Landskapet längs E22:an Naturgeografisk zonindelning av vägens närområde genom Skåne och Blekinge Per Lagerås 1. Sydvästskånes kritområde (Malmö Lund) 2. Åkerbygd mellan Romeleåsen och Linderödsåsen (Lund Hurva) 3. Vombslätten (skärs inte av E22:an) 4. Åkerlandskapet söder om Ringsjöarna (Hurva Hörby) 5. Skogslandskap på Linderödsåsens högre delar (Hörby Tollarp) 6. Kristianstadslätten (Tollarp Valje) 7. Ryssberget med omnejd (Valje Sölvesborg) 8. Listerlandets åkerbygd (Sölvesborg Pukavik) 9. Blekinges sprickdalsterräng (Pukavik Jämjö) 10. Östblekinges urbergsslätt (Jämjö smålandsgränsen) UV SYD RAPPORT 2004:17
Väg E22 som löper genom Skåne och Blekinge byggs steg för steg ut till fyrfälts väg och i samband med denna utbyggnad genomförs arkeologiska undersökningar. I skrivande stund är en del av etapperna redan utbyggda och arkeologiskt undersökta, medan andra är i planeringsstadiet och ytterligare några är skjutna på framtiden. De arkeologiska undersökningarna längs E22:an är med andra ord uppdelade i flera olika projekt och utspridda över en lång tidsperiod. Inom de enskilda arkeologiska projekten görs rutinmässigt analyser och beskrivningar av den lokala miljön. Dessa är viktiga i sig, men de får ett större värde om de också kan sättas in i ett större landskapsmässigt sammanhang. Den zonindelning längs E22:an som presenteras här kan användas som ett underlag till sådana mer övergripande beskrivningar och tolkningar av landskapet och av de kulturhistoriska sammanhangen. Den blir på så vis ett arbetsunderlag som också kan användas som komplement till undersökningsplaner och rapporter som berör E22:an. Allmänt om landskapet Det skånska landskapet karakteriseras av skogklädda urbergshorstar Romeleåsen, Linderödsåsen, Söderåsen, med flera som omväxlar med jordbruksbygder som Söderslätt, Kristianstadslätten och Ängelhomsslätten. Grunden till denna landskapsbild är ett storskaligt förkastningssystem som löper genom Skåne i nordväst-sydostlig riktning. I ett geologiskt perspektiv utgör denna förkastningszon gränsen mellan den så kallade fennoskandiska urbergsskölden i nordost och den sedimentära sänka i sydväst som fortsätter under Östersjön och vidare ner i Europa. Den är med andra ord gränsen mellan det gamla och hårda urberget av gnejs och granit, som kännetecknar större delen av Sverige, och den yngre och mjukare berggrund som dominerar nere på kontinenten. Längs förkastningszonen är berggrunden uppsprucken och olika partier har höjts och sänkts i samband med tektoniska spänningar i jordskorpan. Urbergshorstarna är berggrundspartier som på detta sätt lyfts upp och mellan dem ligger nersänkta partier med bevarade, yngre bergarter av kalk, sandsten och skiffer. Om de inte legat djupt och skyddats av omgivande urbergshorstar, så skulle de i högre grad ha slipats bort av inlandsisen. De tektoniska rörelser som bildade horstarna och mellanliggande sänkor skedde huvudsakligen under jura för drygt 150 miljoner år sedan. Under samma period rådde stor vulkanisk aktivitet och resterna av ett hundratal mindre vulkaner finns bevarade i Skånes centrala delar. I samma riktning som horstarna och sänkorna löper tusentals diabasgångar. De består av stelnad lava som trängt upp genom sprickor i berggrunden kring övergången mellan karbon och perm för knappt 300 miljoner år sedan. Blekinge ligger utanför förkastningszonen och saknar Skånes storskaliga landskapsvariation. Det blekingska landskapet karakteriseras i stället av en mer småskalig variation med sprickdalar som löper i ungefärlig nord-sydlig riktning och mellanliggande höjdpartier. Med undantag för Listerlandet i väster och kustlinjen längst i öster är Blekinge ett urbergsområde. Beskrivning till kartan Kartan som presenteras på rapportens framsidan visar en zonindelning av landskapet längs E22:an, grundat på en kombination av berggrund, jordarter och topografi. Zonindelningen är relativt storskalig, och zonerna kan naturligtvis efter behov delas in i delzoner i samband med att man arbetar inom specifika avsnitt. Nedan presenteras och beskrivs zonerna i ordning från sydväst mot nordost.
1. Sydvästskånes kritområde (Malmö Lund) Berggrunden i zon 1 utgörs av så kallad dankalksten från äldsta tertiär. Det är den yngsta berggrunden i området och den består huvudsakligen av koraller, kalkskal med mera som avsatts i ett varmt hav för omkring 60 miljoner år sedan. Den mjuka kalkberggrunden har gett upphov till näringsrika jordar, framför allt blockfattig lerig morän och moränlera. Flinta är vanligt förekommande, men i övrigt är jorden inte särskilt rik på sten. I den geologiska debatten råder det delade meningar om ifall moränleran bildats som en vanlig morän (avsatt direkt av inlandsisen), eller om den avsatts i ett hav med kringdrivande isberg. Utöver moränen finns det också en del sand- och lerjordar i området. Jordarna i området är genom sin höga kalkhalt och näringsrikedom mycket bra odlingsjordar och landskapet är nästan helt uppodlat. Topografin är huvudsakligen flack eller mjukt böljande, men sydost om Malmö och söder om Staffanstorp vidtar ett mer småkuperat backlandskap. 2. Åkerbygd mellan Romeleåsen och Linderödsåsen (Lund Hurva) I zon 2 finns äldre sedimentära bergarter som bevarats i skydd mellan Romeleåsen i söder och Linderödsåsen i norr. De har bildats under perioden från kambrium till jura för mellan 500 och 100 miljoner år sedan. Lerskiffer dominerar men här finns också sandsten och siltsten, samt en del diabasgångar som skär genom de äldre lagren. Liksom i zon 1 domineras jordarterna av blockfattig, lerig morän och moränlera med flinta. Denna kalk- och näringsrika morän är bra odlingsjord. I området mellan Eslöv och Ringsjöarna har moränen lägre ler- och kalkhalt och ett större inslag av sten och skiffer. Landskapet är öppet och till större delen uppodlat och har en böljande topografi som präglas av Romeleåsens och Linderödsåsens sluttningar.
3. Vombslätten (skärs inte av E22:an) I Vombsänkan utgörs jordarterna av sand och silt som avsatts i uppdämda issjöar mot slutet av istiden. Jordarna vilar på en berggrund av sedimentära bergarter. Landskapet är halvöppet och mycket flackt och nyttjas framför allt för bete. 4. Åkerlandskapet söder om Ringsjöarna (Hurva Hörby) Liksom i zonerna 2 och 3 utgörs berggrunden söder om Ringsjöarna i huvudsak av äldre sedimentära bergarter. Jordarten är en sandig, blockfattig men bitvis stenig, skiffer-urbergsmorän. Fläckvis är moränen lerig men lerhalten är lägre än i zon 2. Landskapet är storskaligt böljande och till större delen uppodlat. 5. Skogslandskap på Linderödsåsens högre delar (Hörby Tollarp) Linderödsåsen är uppbyggd av mycket gammalt urberg, huvudsakligen gnejs, som bildats för mellan en och två miljarder år sedan. Berggrunden genomskärs av diabasgångar i nordväst-sydostlig riktning och i området nordväst om E22:an finns dessutom ett flertal vulkanrester. De är spår efter vulkanisk aktivitet under juraperioden för drygt 150 miljoner år sedan.
Den hårda berggrunden har resulterat i normalblockig sandig eller sandig-moig morän utan kalk- eller lerinslag. Moränen överlagras här och var av stråk med sand- och grusavlagringar som avsatts i strömmande vatten i istidens slutskede. Kombinationen av topografi och jordarter ger dåliga förutsättningar för modernt jordbruk och landskapet är till stor del klätt med bokskog. Inom området finns några enstaka mindre sjöar och ganska gott om torvmarker. Bland större torvmarker kan nämnas Store mosse, Viss mosse och Fjällmossen, av vilka den sistnämnda räknas som Sveriges sydligaste högmosse. 6. Kristianstadslätten (Tollarp Valje) Gränsen mellan Linderödsåsen och Kristianstadslätten är en skarp förkastningskant, där urberget stupar brant under slättens yngre sedimentära lager. Detsamma gäller längre norrut, längs väg 21, där Nävlingeåsen i en förkastningsbrant gränsar mot slätten. Kristianstadslättens berggrund utgörs av kalksten, sandsten och lera som under yngre krita, för cirka 75 miljoner år sedan, avlagrades i en havsvik. Den mjuka och kalkrika berggrunden har resulterat i en kalk- och näringsrik men lerfattig, sandig-moig morän. Moränen går i dagen dels i ett större område norr om Tollarp, dels öster och söder om Bromölla. I övrigt är moränen inom området till större delen täckt av sand och lera som avsatts i Baltiska issjön strax efter isavsmältningen. Större delen av området ligger under högsta kustlinjen, som här går 50-55 m över havet. Landskapet är öppet eller halvöppet och nyttjas för odling och bete. Den skog som finns är begränsad till sandig mark och domineras av tall. Ett viktigt inslag i landskapsbilden är Helgeåns vattensystem, med Hammarsjön, Araslövssjön och angränsande våtmarker. 7. Ryssberget med omnejd (Valje Sölvesborg) Utifrån topografin kan denna zon delas in i två skilda miljöer, dels Ryssbergets markanta höjdrygg, dels det kuperade området norr om Ivösjön. Vad det gäller
berggrund och jordarter är området dock ganska homogent, med en dominans av granit och gnejs som överlagras av en relativt näringsfattig sandig-moig morän. Längs Ryssbergets sluttningar och på Ivö klack finns gamla strandlinjer i form av berghällar och klapperstensfält som en gång svallats av Baltiska issjöns vågor. Områdets jordar är inte särskilt bördiga och landskapet är till större delen skogsklätt, men det finns också större partier som nyttjas för bete. 8. Listerlandets åkerbygd (Sölvesborg Pukavik) Listerlandets berggrund skiljer sig från Ryssbergets och utgörs liksom Kristianstadslättens berggrund av kalk och sandsten från krita. Denna mjuka berggrund ger landskapet en flack topografi som här och var bryts av uppstickande urbergsdrumliner. Exempel på sådana är Stiby backe och Listershuvud. I högre liggande delar är sandig-moig morän den vanligaste jordarten, medan lera och framför allt sand täcker de lägre partierna. Moränen är kalkhaltig men kalken är urlakad ner till en dryg meters djup. Området ligger i sin helhet under högsta kustlinjen och större delen har dessutom stått under vatten i samband med littorinatransgressionen för cirka sex tusen år sedan. (Högsta kustlinjen ligger cirka 55 m över havet och littorinatransgressionen nådde drygt 7 m över havet.) Sedan Vesan torrlades och uppodlades i början av seklet saknas sjöar på Listerlandet. Landskapet är till större delen uppodlat och den skog som finns är koncentrerad till urbergsdrumlinerna och till enstaka grusiga områden. 9. Blekinges sprickdalsterräng (Pukavik Jämjö) Större delen av Blekinge kan beskrivas som ett urbergspeneplan som sluttar från norr mot söder. Det utgörs mestadels av granit som bildats för mellan en och två miljarder år sedan. Med tiden har sprickzoner i berggrunden gröpts ur av vatten och inlandsis och bildar idag de för Blekinge så karakteristiska sprickdalarna. Dessa börjar som smala dalstråk i landskapets norra och mellersta delar, och blir allt bredare ju närmre kusten man kommer. I dalgångarna löper vattendrag av varierande storlek, allt från små bäckar till större åar som Mörrumsån och Ronnebyån.
Höjdpartierna mellan dalstråken består till stor del av hällmark som kalspolats nivå för nivå i samband med landhöjningen efter istiden. Den jord som förekommer på höjdpartierna är ofta tunn och består av sandig eller sandig-moig morän. Nere i dalstråken råder helt andra förhållanden, med mäktiga jordlager av sand, silt och lera. Söderut sänker sig landet gradvis under Östersjön, och skärgården är den direkta fortsättningen på sprickdalsterrängen där bergsryggarna bildar öar och skär och åarnas dalstråk övergår i djupa fjärdar. De geologiska skillnaderna mellan höjdlägen och dalstråk återspeglas i vegetationen och i markanvändningen. Höjdlägena är till största delen skogklädda (det tunna jordtäcket gynnar tall i förhållande till andra trädslag), medan dalgångarna uppvisar ett öppet och uppodlat landskap. 10. Östblekinges urbergsslätt (Jämjö smålandsgränsen) Längst i öster kan man urskilja en landskapszon som i och för sig har stora likheter med resten av Blekinge, men som skiljer sig framför allt genom den något flackare topografin och avsaknaden av större sprickdalar. Berggrunden utgörs mestadels av granit och den dominerande jordarten är sandig-moig morän. Längs kusten finns ett stråk med kambrisk sandsten som lokalt gett upphov till sandig-grusig morän. Med undantag för de kustnära delarna är landskapet till stor del skogklätt. Underlag för zonindelningen Den zonindelning som presenterats här grundas framför allt på kartstudier. Utöver Gröna serien och andra kartor från Lantmäteriverket, har använts jordartskartor från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU serie Ae), en berggrundskarta över Skåne (SGU Serie Ba nr 40), samt berggrundskartan i Sveriges Nationalatlas, bandet Berg och jord. Zonindelningen av Skåne grundas delvis på Gunnar Ekströms Skånes åkerjordsområden (Socker, Handlingar, årgång 6, 1950), och beskrivningen av Blekinge på Sven Björnssons Blekinge En studie av det blekingska kulturlandskapet (Gleerups, 1946). Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden 8 226 60 Lund Tel. 046-32 95 00 Fax 046-32 95 39 www.raa.se 2004 Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2004:17 ISSN 1104-7526 Layout Thomas Hansson Omslagsbild Henrik Pihl Foto Thomas Hansson (sid. 2 6), Mats Anglert (sid. 7) Tryck/Utskrift UV Syd, Lund, 2004 Kartor ur allmänt kartmaterial Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3