Elin Alvemark & Tove Leffler (red.)

KÖNSKRIG

Elin Alvemark & Tove Leffler (red.)

Könskrig Författarna och Bokförlaget Atlas 2007 Bokförlaget Atlas, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm www.arenagruppen.se Bokförlaget Atlas är en del av Arenagruppen. Grafisk form: Sanna Paananen Tryck: ScandBook, Falun 2007 Isbn: 978-91-7389-317-6

Förord Hej! Idén till den här boken fick vi för lite mer än ett år sen. Vi ville ge ut en bok som visar på alla de tankar som finns kring jämställdhet och feminism i dag. När texterna väl började strömma in, insåg vi att den här boken tar upp mycket mer än det som vi först avsåg. Det här är en bok som utmanar alla möjliga normer och värderingar. Vi ger ut den här boken för att vi vill förändra världen! Vi vill att människor ska sluta förtrycka sig själva och andra. Vi tror att vägen till frihet handlar om perspektiv. Hur man ser på saker. I den här boken vill vi visa att man kan se på andra människor och sig själv på fler sätt än de som dominerar vårt samhälle. Speciellt när det gäller hur vi ser på våra kön. Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könet som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar. Det handlar inte om att döma, utan om att nyfiket granska och ständigt förlåta. I vår bok skriver människor som aktivt har antagit perspektiv på sig själva och världen. Gjort många aktiva val, det räcker inte med ett! Vi vill visa deras perspektiv och vi hoppas att du blir inspirerad att börja göra dina egna uppdelningar och sammankopplingar utifrån dina egna perspektiv. Vi är lika och vi är olika. Vi delar upp oss och vi för ihop oss. Så är det. Men låt ingen annan bestämma hur du ska dela upp dig. Trevlig läsning! Elin Alvemark & Tove Leffler 7

Let s talk about sex

Let s talk about sex I Bon nummer 37 som kom ut våren 2007 finns ett samtal om sex. Eller egentligen tre olika samtal som satts ihop till en artikel. Jag fick frågan att vara med i ett av samtalet. Jag svarade ja av samma anledning som gav mig och Elin idén att sätta ihop den här antologin. Allt vi gör är politik. Samtal är politik, relationer är politik och sex är politik. I sexet manifesteras våra könsroller kanske mer än någon annanstans. Därför måste vi prata om sex. När sexsamtalet publicerades blev det kritiserat och omdebatterat. Den allmänna åsikten verkade vara att samtalet mest var skvaller och att analys saknades. Linda Skugge skrev att texten var så grov att den inte lämpade sig för publicering. Nej, just det. Vi ska ju inte prata om sex, det är privat. Andra menade att inget nytt kom fram. De allra flesta verkade ha blivit illa berörda på något sätt och väldigt få ville se samtalet som den politiska handling det faktiskt var, bara genom sin existens. I ett samhälle där det offentliga rummet anses vara översexualiserat och där sexbilagor och frågespalter och tips och goda råd sköljer over oss, är det svårt att föreställa sig att vi pratar för lite om sex. Men jag menar att det är så. Vi talar alldeles för lite om sex. Det vi får är rubriker i Vecko-Revyn om hur du, som tjej, bäst tillfredställer din kille oralt. Eller en artikel i Moore om att inte knulla för långsamt, för då torkar brudens fitta. Det handlar om normer att passa in i och regler att följa. Krav. Men så fort det börjar ställas frågor om varför, eller kanske till och med varför inte, kommer försvaret: Sex ska faktiskt vara mystiskt. Mitt sexliv är faktskt privat. 11

I sängen vill jag inte tänka, bara vara. Om man överanalyserar försvinner njutningen. My ass! Det är mystiken kring sex som boxar in oss i könsroller överallt i samhället och gör det omöjligt att fatta hur vi ska ta oss ut, både hemma och på andra ställen. Det stora problemet med sexsamtalet i Bon var inte att analysen saknades efteråt. Men följdfrågorna i rummet. Där och då. Varför gillar musikern Lasse Lindh så mycket att vara man och att dominera? Hur kommer det sig att journalisten Quetzala Blanco helst ser att två sextonåringar suger av en ful lärare, när hon får iscensätta den ultimata porrfilmen? Och varför tycker hon att tjejer måste vara brunbrända och snygga, men killar får vara fula? Hur kommer det sig att både Quetzala Blanco, dokusåpabruden Marie Plosjö och författaren och musikern Karin Ström har det manliga perspektivet i sin sexfanatasier? Att Marie Plosjö till och med går in i mannens känsla när hon har sex? Vad beror det på att hon vill vara mannen, men att författaren Sigge Eklund säger att han aldrig har fantiserat om att vara kvinna? Varför tänder journalisten Anders Killander på kukar som ser ut som hans egen? Och varför går jag igång på analsex? Läs stycket ovanför igen. Beteendena och tankarna där är oroväckande lika de könsmönster som finns i vårt samhälle. Av de publicerade samtalen utläser jag att; både män och kvinnor tänder på kvinnor som är till för killen och att titta på kvinnan. Att gå in i den manliga blicken, i sexet och i världen. Om både män och kvinnor tänder på att kvinnor förnedras är det kanske inte så konstigt att det främst är kvinnor som har skitjobben. När tjejer går igång på att serva i sängen och själva inte vill bli slickade eftersom de vill vara den perfekta älskarinnan (Quetzala Blanco), är steget inte långt till att serva i hemmet och även i samhället i stort. Och må dåligt av att bli uppassad. Om en stor klitoris förstör sexet (Lasse Lindh) men en stor kuk förhöjer (säger typ alla), hur mycket förstör då inte en kvinna som tar plats mentalt? Och hur inspirerande måste det inte vara med en man som brer ut sig på alla ledder? Om nu både killar och tjejer går igång på den snuskiga mannen men tjejen 12

Let s talk about sex fortfarande bara får vara skitig på insidan, är den otillåtande utseendenormen för kvinnor i modevärlden inte längre märklig. Det är så många delar av vårt samhälle som använder sig av det sexuella begäret i sitt utryck. Modebilderna gör det, reklamen gör det och all form av kultur gör det. Att dessa yttringar påverkar oss är en mer eller mindre självklar sanning i dag. Hur kommer det sig då att vi inte tror att vår skeva bild av sex inte ger tusentals ringar på vattnet? För mig berättade samtalet allt det här. Även om det bara är 16 låtsaskändisar som är med. Don t think they re special. De är precis som alla andra, varken bättre eller sämre. Varken smartare eller dummare. Plötsligt är det kanske inte speciellt konstigt att vi inte lyckas få de där jämställda lönerna hur mycket vi än pratar om det. Den ojämna könsfördelningen i bolagsstyrelser blir inte är ett dugg förvånande. Vår våldtäktsstatisik är helt naturlig och plötsligt kan jag undra varför inte fler män slår sina fruar. Nyligen kom en kartläggning över de 300 mest framgångsrika filmerna i Hollywood. 50 av dem hade en ickevit man i huvudrollen. Lika många innehöll en sexuell scen. Ingen av dessa filmer var desamma. Det betyder alltså att den ickevita mannen får vara agent eller actionhjälte eller komiker, men inte samtidigt en älskande man. Ska han ha sex är det i porrfilmsmiljön. På det viset hamnar även den svarte mannen i samma fälla som kvinnan traditionellt, nämligen hora eller madonna. Det ena eller det andra. Hjälte eller djurisk sexmaskin. Inte både och, inte hel människa. Detta hänger ihop med hur vi ser oss, i sängen och i relationen i stort. Flickvän, inte sexfantast? Sexfantast, inte flickvän? Piedestalen, jag vill slå sönder den. Det ville jag när jag satt i Bon-samtalet på Berns i mars 2007 också. Jag ville ge en annan bild (om jag kunde) och jag ville utmana mina egna, inte så flexibla, tankar vad det gäller sex och vad det gäller det mest privata över huvud taget. Jag skulle kanske vilja knulla runt, se sex som en grej att dela med flera likväl som musikupplevelser, semestrar eller mat. Men i verkligheten hamnar jag lik förbannat i sexulla och relationella mönster jag inte vill vara i, så fort jag har sex med folk. Hur utmanar jag mina normer? Hur gör jag för att inte hamna i roller jag inte vill vara? Sexet 13

hänger ihop med kärlek. Det vet vi. Men i vår kultur är de bisarrt kraftigt länkade. Vi pratar inte så mycket om sex och vi pratar inte så mycket om kärlek heller, egentligen. Därför bidrar de till att förstärka varandras dåliga sidor. Hur kan vi ha sex annorlunda. Hur kan vi vara nära annorlunda? Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara när folk frågar mig om min första kärlek. Mina lesbiska erfarenheter i dagisåldern trevande, nyfikna? Pojken som jag alltid lekte med när jag var två? Som hette Mattias. Den där killen jag faktiskt verkligen sa att jag var kär i när jag var åtta? Tjejen som flyttade till Swaziland när jag var fjorton och som jag grät floder över? Som fick mig att skriva i min dagbok att jag inte ville leva om hon inte fanns bredvid mig. Mina största kärlekar har aldrig varit de som jag varit ihop med i traditionell mening. Kanske inte ens de jag har haft sex med. Jag har sökt mig till folk som har varit gifta, haft andra relationer, varit intresserade av andra killar eller tjejer, eller bara inte riktigt placerat mig i flickvänsfacket. Jag har egentligen väldigt sällan velat placera mig där själv. Men jag har ändå alltid undrat vad det är för fel på mig. Jag har tänkt att jag skiter i allt vad kärlek är. Jag har fått menande eller välvilliga kommentarer. Kanske var jag inte mogen att binda mig än? Kanske återupprepade jag relationen till en frånvarande men älskande far? Oavsett förklaringsmodell var det hos mig som både omvärlden och jag själv sökte felet. Aldrig slog det mig att det kunde vara den tvångströjelika tvåsamhetsnormen som inte passade mig. Det var i stället jag som inte anpassade mig till flickvänsrollen. Fast jag ville. Eller någon del av mig ville. Men jag kunde inte. Jag är inte bekväm med begreppet olycklig kärlek. Jag vet egentligen inte vad det betyder, men det var det jag och omvärlden menade att jag sökte mig till. Jag kommer alltså i den här texten att använda det begreppet om kärlekar som rör sig utanför den traditionella tvåsamhetsnormen. Kärleken till den som redan är inne i en annan relation, kärleken till den inte helt närvarande, kärleken till den som inte kan ge allt eller den som befinner sig på massa andra ställen också, samtidigt, eller kärleken till den som jag själv inte vill vara med 24/7. 14

Let s talk about sex Jag menar att denna olyckliga kärlek på flera sätt ändå öppnar för andra och fler möjligheter än den lyckliga tvåsamheten. Så fort jag rör mig utanför normen blir nämligen rörelseutrymmet större (om än så lite). Som flickvännen är jag redan definierad tusen och åter tusen gånger. Den historien är redan berättad. Det är som julafton, vår bild av vad det ska vara i vårt samhälle är så nedärvd i oss att det är stört omöjligt att göra annorlunda. Hur gärna vi än vill. Det blir ändå nästan alltid ungefär likadant. Och även om rollen flickvän också borde omdefinieras, utvecklas och skrivas om, kan den uppgiften, i ett patriarkalt samhälle, te sig oöverstigligt svår. Om jag inte sätter definitionen flickvän på mig själv, finns det större möjlighet för mig att definiera min roll. Vem jag ska vara och hur jag ska vara. Det är inte enkelt förstås. Det är faan piss-svårt! Friheten att skapa sin egen definition är skrämmande, svår och en utmaning hela tiden, samtidigt som det lockar och kittlar. För lika mycket som det begränsar att någon annan har skapat mallen för mitt sätt att leva, lika skönt kan det vara. Som en religion något att hålla i handen. Bränner jag den heliga skriften är jag plötsligt helt ensam. Jag och kanske de runt omkring mig måste uppfinna mig och mitt liv på nytt varje dag. Det finns ingen handbok att läsa. Det finns ingen manual att följa. Men alla de saker som kan kännas som måsten, minimeras. När jag ska vara hemma. Hur ofta han ska klappa mig på håret. Är det dåligt om han inte kysser mig på morgonen. Är det dåligt om jag inte vill hänga tre dagar i rad? Misstänksamheten baserad på att allt inte är likdant varje dag som det borde vara finns inte där och förpestar luften. Hur knullar jag då? Hur ringer jag? Hur bråkar jag? Hur pratar jag? Hur lever jag? Det är nya marker att beträda och att utforska hela tiden. Men kanske blir jag lite mindre mitt kön och lite mer människa? För det är den dagen jag blir ihop som den klaustrofobiska flickvänskorsetten snöras runt mig. Det blir svårt att andas och plötsligt finns helt andra regler och de är otroligt könade. Därmed inte sagt att pojkvännen har det lättare naturligtvis inte. Jag vet killar som inte vill vara ihop, eftersom de upplever att de blir elaka i parrelationer. Det här gäller ofta samkönade relationer också. Så fort vi är ihop, blir jag en annan människa eller en kvinna (flickvän) och inte människa. 15

För mig har alltid mer eller mindre medvetet valet att stå utanför parrelationen varit mer lockande. Trots att omvärldens kommentarer och pikar bygger bilden av misslyckande. Men bara för att definitionen inte finns behöver det inte vara en olycklig kärlek i motsats till en som gör dig lycklig alltså. Det kan i stället vara den enda möjligheten att hitta en okönad relation. Där samtalet kan fortsätta år ut och år in. Utan skavande formar att passa in i. Där vi kan fortsätta lära känna varandra på vårt sätt. Flickvänsrollen är svår att ifrågasätta. Svår att diskutera sig ur. Men samtalet kring den odefinierade relationen har större dynamiska möjligheter. Vi borde prata om den traditionella parrelationen också, men det är lättare att prata om något annat något utan definition. Där jag fortfarande får vara människa utan flickvänsförväntningarna, både från mig själv, världen och den jag är ihop med. I den relationen finns också mer möjlighet för en friare sexroll. Jag kan ställa andra krav och kanske kan den jag ligger med också ställa andra krav, eftersom ingen redan har bestämt hur man har sex i den relation vi har. Varför, hur och analys blir inte tabu, utan en del av den ständiga processen. Vårt samtal om oss fortsätter och således också vårt samtal om sex. Jag anklagar inte den andra, men jag anklagar inte heller mig själv de gånger jag varit alldeles för mycket mitt kön och alldeles för lite människa i en relation. Det är enormt svårt att leva i parförhållanden utan att falla in i mönster som vi kanske inte ens själva ser, om vi inte börjar diskutera det privata på ett utmanande och ordentligt ifrågasättande sätt. Jag vill uppmana till fler samtal om det som vi kalla det mest privata. Om att älska och att älska med. Ingen av oss är fria från strukturen. Särskilt inte när det kommer till saker som sex, sexualitet och relationer. Men eftersom vi aldrig pratar om det på riktigt, är det svårt att fatta varför man gör som man gör. Varför vissa saker känns fel, men alternativet känns lika fel det? Det är väl det som kallas att vara fångad i en struktur? Rörelseutrymmet blir minimalt. Men om vi ska kunna göra något åt det måste vi diskutera det. Både offentligt och privat. 16

Let s talk about sex Vi behöver fler samtal om sex och inte färre, helt enkelt. Fortsätter vi att lägga locket på våra sexualvanor och preferenser kommer vi aldrig att komma åt de politiska orättvisor som finns. Sovrummet är ingen isolerad ö. Och så länge vi tror att det vi gör där är naturligt kommer detta naturliga beteende påverka alla våra sociala relationer. Sexualitet är skrämmande, uppenbarligen, och ett sätt att förändra samhället är att göra sexet mindre skrämmande och mystiskt. Makten kan förskjutas först när vi även börjar ifrågasätta våra roller i sängen och i relationer. Så länge makten håller greppet om vår sexualitet och vårt sexliv, står den fortfarande förhållandevis säker. Därför är vårt smusslande med sex, det bästa sättet att låta normen bestå. 17

Kom ut, gå ut, stå ut

Kom ut, gå ut, stå ut Tjejerna som skulle på klubb Har du brun mascara? Fan den här dyra extension-super-grejen gör bara spindelben. Pincett?! Nej, plocka inte mer nu! På handfatskanten trängs sju olika läppstift med tandkräm och tvålkopp, men det slutar såklart med att alla delar samma färg. I spegeln ser golvet ut som om en tvättkorg exploderat och det kryssas med klackarna mellan kjolar, toppar, halsband och en miljon ögonskuggor. Finns det bara päroncider kvar? I trapphuset börjar en del ångra sina öppna sandaletter och tunna tights. Det har inte blivit riktig vår än, men det kommer lösa sig när vi väl är igång med dans och drinkar. Porten slår igen bakom oss och huden knottrar sig på benen. Luften är ruggig, men asfalten är i alla fall torr. Vi går upp till korsningen vid Nobeltorget och svänger ner mot Folkets Park. Den sista cidern skickas runt mellan oss. På trottoaren mittemot, utanför den nattöppna hörnaffären, står några grabbar och visslar eller gör konstiga läten. Vid rödljuset har två bilister kört upp bredvid varandra och känner på gaspedalen i väntan på grönt. Amiralsgatan sträcker ut sig framför oss. Lång, mörk och kall visar den vägen mot centrum. Detta är en klassisk berättelse om att leva och lära. Om att ge sig själv en andra uppfostran när du inte tycker om den första. Det är också en berättelse om det kvinnoförakt som genomsyrar vårt samhälle och som aldrig blir riktigt tydligt för en 21

kille innan han tar på sig en kjol. För många år sen fick Nina Björks bok Under det rosa täcket mig att bli intresserad av feminism. Duktig boknörd som jag var lärde jag mig snabbt rätt uttryck och argument. Jag läste genusvetenskap på universitetet och kände mig upplyst. Där satt jag i lärosalen och märkte inte hur ofta jag räckte upp handen, hur min välsmorda käft slängde sig med akademiska termer som alltid vann argumentationen för att det lät smart. Schyssta snubben, det var jag. Min utbildning var teoretisk. Under de här åren hade jag förträngt ett återkommande minne från min barndom. Ett av de första. Jag har dåligt minne och min tidiga uppväxt är suddig och blandas upp med vad mina föräldrar har berättat. Som till exempel att jag vid två, tre års ålder kastade leksaker på mammas och pappas gäster. Jag kan se mig själv sitta på vardagsrumsgolvets smutsvita heltäckningsmatta och attackera de vuxna. Men jag är osäker på om jag verkligen minns det, eller bara hört talas om det och sen gjort det till en pusselbit i berättelsen om mig själv. Det finns dock ett viktigt minne som ingen kan ha berättat för mig, eftersom ingen visste om det. När jag var fem eller sex började jag fantisera om att rymdvarelser kom och hämtade mig till sitt rymdskepp, där de med sin oändliga tekniska kunskap gjorde om mig till en flicka. Grabbarna som följde efter Det visslande gänget som hängde vid hörnbutiken går åt samma håll som vi, men på andra sidan gatan. Det får de göra. Staden tillhör alla. Ändå känns det som att de äger och vi bara lånar den. Överallt syns män, de rör sig fritt och utan begränsningar. Det går fyra män på varje kvinna som är utomhus. Grabbarna följer oss med blicken, de håller sig aningen längre bak. De behöver inte göra något, inte säga något. Budskapet går fram. Vi är sedda. De ser våra rörelser. Det är irriterande men inte förvånande. Det är staden. Ska vi stirra kaxigt eller ignorera dem? Det gör ingen skillnad. Tröttnar de så tröttnar de. Beslutet ligger som alltid hos dem. Under större delen av mitt liv hade jag varken intresse av eller respekt för tjejers erfarenheter, åsikter, smak eller drömmar. Jag växte upp bland grabbarna. Tjejer pratade om oviktiga saker, de hade mesiga och löjliga intressen. Det fanns inga kvinnor i min skivsamling, inga kvinnor i min boksamling, och inga kvinnor i min 22

Kom ut, gå ut, stå ut vänskapskrets. Om någon hade frågat mig om jag trodde det var möjligt att i kjol gå fyra kvarter för att köpa cigg, utan att få någon kommentar eller menande blick på vägen, hade jag såklart svarat ja. Stupid boy. Mission Impossible. Tjejkläder betyder att visa upp sig. Punkt. En vän till mig sa en gång att kjol är ett farligt plagg oavsett vem som bär det. För mig som har gått från att se ut som kille till att se ut som transvestit är det ofattbart hur lite av tjejers erfarenheter som når fram till killars medvetande. Att leva skyddad från denna kunskap kräver inte bara att du personligen slipper vissa problem och förväntningar. Det kräver att du över huvud taget inte lyssnar på och framförallt inte respekterar kvinnor. Denna brist är inget annat än en fullkomligt normal manlig uppfostran. Grabbarna som ställde sig i vägen När vi inte tittar på dem ger killarna till slut upp och vänder tillbaka mot hörnaffären. Vi har kommit förbi Folkets Park och står i korsningen vid Konsum. Till höger leder vägen in till bostadsområden vi aldrig rör oss i, och till vänster ligger en trädkantad allé. Nästan helt mörk av skuggor förbinder den korsningen med Kristianstadsgatans rondell. För några år sen hade Malmö stad ett projekt eller jippo som handlade om att göra staden ljusare. Under en vecka var innerstaden ett surrealistiskt experiment av strålkastare och färgade lampor som mest gav en ont i ögonen och gjorde alla människor till skuggfigurer. Kristianstadsgatans rondell var en av de platser som efter experimentveckan fick behålla sin ljusinstallation. Rondellen kantas av åtta platta skivor, högre än en brevlåda och lägre än en busskylt, som var och en har fyra kvadratiska lampskärmar i växlande färger. Den är nu ännu läskigare än förut. Vi väljer såklart bort skuggallén och går rakt över gatan i stället. Såhär lite närmre centrum är det mer liv och rörelse. Många kommer förbi den här vägen under festkvällar, på väg ut eller hem. Vid hörnet väntar nästa gäng. Tre killar täcker trottoaren och vi får svänga ut på gatan. De flyttar sig också. Typiskt. För varje steg vi tar åt sidan går killarna efter. Det tar någon minut innan de är klara med sin charmiga vägkontroll och nöjer sig med att skrika efter oss när vi går vidare. Öööh! Vi gillar kaxiga brudar! 23

Ilskan väller genast upp i bröstet. Var får dom luft ifrån? Och vem har ciderflaskan? Jag vill skrika tillbaka, eller ännu hellre klösa ut deras struphuvuden med naglarna. Vad som helst som kan tvätta bort kommentaren. Tvätta bort den klibbiga eftersmaken av deras arrogans. Den kan sitta kvar i ryggmusklerna hela kvällen. Jag vänjer mig aldrig. Att korsa ett torg är som att gå en tipsrunda eller en hinderbana. Det finns en rad kontroller du måste klara av på vägen. Eller som ett flipperspel. Du måste överblicka bordet, hålla hindren i huvudet och parera dina rörelser i rätt tid. Vad som gör torget värre är att en del hinder skriker på dig att du måste komma dit, du måste svara på just deras frågor. I vägkontrollerna ligger det fina med samhällets traditioner. Trots att det sägs att du får vara som du vill stöter du hela tiden på spärrar som bara öppnas om du är normal. Själv skulle jag slippa en hel del bekymmer om jag inte klädde mig som en tjej. I andra tjejers fall vet jag inte vad som skulle hjälpa. Jag har alltså gjort en vända på universitetet. Akademien. Där, i alla fall inom sociologi, statsvetenskap, historia, genusvetenskap, medievetenskap och sådana ämnen, ska alla kunna säga Fo-kåå. Michel Foucault var en fransk akademiker som både marxister och managementgurus kan tycka var smart. Ursäkta att jag skriver om skolgrejor, men jag tycker faktiskt han är spännande. Fockan skrev mycket om förtryck, makt, mentala och fysiska fängelser, kontroll, styrning och så vidare. Jag har hört många lärare klaga på att han är så dyster. Han har ingen teori om motstånd. Han skriver ingenting om hur en bättre värld ser ut. Just det. Det är en viktig poäng. Om du beskriver vad som är rätt, hur en människa egentligen borde få leva, så är det en ny begränsning. Fockans poäng var inte hur vi ska leva, utan på vilka sätt vi uppmanas att leva rätt. Han har till exempel skrivit om fängelsets historia. En noggrann katalog över bestraffning och kontroll. Men när jag läser Foucault känns det fullständigt onödigt att fråga efter motståndet. Hela den smärtsamt långa beskrivningen av tekniker att styra människor fullkomligt dryper av motstånd. Mellan varje rad står: Titta vad mycket energi som läggs på att hålla oss på plats! Motståndet är taget för givet. Sen var han ju också en sån som var ute och bråkade på gatan och blev arresterad. När livet självt är motstånd finns det inte så stor anledning att skriva en teori om varför vi inte vill bli förtryckta. 24

Kom ut, gå ut, stå ut På samma sätt tycker jag inte det är så intressant att svara på frågan om varför jag är som jag är. Men varför ska det vara så jävla kontroversiellt? Varför ska hela staden tillsammans ta ett krafttag och stirra ut mig tills jag skärper mig och tar på mig ett par byxor? Det är en kjol, snubben. Get over it. Det är mitt problem eftersom du är bög. Killar ska inte ha kjol, fattar du inte det? sa en pojke på trottoaren utanför min port. Gå hem nu innan jag slår dig, var hans avskedsreplik. En i mängden av vägkontroller. Jag har inget enkelt svar på varför jag vill ha tjejkläder, men den viktiga frågan är varför hela vår kultur försöker hindra mig från att ha det. Kjol eller inte kjol. För mig är det ofta en kamp att vistas ute på stan. Jag måste orka sköta mina ärenden i lugn och ro, genom ett myller av blickar, viskningar och en och annan ljudlig kommentar. Omgivningens signaler om att allt inte står rätt till med mig överröstar nästan mina egna negativa tankemönster. Men eftersom de passar så bra ihop slår de sig samman för att leverera ett familjepaket med ångest och självkritik, nu ännu större utan extra kostnad. Det betyder att jag måste kämpa för att våga handla i min egen matbutik igen. Eller ens orka handla färdigt. Blickarna fungerar alltså alldeles utmärkt. De får mig att vilja gömma mig under mitt rosa täcke och aldrig mer visa mig. Jag antar att det är majoritetens politiska vilja, som det heter. Och jag bara ler ett milt leende. Ni vet klichén om att transor är diviga och självkära? Det är jävligt lätt att hamna där. För att motverka känslorna av skam, böldpest och äckel blir det viktigt att peppa sig själv. Ibland kan enda sättet att försvara sig mot ångest och självhat vara att övertyga sig själv om att du är stadens coolaste, hetaste, fräschaste brud. Och du kan vara så rädd att bli knäckt och sårad att du fnyser åt alla som försöker prata med dig. Det är varken sympatiskt eller konstruktivt. Det är självförsvar. Men nu har jag tappat bort mig. Vi var ju på väg till klubb. Grabbarna som krävde konversation Efter att ha fått Bergsgatan i sikte har vi blivit lite mer anonyma bland flera andra gäng på utgång. Vi ser några tjejer som kan avleda uppmärksamheten från oss, även om det som vanligt är mest killar som driver omkring. Tårna är frostskadade, 25

skakande knytnävar spänns i sina fickor och kön är gigantisk. Det är nästan dimmigt av röken ur folks munnar. Vi skulle haft en termos glögg. Ja, vem uppfann iskalla glasflaskor med päroncider egentligen? Nån Mallorcapensionär förmodligen, och det är säkert väldigt läskande om sommaren, men vem tog med den hit? det var den sista eller? När vi går förbi kön på väg mot dess slut sneglar vi diskret på dem som snart ska släppas in. En del leenden, klapprande tänder. Ballerinaskorna och timberlandkängorna är lite mer jämnt fördelade här än ute på gatorna. Å andra sidan är vi fast här. Så länge vi vill komma in får vi lydigt hålla oss på plats. Och när vi nu står stilla och dessutom i kö till en klubb, då är det på något sätt bevisat att vi väntar på killars uppmärksamhet. Den heterosexuella fen viftar med sitt trollspö Tjena! Hallå tjejer! De är tre, fyra stycken. Alldagligt klädda i jeans och piké, som skyltdockor på Carlings. En av dem har bytt ut kavajen mot en ny rock som antagligen ska få honom att känna sig som Neo i The Matrix. Varför står ni i den här kön för? Häng med till KB i stället! Replikerna kommer i snabb följd, det är svårt att hålla reda på vem som säger vad. Vi kallar dom Knatte, Fnatte, Tjatte och Neo. Tack, vi står bra här, säger vi med överseende leenden. Vi har vipkort, kontrar Neo. Ojojoj då! Vi kan inte låta bli att skratta, och Fnatte lägger om taktik. Men ärligt talat, ni fryser ju, vi försöker bara vara trevliga. Ja, precis, var inte så sura, fyller Knatte i. Sur är varningsordet. Det lärde jag mig av pedofilen som inledde sina konversationer med se inte så sur ut, när han raggade på centralstationen i Malmö. Den som är sur bjuder inte till, den är stängd, envis, onödigt negativ. Det är givmilt att försöka muntra upp den som är sur. Att våga smeka kinden till ett leende fast läpparna pressas hårt ihop. Varför kommer den här känslan av att behöva försvara sig? 26

Kom ut, gå ut, stå ut Ursäkta sig, till och med. Det var inte meningen att se sådan ut När en främling tycker du är sur är det ofta för sent. Du har redan gjort någon besviken. Ryggmärgen skyndar sig att rätta till. Vara till lags. Jag var nog lite mer än tjugo år den gången, men gubben gissade på femton. Detta och mycket mer hann jag höra innan jag samlat tillräckligt med självsäkerhet för att be honom dra åt helvete så att alla på bussen hörde. Den reflexmässiga trevligheten kan få en att dela säte med en äcklig gubbe på en stadsbuss alldeles för länge. När du till slut är säker på att det är okej att reagera ger du dig själv skulden för att inte ha sagt nej tidigare. Säger du nej för tidigt däremot, då är du en snobbig, frigid översittare som sprider kyla i vårt redan känslokalla samhälle. Det var en viktig läxa. Om jag träffar gubbäcklet igen, ska jag försöka komma ihåg att säga tack innan jag kastrerar honom. Den här kvällen är vi dock inte tjugo längre och vi haft alldeles för många samtal med killar och gubbar som vi egentligen inte vill prata med. Därför vänder vi bort blickarna och pratar med varandra i stället. Men killarna fortsätter. Vad heter ni då? Det här är Knatte, Fnatte och Tjatte. Och jag heter Neo, berättar vipkortskillen för våra ryggar. Öh, jag heter inte alls Tjatte, jag heter Mr. Big, invänder Tjatte. Vi svarar fortfarande inte. Vi kanske ses senare, då? Vad har ni för nummer? Hallå!? Vi pratar med er! Knatte ryter till. Nu är han förolämpad. Det är sjukt lätt att förolämpa en kille. Det är bara att inte säga ja tack när han erbjuder sig att ta hand om dig. Och det finns inget sätt att ta sig ur det. Grabbarna har redan skapat en relation till oss, vi har något på gång. Vi kan vända andra kinden till och le, tacka ja till deras förslag och hoppas att de ska behandla oss gentlemannamässigt. Eller också har vi en giftig konflikt på halsen. Du vet inte om du ska få en spottloska, en örfil eller en hatisk kommentar i nacken när du försöker gå ifrån relationen. En relation du aldrig ville ha. 27

Grabbarna som inte hörde nej Det är dags att ta sig förbi vakterna, det sista hindret innan värmen, toaletter, gin och tonic, dans och andra första hjälpen-saker vi behöver nu. Men ni vet hur den scenen ser ut. Om inte genom personlig erfarenhet så genom tidningar. Krogvaktschock! I stället tänkte jag komma tillbaka till det där med minnen. Det här är bara några år gammalt, men håller redan på att bli en del av en berättelse om mig. En slags dramaturgiskt upplagd bild som jag använder för att förstå mig själv. Jag är redan osäker på vad som fallit bort i den berättelsen, hur pass konstruerad den är. Det fanns i alla fall ett par år när jag inte alls hade erfarenhet av äventyret lördagskväll på stan. Under den här tiden gick jag nämligen inte ut. Mycket hände på en gång. En del stort, annat som en del tycker jag kunde viftat bort. Jag höll fortfarande på med genusvetenskap på universitetet men hade kommit underfund med att jag trots alla feministiska böcker var en man som fick fördelar och mer respekt än mina kvinnliga klasskamrater. Min mamma dog, utan förvarning. Jag bevittnade en konflikt i den så kallade utomparlamentariska vänstern, där några feminister i mycket obehaglig ton anklagades för att splittra rörelsen. Jag blev paranoid och folkskygg och tyckte att stadens gator var fulla av fientliga hotfulla blickar. Som många andra i min generations medelklass har jag växt upp i ett hem präglat av mina föräldrars fattiga bakgrund. Jag förstod först senare hur mycket familjens rädsla för att avslöjas som ofin arbetat in skammen i min kropp. Nu var jag övertygad om att jag ständigt gjorde bort mig och förolämpade kvinnor med min närvaro. Sjukskrivningar följde, med lätt depression, panikångestattacker, social fobi med mera också kallat meny 1. Alltså stannade jag inne. Och upplevde mest staden genom vad andra berättade. Varje telefonsamtal på söndagskvällen, när vi pratade om klubbandet under helgen, innehöll minst en beskrivning av ett riktigt obehagligt praktsvin. Vart och ett av samtalen, var och en av helgerna, handlade om sexuella ofredanden. Fram till att jag var runt tjugofem visade jag inga tecken på att vara något annat än kille. Inte utåt. Lite svart kajal under ögonen på gymnasiet hade med popmusik att göra, inte kön. Jag uppfostrades av ett grabbgäng. Där lärde vi varandra att tjejer är ytliga, tramsiga och heterosexuella. I mellanstadiet började tjejerna i klassen 28

Kom ut, gå ut, stå ut klaga på att en lärare tafsade. Dom vill bara ha uppmärksamhet, sa vi killar om deras klagomål. Det låter som en kliché men det är sorgligt nog sant. Dom är stolta över att ha fått bröst. Vi hade analysen klar. Vem skulle jag lyssna på? Läraren var ju en av grabbarna, han kunde prata med oss som en kompis. Och tjejerna ville inte ens vara ihop med oss killar, utan spanade på högstadiet. Det är väl uppenbart att det inte går att ta en sån samling höns på allvar? Va?! Gin Och Tonic! Några går raka vägen till toalettkön. Vi andra tränger oss fram till baren. Äntligen börjar kroppen få tillbaka värmen. Den knottriga huden lägger sig långsamt. Kinderna som varit frusna och röda blir berusade och röda. Här kan vi stå ett tag, lugna nerverna och känna på musiken. En korthårig brunett i en slappt hängande rygglös haltertopp beställer ett gäng flasköl. David Beckham-frisyren bredvid sträcker på ryggen och drar tillbaka sedlarna han nyss höll fram mot bartendern. Han får försöka beställa igen när brunetten får sina öl. Halternecken hänger irriterande perfekt. Det är orättvist och overkligt. Inte så dåliga tjejer ikväll. Rösten kommer bakom oss. Vi vänder oss just i tid för att se hans kompis nicka och le till svar. Fan vad nöjd han ser ut. Surprise, den här killen har också David Beckham-frisyr. Han som just pratat har en vattenkammad snedbena med tillhörande polotröja. Han stryker sig över håret och vänder sig om. Gin och Tonic. Bra val, säger polotröjan. Eh okej? Skulle det vara en komplimang eller nåt? Nej. Bara ett konstaterande. Då säger vi så Stället är packat. Det är trångt i baren, tätt med folk i varje hörn av lokalen, och kylan är ett avlägset minne. Nu borde koftan åka, men det går inte att ta av sig när polotröjan och hans kompis just försökt prata med oss. Dansen vill inte riktigt ta sig in i kroppen. Varken reggae- eller elektronumren har lyckats mjuka upp musklerna än. Vissa människor kan kasta sig ut på dansgolvet och glömma allt annat. För andra sitter blickar, vägspärrar och annat kvar som kramp. Och de flesta killar tror att det är de som ska massera bort den. 29

Du har ju uppenbarligen bra smak, så frågan är vad jag ska bjuda dig på, säger han, fortfarande med ett leende som om han inte har något att skämmas för. Cosmopolitan? Manhattan? Nej tack. Det är bra. Jag vet precis. Jag drack en fantastisk drink i Berlin förra sommaren. Hoppas bara bartendern kan Vi stirrar som väldresserade hundar på bartendern och försöker ta bort polokillen och hans kompis med tankekraft. Måtte vi få beställa snart. Nåt riktigt slabbigt öl han inte kan sänka sig till att prata om. Du kommer älska den här. Ni. Båda två. Polotröjan skjuter fram två höga glas över bardisken. En gemensam blick senare tar vi upp dem och går med raka steg bort från disken. Med glasen högt i handen, och handväskorna framför oss, pressar vi oss mellan de andra gästerna. David Beckham nummer två sitter kvar och skrattar åt sin kompis, men polotröjan är snabbt på benen och griper efter våra axlar med sina händer. Han gräver sig ikapp och fräser med blossande kinder. Vad har ni för problem? Varför snackar ni inte med mig? Ni behandlar mig som ni är skitotrevliga! Vi sa nej tack, svarar vi pedagogiskt. Det är inget mellan oss, okej? Vadå? Liksom jag bjuder bara på en drink. Jag vill bara prata N. E. J. Nej till vadå? Jag har ju inte nej till att prata? Bingo. Kan du släppa min arm nu? Lägg av, varför kan vi inte prata? Jag är inte ute efter nåt om du tror det. Alla killar tänker faktiskt inte på sånt hela tiden. Ge mig en chans. Du vet ju ingenting om mig än! Mitt liv som pojke hade varit extremt skyddat. I dag kan jag se en slags före och efter-linje någonstans i mitt liv. Jag är inte säker på var den ska dras. Det är inte att jag började transa, även om det är stort, större än vad jag förmår känna än så länge. Och det är svårt att säga när det hände, jag kan bara se att effekterna av det är tydliga. Någon gång, när jag var så gammal att jag redan kunde ha blivit civilingenjör om jag gjort som jag blev tillsagd, började jag lyssna på kvinnor. Och efter att ha lyssnat 30

Kom ut, gå ut, stå ut tillräckligt länge gick det inte längre att ursäkta män. Som grupp. Ja, jag buntar ihop dom, kalla mig terrorist om ni vill. Det kan låta banalt, lyssna på kvinnor, men jag har ingen bättre förklaring till hur jag uppförde mig som kille, än att jag inte lyssnat. Jag kanske hade hört vad ni sa, men tyckt ni var gnälliga. Grabben som gick rakt på sak En lång argumentation och en flykt till toaletten senare står vi ute på gården och röker. Den kalla fuktiga luften är nästan behaglig, lite som en raggardusch. Kvällen har än så länge inte gått så bra. Det är bara killar som pratar med en. Så förutsägbart. Så danslektion på skolgymnastik. Så disko. Klockan har på något sätt blivit en del, i alla fall för surfarkillen som nu glider fram med tändare just när vi rullat cigarett nummer två. Hans alkoholdränkta ögon lyckas utstråla både medvetslöshet och desperation på samma gång, och de blonderade lockarna klistrar sej mot pannan och kinderna. Vill ni gå hem ensamma i natt eller? Han lutar farligt och vi blir tvungna att trycka oss mot väggen och hålla bort hans överkropp med händerna. Försvinn! Det är något med kroppsligheten. Det klibbiga, tryckande som bara anats som ett hot i kvällens tidigare gnabb har nu blivit kött och hänger från våra axlar. Han drar upp sitt svettiga ansikte mot oss. Jag behöver inte sova över. Jag lovar jag är bra. Det borde inte chocka, och går samtidigt inte att smälta. Vi har tappat viljan att ge snärtiga vinkar för länge sen och väser mellan sammanbitna käkar. Gå. Nu. Den tunga ångande amöban är strategiskt snorfull och förstår ingenting. Nästan inget. Gillar du att bli slickad? Det första som hände när vi killar såg en tjej var bedömningen. Var hon snygg? Verkade hon hyfsat smart (för att vara tjej)? Skulle jag kunna tänka mig att göra det med henne? För tjejer tror jag paradoxen mellan att inte bry sig om det yttre men ändå se fräsch ut uppenbarar sig tidigt. De flesta killar förstår aldrig det orimliga i kraven och förväntningarna. Den schyssta och medvetna killen säger 31

att han föredrar naturliga tjejer, inte så sminkade, och förstår inte att problemet inte gäller smink eller inte smink. Problemet är att det är helt naturligt för alla killar att döma tjejer. Under en utekväll kan jag ibland, tack vare fina kläder och rätt ljus, tas för tjej. Även på en shoppingrunda i dagsljus, om folk är i farten och inte tittar så noga. Det är viktigt. Inte huruvida folk blir lurade, utan det att jag har erövrat min stad. Ungefär sex år efter att jag stängde in mig, går jag nu rakryggad på alla gator, även om jag undviker kullersten i stillettklackar. Jag har sett att böcker kan ge perspektiv, och att jag lär mig mycket när jag lyssnar. Men min mest värdefulla kunskap, den kommer genom erfarenhet. Genom att gå i kjol genom staden. Jag förväntas nu uppskatta den här bedömningen jag själv brukat syssla med. Denna underbara attraktion som heterosexualitetens missionärer brukar lovprisa, även om de halvhjärtat rekommenderar män att vara lite mer civiliserade, eftersom många kvinnor inte vågar släppa fram sin sexualitet. Denna gåva, att få uppskattning för sin kvinnlighet som det heter, har jag alltså till slut vunnit. Enligt en öga för öga-logik har jag väl också förtjänat den. Men den är sjuk. Den går från vardagliga samtal killar emellan, när de snackar om den och den på tv:n eller någon kvinnlig bekant, till betydligt mer kraftfulla uttryck. Män tror att det är en komplimang att behandla mig som ett sexobjekt. Särskilt om de vill dominera och sätta på mig verkar de tro att jag blir bekräftad av att bli behandlad som en riktig kvinna. I stället avslöjar de vilka sjuka idéer de har om kvinnor. Du har höga klackar tar du i munnen eller? Varför gör du så här, när du bara blir sur? Eftersom jag har haft tillgång till killarnas värld vet jag hur mycket överseende som finns med deras beteende, att killar nästan alltid blir förlåtna. Boys will be boys. Han älskar dig. Det var självklart så länge jag var innanför gränserna, det märktes inte, men nu är det olidligt att se hur killar kan uppföra sig och komma undan med det. Han kanske gick över gränsen, men vem gör inte det i något svagt ögonblick? Jag har fantasier om att krossa huvuden mot trottoarer, och jag vet inte ens om jag ska söka hjälp för tankarna eller hjälp till att förverkliga dem. Det gör såklart ont 32

Kom ut, gå ut, stå ut att se killar förminska mina systrar. Samtidigt vet jag att det inte finns så mycket val. Killarna är svin och för den som blir separatist gäller det att vara beredd på utskällningar och hets. Hur kan du dra alla män över en kam!? Omvänd sexism! Och så vidare. Det är lätt att dra alla över en kam. Det är bara att sluta förtränga och förlåta. Om du vägrar prata med en främmande man är du kall och fördomsfull, men varje gång du gör det slutar det med att han vill spänna på dig. Tokfeminism är det vettiga alternativet, men samhällets hat får folk att applådera män i stället. Få saker är så provocerande som kvinnor som inte behöver män. Jag ville inte erkänna det själv till en början, men var tvungen att komma till insikt: feminismen behöver inte mig. Men samhället kanske gör det. Jag är lobbyist. Jag utmanar ert transhat. En åt gången, dag för dag. Och jag gör det i jävligt snygga skor. 33

Relationsanarki

Relationsanarki Jag skiljer inte mellan vänskap och kärlek. Det är en enkel tanke med stora konsekvenser. Den 24 januari 2006 skriver Aftonbladets singelbloggare Malin att hon vill gifta sig med alla sina vänner. Hon konstaterar sen att det kanske är det som är så bra med vänner att man liksom redan är gift med dem. Hon rör vid något som de flesta kommer på vid ett eller annat tillfälle: partners kommer och går, vännerna består. Det är så självklart sant och allmängiltigt att det finns två sorters relationer i våra liv vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Med vännerna kan vi oftast vara oss själva, i trygga långsiktiga relationer som inte behöver underhållas ständigt och jämt. I kärleksrelationen är allt stort och magiskt och vi blir sårbara till den grad att när kärleken dött vill vi ofta inte ens träffa personen som stått oss allra, allra närmast under lång tid. Vänskap och kärlek ger oss två olika recept på hur vi får bete oss mot en person baserat på vilken sorts känsla vi känner för dem. Alla vet hur det ska fungera. Det är som en tyst överenskommelse om vad som ska hända om man blir kär. För den som är mer än en vän finns det en plats, för kärlek tolkas bara som sann om den gäller en person i taget. Måste det vara så som alla vet att det är? Relationsanarki är en idé om befria relationer till andra människor från normerna om kärlek. För några år sen började jag inse att uppdelningen mellan vänskap och kärlek inte stämde med min verklighet. Gränsen mellan vänskap och kärlek var luddigare och suddigare än jag fått lära mig, men ändå blev det så att jag begränsade mig efter vilken sorts handlingar som var okej att göra tillsammans med andra människor enligt de gränserna. Många gånger helt i onödan, som när jag låg brevid en 37

god vän i en säng och inte kunde krama om honom när vi sov för att det säkert skulle tolkas som att jag ville nåt mer. Hela tiden skulle allt man gjorde tolkas för att se om det betydde något i riktningen mer än vänner. Hopplöst, tyckte jag. Kanske ville jag vara kär bara i dag, eller resten av livet, eller bara dricka te en eftermiddag i månaden. Jag ville kunna vara nära människor utan att det innebar att jag förband mig att bli ihop med dem enligt en norm som jag inte varit med och bestämt. Jag ville att olika känslor för människor skulle leda till olika relationer, men inte olika i vilka regler som gällde i dem utan för att människorna var annorlunda och varje relation unik. Min lösning blev att sluta skilja mellan vänskap och kärlek. Jag känner förstås både vänskap och kärlek till människor omkring mig, men jag gör inte olika regler för olika känslor. Att känna kärlek för någon måste inte betyda en viss sorts specialregler i relationen, jämfört med relationer där känslan är till exempel vänskap eller lust att fika. Men det var något annat också, något mer än att kärleks- och vänskapsfacken inte stämde med min verklighet. De förhållanden jag hade innan jag tänkte om, helt vanliga ihop-förhållanden, drog fram egenskaper i mig som jag verkligen inte trivdes med. Jag blev beroende, svartsjuk och osäker. Efter ett antal försök av varierande längd, allt från tre år till några veckor, fick jag en viktig insikt. Jag bestämde mig för att det inte var personliga problem hos mig som var orsaken till att jag inte mådde bra i mina förhållanden. Det var inte någon svag personlighet som gjorde att jag kände ett ständigt behov att söka bekräftelse hos min partner eller ställa orimliga krav. Med fler och fler feministiska insikter kom också en förståelse för vad som gjorde att jag inte trivdes. Jag såg att jag spenderade massor av tid med att tänka ut hur jag skulle kunna anpassa mig till min partner och göra honom glad, så mycket att jag nästan helt glömde bort mig själv. Jag köpte inte att det var någon sorts personligt misslyckande som gjorde mig så anpassningsbar det stämde alldeles för väl in på hur kvinnor blir uppfostrade att bete sig. Hela mitt väsen ville anpassa sig till allt möjligt det var som en grundläggande impuls som hela tiden fanns där och som jag fortfarande brottas med varje dag. Den impulsen är bra många gånger den gör mig till en empatisk person som är trevlig att ha att göra med. Men den får mig 38

Relationsanarki också att vilja ta ansvar för alla andra människor och deras små och stora bekymmer, och den får mig att bli så hjälpsam och angelägen om att inte vara till besvär att det är alldeles ohållbart. Som tjej har jag hela livet fått uppmuntran när jag är snäll och hjälpsam, och olika sorters små eller stora bestraffningar när jag tagit för mig eller tagit plats. Tusentals små signaler från omvärlden har gjort mig till en anpassningsmaskin, som hela tiden är villig att lämna över beslut till andra så att jag inte ska vara till besvär. Carin Holmberg har skrivit boken Det kallas kärlek. Hon har intervjuat vuxna par utan barn som anser sig själva vara jämställda om hur deras relationer fungerar. Hon kommer fram till att kärleksrelationer kräver anpassning och att det är kvinnorna som står för nästan all den anpassningen hos heterosexuella par. Varför anpassar sig inte männen då? Hennes slutsats är att det inte beror på att de är elaka, utan på att de är uppfostrade med att de inte behöver anpassa sig. Det är inte manligt, inte attraktivt och därför inget som männen funderar så mycket över. Resultatet blir att det i stället är kvinnorna som gör alla de justeringar av sig själva som krävs för att relationen ska hålla ihop. När jag läste Carins bok var det som att tusen polletter trillade ner. Jag hade varit tillsammans med flera snälla och bra killar, jag visste att de ville väl och absolut inte var några skitstövlar. Ändå slutade saker alltid med att jag hela tiden anpassade mig för att bli omtyckt, medan de mest fortsatte med sina liv som vanligt förutom att jag ingick i det. Det otäcka var att de många gånger inte ens behövde be mig om anpassning jag var så duktig på att läsa av situationer och personer att jag hela tiden justerade mitt beteende så att relationen skulle upprätthållas. Bara det faktum att de inte funderade över anpassning själva och att jag gjorde det, ledde till att det var jag som ändrade på mig. Det handlade alltså inte om att killarna var taskiga förtryckare, utan om att en person uppfostrad att anpassa sig i kombination med en som inte är det blir till en relation med ojämn maktbalans. När jag blev äldre började jag kunna prata om det här med mina partners. Vi kunde prata om att det till exempel verkade lite dumt att försöka uttrycka sin kärlek genom olika sorters frivilliga offer. Jag slutade med saker som att gå hem från en rolig fest för att ge killen därhemma bekräftelse genom att jag uppoffrade något kul 39

för att vara med honom, eller att sluta vara med mina vänner för att visa honom hur viktig han var. På så sätt blev relationerna bättre vi pratade med varandra och skapade överenskommelser som fungerade bättre för oss. Men ändå fanns det områden kvar där det var ett fullständigt solklart tvång att anpassa sitt beteende till vad alla visste var kärlek. Det gick absolut inte att gilla flera personer samtidigt, och varje ny person som dök upp i mitt eller partnerns liv var ett möjligt hot mot vår relation. Att prata om någon snygg person som gått förbi, eller att man kunde sakna ett ex var klart tabu. Vissa delar av sig själv fick man helt enkelt stänga av, eftersom någon annan än jag bestämt att de inte kunde få finnas samtidigt som min kärleksrelation. Oavsett vad de sakerna betydde för mig. Även om jag kände att det var möjligt att hångla en kväll med en person utan att det påverkade min kärlek till en annan, så skrek hela omgivningen att jag hade FEL, och att hånglet utan tvekan betydde att jag inte längre älskade min partner. Mina protester berodde inte på att jag ville ha möjlighet att hångla med allt och alla, utan för att jag såg hur det här mönstret följde med kärleken överallt. Någon annan hade bestämt vad som var kärlek, och vad jag kände och hur jag upplevde världen hade tydligen ingen som helst betydelse. Gång på gång blev det jag som anpassade mig till min killes nycker eftersom jag såg att om jag tog strid för hur jag uppfattade världen så riskerade jag hela relationen. Det var enklare att anpassa sig lite grann, det var ju mest småsaker det handlade om. Mina killar var som sagt inga skitstövlar, och ingen kunde beordra mig att göra något jag inte ville. Sånt accepterar man ju såklart inte, man är ju inget offer. Nä, det var alla de där småsakerna. I stunden är det ju väldigt lätt att välja mellan att göra en liten anpassning eller riskera sin relation, problemet är att alla de här smågrejerna som inte var så viktiga läggs samman och skapar en relation där en person hela tiden viker sig i det lilla. Mina killar märkte det inte ens, för dem så funkade relationen bra eftersom jag såg till att den gjorde det. De blev alla lika förvånade när jag till slut inte ville mer när det inte var värt det längre. Jag var så trött på att de inte såg alla de små situationer där det skedde en förhandling om vad vi skulle göra och hur att de aldrig själva såg att det var en av oss som tog hänsyn. De tyckte att jag var knäpp allt var väl bra mellan oss? Varför kunde jag inte bara tala om för dem vad de gjort 40