dem som varken hjälper eller hindrar oss. Fienden däremot måste bekämpas. En fiende som vi har avslöjat och som väcker en negativ inställning kommer alltid att tolkas därefter och har ingenting gott att säga oss framöver. I Dalai Lamas fall agerar han bara konspiratoriskt på sina världsturnéer, för att kunna återinföra sitt teokratiska styre, resonerar en del. Han menar egentligen ingenting med allt sitt tal om medkänsla och icke-våld, utan försöker bara dupera oss, höjs röster. Är han avslöjad som en homofob, när någon ställt honom ledande frågor där han inte accepterar analsex, oralsex och masturbation ur sitt perspektiv, är han också likställd som en trångsynt och diskriminerande människa. En ond människa ur vårt kulturperspektiv, åtminstone oupplyst. Kanske får man här också skilja på när människan agerar som kulturbärare eller uttrycker sig på individplanet. När vi tolkar världen utifrån vår egen kulturform gör vi det oftast inte på något speciellt vidsynt sätt. Det är heller knappast opportunt för Dalai Lama att i sin roll som ambassadör för en global (tibetansk) buddhism tala sig varm för västerländsk sexualutövning och se det ur ett västerländskt perspektiv. Kanske står han egentligen närmare vad han egentligen tycker, som individen Tenzin Gyatso, när han också uppgetts ha serverat bögar på en gaybar i San Fransisco iförd ett rosa förkläde? Vill han med detta bara reparera för det han tidigare sagt, så är väl det också helt okej? Här visar sig kanske också alla kulturformer lida av samma kollektiva inskränkthet och partianda, när den vill vara förmer och visare än andra och bara försöker förminska den kulturform som är satt under lupp. Tibetansk, islamistisk eller västerländsk kultur, kulturradikala eller kulturkonservativa, alla fungerar dom här på ungefär samma sätt. För att återanknyta till boken Visdomens energi av dom bägge tibetanska lamorna, menar man därför att man måste göra skillnad på kultur och dharmalära, skilja på människa och etnisk tillhörighet, även skilja på det förgångna och nuet. Det som har gjorts fel en gång kan rättas till och göras bättre. Lidandet har även en lärofunktion. Världen och alla dess myller av olika skapelser är ändå vacker när jag bara observerar den, utan att värdera och kritisera. Människorna är också vackra och tappra i sina försök att få ihop någonting som kan kallas liv. Samsara är i slutändan någonting vi bara själva skapar och existerar inte i någon objektiv mening. Jag kan därför vara fortfarande starkt ifrågasättande till hur den tibetanska kulturen en gång tillämpades och anser nog att den har tjänat ut, men boken Visdomens energi och sk. tibetansk buddhism är ändå likväl fylld av levande visdom och djupa filosofiska och psykologiska resonemang som kan hjälpa mig att växa som människa. Kanske gjorde kineserna, tillsynes paradoxalt, den tibetanska lamaismen och globala buddhismen en tjänst, till vidare utveckling, förändring och omtolkning, när man ockuperade landet 1959. Som Lama Yeshe själv har sagt: Det året sade kineserna vänligt till oss att det var dags att lämna Tibet och möta världen utanför. Det gamla Tibet kommer heller aldrig att kunna återuppstå. Att hitta nyckeln till lidandets utgång kan vara nyckeln till att finna lyckans ingång. Låt oss meditera över detta F.O.L. 2012-09-11