Offer för hatbrott - vad har gjorts och vad kan förbättras?

Offer för hatbrott - vad har gjorts och vad kan förbättras? BROTTSOFFERMYNDIGHETEN

Offer för hatbrott - vad har gjorts och vad kan förbättras? Chrystal Kunosson BROTTSOFFERMYNDIGHETEN

Publikation: Författare: Chrystal Kunosson Tryck: Åströms Tryckeri AB, Umeå 2007 Denna rapport kan laddas ner från Brottsoffermyndighetens hemsida: www.brottsoffermyndigheten.se (Publikationer) ISBN 978-91-974466-8-6

INNEHÅLL Förord...5 1. Metod...6 1.1. Begrepp...6 2. Forskning och rapporter...8 3. Resultat av enkäter riktade till polisen...12 4. Resultat av enkäter riktade till åklagare...16 5. Intervjuer med företrädare för ideella organisationer...20 5.1. Ideella organisationers roll idag och i framtiden...20 5.2. Exempel på pågående och avslutad verksamhet rörande hatbrott...20 5.3. Erfarenheter av att arbeta med hatbrottsrelaterade verksamheter...21 5.4. Problem i arbetet med hatbrott...22 5.5. Medlemmarnas engagemang...22 5.6. Synen på rättsväsendets insatser...23 5.7. Samarbete med andra aktörer...24 5.8. Hatbrottsverksamhet i framtiden: planer och idéer...24 5.9. Vad saknas i arbetet kring hatbrott?...25 5.10. Övriga kommentarer...26 5.11. Informanter för ideella organisationer...27 6. Brottsoffermyndighetens seminarium om hatbrott...28 6.1. Föreläsningarna...28 6.2. Erfarenheter av att arbeta med hatbrott...29 6.2.1. Handlingsplaner och prioriteringar...29 6.2.2. Samarbete...30 6.2.3. Förundersökning...31 6.2.4. Bemötande och attityder...32 6.2.5. Utbildning och intern information...32 6.2.6. Information till offer för hatbrott...33 7. Slutsatser och förslag...34 8. Referenser och vidare läsning...37 Bilaga 1. Enkät till polis...39 Bilaga 2. Enkät till åklagare...41

Förord Fördomar mot det som är främmande genomsyrar hela vårt samhälle. Ibland utvecklas fördomarna mot den andre till ren fientlighet, som kan växa sig så stark att den utmynnar i hot och våld. Dessa handlingar är vad vi kallar för hatbrott, det vill säga brott vars motiv är att kränka en person eller en grupp av personer på grund av etnicitet, sexuell läggning, trosbekännelse eller liknande. Brottsofferfonden har under flera år haft i uppdrag att särskilt prioritera projekt som rör offer för hatbrott. Trots informationsinsatser har antalet ansökningar varit få. För att få en klarare bild av vilka insatser som behövs för att förbättra kunskapen om och stödet till offer för hatbrott uppdrog Rådet för Brottsofferfonden till Brottsoffermyndigheten att genomföra en kartläggning av kunskapsläget och befintlig stödverksamhet. Brottsoffermyndigheten har genomfört en inventering av den forskning som pågår och den verksamhet som bedrivs i offentlig och ideell regi. Inventeringen visar att det finns ett stort intresse för hatbrottsfrågor på många håll men inte så mycket av konkret stödverksamhet till dem som drabbas. I rapporten presenteras förslag till insatser som vi tror kan utveckla insatserna för offer för hatbrott. För att förbättra stödet till brottsoffer krävs medvetenhet, engagemang och samverkan. Vi hoppas att rapporten, som till största delen har sammanställts av Chrystal Kunosson, ska inspirera till nya projekt och kraftfulla insatser för offer för hatbrott. Umeå i mars 2007 Margareta Bergström Generaldirektör Brottsoffermyndigheten

1. Metod Kunskapsinventeringen består av fem delar: en översikt av den forskning som bedrivs i Sverige på området, två enkätundersökningar en till poliser och en till åklagare, intervjuer med företrädare för ideella organisationer samt ett seminarium om hatbrott där erfarenheter, problem och goda exempel diskuterades. Brottsoffermyndigheten efterlyste under våren 2006 information om forskning som kunde ha koppling till hatbrott. Förfrågan om detta skickades per e-post till utvalda institutioner vid samtliga universitet och högskolor i Sverige. Exempel på sådana är juridiska, kriminologiska, sociologiska, medicinska, vårdvetenskapliga och etnologiska institutioner. Svar önskades oavsett om de var positiva eller negativa. Särskilt utformade enkäter till åklagare skickades ut till de åklagare som tilldelats ansvar gällande hatbrott vid samtliga allmänna åklagarkammare i Sverige (totalt 35 st). 18 svar inkom. Till landets 21 polismyndigheter sändes särskilda enkäter riktade till eventuell hatbrottsansvarig polis eller till brottsoffersamordnaren. Även från poliserna inkom 18 svar. Detta motsvarar dock inte svar från 18 polismyndigheter, då exempelvis fler än en person från Polismyndigheten i Stockholms län svarat. Alla respondenter har heller inte uppgett vilken myndighet de arbetar vid, varför avsändaren för några enkäter inte går att identifiera. Uppskattningsvis är 15 polismyndigheter representerade. Resultaten kan alltså inte generaliseras, varken för polis eller åklagare, men då syftet med studien främst varit att hitta brister i verksamheterna kring hatbrott och exempel på lyckade åtgärder är materialet ändå i högsta grad användbart. Slutligen har Brottsoffermyndigheten genomfört elva intervjuer med företrädare för ideella organisationer som antingen direkt kommer i kontakt med offer för hatbrott, eller på annat sätt arbetar med frågan. Några minoritetsorganisationer har inkluderats i studien, trots att de hamnar någonstans mittemellan. De arbetar oftast inte uttalat med brottsoffer, men möter ändå offer för hatbrott då deras medlemmar tillhör en utsatt grupp. De arbetar inte heller direkt mot hatbrottsproblematiken, men har genom sina erfarenheter många kreativa idéer om vad som skulle behöva göras. Den ursprungliga tanken var att avidentifiera alla organisationer och endast fokusera på intervjuernas innehåll. Det visade sig sedan vara svårt eftersom både Riksförbundet För Sexuellt Likaberättigande (RFSL) och Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) utmärker sig med sina unika verksamheter. Därför anges vilka synpunkter RFSL och BOJ framför. Vi finner dock ingen anledning att markera källorna för övriga åsikter. Uttryck som en annan organisation och ibland en invandrarorganisation, kommer istället att användas. Invandrarorganisation används i de fall som t.ex. berör rasism eller då det på annat sätt är relevant, i övrigt används det mer neutrala alternativet. 1.1. Begrepp Det finns ingen entydig och allmänt antagen definition av begreppet hatbrott. Hatbrott är i Sverige inte ett juridiskt begrepp och det finns ingen lag som kriminaliserar hatbrott. Ett par brottstyper som rör kränkningar på grund av den man är finns emellertid i svensk lagstiftning, olaga diskriminering (Brottsbalken 16 kap. 9 ) och hets mot folkgrupp (Brottsbalken 16 kap. 8 ). De brott som inte faller inom ramarna för 6

dessa kan istället omfattas av en straffskärpningsregel (Brottsbalken 29 kap. 2 p.7). Regeln innebär innebär att om motivet till brottet varit att kränka någon på grund av dennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller sexuella läggning, ska det ses som en försvårande omständighet vid påföljdsbedömningen. Avgränsningen av vilka variabler som innefattas i hatbrottsbegreppet varierar. Exempelvis har det ibland diskuterats om kön ska innefattas i hatbrottsbegreppet. Kan ett brott av kvinnoförtryckande karaktär klassas som ett hatbrott? Även kränkande brott på grund av brottsoffrets funktionshinder eller ålder skulle kunna tolkas som hatbrott. Som tidigare nämnts skulle Brottsofferfonden enligt Brottsoffermyndighetens tidigare regleringsbrev bland annat prioritera verksamheter och projekt som fokuserar på offer för brott med rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska, islamofobiska eller homofobiska inslag. Av den anledningen väljer vi i denna rapport att definiera hatbrott som brott med nyss nämnda inslag. Brott med rasistiska inslag behöver nödvändigtvis inte begränsa sig till att personer med svenskt ursprung begår brott mot personer av annan etnisk eller nationell tillhörighet. Det omvända sker också, på grund av fördomar och hat. Konflikter med lång historia mellan olika etniska grupperingar kan också blossa upp mellan invandrare numera bosatta i Sverige, vilket kan resultera i brott med hatmotiv. 7

2. Forskning och rapporter En slutsats som den som försöker överblicka forskningen kring hatbrott tidigt kan dra är att det är mycket få som ägnar sin forskning åt detta i Sverige. Ny kunskap har framför allt presenterats i rapportform. Myndigheten har genom e-postutskick till de svenska universiteten efterfrågat forskning kring hatbrott, vilket genererade få träffar. Rapporterna har samlats in genom internetsökningar, biblioteksfynd och genomgångar av referenslistor. Vi hoppas genom detta ha fått en så komplett sammanställning som möjligt, men reserverar oss för att någonting kan ha förbisetts. Brottsofferperspektivet har varit ett viktigt avgränsningsverktyg för oss. Utan denna avgränsning hade säkerligen ytterligare material kunnat läggas till, exempelvis studier ur ett gärningsmannaperspektiv. Den som forskat mest i Sverige om hatbrott är Eva Tiby, Stockholms universitet, som fokuserar på hatbrott mot hbt-personer. Hennes avhandling från 1999, Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott, är den i Sverige hittills mest omfattande offerstudien av homo- och bisexuella personer. Cirka 3000 homo- och bisexuella personer samt 50 organisationer för hbt-personer tillfrågades bland annat om vilka brott de utsätts för samt av vem, var och hur. Studien visar att var fjärde person som tillfrågades upplevde att de utsatts för homofobiska hatbrott och många hade drabbats upprepade gånger. Eva Tiby har dessutom skrivit om hatbrott i ett antal rapporter. Folkhälsoinstitutets rapport De utsatta. Brott mot homosexuella kvinnor och män är en redigerad version av ovan nämnda avhandling. I En studie av homofoba hatbrott i Sverige, som Tiby författat på uppdrag av Forum för levande historia, studeras vilka som var inblandade i de homofobiska hatbrott som SÄPO registrerade år 2004 och på vilka arenor brotten skett, samt vad som hänt med anmälningarna. Tiby finner att relationerna mellan offer och förövare varierade, men i hälften av fallen var de på något sätt bekanta med varandra. Vad gäller anmälningarna konstateras att det är ovanligt att de leder till åtal. Ungefär en tiondel av de anmälda brotten gick vidare till åtal och av de fall som ledde till dom behandlade endast ett fåtal hatbrottsmotivet. Görel Granström vid Umeå universitet driver forskningsprojektet Heteronormativa strukturer i rättsväsendet, som syftar till att analysera hur heteronormativa strukturer uttrycks i lagstiftning och rättstillämpning. En del av forskningen fokuserar på offer för homofobiska hatbrott. Tidigare undersökningar har visat att brottsbalkens straffskärpningsregel inte tillämpas i önskvärd utsträckning. Det som särskilt studeras i projektet är därför vad detta får för konsekvenser för brottsoffren. I boken Utsatta och sårbara brottsoffer belyser ett antal författare situationen för vissa särskilt sårbara brottsoffer, som uppvisar särskilda reaktioner, problem och behov. Bland de presenterade grupperna finns offer för rasistiska brott och offer för homofobiska brott. En studie som utgår från rasistiska trakasserier mot en flyktingfamilj i Vålberg har utförts av Ulla Rantakeisu, Sabina Almgren och Bengt Starrin vid Karlstads universitet: Rasistiska trakasserier en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg. 8

Med hjälp av bland annat intervjuer med invandrare, ungdomar och lokala myndigheter studeras reaktioner och förhållningssätt hos de inblandade. Resultatet visar att rasistiska trakasserier systematiskt förekommit i Vålberg och att polisens brottsutredning varit bristande. Framförallt har samband mellan olika händelser inte utretts och incidenterna har betraktats som isolerade. En mängd förklaringar till det inträffade presenterades av rättsväsendet för att de skulle slippa medge att det rörde sig om rasistiska företeelser, menar författarna. Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör är namnet på en kunskapsinventering som Ulrika Dahl gjort på uppdrag av Forum för levande historia och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Rapporten är en omfattande genomgång av forskningen kring homofobi, hatbrott, heteronormativitet och intersektionalitet, såväl nationellt som internationellt. Karin Lönnheden och Lena Schelin, Brottsförebyggande rådet (Brå), har författat rapporten Hatbrott. En uppföljning av rättsväsendets insatser. I den undersöks vilka åtgärder rättsväsendet vidtagit för att prioritera hatbrott samt vad som hände med de hatbrott som anmäldes år 2000. Resultaten visar bland annat att 8 procent av dessa ledde till åtal. Den påvisar också att det inte finns någon enhetlig praxis för hur straffskärpningsregeln ska användas och för hur det ska redovisas i domen att den påverkat påföljdsbestämmelsen. Författarna menar att rättsväsendet måste bli bättre på att uppmärksamma hatbrott, vilket delvis kan ske genom kompetenshöjning och medvetandegörande av de egna attityderna. De understryker också att samarbetet mellan rättsväsendet och minoritetsorganisationer bör öka. Brå och Forum för levande historia har även tagit fram den s.k. Intoleransrapporten, skriven av Jonas Ring och Scarlett Morgentau. Rapporten syftar till att belysa ungdomars attityder i frågor rörande islamofobi, antisemitism, homofobi och främlingsfientlighet samt utsatthet för och delaktighet i brottslighet kopplade till dessa problem. 10 600 ungdomar från och med åttonde klass till och med gymnasiets tredje årskurs omfattas av studien. Majoriteten av ungdomarna visar sig ha en positiv inställning till minoriteter och flickor är mer positiva än pojkar. Vidare kan intoleransen kopplas till klasstillhörighet och utbildningsgrad. 6 procent av ungdomarna uppger att de under de senaste tolv månaderna blivit hotade på grund av sitt svenska eller utländska ursprung och 2,6 procent har blivit misshandlade av samma anledning. Siffrorna är högre för ungdomar med immigrantbakgrund (utlandsfödda elever med utlandsfödda föräldrar): 15 procent har blivit hotade och 6,6 procent misshandlade. Att ha hotats eller misshandlats på grund av sin religion eller uppfattade sexuella läggning är mindre vanligt, siffrorna ligger där under 1 procent. Säkerhetspolisen (Säpo) har sedan 1997 årligen utgivit rapporten Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet, där statistiken över antalet anmälda brott rörande bland annat hets mot folkgrupp och olaga diskriminering presenterats. Rapporterna visar även på kopplingar mellan extrema rörelser och brott. Från och med 2006 har ansvaret för att samla in hatbrottsstatistiken flyttats till Brå, som därför presenterade Hatbrott 2005. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv. 9

En genomgång av propagandan som sprids av vit makt-rörelsen och företrädare för andra rasistiska och homofobiska ideologier samt hur lagstiftningen kring detta ser ut finner man i Hatets språk om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet, utgiven av Svenska Helsingforskommittén. I rapporten studeras även JK-anmälningar gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp behandlas även i en Brå-rapport från 2001 med just namnet Hets mot folkgrupp, skriven av Heléne Lööw och Lotta Nilsson. Den ger en historisk genomgång och en granskning av brottet hets mot folkgrupp samt hur lagstiftningen tillämpats. Vidare analyseras orsakerna till varför polisanmälningarna rörande hets mot folkgrupp ökat. Bland resultaten återfinns en kraftig dominans av unga män bland de dömda. Många är kriminellt belastade, framförallt är de lagförda för våldsoch hotbrott. Det ökade antalet polisanmälningar tycks delvis bero på en faktiskt ökad aktivitet bland rasideologiska grupperingar och en ökning av främlingsfientligt material, men även på en hårdare samhällelig inställning mot denna typ av brott. Statens folkhälsoinstitut har genom rapporten Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation undersökt hälsan bland hbt-personer samt lämnat förslag till åtgärder för hur hälsan ska förbättras. Rapporten, som framtagits på uppdrag av regeringen, visar att hbt-personer har betydligt sämre psykisk hälsa än den övriga befolkningen, vilket tar sig uttryck i nedsatt psykiskt välbefinnande och svåra besvär av ängslan, oro eller ångest. Det är dubbelt så vanligt med självmordsförsök bland hbt-personer jämfört med den övriga befolkningen. Utsatthet för diskriminering, trakasserier, hot om våld, kränkande behandling samt rädsla för rån, överfall och annat ofredande är också betydligt vanligare bland hbt-personer än bland den övriga befolkningen, vilket kan påverka den psykiska ohälsan hos dessa personer. Samverkansprojektet Diskriminering och hälsa har under tre års tid drivits av Statens folkhälsoinstitut (FHI), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Slutrapporten Diskriminering ett hot mot folkhälsan lämnades under 2006 och visade att närmare 7 procent av befolkningen upplever sig diskriminerade. Det är unga, kvinnor, homo- och bisexuella, funktionshindrade samt personer som är födda utanför Sverige som upplever sig mest diskriminerade. I delrapporten Särbehandlad och kränkt nämns bland annat att hbt-personer är överrepresenterade i statistiken över utsatthet för våld och hot om våld. Sammantaget konstateras att detta troligen påverkar hälsosituationen för de utsatta. Referenser: Dahl, Ulrika (2005). Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör. HomO och Forum för levande historia. Frykman, Jonas (red) (2006). Diskriminering ett hot mot folkhälsan. Slutrapport från projektet Diskriminering och hälsa. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering: R 2006:1, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning: R 06:070, Statens folkhälsoinstitut: R 2006:22. 10

Granström, Görel. Rättsväsendets möte med hbt-personer som brottsoffer I: Granström, Görel, Mannelqvist, Ruth och Weinehall, Katarina (red), Brottsoffer - ansvar och konsekvenser. Ett viktimologiskt forskningsseminarium i Umeå den 22 november 2005, Skrifter från Juridiska institutionen vid Umeå universitet No 12/2006. Lindgren, Magnus, Pettersson, Karl-Åke och Hägglund, Bo (red) (2004). Utsatta och sårbara brottsoffer. Stockholm: Jure Förlag AB. Lönnheden, Karin och Schelin, Lotta (2002). Hatbrott. En uppföljning av rättsväsendets insatser. Brottsförebyggande rådet 2002:9. Lööw, Heléne och Nilsson, Lotta (2001). Hets mot folkgrupp. Brottsförebyggande rådet 2001:7. Rantakeisu, Ulla, Almgren, Sabina och Starrin, Bengt (2000). Rasistiska trakasserier en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg. Karlstad University Studies 2000:8. Ring, Jonas och Morgentau, Scarlett (2004). Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga. Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet. Sporre, Towe (2006). Hatbrott 2005. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv. Brottsförebyggande rådet, webbrapport 2006:3. Statens folkhälsoinstitut (2005). Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation. Återrapportering av regeringsuppdrag att undersöka och analysera hälsosituationen bland hbt-personer. Rapport nr A 2005:19. Statens folkhälsoinstitut (2005). Särbehandlad och kränkt en rapport om sambanden mellan diskriminering och hälsa. R 2005:49. Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter (2003). Hatets språk om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet. Säkerhetspolisen (1997-2004). Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet. Tiby, Eva (1999). Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott. Avhandlingsserie Nr 1. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Tiby, Eva (2000). De utsatta. Brott mot homosexuella kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet 2000:3. Tiby, Eva (2006). En studie av homofoba hatbrott i Sverige. Forum för levande historia. 11

3. Resultat av enkäter riktade till polisen På frågan Har din polismyndighet särskilda skriftliga rutiner för att komma fram till om ett anmält brott kan ha främlingsfientliga, rasistiska, antisemitiska, islamofobiska eller homofobiska motiv? svarade hälften (nio respondenter) ja och hälften nej. Sju av dem som svarade ja uppgav att anmälningsmottagaren påminns genom en pop-upruta i RAR (polisens anmälningssystem) att ställa sig frågan om det kan vara fråga om ett hatbrott. Andra rutiner som nämndes, ibland i kombination med pop-up-rutan i RAR, var strategidokument, tjänsteföreskrifter, handlingsplaner och skrifter som beskriver vad ett hatbrott är (detta torde vara olika benämningar på samma sak). Några av dem som svarat nej på frågan kommenterade hur de istället går tillväga. Det handlar om att personalen har fått praktisk utbildning i frågan, att ärendena granskas av en kärna av enligt respondenten välutbildade förundersökningsledare och att det som framkommer i utredningen räcker för att göra en bedömning. 56 procent av respondenterna (10 st) uppger att det finns en eller flera personer med särskilt ansvar för hatbrotten vid deras polismyndighet. 44 procent (8 st) har således inte någon sådan person. På frågan om respondenten upplever att specialkompetensen hos brottsoffersamordnaren eller den/de hatbrottsansvariga används av aktuell polismyndighet svarar 17 procent (3 st) ofta, 50 procent (9 st) svarar ibland och 33 procent (6 st) uppger att specialkompetensen sällan nyttjas. För kommentarer, se nedan. Ofta Ibland Sällan 3 st (17%) 9 st (50%) 6 st (33%) Kommentar: När det är befogat. Kommentar: Kompetensen tas sällan tillvara, då antal anmälda brott är få. Kommentarer: Fåtal brott som kan klassas som hatbrott. Nedläggning av nätverk. Personens kompetens utnyttjas inte konsekvent, utom i enstaka fall. Ett litet problem i vår myndighet. I vilka sammanhang och på vilket sätt används då ovan nämnda specialkompetens? Tre områden har utkristalliserats särskilt tydligt ur svaren: utbildning, konsultation och ärendeutredning. Att hålla i utbildningar tycks vara vanligt förekommande uppgifter för en polis med särskilt hatbrottsansvar, alternativt brottsoffersamordnaren. I något av svaren anges att utbildningarna riktas till polismyndighetens personal, men i övrigt framgår det inte vilka målgrupper utbildningarna har. Konsultation nämns också som en vanlig uppgift. Flera respondenter uppger att de brukar agera bollplank åt sina kollegor i frågor som rör hatbrott. Någon anger dessutom att de vid ett par tillfällen agerat bollplank åt åklagaren. Kompetensen hos den hatbrottsansvariga eller brottsoffersamordnaren används, som vi sett ovan, i varierande utsträckning. När 12

det gäller konsultation svarar en respondent att han/hon ofta tillfrågas i ärenden som rör hatbrott, medan andra uppger att de används i svårbedömda fall eller i de fall oklarheter råder. Slutligen verkar det vara vanligt att specialkompetensen används vid ärendeutredningen. Det nämns att eventuella hatbrottsanmälningar går till en speciell handläggare, att eventuella anmälningar samordnas av vederbörande person, att hatbrottsärenden handläggs av en specialgrupp och att specialkompetensen kommer till användning i utredningsskedet i fall av större omfattning eller svårighetsgrad. Två respondenter uppger att den hatbrottsansvariga eller brottsoffersamordnaren även sköter kontakterna med olika organisationer, RFSL nämns som exempel i bägge fallen. Vidare har respondenterna ställts inför påståendet Alla poliser på din polismyndighet som har kontakt med brottsoffer har, enligt din åsikt, god kunskap om straffskärpningsgrunden för hatbrotten och anledningen till att den finns. Svarsalternativen var Instämmer fullständigt, Instämmer till stor del, Instämmer delvis, Instämmer till liten del och Instämmer inte alls. 47 procent (9 st) svarar att de instämmer till stor del. 1 Ett antal kommenterar svaret med att utbildning för personalen har genomförts. De flesta är lyhörda för denna fråga, menar en respondent. 26 procent (5 st) instämmer delvis i påståendet och lika många instämmer till liten del. Den som arbetar med frågan har god spetskunskap, men flertalet poliser har lite kunskap om detta är en kommentar till det sistnämnda svarsalternativet. Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 0 0 % Instämmer till stor del 9 ~ 47,4 % Instämmer delvis 5 ~ 26,3 % Instämmer till liten del 5 ~ 26,3 % Instämmer inte alls 0 0 % Totalt 19 100 % Med samma svarsalternativ som ovan följde påståendet Alla poliser på din polismyndighet som har kontakt med brottsoffer har, enligt dig, god kunskap om bemötandet av brottsoffer utsatta för olika typer av hatbrott. 50 procent (9 st) instämmer till stor del. I likhet med föregående fråga kommenterar flera respondenter att utbildning har hållits för personalen. Någon polismyndighet har haft utbildning på temat mångfald men i övrigt tycks utbildningarna främst haft allmänt brottsofferfokus. En respondent menar att förståelsen hos polisen har förbättrats i takt med ökade kunskaper. En polismyndighet har genomfört en enkätundersökning om brottsoffers uppfattning av polisens bemötande vid misshandelsfall där det framgick att 86 procent var nöjda med polisens bemötande. Enkäten riktade sig inte specifikt till offer för hatbrott, men besvarades även av personer födda utanför Sverige. Deras svar liknade svaren från personer födda i Sverige. 39 procent (7 st) svarar att de instämmer delvis och en respondent uppger att inga utbildningstillfällen har hållits för poliserna vid dennes myndighet. 6 procent (1 st) instämmer till liten del i påståendet. 1 Totalt antal svar är för denna fråga 19 istället för 18. Detta beror på att en respondent uppgivit två olika svar eftersom han/hon är verksam vid två olika avdelningar på polismyndigheten 13

Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 0 0 % Instämmer till stor del 9 50 % Instämmer delvis 7 ~ 38,9 % Instämmer till liten del 1 ~ 5,6 % Instämmer inte alls 0 0 % Ej svar 1 ~ 5,6 % Totalt 18 100 % På frågan Samverkar din polismyndighet med andra samhällsaktörer, såsom myndigheter och ideella organisationer för att förebygga, uppmärksamma eller sprida kunskap om hatbrott? svarar 78 procent (14 st) ja och 22 procent (4 st) nej. Trots frågans inriktning på hatbrott tycks några respondenters svar gälla för brottsofferarbetet i stort. De vanligaste samverkanspartnerna verkar vara kommunen i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet, Åklagarmyndigheten samt ideella organisationer och formen för samverkan är enligt svaren ofta gemensam utbildning. De ideella organisationer som nämns är RFSL, brottsoffer- och kvinnojourer, antidiskrimineringsbyråer samt romska förbund. Andra exempel på samverkan som lyfts fram är: Samarbete mellan ungdomsutredare och skolpersonal Anordnar tillsammans med brottsofferjourerna en årlig konferens om brottsoffer. Bjuder då in kvinnojourer, mansjourer, kommunförbund, socialtjänst, landsting, åklagare, lokala brottsförebyggande råd osv. Har bildat ett länsövergripande brottsofferråd för information och samverkan. Rådet består av representanter från brottsofferjourer, kvinnojourer, mansjourer, RFSL, länsstyrelsen, åklagarkammaren, tingsrätten och polisledningen Informationsmöten på universitetet Har bildat ett nätverk mot främlingsfientlighet Nätverk Bergslagen Samarbete med Stödcentrum för unga brottsoffer Samarbete med Migrationsverket Avslutningsvis har respondenterna fått lämna förslag på hur polisen skulle kunna förbättra sitt arbete kring hatbrott. Frågan genererade många svar, varav det vanligaste var att det behövs mer utbildning i frågan. Det vi inte vet någonting om ser vi inte heller, menar en respondent. Information, seminarier och föreläsningar behövs för att lyfta fram frågorna och lära polisen att se och urskilja hatbrotten, är en av kommentarerna. En annan är att utbildning behövs beträffande den praktiska hanteringen av regelverket kring hatbrott. Fortlöpande utbildning och information i dessa frågor krävs för en ökad förståelse, menar en respondent. Det föreslås även att utbildning ska riktas mot ordningsvakter och krögare. Ett par respondenter lyfter fram vikten av att ställa de rätta frågorna vid anmälningsmottagning. Exempelvis kan anmälningsmottagaren fråga brottsoffret om han eller hon själv tror att det kan röra sig om ett hatbrott. Att ta fram en fungerande hot- och riskbedömning nämns också i ett par svar. På nästa sida presenteras övriga förslag: 14

Utse särskilda handläggare vid varje närpolisområde Störa grupper eller organisationer som utför denna typ av brott Vara lyhörd och vaksam för att inte missa att brotten kan vara hatbrottsrelaterade Rutiner för att tidigt fånga upp hatbrott Följa de rutiner som finns upprättade gällande hatbrott Samarbete med myndigheter, domstolar, åklagare, kriminalvården, kommuner, näringsliv och skolor Arbeta med föräldrar för kunskapsspridning Kommunikation med massmedia Förmedling av hjälp till avhoppare från rasistiska organisationer Brottsofferstöd 15

4. Resultat av enkäter riktade till åklagare Den första frågan som ställdes i enkäten riktad till de särskilt utsedda hatbrottsåklagarna var Har din åklagarkammare särskilda rutiner för att komma fram till om ett anmält brott kan ha främlingsfientliga, rasistiska, antisemitiska, islamofobiska eller homofobiska motiv? Frågan tycks ha tolkats på olika sätt eftersom liknande kommentarer återfinns på såväl Ja- som på Nej-sidan. Därför har kommentarerna till de båda svarsalternativen slagits samman och därefter kodats. De flesta svarar emellertid inte riktigt på frågan om hur motivet fastställs, utan beskriver snarare hur ärendena handläggs. Några respondenter uppger att de inte har några särskilda rutiner kring detta, utan utgår helt enkelt från de uppgifter som framgår av anmälan. Av dessa antyder ett par att det i första hand är polisen som måste bli bättre på att uppmärksamma hatmotiven. På frågan om respondenterna upplever att deras specialkompetens som hatbrottsåklagare/hatbrottssamordnare används av deras åklagarkammare svarar 50 procent (9 st) ofta. 33,3 procent (6 st) upplever att deras kompetens utnyttjas ibland och 16,7 procent (3 st) anser att den sällan används. Några lämnade kommentarer till sina svar, se nedan. Ofta Ibland Sällan 9 st (50 %) 6 st (33,3 %) 3 st (16,7 %) Kommentar: De klassiska hatbrotten är självmarkerande. Problemen är de brott där man som åklagare måste undersöka och se bakom fasaden för att hitta motivet. Där kommer all utbildning till nytta. Kommentar: Ärenden av denna typ förekommer i liten utsträckning. Det allra vanligaste svaret på hur specialkompetensen hos hatbrottsåklagarna kommer åklagarkammaren till användning är att de ärenden som rör hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt ärenden där det tydligt framgår att det kan röra sig om ett hatbrott per automatik lottas på hatbrottsåklagaren. Någon respondent svarar att ärenden lottas på hatbrottsåklagaren vid minsta misstanke om hatbrott. Om hatmotivet inledningsvis missas och det under förundersökningen framkommer att brottet kan misstänkas ha hatmotiv tycks ärendet antingen lottas om till hatbrottsåklagaren eller ligga kvar hos den åklagare som påbörjat ärendet. Denna åklagare ska då vara observant på motivet till brottet och kan rådfråga hatbrottsåklagaren vid behov. Rådgivning till kollegor är för övrigt ett återkommande svar på frågan. Vidare nämns att specialkompetensen används i form av informationsspridning om händelser och arbetsmetoder till övriga medarbetare. En respondent menar att en av hatbrottsåklagarens uppgifter är att vara motor i verksamheten för att skapa rätta värderingar på åklagarkammaren. Även åklagarna ställdes inför en rad olika påståenden. Svaren redovisas nedan tillsammans med de kommentarer som lämnats. Efter varje kommentar anges inom parentes vilket svarsalternativ respondenten har valt. 16 Kommentarer: Det är ovanligt med hatbrott som kommer till kammaren. Få ärenden av aktuell typ.

Alla åklagare på din åklagarkammare som har kontakt med brottsoffer har, enligt din åsikt, god kunskap om straffskärpningsgrunden för hatbrotten. Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 7 ~ 38,9 % Instämmer till stor del 9 50 % Instämmer delvis 2 ~ 11,1 % Instämmer till liten del 0 0 % Instämmer inte alls 0 0 % Totalt 18 100 % Kommentar: Vi har tagit upp och betonat detta en hel del. (Instämmer fullständigt) Övriga aktörer i rättskedjan har, enligt din åsikt, god kunskap om straffskärpningsgrunden för hatbrotten. Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 0 0 % Instämmer till stor del 10 ~ 55,6 % Instämmer delvis 6 ~ 33,3 % Instämmer till liten del 0 0 % Instämmer inte alls 0 0 % Ej svar 2 ~ 11,1 % Totalt 18 100 % Kommentarer: Möjligen har en och annan polis inte helt klart för sig vad som gäller. (Instämmer till stor del) Min uppfattning är att polisen har bristande kunskaper om detta. (Instämmer delvis) Vissa poliser har det men de flesta inte. På domarsidan är det bättre men alla beaktar inte regeln i praktiken. (Instämmer delvis) Kan jag inte uttala mig om. (Ej svar) Alla åklagare på din åklagarkammare som har kontakt med brottsoffer har, enligt dig, god kunskap om bemötandet av brottsoffer utsatta för olika typer av hatbrott. Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 4 ~ 22,2 % Instämmer till stor del 9 50 % Instämmer delvis 3 ~ 16,7 % Instämmer till liten del 1 ~ 5,6 % Instämmer inte alls 0 0 % Ej svar 1 ~ 5,6 % Totalt 18 100 % Kommentar: Ständiga diskussioner förs på kammaren om ett positivt uppträdande mot alla. (Instämmer till stor del) 17

Övriga aktörer i rättskedjan som har kontakt med brottsoffer har, enligt din åsikt, god kunskap om bemötandet av brottsoffer utsatta för olika typer av hatbrott. Kommentar: Kan jag inte uttala mig om. (Ej svar) Svar Antal Andel Instämmer fullständigt 0 0 % Instämmer till stor del 9 50 % Instämmer delvis 7 ~ 38,9 % Instämmer till liten del 1 ~ 5,6 % Instämmer inte alls 0 0 % Ej svar 1 ~ 5,6 % Totalt 18 100 % 44,4 procent (8 st) av respondenterna uppger att de samverkar med andra samhällsaktörer för att förebygga, uppmärksamma eller sprida kunskap om hatbrott och 55,6 procent (10 st) svarar således att de inte har någon sådan samverkan. De flesta som svarat ja på frågan samverkar med polisen och då särskilt polisens kriminalunderrättelsetjänst och Säkerhetspolisen. Det rör sig då i de flesta fall om regelbundna möten för att diskutera exempelvis utredningsmetoder och fastställande av motiv. En åklagarkammare bjuder ett par gånger per år även in representanter från närpolisområdena till dessa möten. Samverkan sker också med de sociala myndigheterna, kommunerna, andra myndigheter och de ansvariga bakom chatsajten Lunarstorm och då exempelvis i form av informationsträffar och utbildningar. Respondenterna har fått ge exempel på arbete kring hatbrott som de upplevt har varit tillfredsställande respektive mindre tillfredsställande. Kommentarerna presenteras nedan. Tillfredsställande Samverkat vid utbildning för personal som arbetar för företaget Lunarstorm för att försvåra för rasistiska inlägg och annat på Lunarstorm. Framgångsrika brottsutredningar. Min uppfattning är att det under senare år genomgående varit tillfredsställande. Glädjande är att domstolen oftast använder sig av straffskärpningsreglerna och att det motiveras i domskälen. Arbetet i samarbetsgruppen har varit mycket bra då vi är flera aktörer som får en samlad, gemensam bild av hur problemen ser ut i vårt län. Göteborgs kommuns inventering av de problem som HBT-personer har inom vårt område jämte förslag på åtgärder har varit givande. Min medverkan har förhoppningsvis tillfört en del samtidigt som jag lärt mig mycket. 2 Kunskap har spridits i bland annat restaurangbranchen. Mindre tillfredsställande Det är alltid mycket svårt eller i det närmaste omöjligt att utreda mål som rör olaga diskriminering i krogmiljö. Oftast mycket svårt att bevisa hatbrottsmotivet, dvs. att målsäganden blivit angripen med anledning av sin hudfärg etc. Det finns numera bara en handläggare på våldsroteln som handlägger dessa ärenden vilket medför långa utredningstider. Övertyga domstolen i mål om hets mot folkgrupp 2 Resultaten är sammanställda i rapporten Är Göteborg en stad att leva, älska och verka i för alla? Göteborgs kommuns hemsida: http://www.goteborg.se/prod/sk/goteborg.nsf/files/hbt/$file/hbt.pdf 18

Avslutningsvis efterlystes i enkäten förslag på hur åklagarväsendet skulle kunna förbättra sitt arbete med hatbrott under förundersökning respektive förhandling, eller i övrigt. Ett flertal av förslagen rör utbildning. Kontinuerlig kompetensutveckling behövs, gärna i samarbete med polisen, anser några. Vidare nämns att det är viktigt att inte brista i fokus och uppmärksamhet på problemet. Varje åklagare måste vara uppmärksam på brottets natur och tillvägagångssätt för att kunna bedöma vilket motiv det funnits till brottet. Beslagen är viktiga, påpekar en respondent. Ett förslag är att det bör finnas externa experter, exempelvis på universiteten, att rådfråga. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen skulle kunna ha en lista på sanktionerade personer. Slutligen önskas en sund och saklig kontakt med lokalpress och övrig media. Några förslag på hur polisen skulle kunna förbättra sitt arbete lämnas också. Att anmälningsupptagande polis känner till betydelsen av att ett hatmotiv för brottet anges redan i anmälan lyfts fram som en viktig sak att åtgärda. En respondent anser att polisen måste vidta mer långtgående åtgärder i form av dokumentation och förhör vid anmälan om olaga diskriminering i krogmiljö. Särskilt utsedda poliser med kompetens i hatbrottsfrågor önskas även. Till sist föreslås speciella Internetpoliser som skulle kunna stävja mycket av det som sker på Internet. Enligt respondenten är Lunarstorms nätbevakning ett lyckat initiativ som skulle kunna fungera som mall för aktörer med liknande verksamhet på nätet. 19

5. Intervjuer med företrädare för ideella organisationer Elva intervjuer med representanter från olika ideella organisationer har genomförts. I följande kapitel sammanfattas resultaten av dessa genom att intervjupersonernas uttalanden återges. Det är således inte absoluta fakta som presenteras, utan intervjupersonernas idéer, tankar och åsikter. 5.1. Ideella organisationers roll idag och i framtiden Ideella organisationer är mycket betydelsefulla eftersom de besitter en väldigt bred kunskap, samtidigt som de har specialkompetens inom sina intresseområden. De har direktkontakt med sin målgrupp och får därigenom förstahandsinformation om gruppens problem. Genom den praktiska erfarenheten får ideella organisationer särskilt god insikt och kännedom om målgruppens intressefrågor. Därför är en av de viktigaste uppgifterna för ideellt aktiva att sprida kunskap och information. Som rådgivare, stöd och samarbetspart till myndigheter, media och andra samhällsaktörer spelar de en betydelsefull roll. Ideella organisationer bör fungera som ett komplement i samhället. Myndigheter spelar en roll och ideella organisationer en annan och alla aktörer måste vidareutvecklas inom sina respektive områden. RFSL menar att deras mål är att målgruppens frågor och rättigheter ska bevakas av myndigheterna, det vill säga att alla aktörer införlivar ett hbt-perspektiv i sitt arbete. Myndigheterna måste kunna axla ansvaret för att upprätthålla hbt-personers rättigheter, det ska inte behöva ligga på de ideella organisationerna. Det ideala vore dock att komma så långt att organisationerna inte behöver finnas, anser en organisation, men så länge det övriga samhällets insatser brister måste ideella organisationer finnas och föra upp målgruppens frågor på agendan. Ett exempel på detta är att RFSL ofta uppmärksammar rättsväsendet på att ett brott kan vara ett hatbrott eftersom detta ofta förbigås. Vidare bör ideella organisationer arbeta på två plan: dels mot individer och dels strukturellt, enligt en annan organisation. Samma organisation menar också att erkännandet av behovet av ideella organisationer har försämrats under åren. 5.2. Exempel på pågående och avslutad verksamhet rörande hatbrott Det finns många goda exempel på initiativ som tagits för att förbättra situationen för offer för hatbrott. Nedan presenteras de som framkommit i intervjuerna, vilka således är ett urval av verksamheter. RFSL fungerar som ett nätverk som kan förmedla information om och till sina medlemmar och som kan stödja forskning. Bland annat försöker man tillgodose kunskapsbehovet hos polisstudenter som intresserar sig för hatbrott genom att föreläsa på polisutbildningarna. RFSL har även under lång tid jobbat för att lagstiftningen om hets mot folkgrupp även ska inkludera sexuell läggning som en av grunderna för hets, vilket den numera gör. RFSL driver en telefonjour dit hbt-personer som blivit utsatta för hatbrott, våld, hot och kränkningar kan vända sig. Jourverksamheten har emellertid periodvis inte kunnat bedrivas på grund av personalbrist och ekonomiska problem. Denna typ av problem kommer att beröras ytterligare i kapitel 6.9; Vad saknas 20

i arbetet kring hatbrott?. RFSL Stockholm har tagit fram informationshäftet Brott mot homo- och bisexuella och/eller transpersoner (HBT) som riktar sig till personer som kommer i kontakt med hbt-personer som utsatts för olika former av hot, våld och övergrepp. Även RFSL Nord har framställt ett häfte, Hatbrott! Vad gör jag?, vilket är en handbok för hbt-personer som har blivit utsatta för våld och hot. Häftet har haft stor spridning till såväl polisstationer som brottsofferjourer över hela landet. RFSL Rådgivningen Skåne arbetar kurativt med hatbrottsoffer, vilket innebär att samtala med och stödja brottsutsatta hbt-personer så att de vågar göra en polisanmälan, stödja dem under utredningens gång samt efter beslut. Man ger även praktisk hjälp som att följa brottsoffret till polisen för att göra en polisanmälan. Rapporten det var bara en bögdjävel och verksamheten kring den beskrivs som mycket lyckad. I samband med att rapporten blev klar riktade RFSL Rådgivningen Skåne information till polis, skolor, socialtjänst m.fl. Särskilt polisen tog till sig kunskapen. Rapporten introducerar läsaren till verksamhetsteorin och många poliser använder sig av teorin. Den ger en förklaring till vad som ligger bakom homofobiska motiv till brott. Man arbetar mycket med implementering av hatbrottsfrågor i befintliga strukturer för att få bestående verkan. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) har i samarbete med Anneli Svensson, som tidigare arbetade för RFSL, anordnat föreläsningar för lokala brottsofferjourer om hbt-personers utsatthet. BOJ var även samarbetspart då RFSL startade jouren för brottsutsatta hbt-personer. Vidare har man spridit handboken Hatbrott vad gör jag?, som RFSL Nord tagit fram, till de lokala brottsofferjourerna. Nytt för jourernas statistikföring för 2005 är att det i BOJ:s statistikblankett finns en fråga om förekomsten av hatbrottsoffer bland de personer jourerna möter. En invandrarorganisation har genomfört en enkätundersökning beträffande fördomar inom och gentemot den egna gruppen. Resultaten visade bland annat att islamofobin är utbredd inom gruppen, liksom homofobin. En annan organisation har inlett ett samarbete med DO med syfte att lyfta fram på vilket sätt svarta personer drabbas av rasism och diskriminering. Detta ska inledningsvis ske genom en kartläggning av svarta personers utsatthet. En organisation planerar att starta en telefonjour för hbtpersoner som utsatts för brott. 5.3. Erfarenheter av att arbeta med hatbrottsrelaterade verksamheter RFSL har haft svårt att få anslag för hatbrottsjouren de velat satsa på, då jourarbetet är tidskrävande och svårt att driva på ideell basis. Det har varit problematiskt att få medel för att anställa en person som skulle kunna arbeta med jouren på heltid. Man har dessutom stött på problem med att finansiera ett skyddat boende för hbt-personer. En organisation upplever att det är svårt att få medel till sin verksamhet. Detta beror delvis på att man i ansökan tydligt måste definiera vad man ska göra, vilket inte alltid är möjligt. Bidrag beviljas med andra ord främst till verksamheter som bedrivs i projektform och det är svårt att enbart bygga en organisation på tillfälliga projekt. Denna problematik återkommer i en intervju med en annan organisation, men då riktas 21

kritiken mot de statliga organ som beviljar medel. Staten ställer för hårda krav på hur verksamheten ska utformas, krav som är svåra att uppfylla som ideell organisation. 5.4. Problem i arbetet med hatbrott Ett problem som kan ses som grundläggande är att det inte finns någon tydlig begreppsdefinition. Då allmänheten i första hand tycks förknippa begreppet hatbrott med en död bög, tror nog många att hatbrott är mindre vanligt förekommande än vad det faktiskt är, menar ett par av de intervjuade organisationerna. Hatbrottsproblematiken borde diskuteras mer så att begreppets innebörd tydliggörs och breddas för allmänheten. En av invandrarorganisationerna framhåller rädslan hos invandrare att anmäla hatbrott. Dels finns en rädsla för repressalier och en okunskap om att övergrepp i rättssak faktiskt är straffbart, dels finns en rädsla för att verka besvärlig och därigenom exempelvis försvåra möjligheterna att få ett arbete. Rädsla för efterräkningar av det sistnämnda slaget är ett stort problem för dem som diskrimineras på sin arbetsplats och skulle vilja anmäla händelserna. Många har vant sig vid att bli utsatt för kränkningar och trakasserier och vet dessutom inte om att det som de utsatts för är brottsligt. Diskriminering är i allmänhet svårt att bevisa varför förövarna sällan åtalas. För personer som inte behärskar det svenska språket tillräckligt bra och som inte vet hur det svenska samhällssystemet fungerar blir det ännu svårare att reagera på ett brott. Flera intervjupersoner upplever att mörkertalet för hatbrott är mycket stort. RFSL Rådgivningen Skåne anser att det allra största problemet gällande hatbrott mot hbt-personer är att brottsoffren känner skam och inte vågar komma ut som homo- /bi-/transsexuella. Vidare är okunskapen om hatbrott påtaglig inom hbt-gruppen, liksom acceptansen. Vissa typer av hatbrott och trakasserier får man kanske tåla, tycks många hbt-personer resonera. 5.5. Medlemmarnas engagemang Ett flertal av de intervjuade organisationerna uppger att det finns intresse hos deras medlemmar att engagera sig i hatbrottsfrågan, om de praktiska förutsättningarna skulle finnas. En organisation menar att deras medlemmar har praktiska erfarenheter av hatbrott, men inte så mycket kunskap i frågan. Medlemmarna behöver utbildas eftersom det är viktigt att stärka gruppen inifrån för att kunna åstadkomma förändring. Intresset för att arbeta mot hatbrott bland medlemmarna i en annan organisation uppges inte vara särskilt stort. Då organisationen vanligtvis inte arbetar med hbt-frågor och de flesta medlemmar tycks likställa begreppet hatbrott med homofobiskt motiverade brott anser man att frågan inte berör dem. Dessutom har man märkt att homofobi existerar även inom organisationen. Medlemmarnas inställning måste därför förändras och kunskapen om hatbrott måste förbättras för att det ska finnas stöd för att genomföra projekt med fokus på hatbrott. Bristande kunskap även bland RFSL:s medlemmar samt acceptans för vissa hatbrott 22

nämndes under föregående rubrik och är en förklaring till varför engagemanget hos RFSL:s medlemmar inte heller tycks vara särskilt stort. En kanske ännu viktigare förklaring är att många verkar vara rädda för att tala om hatbrott och tycker det är bekvämare att bära skygglappar pratar man inte om problemet finns det inte. Det är också viktigt att nämna att många av RFSL:s medlemmar endast är medlemmar av sociala skäl och inte för att engagera sig i samhällsfrågor. 5.6. Synen på rättsväsendets insatser Några organisationer ansåg att polisen ofta brister då det gäller att upptäcka hatbrotten. Polisen ställer, enligt en organisation, inte rätt frågor, varför ansvaret att uppmärksamma hatinslaget idag ligger på offret. RFSL uppger att det ingår i deras verksamhet att göra rättsväsendet uppmärksamt på hatbrott, en uppgift som de inte borde behöva arbeta med om det hade fungerat tillfredsställande inom rättsväsendet. En annan brist hos polisen som nämns är att långt ifrån alla brottsoffer informeras om möjligheter till stöd från exempelvis brottsofferjouren, trots polisens skyldighet att göra detta. De som blir informerade vänder sig ofta till en brottsofferjour. BOJ har undersökt hur många hatbrottsoffer som varit i kontakt med polisen och därefter slussats vidare till en brottsofferjour och funnit stora lokala skillnader. Man fann dock även att resultatet kunde variera stort från år till år på en och samma ort, vilket organisationen tror kan bero på att enskilda poliser med särskilt intresse för hatbrottsproblematiken antingen tillkommit eller slutat. BOJ anser att det borde tydliggöras att åklagare har samma skyldighet att informera brottsoffer om möjligheter till stöd. Detta på grund av polisens bristfälliga informationsinsatser och för att ärenden ibland går direkt till en åklagare, men också för att ett brottsoffer ofta inte kan tillgodogöra sig all information i nära anslutning till brottet. Eftersom åklagaren många gånger kommer i kontakt med brottsoffret i ett senare skede än vad polisen gör kan brottsoffret då vara mer mottagligt för information (jfr. Förundersökningskungörelsen 13a 3:e stycket). Polisens bemötande av offer för hatbrott behöver i många fall förbättras. Det anser flera av de intervjuade organisationerna. De som söker hjälp hos antidiskrimineringsbyråerna har ofta bemötts illa av olika myndigheter. RFSL Rådgivningen Skåne förklarar att hbt-samhället har ett stort nätverk, vilket innebär att ryktet sprider sig väldigt snabbt om någon behandlats illa. Om någon exempelvis fått dåligt bemötande inom rättsväsendet sprider sig följaktligen lätt en negativ bild av rättsväsendets bemötande. Vidare kan vissa polisers agerande på fältet ifrågasättas. En organisation vittnar om att den lokala polisen låtit sig påverkas av lokala grupper som velat skydda sig mot invandrare eftersom de begår fler brott. Då polisen känt att de haft allmänheten bakom sig tycker de sig ha haft friare händer att agera mot invandrare på ett sätt som troligen inte skulle ha accepterats om det skedde mot personer med svensk bakgrund. Trots att personer råkar ut för att polisen agerar tvivelaktigt låter många bli att anmäla sådana händelser då man inte tror att man skulle bli trodd av rättsväsendet. Enligt en organisation skiljer sig brottsoffrens erfarenheter av polisens bemötande åt väldigt mycket. I storstäderna är erfarenheterna positiva i större utsträckning än på mindre orter. Även förmågan att identifiera hatbrotten upplevs vara bättre i storstäderna. 23

RFSL uppger att förståelsen för varför hatbrottsfrågan är viktig är bristande. Enligt dem känner exempelvis de flesta poliser till straffskärpningsgrunden men förstår inte varför den finns. Man ser inte att de grupper som kan råka ut för hatbrott kan ha särskilda behov, utan arbetar utifrån devisen att alla ska behandlas lika. I de fall RFSL hållit utbildningar för poliser om hatbrott, med obligatorisk närvaro, har dock många fått upp ögonen för frågan och tyckt att det varit intressant. I en enkät som en av organisationerna skickat ut till sina medlemmar framgick att de som svarat var nöjda med mötet med polisen. 5.7. Samarbete med andra aktörer De flesta av de intervjuade organisationerna har någon gång samarbetat med andra aktörer och har i stort positiva erfarenheter av detta. Exempel på samarbetsparter är olika myndigheter, lokala brottsförebyggande råd, kommuner samt kvinno- och brottsofferjourer. En organisation upplever dock att samarbetet med myndigheter har minskat. Enligt en annan organisation upplevs samarbetsintresset hos politiker och myndigheter som svalt. Samarbetet med ombudsmännen (DO och HomO i detta sammanhang) anges av flera organisationer vara gott. RFSL Rådgivningen Skåne har ett mycket gott samarbete med polisen. Där har ledningen inom polisen varit handfast och bestämd i arbetet mot hatbrott, varför det har gått smidigt att påbörja verksamheter tillsammans med dem. En annan organisation upplever dock att det är svårt att etablera en relation med polisen, vilket man tror kanske kan förklaras genom att myndigheten på grund av sin storlek kan ha svårt att ta till sig nya aktörer. I framtiden vill BOJ gärna samarbeta mer med RFSL och minoritetsorganisationer. En annan organisation tycker att en viktig framtida samarbetspart vore fackförbunden, som behöver bättre kännedom om hatbrottsfrågan och hur den ska hanteras. Fackförbunden visar enligt organisationen brist på förståelse för hatbrottsoffer. 5.8. Hatbrottsverksamhet i framtiden: planer och idéer Det finns många tankar om vad som skulle kunna göras åt hatbrottsproblematiken bland de intervjuade organisationerna. Vissa idéer har redan formats till konkreta planer medan andra ännu är önskemål och förhoppningar. Personalen vid BOJ:s telefoncentral har uttryckt ett behov av att öka sin kompetens om hatbrott i allmänhet och homofobiska hatbrott i synnerhet. Vidare vill BOJ i större utsträckning kunna erbjuda hjälp på olika språk till de brottsoffer de kommer i kontakt med. BOJ har beviljats medel från Brottsofferfonden för att bilda ett nätverk tillsammans med olika etniska organisationer med syfte att bredda språkkompetensen hos personalen vid BOJ:s telefoncentral. De lokala brottsofferjourerna anser att även de har otillräcklig kompetens att kunna bistå med hjälp till personer på andra språk än svenska. De önskar att de i större utsträckning kunde erbjuda tolkservice till brottsoffren de möter. BOJ kommer dessutom att översätta ett flertal av sina informationsfoldrar till olika språk för att förbättra möjligheten för personer med invandrarbakgrund att tillgodogöra sig information om organisationen. Framöver vill BOJ samarbeta med RFSL för att ta fram material riktad till hbt-personer som utsatts för hatbrott. 24

En invandrarorganisation menar att eftersom man ofta hör talas om att personer råkat ut för hatbrott skulle det vara intressant att arbeta med frågan. Det finns tankar om att starta något projekt för att sprida information till organisationens medlemmar om hur man går tillväga efter att ha utsatts för hatbrott. En annan invandrarorganisation tror att ett projekt med de egna medlemmarna som målgrupp skulle vara intressant för att jobba med fördomarna inom gruppen. Det finns nämligen mycket diskriminering och många fördomar gentemot exempelvis homosexuella även inom olika invandrargrupper, uppger organisationen. Man kan känna sig mer hotad för sin läggning än för sitt ursprung. Mindre organisationer kan ibland ha svårt att utveckla sina verksamheter. De kan ha för lite personal och tid för att någon ska kunna engagera sig i att föra utvecklingen framåt, eller så råder helt enkelt idétorka. Därför föreslår en organisation att Brottsofferfonden och andra finansiärer skulle kunna erbjuda en meny med förslag på projekt som det finns behov utav, från vilken de mindre organisationerna skulle kunna hämta inspiration. De kan även behöva mer information om hur man gör en bra projektansökan. Många personer med annan bakgrund än svensk kan ha problem med det svenska språket och med att förstå det svenska samhällssystemet. Därför skulle en handbok, riktad till invandrare och lättfattligt skriven på olika språk, behövas. Handboken skulle förklara vad ett hatbrott är och ge den samhällsinformation som behövs för att förstå hur man ska gå till väga då man utsatts för brott och vad som händer efter en polisanmälan. Olika ideella organisationer besitter naturligtvis olika kunskaper beroende på intresseinriktning. Alla organisationer som på något sätt berörs av hatbrott skulle av den anledningen kunna organisera sig och utbilda varandra, eller med andra ord bilda en paraplyorganisation. Genom att föra samman flera typer av kunskap och erfarenheter skulle helhetsbilden över hatbrottsproblematiken kunna klarna och nya idéer växa fram. Arbetet kring krogdiskriminering har haft en positiv utveckling. Genom att frågan har fått mycket uppmärksamhet har fler blivit medvetna om problemet, vilket i sin tur leder till att fler anmäler varpå en förändring kan ske. Arbetet med hatbrott i stort borde kunna följa samma utveckling. Genom att väcka uppmärksamhet för frågan skapas fler protester som i sin tur skapar förändring. Det kan även påverka hur allmänheten förhåller sig till frågan. Även en annan organisation är inne på en liknande linje. De önskar ett större intresse från massmedia och då med mer fokus på fakta istället för på sensationer, som media i dagsläget främst inriktar sig på. 5.9. Vad saknas i arbetet kring hatbrott? Två teman träder fram som gemensamma nämnare hos nästan samtliga av de intervjuade organisationerna angående vad som saknas i det ideella arbetet kring hatbrott: kunskap och pengar. Kunskapen om hatbrott behöver förbättras hos såväl de ideellt engagerade som hos de personer som söker hjälp hos organisationerna. Det är inte ovanligt att brottsoffren själva inte förstår att de blivit utsatta för ett hatbrott eftersom de saknar kunskap om 25

hatbrott och därför inte vet att det klassas som en särskilt allvarlig förseelse. Genom bättre kännedom om hatbrott skulle man som utsatt lättare kunna identifiera hatbrott och kräva sina rättigheter. De som i dagsläget är bekanta med begreppet hatbrott förknippar det ofta uteslutande med brott mot hbt-personer, varför den som blivit utsatt för ett brott på grund av exempelvis sin hudfärg kanske inte ser sig som ett offer för hatbrott. Det tycks råda en osäkerhet kring definitionen av vad man råkat ut för bland offer för hatbrott, såväl bland dem som utsatts på grund av sin sexualitet som bland dem som utsatts på grund av sin religion, hudfärg eller etnicitet. Kanske är vissa typer av trakasserier och kränkningar något man får lov att tåla? Potentiella offer för hatbrott skulle behöva utbildning om hatbrottens innebörd. Vidare uppger en organisation att de behöver lära sig mer om hur man bör bemöta brottsoffer. Andra organisationer menar att deras lokalföreningar skulle behöva lära sig mer om hatbrott för att därefter bättre kunna uppmärksamma brotten och informera sina medlemmar om vad hatbrott är. För att kunna genomföra ovanstående krävs dock tid och pengar, resurser som det i dagsläget råder brist på enligt samtliga av de intervjuade organisationerna. Det tycks vara en svår ekvation att driva en verksamhet på ideell basis och få den att fungera bra och allra helst utvecklas. För att få stabilitet och kontinuitet i en verksamhet krävs oftast ett engagemang på heltid, vilket är svårt att genomföra på ideell basis då få kan arbeta ideellt i en sådan omfattning. Många av organisationerna behöver alltså mer personella resurser för att kunna arbeta med hatbrottsfrågor på ett bra sätt. Här stöter man dock på problem, då det - som tidigare nämnts - nästan uteslutande delas ut medel för verksamheter i projektform. Det är svårt att bygga upp en organisation med kärna och behålla sin kompetens om man inte får driva en kontinuerlig verksamhet. En organisation uppger att de gärna skulle se särskilt avsatta pengar, så kallade öronmärkta pengar, till hatbrottsrelaterat arbete. Det skulle både kunna ge pengar till mer kontinuerlig verksamhet och väcka intresse hos fler som redan arbetar mot rasism, homofobi och andra former av kränkningar att arbeta mot hatbrott. Generellt gäller att de ideella organisationerna har många kreativa idéer men saknar ekonomiska resurser för att kunna förverkliga dem. 5.10. Övriga kommentarer Några, lite mer generella, åsikter uttrycktes under intervjuerna. De listas kortfattat nedan. Man måste arbeta med attityder och förbättrad kunskap om människors olikheter redan i förskoleåldern för att undvika att få fördomsfulla vuxna. Myndigheter måste intressera sig mer för invandrare. En större samarbetsvilja med invandrarorganisationer behövs. För att undvika fördomar är direktkontakter väldigt viktiga besök är mycket bättre än ett byråkratiskt brev. Samhället borde visa var det står genom att förbjuda nazistiska organisationer. Samhället borde bli strängare mot professionella som missköter sig. En polis eller lärare som exempelvis uttrycker sig kränkande om homosexuella borde avskedas det är en demokratifråga. Bakgrunden till denna kraftfulla ståndpunkt är att organisationen stött på grova exempel på kränkningar, t.ex. en pojke som skickades ut ur skolsalen under en lektion i sexualkunskap sedan det framkommit att han var homosexuell. 26

5.11. Informanter för ideella organisationer Afrosvenskarnas Riksförbund, Box 92 136, 120 08 Stockholm. Kitimbwa Sabuni Assyriska riksförbundet, Box 6019, 151 06 Södertälje. Simon Barmano Brottsofferjourernas riksförbund, Box 11014, 100 61 Stockholm. Eva Larsson, förbundsdirektör Eritreanska riksförbundet, Box 23241, 104 35 Stockholm. Solomon Ghebrai Thomas Ras- Föreningen Stöd till HBT-brottsoffer (FSHBTB), www.fshbtb.com mussen, ordförande Italienska riksförbundet, Bellmansgatan 15, 118 47 Stockholm. Giovanna Iacobucci Kurdiska riksförbundet, Box 5013, 131 05 Nacka. Aycan Sermin Bozarslan, ordförande Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Box 350, 101 26 Stockholm. Maria Sjödin, verksamhetschef: Annica Ryng, förbundshandläggare och Agneta Tynander, förbundsledamot RFSL Rådgivningen Skåne, Drottninggatan 36, 211 41 Malmö. Hans Knutagård, vid tidpunkten för intervjun verksam vid RFSL Rådgivningen Skåne. Ägnar sig efter sommaren 2006 åt egna firman Social Change Center. Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS), Bellmansgatan 15, 118 47 Stockholm. Milinko Mijatovic, organisationssekreterare SIOS; Antonella Dolci, SIOS/Italienska riksförbundet; Julio Fuentes, verksamhetssekreterare SIOS; Giovanna Iacobucci, Italienska riksförbundet; Mirjana Panaitescu, sekreterare Serbernas riksförbund; Katrin Broms Esen, handläggare Antidiskrimineringsbyrån Stockholm; Virginia Rolando, Chilenska riksförbundet Ungdom mot rasism, tel: 08-642 69 90, e-post: kansli@umr.nu Hanna Sandqvist, ordförande 27

6. Brottsoffermyndighetens seminarium om hatbrott Brottsoffermyndighetens seminarium om hatbrott genomfördes den 24 november 2006 och samlade ca 50 särskilt inbjudna deltagare som genom sin profession eller sitt ideella engagemang bedömdes kunna påverka situationen för offer för hatbrott. Exempelvis fanns representanter från polis- respektive åklagarväsendet, ideella organisationer, justitiedepartementet och forskare. Dagen var organiserad så att föreläsningar hölls på förmiddagen, medan eftermiddagen avsattes för diskussioner såväl i mindre grupper som gemensamt. 6.1. Föreläsningarna Först ut bland föreläsarna var Eva Tiby, jurist och docent i kriminologi vid Stockholms universitet. Hennes avhandling från 1999 med titeln Hatbrott? bidrog till att göra det begreppet känt. Vid detta seminarium talade hon kring ämnet Att studera hatbrott och lät genom detta deltagarna förstå att den som vill forska kring hatbrott ställs inför en rad problem, exempelvis med begreppsdefinition, urval för offerstudier och brist på tidigare forskning. Samtidigt efterlyste hon fler kollegor som vill forska på området och konstaterade att dessa då behöver lägga särskild kraft på bland annat begreppsdefinitioner, metoder för att studera olika populationer och att göra jämförande, upprepade studier. Stefan Eurenius, sektionschef på Rikspolisstyrelsen, föreläste därefter på temat Polisens insatser för att bekämpa hatbrottsligheten. Han presenterade bland annat vad polisen gör för att förbättra förmågan att utreda hatbrott, på vilket sätt man arbetar förebyggande samt vilka interna åtgärder som vidtagits. Det som Eurenius såg som positivt med polisens arbete mot hatbrott är att man lagt en struktur för hatbrottsfrågan. Det gäller nu att få ut kunskapen i polisens allmänna verksamhet. De områden där det fortfarande finns brister och behöver utvecklas är främst utredningsverksamheten och brottsofferarbetet. För att förbättra polisens arbete ska man utveckla en generell brottsofferstrategi under perioden 2007-2009, där offer för hatbrott utgör en viktig del. Vidare ska man ha ett fortsatt fokus på utbildning samt försöka bidra till att minska mörkertalet. Är rättvisan rättvis för alla i Sverige? frågade sig nästa föreläsare, överåklagare Sven-Erik Alhem. Alhem är verksam vid Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Malmö, som inom åklagarväsendet har det rikstäckande ansvaret för bland annat hatbrott. Svaret på frågan som ställdes i föreläsningens titel var enligt Alhem nej. Han menade att brottsoffer generellt sett är i ett sämre läge än de tilltalade. Om man dessutom exempelvis har problem med språket och därmed har en sämre kommunikationsförmåga försämras förutsättningarna i rätten ytterligare. Vidare ansåg Sven-Erik Alhem att rättsväsendets aktörer intresserar sig alldeles för lite för motiven till brott. Motiv har betydelse för spaning och utredning genom att fråga varför brottsoffret själv tror att han eller hon utsatts för brott, som en av seminariets deltagare föreslog, kan nya uppslag i utredningen komma fram. Som avslutning på förmiddagen fick representanter för olika ideella organisationer 28

presentera sina verksamheter och vilka problem och möjligheter de ser med det ideella arbetet kring hatbrott. Anneli Svensson fick ersätta RFSL:s ordförande Sören Andersson. Svensson informerade om organisationens speciella ansvar, nämligen att agera politiskt för hbt-personers rättigheter. Vidare underströk hon vikten av att sjukvården, psykiatrin och socialtjänsten också tar sitt ansvar för brottsofferfrågor och efterlyste fler specialiserade brottsofferjourer för att kunna ta emot och hjälpa fler. Därefter presenterade Victoria Kawesa Afrosvenskarnas Riksförbund, som på olika sätt arbetar för att förbättra tillvaron för afrikasvenskar i Sverige. Hon konstaterade att vi vet mycket lite om hatbrott mot afrikaner, samtidigt som organisationen ser att svarta personer är väldigt utsatta med sin hudfärg som synlig markör för utanförskap. Även inom den afrikanska gruppen i Sverige råder kunskapsbrist kring hatbrott. Afrosvenskarnas Riksförbund planerar därför att starta ett projekt som bland annat går ut på att stödja brottsoffer. Detta är tänkt att ske i samverkan med DO, som bland annat kan bistå med juridisk rådgivning. Nästa organisation som presenterades var Brottsofferjourernas Riksförbund. Organisationens ordförande Eva Larsson ersattes av Elin Jägervall, ansvarig för projekt Unga brottsoffer. Från årsskiftet ska det i statistiken från brottsofferjourerna framgå hur många offer för hatbrott de mött. Vidare utbildar Brottsofferjourernas telefoncentral personer som ska kunna svara på olika språk. Då organisationen vill nå fler brottsoffer planerar man att börja arbeta mer utåtriktat och hoppas därmed även komma i kontakt med fler offer för hatbrott. Blocket om ideellt arbete avslutades av Hans Knutagård, som tidigare arbetat på RFSL Rådgivningen Malmö och nu driver det egna företaget Social Change Center. Knutagård framträdde som ett exempel på hur samarbete mellan olika aktörer kan ge goda resultat: Våldsprojektet bedrevs under 2002-2003 i samarbete med bl.a. polisen och resulterade i rapporten det var bara en bögdjävel. I rapporten presenteras verksamhetsteorin, som går ut på att motiven (i detta fall till våld mot homosexuella) finns att hitta i verksamhetens mål. Knutagård menade att en av anledningarna till att projektet blev lyckat var att polisens ledning gav klara och målinriktade direktiv de pekade med hela handen. Vidare krävs ett öppet sinne och fantasi för att arbeta med frågan. 6.2. Erfarenheter av att arbeta med hatbrott Under eftermiddagen delades deltagarna in i mindre grupper för att diskutera ett antal angelägna frågor. Avslutningsvis återsamlades alla och grupperna redogjorde kort för sina diskussioner. Nedan presenteras en sammanfattning av samtliga diskussioner utifrån de ämnen som främst stått i fokus. Materialet är således en sammanställning av deltagarnas erfarenheter och åsikter och bör inte betraktas som vetenskapliga fakta. Varje diskussionsämne avslutas med rubriken Att tänka på under vilken man finner en sammanfattning av det mest centrala inom varje tema samt andra tips och tänkvärdheter. 6.2.1. Handlingsplaner och prioriteringar Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren har tillsammans utarbetat ett tolvpunktsprogram för handläggning av hatbrott. Ett behov av handlingsplaner och kvalitetssäkring uttrycktes, samtidigt som flera problem identifierades. Någon frågade sig hur handlingsplaner alls kan upprättas om polisen inte har några instrument för att över huvud taget upptäcka hatbrott. Handlingsplaner behöver även följas upp hur gör man det? Det kan vara svårt att göra uppföljningar om bestämmelserna kring vad som 29

ska prioriteras ständigt förändras. Ett förslag om att rangordna de olika prioriterade områdena lades fram. För att hatbrotten ska prioriteras bland alla andra prioriterade brott behöver ledningen bestämma sig för att ta frågan på allvar, det kommer också att påverka övriga anställdas inställning positivt. Om man som anställd upplever att ens närmsta chef inte intresserar sig för frågan bör man försöka med påtryckningar högre upp i organisationen. Det är viktigt att det är organisationen som fångar upp vad som ska göras, så att verksamheten inte blir beroende av eldsjälar. Det gäller även att resurserna fördelas på ett bra sätt. Deltagarnas uppfattning var att det idag läggs mycket mer resurser på gärningsmän och deras rättigheter än på brottsoffren. Att tänka på Handlingsplaner och kvalitetssäkring behövs. Prioriterade områden kan behöva rangordnas. Om ledningen signalerar att en fråga är viktig kommer detta troligen att inspirera alla anställda. Den som inte får gensvar för sina förslag bör söka sig högre upp i organisationen för att få detta. För lite resurser läggs på brottsofferfrågor idag. 6.2.2. Samarbete Temat som de flesta lade störst tyngd vid var samarbete. Trots att kommunikationsproblem både inom och mellan myndigheter och organisationer belystes tycktes alla ändå vara överens om att samarbete mellan olika aktörer är av stor vikt. Det är emellertid inte alltid enkelt att skapa och upprätthålla fungerande nätverk. Att utnyttja redan befintliga nätverk, såsom de lokala brottsförebyggande råden, samverkansgrupperna för kvinnofrid och nätverk för arbetet mot hedersrelaterat våld, var ett förslag på hur man kommer igång. Där finns det redan upparbetade kontaktnät mellan företrädare för såväl myndigheter som ideella organisationer. Seminarier och utbildningsdagar är ett lämpligt forum att träffas vid och ett bra tillfälle att skapa kontakter inför ett framtida nätverksarbete. Inte sällan drivs nätverk av enskilda eldsjälar, någonting som är viktigt att undvika. Nätverket blir annars väldigt sårbart och riskerar att lösas upp om eldsjälen skulle gå vidare med andra arbetsuppgifter eller på annat sätt gå nätverket förlorad. Det är också viktigt att flera aktörer inom ett nätverk är pådrivande i arbetet. Det finns en uppfattning om att det endast är polis och åklagare som ska ha denna roll, men andra pådrivande aktörer kan exempelvis vara ideella organisationer eller skolan. Konceptet med Barnahus nämndes vid ett flertal tillfällen som en förebild möjlig att arbeta utifrån, dvs. att olika aktörer med specialkompetenser samarbetar under samma tak. Ett problem som togs upp var nämligen att rollerna idag blandas samman så att olika aktörer antingen är inne på varandras områden, eller tvärtom, att ingen tycker att det är deras uppgift. En gemensam utbildning skulle kunna ge en inblick i varandras roller så att det blir tydligare vem som gör vad och vart man ska hänvisa brottsoffret. Alla ska alltså kunna sköta arbetet inom sina enskilda områden men i nära samarbete med andra. 30

Hur ska ett nätverk kunna leva vidare? Då man skapar ett nätverk krävs det framför allt ett tydligt mål med verksamheten. I annat fall kanske nätverket skapas utan att någon egentlig verksamhet föreligger. Om nätverket påbörjar ett arbete krävs det också att arbetet ständigt utvärderas, något som idag ofta brister. Dessutom är det viktigt att chefer högre upp inom organisationerna är aktiva och med jämna mellanrum kräver in rapporteringar om hur arbetet fortskrider. Att tänka på Redan befintliga nätverk kan nyttjas för att bygga upp ett nytt nätverk för hat brott, exempelvis de lokala brottsförebyggande råden. Det är viktigt att flera olika aktörer är pådrivande i arbetet inom ett nätverk. Seminarier och utbildningsdagar kan vara ett bra tillfälle att knyta kontakter till ett framtida nätverk. Nätverksarbetet måste kontinuerligt utvärderas och följas upp. Gemensamma utbildningar ger aktörerna kunskap om varandras roller. Ideella organisationers särskilda kunskap om brottsoffren behöver spridas till polis, åklagare, socialtjänst m.fl. 6.2.3. Förundersökning Frågor kring förundersökningen diskuterades också av många och då särskilt temat motiv. Som åklagare är motivet inte någonting som behöver bevisas, men straffskärpningsregeln medför att ett nytt tänkande måste införas. Polisen ställer sällan frågor rörande motiv, vilket kan innebära att man missar att identifiera flera brott som hatbrott. Det är tydligt att en medvetenhet om hatbrottsproblematiken saknas hos många förhörsledare. Gällande förhör med målsäganden vid ett misstänkt hatbrott riktat mot en hbt-person, är det bra om förhörsledaren ställer öppna frågor om motivet till brottet istället för att specifikt ställa direkta frågor om målsägandens sexuella läggning. En sådan fråga kan få en avskräckande effekt. Som nämndes tidigare kan det vara klokt av förundersökningsledaren att ställa frågan Varför tror du att du utsattes för det här brottet? till brottsoffret. Följdfrågan blir sedan lämpligen Tror du att du hade blivit utsatt för detta brott om du inte var homosexuell (alternativt mörkhyad, muslim etc)?. Någon grupp menade att det är viktigt med förnyade förhör. Många gånger är det i ett andra förhör, då offret fått ett större förtroende för polisen, som det framkommer att det kan röra sig om ett hatbrott. Att tänka på Många förhörsledare saknar en medvetenhet om hatbrott. Förhörsledaren bör fråga varför brottoffret själv tror att han eller hon utsatts för brott. Förnyade förhör kan spela en viktig roll för identifieringen av ett hatbrott. Det behövs mer kunskap om att förhöra hatbrottsmisstänkta. Det kan vara bra att lägga till fler stödorganisationer i RAR. De flesta som anmäler hatbrott tycks vara nöjda med polisens arbete. Det grund läggande problemet är att få anmäler. Det vore bra om målsägandebiträde förordnades så tidigt som möjligt, då polisens brottsofferkunskap ofta är bristande. 31

6.2.4. Bemötande och attityder Det påpekades i gruppdiskussionerna att man inom polisen är dålig på att ta hand om offer för hatbrott eftersom få är utbildade i frågan eller på grund av att de helt enkelt inte har det intresse som krävs. Av många betraktas brottsofferfrågor fortfarande som mjuka frågor och ingenting som en polis ska syssla med. Okunskap om olika grupper av människor och deras livssituationer ökar risken för ett sämre bemötande av desamma. De som ska arbeta med en viss kategori människor behöver få praktisk kunskap om dem man ska arbeta med. Det föreslogs att man därför, utöver de vanliga utbildningsinsatserna, borde träffa dessa människor i deras egna miljöer för att få en förståelse för hur deras vardag ser ut. Som exempel berättades det om ett engelskt försök att höja antalet anmälningar med hatbrottsmotiv. För att förbättra polisernas inställning till homosexuella män togs de ut på gaypubar för att umgås med dessa män. Genom detta fick poliserna själva se männen som mer än sin sexuella läggning de kunde vara fotbollsfantaster, biltokiga eller teaterintresserade precis som heterosexuella personer. Att bemötas respektfullt av en bra polis bidrar till att ge brottsoffret en positiv erfarenhet av mötet med rättsväsendet. Brottsoffrets trygghet måste sättas i fokus, vilket exempelvis kan handla om att hålla förhör på en för brottsoffret säker och bekant plats. I sitt arbete behöver polisen också precisera vilka grupper som är särskilt utsatta så att dessa kan erbjudas ett extra bra bemötande. Liksom inom alla delar av samhället finns fördomar även bland poliser och åklagare. Då deras fördomar kan påverka bemötandet av brottsoffren och de slutsatser som dras under utredningen, är det av särskilt stor vikt att just polis och åklagare är medvetna om sina fördomar och försöker ta itu med dem. Att tänka på Okunskap ökar risken för ett sämre bemötande. Att möta människor i deras egna miljöer kan öka förståelsen för deras situation. Brottsoffrens trygghet måste sättas i fokus. Vilka grupper som bör betraktas som särskilt utsatta behöver preciseras, så att dessa kan erbjudas ett extra bra bemötande. Fördomar finns även hos polis och åklagare. Förtroende tar lång tid att bygga upp men kan raseras på nolltid. Media behöver lyfta fram de goda exemplen. Nu skildras främst det dåliga bemötandet, vilket kan avskräcka många från att anmäla. 6.2.5. Utbildning och intern information Som nämnts tidigare uttrycktes missnöje över polisens brottsofferkunskap i allmänhet och hatbrottskunskapen i synnerhet. Därför framfördes ett önskemål om att målsägandebiträde borde förordnas mycket tidigare i rättsprocessen än idag, helst redan vid polisanmälan. I polisutbildningen i Solna ingår en sex veckor lång hatbrottskurs. Många poliser som arbetat i flera år har dock antingen inte genomgått någon sådan utbildning, eller utbildats för länge sedan men inte fått någon vidareutbildning för att hålla kunskaperna 32

vid liv. Ett problem som uttrycktes är att polisstudenterna går ut på en veckas praktik under hatbrottskursen och hamnar med sina nya kunskaper ofta i kollision med de äldre polisernas ibland cyniska och tveksamma inställning till nymodigheter. Studenterna får då ingenting att haka fast de nya kunskaperna i. Det framfördes att Rikspolisstyrelsen är bra på att ta fram information, men sämre på att inventera spridningen och bevarandet av kunskaperna inom de enskilda polismyndigheterna. Det är också viktigt att fastställa en tydlig begreppsdefinition och vad som skiljer hatbrott från andra typer av brott. Inom polisen måste detta få fäste hos alla. Den som inte är på det klara med detta kan ha svårt att identifiera ett hatbrott vid anmälan och utredning. Det är också viktigt att uppmärksamma att det finns fler brott än misshandel och hot som kan klassas som hatbrott, exempelvis skadegörelse. Att tänka på En påminnelse om att hatbrott gäller mer än hot och misshandel kan behövas. Begreppet hatbrott måste tydligt definieras. Resultaten från brottsofferforskningen behöver komma de praktiska verksamheterna till del på ett bättre sätt än idag. Rikspolisstyrelsen behöver bli bättre på att sprida och bevara nya kunskaper inom de enskilda polismyndigheterna. Polisstudenternas nya hatbrottskunskaper och de äldre polisernas brist på desamma kan kollidera med varandra i praktiken. 6.2.6. Information till offer för hatbrott Trots att polisen enligt förundersökningskungörelsen ska informera brottsoffer om möjligheten till stöd från bland annat ideella organisationer, är det många enskilda poliser som slarvar med detta, menar några deltagare. Detta beror troligen framför allt på ett svagt intresse för brottsofferfrågor, men också delvis på utformningen av RAR. Detsamma gäller frågan som ställs i RAR om huruvida det anmälda brottet kan vara ett hatbrott. Många poliser skyndar sig igenom RAR för att snabbt kunna gå vidare, vilket lätt leder till att informationen som samlas in blir bristfällig. Eftersom polisen ska förhålla sig objektiv bör stödet från andra aktörer kopplas in så tidigt som möjligt. Alla som arbetar med brottsoffer behöver anslå tid för att ge information samt följa upp och fråga om ökat stöd behövs. Det är även bra om de som har en särskild kompetens också signalerar detta. Exempelvis kan det vara svårt för hbt-personer att ta kontakt med vården. Den som har särskild hbt-kompetens kan då markera detta med t.ex. en skylt eller flagga utanför sitt kontor. Att tänka på Trots polisens skyldighet att informera brottsoffer om möjligheterna till stöd, brister ofta detta. Tid behöver avsättas för att ge information till brottsoffer. Stödinsatser bör kopplas in så tidigt som möjligt. Den som har specialkompetens behöver signalera detta. 33

7. Slutsatser och förslag Denna kunskapsinventering är baserad på en mängd kontakter med personer som arbetar med eller på annat sätt har kunskap om hatbrott. Det har inte varit svårt att få respons på vår förfrågan om hjälp och information, med undantag för en del uteblivna enkätsvar. Vår uppfattning är att intresset för hatbrottsproblematiken är stort och trots att vi i denna rapport pekat ut många brister och behov av förbättringar får vi inte glömma att mycket redan görs för att förbättra situationen för offer för hatbrott. Vi upplever att frågan i högsta grad lever och växer. För att stimulera att arbetet fortsätter att utvecklas presenterar vi ett antal förslag på vad som behöver förbättras och i viss mån hur det skulle kunna ske. Vår förhoppning är att kunna förmedla tankar kring den framtida verksamheten, och att de i slutänden ska leda till att fler ansökningar rörande offer för hatbrott inkommer till Brottsofferfonden. Vad kan vi då dra för slutsatser efter att ha sammanställt materialet i denna rapport? För det första ser vi att benägenheten att polisanmäla hatbrott måste öka. Ideella organisationer vittnar om att mörkertalet är stort, ofta på grund av offrens rädsla för eller ovilja att anmäla. En annan möjlig orsak är okunskap, det vill säga att offret inte själv definierar en händelse som ett brott. Vidare ser vi att offer för hatbrott behöver få ett kunnigt och öppensinnat bemötande och stöd, vilket ställer krav på utbildning för rättsväsendets aktörer, sjukvården, socialtjänsten, ideella organisationer med flera. Alla som på något sätt kommer i kontakt med offer för hatbrott behöver fråga sig vilka specifika behov dessa brottsoffer har. Då dessa identifierats, följer frågan om hur de ska tillgodoses. Är det nivån för det allmänna brottsofferarbetet som behöver höjas? Eller krävs särskilt insatta åtgärder för att stödja offer för hatbrott? Vi tror att svaret ligger någonstans däremellan. Hatbrotten är speciella eftersom gärningsmannen angriper offret på grund av dess person, vilket kan upplevas som en förstärkt kränkning. Det är därför viktigt att alla aktörer som kommer i kontakt med dessa brottsoffer är införstådda i den särskilda problematiken kring hatbrott. I annat fall riskerar de att bemöta brottsoffret fördomsfullt eller okunnigt, vilket innebär ytterligare en kränkning för offret. Särskilda åtgärder behövs således, främst i form av ökad kunskap om hatbrott hos alla som möter brottsoffer. Vi tror emellertid att detta kan genomföras genom att bygga ut och förstärka de redan befintliga strukturerna, såsom polisväsendet och sjukvården, snarare än att inrätta nya, specialiserade institutioner. Genom exempelvis ökat samarbete, som tidigare understrukits i rapporten, kan beredskapen att möta offer för hatbrott förbättras. Förslag för att förbättra situationen för offer för hatbrott Utbildning Alla aktörer som kommer i kontakt med offer för hatbrott behöver bättre kunskap i frågan, särskilt vad gäller bemötandet av dessa brottsoffer. Rättsväsendets aktörer har i många fall genomgått utbildning om hatbrott. Särskilda hatbrottsåklagare har utsetts vid samtliga åklagarkammare och som vi sett i enkätsvaren lottas ärenden där misstanke om hatbrott finns ofta på dessa. Det grundläggande ansvaret att identifiera hatbrotten har polisen, eftersom de tar emot anmälan och sköter bevisupptagningen, varför det givetvis är av stor vikt att de har god kännedom om hur ett hatbrott kan 34

kännas igen. Men också alla åklagare behöver denna kunskap för att kunna identifiera de hatbrott som gått polisen förbi. Vi tror alltså, trots att utbildningsinsatser redan gjorts, att rättsväsendet behöver ytterligare utbildning om hatbrott. Bättre kunskap om bemötande av hatbrottsoffer behövs hos alla aktörer för att brottsoffren ska bli väl mottagna, liksom en granskning av de egna attityderna till det som upplevs som främmande. Till utbildningar med brottsofferperspektiv kan medel sökas från Brottsofferfonden. Brottsoffermyndigheten har belyst situationen för hatbrottsoffer bland annat genom temadagen Fördomar och fobier, som arrangerats i Umeå, Malmö och Göteborg och avser fortsätta att hålla frågan vid liv på liknande sätt. Nätverk Nätverksbyggande är av central vikt för att förbättra kunskapen om offer för hatbrott. Brottoffermyndigheten har regeringens uppdrag att ta fram ett nationellt samordningsprogram för brottsofferfrågor. Inom de nätverk som förhoppningsvis kommer att bildas därigenom bör hatbrott finnas som en fast prioritering. Invandrar- och minoritetsorganisationer bör vara självklara deltagare i dessa nätverk. Redan i dagsläget, oavsett om samverkansgrupper redan finns eller inte, borde dessa organisationer inkluderas i de befintliga strukturernas brottsofferarbete. Till samarbetsprojekt av denna typ (och mycket annat) finns möjligheten att söka medel från Brottsofferfonden. De aktörer vi ser som viktiga att inkludera i ett nätverk är polis, åklagare, domare och nämndemän, hälso- och sjukvård, socialtjänst, ideella organisationer, fackförbund, lokala brottsförebyggande råd, länsstyrelsen samt skola. Forskning Vid Brottsoffermyndighetens hatbrottsseminarium framkom bland annat att den som ska forska om hatbrott behöver lägga stor vikt vid metod. Det krävs extra stor metodologisk noggrannhet att studera en population som kanske inte anmält att de utsatts för brott eller kommit ut. Ett annat problem kan vara att ett brott med hatmotiv inte definierats som ett hatbrott av rättsväsendet och därmed försvunnit i statistiken. Vidare är det viktigt med forskning om hur hatbrottsoffer bemöts hos alla berörda aktörer: rättsväsende, hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola och bland stödorganisationer. Dessutom behövs uppföljande studier för att säkra kunskapen. De forskningsresultat som framkommer måste avslutningsvis spridas så att de kommer vederbörande till kännedom. I detta ser vi att Brottsoffermyndigheten spelar en viktig roll. Information Mot bakgrund av intervjuerna med ideella organisationer, där det framkom att många hatbrottsoffer själva inte är medvetna om att de utsatts för hatbrott, efterlyser vi mer informationsmaterial riktat till de grupper som löper risk att utsättas för hatbrott. Materialet skulle förslagsvis kunna innehålla allmän brottsofferkunskap, men med inriktning mot hatbrott. Brottsoffermyndighetens uppgift blir att förmedla denna typ av kunskap via Brottsofferportalen. Brottsoffermyndighetens roll Brottsoffermyndigheten ser således att vi kan bidra till att förbättra situationen för offer för hatbrott, dels genom myndighetens informationsarbete och dels genom Brottsofferfonden. Några konkreta vägar som hittills föreslagits är det nationella samordningsprogrammet för brottsofferfrågor och Brottsofferportalen, att lyfta frå- 35

gan vid temadagar och utbildningar och att bättre sprida forskningsresultat. Intervjuerna med ideella organisationer visade också att många upplever problem gällande planering, genomförande och finansiering av verksamheter, särskilt då de oftast bedrivs i projektform. För att öka kunskapen om projektarbete hos ideellt engagerade planerar Brottsofferfonden att kalla till ett projektplaneringsmöte, där ideellt verksamma, och då särskilt invandrarorganisationer, kan få vägledning om hur man planerar ett projekt rörande hatbrott och hur man ansöker om medel. Mötet kan också leda till att nya nätverk skapas. Om initiativet blir lyckat kan mötet möjligen bli ett återkommande arrangemang. Brottsofferfonden planerar att utse en särskild kontaktperson som kan besvara på frågor rörande denna typ av projektansökningar. Rättstolkar fungerar ofta som en nödvändig länk mellan brottsoffer och rättsväsende. Därför anser Brottsoffermyndigheten att rättstolkar bör vara utbildade i brottsofferfrågor, kunskap som myndigheten skulle kunna tillhandahålla. Alla brottsoffer har rätt att förvänta sig ett gott mottagande och det stöd de behöver. Offer för hatbrott är, som vi redan konstaterat, särskilt utsatta då de drabbats av brott på grund av deras hudfärg, etniska tillhörighet, trosbekännelse eller sexuella läggning. Därför behövs särskilda insatser för att tillgodose deras behov. Vi har härigenom försökt synliggöra luckorna i arbetet med offer för hatbrott samt vad Brottsoffermyndigheten kan göra för att fylla igen dessa. Vi hoppas att även andra aktörer kan ha inspirerats till att påbörja eller vidareutveckla sitt arbete i denna viktiga fråga. 36

8. Referenser och vidare läsning Forskning Granström, Görel. Rättsväsendets möte med hbt-personer som brottsoffer I: Granström, Görel, Mannelqvist, Ruth och Weinehall, Katarina (red), Brottsoffer - ansvar och konsekvenser. Ett viktimologiskt forskningsseminarium i Umeå den 22 november 2005, Skrifter från Juridiska institutionen vid Umeå universitet No 12/2006. Lindgren, Magnus, Pettersson, Karl-Åke och Hägglund, Bo (red) (2004). Utsatta och sårbara brottsoffer. Stockholm: Jure Förlag AB Rantakeisu, Ulla, Almgren, Sabina och Starrin, Bengt (2000). Rasistiska trakasserier en studie med utgångspunkt från händelser i Vålberg. Karlstad University Studies 2000:8. Tiby, Eva (1999). Hatbrott? Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott. Avhandlingsserie Nr 1. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Rapporter Dahl, Ulrika (2005). Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör. HomO och Forum för levande historia. Frykman, Jonas (red.) (2006). Diskriminering ett hot mot folkhälsan. Slutrapport från projektet Diskriminering och hälsa. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering: R 2006:1, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning: R 06:070, Statens folkhälsoinstitut: R 2006:22 Lönnheden, Karin och Schelin, Lotta (2002). Hatbrott. En uppföljning av rättsväsendets insatser. Brottsförebyggande rådet 2002:9 Lööw, Heléne och Nilsson, Lotta (2001). Hets mot folkgrupp. Brottsförebyggande rådet 2001:7 Ring, Jonas och Morgentau, Scarlett (2004). Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga. Forum för levande historia och Brottsförebyggande Rådet Sporre, Towe (2006). Hatbrott 2005. En sammanställning av polisanmälningar med främlingsfientliga, antisemitiska, homofobiska och vit makt-ideologiska motiv. Brottsförebyggande rådet, webbrapport 2006:3 Statens folkhälsoinstitut (2005). Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation. Återrapportering av regeringsuppdrag att undersöka och analysera hälsosituationen bland hbt-personer. Rapport nr A 2005:19 Statens folkhälsoinstitut (2005). Särbehandlad och kränkt en rapport om sambanden mellan diskriminering och hälsa. R 2005:49 37

Säkerhetspolisen (1997-2004). Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet Tiby, Eva och Lander, Ingrid (1996). Hat, hot, våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. En pilotstudie i Stockholm. Folkhälsoinstitutet 1996:84 Tiby, Eva (2000). De utsatta. Brott mot homosexuella kvinnor och män. Folkhälsoinstitutet 2000:3 Tiby, Eva (2006). En studie av homofoba hatbrott i Sverige. Forum för levande historia Handlingsplaner och strategier Rikspolisstyrelsen (2000). Strategi för polisens arbete med frågor som har anknytning till rasism, främlingsfientlighet och homofobiska brott. Rikspolisstyrelsen (2004). En handledning för att förbättra stödet till offer för homofobiska brott. Riksåklagaren (2002). Riksåklagarens promemoria och riktlinjer för bekämpning av hatbrott. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen (2001). Gemensam inspektionsverksamhet. Granskning av brottsutredningar med inslag av rasism, främlingsfientlighet eller homofobi. Polismyndigheten i Kalmar län. RÅ/RPS 1/01. Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum Malmö (2005). Hatbrott. Projektrapport. RättsPM 2005:16 Informationsmaterial Jansson, Anna-Carin och Jacobson, Maria (2006). Krock eller möte? Om professionellt bemötande och heteronormen. RFSL Knutagård, Hans (2003). det var bara en bögdjävel. På väg mot en strategi att förebygga och motverka homofientligt våld. RFSL Rådgivningen Skåne. Rapportserie 2003:1 RFSL Nord. Hatbrott! Vad gör jag? Information och råd för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Seppänen Sterky, Manu (red) (2005). Kärlekens pris. En antologi om homofobi och heteronormativitet. Stockholm: Bokförlaget Atlas Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter (2003). Hatets språk om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet. Svensson, Anneli och Östergren, Petra (2005). Brott mot homo- och bisexuella och/eller transpersoner (HBT). Till dig som möter brottsoffer. RFSL Stockholm. 38

Bilaga 1 9

40

Bilaga 2 4

4