Pressröster om Ekonomihandboken

Pressröster om Ekonomihandboken.. renodlad argumentationsglädje som krossar all tro på att börsen spelar någon som helst positiv roll för samhällsutvecklingen. Dessa sidor borde spridas som särtryck till alla landets gymnasister. Kenneth Hermele, Aftonbladet, 24/10 2002 Var beredd på aha-upplevelser. Sven Wernström, Folkbladet, 30/10 2002 Boken ifrågasätter en rad vanliga ekonom- och expertpåståenden om ekonomi och politik, om offentlig sektor, skatter och inkomstskillnader. Här finns nyttiga motbilder till etablissemangets verklighetsbeskrivning. Peeter-Jaan Kask, Sydöstran, 19/12 2002 Det här är inte bara en handbok. Texten är full av vassa kommentarer och politiska åsikter. Därför kan en och annan läsare känna sig trampad på tårna. Eller kanske rent av bli engagerad. Lämpliga mottagare: Till alla som tror att ekonomi inte är något för dem. DN:s Ekonomiredaktion, Dagens Nyheter, 21/12 2002 Ekonomihandboken beskriver Sveriges ekonomi på ett sätt som vi inte är vana vid från de vanliga medierna... Den bör läsas av var och en som är intresserad av samhället och hur politik fungerar. Jan-Erik Göransson, sktftidningen, 29/1 2003 Ekonomihandboken av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren är skriven så att alla förstår och har massor av diagram som effektivt klär av alla de myter som fördunklar verkligheten... Den är snabbt läst trots sina 480 sidor och kapitlen kan läsas i vilken ordning som helst. Hans Sternlycke, Miljömagasinet, 2003 Författarna, erfarna och produktiva skribenter presenterar här en annorlunda lärobok i samhällsekonomi och politik. Utförligt, med ett rappt och frejdigt språk samt mycket övertygande tar de upp en rad olika aspekter på välfärd, spekulationer, skattekilar, pensionssystem, valutor och mycket annat. Framställningen är kontroversiellt subjektiv och författarna visar öppet och ärligt sina socialistiska grundtankar och bokens löntagarperspektiv... En uppfriskande och tankeskärpande läsning..." Bibliotekstjänsts sambindningslista 2/2003

Johan Ehrenberg, Sten Ljunggren Ekonomihandboken ETC förlag

Johan Ehrenberg Delar (reportage) Norstedts 1985 Bara lite kärlek (roman) AWE/Gebers 1986 Löjliga familjen (roman) AWE/Gebers 1988 Möten (reportage) ETC förlag 1991 Pengar, makt & alla vi andra. ETC förlag 1994 Mera Pengar. Norstedts 1996 Globaliseringsmyten. Norstedts 1998 Socialismen min vän. Norstedts 2000 Könsbytet. ETC förlag 2005 Aileme (roman) Onsdag 2005 Sagan om Bonusgrisen och bläckfisken. ETC förlag 2006 Fotoböcker: (Bildurval och text) ETC en fotobok. (Med Timo Sundberg) ETC förlag 1982 Dawid. ETC förlag 1988 Tuija Lindström. ETC förlag 1989 Sten Ljunggren Någon måste lämna båten. Röda Rummet 1984 Lögnen om lönen. Röda Rummet 1985 Det plundrade boet. Röda Rummet 1987 För en socialistisk ekonomi i boken Finns det en annan väg ur krisen. Röda Rummet 1994 Blåsta på miljarder. Röda Rummet 1997 Marknad och kapital ett omaka par. ETC förlag 1998 Författarna kan nås enklast via e-mail johan@etc.se sten.ljunggren@etc.se Material och diskussioner runt det skrivna finns samlat på www.etc.se ÄVEN UTGIVEN SOM TRYCKT BOK 2006 ISBN E-BOK 91 87670 45 3 Copyright: Johan Ehrenberg/Sten Ljunggren 2006 Omslag och grafisk form av Johan Ehrenberg Bilder: Ulf Lundkvist

Innehåll Innehåll Några inledande ord. 13 1. Den rika offentliga sektorn 1. Har Sverige blivit fattigare?... 20 2. Hur rikt kan Sverige bli? 28 3. Har den offentliga sektorn blivit fattigare?.. 30 4. Är staten satt i skuld? 34 5. Gör statsskuldsräntan oss maktlösa?.. 41 6. Är den svenska staten rik jämfört med andra? 43 7. Varför har staten budgetunderskott?... 47 2. rika och fattiga i Sverige 1. Hur rik är varje svensk?... 52 2. Vilka är de rika? 56 3. Har svenska arbetare blivit kapitalister? 60 4. Vad är hushåll?.. 63 5. Ökar eller minskar skillnaderna? 65 7

Innehåll 6. Hur blev de rika rikare? 67 7. Vad tjänar varje svensk?.. 72 8. Manssamhället.. 74 9. Vilka är de fattiga?..... 80 10. Varför blir de fattiga fattigare?... 82 3. DEN NYLIBERALA POLITIKEN 1. Vad är nyliberalismen?... 86 2. Har den offentliga sektorn minskat?...90 3. Därför måste den offentliga konsumtionen öka.....96 4. Vilka verksamheter har skurits ner?......99 5. Minskar Sveriges offentliga sektor mer än andra länders? 102 6. Varför privatisering?... 104 7. Är privat verksamhet billigare än offentlig?.. 111 8. Hur stor är arbetslösheten? 114 9. Hur förklarar nyliberalismen arbetslösheten?...116 10. Kan otrygghet rädda jobben?..118 11. Ger sänkta löner fler jobb?.. 120 12. Vad kostar arbetslösheten?. 123 13. Hur ökade arbetslösheten?... 126 14. Hur minskade arbetslösheten?... 129 15. Varför blev riksbanken oberoende? 131 16. Vad är normpolitik?... 135 17. Vad är utgiftstaket?... 137 18. Hur sanerades ekonomin?... 139 19. Vad är välfärdsligan?.. 140 Faktaruta: Vad är köpkraftskorrigerad BNP?.... 144 20. Lyckades nyliberalismen?... 146 4. SPEKULATION OCH BÖRSKRASCHER 1. Vad är en spekulationsekonomi? 154 2. Är börsen bra för samhället? 157 3. Vad betyder börsens utveckling?... 166 4. Hur blir man rik på börsen? 168 5. Vilket sparande är långsiktigt bäst? 169 8

Innehåll 5. VINST ELLER ÄNNU MERA VINST? 1. Vinst eller lön?. 176 2. Vad händer när vinsterna stiger för mycket? 178 3. Höjda vinster eller ökad konsumtion?.. 180 4. Högre vinster ger fattigare stat. 183 6. ARBETE, LÖN OCH ARBETSLÖSHET 1. Vad är arbete och arbetslöshet?. 186 2. Hur många är icke-sysselsatta?.. 191 3. Närande och tärande.... 194 4. Varför blir vi sjuka på jobbet?... 196 5. Måste vi jobba 8 timmar om dagen? 200 6. Hur har lönerna höjts i Sverige? 204 7. Har svenska löner följt med utlandets?... 207 8. Är vi fortfarande jämlikast? 211 7. FRI ASYL OCH INVANDRING 1. Är inflyttning ett problem? 214 2. Inflyttning lönar sig.... 219 3. Vad kostar fri asyl?.. 220 8. EFTER ARBETET PENSION 1. Vad är pension?... 226 2. Offentligt eller privat sparande?... 229 3. Att spara sig fattigare?... 235 4. Vad har pensionsreformen inneburit?.. 237 6. Vem har makten över ditt pensionskapital? 240 9. PENGAR OCH VALUTOR 1. Vad är pengar? 246 2. Det speciella med pengar Keynes version... 248 3. Det speciella med pengar Marx version... 250 4. Vad är en riksbank?.. 252 5. Vad är en bank?... 254 9

Innehåll 6. Varför har kronan sjunkit?... 256 7. Vad är en valutaunion?. 260 8. Vad är en valutamarknad?... 262 10. INFLATION 1. Vad är inflation? 268 2. Är svensk inflation ovanligt hög?. 271 3. Löner, vinst och inflation? 273 4. Kommer löneökningar eller prisökningar först? 276 5. Varför skyller man på löntagarna? 278 6. Kan politiken skapa inflation? 280 7. Är låg inflation bra? 282 8. Varför vill riksbanken ha låg inflation? 284 9. Hur kan olika svenskar ha olika inflation?... 286 11. SKATTER 1. Vad är skatt?... 290 2. Vad är skattetryck?... 292 3. Vem betalar mest skatt?... 295 4. Vad händer när skatterna sänks?.. 297 5. Vem betalade skattesänkningarna?...... 300 6. Myten om den offantliga sektorn.. 302 7. Vad är bidrag?.. 304 8. Ett alternativt skattesystem?. 308 12. GLOBALISERINGEN 1. Vad är globalisering?...... 314 2. Vem styr de globala avtalen?. 321 3. Den globala spekulationen exemplet IT..... 325 4. Måste skatten göras om pga globaliseringen?... 328 5. Vad är Tobinskatten?... 330 6. Fattigdomen i de rika länderna.... 332 7. Rika och fattiga i världen... 335 8. Finns frihandel?... 343 9. Hur gör man ett land rikare? 344 10. Varför svälter människor?.. 350 10

Innehåll 11. Är företagen mäktigare än nationerna?... 353 12. Kapitalismens globala problem... 359 13. MAKTLÖSHETSSJUKAN 1. Vad är maktlöshetssjukan?... 366 2. Är facket maktlöst?..... 372 3. Kan politiken rädda jordbruket? 375 4. Äter de gamla oss ur boet? 378 14. LITE OM MARX OCH KEYNES 1. Vad är marxism?...... 390 2. Vad är keynesianism?... 397 3. Vad är feministisk ekonomi?... 401 15. KAPITALISM, MARKNAD, PLANEKONOMI, FÖRETAGANDE OCH SOCIALISM 1. Vad är kapitalism? 404 2. Nyliberalernas syn på marknaden... 414 3. Vad är marknader?... 417 4. Marknad eller kapitalism.....422 5. Måste företag styras av vinstjakt?...... 426 6. Företagen och marknaden 430 7. Vad är en planekonomi?... 435 8. Kan ekonomin styras demokratiskt?. 447 9. Vad är blandekonomi?. 456 10. Vad är tillväxt?. 458 11. Vad är socialism? 461 EFTERORD: ATT ANVÄNDA EKONOMIHANDBOKEN Det handlar om dig och ditt liv?.. 468 Ett litet socialistiskt program 470 Register över diagram och tabeller 486 11

Några inledande ord Det här är den andra nyskrivna upplagan av vår handbok om ekonomi. En bok som vill förklara, diskutera och visa på fakta som du kanske aldrig har sett. Vår tanke är att boken ska kunna hjälpa dig som själv vill förstå och diskutera ekonomi och politik. För oss är det självklart att alla har åsikter om, och kan diskutera, ekonomi. Ekonomi handlar i grunden om din vardag, ditt liv. Hur vi formar ekonomin i ett samhälle bestämmer också hur vi formar mycket annat. Olika ekonomiska val förändrar dina möjligheter att skapa ett bra liv. Det är ekonomin som avgör hur mycket fritid vi ska ha. Det är ekonomin som avgör om vi ska stressa oss sjuka på jobbet. Det är ekonomin som avgör om du ska få leva ett tryggt liv eller ständigt känna dig otrygg. Ekonomi angår oss alla. Samtidigt vet vi att ekonomi normalt presenteras som något mycket svårt, som ett ämne där endast experter tillåts yttra sig. Det här är mycket farligt. Experter kan nämligen inte avgöra vad vi vill med ett samhälle. De kan ha åsikter, liksom alla andra har åsikter. Men de kan inte veta vad som är rätt eller fel. Åsikter är bra. Det farliga är om man presenterar dem som något annat, som sanningar eller som vetenskap. Om någon ekonom säger att lönerna inte får höjas mer än en viss procent, så är det en åsikt och ingen sanning. Om en annan ekonom påstår att globaliseringen tvingar politiker att sänka skatterna så är det en åsikt och ingen självklarhet. Det som är en absolut sanning för en kapitalägare alla mår bättre av 13

Några inledande ord att vinsterna blir högre är ofta motsatsen för en löntagare. När en borgerlig statsminister som Reinfeldt säger att vi inte har råd med högre ersättningar vid sjukdom, så är det inga ekonomiska fakta det handlar om, utan en åsikt. Och om någon skriver att det finns bara en väg att gå, så är det inte bara en åsikt utan en ovanligt förmäten och dum sådan. Det finns alltid alternativ, alltid olika vägar att gå. När man har en åsikt så är det inte så konstigt att man därefter försöker övertyga andra om den. Det gör vi i den här boken. Det farliga är om man ljuger för att övertyga. Eller om man använder ett språk, ord och termer som är obegripliga för andra, för att på det sättet hindra att någon ifrågasätter ens åsikt. Eller ännu värre, om man inte bjuder in andra till diskussionen, om man medvetet försöker fatta beslut och hålla diskussioner inom stängda rum. Det här har skett flera gånger i Sverige. Ett exempel: 1985 beslutade Sveriges riksdag att ta bort valutakontrollen. Banker, företag och privatpersoner skulle i framtiden fritt få föra pengar ut och in ur landet utan att behöva ansöka om tillstånd. Det var ett beslut som fattades mellan två val, det var något som väljarna aldrig diskuterade eller fick rösta om. Men ännu värre, det var en fråga som bara en mycket liten grupp ekonomer runt riksbanken verkligen hade förstått. Varken riksdag, allmänhet eller journalister var egentligen medvetna om vad beslutet skulle innebära. Istället presenterades det som något som måste göras. Detta gjorde i sin tur att förslaget egentligen aldrig diskuterades i media eller bland partierna förrän långt senare, när det väl var genomfört och effekterna verkligen drabbade oss alla. I början av 90-talet genomgick Sverige en valutakris som berodde på en kombination av å ena sidan valutakontrollens avskaffande, å andra sidan den svenska kronans låsning till ett fast värde gentemot andra valutor. Resultatet blev en ekonomisk depression som det tog flera år för landets ekonomi att ta sig ur. Nu skriver vi inte detta för att vi tror att man kan återinföra valutakontrollen. Vi skriver att det var fel att göra det utan att medborgarna visste och förstod vad som skulle kunna ske. Att ta bort valutakontrollen var ett ekonomiskt och tekniskt beslut, 14

Några inledande ord men det förändrade på många sätt både politiken och vardagen för miljoner svenskar. Ekonomi är alltså viktigt. Samtidigt är det ett ämne som människor är djupt skeptiska emot. Åtminstone tveksamma inför hur ekonomiska idéer presenteras. Lögn, förbannad lögn och statistik, heter ett talesätt. Och det är sant att de demokratiska diskussionerna om ekonomi och politik förstörs om människor ständigt får fel information. När den stora skattereformen genomfördes 1990 så trodde nog många svenskar att rika människor betalade 70 till 90 procent i skatt. Skatten var så hög att folk inte ville jobba mera, sa de politiker som slogs för förslaget. Skatten måste sänkas, förr eller senare. I TV presenterades diagram som visade att marginalskatten var orimligt hög. Problemet var bara att marginalskatt och skatt inte är samma sak. Ingen betalade 70 80 procent i skatt. När man istället berättar att en miljonär före skattereformen betalade runt 50 procent i skatt till staten och kommunerna och efter skattereformen 1990 drygt 40 procent, så blir diskussionen om hur nödvändig den reformen var annorlunda. Men hur ska man kunna veta när ett påstående är en lögn, en myt eller bara ett vinklat inlägg från en part i en diskussion? Vi tror att det bara finns ett sätt. Man måste lära sig att se igenom andras påståenden. När man läser och diskuterar ekonomi är man därför absurt nog tvungen att lära sig olika knep som ekonomer och politiker tar till för att övertyga eller för att tysta protester. Vi kallar dem i den här boken för myter, trick och manipulationer. Vi tror att det är viktigt att lära sig detta, för annars har man mycket svårt att se igenom påståenden som kan susa förbi på TV-rutan eller synas i tidningarna. När någon säger att höjd lön ger höjd inflation är det bra att veta att det påståendet inte är bevisat. Och att påståendet höjd vinst ger höjd inflation är minst lika sant. Vi använder många diagram i den här boken. Ett bra diagram kan vara en stor hjälp. Med några staplar och streck kan en utveckling visas som det tar väldigt många ord att berätta. Självklart är diagram också farliga. De kan vara lögnaktiga liksom 15

Några inledande ord andra påståenden. Därför är det bra att även se igenom diagram, lära sig upptäcka när de är lögnaktiga och när de inte håller. Samtidigt har vi försökt skriva den här boken så att du i de flesta fall bara ska kunna läsa texten. Diagrammen förtydligar förhoppningsvis och förenklar för den som läser dem. Under diagrammen hittar du också de offentliga källor som vi hämtar våra siffror ifrån. En sak till. Vi som skriver är bägge socialister. Vi är djupt övertygade om att den borgerliga ekonomiska politik som styrt politiken både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar inte är den bästa för ekonomin. Därmed är den heller inte den bästa för människorna. Vi tror att vår mänskliga kreativitet, vår skaparglädje hålls tillbaka i onödan av bojor det samhälle vi lever i skapar. Därför är vår handbok också en bok om ekonomiska åsikter. Om politik. Eller med ett vackrare ord ideologi. Vi har en ganska enkel grundtanke, en människosyn som betyder mycket för hur vi tänker. Vi anser att människor är samarbetande varelser som mår bäst av att vara trygga och mätta. Vi tror att det vi gör i livet mer handlar om samarbete och lust än om strid och konkurrens. Detta är en åsikt som inte går att bevisa. Vi kan resonera om den och försöka övertyga, men inte bevisa den. På samma sätt är det med andra ideologier. Vår utgångspunkt är nog fullständigt obegriplig för en människa som tror att hunger, oro, osäkerhet är det som tvingar människor att prestera lite mer och hitta på nya saker. Som tror att männsikor är arbetslösa för att a-kassan är för hög inte för att det helt enkelt finns för få jobb. Just därför blir våra slutsatser ofta annorlunda än de du kan hitta i affärstidningarnas spalter. Vi har olika ideologi. Det finns dock en stor skillnad. När vi påstår att vi har en åsikt så påstår vi också att du kan avgöra om den är rätt eller felaktig. Vi skriver det vi menar är sanningen. Är vi osäkra försöker vi visa det och diskutera olika tolkningar. Det viktiga är en öppen diskussion som gör att vi alla kan förstå och i bästa fall fatta gemensamma beslut. Denna andra omskrivna upplaga av Ekonomihandboken är gjord under 2006. Vi har uppdaterat den mesta statistiken från förra gången, lagt till 16

Några inledande ord några nya kapitel och tagit bort en del exempel som inte är lika aktuella i debatten längre. Förra upplagan sålde slut på ett år och har sen dess bara funnits som e-bok att låna hem gratis från biblioteken (som pdf-fil). Vi kommer nu att lägga ut denna andra omredigerade upplaga för dig som hellre läser digitalt. Särskilda klassuppsättningar av boken med diagrammen separat kan också ordnas. Vi är medvetna om att det finns en oerhörd brist på läromedel kring ekonomi som kritiskt diskuterar den borgerliga nationalekonomin. Vår avsikt med den här boken är att vara ett alternativ för lärare och studiecirklar och vi tar gärna emot synpunkter på hur den ska kunna utvecklas ytterligare inför framtiden. Mycket kan sägas i en bok, men lika mycket blir oskrivet. Om du vill diskutera eller fråga något så gå in på www.etc.se och sänd dina frågor. Vi försöker svara på alla brev. De flesta publiceras också för andra som vill diskutera. Vi tror att medborgarna kan och bör styra hur vår ekonomi ska se ut. För borgerliga ekonomer är det oftast tvärtom. De anser att människor måste anpassa sig till vad ekonomin kräver. Men ekonomin har ingen egen åsikt. Pengarna har ingen hjärna. Det som händer i världen sker inte per automatik eller för att det måste ske. Det är vårt gemensamma ansvar. Och vi kan förändra världen. Stockholm-Uppsala, november 2006 Johan Ehrenberg Sten Ljunggren PS. Ett stort tack till Ulf Lundkvist som illustrerat. 17

Avdelning 1. Den rika offentliga sektorn

Den rika offentliga sektorn 1. Har Sverige blivit fattigare? Sverige är idag ett annorlunda land än det var för tjugo eller trettio år sen. Det är enkelt att se, det räcker med att ta en tur genom huvudstaden så upptäcker man sånt som inte existerade för tjugo år sen. Tiggare och hemlösa som sover utomhus, förorter med nedslitna hyreshus och skolor. Samtidigt kan man i andra delar av staden se lyxiga lägenheter, vackra restauranger med exklusiva och dyra rätter, och fina butiker med varor från hela världen. En liten enrummare i centrala storstaden kan kosta miljoner som bostadsrätt. Åker man ut på landet kan man se igenväxta åkrar, ibland rena ödebyar. På mindre bruksorter kan gigantiska fabrikslokaler gapa med svarta och tomma fönster mot den förbifarande. Samtidigt, vart man än vänder sig ser man människor med mobiltelefoner i händerna. Går man hem till medborgarna hittar man nya digitala TV-apparater, datorer, bredband och modern köksutrustning. Om man å andra sidan vågar sig in i ett klassrum i en vanlig grundskola ser man sönderlästa och förstörda läroböcker i de ungas händer. Det är alltså svårt att med blotta ögat se om Sverige blivit ett fattigare eller rikare land. ETT POLITISKT ARGUMENT Inom politiken har dock påståendet länge varit att vi i Sverige inte längre har råd. Finansministrar som Anne Wibble, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och Pär Nuder har förklarat att vi levt över våra tillgångar. Företrädare för näringslivet har förklarat att Sverige halkat efter i utvecklingen, några chefsekonomer som Nils Lundgren har i artiklar förklarat att Sverige utvecklas till Europas fattiga kusin. (Det här var innan han bildade partiet Junilistan ) Såna påståenden ger tillsammans en bild av att landet helt enkelt inte längre har råd med det vi vill, att vi blivit fattigare, att våra satsningar på skolor, nya hus eller social omsorg måste vara mindre då vi tillsammans har mindre att fördela. Detta är en bild som styrt mycket av de politiska vardagssamtalen i Sverige under framförallt 1990-talet. Därför är det viktigt att börja just med detta. Bilden är nämligen inte sann. Sverige är idag ett mycket, mycket rikare 20

Har Sverige blivit fattigare? 3. BNP PER capita sedan 1900 Kronor, fasta priser 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 Källa: Mitchell, B.R., European Statistics 1750 1975, OECD, Economic Outlook nr 61, nr 69, KI, Analysunderlag nov 2001, dec 2005, SCB, Befolkningsstatistik, ww.scb.se. Det är viktigt att veta att diagrammet visar fasta priser, det är inte en inflationsbubbla du ser, utan pengarna är omräknade till samma värde. Ändå blir vi alltså rikare och rikare. Om vi tittar på förändringen av BNP per capita de senaste tjugofem åren, ser vi att det är få år vi har blivit fattigare. De flesta åren har vi tvärtom fått större och större resurser i samhället att fördela. 23

Den rika offentliga sektorn 4. Förändringen av BNP PER capita sedan 1980 I kronor, fasta priser 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000 0 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Källa: Mitchell, B.R., European Statistics 1750 1975, OECD, Economic Outlook nr 61, nr 69, KI, Analysunderlag nov 2001, dec 2005, SCB, Befolkningsstatistik, ww.scb.se. Det här diagrammet visar en kraftig ökning av BNP på över tjugofem år. Sedan 1980 har BNP per person ökat med över 100 000 kronor. HUR VET MAN DET HÄR? BNP är ingen exakt siffra. Ingen vet exakt hur många varor och tjänster det produceras i Sverige i år. BNP är alltid en beräkning, en uppskattning som våra statistiker på Statistiska Centralbyrån (SCB) gör. De frågar helt enkelt en mängd företag, butiker, banker och konsumenter hur just deras ekonomi utvecklas. Om man producerar/konsumerar mer eller mindre. Man undersöker på samma sätt hur mycket pengar som finns och hur de används. Man frågar hur mycket vi exporterar och hur mycket vi importerar till landet. Alla de siffror man får i dessa undersökningar vägs sen samman till en uppskattning, en BNP-siffra. Det är viktigt att förstå att den inte är exakt. Annars kan man bli chockad av att den i efterhand kan ändras. Under 90-talet har således våra BNP- 24

Har Sverige blivit fattigare? siffror ändrats i efterhand flera gånger. Nya fakta har kommit till, beräkningar har gjorts om. Ett lands BNP kan därför förändras från en ökning på 1,5 procent till en ökning på 1,8 procent utan att något hänt. Man har bara räknat om. Ännu viktigare att veta är att när ekonomer och statistiker gör prognoser, det vill säga försöker räkna ut vad som ska hända i framtiden, så är dessa beräkningar ännu osäkrare. I början av år 2001 trodde Konjunkturinstitutet att BNP skulle stiga med 2,8 procent. I slutet av året trodde man istället att den skulle stiga med 1,2 procent. När det gäller ekonomi, både den som har varit och den som ska bli, är osäkerheten alltid stor. Problemet är att det inte är så sakerna presenteras. Istället diskuteras dessa olika siffror som om de vore väldigt exakta. Om ett land har en BNP som stiger med 1,7 procent och ett annat en som stiger med 2,1 procent, så kan politiker och ekonomer dra långtgående slutsatser om att det lågpresterande landet måste försöka likna det högpresterande. I debatter försöker man använda osäkra siffror som bevis, trots att hela skillnaden kan vara korrigerad om några år. När man diskuterar ekonomi och politik är det här alltid bra att ha i minnet. Ekonomi är ingen exakt vetenskap, det finns ett stort mått av osäkerhet och gissningar i det som sägs. Man kan naturligtvis fråga sig vad rikedom är. BNP mäter ju bara hur mycket vi gör, men inte om det vi gör är bra eller dåligt. Tio dåliga skjortor som inte håller i tvätten ger högre BNP än en bra skjorta som håller flera år. Om man skövlar skogar stiger BNP på kort sikt, men den kommer att sjunka på lång sikt om ny skog inte växer upp. På samma sätt kan miljöförstöring och slöseri höja BNP, medan miljösparande kan minska den. Sparar man på resursslösande förpackningar så minskar man ju antalet förpackningar som produceras under ett år. BNP blir lägre, men på grund av en god orsak. BNP är alltså inte ett mått på om vi producerar rätt saker eller om våra resurser används sunt. Det finns också helt andra sätt att mäta hur utvecklingen är i ett land eller mellan olika länder. Om rikedom är detsamma som att kunna leva ett långt liv med god hälsa eller att alla får en god utbildning, så är ett land som Sverige mycket 25

Den rika offentliga sektorn rikare jämfört med de flesta andra länder, än om vi mäter hur många varor och tjänster som produceras. För oss är BNP ändå en bra mätare på samhällets produktionsförmåga. Det är ett mått som om än grovt anger om vi har mer eller mindre resurser att fördela mellan oss. Ett land med hög BNP har mer resurser att bekämpa fattigdom eller miljöförstörelse än ett land med låg BNP. Därför kommer vi ofta att använda och referera till BNP i den här boken. Om BNP stiger innebär det alltså att vi blir rikare. Vi har mer resurser som vi tillsammans kan använda på olika sätt. Men varifrån kommer då påståenden som att vi halkar efter andra länder eller att vi lever över våra tillgångar? De som säger så pratar egentligen om något helt annat. Man kan ju bli rikare och ändå samtidigt halka efter andra. Om en person har hundratusen kronor och får ytterligare 10 000 kronor har hon ju blivit rikare. Men om grannen samtidigt ökat innehållet i sin sparbössa från 100 000 till 115 000 kronor så kan man påstå att den förste halkat efter. Men det är ett mycket missvisande påstående. Den viktiga sanningen är ju att bägge blivit rikare. Det är sant att många länder blivit rikare de senaste tjugofem åren. En del länder, som hade en lägre BNP än Sverige förut, har idag en högre. Men det är ingen förklaring till varför vi i Sverige inte längre har råd med en skola för alla, med en hög arbetslöshetsersättning eller en bra äldrevård. För vi har ju blivit rikare. Det finns helt enkelt ingen som helst ekonomisk orsak till att många i Sverige idag måste avstå från tandvård, vilket man hade råd med på 70-talet. Det finns ingen ekonomisk orsak till varför vi betalar dyra avgifter för sjukvården, vilket vi inte gjorde förr. Det handlar bara om politik. Sverige är rikare idag än för tjugofem år sen. Men vi fördelar våra rikedomar annorlunda. SAMMANFATTNING: Sverige är idag mycket rikare än det var för tjugo eller tio år sen. Vi har idag mer resurser att skapa ett rättvist samhälle än vi någonsin haft. 26

27

Den rika offentliga sektorn 2. Hur rikt kan Sverige bli? Vi skrev i förra kapitlet att ekonomers prognoser om framtiden är mycket osäkra. Ändå ska vi nu visa dig en prognos om vilka resurser vi kan ha i det här landet när våra barns barnbarn vandrar här. Den här kommer från finansdepartementets långtidsutredning och kallas för en långtidsprognos. Den visar hur Sveriges samlade BNP per person (per capita) kommer att utvecklas om vi har en ekonomi med en ganska låg BNP-ökning. Alltså ingen jätteökning som vi haft de allra senaste åren, utan en lugn takt. Bara 1,5 procent per år. Då får vi ett diagram som visar att vi om 35 år är nästan dubbelt så rika. (Se nästa sida) Det här är politisk dynamit! Men det publiceras mycket sällan. Diagrammet visar att vi faktiskt kan göra väldigt mycket med politiken. Om landet blir dubbelt så rikt så kan fri kollektivtrafik, fri hemtjänst, sex timmars arbetsdag och bättre pensioner finansieras utan problem. Det handlar inte om brist på resurser framtiden är ljus när det gäller vår gemensamma rikedom. Men det handlar om hur denna rikedom ska fördelas. Det är sant, detta är en prognos. Om ett kärnkraftverk havererar i Sverige så förändras vår ekonomi. Om klimatförstöringen drabbar landet så förändras den. Ett krig skulle också göra oss alla fattigare. Men vår poäng är inte att påstå att vi vet hur framtiden kan bli. Vår poäng är att väldigt många ekonomer och politiker idag säger att vi inte kommer att ha råd med en så stor offentlig sektor i framtiden. Man visar ofta diagram och kurvor på hur kostnader kan öka, men glömmer att visa hur mycket rikare vi samtidigt kan vara. Diagrammet visar nationens utveckling mätt per invånare. Det politiken sen handlar om är hur stor del av denna ökning som ska gå till offentlig sektor och hur stor del som ska gå till oss själva privat. Om vi blir dubbelt så rika finns ju ett val att göra. Hur många bilar vill vi ha per person? Hur många lärare per klass? 28

Hur rikt kan Sverige bli? 5. BNP PER capita från 1940 2040 EN PROGNOS Kronor, fasta priser 500 000 450 000 400 000 350 000 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2010 2020 2030 2040 Källa: Mitchell, B.R., European Statistics 1750 1975, OECD, Economic Outlook nr 61 och nr 69, KI, Analysunderlag nov 2001, Långtidsutredningen 2003/4, bilaga 1-2. All rikedom kommer från människors arbete. Det finns egentligen ingen gräns för hur rika vi kan bli, inte så länge människan tänker nytt och skapar. Visst kan också vi människor göra motsatsen. Förstöra själva förutsättningarna för våra liv genom att förstöra miljön. Men det är ett politiskt val och inget som sker av sig själv. Sverige är ett oerhört rikt land. Och det mesta tyder på att vi framöver kommer att bli mycket rikare. Sammanfattning: Även måttliga prognoser från finansdepartementet visar att Sverige kommer att vara ett rikt land även i framtiden. Det finns resurser, frågan är hur de ska fördelas. 29

Den rika offentliga sektorn 3. Har den offentliga sektorn blivit fattigare? I kapitel 1 berättade vi att nationen Sverige bara blivit rikare och rikare med åren. Samtidigt har mycket av den politiska diskussionen sen 1980 handlat om att vi inte har råd eller att vi levt över våra tillgångar. Problemet är ordet vi. Vad menar man med vi? Är det nationen Sverige, alltså alla vi som bor här och är svenska medborgare? Eller är det den offentliga sektorn, det vill säga den del av Sverige som inte ägs av privatpersoner utan av oss alla gemensamt. (Den kallas därför ibland också den gemensamma sektorn.) Men den offentliga sektorn är också uppdelad i landsting, kommuner, staten och de sociala försäkringarna. När en politiker talar om vi kan det alltså betyda väldigt olika saker. Vi har inte råd med fler lärare säger man kanske. Men detta vi gäller då bara den kommun som ska anställa. Det säger inget om vi i landet i stort har råd att satsa mer pengar på skolan. Eller också kan en ekonom säga att vi har en stor statsskuld och därför inte råd att prioritera miljöfrågorna nu. Men om nationen Sverige samtidigt är rik betyder det att företagen och konsumenterna har stora resurser. Miljöinsatser kan då betalas av företagen istället för av staten. Staten kan fatta ett beslut som förbättrar miljön utan att det påverkar dess egen ekonomi. (Däremot förbättrar den förhoppningsvis vår gemensamma möjlighet att leva i framtiden.) HUR FÖRMÖGNA ÄR VI? För att avgöra om man är rik eller fattig brukar man ta sina skulder på ena sidan, sina tillgångar på den andra och så räknar man ihop plus och minus. Låt oss se hur det blir för Sverige, först för hela nationen, sen för olika delar av den offentliga sektorn. 30

Har den offentliga sektorn blivit fattigare? 6. nationens och den offentliga sektorns förmögenhet 2004 Miljarder kronor Nationen Sverige Skulder 20 200 Tillgångar 25 200 Reala tillgångar 5 400 Finansiella tillgångar 19 800 Nettoförmögenhet 5 000 Kommuner och landsting Skulder 230 Tillgångar 890 Reala tillgångar 670 Finansiella tillgångar 220 Nettoförmögenhet 660 Staten inklusive socialförsäkringarna Skulder 1 370 Tillgångar 2 030 Reala tillgångar 430 Finansiella tillgångar 1 600 Nettoförmögenhet 660 REALT? FINANSIELLT? Som du kan se är både nationen och den offentliga sektorn rik. När man visar sina tillgångar så skiljer man på reala och finansiella tillgångar. De reala är i första hand mark, skog, hus och liknande. Sånt man äger och som finns kvar över en längre period. De finansiella tillgångarna är exempelvis pengar, obligationer, aktier, sånt man snabbt kan sälja och byta, ja ibland flyttas de flera gånger per dag (om man spekulerar på våra börser och andra handelsplatser). Den offentliga sektorn: kommuner, landsting och staten tillsammans Skulder 1 600 Tillgångar 2 920 Reala tillgångar 1 100 Finansiella tillgångar 1 820 Nettoförmögenhet 1 320 Källa: SCB, Realkapital och förmögenhet 1980 95, Nationalräkenskaper 1993 2004 Finansräkenskaper 1995-2000 FM 11 SM 0101,1997-2003 FM 11 SM 0401. 31

Den rika offentliga sektorn Om vi tittar på hur förmögenheten för den gemensamma sektorn har utvecklats så kan vi se att vår förmögenhet går upp och ner under åren. Det beror på att framförallt staten under vissa år har underskott i sin budget, medan den andra år har överskott. Under underskottsåren minskar förmögenheten, under överskottsåren stiger den. De senaste tjugofem åren har utvecklingen sett ut såhär: 7. Den offentliga sektorns nettoförmögenhet Miljarder kronor i fasta priser 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Källa: Konjunkturinstitutet, analysunderlag dec 2005,SCB, Realkapital och förmögenhet 1980-95, Nationalräkenskaper 1993 2004. Finansräkenskaper 1995-2000 FM 11 SM 0101,1997 2003 FM 11 SM 0401, OECD, Economic Outlook, nr 60, 62, 69 och 78. Vissa år går det upp, andra år ner. Ingen gång har vi varit fattiga. Det vill säga inget år har våra skulder varit större än våra tillgångar. Möjligen kan man säga att vi den gemensamma sektorn varit mer eller mindre rika. 32

Har den offentliga sektorn blivit fattigare? Den offentliga sektorns förmögenhet består av företag, hus, mark, pengar och fonder. Fonderna är de pengar staten år från år avsätter till särskilda fonder vars överskott sen ska betala till exempel pensioner, försäkrings- eller arbetsskador. De stora förmögenheterna ligger hos kommunerna som har mest fast kapital, det vill säga framförallt hus och mark. De mesta pengarna ligger hos staten. Det är härifrån förvirringen i diskussionen om vi är fattiga eller rika härstammar. Staten har en liten förmögenhet som förändras väldigt snabbt mellan åren. Den hänger direkt ihop med hur ekonomin utvecklas i hela samhället. Går den bra får staten in stora skatteintäkter och dess förmögenhet ökar fort. Går ekonomin dåligt minskar skatteintäkterna och statens förmögenhet blir ett minus några år. Kommunernas och landstingens förmögenhet är mycket trögare och förändras inte lika snabbt. På samma sätt är de statliga socialförsäkringsfonderna trögare. Samtidigt styr staten över hela den offentliga sektorn. Regeringens beslut påverkar ju direkt både kommunernas, landstingens och fondernas ekonomi. När det nya pensionssystemet genomfördes så flyttade således regeringen stora delar av pensionsfonderna till statens budget, vilket gjorde att den plötsligt såg bättre ut. Staten kan på samma sätt genom att öka eller minska bidragen till kommunerna direkt förändra deras ekonomi och därmed på sikt deras förmögenhet. Vi menar att det är viktigt att se till hela den offentliga sektorns ekonomi när man diskuterar om vi har råd eller inte råd med till exempel gratis vård för alla. Många ekonomer och politiker diskuterar bara en del av den gemensamma ekonomin, en kommuns eller statens ekonomi när de hävdar att vi inte har råd med ett visst förslag. Vi tycker att det är att luras. Sammanfattning: Vår gemensamma sektor är inte fattig. Vi har en stor förmögenhet som säkerhet för olika satsningar vi vill göra. Om vi vill göra dem. 33

Den rika offentliga sektorn 4. Är staten satt i skuld? Ett av de största missförstånden kring samhällsekonomin är frågan om statens budget och statsskulden. Som ledord för hela diskussionen finns ett uttalande som Göran Persson gjorde när han fortfarande var finansminister. Den som är satt i skuld är icke fri. Det var också titeln på den bok han gav ut 1997. Detta tycker vi är ett mycket märkligt och förvirrat uttalande. Låt oss börja med att titta på varför stater har skulder. Sanningen är att alla stater har en statsskuld. De flesta stater har dessutom en mycket högre statsskuld än Sverige. Stater lånar pengar av den privata sektorn, det vill säga från banker och privatpersoner genom att bland annat sälja obligationer. Staten lånar också pengar från sig själv, från de olika statliga fonderna. Sen använder staten dessa pengar till att investera i samhället. Det kan vara bra investeringar - man bygger skolor, järnvägar, nya sjukhus eller satsar på att rädda miljön. Det kan också vara dåliga investeringar - man bygger en enorm militärapparat (som USA) eller satsar miljarder på kortsiktigt miljöslöseri som efter några år kostar mer än det gav. Alla stater har därför en skuld. Alla stater har också tillgångar i form av pengar, företag, mark osv. Kvar finns en summa, antingen plus eller minus. Men när en politiker som Göran Persson räknar så tittar han bara på skulden. Tillgångarna finns inte. Detta gäller också Görans efterträdare på statsministerposten. Låt oss därför ta detta mycket enkelt och tydligt. 34

Är staten satt i skuld? Tänk dig att en manlig svensk politiker går till en bank och lånar en miljon kronor privat. Vi kan kalla honom Fredrik. För pengarna köper han ett billigt fritidshus, en bit skog och aktier. Eftersom vår person är försiktig så placerar han hälften i skogen och fritidshuset, medan andra hälften går till aktier. Ingen i hela världen skulle nu gå till Fredrik och säga att han blivit en miljon kronor fattigare. Hans skuld vägs ju upp av hans tillgångar. Men om Fredrik istället lånar en miljon till staten för att köpa ett billigt dagis, lite skog och aktier, så hävdar han att staten blivit en miljon kronor fattigare. Statsskulden har nämligen ökat. Detta inser naturligtvis alla vanliga människor är vansinne. Man måste räkna med både sina skulder och sina tillgångar när man diskuterar om man är fattig eller rik. Detta verkar dock vara omöjligt för de flesta svenska politiker och nationalekonomer att förstå. Istället har de tittat in i TV-kamerorna och hävdat att barnbidragen eller lönerna inte kan höjas så länge vi har en statsskuld på 1 400 miljarder. När borgerliga politiker utlovat försäljning av statliga företag har man också sagt att man vill göra det för att betala statskulden. Säg nu att Fredrik är en person som inte vill sälja det hus eller den skog han köpt för pengarna. Eftersom han inte tänker omvandla dem till pengar så räknar han bort dem och kvar är bara de aktier han köpte. Han har alltså ett lån på en miljon och aktier värda 500 000 kr. Det betyder 500 000 kr. Detta kallas för finansiell nettoskuld. Aktierna är en finansiell tillgång (eftersom de inte är fasta utan kan säljas) och lånet är en finansiell skuld (han har ju lånat pengar). Precis på samma sätt är det med den offentliga ekonomin. Mycket av statens tillgångar är långsiktiga. Mark och vägar kan man ju exempelvis inte snabbt sälja. För att få fram hur stora statens skulder egentligen är brukar man därför titta på hur mycket finansiella tillgångar, dvs pengar, aktier och fonder staten har å ena sidan och å andra sidan hur mycket pengar staten har lånat. Summan som uppstår är statens nettoskuld. 35

Den rika offentliga sektorn 8. Statens nettoskuld Tredje kvartalet 2005 såg den svenska statens nettoskuld ut såhär. Skuld (pengar man lånat) Tillgångar (pengar, aktier man har) Summa - 1 405 miljarder + 1 486 miljarder + 81 miljarder Källa: SCB, Finansräkenskaper tredje kvartalet 2005, FM 17 SM 0504 Svenska staten har fr o m 2001 ingen nettoskuld alls. Vi har tvärtom ett plus på många miljarder. År 2005 var det över 80 miljarder. Men varför talar man då om statsskuld? Om man bara tittar på det staten lånat ser vi såklart en skuld. Vi lånar hela tiden pengar. Staten är alltid skyldig många miljarder och ska alltid vara det. Om staten inte lånade pengar skulle det nämligen betyda att vi inte använde de resurser som finns i samhället. Det vore detsamma som att ha pengar i madrassen. Och pengar som inte används gör oss inte rikare, utan tvärtom fattigare. Ja, statens kanske viktigaste uppgift i ekonomin är att hela tiden se till att de resurser som finns i samhället används. Om vi under några år sparar hundratals miljarder i en miljöfond, så måste ju de pengarna användas för att göra nytta. Staten lånar miljöfondens pengar och använder dem i olika satsningar. Först då gör fonden nytta. Därför påstår vi att den riktiga parollen för staten istället borde vara den här: Den som icke sätter sig i skuld blir aldrig fri. Politikers uppgift är att använda vår gemensamma förmögenhet för att göra livet bättre för alla. Eftersom vi inte bör sälja ut våra fasta tillgångar, dvs våra dagis, våra företag eller vår skog, så är det skillnaden mellan våra lån och våra finansiella tillgångar nettoskulden vi bör diskutera och kalla för statsskuld. Idag är den bortraderad. Den egentliga statsskulden är tredje kvartalet 2005 en statstillgång på +81 miljarder. För tio år sen, 1995, var den istället -440 miljarder. 36

Är staten satt i skuld? Men statsskulden har aldrig varit 1 400 miljarder och den svenska staten har aldrig varit bankrutt. Tvärtom har den hela tiden varit mycket rikare än de flesta andra länders stater. Nu kommer därför den viktiga frågan. Hur stor bör en statsskuld vara? statsskulden GÅR UPP OCH NER Varje år gör staten en budget. Den kan gå med minus, då får vi ett budgetunderskott. Den kan gå med plus, då får vi ett budgetöverskott. Om vi under flera år har underskott i budgeten innebär det att staten får en nettoskuld, dvs lånen blir större än de finansiella tillgångarna. Om staten under flera år har ett överskott minskar nettoskulden och blir ett plus. Det här är helt normalt. Vissa år ska staten ha underskott för att hålla igång ekonomin, andra år ska den ha ett överskott för att på det sättet bromsa ekonomin. Frågan om staten ska ha överskott eller underskott i sin budget handlar alltså om vad man vill att staten ska göra. Ska den rädda ekonomin de år det går dåligt eller inte? Ska den bromsa då ekonomin riskerar att bli överhettad (det har i och för sig inte hänt sedan slutet på 1980-talet)? FAKTA: Statens skuld består i huvudsak av att staten lånar av sina egna fonder och av den övriga offentliga sektorns förmögenhet. Bara en tredjedel av statens skulder består av lån man tagit från privatpersoner (statsobligationer) eller företag. Det märkliga är att borgerliga ekonomer tycker att staten inte ska ha överskott de år det går bra. Då vill man istället sänka skatterna så att mer pengar går till den privata sektorn. Samtidigt vill man att staten ska rädda banker och företag när det blir kris. Hela vår ekonomi hade kunnat haverera om inte staten hade gått in och räddat bankerna i början av 90-talet. Staten betalade kostnaderna för den fastighetskrasch som bankerna hade skapat åren dessförinnan. På något märkligt sätt verkar dessa ekonomer tycka att staten aldrig får bli rik men ändå alltid ska vara en räddande ängel när de privata företagen 37

Den rika offentliga sektorn går dåligt. Vi ser det på ett annat sätt. Vi tycker att den viktiga diskussionen är vad staten gör med sina pengar. Om vi får ett underskott för att vi satsat miljarder på ett militärt Jasprojekt tycker vi inte att det är ett bra underskott. Om vi istället fått ett underskott för att arbetslösa under några år ska ha en rimlig chans att omskola sig, tycker vi att det är vettigare. Den viktiga frågan är därför varför statsskulden uppstår. VAD BEROR STATSSKULDEN PÅ? Under hela 90-talet hävdade politiker ur alla läger att statsskulden berodde på vår trygghet. Vi hade helt enkelt för stor offentlig omsorg och för höga bidrag. Vi kan inte låna till våra bidrag, hette det. Men det var inte statens utgifter för omsorg och bidrag som exploderade under de värsta krisåren i Sverige. Visst ökade arbetslöshetskostnaderna under några år, men detta räcker inte som förklaring till statsskuldens ökning med några hundra miljarder under 90- talets första hälft. Nej, istället var det statens inkomster som minskade. Låt oss jämföra åren 1989 och 1995. 9. Statens (inkl AP-fonderna) inkomster och utgifter i fasta priser 989 1995 Skillnad Inkomster + 808 + 674-133 Vanliga utgifter - 522-516 - 6 Krisutgifter - 189-288 - 99 Saldo + 97-129 Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag 1990 och 1996. Statens vanliga utgifter, i form av allt från föräldrapenning till försvarsutgifter, var i stort sett oförändrade mellan 1989 och 1995. Däremot hade inkomsterna minskat med drygt 130 miljarder kronor! Det berodde på att Sveriges riksdag 1990 genomförde en skattereform, där inkomstskatten kraftigt sänktes för framförallt höginkomsttagare. 38

Är staten satt i skuld? Totalt förlorade staten 40 miljarder per år, enligt regeringens egen utredning. Eftersom också andra skatter sänktes förlorade staten ca 70 miljarder per år enligt tidningen Affärsvärlden. Resten av de minskade inkomsterna berodde på lågkonjunkturen som ledde till att staten fick in mindre skatt från företag och privatpersoner. Krisutgifterna är de speciella utgifter staten måste ta på sig när ekonomin går dåligt. Det handlade om arbetslöshetsersättningar, företagsstöd, räntekostnader på statsskulden med mera. De sänkta skatterna är en mycket viktig orsak till att staten under 90- talet hade underskott i sin budget. Skatterna har faktiskt minskat så mycket att vi under de fem första åren på 90- talet förlorade nära 400 miljarder i rena skatteintäkter. Och då har vi räknat bort effekten av att privata personer och företag hade lägre inkomster pga krisen. Vi gick från ett nettoöverskott till ett stort nettounderskott på några år. Men orsaken var alltså inte välfärdens höga nivå eller de höga pensionerna eller den dyra barnomsorgen. Orsaken var framförallt politiska beslut om minskade statliga inkomster. Det verkar alltså som om man egentligen inte oroade sig för statsskulden. Det var snarare ett svepskäl från ekonomer och politiker som egentligen visste bättre. De använde statsskulden för att motivera en politik de saknade bättre argument för. Resultatet har varit att de flesta svenskar under många år trott att staten är fattig och skuldsatt, fast ingenting varit mer felaktigt. I den här boken ska vi inte använda så mycket citat. Men ett vill vi dela med oss. Det kommer från Hans Tson Söderström, en moderat nationalekonom som 1995 gjorde en lång analys av statsskulden och krisen. (Ekonomisk debatt nr 3 1995). Han kom också fram till att statsskulden inte var det stora problemet. Däremot var det ett pedagogiskt instrument. Bara under hotet om statsfinansiell bankrutt förefaller våra politiker förmögna att genomföra det nödvändiga ekonomiska reformarbetet. Är statsskulden farlig? Det viktiga är vad man använder statens pengar till. De stora underskott den svenska staten hade i budgeten under 90- talet menar vi var både 39

Den rika offentliga sektorn bra och dåliga. I Sverige gick vi från ett överskott på 112 miljarder till -336 miljarder 1995. Säg att staten inte hade betalat ut arbetslöshetsunderstöd, inte givit barnbidrag, inte betalat bankkrisen och inte reparerat vägar eller byggt broar dessa år. Då skulle kanske budgeten något år sett bättre ut. Men hela samhället hade mått mycket sämre. Otryggheten hade gjort att konsumtionen hade minskat ännu mer och därmed momsintäkterna. Bankkrisen skulle ha lett till att småsparare förlorade ännu mer pengar. Utan offentliga byggen hade arbetslösheten ökat ytterligare. I en kris måste staten få en skuld. Det är själva poängen med statsskulden. Om vi inte hade upprätthållit de statliga stöden och utgifterna under krisåren så skulle vi ha slagit sönder samhället och skapat en dubbel kris. Men! Statsskulden var samtidigt onödig eftersom det var skattesänkningar för framförallt höginkomsttagare som skapade den stora delen av statsskulden. Visst hade vi haft ett mindre underskott i budgeten även utan dessa skattesänkningar men krisen hade blivit mycket mindre och kortvarig. Statsskulden var alltså nödvändig för att inte slå ut samhället. De mänskliga kostnaderna för arbetslöshet är mycket högre än de samhälleliga kostnaderna för en statsskuld. Men den var onödigt stor och skapade onödiga problem genom skattesänkningar för företag och höginkomsttagare. Sammanfattning: Sverige har aldrig haft en statsskuld på 1400 miljarder, som mest har skulden varit 440 miljarder. Sen 2001 har inte Sverige någon statsskuld alls. Statsskulden är en naturlig del i statens arbete. Staten blir fattigare de år man har underskott och rikare de år man har överskott i budgeten. 40

Gör statsskuldsräntan oss maktlösa? 5. Gör statsskuldsräntan oss maktlösa? Alla stater lånar hela tiden pengar. Alla stater har hela tiden en skuld. Det viktiga är skillnaden mellan vad en stat lånat och vad en stat har i finansiella tillgångar, den så kallade nettoskulden. Det är nämligen på den staten betalar ränta. När någon vill poängtera hur allvarlig statsskulden är brukar man peka på posten räntor på statsskulden. Det är alltid en mycket hög siffra, ofta större än kostnaderna staten har för sjukvård eller skola. Om vi bara betalar tillbaka statsskulden så försvinner den kostnaden, säger man. Detta är ett mycket bedrägligt påstående. Räntan på statsskulden ska nämligen jämföras med den offentliga sektorns kapitalinkomster. Den offentliga sektorn lånar pengar och betalar ränta. Offentliga sektorn lånar samtidigt ut pengar och får in avkastning på sitt eget kapital. Den egentliga räntekostnaden är alltså skillnaden mellan dessa två poster. Problemet är att bara den ena posten står i statsbudgeten. Det är räntekostnaden. Men den andra posten, kapitalinkomsterna, är gömd i andra delar av den offentliga sektorns budgetar. Vill man se kapitalinkomsterna måste man leta på olika ställen. Det är mycket sällan en vanlig väljare får se siffrorna sida vid sida. Men såhär ser det ut. Den offentliga sektorn hade 1990 ränteutgifter på 92 miljarder och kapitalinkomster på 108 miljarder. Alltså ett plus på 16 miljarder. 1995 hade man ränteutgifter på 129 miljarder och kapitalinkomster på 102 miljarder. Däremed ett minus på 27 miljarder. År 2005 hade man ränteutgifter på 52 miljarder och kapitalinkomster på 60 miljarder. Det handlar alltså inte om en kostnad netto utan om ett plus på 8 miljarder! Orsaken till att de verkliga räntekostnaderna är så pass mycket mindre än vad som normalt sägs i den politiska debatten är inte konstig. Eftersom den största delen av statens lån kommer från de olika statliga fonderna och 41

Den rika offentliga sektorn från den övriga offentliga sektorn, så betalar vi i praktiken ränta till oss själva. Pengarna går t ex från staten till statens fonder. Dessutom får vi ju kapitalinkomster på statens aktier, pengar och fonder. Räntekostnaden är därför aldrig så stor som det sägs i valdebatter. Genom åren har statens ränteutgifter och kapitalinkomster sett ut såhär. 10. Kapitalinkomster, ränteutgifter och kapitalinkomster, netto Miljarder kronor i fasta priser 100 60 K apitalinkomster 20 K apitalinkomster, netto -20-60 -100 R änteutgifter -140 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Källa: SCB, Nationalräkenskaperna 1980 96, N10 SM9701, Nationalräkenskaper 1995 2000, www.scb.se, Konjunkturinstitutet, Analysunderlag aug -97, mars 2002, Finansdepartementet, prop. 2001/02:100 bilaga 1. Siffrorna från 2002 till 2004 är prognos. Sammanfattning: Räntan på statsskulden har aldrig varit ett stort problem, inte ens de värsta åren på 90- talet. En stor del av räntan går tillbaka till oss själva. 42

Är den svenska staten rik jämfört med andra? 6. Är den svenska staten rik jämfört med andra? Låt oss för ett ögonblick återvända till Göran Perssons påstående att den som är satt i skuld är icke fri. 1995 hade han en skuld på 1 500 miljarder och tillgångar på 1 060 miljarder. Netto var summan -440 miljarder. Det året föreslog Göran Persson stora nedskärningar, skattehöjningar och sparpaket. Tre år senare, 1998 var skulden istället brutto 1 800 miljarder och nettot -400 miljarder. Då föreslog Göran Persson reformer, bl a maxtaxa och sänkta egenavgifter. Men inte var han friare med en bruttoskuld på 1 800 jämfört med en skuld på 1 500. Skillnaden var istället att ekonomin som sådan hade börjat växa. Fler fick jobb, statens inkomster ökade. Oberoende av statsskulden kunde Göran Persson nu föreslå reformer. Han var fri trots att han var satt i skuld eftersom statsskulden betalar sig själv när ekonomin som helhet går bättre. När detta skrivs har Sverige fått en regering som vill sälja ut stora delar av de statligt ägda företagen av ideologiska skäl. Man vill inte att den offentliga sektorn ska äga så mycket, utan tycker att det är bättre för samhället om mer ägs privat. Detta är en ideologisk ståndpunkt man kan ha respekt för och diskutera. Problemet är att det inte är så den presenteras. Utan regeringen säger att företagen ska säljas ut för att betala av på statskulden. Istället för att diskutera ideologiska, politiska val, förvandlas det hela till en teknisk fråga, en skuld som måste betalas. Vilket är djupt ohederligt. Alla stater i hela världen har statsskulder och lånar pengar. Ingen av dem kommer någonsin att betala statsskulden. Det skulle vara en fullständig katastrof. Det skulle innebära att staterna tog in tusentals miljarder kronor i skatteintäkter som sen inte användes utan bara stoppades i madrasserna, dvs sattes in på olika riksbankers konton. Huruvida en politiker är fri eller inte handlar om hur statsskulden har skapats. Fri eller ofri handlar om vilken politik man för. 43

Den rika offentliga sektorn 11. Offentlig nettoskuld 1995 I procent av BNP Belgien Italien Kanada USA EU-snitt Holland Österrike Spanien Danmark Island Nettoskuld Tyskland Storbrit. Frankrike Australien Sverige Japan Nettofordran Finland Norge -140-120 -100-80 -60-40 -20 0 20 40 Källa: OECD, Economic Outlook, nr 69, juni 2001. Det gäller alla länder. Låt oss titta på hur fri eller ofri svenska regeringen varit jämfört med andra länder inom EU. Sverige är det land inom EU som minst av alla behövt skära i den offentliga sektorn eller minska bidragen pga statens skulder. Sverige har faktiskt hela tiden haft mycket lägre skuld än andra länder. Se ovan Sveriges position det värsta året 1995. Om vi hade gjort en lista över världens minst skuldtyngda stater skulle Sverige alltså ha hamnat på fjärde plats. Bara Finland låg bättre till inom EU. Sverige är ett av de få länder som saknar statsskuldsproblem. Vi tillhör de länder i världen som vid sidan av Norge och Finland har det absolut största överskottet i offentlig ekonomi. Mycket större än i länder som 44

Är den svenska staten rik jämfört med andra? 12. Offentlig nettoskuld 2006 I procent av BNP Italien Belgien Japan Tyskland EU-snitt Frankrike USA Österrike Storbrit. Holland Nettoskuld Spanien Kanada Island Danmark Australien Sverige Nettofordran Finland Norge -100-80 -60-40 -20 0 20 40 60 80 100 120 140 Källa: OECD, Economic Outlook, nr 78. Tyskland, Danmark, Frankrike eller för den delen USA. 2006 ser situationen ut som ovan: Det märkliga med dessa siffror är inte att Sverige ligger så bra till. Det har vi gjort länge. Det märkliga är att politiker och ekonomer inte velat erkänna det utan påstått att vi är ett skuldtyngt problemland. Sanningen är alltså istället tvärtom. Trots landets goda offentliga ekonomi är ändå Sverige det land som genomfört den hårdaste åtstramningen av alla EU-länder. Sammanfattning: Sveriges nettoskuld har varit mycket lägre än EU-snittet under hela 90-talet. Idag har Sverige ett stort överskott. 45

Den rika offentliga sektorn Varför är STatsSkuldssiffror så olika? En av de svåraste sakerna som finns är att hitta statistik som stämmer mellan olika källor och organisationer. OECD räknar på ett sätt, Konjunkturinstitutet på sitt sätt, SCB på ett annat och EU:s statistiska kontor på ett tredje. Detta kan driva vem som helst som försöker jämföra mellan de olika instituten, till vansinne. Därför försöker vi jämföra mellan årtal så långt det går utifrån samma källa och inte blanda. Det viktiga är dock att studera trenderna och utvecklingen, inte de exakta siffrorna. För, som vi påpekat tidigare, ekonomi och statistik är inte även om dess företrädare ibland försöker påstå det någon exakt vetenskap. 46

Varför har staten budgetunderskott? 7. Varför har staten budgetunderskott? Statsskuld uppstår genom att staten under flera år har underskott i sin budget. Som vi tidigare diskuterat kan det bero på skattesänkningar som varit för stora eller på grund av en lågkonjunktur där skatteintäkterna blivit lägre. Slutligen kan det bero på ökade kostnader. I Sveriges fall handlade det om alla tre orsakerna när staten under 80- och 90-talen gick med underskott flera år. Man kan inte rakt av säga om det var rätt eller fel att ha så stora underskott. Den bedömningen måste bygga på vad som hade hänt om man inte haft underskott. Om staten 1992, när den svenska kronan föll med 25 procent och arbetslösheten sköt i höjden samtidigt som bankerna var på fallrepet hade beslutat sig för att inte gå med underskott så hade nog hela ekonomin rasat samman. I en del av de länder som stod i liknande situation som Sverige, t ex Finland, försökte man också minska budgetunderskottet mycket brutalare. För Finlands del innebar det att arbetslösheten några år steg ända till 20 procent! En sån sparpolitik sparar inget. Samtidigt: Hade inte de stora skattesänkningarna för företag och höginkomsttagare gjorts så skulle givetvis underskotten kunnat vara mindre. Detta vet naturligtvis regeringarna. Därför inleddes en höjning av skatterna igen redan 1993, så att man några år senare återigen fick balans i budgeten. 1995 gick staten inklusive socialförsäkringarna med ett budgetunderskott på -125 miljarder. Året därefter var det -50 miljarder. 1997 var underskottet nere i -20 miljarder för att så vända 1998 och bli ett överskott på +40 miljarder. Efter det har vi tagit in mer pengar än vad vi använt. År 2001 var överskottet hela +110 miljarder. År 2006 beräknas det till 80 miljarder. Det sammalagda budgetöverskottet mellan 1998 och 2008 beräknas till drygt 600 miljarder kronor! Det här är lite märkligt. Som vi visat i tidigare kapitel så har Sverige inte haft något egentligt 47

Den rika offentliga sektorn problem med statsskulden, framförallt inte om vi jämför med andra länder och ändå har staten dragit in mer pengar än vad man använt. Pengarna som tas in går till att amortera statsskulden heter det, men samtidigt har Sverige inte haft någon verklig skuld sen 2001. Det betyder att staten tar in pengar som inte används. De ligger i madrassen. Vilket ju kan verka märkligt för den som ser behoven ute i skolor eller på de stora sjukhusen. Ändå är det så. Statsskulden är betalad och budgeten har ett överskott. Faktum är att det i regeringens finansproposition 2001 svart på vitt stod att skulden var borta. Men det var nu inte något som basunerades ut. Tvärtom gjorde då finansdepartementet sitt bästa för att dölja det uppenbara. Det är nog många som tycker att detta med ekonomi och budgetar är en ganska tråkig sak. Torftigt och humorlöst. Därför tror man gärna att människor som sysslar med det också är just det. Humorlösa. I regeringens finansproposition visar det sig dock att finansministern har humor. I den står det nämligen att svenska staten har en nettoskuld på -3,7 procent av BNP. Det tycker vi är roligt skrivet. Negativ nettoskuld betyder ju plus. Staten har ingen statsskuld, men istället för att skriva det vilket vore en politisk sensation skrev man att staten har en negativ nettoskuld. Det mest genanta med det där är kanske ändå att inga medier och inga politiska reportrar förstod vad som stod. SVERIGES BUDGETUNDERSKOTT JÄMFÖRT MED EU:S Om man vill veta hur illa eller hur bra den svenska offentliga ekonomin varit så kan man jämföra med andra länder. Ett enkelt sätt är då att ta budgetunderskottet som andel av landets BNP. Då får vi denna bild för de senaste tjugofyra åren. (se nästa sida) Under de senaste tjugofyra åren har det svenska budgetunderskottet (= minus i diagrammet) bara varit större än genomsnittet för EU under fem år (1982, 1992 95). För perioden som helhet har Sverige haft en mycket bättre utveckling. Det är sant att den svenska kurvan ser mer dramatisk ut. Men det beror framförallt på att en kurva där man lägger ihop många länder 48

Avdelning 2. Rika och fattiga i Sverige

Rika och fattiga i Sverige 1. Hur rik är varje svensk? Om nu både nationen som helhet och även den offentliga sektorn är rik, så borde även vanliga medborgare vara relativt förmögna. Ändå är det mycket få som känner sig rika. Är det då kanske sant som f d finansminister Kjell-Olof Feldt har skrivit att landets stora problem är att det finns alltför få miljonärer? Ja, på sätt och vis. Det är nämligen extremt få som är rika i Sverige. Fast å andra sidan är rikedomen hos dessa få väldigt stor. För att hitta våra rika måste vi titta på förmögenhetsfördelningen i Sverige. Vi delar in befolkningen i tio lika stora delar. Då ser det ut såhär: 2 250 2 000 1 750 1 500 1 250 1 000 750 500 250 0 15. Förmögenhetsfördelning Miljarder kr -250 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e 10:e Tiondelar av befolkningen Källa: SCB, Förmögenhetsstatistik 2004. Den rikaste tiondelen hade 2004 nästan 2 100 miljarder i förmögenhet, medan de fattigaste var skyldiga nära 200 miljarder. Och de allra flesta hade ingen eller en mycket liten förmögenhet. Det finns de som hävdar att denna fördelning är naturlig och bara speglar det faktum att människor är olika. Om vi gör ett tankeexperiment så 52

Hur rik är varje svensk? hamnar vi i en helt galen värld. Låt oss säga att medellivslängden varierade på samma sätt som förmögenheterna varierar. Då skulle det se ut såhär: Tiondelar Livslängd 1:a -41 år 2:a -9 år 3:e - år 4:e - år 5:e 13 år 6:e 32 år 7:e 60 år 8:e 01 år 9:e 68 år 10:e 477 år En tredjedel av befolkningen skulle dö långt innan de föddes. Å andra sidan skulle en tiondel leva i nästan 500 år. Så ser en naturlig livsålder ut om man nu tycker att förmögenhetsskillnaderna i Sverige är naturliga. Ja, det är rentav mer absurt än så. Den rikaste procenten i Sverige skulle med en sån åldersrättvisa leva i 2 300 år. Det finns science fiction-författare och säkert några riktigt rika som drömmer om det där. Men hittills har våra kroppar satt stopp för det. Detta är naturligtvis en ren tankelek. Den viktiga lärdomen är att vara vaksam så fort någon kallar en utveckling naturlig eller självklar. Sanningen är att allt det vi människor gör med ekonomi, kultur och vårt samhälle också kan göras på andra sätt. Ett enkelt beslut kan fördubbla förmögenheterna hos några få. Ett annat beslut kan öka inkomsterna hos miljoner löntagare. Det är inte naturen som bestämmer det. Utan vi tillsammans. Nu är dessa förmögenhetssiffror inte riktigt rättvisande. I en förmögenhet ingår sånt som man inte kan leva av, som sitt hus. Om man tar bort allt sånt från uträkningarna och bara pratar om pengar, dvs finansiell förmögenhet, så blir fördelningen ännu värre. Hushållens totala finansiella förmögenhet uppgick tredje kvartalet 2005 till 2 300 miljarder (enligt finansräkenskaperna se även sidan 67). Men de undersökningar som studerar fördelningen mellan olika grupper har bara tagit hänsyn till en mindre del av de finansiella tillgångarna. Därför blir summan i nedanstående diagram inte lika med hushållens totala finansiella förmögenhet, men diagrammet visar hur ojämnt fördelad 53

Rika och fattiga i Sverige den finansiella förmögenheten är. Nio av tio svenskar hade ingen finansiell förmögenhet alls. Alla verkliga rikedomar, mätt som pengar, är därför samlade hos en tiondel av svenska folket. Vad betyder det? Jo, att 90 procent av svenska folket inte får någon del alls av hur förmögenheterna växer. De får ingen avkastning, de tjänar inget på aktier eller obligationer. Deras egna skulder är dessutom större än deras förmögenheter. 16. FINANSIELL NETTOFÖRMÖGENHET Miljarder kronor 600 500 400 300 200 100 0-100 -200-300 -400 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e 10:e Tiondelar av befolkningen Källa: SCB, Förmögenhetsstatistik 2004. De får det inte ett dugg bättre även om skatten på aktieutdelningar eller förmögenhet tas bort. De vann inget när arvs- och gåvoskatten avskaffades. Det är bara en liten del av svenska folket som tjänar på det. Sanningen om de rika i Sverige är alltså ungefär som Kjell-Olof Feldt skrev. De är alldeles för få. Skrämmande få. Vad han glömde berätta är att de få, samtidigt är extremt rika. 54

Hur rik är varje svensk? Sammanfattning: En mycket liten del av svenska folket har en mycket stor del av våra förmögenheter. Bara en av tio har ett stort finansiellt överskott. De flesta svenskar har istället större skulder än tillgångar. 55

Rika och fattiga i Sverige 2. Vilka är de rika? Ibland kan statistik förvåna även den som är aktiv i den politiska debatten och tror sig känna till hur det är. Vi är övertygade om att stora delar av det svenska folket tror att förmögenhetsskatten är ett stort problem. Det har ju skrivits spaltmeter om just denna skatt och den borgerliga regeringens vallöfte 2006 handlade om att ta bort den så snabbt det bara gick. Men även Göran Perssons regering har sänkt den skatten i flera steg. Även många journalister är nog därför djupt övertygade om att förmögenhetsskatten drabbar många och tror att den är ett problem för de flesta utom de allra fattigaste. Men om man tittar på vilka som är rika så förändras den bilden snabbt. Det är nämligen så att 96 procent av svenska folket inte har någon förmögenhet alls att deklarera! Det är bara fyra procent av det svenska folket som är så rika att de måste betala förmögenhetsskatt. En liten minoritet, mindre än en tjugondel av folket, har lyckats göra sitt problem till en av de stora politiska frågorna. Det är avslöjande. Speciellt när man vet hur många som drabbas av sjukdomar, stress och oro för hur man ska kunna klara vardagen. Inte ens var tjugonde svensk har en förmögenhet att skatta för. Men inte nog med detta. Titta en sekund på diagrammet på nästa sida. Här granskar vi bara de sista fem procenten, det vill säga de absolut rikaste i Sverige. Inte ens bland dessa rika är fördelningen jämn. Tvärtom den minst rika procenten har 35 miljarder, medan den rikaste procenten av svenska folket deklarerar för 373 miljarder kronor. Så nu har vi hittat de rika. I Sverige har två procent av svenska folket 550 miljarder i skattepliktig förmögenhet. Bara två procent av svenska folket äger nästan allt av det vi kallar verklig förmögenhet. Det är en mycket liten minoritet. Faktiskt är det bara 100 000 familjer som äger och kontrollerar förmögenheterna i Sverige. Eftersom en familjs förmögenhet i allmänhet är samlade hos mannen i denna vår ojämställda 56

Vilka är de rika? 17. Skattepliktiga förmögenheter Miljarder kronor 400 350 300 250 200 150 100 50 0 0-95 96:e 97:e 98:e 99:e 100:e Hundradelar av hushållen Källa: SCB, Skatter och taxerade inkomster 2003 HE 22 SM 0501. Uppgifterna avser år 2003. värld, innebär det att 50 000 män kontrollerar det mesta av våra förmögenheter. Det är lika många som får plats på en större fotbollsarena. Fler är inte de rika. DE RIKA BLIR ALLT RIKARE Utvecklingen visar dessutom att detta lilla fåtal blir allt rikare. Ser vi på utvecklingen sen år 1978 för den allra rikaste procenten i Sverige så gäller följande: Under 20 år har den allra rikaste hundradelen av hushållen lagt beslag på en allt större andel av de samlade förmögenheterna. Rikedomen koncentreras. Det är inte så konstigt. Om bara några få procent äger nästan allt, ja då är det givetvis bara några få procent som får del av förmögenheternas tillväxt. De som inte har någon förmögenhet får därför se skillnaden mellan sig själva och de rika växa hela tiden. Men även de som är lite rika får bit för 57

59 Vilka är de rika?

Rika och fattiga i Sverige 3. Har svenska arbetare blivit kapitalister? En av de stora förändringarna under de senaste tjugo åren är att fler blivit aktieägare. Ibland kan man läsa att alla arbetare idag också är kapitalister eftersom alla äger aktier. Detta är dock inte riktigt sant. Nio av tio svenskar äger inga eller mycket få aktier. I diagrammet nedan är nio av tio svenskar samlade i den minsta kolumnen längst till vänster. 19. Fördelning av aktieförmögenheter (%) 80 70 60 50 40 30 20 10 0 0-90:e 91-95:e 96-99:e 100:e Hundradelar av hushållen Källa: SCB, Minskade vinster 2001, Kapitalvinster och kapitalförluster, Förmögenhet, Rapport 2003. Nittio procent av de svenska hushållen äger 2,5 procent av alla aktier. Resten ligger hos den rikaste tiondelen i Sverige. De har 97,5 procent av alla aktier! 60

Har svenska arbetare blivit kapitalister? Men även denna uppdelning är för grov. Tittar vi närmare på de sista tio procenten visar det sig att bara en procent, den allra rikaste procenten, har över 72 procent av alla privata aktieförmögenheter! Nu är det visserligen sant att en arbetare eller tjänsteman i första hand inte har köpt aktier i företag utan andelar i fonder som i sin tur köpt aktier i företag. Men även om vi lägger in såna fonder får vi en djupt orättvis ägarbild. Då äger 90 procent av svenska folket bara 20 procent av alla aktier. Den rikaste tiondelen äger 80 procent! VAD ÄR EN KAPITALIST? Den här statistiken gör att man enklare kan förstå hur fel det är när debattörer försöker jämställa arbetare och tjänstemän med kapitalister, bara för att de förra har några fondandelar eller har köpt några aktier i Telia eller Ericsson. Om du äger aktier för 20 000 kr och får en aktieutdelning på 2 3 procent så ger det dig bara ca 400 kr i inkomst. Det vill säga mycket mindre än vad en bra löneförhandling kan ge. Men om du äger aktier för 20 miljoner kronor så betyder aktieutdelningen enormt mycket för din årliga inkomst. Aktieutdelningen motsvarar då en årslön och det är först då man kan börja kalla en människa för kapitalist. Skillnaden mellan en arbetare och en kapitalist är inte om man äger aktier eller annat kapital, utan hur mycket man äger. Det är först när man har en riktigt stor kapitalförmögenhet som ens liv styrs av hur bra det går för kapitalet. Det är först då man själv blir fri från arbetet, fast det kanske snarare borde heta att man blir fångad av kapitalet. Det märkliga med riktigt rika personer är ju att de jagar mer pengar hela tiden. En miljardär kämpar gärna för att få ytterligare en miljard i bonus och optioner. Ändå vet alla att ingen människa kan konsumera upp en sån rikedom. Skillnaden mellan en arbetare och en kapitalist handlar därför om vad man själv identifierar sig och sitt liv med. En kapitalists uppgift är att förmera kapital. Att få mer pengar är ett självändamål. En kapitalist är en människa som blivit personifierat kapital, dvs målet och framgången mäts i hur mycket mer kapital som kan samlas. 61

Rika och fattiga i Sverige En löntagare måste istället mäta sig själv och sitt liv i vad hon/han faktiskt gör på jobbet. Om man gör nytta, om man utvecklas, om man får mer i lön och kan förbättra sin vardag. Löntagare och kapitalägare har alltså olika behov, olika mål och olika sätt att mäta framgång i yrkeslivet. Det är en viktig skillnad. De som äger kapital kan nämligen bli rikare, det vill säga få ännu mer kapital, även om löntagarna inte får det bättre. Inte alltid och inte långsiktigt. Men ofta och på kort sikt. Och kapitalet har ofta en mycket kort sikt. Över nittiofem procent av svenska folket lever i huvudsak på sin lön. Bara några få procent kan leva på sitt kapital. Där finns skillnaden mellan att vara kapitalist eller löntagare. Och det är den skillnaden som gör att de faktiskt också har olika behov vad gäller politiken och ofta olika ideologi om vad som är viktigt och rätt. Sammanfattning: En tiondel av svenska folket äger mer än nittio procent av alla aktier. Påståendet att vi alla idag är aktieägare och kapitalister är helt enkelt inte sant. 62

Vad är hushåll? 4. Vad är hushåll? Det vi nu har gjort i några kapitel, att dela upp rikedomarna på olika delar i samhället, är något man alltför sällan gör i den vanliga debatten. Istället brukar det låta ungefär såhär när en nationalekonom talar och refereras i tidningar: Hushållen får det bättre. Eller: Hushållen sparar mer. Eller: Hushållen lånar mer. Det kan också heta att aktiesparandet lönar sig för hushållen eller att börsuppgången gynnar hushållen. Problemet är att ordet hushåll helt enkelt är förrädiskt. För hushåll är ju vi alla. Alla ingår i ett hushåll även om vi så är ensamstående. Men alla tjänar ju inte på börsuppgångar. Alla sparar inte. Hushåll är ett ord som oftare används för att dölja den ojämlika utvecklingen i samhället än för att förklara den. Låt oss repetera från föregående kapitel. Av de svenska hushållen är det bara vart tionde som äger aktier i betydande mängd och bara vart tjugonde hushåll har en förmögenhet. 63

Rika och fattiga i Sverige Det är bara när man slår ut rikedomar och aktieägande på alla hushåll som man kan få fram om till exempel en börsuppgång gynnar alla. I själva verket menar vi att detta är beviset på att Sverige idag, efter ett helt århundrade av politisk kamp för ökad jämlikhet och rättvisa, fortfarande är ett klassamhälle. Några få hushåll äger Sveriges förmögenheter. Olikheterna mellan olika hushåll är betydligt större än likheterna. Den stora gruppen av hushåll har helt andra behov än den lilla delen hushåll som har förmögenheter. Klasskillnaderna handlar om huruvida man äger eller inte äger förmögenheter. Det är den skillnaden som gör att en del nästan automatiskt blir rikare medan andra står still eller rentav blir fattigare. Trots att landet som helhet faktiskt varje år blir rikare genom att vår BNP stiger. Vi ser det här som ett politiskt och ekonomiskt misslyckande. Ännu mer så eftersom utvecklingen blivit sämre de senaste tjugofem åren. Hushåll finns inte. Det är ett ord som döljer. Däremot finns klasskillnader. Rika och fattiga. Sammanfattning: Begreppet hushåll används ofta för att dölja de stora skillnaderna mellan olika inkomstgrupper. Att hushållen fått det bättre säger inget om vilka som gynnats eller missgynnats av en politik. 64

Rika och fattiga i Sverige som skulle behöva omfördelas för att alla ska ha samma inkomst. Utvecklingen under de senaste 35 åren kan du se i diagrammet på förra sidan. Sen 1981 har en mycket dramatisk förändring skett. Då räckte det med att knappt 22 procent eller 207 miljarder omfördelades. 1999 behövdes över 30 procent i omfördelning eller 288 miljarder. Problemet med att de rika i Sverige har mycket mer pengar än andra, har alltså ökat markant sen 1981. Under 2000-talet såg vi i början en viss utjämning, men den berodde mest på att kapitalinkomsterna sjönk efter börsens IT- krasch. De allra sista åren har skillnaderna börjat öka igen i takt med att kapitalinkomsterna för rika också ökat. Vi är nu i en situation som är värre än den var 1972... Sammanfattning: Ojämlikheten i Sverige har ökat betydligt de senaste trettiofem åren. Om vi vill skapa ett rättvist, jämlikt samhälle måste vi idag omfördela mycket mer pengar än vi behövde göra förr. 66

Hur blev de rika rikare? 6. Hur blev de rika rikare? Idag är det lätt för den som är rik att bli ännu rikare. Tidigare var det den offentliga sektorn som blev rikare. Våra stora pensionsfonder, AP-fonderna, är ett exempel på det. Där finns idag över 750 miljarder samlat. Men de senaste tjugo åren är det framförallt den privata sektorn som blivit rikare. Det är en stor politisk förändring eftersom en rik offentlig sektor kommer alla till del, medan en privat rikedom är extremt ojämnt fördelad. Ändå är det den politik vi valt. Och detta är resultatet: Från att ha varit ett land där de privata finansiella förmögenheterna stod stilla har Sverige blivit ett land där de kan växa med hundratals miljarder under ett år. Diagrammet visar hur många miljarder som hushållen har år från år. 21. Hushållens finansiella förmögenhet 1970 2005 Miljarder kronor i fasta priser 3 000 2 800 2 600 2 400 2 200 2 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000 800 600 400 200 0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Källa: SCB, Finansräkenskaper, FM 11 SM0001, FM 11 SM0401, FM 17 SM0504. Det saknas uppgifter för åren 1971 74 och 1976 79, här har vi gjort en interpolering. 67

Rika och fattiga i Sverige Det är finansiella tillgångar, alltså pengar, aktier och obligationer, minus de lån man tagit. Det här är tillgångar man kan växla in omgående och använda. Före 1980 hade hushållen en liten finansiell förmögenhet, det var svårt att bli rik fram till 1980. Sen växte de finansiella förmögenheterna snabbt. De rika hushållen kunde öka sin förmögenhet med 100 miljarder kronor på bara något år! Det här berodde på systemskiftet som bl a gjorde det möjligt att låna upp pengar till spekulation på ett helt nytt sätt i Sverige. Rika människor kunde fördubbla sina förmögenheter genom att spekulera i aktier, valutor eller obligationer. Samtidigt steg vinsterna i företagen vilket gav extra skjuts åt förmögenhetstillväxten hos de som äger. Men som du kan se så avstannade uppgången plötsligt 1990. Förmögenheterna minskade, spekulationsbubblan sprack, vi fick en bank- och fastighetskrasch och man var tillbaka till samma läge som några år tidigare. Om vi då hade lärt oss vår läxa, ändrat politik, minskat förmögenhetstillväxten och spekulationen för att istället satsa på offentlig rikedom skulle mycket ha varit vunnet. Istället har politiken varit precis tvärtom. Efter krisen i början på 90-talet har de finansiella förmögenheterna ökat ännu mer! Det har varit lättare än nånsin att privat bli rik i Sverige! Nästa gång vi fick en snabb nedgång i förmögenheternas utveckling, 2002, hände samma sak. Politiken kom att handla om sänkta skatter på kapital och förmögenheter och inte om ökad utjämning. LÄTT FÅNGET LÄTT FÖRGÅNGET? Ibland kan man som svar på den stora finansiella förmögenhetsutvecklingen för de rika hushållen få höra att det inget betyder, då det är luftpengar. Börsen går upp och börsen går ner. Lätt fånget är lätt förgånget. Men det är inte riktigt så kapitalismen fungerar. Den som under en kort period får uppleva att han eller hon blir miljardär genom en bubbla kan omvandla en stor del av bubbelrikedomen till fast egendom. Många av de IT miljardärer Sverige såg i mitten av 90-talet har inte slutat som fattiga bidragstagare, utan tvärtom som rika miljonärer med hus i Schweiz och en tryggad privat rikedom. Dessutom används de väldiga luftförmögenheterna av kapitalägare 68

Hur blev de rika rikare? för att skaffa sig makt. Stiger värdena snabbt försöker man skaffa kontroll över andra säkrare företag. Det är därför inga kapitalägare vågar stå helt utanför en bubbeluppgång, även gamla industriägare följer med i spekulationsrace för att inte riskera att bli omsprungna av andra nyrika. Allt kapital kan helt enkelt omvandlas till makt. Även luftkapital. Men vem får betala när krascherna kommer och bubblorna pyser ut? Gång på gång har det varit de som inte äger. Skattebetalarna, löntagarna, de anställda. Samhället som helhet kan inte luta sig tillbaka och filosofiskt säga lätt fånget lätt förgånget när en börs rasar eller när bankerna hotar att gå omkull. Kapitalägarna försöker hålla uppe börskurserna genom att minska personalen eller pressa lönerna. De anställda får betala med nedskärningar när en ny företagsledning försöker vända företagets värdering på marknaden. Staten får betala genom ökade arbetslöshetskostnader och krisstöd till företag. I Sverige har vi sett det här flera gånger. Bankkraschen i början av 90-talet fick småsparare och löntagare betala genom att bankerna tilläts ha enorma ränteskillnader mellan in- och utlåning. Efter några år var bankerna lönsamma igen. Dessutom gick staten in och garanterade hela banksystemet under några år. Börsnedgången 2000 fick de anställda betala genom avskedanden och nedläggningar samtidigt som samhället pumpade in miljarder kronor i börsen genom bl a pensionsreformen för att försöka hindra ett ännu kraftigare börsfall. Pengar som sedan minskade kraftigt i värde. I en ekonomi där rikedomen framförallt går till den privata sektorn kommer det förvisso att vara så att förmögenheterna kan åka jojo i ett diagram. Men det stora problemet är att det är de som inte äger som hela tiden får betala kostnaderna för det kasinot. DEN HEMLIGA RIKEDOMEN På senare är finns det ett nytt problem med all statistik om våra rika. De nedgångar man kan se vissa år kanske inte berättar hela sanningen - eftersom en allt större del av de rikaste svenskarnas förmögenheter - har lämnat landet. Det här är något som inte finns registrerat, men genom ett visst detek- 69

Rika och fattiga i Sverige tivarbete kan man komma en bit närmare sanningen. Sedan 1991 har det varit möjligt för rika att flytta kapital ut ur Sverige utan kontroll. Då avvecklades valutakontrollen helt. Skatteverket skriver i en rapport: Sedan avregleringen av finansmarknaderna har de oredovisade utlandssparandet ökat lavinartat, vilket pekar på en utflyttning av kapital. (Källa: Dagens Industri 4/10-06.) Hur stort vet man inte, det man vet är att det sparats ungefär 650 miljarder de senaste tio åren, men bara 350 av dem har dykt upp i deklarationer i form av minskade lån eller ökat sparande. Resten kallas oförklarat sparande. På samma sätt har man registrerat ett oförklarat valutautflöde dvs ett utflöde som inte handlar om köp från företag eller personer, på totalt 450 miljarder sen 1992. Om vi förutsätter att de pengar som flyttats ut också vuxit som ett sparande i Sverige så kan summan gömd rikedom vara så mycket som tusen miljarder mer än vad man kan se i aktuell svensk statistik. Sen valutakontrollen försvann är det helt enkelt svårt att se exakt hur mycket rikare våra rikaste personer blivit. (För det är mest de riktigt rika som har möjlighet att enkelt flytta kapital och placera utomlands.) Det finns ett radikalt förslag från borgerliga ekonomer om vad man ska göra åt det här problemet. Nämligen sluta räkna förmögenhet överhuvudtaget, dvs sluta att deklarera den. Det är också en reform som kan införas om förmögenhetsskatten verkligen tas bort av den borgerliga regeringen. Det förändrar ju inte faktum: Sverige är ett land med en orimligt stor rikedom hos en liten del av befolkningen. Men det gör det lättare för politiker och ekonomer att låtsas som om problemet inte finns. Sammanfattning: De rika har blivit rikare framförallt genom börsuppgångar, valutaspekulation och ökande vinster. Samtidigt har detta gett de rika ny makt och inflytande över ekonomin och politiken. 70

71 Hur blev de rika rikare?

Rika och fattiga i Sverige 7. Vad tjänar varje svensk? För de flesta svenskar handlar rikedom och fattigdom inte om en förmögenhet, vilket vi sett i tidigare kapitel. Istället är det de vanliga inkomsterna från lön och bidrag som avgör hur vardagen kan se ut. Men även här är Sverige ett land med stora skillnader. Om man delar in Sveriges hushåll i olika tiondelar, kan man se hur fördelningen ser ut. 22. Fördelning av faktorinkomst Miljarder kronor 450 400 350 300 250 200 150 100 50 0 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e 10:e Källa: SCB, Inkomstfördelningsundersökningen 2004, HE 21 SM 0601, KI, Analysunderlag aug 2006. Det visar sig då att de 30 procenten fattigaste bara tjänar 73 miljarder tillsammans. De flesta av dem står utanför arbetsmarknaden (de är arbetslösa, sjuka eller pensionärer). De därefter kommande 20 procenten låginkomsttagare tjänar ca 150 miljarder per år. De tio procenten rikaste tjänar dock 410 miljarder varje år. Det är höginkomsttagarna. Om vi gör ett diagram över dessa inkomster (de kallas faktorinkomster) så ser vi fördelningen i hela samhället. (Diagrammet ovan.) De högavlönade har faktiskt 32 procent av alla inkomster, trots att de bara är en tiondel av befolkningen. 72

Vad tjänar varje svensk? Normalsvenskarna, dvs de i mitten (stapel 5), tjänar drygt 300 miljarder mindre än de tio procenten som tjänar mest varje år! Nu är detta en fördelning som inget samhälle kan leva med. Det skulle innebära att tre tiondelar av befolkningen svalt. Därför finns det skatter och bidrag. Staten tar in pengar från dem som har mest och ger till de som har minst. Alla svenskar betalar skatt, men alla får olika mycket tillbaka. Det vi sen har att röra oss med efter att skatter och avgifter är betalda kallas disponibel inkomst. Eller med andra ord pengar i plånboken. 23. Fördelning av disponibel inkomst Miljarder kronor 300 250 200 150 100 50 0 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e 10:e Källa: SCB, Inkomstfördelningsundersökningen Tiondelar av hu 2004, hållen HE 21 SM 0601, KI, Analysunderlag aug. 2006. Men även här är fördelningen mycket ojämn. (Diagram ovan.) Den bäst betalda tiondelen av hushållen har 290 miljarder att spendera efter skatt. Den tiondelen som befinner sig i mitten av inkomstfördelningen har ca 110 miljarder och den fattigaste tiondelen bara 50 miljarder. Sammanfattning: Inkomstskillnaderna i Sverige är stora. Om vi inte utjämnade dem genom skatter och bidrag skulle en tredjedel av befolkningen svälta. Men även efter den utjämning vi gör idag är skillnaderna mycket stora. 73

Rika och fattiga i Sverige 8. Manssamhället Det finns idag en gemensam officiell politik inom nästan alla länder, nämligen att ingen ska vara diskriminerad på grund av sitt kön. I praktiken innebär det att ingen kvinna ska bli diskriminerad på grund av sitt kön. I de allra flesta fallen handlar könsdiskrimineringen om att kvinnor har det sämre. Det är extra tydligt när det gäller rika och fattiga. Män är rikare än kvinnor. Kvinnor har sämre inkomster. Kvinnor har mindre förmögenheter. Detta är i sig ett nederlag för varje parti och rörelse som säger sig stå för jämlikhet och vara mot könsdiskriminering. Ännu värre är att utvecklingen under de senaste tjugo åren gått åt fel håll. Könsskillnaderna har ökat inte minskat. Om vi lägger ihop könens olika förmögenhet syns skillnaderna ännu tydligare. Sveriges kvinnor hade förmögenheter på 1 500 miljarder kronor 2004, 24. Totala förmögenheten kvinnor och män Miljarder kronor 2 250 2 000 1 750 1 500 2004 2000 1997 2000 2004 1 250 1 000 1997 750 500 250 0 Kvinnor Män Källa: SCB, Förmögenhetesstatistik 2003 och 2004. 74

Manssamhället medan männen hade 1 500 miljarder kronor. Män har helt enkelt större förmögenheter än kvinnor. Detta är egentligen märkligt. Män lever ju kortare tid än kvinnor och kvinnor borde därmed rent statistiskt sett ha kunnat jämna ut det här genom arv mellan generationerna. Rika änkor borde minska könsdiskrimineringen statistiskt sett. I själva verket antyder statistiken att det finns en könsfördelning av arven också, på något sätt får män mer som arvtagare trots att våra arvslagar formellt är könsneutrala. Men förmögenhetsfördelningen handlar också om att rika män i sina liv har positioner som gör att de enklare kan föröka sin förmögenhet än rika kvinnor. En enkel statistik över vilket kön våra beslutsfattare i näringslivet har, antyder förklaringen. Av 200 chefer i stora börsbolag är endast sju kvinnor. Av landets femtio rikaste personer är bara tio kvinnor (Veckans Affärer, april 2002). När det gäller rikedom och makt över företag är könsdiskrimineringen helt enkelt bedövande. Men även när det gäller ersättningen för arbete fortgår ojämlikheten. VARFÖR HAR KVINNOR LÄGRE LÖN? I Sverige är samtliga partier, samtliga arbetsgivarorganisationer och samtliga fackföreningar eniga i att man ska ha lika lön för lika arbete. Men resultatet av denna samsyn har inte blivit att kvinnor kommit ifatt männen. Tvärtom. Mellan 1975 och 1983 ökade kvinnornas relativa arbetsinkomster kraftigt och de lyckades komma upp i nästan 82 procent av männens inkomster. Det berodde framförallt på en lång kamp från kvinnor att inte acceptera lägre betalt för de jobb de gjorde än män. Den största delen av den kampen fördes inom offentlig sektor, där kvinnor framförallt dominerade. Men sen vände utvecklingen, kvinnors arbetsinkomst sjönk jämfört med män, även under den andra delen av 80-talet då inkomsterna generellt steg och då ekonomin gick bra. De goda tiderna kom mest män till del. Men även de dåliga krisåren på 90-talet drabbade kvinnors arbetsinkomster hårdare. Det sker en återhämtning av kvinnornas löner i slutet av 90-talet, men fortfarande har vi inte nått ens den nivå som gäldle 1982. Och just nu går kurvorna åt fel håll igen. 75

Manssamhället Varför är det såhär? Det enkla svaret är att ord som jämställdhet och lika lön bara är vackra ord som i praktiken inget betyder. Vill man vara elak kan man säga att vårt samhälle använder dessa ord för att slippa genomföra dem. Och varför skulle man inte vara elak? Ett annat sätt att visa könsskillanderna är att att räkna om procent till kronor. Då ser man hur mycket den lägre arbetsinkomsten betyder för kvinnor i snitt. År 1996 var det 59 000 kr. Åtta år senare var det 68 000 kr. Några procent blir plötsligt väldigt mycket pengar. Om man betänker att en normal lönerörelse på 2000- talet har handlat om några procent per år, dvs oftast fem- sexhundra i månaden, så förstår man vilket avstånd det fortfarande är mellan män och kvinnor. Räknar vi på vad det skulle kosta om både den offentliga och den privata sektorn omgående införde lön som gav kvinnor samma arbetsinkomst som män, så blir summorna stora. För offentliga sektorn handlar det om 26. Kvinnors förlorade arbetsinkomst jämfört med mäns År 1980 2004 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0 1980 1985 1990 1995 2000 Källa: SCB, Inkomstfördelningsundersökningen 2004, HE 21 SM 0601. 77

Rika och fattiga i Sverige 35 miljarder i ökade kostnader per år. För den privata sektorn om hela 68 miljarder. Könsperspektivet är lika viktigt som klassbakgrund när man diskuterar ojämlikheten i Sverige. De flesta frågor som gäller låginkomsttagare och höginkomsttagare innehåller i sig ett könsperspektiv. Kvinnor är den stora gruppen låginkomsttagare. Om vi t ex diskuterar semestrar i Sverige, så borde det vara könsneutralt. Alla löntagare har ju lagstadgad rätt till semester. Men när LO granskade semesterutvecklingen visade det sig att det finns ett klassperspektiv. Men det finns också ett könsperspektiv, ja klass och kön syns i fråga efter fråga. Klassamhället visar sig i att var fjärde LO-medlem år 2000 varken hade tillgång till fritidshus eller råd att åka på semester. Motsvarande siffra för Saco-medlemmar var 7 procent. Könssamhället visar sig i att varannan ensamstående kvinna med barn inte kunde ta semester eller hade något fritidshus att låna eller besöka. Klassamhället visar sig i det faktum att LO-medlemmarna är mycket sjukare än högre tjänstemän. Det gäller såväl stress och utbrändhet som värk, skelettsjukdomar etc. Könssamhället visar sig i det faktum att av LO-kvinnorna är 31 procent någon gång långvarigt sjuk mot 25 procent av männen. Klassamhället visar sig i att den rikaste tiondelen i Sverige i lön tjänar sex gånger så mycket som den fattigaste tiondelen (673 000 mot 115 000 kronor). Könssamhället visar sig i att de som har dessa låga löner framför allt är kvinnor. Inget parti eller ekonom vågar på allvar ställa sig upp och hävda att orättvisorna är naturliga. Så långt har vi kommit i den allmänna politiska diskussionen. Mycket få driver offentligt åsikten att kvinnor bör ha det sämre än män. Ändå fortsätter diskrimineringen. Orden om ökad jämställdhet blir en dimridå för det som verkligen sker SAMMANFATTNING: Kvinnor är fattigare än män. Könsperspektivet går igen i de flesta frågorna, i de flesta ekonomiska situationerna är kvinnorna förlorare. Trots att vi lever i ett land som internationellt gjort sig känt som jämställdhetens företrädare så har utvecklingen gått åt fel håll de senaste tjugo åren. 78

79 Manssamhället

Vilka är de fattiga? stöd från samhället så att de ändå får en dräglig inkomst. Hela vårt system av bidrag syftar till detta. Alla ska ha rätt att leva ett drägligt liv även om man under kort eller lång tid har för dåliga inkomster. Samtidigt är det viktigt att bidrag inte får bli fattigvård. Sådana system skapar gärna en permanent underklass. Därför har vi i Sverige ett system där alla medborgare någon gång under livet får tillgång till olika bidrag. Bidrag är en rättighet och inte en gåva. Ett exempel är att alla barn får barnbidrag och att alla deltar i den allmänna sjukförsäkringen oberoende av om man är rik eller fattig. Därför betalar också alla medborgare som har en inkomst skatt. Inte bara de rika. Tanken är att alla ska ge pengar till tryggheten och att alla ska få samhällets stöd. Men självklart visar ändå fördelningen av bidragen klasskillnaderna i Sverige. Såhär ser ett diagram ut på hur stor del varje tiondel av hushållen får i bidrag. Observera att hit räknas inte pensioner. Den fattigaste tiondelen av hushållen är till 51 procent beroende av olika former av bidrag (t ex barnbidrag, bostadsstöd, socialbidrag), medan bidragen för den rikaste procenten bara är 2,9 procent av inkomsten. 28. Andel bidrag av inkomsten 60 50 40 30 20 10 0 1:a 2 a 3:e 4:e 5:e 6:e 7:e 8:e 9:e 10:e Tiondelar av hushållen Källa: SCB, Inkomstfördelningsundersökningen 2004, HE 21 SM 0601. 81

Rika och fattiga i Sverige 10. Varför blir de fattiga fattigare? I de föregående kapitlen har vi återkommande påpekat att utvecklingen de senaste tjugofem åren har gått åt fel håll. Men varför har det blivit så? Vi menar att grundorsaken till utvecklingen är att de flesta ekonomer och även de flesta partierna har hävdat att den offentliga sektorn i Sverige måste bli mindre. En del de borgerliga partierna anser att en mindre offentlig sektor är bra för samhället. Andra socialdemokraterna och vänsterpartiet menade sig vara tvingade till det på grund av den ekonomiska krisen. Vi hävdar att bägge orsakerna är felaktiga, vi tror inte att en liten offentlig sektor är bättre för ekonomins utveckling tillväxten. Vi tror inte heller att den ekonomiska krisen var sån att situationen blev bättre av nedskärningar och sparpaket. Den ekonomiska politiken var kontraproduktiv, dvs den ökade problemen istället för att lösa dem. Rättare sagt, den ökade problemen för en del av samhället och löste dem för en annan del. Låt oss avsluta denna avdelning Rika och fattiga med att diskutera grundorsaken till att utvecklingen har gått åt fel håll. DEN OFFENTLIGA SEKTORN ÄR DEN FATTIGES RIKEDOM Den offentliga sektorn i Sverige har varit det instrument som använts för att utjämna skillnaderna och orättvisorna i samhället. Genom den offentliga sektorn har vi finansierat en relativt rik och jämställd utbildning. Genom den offentliga sektorn har vi skapat en trygghet som gällt även den fattige vid sjukdom och arbetslöshet. Genom den offentliga sektorn har vi drivit en politik för jämställdhet. Dagisutbyggnaden och skapandet av offentliga jobb inom vård och omsorg har inneburit en dramatisk förändring av kvinnors rätt och möjlighet till arbete och egen inkomst jämfört med för femtio år sen. Genom den offentliga sektorn har vi utjämnat inkomstskillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare, men också mellan olika perioder i livet. Barnfamiljer får ett större stöd än ensamstående osv. Vill man uttrycka det poetiskt kan man säga att den offentliga sektorn är den fattiges rikedom. 82

Varför blir de fattiga fattigare? Just därför är det så oerhört viktigt vad staten och den övriga offentliga sektorn gör. Om man minskar eller ökar bidragen. Om man minskar eller ökar investeringarna. Om man sänker eller höjer skatterna. Varje sån åtgärd får direkt effekt på om vi ska få fler fattiga i Sverige. DET GÅR INTE ATT SKÄRA NER RÄTTVIST? En av de viktigaste orsakerna till den orättvisa utvecklingen är nedskärningar inom den offentliga sektorn. Det är nämligen omöjligt att spara rättvist. Sänker man socialbidraget, vilket gjorts, så drabbar det bara de fattiga, inte de rika. Den rike får ju mycket sällan socialbidrag. Inför man avgifter på vård, skola och omsorg så slår det mycket hårdare på den fattige än det gör på den rike. Den rike har ju kontantmarginal och ett läkemedel för några hundra kronor betyder inte så mycket i dennes ekonomi. För en ensamstående kvinna med barn kan samma läkemedel stå för många procent av månadens lön. På samma sätt är skatteförändringar något som direkt slår olika på olika grupper. Om man sänker den statliga inkomstskatten så ger det inte alla mer i plånboken. De allra flesta svenskarna betalar nämligen ingen statlig inkomstskatt, de tjänar för lite. Dessutom, sänker vi skatten med 2 procent så ger det den som tjänar 25 000 kronor i månaden ca 6 000 kr mer i plånboken varje år. Men den som tjänar 40 000 får 9 600 kronor. Inte ens bland de som betalar skatt är en sån reform neutral. De flesta av de olika nedskärningarna och skattejusteringarna som gjorts sen 1982 har den här karaktären. Även en sådan sak som momshöjningen 1990 slog olika. För en fattig barnfamilj går en mycket stor del av inkomsten till mat och kläder. En höginkomsttagarfamilj köper kanske bättre och dyrare mat och kläder, men har ändå kvar pengar i plånboken när månaden är över. För den fattige blir därför momshöjningen en stor procent av utgifterna, medan den för den rike står för en mindre del. Orättvisan ökar därför. Vår poäng är att det inte behöver vara så. Man kan lika väl genomföra skattejusteringar som utjämnar i samhället, som man kan göra såna som ökar skillnaderna. Man kan höja bidrag för fattiga och höja de offentliganställdas låga 83

Rika och fattiga i Sverige löner och finansiera det hela genom att låta den rika delen av samhället stå för en större del av kostnaderna. Men man kan inte göra något av detta om man samtidigt tycker att den offentliga sektorn ska bli mindre, att skatterna och bidragen ska vara lägre. TJUGO ÅR AV BAKLÄNGESPOLITIK Om någon för tjugofem år sen skulle ha velat åstadkomma den utveckling vi har haft så skulle denne varit tvungen att presentera följande program: BNP i landet ska stiga från 1 630 miljarder till 2 720 miljarder, dvs med 1 090 miljarder, vilket är nästan 105 000 kronor per person. En tiondel av befolkningen ska få det mycket bättre. Den rikaste tjugondelen kommer att öka sina förmögenheter med ungefär 2 000 miljarder. Samtidigt ska offentliga sektorn inte bli rikare alls på dessa tjugo år. Tvärtom kommer de gemensamma förmögenheterna minska något. Två tredjedelar av befolkningen ska få det sämre eller i bästa fall lika bra som de hade det 1980. Kvinnornas ekonomiska situation ska försämras. En stor del av arbetskraften ska slås ut i förtidspensioner och långvariga sjukdomar. Det gäller särskilt anställda inom den offentliga sektorn, det vill säga i första hand kvinnor. Ingen politiker eller ekonom skulle ha kunnat försvara ett sånt program. Ändå har det genomförts. Nationen Sverige har blivit rikare, men bara en liten minoritet av folket har fått skörda frukterna rent ekonomiskt. av denna väldiga tillväxt I de flesta sammanhang skulle detta kallas för ett misslyckande. Men om man frågar dagens politiker är det största erkännandet man möjligen kan få att utvecklingen har gått snett. Vi menar att det istället är frågan om en felaktig politik. Det finns ingen ekonomisk utveckling som inte beror på den politik som förts. SAMMANFATTNING: Rik har blivit rikare och fattig fattigare. Men det beror inte på någon lagbunden ekonomisk utveckling. Utan på politiska val. 84

Avdelning 3. Den nyliberala politiken 85

Den nyliberala politiken 1. Vad är nyliberalism? Nyliberalismen kom till Sverige på 1970-talet och vann först anhängare bland nationalekonomerna. Efter några år började den också öppet omfattas av politiker. På 80-talet framförallt inom moderaterna. Men nyliberalismen har gjort mycket djupare intryck än så, den har styrt även tänkandet inom delar av fackföreningsrörelsen, socialdemokratin och vänsterpartiet. Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensionssystemet i Sverige så som skedde och heller inte genomfört den uppdelning av den ekonomiska politiken där regering och riksdag styr över budgeten och skatterna, medan en oberoende riksbank styr över räntepolitiken och pengarna. Bägge dessa stora politiska förändringar vore otänkbara om inte nyliberalismen som idé även fått stöd långt in i arbetarrörelsen. Nyliberalismen är nämligen inte en enkel enhetlig teori, ett antal punkter i ett program, utan det handlar mycket om en inställning till ekonomi och politik. Vi menar att nyliberalismen har några viktiga kännetecken som går igen. Vinsterna i produktionen bör höjas på lönernas och skatternas bekostnad. Den nyliberala idén är att det är bättre för samhället om mycket pengar samlas hos företagen och deras ägare. Dessa tar av rent egenintresse bättre hand om pengarna och gör så att samhället som helhet växer snabbare. Den offentliga sektorn bör vara mindre. Många av de gemensamma välfärdssystemen som sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bör istället vara privata försäkringslösningar som var och en tecknar utifrån sina möjligheter. Regleringar och olika gemensamma avtal som hindrar människor och pengars möjlighet att fritt flytta sig eller omförhandla sin situation bör minska. En nyliberal idé är således att det är bättre för de anställda att inte ha kollektivavtal. Dessa låser ekonomin och hindrar privatpersonen att bjuda under för att få ett jobb eller bjuda över när deras kunskaper är extra viktiga för företaget. I avregleringstanken ligger också att kapitalet bör vara så fritt som möjligt. Regleringar när det gäller flytt av pengar mellan länder ska bort, liksom regler om hur pengar får lånas eller lånas ut. Privatiseringar av offentliga företag och organisationer. I den nylibe- 86

Vad gör nyliberalismen? rala tanken ligger att det offentliga i längden är en sämre ägare och arbetsgivare än privata ägare. Det är sämre om en simhall ägs kommunalt än om den ägs privat. Det är sämre om sjukhusen ägs av landstingen istället för av privata företag. Grundtanken är att all ekonomisk aktivitet sköts bättre om den drivs av det privata egenintresset. Politikens inflytande bör begränsas i samhället. Grundtanken är att vi människor mår bättre av att mer och mer av den ekonomiska aktiviteten flyttas till olika marknader, istället för att den beslutas gemensamt. Ett enkelt exempel är att en nyliberal tycker det är bättre att vi kan köpa oss olika sätt att resa till jobbet utan att politiken försöker subventionera och styra oss till vissa sätt. Våra privata önskemål styr bättre vilken trafik som bör finnas än våra gemensamma politiska önskemål. Detta är det viktigaste med nyliberalismen. Eftersom det är ett kärt barn går den politiken under olika namn. Neoliberal, monetaristisk eller normpolitik är exempel på andra beteckningar för i grunden samma sak. Men låt oss direkt slå fast att vi inte anser att det finns någon ren nyliberal politik i verkligheten. Nyliberalismen existerar ingenstans! I alla länder regleras marknader, bl a regleras arbetskraften, pengarna kan flyttas hur som helst men om människor försöker flytta vart de vill blir det stopp. På samma sätt kan nyliberala politiker som kräver att staten inte ska lägga sig i ekonomin fatta beslut som innebär enorma ingrepp i just den fria ekonomin. Det var den moderata statsministern Carl Bildt som fattade beslutet att införa den statliga bankgarantin under bankkrisen i början på 90-talet. Det beslutet var egentligen ett statligt förmyndarskap, ett slags förstatligande av bankerna, som efter några år avskaffades i takt med att bankernas balansräkningar började se bättre ut. På samma sätt innehåller Reinfeldts politik stöd till kollektivavtal på arbetsmarknaden (för att det ska bli lugnt och tryggt) samtidigt som politiken föreslår otrygghet för arbetslösa genom sänkt a-kassa. Det senare ska innebära att de arbetslösa anstränger sig mer för att få jobb och bjuda under varann för att få det. Men det finns ingen ren nyliberalism. I det land som ibland kallas för nyliberalt USA är myndigheternas inblandning och kontroll av företagen när det gäller monopol och ägande på många sätt hårdare än de svenska. Den amerikanska regeringen införde också efter 2001 hårda regler där myndigheterna fick rätt att kontrollera och stoppa pengarnas 87

Den nyliberala politiken fria flöden. I kampen mot världsterrorismen försvann plötsligt många friheter som ansetts okränkbara. Exempelvis banksekretessen, regler som gjort att banker inte behöver avslöja något om sina kunder. På samma sätt har den amerikanska kongressen agerat mot internetspelande, genom att försöka förbjuda kontokortsbetalning för spel över nationsgränsen. Ingen politiker hävdar att myndigheters kontroll av produkter när det gäller gifter eller miljövård ska upphöra. Inte ens de mest extrema högerpolitikerna i Sverige vill se en skola som betalas privat, men man vill att de ska drivas privat. Inte heller handlar debatten om sjukvården om att den ska betalas privat. Däremot vill nyliberaler att sjukhusen ska ägas och drivas privat. Samhällsekonomin är en mix av olika ideal. Just därför är det så viktigt att diskutera olika idéers riktning. Att Sverige idag är ett betydligt mer ojämlikt och splittrat samhälle jämfört med 1980, beror inte på ett eller två beslut. Det beror på en annan riktning för politiken som helhet. Det finns förvisso många som påpekar att nyliberalismen egentligen inte är ny alls. Att dess idéer om fria kapitalflöden, globalisering utan regleringar, privatiseringar osv är ett eko av de idéer nationalekonomer och politiker hade före 1930-talet. Nyliberalismen är i deras ögon bara gammal högerpolitik med uppfräschade budskap. Men det är nog att göra det lite för enkelt för sig. På tjugotalet fanns inte välfärdsstaten, då fanns inte den stora offentliga sektorn, då existerade inte den trygghet som människor i industrivärlden senare tog för given, oberoende av om de bodde i en svensk socialdemokratiskt styrd nation eller i en tysk kristdemokratisk nation. Nyliberalismen handlar om att förvandla ett samhälle, att ändra riktning, medan den gamla klassiska högerpolitiken handlade om att bevara det som var då. Nyliberalismen har därför varit en förändrande kraft, eller om man så vill, en förstörande kraft. Det har gjort att mycket som kallats nyliberalt aldrig har varit det, man har bara använt ett ord som känts förändrande och positivt. (Så kallas t ex valutaunionen EMU för ett nyliberalt projekt. Men en valutaunion är egentligen raka motsatsen till fria kapitalflöden och avreglering.) Idag är nyliberalismen ute. För att kunna vinna majoritet i ett val oberoende om det är i England, Sverige eller Tyskland, har högerpolitiker 88

Vad gör nyliberalismen? istället argumenterat utifrån tal om trygghet, bevarad offentlig sektor och stabilitet. Men vi menar att även detta är lite av en illusion. Nyliberala idéer styr idag politiken på ett helt annat sätt än för tjugofem år sen och de fortsätter styra förslag om förändringar. Ibland handlar politik bara om byte av ord. Det finns exempelvis förslag om att privatisera våra fängelser. Dessa förslag läggs dock inte fram som nyliberala. Istället presenteras de som alternativa behandlingsmetoder. Detsamma gäller förslag om privatiserad sjukvård. Samtidigt som Reinfeldt säger sig stödja svenska kollektivavtal finns en stark önskan om att utländska företag ska få komma hit och konkurrera med lägre löner. Inom exempelvis byggbranschen. Nyliberalismen är idag i praktiken starkare än vad den är i debatten. När detta skrivs har just nya förslag om privatisering av statliga företag lagts i riksdagen. Ett annat exempel: nya förslag om avskaffande av pressstöd skulle göra att marknaden fick större makt, dvs de stora medieföretagen får ännu större inflytande och ägande. (De små konkurrenterna skulle helt enkelt dö.) Vi tror det är viktigt att inte stirra sig blind på vilka modeord som används för politiska förslag. Avreglering, trygghet, sparande. Det är vad som sker i verkligheten som är det viktiga. Så vad innebär då nyliberalismen i grunden? Vi skulle vilja sammanfatta det på det här sättet. Den nyliberala politiken handlar om en ekonomism. Om att mer och mer av våra liv ska värderas, mätas och diskuteras utifrån rent ekonomiska termer. Vården ska vara effektiv vilket inte är detsamma som tillfredsställande. Människor ska investera i en utbildning vilket i affärstidningar kan leda till rubriken utveckla dig som varumärke. Frågan är när gravida kommer att säga att de investerar i ett barn till. För trettio år sen gjorde målaren Peter Tillberg en klassisk målning av en svensk skolsal, där eleverna tittade lite tomt rakt fram. Tavlan hade den ironiska titeln Blir du lönsam lille vän. Det var då en djup kritik av en fullständigt absurd idé. Idag är det nog ingen som skulle förstå den bilden som en kritik. Snarare som ett konstaterande. Sammanfattning: Nyliberalismen går under många olika namn. I grunden handlar teorin om att ekonomins behov ska styra politiken och våra liv. 89

Har offentliga sektorn minskat? första hand. Men också polisen, domstolarna, det politiska systemet och militären. När politiker talar om att vi inte längre har råd med den stora offentliga sektorn så är det alltså i själva verket så att vi idag satsar mycket mindre på den i förhållande till vad vi producerar än vi gjorde 1980. Som mest tog vi drygt 38 procent av BNP till vår offentliga konsumtion. Under 80-talet, med Feldt som finansminister sjönk den andelen kraftigt. Efter 1988 steg den så åter med en procentenhet för att stiga ytterligare med regeringen Bildt. Det berodde dock inte på att de borgerliga satsade mer på offentlig konsumtion. Orsaken var istället krisen som gjorde att BNP sjönk några år (och då stiger ju andelen man lagt på offentlig konsumtion automatiskt). Efter Bildt har de nya socialdemokratiska regeringarna behållit en offentlig konsumtion som ligger långt under nivån från 80-talets början mätt som andel av BNP. Ser vi det långsiktigt över nästan 30 år så är trenden klar. Den offentliga sektorn får allt mindre del av BNP.. Men vad betyder detta i pengar? Jo, det blir enorma summor. Räknat som andel av BNP satsade vi år 2006 hela 200 miljarder kronor mindre än 1981! Diagrammet nedan visar de årliga förändringarna sedan 30. Vad minskningen av den offentliga andelen av BNP inneburit 0-50 -100-150 -200-250 -300 1982 1986 1990 1994 1998 2002 2006 Källor: SCB, Nationalräkenskaperna, KI, Analysunderlag, nov 2000, augusti 2003, Finansdepartementet, Svensk ekonomi, prop.2005/6:1 bilaga 2. Anm. Siffrorna för 2006-08 bygger på fasta priser, svensk ekonomi sid 13. 91

Den nyliberala politiken 1981 till följd av att den offentliga konsumtionens andel av BNP minskat. (Och de aktuella prognoserna fram till 2008.) Om vi hade haft kvar samma procentuella storlek av den offentliga sektorn idag som vi hade 1981 skulle vi helt enkelt haft mycket mer pengar att satsa. Räknar vi samman dessa miljarder sedan 1981 blir det en helt enorm summa, 2 350 miljarder kronor räknat fram till 2006. Det är en så stor summa att man plötsligt kan förstå varför så många människor i Sverige tycker att trygghet och välfärd blivit sämre, samtidigt som politiker i varje val talat om att öka den. Det man sagt har helt enkelt inte stämt med det som sen skett. Hur har den här andelsminskningen kunnat pågå i så många år utan att den diskuterats bland allmänheten? Vi lever ju i ett land där stödet för en stor offentlig sektor är stark och där en överväldigande majoritet vid sociologiska undersökningar säger att de hellre betalar hög skatt än ser vården och skolan få mindre resurser. Ändå har detta skett. En av huvudorsakerna är att det aldrig presenterats så. Det finns enkla knep man kan ta till för att undvika att berätta den enkla sanningen, att vi idag satsar en mindre andel än förr på vård, skola och omsorg. Det första är att glömma inflationen -knepet. Om någon anklagar en ansvarig för att satsa mindre så säger denne ungefär såhär: Det stämmer inte. Förra året satsade vi hundra miljoner. I år satsar vi ytterligare fem miljoner. Vad den ansvarige glömmer att berätta är att inflationen inte finns med i berättelsen. På 80-talet var inflationen relativt hög, om den ett år var tio procent, innebär ju det att det som satsades vid årets slut var värt tio procent mindre. Den politiker som inte gav mer än inflationen i satsningar minskade alltså stödet till en verksamhet. Det andra knepet är procenttricket. Då räknar man procent istället för att räkna i kronor. Ofta används procenttricket när man jämför rika och fattiga verksamheter. Till exempel så kan man säga såhär: I år har vi fått lika stora lönehöjningar. Alla har fått tre procent, vilket är rättvist. Men i själva verket har ju en person som tjänar 10 000 då bara fått hälften så mycket som en person som tjänar 20 000 kr (300 respektive 600 kr). 92

Den nyliberala politiken Vem gav då mest? Feldt som satsade 35 procent av vår BNP, Wibble som satsade 33 eller Nuder som satsade 30 procent? Vårt svar är att Feldts offentliga sektor faktiskt fick mest. (Och nu förtränger vi att han sen gjorde allt för att ändra den politiken.) Om man tittar på förändringen sen 1955 så får vi fram denna utveckling. (Se diagram på föregående sida.) Mellan 1955 och 1980 så växte den offentliga sektorns konsumtion med mellan 4 och 8 procent. Det gjorde att den växte mer än BNP och innebar att vi fick en allt större gemensam sektor. Mellan 1980 och 1985 minskade satsningen från drygt 6 procent till nästan 0 procent. Därefter har den procentuella ökningen varit mellan 1 procent och + 3,8 procent. Detta har i snitt varit mindre än BNP-ökningen, det vill säga den offentliga sektorns andel av BNP har minskat. Det är alltid lätt att vara efterklok. Men utifrån detta diagram bild vill vi ändå peka på att Olof Palme och Feldts regering 1982 stod inför tre olika vägval. Man kunde: Öka den offentliga sektorns andel av vår ekonomi genom att fortsätta satsa och öka den offentliga konsumtionens andel av BNP till 40 procent. Det hade varit en radikal vänsterpolitik. Behålla den offentliga sektorn genom att låta andelen ligga kvar vid 35 procent av BNP. Det hade varit en konserverande vänsterpolitik. Minska den med 5 procent vilket var en radikal högerpolitik. Det första alternativet hade idag betytt nästan 300 miljarder mer i offentlig konsumtion varje år. Det hade inneburit att vi gått vidare på en väg mot ökad jämlikhet och ekonomisk utjämning. Vi hade kunnat genomföra reformer som gratis dagis, fri kollektivtrafik eller fri sjukvård. Samtidigt hade spekulationsekonomin på 80-talet aldrig fått samma chans. Det andra alternativet hade inneburit att 150 miljarder mer kunnat gå till offentlig konsumtion idag. Det hade inneburit en bevarad vård, skola och omsorg. Samtidigt hade arbetslösheten aldrig behövt växa så dramatiskt. Det tredje alternativet är det som har genomförts. Sparpaket, sämre skolor, större dagisgrupper, avgifter inom vården, privatiseringar och en äldreomsorg som skapar skandalrubriker. Diagrammet visar vad den tredje vägens politik som socialdemokratin slogs för innebar. En nedskärningspolitik där den offentliga sektorns behov inte möttes. 94

Har offentliga sektorn minskat? Det är detta som skett på 80- och 90-talet och fortsatt med oförminskad styrka på 2000-talet. Den borgerliga regeringen 2006 har heller inga planer på att bryta den här inriktningen. Slutresultatet är en minskad offentlig sektor och en ökad privat sektor. Det är ett ideologiskt val som väljarna egentligen aldrig ha fått möjlighet att ta ställning till. Det har bara skett. SAMMANFATTNING: Den offentliga sektorns andel av vår BNP har minskat sedan 1980. Det innebär att vi satsar mindre av det vi skapar på den gemensamma omsorgen och allt mer på privat förmögenhetsökning och privat konsumtion. Jämfört med 1981 satsar vi idag 200 miljarder mindre på den offentliga sektorn som andel av BNP. Sen 1981 har den offentliga sektorn totalt gått miste om 2 350 miljarder på grund av denna sänkning. 95

Den nyliberala politiken 3. Därför måste den offentliga konsumtionen öka Att jämföra den offentliga konsumtionens storlek med BNP är egentligen inte riktigt bra. Det är nämligen så att varuproduktionen kontinuerligt sjunker som andel av BNP, samtidigt som andelen tjänster ökar. Alltmer av BNP består av utbildning, analyser, service och vård. Det är i grunden en bra utveckling. Ju mer maskinerna kan sköta produktionen, desto mer tid får vi människor för att ta hand om varandra. Men det innebär också att tjänster blir allt dyrare jämfört med varor. Ekonomen Agneta Stark har på ett slagkraftigt sätt förklarat det på följande sätt: - År 1880 blandade en betongarbetare 3 000 ton cement om året. Idag gör han 10 gånger mer - 30 000 ton. Är det logiskt att förvänta sig samma ökade prestation hos en lärare? Att en lärare undervisade 30 barn 1880 och idag 300 barn! (Skolvärlden nr 18/95.) Det här innebär att den som vill köpa en tjänst, behöver betala mer för den jämfört med vad man behöver betala för varor. En dator kan på två år sjunka till hälften i pris, men en datautbildning kan inte sjunka mer än lärarlönen. Detta är något alla ekonomer och politiskt ansvariga känner till. Ändå kan man få höra att: Vi satsade totalt 70 miljarder på skolan 1990, men i år satsar vi ännu mer. Hela 82 miljarder. Påståendet att vi minskar på skolan är helt enkelt inte sant. Men det är det. För om skolan skulle hålla jämna steg med behoven så måste man dels höja i takt med inflationen plus höja lite till för att ta hänsyn till att utbildning relativt sett hela tiden blir dyrare i samhället. Den offentliga sektorns konsumtion måste helt enkelt höjas om den inte ska försämras. Men är det det som har skett? Offentlig konsumtion består nästan uteslutande av tjänster och vi bör alltså jämföra det offentliga med den totala tjänsteproduktionen. I dia- 96

Den nyliberala politiken Som förälder försöker man få sina egna barn igenom skolgången så smärtfritt som möjligt och har svårt att ta itu med den stora bilden. Men vi menar att det är viktigt för alla som vill driva en socialt utjämnande, rättvis politik att känna till dessa grundfakta. Den offentliga sektorn måste få växa om vi ska få en rättvisare värld. Faktiskt, något av det mest radikala man kan säga idag är att vi ska gå tillbaka till samma andel offentlig konsumtion av BNP som vi hade 1980. 35 procent av det vi producerar bör konsumeras gemensamt. Det betyder ungefär 200 miljarder mer per år än vad vi satsar idag. Sammanfattning: I vår ekonomi kommer tjänsteproduktion alltid att bli dyrare och dyrare jämfört med produktion av varor. Den offentliga konsumtionen består nästan uteslutande av tjänster. Alltså måste den offentliga sektorns konsumtion öka om den inte ska försämras. 98

Vilka verksamheter har skurits ner? 4. Vilka verksamheter har skurits ner? Vad betyder det att den offentliga sektorn minskat? Om man lyssnar på ekonomer kan det låta som om krångel, byråkrati och stelheter i samhället försvinner. Men i själva verket är det de nyttiga verksamheterna som vi skär i. Låt oss titta närmare på två områden som kanske är de viktigaste för vanliga löntagare. Vården och skolan. OECD gjorde 1997 en specialstudie över hur hälso- och sjukvårdskostnaderna har utvecklats i förhållande till BNP åren 1980 till 1994. Sverige var det land som minskat satsningen på sjuk- och hälsovård mest. Statistiska centralbyrån har gjort en undersökning för åren 1993 till 2003 som visar att Sverige fortsätter att dra ner mer än andra länder. Vi har lagt in dessa två undersökningar i samma diagram, även om de överlappar något. Sveriges satsningar på hälso- och sjukvård minskade mest under båda 33. Förändring av hälso- och sjukvårdskostnader 1980 2003 Island Norge Frankrike Belgien Grekland Storbritannien Österr ke Ita ien Finland Portugal Spanien Holland Tyskland Danmark Irland Sverige -1 5-1 0-0 5 0 0 0 5 1 0 1 5 2 0 2 5 3 0 3 5 Källa: OECD, Economic outlook, nr 61, June 1997, SCB, Utgifter för det sociala skyddet i Sverige och Europa samt utgifternas finansiering 1993 02, och 1995 03. 99

Den nyliberala politiken perioderna. Självklart betyder andelen av BNP som satsas på hälso- och sjukvård inte allt. USA satsar betydligt större andel än Sverige och får för de allra flesta ut en sämre omsorg. (USA satsar ungefär 13 procent av BNP på sjukvården, Sverige ungefär 8 procent. Ändå står över 30 miljoner människor i USA utanför sjukvården då de saknar egen sjukförsäkring.) I norra Europa har länderna dock länge haft en samsyn på att sjukvården ska vara för alla och offentligt finansierad. Men jämfört med dessa länder har Sverige nu minskat satsningen på sjukvården. Och även om sjukvården i Sverige internationellt sett är av hög kvalitet så blir ju inget bättre av att man satsar mindre och gör den sämre. Det går inte att komma ifrån att den stora förändringen de senaste tjugo åren handlar om en dramatisk minskning av resurser som skett i Sverige till sjukvården, jämfört med andra länder. Vi har minskat mer än andra. Sparat brukar det heta. Trots att vi som nation samtidigt blivit rikare under dessa år. Det är denna ekvation som vi inte får att gå ihop med talet om att satsa på vård, skola och omsorg. Det räcker inte med mer pengar brukar vara ett argument i debatterna. Och det är självklart. Skolan eller sjukvården blir inte automatiskt bättre av att budgeten stiger, den blir bättre först när pengarna används. Genom att t ex skapa ett bättre elevstöd och mer tid för lärarna. Eller mer personal inom äldreomsorgen. De borgerliga politikernas svar på de problem som skolan fått genom minskade resurser är ofta krav på ökad disciplin hos eleverna. Mer ordning och reda. Högre krav och mera betyg. Vänsterpartiet och socialdemokratin har istället talat om att man satsar mer. De allra senaste åren har också en viss förbättring skett, men det är långt kvar till den nivå som gällde för tjugofem år sen. Vi tror detta är en av anledningarna till att borgerliga krav på ordningsbetyg kan få stöd. Om vänsterpartier talar om satsningar (som sen inte genomförts) blir ju föräldrarnas alternativ till slut mycket små. Det räcker inte med mer pengar. Nej, men mindre pengar gör inte uppgiften enklare. Sammanfattning: Lösningen på de problem nedskärningarna har skapat har ofta blivit moraliska diskussioner, där det politiska ansvaret ersatts med en skärp dig - uppmaning till individerna. 100

101

Den nyliberala politiken 5. Minskar Sveriges offentliga sektor mer än andra länders? Sverige har fortfarande en stor offentlig sektor. I år beräknas den offentliga konsumtionen uppgå till 27,3 procent av bruttonationalprodukten. Det är den största andelen inom EU. Efter Sverige följer Nederländerna och Danmark med en offentlig sektor på 26 procent av BNP. Skillnaden i storlek på den offentliga konsumtionen hänger samman med i vilken grad kvinnor förvärvsarbetar. Ju större andel kvinnor som förvärvsarbetar, desto större offentlig sektor. 34. Förändringen av offentlig konsumtion som andel av BNP i EU-länderna 1981 2006 Procentenheter Portugal Finland Italien Spanien Österrike Frankrike Storbritannien Grekland Nederländerna Danmark Luxemburg Tyskland Belgien Sverige Irland -8-6 -4-2 0 2 4 6 Källa: EU, European Economy No 71, 2000, Eurostatyearbook 2005. 102

Minskar Sveriges offentliga sektor mer än andra länders? Det är de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att under de senaste 25 åren har Sverige utmärkt sig genom en osedvanligt stor minskning av den offentliga sektorns storlek. Bland EU-länderna ligger vi på den näst sista platsen. Det är bara Irland som sett sin offentliga sektors andel av ekonomin minska ännu mer. I Irlands fall handlar det dock mycket om att landet haft en stor BNP-tillväxt som inte lett till stor offentlig utbyggnad. I Sveriges fall handlar det om direkta nedskärningar. Den offentliga konsumtionens andel av vår samlade produktion har enligt EU-kommissionen minskat med 4,9 procentenheter. Det är en minskning med 135 miljarder, trots utlovade Perssonpengar. Det kunde ha blivit mycket satsningar på skola, omsorg och vård för alla de miljarderna. Den största minksningen skedde mellan 1981 till 2001. Då minskade Sverige sin satsning med 4,4 procentenheter. Efter det har minskningen varit 0,5 procentenheter. Tyskland, Grekland och Danmkar har då minskat mer. Men andra länder har ökat. Trots den höga tillväxten i Sverige har politiken alltså varit en fortsatt nedskärning på 2000-talet. Säg att den svenska spar -ivern vore lite mer begränsad. Säg att vi bara gjorde som de övriga i EU. De flesta EU-länder har ju minskat andelen offentlig konsumtion. Men om minskningen i Sverige varit densamma som genomsnittet för EU (-1,5% mellan 1981 och 2006) så skulle det ha funnits över 90 miljarder kronor mer för skola, omsorg och vård år 2006, jämfört med vad som faktiskt finns. Sammanfattning: Sverige har fortfarande en stor offentlig sektor. De politiskt beslutade nedskärningarna har samtidigt varit större i Sverige än i andra EU länder. 103

Den nyliberala politiken 6. Varför privatisering? Privatiseringar genomförs på olika sätt. Det kan handla om att kommuner lägger över en del av sin verksamhet i ett bolag, som därefter säljs. Det kan handla om offentliga företag som börsintroduceras och sen bit för bit överförs i privat ägo. Det kan handla om att verksamheter som aldrig varit bolag privatiseras och drivs i ny form. (Det gäller tex sjukhus och skolor.) Men slående för alla dessa olika privatiseringar är att de egentligen aldrig motiveras. Ingen förklarar varför, det tydligaste svar man kan få är ett negativt staten behöver inte äga dessa verksamheter så länge man har insyn och kan lagstifta kring dem. Vi menar att privatiseringar egentligen handlar om något helt annat. NÄR DEMOKRATIN STÄLLS ÅT SIDAN I december 1998 gick en av landets många verkställande direktörer ut och förklarade att inga förändringar var planerade. Allt var bara rykten, arbetet skulle fortsätta som vanligt, kanske lite bättre, lite roligare, men i grunden som vanligt. Dagen efter informerade han sin styrelse om att företaget skulle privatiseras och slås ihop med KF Invest, Atle Invest och Näckrosbuss. Det var bolaget SL Buss som såldes. Ett offentligt ägt företag var inte längre vårt. Utan diskussion, utan politisk debatt, utan den minsta lilla fråga till de trötta medborgare som gungar fram i bussarna varje morgon. Vår poäng är att de aldrig tillfrågades. Ett halvt år senare upprepas beteendet. Nu är det det franska företaget CGEA som övertar själva tunnelbanetrafiken. Man lovar att servicen ska förbättras, nattrafiken utökas och det dröjer så bara några månader innan man berättar att det inte är lönsamt att köra tågen efter elva på natten vanliga dagar. Stockholms Lokaltrafik privatiserades alltså. VD:n ljög sina anställda och facket rakt upp i ansiktet och höll den politiskt tillsatta styrelsen oinformerad intill sista stund. Motivet var enkelt. Eftersom köparna i båda fallen var börsnoterade bolag måste affärssekretessen gå före informationen till medborgarna. En 104

Varför privatisering? aktie riskerar ju stiga eller sjunka okontrollerat om rykten om uppköp sprids innan de blivit av. Den politiska makten och demokratins behov fick alltså ställas åt sidan för börsens behov. Det låter kanske absurt men det är inget märkligt. Det är just detta privatiseringar i grunden handlar om. När offentliga företag blir privata så är det pengarnas behov som styr. Inte vår politiska vilja. Varför? Därför! Den svenska staten skulle mellan 1999 och 2002 sälja ut 125 miljarder i aktievärde. Det presenterades i höstbudgeten -99 och passerade tyst genom medierna. Franska staten skulle under samma period sälja för 300 miljarder och den tyska för minst 180 miljarder. Till skillnad från Stockholms landsting är det inte borgerliga politiker utan socialdemokratiska som genomförde utförsäljningen. I valet 2006 gick alliansen ut med löften om att sälja ut statliga företag. Dock inte Vattenfall och LKAB. Liksom i fallet SL kommer det här att ske över de anställdas huvuden, utan politiska diskussioner och meddelas som nyheter på affärstidningarnas sidor. Affärshemligheter går före demokratin. Ändå är den egentliga frågan obesvarad. Varför i all världen ska företagen säljas ut? Därför att staten är en dålig ägare? Det säger företagareorganisationer, direktörer och affärstidningar. Men det är knappast statliga företag som leder ligan vad gäller konkurser, spekulationer, styckningar. Det är inte staten som orsakat nedlagda företag i jakt på snabba vinster. Tvärtom är det staten som genom årtiondena gått in i krisbranscher och omstrukturerat, räddat och skapat de tunga investeringarna som gjort att ekonomin kunnat ta ny fart. Jorden runt finns det naturligtvis dåliga statliga företag, men det finns ännu fler dåliga privata. Det finns statlig byråkrati och feghet, men det finns lika mycket privat byråkrati och feghet. Det finns inga bevis på att statligt ägande lett till sämre företag eller sämre utveckling än privat ägande. Det finns egentligen bara en stor nackdel med statligt ägda företag. De är dåliga för aktieägarna eftersom de inte deltar i börsens uppgång. Staten kan inte som ägare få samma utveckling på börskursen så länge företagen inte är till salu. Ingen privat aktieägare blev rikare när ett bolag som LKAB eller det gamla Telia gjorde en lönsam investering och blev mer 105

Den nyliberala politiken värt. Så visst kan man säga att staten är en dålig ägare om man med en god menar att det är aktieägarnas värdestegring som ska gynnas. Men man kan lika gärna säga att staten just därför är en god ägare. Därför att statligt ägande stoppar konkurrens? Det här är ett märkligt argument när vi vet att några stora oljebolag faktiskt kontrollerar hela bensinmarknaden, att svenska privata banker räddats genom att de tillsammans fått ta ut en hög ränta och att de stora verkstadsbolagen samarbetat kring lönekarteller. Där tre mediebolag äger nästan all viktig media i Sverige och dessutom styr distributionen både av tidningar och digitala medier. Bara i ord är konkurrensen fri. Men låt oss lägga hyckleriet åt sidan och utgå ifrån att statligt ägande minskar konkurrensen mer än privat. Frågan är då när vi som medborgare verkligen tjänar på konkurrens. Visst kan den hjälpa oss. Det är bra med konkurrens när det gäller utvecklingen av till exempel en TV, på marknaden finns tusentals varianter att välja på vad gäller såväl pris, funktion som form. Konkurrensen skapar en utveckling utifrån en minsta gemensam standard. Men vad har vi för nytta av konkurrens om bensinen? Eller elen? Det är ju knappast oljebolagen som utvecklat ny bensin, utan tvärtom politiken som ställt krav på mer miljövänliga drivmedel (eller snarare mindre miljöfarliga). Och vilken ny el kan det privata prestera som inte offentligt ägda verk kan? Visst minskar statligt ägande konkurrensen. Men det är ju också den stora fördelen. Därför att priset ska sjunka? Varför skulle priset på el sjunka för att många fler leverantörer får sälja till dig istället för att vi alla hämtar från samma statliga leverantör? På vilket sätt blir det billigare? Om olika småbolag (som snabbt köps upp och blir stora giganter) ska locka just dig att välja deras el, så måste de investera i administration och nya tekniska system (nya mätare) men framförallt i reklam. Självklart blir det i slutändan dyrare att sälja el när man ska konkurrera med andra. Du som konsument får betala. Motivet till avregleringarna av elmarknaden var egentligen något helt annat än konsumenternas behov. El är något vi köper oberoende av vem 106

Varför privatisering? som säljer, vi måste ha el och elen ser exakt likadan ut oberoende av var vi köper den. Att priset ska variera är egentligen i grunden obegripligt, det är samma el vi köper var vi än bor. Om motivet verkligen var att sänka priserna skulle det vara både enklare och snabbare att helt enkelt sänka det reglerade elpriset. Så varför avreglerade man elmarknaden? Man avreglerade för att kunna privatisera. Men varför? Därför! Politik handlar om intressenas kamp och i det här fallet står på ena sidan ett aktivt intresse och kräver, medan det på andra sidan inte finns någon verklig kraft som säger emot. Den grupp av finanskapital som vill ha avreglering för att få en ny marknad att investera i har aldrig mött någon egentlig motpart. Och deras intresse är enkelt. Om man som elproducent både kontrollerar produktionen, avtalen med konsumenten och distributionen så står man helt enkelt starkare som företag. Man kan lättare köpas och säljas. Den avreglerade marknaden blir en ny företagsmarknad där enorma vinster kan skapas och värden byggas utan att det egentligen ger dig som medborgare bättre eller ens billigare el. I värsta fall som i exemplet Enron i USA kan de avreglerade bolagen skapa energikriser och konkurser i jakten på höga vinster och aktievärderingar. Elen avreglerades inte för att göra livet billigare eller enklare för dig. Elen avreglerades för att kapitalet söker fler marknader att jaga vinster på. Idag erkänner de flesta att avregleringen av elmarknaden var ett misslyckande. Den förra regeringens utredare Dan Andersson konstaterade att det hela blev dyrare för konsumenterna. Av de många nya elföretagen blev några stora bjässar som kontrollerar marknaden. Bjässar som dessutom blivit multinationella. (E-on, Vattenfall, Fortum.) Deras kontroll över priserna är stor och vinsterna enorma. Eftersom företagen äger olika typer av energiproduktion har man dessutom kontroll oberoende av energislag. När oljan blev dyrare 2005 så höjde Fortum fjärrvärmepriserna, trots att de senare inte alls produceras av olja. Priserna ökar för att företagen kan höja och skapa högra vinster. Den nyliberala teorin har helt enkelt inte fungerat i mötet med verkligheten. Statligt ägande är helt enkelt inte sämre för vare sig konsumenter eller samhället i stort. Ett exempel är det stora problem vi har med att några 107

Den nyliberala politiken få banker kontrollerar marknaden för lån och sparande. Det har gjort att mycket stora övervinster varje år har skapats i bankvärlden. (År 2006 räknar man med vinster på 65 miljarder efter skatt på de fem största bankerna.) För att mota detta startade staten en bank, SBAB, vars uppgift var att försöka pressa ner priserna på lån till bostäder. Man höll helt enkelt låg ränta. Detta har fungerat, SBAB har pressat räntorna något. Ändå vill den borgerliga regeringen sälja ut just SBAB eftersom det är osunt att staten äger en bank. Det kan ju det privata göra lika gärna, menar man. Men vilken privat ägare kommer at ha som mål att hålla så låga räntor som möjligt? VAD SKA HÄNDA MED TELEFONERNA? Våra fasta och mobila telefonsystem är utvecklade och skapade av en offentlig sektor. Det är våra gemensamma miljarder som skapat möjligheterna. När ny teknik introducerats så har det varit för att behovet av trafik ökat ju mer användningsområdena ökat. Ju mer information som kunde pressas genom trådarna, desto större möjlighet blev det också att pressa priset på både samtal och datatrafik. När någon hävdar att priserna inom teletrafiken sjunker genom avregleringen så är det alltså en mycket ytlig sanning. I själva verket är det ny teknik som skapat möjlighet att sända fler samtal billigare. Om vi ville skulle ett statlig telemonopol idag kunna erbjuda varje medborgare gratis telesamtal. Men den tiden är passé, idag jagar Telia miljardöverskott för att kunna växa och köpa upp motståndare. Det är alltså i själva verket avregleringen som gör att priserna på teletrafik och Internet är så höga som de faktiskt är. Om Telia drevs som ett statligt verk, istället för som ett börsbolag, skulle såväl internationella som inhemska konkurrenter kunna slås ut med ren prispress. Vi konsumenter betalar idag telebolagens försök att på privat väg skapa samma marknadskontroll och reglering som vi tidigare hade i de statliga teleföretagen. Det är uppochnedvända världen. Det stora slagsmålet i telekomavregleringen handlade om vem som skulle få ta över de bästa bitarna av de system som redan skapats, vem som skulle bli vinnare i den jakt som så småningom ska ge investerarna peng- 108

Varför privatisering? arna tillbaka på börsen. Telia privatiserades med stöd även av vänsterpartiet. (Vilket partiledningen numera sagt sig ångra.) Göran Persson förklarade i Finanstidningen att han tyckte att släpper man 30 procent av ägandet så kan man lika gärna släppa 70 procent. Även med majoritetsägande kan inte staten diktera verksamheten i företaget eller styra politiskt. (Finanstidningen 22/12-99.) Vad Persson därmed lovade var helt enkelt att den som gick in i Telia från början, snart kunde räkna med att staten lämnade ifrån sig både kontroll och makt. Det skedde också. Två år senare lät den svenska staten Telia fusioneras med finländska Sonera. Svenska staten blev då minoritetsägare. Telia växte alltså genom privatisering och fusion. För att man måste. Men varför kunde inte krediterna komma från ägaren staten istället? Om det verkligen var en viktig utveckling, nödvändig för samhället och demokratin kan ju inte en långsiktig investering vara mindre viktig än de miljarder som läggs på motorvägar eller försvar? Varför lämnade Persson istället ut ägandet med öppna händer? Sanningen är att Telia överhuvudtaget inte har några planer som handlar om de svenska medborgarnas behov. Telia försöker skaffa sig marknader i Tyskland och i de forna öststaterna, man vill köpa bolag och fusionera. Man vill kort och gott bli ett av de stora lönsamma multinationella ITföretagen. Och det är naturligtvis svårt att motivera för ägaren varför skattebetalarnas miljarder ska användas till en sådan jakt efter internationell marknadskontroll. Istället för att leverera den billigaste teletrafiken i Sverige, eller leverera bredband med demokratiska ambitioner, blev Telia bara ännu en multinationell börsjätte. Man kan kanske förstå varför en företagsledning ser på sin roll så. Men det är svårare att förstå varför den statlige ägaren låter ledningen styra utvecklingen. Som om ägandet inte fanns. ATT PRIVATISERA MILJARDVINSTER Ett annat exempel: 1985 startade Stockholms allmännyttiga bostadsföretag, ett offentligt företag, ett nytt bolag Stjärn-TV som skulle ge hyresgästerna kabel-tv. 1994 privatiserade Stockholms kommun verksamheten, och sålde den till Singapore Telecom för 750 miljoner. Efter två år sålde Singapore vidare, först till Stenbeck, men detta stoppades av konkurrensskäl av Stockholms stad. Istället var det Wallenbergfonden EQT 109

Den nyliberala politiken som fick köpa. Stjärn-TV hade nu börjat sända även Internet via kablarna och ett och ett halvt år senare såldes bolaget för 3,9 miljarder till amerikanska United Global Com. Det amerikanska företaget betalar alltså 16 000 kronor för varje abonnent Stjärn-TV har. Därefter har bolaget sålts vidare eller slagits samman med andra för att idag vara en del i det privata Com hem. Hela tiden har bolaget blivit dyrare och dyrare. Och vem ska betala tillbaka den investeringen? En offentlig investering uppgrävda gator för kabel-tv:ns spridning blev alltså efter några år en miljardaffär för några skickliga placerare. Offentlig rikedom blev privat pengajakt och det finns naturligtvis något riktigt obehagligt i slutändan av det här. Den som äger distributionssystemen kontrollerar nämligen också vad som ska sändas genom dem. Liksom Stenbeck bestämde vad som skulle sändas genom hans satelliter, bestämmer Com Hem vilka media som gratis ska skickas ut via deras kablar. Det paradoxala med privatiseringarna är att de oftast handlar om att saker vi byggt upp gemensamt förvandlas till privata monopol. Det som säljs är nämligen inte företagen utan kunderna. Dvs du. De gigantiska värdena på företagen handlar om vad du som konsument är värd för andra företag. Du är nämligen lönsam för någon och det är därför frågan varför privatisering oftast besvaras med ett stort därför. El och tele privatiseras för att sälja dig som konsument, som reklamtittare, som informationssökare. Privatisering handlar om att du och dina behov ska bli en vara andra kan tjäna pengar på. Sammanfattning: Privatiseringen handlar egentligen inte om effektivitet, prispress eller ägarspridning utan om att vinsterna av en verksamhet ska hamna i privat ägo istället för i gemensam. 110

Är privat verksamhet billigare än offentlig? 7. Är privat verksamhet billigare än offentlig? Många gånger motiveras den nyliberala idén om privatiseringar av offentlig verksamhet med att det ska bli billigare för oss som konsumenter. Men inga egentliga bevis för påståendet har presenterats. Det är svårt att se några tecken som stöder uppfattningen att privata marknadsstyrda lösningar skulle vara billigare än offentligt budgetstyrda lösningar. Utifrån den världsbild som den nyliberala politiken skapar måste nedanstående tabell vara mycket förvirrande. Tabellen visar kostnadsökningen utöver inflationen för ett antal offentliga och privata tjänster mellan åren 1980 och 1991. 35. Kostnadsökning utöver inflationen för några offentliga och privata tjänster 1980 1991 Offentliga tjänster Privata tjänster Hälso- och sjukvård 13,9% Hotellvistelse 31,8% Grundskola 5,3% Dagstidning 34,9% Gymnasieskola 4,9% Biografbiljett 36,1% Äldreomsorg 8,4% Hårklippning 91,3% Barnomsorg -14,9% Restaurang 38,9% Bilbesiktning 9,5% Bilreparation 47,4% Genomsnitt,2% Genomsnitt 46,7% Källor: ESO, Ds 1994:24, Den offentliga produktivitetsutvecklingen 1980 92, Svensk bilprovning AB, SCB, Konsumentprisindextal 1981 och 1992. För såväl offentliga som privata tjänster avses kostnaderna per producerad enhet, det vill säga det avser en viss mängd sjukvårdstjänster, skolkostnader per elev, en lunch, en timme på bilverkstaden. Kostnadsökningen för de offentliga tjänsterna ökade i genomsnitt med 11 procent utöver inflationen. För de privata tjänsterna var kostnads- 111

Den nyliberala politiken ökningen utöver inflationen hela 47 procent. Kostnaderna för hälso- och sjukvård ökade med 14 procent, medan den för en hotellvistelse ökade med 32 procent. Grundskolans kostnader ökade med 25 procent, medan priset för en dagstidning ökade med 35 procent. Det är genomgående stora skillnader till marknadslösningarnas nackdel, som siffrorna visar. Tyvärr finns ingen nyare statistik över kostnadsutvecklingen för flertalet av de offentliga tjänsterna. Men ser vi på ett mer begränsat urval där statistik finns, tycks skillnaderna bestå efter 1991. 36. Kostnadsökning 1991 2004 Fasta priser 991 2004 Förändring Grundskola (kr/elev) 65 984 69 400 5% Bilprovning (kr) 284 300 5% Dagstidning (kr) 7,67 11,20 46% Bilreparation (kr/tim) 764 964 6% Källor: SCB, Konsumentprisindextal 1830 2005, PR15SM0001, PR15SM0101, Utbildningsstatistisk årsbok 1998, UF12SM0501, Svensk bilprovning AB, årsredovisningar. Både skolan eller bilprovningen har blivit något dyrare med åren. Mest har det handlat om ökade kostnader de allra senaste åren. En något dyrare skola behöver ju heller inte vara fel. Men ingen blir väl glad av att dagstidningarna under samma period blivit 46 procent dyrare för läsarna. Ingen utom ägarna. Ett exempel på lite längre sikt är följande: En bilbesiktning kostade 40 kronor 1970. Den kostar nu 300 kronor. Det är en ökning med 7,5 gånger. En timme på bilverkstaden kostade 30 kronor 1970 och är idag uppe i 965 kronor en ökning med hela 32 gånger. Räknat i fasta priser ökade kostnaden för ett besök hos bilprovningen med 31 procent, medan ett besök hos bilverkstaden ökade med 460 procent. Nej, det finns inga bevis för att marknadslösningar långsiktigt skulle vara billigare än offentlig verksamhet. Det är en slutsats som är mycket pro- 112

Är privat verksamhet billigare än offentlig? blematisk för den nyliberala politiken, där marknader ju utpekas som det mest kostnadseffektiva sättet att organisera all ekonomisk verksamhet. Kortsiktigt kan man kanske nå vissa kostnadssänkningar genom att lägga ut offentlig verksamhet på entreprenad men bara om man därigenom kan försämra löne- och anställningsvillkor för de som utför tjänsterna. Det är emellertid inte en situation som är långsiktigt hållbar, kostnaden för stressad personal slår snart tillbaka. Ändå hävdas det ofta i debatten att offentliga tjänster är mycket dyra och att kostnaderna ökar snabbt. Det misstag som görs är att man jämför offentliga tjänsters kostnadsutveckling med privat varuproduktion. Man jämför tex priset på en hamburgare med priset på en skoltimme. Eller ännu värre, priset på ett ton järn med priset på sjukvården. Vid sådana jämförelser kommer de offentliga tjänsternas prisutveckling alltid att verka sämre. Men det beror inte på att man jämför offentligt med privat, utan på att man jämför tjänster, som är svåra att rationalisera, med varuproduktion som kan rationaliseras och därför relativt sett blir billigare. På samma sätt blir en hårfrisörska också alltid dyrare jämfört med ett ton stål. Sammanfattning: Prisutvecklingen på offentliga tjänster jämfört med privata visar att offentlig verksamhet inte blivit dyrare än den privata verksamheten. Snarare tvärtom. 113

Hur stor är arbetslösheten? mindre än de skulle vilja på grund av arbetsmarknadsskäl undersysselsatta. Diagram 47 är ett diagram över en misslyckad politik. En borgerlig nyliberal politik, som genomförts av såväl socialdemokrater som borgare. För oss finns inget annat sätt att se det på. Allt det vi skriver om i denna bok, prioriteringen av vinsten, inflationsbekämpningen, minskningen av den offentliga sektorn, allt slår ut i detta diagram. Här ser vi kostnaden. Sverige var länge ett land där få människor varit arbetslösa. Många var visserligen undersysselsatta, det vill säga de arbetade deltid men ville egentligen arbeta mer. Många har varit aktiva i AMS-åtgärder som vidareutbildning eller arbetade i tillfälliga jobb med stöd av AMS-pengar. (Typ ALU, API, ungdomsarbetsplats, ja allt vad det nu hetat.) Men de flesta vuxna svenskar hade ändå ett jobb med normal lön. På 90-talet bryts den politiken. Först efter 1997 sjunker arbetslösheten. För att åter stiga efter 2002. De senaste siffrorna 1:a kvartalet 2006 ger en total arbetslöshet på 945 000 personer. Det är naturligtvis en förbättring jämfört med åren 1994 till 1997. Men som vi ska se i kommande kapitel finns det en gömd faktor i denna förbättring. Nämligen utslagning. Till saken bör nämnas att dagens arbetslöshet är långt högre än vad som betraktades som en katastrof i mitten av 1980-talet. 985: 006:1 Öppet arbetslösa 114 000 60 000 AMS-sysselsatta 191 000 4 000 Latent arbetslösa 77 000 99 000 Undersysselsatta 238 000 62 000 Summa 620 000 945 000 Tabellen visar antalet arbetslösa första kvartalet 1985 och det första kvartalet 2006. Det finns idag totalt 325 000 personer fler som är arbetslösa. Siffrorna blir ju inte mindre deprimerande om man vet att arbetslösheten som sådan är onödig. Det kostar lika mycket att anställa en människa offentligt som att låta henne vara arbetslös. Arbetslösheten är ett stort slöseri, så frågan är varför vi då har den kvar? Sammanfattning: Arbetslösheten ökade kraftigt på 90-talet. Idag är den betydligt större än den var på såväl 70- som 80-talet. 115

Den nyliberala politiken 9. Hur förklarar nyliberalismen arbetslösheten? När det gäller arbetslösheten så finns det en stor skillnad i synen på både hur den förklaras och hur den ska motarbetas. I grunden handlar det om ansvaret för arbetslösheten är individuellt eller gemensamt. Eller råare uttryckt, huruvida den arbetslöse har sig själv att skylla eller inte. Den nyliberala grundtesen är enkel: Folk är arbetslösa eftersom de inte vill jobba. Folk lever hellre på bidrag och gör hellre ingenting än arbetar. Valet 2006 var det denna teori som låg bakom Reinfeldts förslag om att sänka arbetslöshetsersättningarna liksom sjukersättningarna. Enligt teorin ska bidrag och arbetslöshetsersättning vara så låg att människors vilja att ta de jobb som finns ökar. Det kan tyckas vara en märklig människosyn, själva tror vi att människor drivs av en vilja att skapa och göra något meningsfullt av sina liv. Vi tror människor vill arbeta. Men den nyliberala synen på arbetslösa leder till olika förslag för att minska arbetslösheten. Till exempel: Minska arbetslöshetsersättningen. Minska socialbidragen så att man inte ska kunna gå från a-kassa till socialbidrag utan att det svider ordentligt. Inför tvångsarbeten för arbetslösa med särskilt låga löner (gäller för ungdomar i många kommuner idag). Detta så att de inte ska nöja sig med att gå arbetslösa. Sänk lönerna så företagen har råd att anställa fler. Då måste a-kassan sänkas först. (Svenskt Näringsliv driver fortfarande det kravet.) Sänk skatterna så att företagen vill anställa fler. I grunden beror arbetslösheten på att marknaden inte har fått vara tillräckligt fri, enligt nyliberalernas sett att se. Om bara priset, dvs lönen, får variera utifrån den efterfrågan som företagen har, så skulle vi inte ha några 116

Hur förklarar nyliberalismen arbetslösheten? arbetslösa. Arbetslöshetsersättning, kollektivavtal och trygghetssystemet skapar en tröghet som gör att människor inte säljer sin arbetskraft till det pris som egentligen borde råda utifrån efterfrågan. Skillanden mellan den som arbetar och den som inte har arbete måste helt enkelt vara stor, enligt den nyliberala teorin. Arbetslöshetens problem ligger i individernas motivation. Skyll inte på samhället, skyll på dig själv är budskapet. Sammanfattning: Nyliberalismen förklarar arbetslösheten med att priset på arbetet lönen inte får variera tillräckligt. 117

Den nyliberala politiken 10. Kan otrygghet rädda jobben? För nyliberaler är frågan om hur sysselsättningen ska öka väldigt enkel. Det krävs bara att arbetsrätten försämras och otryggheten för de anställda ökar. Det kallas att flexibiliteten på arbetsmarknaden måste öka. Sambandet mellan arbetsrätten, dvs lagarna om anställningsskydd, lagar kring avskedanden och arbetslöshet, har skapat såväl mycket offentlig debatt som en omfattande ekonomisk forskning. Det finns ett antal tänkbara för- och nackdelar med ett starkt anställningsskydd. För löntagarna innebär ett starkt anställningsskydd att den ekonomiska tryggheten ökar vilket ger de anställda större anledning att utnyttja den vidareutbildning företagen eventuellt erbjuder. Är man trygg vågar man prova nya saker utan att vara rädd att förlora det man har. Samtidigt innebär ett starkt anställningsskydd att de som har hamnat utanför kan ha svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Företagen vågar inte anställa om de inte snabbt kan avskeda när ekonomin vänder, är tanken. För företagen kan de stabila relationer som ett starkt anställningsskydd ger, skapa ett större engagemang från de anställdas sida. Samtidigt innebär det högre kostnader för företagen vid avskedanden. Dessa för- och nackdelar för löntagare, respektive företag blir en fråga om avvägningar. Man kan hålla med om att såväl för- som nackdelar finns, och frågan blir hur man ska värdera dem mot varandra. I 1999 års utgåva av OECD:s Employment Outlook finns en artikel med titeln Anställningsskydd och arbetsmarknadens funktionssätt. Finns det en motsättning mellan anställningsskydd och en fungerande arbetsmarknad? Den centrala frågan är om ett överdrivet anställningsskydd bidragit till den höga arbetslösheten i OECD-länderna. Trots mängden forskning har anställningsskyddets effekt på arbetslösheten varit svår att fånga. Forskarna bakom OECD-studien gjorde ett försök att komma tillrätta med denna brist. Huvudfrågan är om skillnader i graden av anställningsskydd påverkar sysselsättning och arbetslöshet i olika länder över en längre period. Författarna till OECD-studien har gjort en genomgång av vetenskapliga arbeten kring den här frågan som publicerats under de senaste tio åren. Det handlar om närmare 30 studier. Bland alla dessa studier finns det några få som pekar på att ett starkt anställningsskydd leder till en sämre fungerande arbetsmarknad. Men lika många som säger det motsatta. Det 118

Kan otrygghet rädda jobben? sammanfattande omdömet, från OECD-studien är: Allmänt sett tycks den här forskningen fokusera sig på de tänkbara kostnaderna som ett starkare anställningsskydd innebär. Samtidigt som man ignorerar de tänkbara fördelar som mer stabila anställningsformer kan ge. En stor del av OECD-studien går ut på att systematisera och försöka mäta skillnader i anställningsskydd mellan länder. Man delar in anställningsskyddet i tre områden. Dessa mäts sedan för 27 länder, dels i slutet av 80-talet, dels i slutet av 90-talet. Och resultatet? Påverkar graden av anställningsskydd arbetslösheten? För att svara på den frågan krävs en sk regressionsanalys. Man gör ett diagram. På den horisontella axeln har vi graden av anställningsskydd och på den vertikala axeln den genomsnittliga arbetslösheten under 90-talet. Varje land blir en punkt som svarar mot landets grad av anställningsskydd och genomsnittlig arbetslöshet. Ett jakande svar på om ökande anställningsskydd leder till ökad arbetslöshet skulle kräva ett diagram där punkterna (de enskilda länderna) bildar ett någorlunda sammanhållet band nerifrån vänster och upp mot höger. Men, enligt OECD-studien ser det ut såhär: Och slutsatsen av studien är: 38. Arbetslöshet och anställnings Diagrammet pekar skydd bland 27 OECD-länder på att det inte finns något samband mellan graden av anställningsskydd och arbetslöshetsnivån. Det kan vi alla se. Försök själv dra en rak linje mellan de olika punkterna! Det finns med andra ord inget som helst stöd i undersökningen för att ett starkt anställningsskydd leder Källor: OECD, Employment Outlook June 1999. till högre arbetslöshet. Sammanfattning: Det finns inga belägg för att arbetslösheten ökar på grund av att arbetsmarknaden är trygg. 119

Den nyliberala politiken 11. Ger sänkta löner fler jobb? När det inte är en mer flexibel och friare arbetsmarknad som krävs för att minska arbetslösheten enligt de nyliberala teorierna så är det sänkta löner. Sänks lönerna så får fler jobb är teorin. Låt oss anta att det finns ett samband mellan lön och antal anställda i en bransch, exempelvis hotell- och restaurangnäringen där sambandet i princip ser ut såhär: I dag har vi en avtalad lön på ca 18 000 kronor i månaden, hotell- och restaurangägarna anser sig därför ha råd med ca 90 000 anställda personer. Säg att den avtalade månadslönen sänks till 9 000 kronor i månaden. Det gör det möjligt att hålla lägre priser på hotellrum och restaurangbesök. Troligen är det då fler som lägger en större del av sin konsumtion på dessa aktiviteter. Det betyder att hotell- och restaurangägarna kan anställa fler personer, säg 130 000. Minskade löner ger alltså lägre priser, vilket ökar efterfrågan, vilket i sin tur betyder fler jobb. Kan vi bestämma ett sådant samband mellan minskade löner och ökad sysselsättning för hotell- och restaurangnäringen, är det naturligtvis också möjligt att göra det för alla andra branscher livsmedelsindustri, verkstadsindustri, transporttjänster, handel, service osv. I slutändan kan man lägga ihop alla branscher och får då hela näringslivet. Slutsatsen blir att lägre löner ger högre sysselsättning. Detta är kärnan i den nyliberala teorin om arbetslöshet. Utifrån sambandet mellan löner och sysselsättning inom enskilda branscher, drar man en slutsats om att samma förhållande gäller för näringslivet i sin helhet. Nu tror vi inte på ens den första delen av argumentet, att sänkta löner automatiskt ger sänkta priser. De sänkta lönerna kan ju istället gå till höjda vinster. Men även om det vore sant så betyder inte sänkta löner i en bransch detsamma som sänkta löner i alla branscher. 120

Ger sänkta löner fler jobb? Det som är sant för varje enskilt företag och för varje enskild bransch, är inte alls sant för hela samhället. Det är något som ekonomen Keynes påpekade redan på 1930-talet. För att sänkta löner inom restauranger ska innebära fler jobb krävs ju att andra löntagare inte fått sänkta löner! Annars har de ju inte råd att besöka restaurangerna i ökad utsträckning. Vi kan helt enkelt inte addera sambandet mellan löner och sysselsättning för alla delar av näringslivet. Sänks lönerna i hela näringslivet krävs mycket speciella förutsättningar för att inte den totala efterfrågan också ska sänkas, med minskad sysselsättning som följd. För att en allmän lönesänkning ska vara förenlig med en oförändrad efterfrågan måste ett av två villkor uppfyllas. Antingen måste lönesänkningen innebära en lika stor prissänkning, så att folk har råd att köpa lika mycket som förr. Eller också måste en lönesänkning som leder till att vinsterna ökar, motsvaras av samma ökning av investeringarna. I dessa två fall och bara då kommer en generell lönesänkning att vara förenlig med en oförändrad efterfrågan och därmed en oförändrad sysselsättning. Det mest troliga utfallet är dock att en allmän lönesänkning leder till ökade vinster, som inte motsvaras av samma ökning av investeringarna. Det var vad som hände i början på 1980-talet och i början på 1990-talet i Sverige. Resultatet av sänkta reallöner blev en kraftig ökning av arbetslösheten, eftersom efterfrågan minskade totalt sett. Varför fungerar inte nyliberalernas lösning? Det finns ett tankefel i synen på företag hos borgare och arbetsgivareföreningen. En slags självlögn där man tror bättre om sig själv än vad man har anledning till, nämligen tron att företag anställer fler om det blir billigare. Det fungerar inte så. Företag anställer bara fler när de måste. När fler människor behövs för att få jobbet gjort. Och det enda som kan öka antalet jobb är då att efterfrågan på företagens varor stiger. Om fler köper varorna eller tjänsterna kan fler få jobb att producera dem. Det här är grundproblemet. För en nyliberal politik minskar ju inte fattigdomen, den ökar tvärtom skillnaderna mellan rika och fattiga. Det innebär att konsumtionen inte 121

Den nyliberala politiken ökar, färre har råd att köpa de varor och tjänster som kan ge nya jobb. Alla borgerliga lösningar med lägre löner missar alltså grundproblemet. Hur man ska få marknaden och efterfrågan att växa? Däremot ger lägre löner och sämre a-kassa möjlighet till ännu högre vinster. Vilket är det egentliga motivet. Vi påstår helt enkelt att den nyliberala arbetslöshetspolitiken inte handlar om att lösa problemet med sysselsättningen. Istället syftar den till att höja vinsterna på lönernas bekostnad. Sammanfattning: Sänkta löner ger inte automatiskt fler jobb. Det enda som verkligen kan öka sysselsättningen är om marknaden växer, dvs om fler kan konsumera de varor och tjänster som de arbetande kan skapa. 122

Vad kostar arbetslösheten? 12. Vad kostar arbetslösheten? Officiellt finns det ingen som öppet säger att man vill ha arbetslöshet i samhället. Inget parti och ingen ekonom försvarar att människor som vill arbeta inte får jobb. Samtidigt diskuteras mycket sällan vad arbetslösheten egentligen kostar samhället. Exakt hur mycket är också svårt att räkna ut. Det finns dock en hel del beräkningar. Redan 1981 publicerade FN en beräkning som visade att arbetslösheten kostade mellan 70 och 140 procent av vad det skulle kosta att ge de arbetslösa offentlig anställning (UN, Economic Survey of Europe in 1981). Av de 14 undersökta länderna låg kostnaden under 90 procent i bara tre länder. I sju länder, däribland Sverige, låg kostnaden på mellan 90 och 100 procent. Om de fyra länder där kostnaden var större än 100 procent skrevs i FN-rapporten: I Belgien, Frankrike, Holland och Schweiz tjänar den offentliga sektorn genom ökade inkomstskatter och sociala avgifter samt genom minskade arbetslöshetsbidrag mer än vad lönekostnaden uppgår till, om en tidigare arbetslös får ett jobb. Och följaktligen skulle effekten i dessa länder på budgetunderskottet bli mindre om de arbetslösa ges fullt betalda jobb i den offentliga sektorn än om de fortsätter att vara arbetslösa och uppbära ersättningar. FN-rapporten angav för Sveriges del en arbetslöshetskostnad på 90 procent. Arbetsmarknadsstyrelsen gjorde några år senare en beräkning som visar på något högre kostnader (AMS, Meddelanden från utredningsenheten 1984:13). För en person med a-kasseersättning beräknade AMS arbetslöshetskostnaden till 93 procent och för en person i arbetsmarknadsutbildning till 137 procent. Under 90-talet kom det beräkningar som visar att kostnaden i genomsnitt för de arbetslösa överstiger 100 procent. Svenska kommunaltjänstemannaförbundet gjorde en beräkning som visar effekten av att under 1994 minska antalet kommunalt anställda med 26 000 personer. Slutsatsen var: att det strikt budgetmässiga syftet med att avskeda de 26 000 personerna inte uppfylls, nämligen att spara pengar. Tvärtom förlorar samhället 123

Den nyliberala politiken 11,7 miljoner kronor på att göra 26 000 kommunalt anställda arbetslösa. (SKTF Rapporterar nr 13/93.) Ett år senare skriver Svenska Dagbladet under rubriken: Spariver står staten dyrt 15 miljarder notan för kommunala besparingar på 10 miljarder : Staten subventionerar kommunernas besparingar. När kommunerna sparar 10 miljarder på personalminskningar 55 000 personer mellan 1992 och 1994 betalar staten notan. Exakt hur dyrt det blir för staten vet ingen. Troligen minst 15 miljarder under samma period. Det visar beräkningar som Näringsliv gjort med underlag från Kommunförbundet, Arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmarknadsdepartementet. (SvD, 19/10 1994.) Arbetslöshetskostnaderna har alltså beräknats till mellan 90 och 150 procent av totala lönekostnaden i olika undersökningar. För att inte bli beskyllda för att göra optimistiska kalkyler visar vi här ett exempel på hur man kan hamna på en kostnad som motsvarar 90 procent av full lön för en arbetslös. 39. Kostnaden för en arbetslös person och en anställd Kronor per år Arbetslös Anställd Lönekostnad 335 000 Arbetslöshetsersättning 00 000 Utebliven arbetsgivaravgift 83 000 Utebliven skatt 5 000 Utebliven moms 7 000 Total kostnad 305 000 335 000 Antaganden: Månadslön 21 000, arbetsgivaravgift 33 %, arbetslöshetsersättning 80 %, kommunalskatt 30 % och moms 25 %. Säg att vi utgår från en månadslön på 21 000 kronor. Lönekostnaden blir då 335 000 kronor per år. Den kostnaden för en anställd ska ställas mot kostnaderna för att personen är arbetslös. För det första får vi kostnader för arbetslöshetsersättning på 200 000 kronor. Sedan har vi utebliven arbets- 124

Vad kostar arbetslösheten? givaravgift samt lägre skatt och moms. Totalt blir det 305 000 kr, vilket är drygt 90 procent av kostnaden om den arbetslösa vore anställd. Detta är en enkel kalkyl som mycket få egentligen ifrågasätter. Ändå glöms den bort när arbetslösheten diskuteras. Istället diskuteras arbetslösheten som något som bara händer. En slags olycka som drabbar samhället från ovan. Men med ovanstående siffror i minnet kan man lika gärna konstatera att arbetslösheten är något samhället accepterar trots att den relativt enkelt skulle gå att eliminera. Ännu mer obegriplig blir ekvationen om man lägger in andra kostnader för arbetslösheten i kalkylen. Om vi räknar in de extra sjukvårdskostnaderna, den kriminalitet och det missbruk arbetslösheten skapar så blir varje arbetslös ett obegripligt slöseri både mänskligt och ekonomiskt. Sammanfattning: En arbetslös kostar ungefär lika mycket för den offentliga sektorn som om man istället anställde henne/honom. 125

Den nyliberala politiken 13. Hur ökade arbetslösheten? Vi menar att den stora arbetslösheten i Sverige på 90-talet och 2000-talet handlar om en medveten politik som i onödan slagit ut många människor från arbetslivet. I Sverige skedde den stora arbetslöshetsökningen mellan åren 1990 och 1994 och mellan 2002 och 2006. Gör man en mycket grov sammanställning kan man då se att ca 185 000 människor förlorade jobben inom industrin under den första perioden. Det var framförallt under åren 1992 93 då ekonomin gick igenom en kris pga den fasta valutan som ledde till höga räntor och stora kostnader för företagen i form av minskad export. Små industriföretag slogs ut. När industrin avskedar innebär det samtidigt att människor blir osäkra och otrygga. Det minskar konsumtionen bland medborgarna. Och då minskar också de privata tjänsterna. Bankkrisen gjorde dessutom att många jobb inom den finansiella sektorn försvann. Över 100 000 jobb försvann inom den privata tjänstesektorn under dessa år. Bägge dessa händelser är något som i och för sig kan bero på en dålig politik, men det är samtidigt sånt som kan hända genom en kraftig internationell konjunkturnedgång eller andra händelser ett lands regering inte kan styra över. Men den tredje orsaken till arbetslösheten är minskningen av antalet offentligt anställda. Mellan 1990 och 1994 minskade antalet offentligt anställda med 253 000 personer och fram till 2000 med ytterligare 69 000 personer. De offentligt anställda var 2006 totalt ca 272 000 färre än 1990. Såhär har antalet anställda inom offentliga verksamheter förändrats sedan 1991. (Se diagram på nästa sida.) Normalt ska staten och kommunerna inte minska sina anställda vid en kris. Man ska tvärtom försöka motverka den arbetslöshet som den privata sektorn skapat genom att under några år fortsätta upprätthålla sysselsätt- 126

Hur ökade arbetslösheten? 40. Förändring av antalet offentligt anställda sedan 1990 0-50 -100-150 -200-250 -300-350 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 Källa: SCB, Statistisk årsbok 2006, tabell 339, Konjunkturinstitutet, Analysunderlag mars 2006, tabell 3.13. ningen och betala det genom budgetunderskott. I Sverige är politiken den motsatta. Den nyliberala politiken handlar ju om att den offentliga sektorn bör bli mindre, att alltmer ska vara privat. Den handlar också om att den offentliga sektorn ska undvika underskott och därför spara även vid kriser. Det absurda med den politiken är som vi visat i tidigare kapitel att den faktiskt inte sparar något. Varken budgetarna eller statsskulden blev bättre av dessa avskedanden inom den offentliga sektorn. Att avskeda statligt och kommunalt anställda i en situation där de avskedade inte kan få nya jobb inom den privata sektorn sparar ingenting. Istället för offentligt arbetande fick vi offentligt arbetslösa i samhället. Det är därför en tung anklagelse när vi skriver att den skenande arbetslösheten i Sverige berodde på en nyliberal politik. Man valde att öka arbetslösheten trots att det inte sparade något. Den här politiken har genomförts av borgerliga regeringar och soci- 127

Den nyliberala politiken lademokratiska. De senare har haft stöd av periodvis centerpartiet och i andra perioder av miljöpartiet och vänsterpartiet. Det här är viktigt att veta, minskningen av antalet offentligt anställda är inte ett tillfälligt misstag. Det handlar om en politik som alla partier varit inblandade i. Motivet kan vi diskutera. För nyliberala ekonomer handlar det om att man vill att allt mer av verksamheten ska vara privat och att man använde krisen som en förevändning för att få igenom den minskning man eftertraktade. Det tror vi gällde den borgerliga regeringen som leddes av Carl Bildt 1991 94. För s, v och mp finns inte samma ideologiska motiv. Här har politiken istället motiverats av att man varit tvungen. (Först det allra sista året har vänsterpartiet svängt i frågan och menar nu att antalet offenligt anställda måste öka.) Motivet har varit sunda statsfinanser. (Vilket vi behandlat närmare i avd 1.) Problemet är att det mest har handlat om att skicka kostnader mellan olika delar av den offentliga sektorn. 2005 gick således Sveriges Landstingsförbund ut och meddelade stolt att Landstingen vänt underskott till plus. Landstingen gick med ett litet överskott. Samtidigt meddelande man at förbättringen skett genom att 10 000 personer hade avskedats under året. (Vilket innebär att antalet offentligt anställda minskade ytterligare det året, jämfört med 1990.) Men 10 000 färre inom Landstingen innebär ju ökad arbetslöshet, vilket i sin tur blir nya kostnader för staten som har hand om arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsutbildning. Hur mycket sparar man då? De här målen i den ekonomiska politiken mindre offentlig sektor och sänkta skatter har för partierna varit viktigare än att bekämpa arbetslösheten. Det vi egentligen gjort är att vi sparat fram en ökad arbetslöshet. Det är bland annat dessa erfarenheter som ligger bakom vår övertygelse att ett samhälle inte kan spara sig rikare. Ett samhälle blir rikare genom att de resurser som finns används. Att människor sätts i arbete. Att pengar flyttas från rikas sparande och börsspekulation till offentliga investeringar och anställningar. Sparpolitiken är kontraproduktiv. Sammanfattning: Arbetslösheten ökade långsiktigt genom beslutet om en kraftig minskning av den offentliga sektorn. 128

Den nyliberala politiken andra ord inte 2006. Liksom i andra länder hade arbetslösheten stigit. Men inte lika drastiskt som tidigare. Orsakerna är viktiga. Dels har den offentliga sektorn inte minskat lika kraftigt under dessa år. Antalet anställda har ökat lite. Från 1 301 000 år 1997 till 1 311 000 (beräknat av KI) 2002. Dessutom har reallönerna vuxit något (dvs lön efter det att skatten betalats och eventuella bidrag tagits emot). Det gör att konsumtionen och därmed efterfrågan kunnat stiga i samhället. Samtidigt finns det en oroande utveckling åt andra hållet. Antalet människor som slagits ut ur arbetslivet har ökat under dessa år. Totalt har 375 000 människor förtidspensionerats och antalet långtidssjukskrivna motsvarar år 2001 hela 325 000 människor. Bakom siffror om lägre arbetslöshet finns alltså siffror om utslagning av människor från arbetslivet. Exakt varför arbetslösheten sjunker är naturligtvis svårt att bevisa. De punkter vi nämner ovan är de vi framförallt tror är de viktiga. Men det kan vara på sin plats att poängtera att arbetslösheten exploderade samtidigt som den nyliberala politiken med skattesänkningar, sparpaket och nedskärningar tog fart. Först efter 1997, när löntagare började kräva högre löner och den offentliga sektorn slutat avskeda, har situationen börjat bli bättre. Den borgerliga regeringen 2006 har lovat arbeta för att sänka arbetslösheten utan siffermanipulationer. Vi tror det bara kan ske om löntagarna faktiskt får det bättre och om offentliga sektorn tillåts växa. SAMMANFATTNING: Arbetslösheten har i huvudsak sjunkit sen 90-talets mitt på grund av en internationell konjunktur. Men det faktum att politiken slutat avskeda offentligt anställda och att lönerna stigit något har också hjälpt till. 130

Varför blev riksbanken oberoende? 15. Varför blev riksbanken oberoende? Den svenska riksbanken är den äldsta i världen. Den har i århundraden varit styrd av Sveriges regering, men sen 90-talet har den varit en helt oberoende institution, styrd av ett fullmäktige av nationalekonomer. Det här är ett politiskt beslut som är viktigt, dels för att förstå vad nyliberalismen vill, dels för att det faktiskt påverkar politiken och löntagarnas vardag. VAD ÄR EN RIKSBANK? Riksbanken är en bank som lånar ut pengar till andra banker. Eftersom det bara får finnas en riksbank per land så har den banken monopol på sin verksamhet. Det är riksbanken som bestämmer vilken ränta en bank måste betala för att få låna pengar. På så sätt kan man styra hur hög ränta vi andra får betala. Om riksbanken sänker räntan kan ekonomin ta fart, det blir billigare att låna och både privatpersoner och företag satsar mer. Om riksbanken istället höjer räntan så bromsas farten i ekonomin genom att vi inte lånar så mycket utan försöker spara istället. Men riksbanken styr också hur mycket den svenska kronan ska vara värd, jämfört med andra valutor. I praktiken innebär det att om kronan blir för mycket värd, så ger riksbanken ut mer pengar och kronan blir då mindre värd på valutamarknaden. Om kronan istället sjunker i värde kan riksbanken köpa kronor för att behålla värdet. Riksbanken är alltså den institution som har makt över penningpolitiken. Åtminstone i teorin. VARFÖR BLEV RIKSBANKEN OBEROENDE? I hela västvärlden har under de senaste tjugo åren nationalekonomer, företagsledare och politiker arbetat för att riksbankerna ska bli oberoende. I praktiken innebär det att politikerna inte längre ska lägga sig i hur penningpolitiken sköts. Om en riksdag vill satsa på sänkt ränta för att det 131

Den nyliberala politiken gynnar sysselsättningen ska riksbanken kunna strunta i det och tvärtom höja räntan. De som slagits för detta har i princip haft två argument för varför det är viktigt. Det första argumentet: Penningpolitik är så komplicerad och svår att vanliga politiker inte kan sköta den. De beslut en riksbank fattar får nämligen full effekt först efter ett eller två år. Först då slår en räntesänkning i praktiken igenom på de stora långsiktiga lån som företag och banker jobbar med. Man måste alltså tänka långt. En politiker agerar dock med nästa val framför ögonen, menar företrädarna för oberoende riksbanker. Kortsiktiga beslut för att locka röster hotar att skada landet på sikt. Det här är ett mycket märkligt argument. Dels är det ologiskt. Om det nu tar så lång tid för penningbeslut att få effekt, hur skulle de då kunna hjälpa en regering inför ett val? Dessutom, om det är något vi brukar använda demokratin till så är det just att fatta beslut som ingen riktigt vet vad de kan innebära om många år. Ingen vet vilket pensionssystem som är bäst på lång sikt. Ingen vet om socialbidragssystemet är bra på lång sikt, ingen vet vilken utrikespolitik som lönar sig i längden. Politik handlar om åsikter och förhoppningar, det gäller penningpolitik likaväl som hälsovårdspolitik. Just därför vill vi att det ska beslutas demokratiskt. Det andra argumentet: En oberoende riksbank ger lägre inflation. Problemet med argumentet är att det saknar bevis. Såväl oberoende som beroende riksbanker har lyckats och misslyckats med att bekämpa inflationen i olika länder. Dessutom finns det inget som säger att låg inflation alltid är bra i sig. I kriser kan tvärtom oberoende riksbanker (om teorin stämmer att de kommer att lyckas hålla nere inflationen) genomdriva en alltför stark minskning av produktion och sysselsättning. En enögd riksbank kan alltså göra mer skada än en som måste se till de politiska effekterna. VAD HAR RIKSBANKEN GJORT? Nu har vi i Sverige en helt oberoende riksbank. Riksdagen kan inte längre besluta över räntor eller kronans kurs. Och i praktiken har den svenska riksbanken varit oberoende i flera år. Resultatet kan vi se idag. (Diagram på nästa sida) Sverige är det land i Europa som under flera år haft en extremt låg inflation, ja ibland rentav deflation. (Det behandlar vi mer i Avdelning 9 Pengar och valutor.) Vårt stora problem i det här landet har helt enkelt inte varit inflationen. 132

Den nyliberala politiken tiker av riksbanken, medan den socialdemokratiska partiledningen och näringslivet varit försiktigt positiva. Jämfört med den Europeiska centralbanken och andra riksbanker, som Bank of England, är den svenska riksbanken visserligen lite extremare eller åtminstone snabbare med räntehöjningar, men det är trots allt en skillnad under galgen. De olika riksbankerna följer i stort sett samma politik. (Det stora undantaget är USA:s Federal Reserv som betydligt mer aktivt använt räntesänkningar och räntehöjningar för att ingripa i ekonomin oberoende av inflation och andra nödvändiga normer.) Men det finns en annan dimension som är allvarligare. En oberoende riksbank handlar framförallt om att politiken inte längre ska kunna välja vissa saker. Man kan inte länge stimulera ekonomin utifrån sina åsikter om hur ekonomin ska skötas, istället är det experternas åsikt som ska gälla. Det betyder i praktiken att det enda regeringen numera styr över är halva den ekonomiska politiken. Det vill säga budgeten. Men även här har politiken fått en tvångströja ett utgiftstak som innebär att tekniska regler och i förväg satta normer bestämmer vad man kan och får göra, och inte vad väljarna eller regeringen vill göra. Den nyliberala politiken handlar helt enkelt om att politikens inflytande över vad som sker i ekonomin ska begränsas, de folkvaldas makt ska beskäras. Den oberoende riksbanken är då ett utmärkt exempel på hur det gått till. Tyvärr har de politiska partierna varit i stort sett överens, det finns ingen egentlig politisk opposition när det gäller ekonomin idag i Sverige. Det demokratiska problemet med en oberoende riksbank kommer att synas först den dag någon vill föra en ekonomisk politik som inte har stöd inom näringslivets toppar, bland ekonomer och den stora statliga byråkratin. Sammanfattning: En oberoende riksbank handlar i första hand om att våra valda ombud inte längre ska styra över penningpolitiken. Riksbanken är ett expertorgan, utanför medborgarnas kontroll och inflytande. 134

Vad är normpolitik? 16. Vad är normpolitik? Den nyliberala politiken handlar om att tillväxten i samhället ska öka genom att offentliga verksamheter privatiseras, skatter sänks, vinsterna stiger, inflationen hålls låg och lönerna hålls tillbaka. Man har använt marknaden, framförallt valutamarknaden, som en mätare på om politiken gått åt rätt eller fel håll. Om kronan har rasat har man sagt att marknaden reagerat negativt. Om räntorna stigit så har marknaden visat sitt missnöje. Om ett politiskt förslag lagts fram och börsen stigit så har marknaden svarat positivt. Detta är ju på många sätt en fullständigt absurd situation. Men samtidigt logisk. Den kommer från en syn på ekonomi där det finns en riktig politik som marknaden behöver och gillar. Den självklara invändningen är naturligtvis att det som kallas marknaden i själva verket bara är en liten del av samhället, en liten elit som förvaltar eller äger de förmögenheter som samlats där. Om man på samma sätt kallade löntagarna för marknaden skulle deras reaktioner förmodligen leda till en motsatt ekonomisk analys av vad som är rätt att genomföra. Men faktum kvarstår. Marknaden utgörs idag av en mycket liten elit som nationellt och internationellt flyttar pengar och investeringar och därmed ger betyg åt politiken. Frågan är hur politikerna ska kunna veta vad de ska göra och inte hamna i en ständig virvel av experiment för att tillfredsställa marknadens nycker. NORMPOLITIK SOM POLITISK UPPFOSTRAN Den nyliberala teorin innebär att politikerna ska klara det här genom att sätta upp ett antal normer, något man lovar omvärlden och marknaden att följa oberoende av vad som händer i samhället. Normpolitiken är teorin bakom statsminister Carl Bildts ord 1991 när han sa att det bara fanns den enda vägens politik för att klara krisen. Problemet med normpolitiken är att det varit mycket svårt att veta hur en norm ska vara. 135

Den nyliberala politiken Aktörerna på penningmarknaden agerar ju, i motsats till normerna, inför vad som händer i samhället. Således var det marknaden som krossade den norm om en fast valuta som beslutades 1992 av regering och riksbank. På samma sätt har marknaden ständigt gått emot den norm för vilken nivå på arbetslösheten som är lämplig som ekonomer och politiker räknat ut. (Den här normen kallas Nairu Non acceleration inflationrate of unemployment dvs man antar att det finns en nivå på arbetslösheten som gör att inflationen inte börjar accelerera.) Men i verkligheten har arbetslösheten kunnat gå upp och ner många procent och det enda man gjort är att man flyttat procentsiffran för Nairu. Normpolitiken består av många olika normer eller löften. Bland de viktigaste har varit att statsskulden inte ska vara mer än en viss procent av BNP, inflationen inte mer än 2-3 procent och budgetöverskotten inte mer än 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. De här normerna finns kvar över regeringsskiftena, samma normer styr regeringen Reinfeldt, som regeringen Persson, Carlsson och Bildt. I praktiken verkar normerna mest vara argument för politikerna mot missnöjda väljare eller intressegrupper. Med normerna som argument kan socialdemokratiska finansministrar argumentera mot ökad trygghet, fler offentligt anställda eller högre löenr. Med normerna som argument kan borgerliga finansministrar argumentera mot alltför drastiska skattesänkningar. All annan politik blir omöjlig då den bryter mot normen. Vi har helt enkelt fått en politik som allt mindre handlar om politiska val. Detta blir särskilt tydligt när man diskuterar normen utgiftstak. Sammanfattning: Nyliberalismen brukar genomföras genom att politiken binds upp till ett antal normer. Politikens framgång mäts sen genom hur marknaden reagerar på genomförda eller föreslagna åtgärder. 136

Vad är utgiftstaket? 17. Vad är utgiftstaket? Utgiftstaket innebär att riksdagen beslutat att regeringens budget flera år i förväg ska fastställa en gräns för hur höga utgifterna får vara. Oberoende av vad som sen händer i samhället måste detta tak hållas för att marknaden inte ska reagera negativt. Det är alltså en slags självsydd tvångströja som regering och riksdag har infört. Problemet med utgiftstaket är att det är mycket svårt att flera år i förväg räkna ut vad som är en bra eller rimlig utgiftsnivå för staten. Ännu svårare är det att räkna ut vilka inkomster staten kan tänkas få. I praktiken är därför utgiftstaket finansdepartementets sätt att styra andra departement. Förslag om förbättringar och förändringar kan stoppas då de inte ryms under taket. Det enda sättet att få igenom t ex en höjd a-kasseersättning är att man samtidigt kan sänka sjukersättningen för att betala det. Det är möjligt att detta skulle kunna vara en sund teknik om verkligheten var fyrkantig och de ekonomiska ramarna var givna och oföränderliga. I verkligheten är det ju inte så. Om utgiftstaket hindrar exempelvis nödvändiga miljösatsningar för att budgeten ska gå ihop, blir kostnaden sjufalt större tiotalet år senare när ett hav dör. På samma sätt kan en utgift som påverkar ekonomin och ökar tillväxten inte genomföras även om den kan ge staten ökade intäkter. Utgiftstaket tar nämligen ingen hänsyn till inkomsterna. Även om inkomsterna blir högre än beräknat får dessa inte användas till nya utgifter. Utgiftstaket får ju inte överskridas. I Sverige har detta inneburit att hela den offentliga sektorn de senaste nio åren har haft överskott i budgeterna på 435 miljarder som man inte kunnat använda. Men om en stat år efter år tar in mer pengar än den använder, så innebär det ju att pengar läggs i madrassen. De används inte. Lösningen blir då mycket enkel. Om inkomsterna blir högre än utgifterna kan politiken inte satsa pengarna utan måste istället minska inkomsterna till den offentliga sektorn. 137

Den nyliberala politiken Det vill säga: sänka skatterna. Utgiftstaket är alltså en norm som å ena sidan tvingar regering, kommuner och landsting att hålla nere utgifterna även om det skadar ekonomin och utvecklingen. Å andra sidan tvingar det politikerna att sänka skatterna om inkomsterna stadigt överträffar utgiftstaket. MAKTLÖSHETSSJUKAN Det kanske märkligaste med denna politik, utgiftstaket, är att den är beslutad av regering och riksdag själv. Sveriges politiker har själva beslutat att de behöver dessa tvångströjor för att inte slösa eller ge efter för röstfiske. Det är en märklig självbild man här visar upp. En syn på politiken som svag och otillräcklig, en bild av demokratin som något som måste regleras för att inte löpa amok. Vi brukar kalla det här för maktlöshetssjukan. Sammanfattning: Utgiftstaket är en norm som innebär att staten i förväg lovar att inte höja sina utgifter. I praktiken innebär det att ökade statliga inkomster inte får användas. Systemet tvingar fram skattesänkningar. 138

Hur sanerades ekonomin? 18. Hur sanerades ekonomin? Hur väl lyckades normpolitiken och utgiftstaket med att lösa den statsfinansiella bankrutten efter de borgerliga åren 1991 1994. Idag 12 år senare är ju såväl statsskuld som budgetunderskott ett minne blott, även om några fortfarande använder det som ett skrämselminne. Det är naturligtvis svårt att exakt mäta hur en politik lyckats eller misslyckats. Det ska nog vara svårt, demokrati handlar om att öppet diskutera och prova olika lösningar. Om det fanns en enda lösning, en enda riktig politik, skulle vi knappast behöva någon demokrati. Därför ligger det naturligtvis åsikter bakom vårt följande påstående: Statsfinanserna sanerades trots den nyliberala politiken, inte tack vare den. Avskedandena inom stat, kommun och landsting sparade inte pengar åt den offentliga sektorn, först när man började anställa igen kunde arbetslösheten sjunka. Mot alla normer har den svenska kronan stadigt fått sjunka för att stödja exportindustrin och sysselsättningen. Mellan 1993 och 1999 har man bit för bit höjt skatterna så att det svarta hål skattereformen och andra skattesänkningar innebar har täppts igen. Skillnaden mellan de gamla och nya skatterna har varit att de nya drabbat låginkomsttagare mer än höginkomsttagare, men grundtesen om sänkta skatter för att få fart på ekonomin har helt enkelt inte gällt. Den stora skillnaden mellan 1994 och 2000 har varit några år av internationell högkonjunktur, framförallt från amerikansk sida, vilket gynnat den svenska ekonomin oberoende av politiken. Det är inte särskilt förvånande att det offentligas ekonomi repade sig på några år. Tvärtom menar vi att det är en normal och naturlig effekt av några år av tillväxt, något som hade kunnat ske utan vara sig sparpolitiken eller normpolitikens bördor. Den förda politiken gjorde den viktigaste delen i återhämtningen onödigt svår. Man försvårade för löntagarna och deras ekonomi är den viktigaste faktorn för hur ekonomin utvecklas. Den är nämligen den största delen av ekonomin. Löntagarnas privata konsumtion står för hälften av vår BNP. Sammanfattning: Statsfinanserna förbättrades genom konjunkturuppgång och skattehöjningar. Inte genom normpolitiken, utan trots den. 139

Den nyliberala politiken 19. Vad är välfärdsligan? I den här boken har vi många gånger hänvisat till BNP-utvecklingen i Sverige. Som vi påtalat har landet blivit rikare och rikare. Samtidigt har tongångarna i den allmänna debatten varit annorlunda. Ett exempel på det kunde man läsa när den gamle miljardären Hans Rausing blev intervjuad av den engelska tidningen The Guardian i april månad 2002. Tidningen undrade varför han som är en av världens rikaste män, ändå inte betalade någon skatt på sin rikedom varken i Sverige eller i England. Han förklarade då att han ansåg att höga skatter drabbar de fattiga. Sverige var en gång det rikaste landet i Europa, men tillhör nu botten av tabellen. Det är ett bra exempel på vad höga skatter kan innebära. Den rike gamle mannen säger något som många nationalekonomer, direktörer och borgerliga politiker återkommande hävdat. Sverige har sjunkit i välfärdsligan. Landet tillhör Europas bottenskikt osv. Detta är ett påstående så envist att vi inte kan lämna det åt sidan. Frågan är om det är sant. ATT JÄMFÖRA LÄNDER ÄR KOMPLICERAT. Det är oerhört svårt att jämföra statistiken mellan olika länder. Dels räknar de olika statistiska instituten olika. Dels har varje land en egen unik ekonomi och historia. Olika länder har t ex olika skattesystem vilket gör det svårt att göra jämförelser. I ett land som Sverige betalar man skatt även på bidrag. I länder som Tyskland är bidrag skattebefriade. Det innebär att Sveriges skattekvot automatiskt blir högre än Tysklands även om det i praktiken inget betyder för ekonomin. På samma sätt ställer ländernas olika valutor till stora problem för statistiken. I Sverige har BNP vissa år ökat med några procent. Landet blev rikare, vi producerade alltmer. Samtidigt dalade kronan i värde mot andra valutor. Orsaken är att exportindustrin, som svarar för en stor del av vår BNP, behövt en lägre 140

Vad är välfärdsligan? krona för att kunna exportera mer och vinna konkurrensfördelar. Sverige har då både haft en stigande BNP, dvs blivit rikare, samtidigt som man jämfört med ett annat land blivit fattigare. De som bor inom landet har fått mer resurser, det är bara om de åker utomlands och jämför som de fått mindre. KÖPKRAFTSKORRIGERAD BNP För att lättare kunna jämföra länderna har statistiker försökt hitta olika sätt att korrigera de felaktiga bilder som exempelvis kortsiktiga valutaförändringar kan skapa. Det vanligaste jämförelsemåttet sen 80-talet har varit välfärdsindex eller med andra ord köpkraftskorrigerad BNP. (Det förkortas PPP.) Man tar BNP i ett land och mäter samtidigt köpkraften, dvs man väljer ut en korg med varor och jämför vad samma korg av varor kostar i ett annat land. Man köpkraftskorrigerar BNP och får då en lista på vilka länder som har högst BNP per invånare och lägst pris på varukorgen. Detta är dock en metod som (liksom de flesta jämförelsemetoder) innebär problem. Den innebär t ex att skatteskillnader får genomslag i statistiken. Om vi i Sverige sänkte momsen kraftigt och istället höjde arbetsgivareavgifterna, så skulle vår köpkraftskorrigerade BNP stiga. Det skulle då kunna tolkas som att vår välfärd hade stigit. Men i själva verket har vi ju då bara flyttat om mellan olika skatter. En svaghet med välfärdsindexet är att länder med en stor offentlig sektor och en hög skatt på varor får lägre välfärd än länder med låga skatter och mindre offentlig sektor. Därför kan en sån som Hans Rausing ha rätt när han säger att höga skatter skapar dålig utveckling. Men bara om man med dålig utveckling menar statistik i form av köpkraftskorrigerad BNP. Samtidigt uppstår det andra problem om man inte använder köpkraftskorrigerad BNP. Det är ju svårt att jämföra olika länders utveckling eftersom valutorna också går upp och ner mellan länderna. Välfärdsligan är ett mått mellan länder som ska användas försiktigt. Det kan berätta om en utveckling men säger inget om den verkliga rikedomen ett land har eller inte har. Dessutom glömmer Hans Rausing (och andra som använder denna 141

Den nyliberala politiken lista slarvigt) ofta det väsentligaste i diskussionen om vad ett land har råd respektive inte råd med. Nämligen om man fått mer resurser eller inte. Det är sant att Sverige har blivit rikare under de sista tjugotvå åren. Men det är också sant att en del andra länder blivit ännu rikare jämfört med hur de hade det för tjugotvå år sen. Men om alla blir rikare finns det ju egentligen ingen anledning att tala om att man inte längre har råd med höga skatter eller stor välfärd. Tvärtom, vi har mer resurser att fördela även mätt enligt köpkraftskorrigerad BNP. Vi är rikare, inte fattigare. HAR SVERIGE SJUNKIT I VÄLFÄRDSLIGAN? Ett av de borgerliga partiernas huvudargument i valdebatter på 90-talet var att Sverige sjönk i välfärdsligan. Vissa ekonomer har rentav sagt att Sverige förvandlas till Europas fattiga kusin. Detta är grovt missvisande. Det är sant att en del länder haft en bättre utveckling än Sverige. De har blivit ännu rikare. Men för det första kan man ju undra om det verkligen är ett problem. Om Spanien blir ännu rikare utan att Sverige blir fattigare så är ju det bara glädjande. Om fler länder kan bli rika så verkar ju ekonomernas oro snarare avundsam än befogad. Men viktigare är kanske varför Sverige i så fall sjunker i välfärdsligan. Om man frågar Svenskt Näringsliv så blir svaret att Sverige släpar efter år efter år. För tjugofem år sen var vi världens tredje rikaste land, nu är vi det femtonde, brukar man säga. Orsaken påstås vara systemfel i Sverige. För höga skatter, för höga ingångslöner, för starka fackföreningar, för mycket trygghet och alldeles för stela arbetsmarknadsregler. Men studerar vi diagrammet på nästa sida ser vi något märkligt. Sverige sjunker inte alls i välfärdsligan hela tiden. Men landet rasar jämfört med de andra vid två speciella tillfällen. Nämligen åren 1977 78 och åren 1991 93. Vad var det då som hände just dessa år? Jo, för det första hade Sverige borgerliga regeringar i fyra av dessa fem år. Bara under Gösta Bohmans ekonomiministertid och Bildts statsministertid har Sverige rasat i välfärdsligan. För det andra skedde det stora raset på 90-talet när den nyliberala politiken prövades fullt ut. Det var fast valuta, extrem inflationsbekämpning, 142

Den nyliberala politiken Faktaruta. Vad är köpkraftskorrigerad BNP? OECD:s välfärdsindex bygger på en justering som kallas köpkraftsparitet (PPP). Tanken är att försöka mäta hur mycket som faktiskt kan köpas för en viss inkomst. Man beräknar vad exempelvis ett kilo tomater egentligen kostar, även om priset är mycket olika i olika länder. Ibland blir resultatet konstigt. Belgien hade år 2000 en BNP per person på 24 630 US$ räknat efter hur valutamarknaden värderar olika valutor. Sverige hade en BNP per person på 26 780 US$, dvs drygt 10 procent mer än Belgien. Omräknat med PPP hade Belgien en BNP/capita på 27 500, medan Sveriges bara var 23 770. Med den justeringen ligger Belgien helt plötsligt 15 procent över Sverige i BNP/capita. Orsaken är i viss utsträckning att vi har en högre moms i Sverige. Skulle vi sänka momsen och istället ta in precis samma mängd skatter i form av inkomstskatt, så skulle Sverige stiga i välfärdsligan. Och huvuddelen av fallet år 1991 kan förklaras med att skattereformen innebar höjd moms på en mängd tjänster. Detta har fått många radikala att helt ta avstånd från att använda köpkraftsparitet som justering av BNP/capita. Vi tycker att det är förhastat. Kinas BNP per invånare är 840 US$ mätt efter vad valutamarknaden säger. Justerat med köpkraftsparitet är dock Kinas BNP/capita 3 940 US$. För Indien är BNP/capita 460 US$, enligt vad valutamarknaden säger om rupiens värde. Justerat med PPP är Indiens BNP/capita 2 390 US$. Orsaken till de här stora skillnaderna är att fattiga länders valutor ofta är undervärderade på den internationella valutamarknaden. Vi kan hålla med om den kritik många radikala riktar mot att räkna om i köpkraftsparitet, men de fel som uppstår mellan exempelvis Sverige och Belgien, finner vi små i förhållande till de fel som en värdering utifrån valutamarknaden ger av Kinas och Indiens BNP per person. Det viktiga är att man inte utifrån statistik som välfärdsligan kan dra stora slutsatser och ta till brösttoner om sjunkande välfärd eller bankruttförklara en ekonomi. All statistik kan missbrukas till enkel propaganda. Det gäller kanske särskilt köpkraftskorrigerad BNP. Ändå är det ett mått bland andra som gör att man kan diskutera ekonomins utveckling. Källa: World Development Report 2002. 144

145 Faktaruta: Vad är köpkraftskorrigerad BNP

Den nyliberala politiken 20. Lyckades nyliberalismen? Historien är ingen enkel rak väg. Det som sker i ett samhälle består av ständiga motsättningar, olika riktningar och motsatta rörelser. Därför finns det aldrig något som är färdigt inom samhällsutvecklingen. En politisk sanning kan bara några år senare vara ett skämt i den allmänna debatten. Det kanske räcker med att påminna om hur hela den svenska ekonomkåren med ett eller två undantag stödde idén om en stark svensk fast valuta 1990. Eller hur samma ekonomkår på 70-talet hävdade att inflationen var svårförståelig och problematisk medan man på 80-talet helt enkelt skyllde den på lönerna. Eller hur ekonomen Sven Grassman i flera år visade att nationalekonomernas påstående om den stora utlandsskulden på 70- och början av 80-talet, var felaktigt och hur riksbank och andra institutioner till slut gav honom rätt och helt sonika räknade om statistiken (utan att han fick något erkännande för det). Nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll. Men det är lätt att glömma vad nyliberalismen egentligen gått ut på när ledande ekonomer trendmässigt byter teori och terminologi. Dess styrka ligger i de djupa politiska förändringar som skett. Det är inte tankarna som är det viktiga, inte de påstådda motiven, utan vad som faktiskt gjorts. Där måste vi nog konstatera att nyliberalismen varit oerhört effektiv i Sverige. Den offentliga sektorn har skurits ner. Skattesystemet har gjorts om så att höginkomsttagare idag betalar mindre och låginkomsttagare mer av skattebördan. Arbetslösheten har hållits på en konstant hög nivå. Stressen och pressen på de anställda har ökat inom alla sektorer. Politiken har fått nya regler och ramar som gjort att en regering inte längre på samma sätt som tidigare får ingripa i ekonomin. Stora delar av de offentliga företagen och verksamheterna har privatiserats. Inflationen har hållits nere på en orimligt låg nivå. 146

Lyckades nyliberalismen? Börsspekulation och valutaspekulation har blivit en naturlig och stor del av ekonomin. Pensionssystem och försäkringssystem har börjat förändras. Samtidigt kan det vara viktigt att påpeka vad nyliberalismen inte lyckats genomföra. Man har inte klarat av att oskadliggöra och försvaga fackföreningsrörelsen. Det har varit ett uttalat mål, facken har varit för starka i Sverige. I andra länder där nyliberalismen varit stark, som England och USA, har den direkta effekten varit krossade, försvagade fackföreningsrörelser. Man har inte klarat av att förändra själva trygghetssystemet. Fortfarande är det genom kollektiva avtal, stora gemensamma försäkringslösningar och kollektivt sparande som de flesta människorna i Sverige får sin vardag någorlunda tryggad. NYLIBERALISM OCH SYSTEMSKIFTE Ett vanligt ord för den nyliberala politiken har varit ordet systemskifte. Det var Olof Palme som på allvar började använda det i den politiska debatten när han anklagade högern för att vilja skifta system på 70-talet. Det var även Palme som först talade om tvåtredjedelssamhället, dvs ett samhälle där två tredjedelar får det bra, medan en tredjedel räknas bort. Bägge dessa skräckbilder har visat sig bli verklighet, men ändå har vi i den här boken valt att försöka undvika just de orden. Problemet är ju att politiken genomförts av såväl borgerliga som socialdemokratiskt styrda regeringar. Begreppet tvåtredjedelssamhälle tycker vi är missvisande, då vi snarare borde tala om ett ett tredjedelssamhälle eller rentav ett femtedelssamhälle. Så liten är den grupp som verkligen tjänat ekonomiskt och politiskt på den här utvecklingen. Ordet systemskifte har dessutom en klang av att vara något definitivt, något fast och oföränderligt. Men så är det inte. Sverige är fortfarande ett land med olika politik, olika krafter som drar åt olika håll. Både inom som utom arbetarrörelsen. NYLIBERALISMENS ÅRTIONDEN Nyliberalismen har inneburit en samling politiska förändringar som förvandlat Sverige från ett land med full sysselsättning, ökad jämlikhet och 147

Den nyliberala politiken minskade inkomstklyftor till ett land där ojämlikheten ökat, vinsterna stigit, den offentliga sektorn minskat och där arbetslösheten skenat iväg. Utan ambition att vara heltäckande vill vi här sammanfatta några av de viktiga förändringarna. År Åtgärd. Vad man gjorde Motiv för åtgärden Vad åtgärden ledde till 1980 Gösta Bohman började minska den offentliga konsumtionen. Den offentliga sektorn ansågs för stor. Minskade anslag till vård skola och omsorg. 1982-84 Förbud för kommuner och landsting att beskatta företag. Kommunerna skulle istället få pengar från staten så företagsbeskattningen blev lika över landet. Staten kunde minska anslagen till kommunerna som inte kunde kompensera sig. 1982-89 Feldts besparingspolitik. Departement och kommuner fick ökade anslag, men hela tiden mindre än inflationen. Underskott i budgeten. Minskad offentlig konsumtion. Mindre pengar till löntagarna för privat konsumtion, då bidrag steg mindre än inflationen. 1985 Bank och kreditavregleringen. Få bort den grå lånemarknaden. Bankerna och aktiespekulation. Fastighetsspekulation klarar av att sköta utlåningen utan att staten hejvilt i en ständig Bankerna lånade ut lägger sig i. Vi får då konkurrens om nya lånemarknader. mer fart på ekonomin. Sammanbrott av kreditsystemet. 148

Lyckades nyliberalismen? År Åtgärd. Vad gjorde man Motiv för åtgärden Vad åtgärden ledde till 1985 Valutaavreglering beslutas. Valutaregleringen fungerade ändå inte sa man. Den är som en schweizerost med bara hål. Den bara krånglar till det för vanliga svenskar som vill resa utomlands med större reskassa. Stort utflöde av kapital. (Vilket var märkligt om nu valutaregleringen inte fungerade.) Företag lånade pengar lätt i Sverige och investerade inom EU. Framförallt investerades i fastighetsspekulation i Europa. 1989 Skattereformen beslutas. De höga marginalskatterna gör att folk inte get. 40 miljarder förlo- Svart hål i statens bud- vill arbeta. Skatteavdrag gör att de rika smirade i inkomst varje år. ter från skatt för lätt. 1990 Ansökan om EU-medlemskap. Ny ekonomisk rige. Kronkursen ifråga- Kapital lämnade Sve- politik. Allan Larsson sattes. Hög ränta och prioriterade inflationsbekämpning före full hög inflation. sysselsättning. Den offentliga sektorn började minska genom avskedanden. Arbetslösheten steg. 1992 Den fasta kronkursen införs. Utlandet litade inte på Kronkris. En ränta på att vi inte skulle devalvera. Vi skulle visa fast- började spekulera mot 500%. Svenska företag het mot marknaden. kronan för att driva igenom en devalvering. När kronan släpptes tjänade storföretagen många miljarder medan små företag slogs ut på grund av de höga räntorna. 149

Den nyliberala politiken År. Åtgärd. Vad gjorde man Motiv för åtgärden Vad åtgärden ledde till 1992 Krispaketen genomförs Sänkt arbetsgivaravgift, minskade bidrag, sänkt arbetslöshetsersättning. Vi ska visa utlandet att vi inte ger oss. Kronkursen ska vara fast. Ökad utslagning. Mindre jobb. Minskad konsumtion, ökat sparande. 1990-96 Privatiseringar genomförs. Staten och kommuner ska inte äga företag. Fattigare offentlig sektor då privatiseringarna fick betala hål i budgetarna. 1998 Riksbanken förklaras oberoende. Inflationsbekämpning. Riksbanken har hållit uppe arbetslösheten genom alltför hög ränta under flera års tid. Deflation periodvis. 1998 1998 Pensionsreformen genomförs. Utgiftstaket införs. Pensionssystemet går med förlust. Vi har inte råd att ha kvar ATP längre. Pensionsreformen ökar spekulationskapitalet genom att tidigare statliga fonder satsar på börsen.kraftigt lägre pensioner. Politiken måste ha Utgiftstaket har framförallt inneburit att fastare regler för hur budgetarna ska presenteras och styras. Ett utnat genomföras trots satsningar inte kungiftstak ska fastställas att pengarna funnits. flera år i förväg. Istället har skattesänkningar genomförts. 2000- tal Fortsatta avregleringar av försäkringsbolags och andra finansföretags placeringsregler. Företagen måste få placera fritt så pengarna kulation. pengar till Stigande börsspe- växer bättre. riskkapitalbolag och bolagsslakt. 2006 Ytterligare sänkt a-kassa och sjukersättning. Arbetslösa och sjuka måste motiveras att söka jobb. Press nedåt på lönerna. 2006 Privatisering av statliga bolag Betala av på statskulden Ingen skuld finns. Åtgärden enbart ideologiskt motiverad. 150

Lyckades nyliberalismen? HAR NYLIBERALISMEN DÖTT? Det är nog sant att nyliberalismen delvis dog som modeord under sin vandring genom 90-talet. Det befriade finanskapitalet, den låga inflationen, de minskade lönerna och den gigantiska arbetslösheten har ingenstans löst de egentliga problemen. Fortfarande växer ekonomin mycket sämre än på det 60-tal där de offentliga sektorerna ingrep och växte. Trots gigantiska nya marknader i öst och i Asien tar den nya ekonomin bara fart i de övre skiktens rikedomsansamling. Nyliberalismen har inte löst den världsekonomiska kris som startade på 70-talet och var den egentliga orsaken till att ekonomer började tänka nytt. Den har däremot skapat de instrument som gjort att arbetarrörelsen ändå inte vågat annat än fortsätta på inslagen väg. Nyliberalismen har försökt göra politik till något omöjligt. Även om den själv inte längre tillhör nutidens populäraste ord har den ändå satt djupa spår i form av det märkliga virus vi kallar maktlöshetssjukan. När den borgerliga regeringen lade sin budget 2006 så var ordet nyliberal nästan förbjudet. Ändå är själva grundförslagen helt i linje med ett fortsatt systemskifte. Man startade arbetet att förvandla den offentliga tryggheten i form av hög a-kassa och överlevnadsbar sjukersättning, till ett system där människor privat måste tilläggsförsäkra sig för att bli trygga. Man fortsatte också privatiseringarna fast man sa att det inte var av ideologiska skäl. (Vilka skäl det annars skulle vara, sa man dock inte.) Samtidigt har nyliberalismens hårda normer blivit ett problem för de borgerliga ideologerna själva. Dagens Nyheters ledarsida har länge utgjort den tydligaste uttolkaren av de nyliberala idéerna. Intressant var därför att man direkt efter Reinfeldts seger, började påpeka att normerna inte längre var så viktiga. De enorma överskotten i offentlig sektor blir helt enkelt stelbenta och försvårar de skattesänkningar tidningen eftersträvade. Vi tror inte detta betyder att nyliberala idéer försvunnit. Bara att man byter terminologi för att kunna fortsätta politikens inriktning. SAMMANFATTNING: Nyliberalismen går under olika ord. Systemskifte, normpolitik, med flera. Som ekonomisk teori är den idag misskrediterad, men den faktiska politiken följer ändå de nyliberala ekonomiska idéerna. 151

Avdelning 4. Spekulation och börskrascher

Spekulationsekonomi och börskrascher 1. Vad är en spekulationsekonomi? Under de senaste decennierna har vi sett en utveckling över världen där vinsterna har stigit, de offentliga sektorerna bantats och där löntagarna pressats tillbaka. Samtidigt har inte investeringarna i samhället stigit jämfört med perioden innan. Tvärtom har de minskat. Men vart tar då pengarna vägen? Pengar och förmögenheter försvinner ju inte, de har ju tvärtom vuxit ordentligt sen 80-talets början. Svaret är enkelt. Pengarna har istället gått till en spekulationsekonomi. VAD ÄR SPEKULATION? Att spekulera handlar om att gissa. Att gissa hur en aktie ska utvecklas på en börs, att gissa hur hög räntan är om ett halvt år. Eller att gissa vilken häst som ska vinna nästa lopp på Solvalla. Spekulationsekonomi är i grunden detsamma som ett spel, ett gigantiskt lotteri eller kanske bättre uttryckt, ett kasino. Hela poängen med ett kasino är ju att alla går dit i tron att de kan bli rika. Om alla råkar satsa på rätt nummer så vinner alla (och banken förlorar). Men i verkligheten är det ju inte så. Någon förlorar alltid när andra vinner. Det gäller även sådant som börsen och valutamarknaden. När vi diskuterar deras utveckling så säger vi gärna att marknaden har gått upp, vilket gjort oss alla rikare. Men några år senare är de flesta av oss fattigare. Marknaden har gått ner. Samtidigt är det några som faktiskt inte blivit fattigare, utan tvärtom rikare. Oftast är det människor som redan från början varit rika och kan spelet. Om alla köper en viss aktie så blir den mycket dyrare, den blir mer värd. Men det är ju bara de som säljer innan den sjunker som blir vinnare. Alla andra som köpt för dyrt blir förlorare. Samma sak gäller på valutamarknaden eller fastighetsmarknaden eller mineralmarknaden eller oljemarknaden eller Spekulationsekonomin 154

Vad är spekulationsekonomi? finns överallt. I varje del av ekonomin där värdena kan skjuta fort i höjden och sjunka snabbt spelas det med pengar. Ser man det utifrån kan man rycka på axlarna åt det. Några vinner, andra förlorar. Tyvärr är det inte så enkelt. En spekulationsekonomi skadar nämligen både tillväxt och trygghet. VARFÖR SPEKULERAR DE RIKA? Grundorsaken till att pengar inte går till nyttiga saker som att bygga hus, investera i företag, finansiera forskning eller betala ny utbildning är att marknaden inte växer så snabbt som kapitalägarna önskar. Det lönar sig dåligt för kapitalägaren att forska eftersom de nya produkterna inte hittar en ny marknad. Det lönar sig dåligt att investera i nya maskiner jämfört med att köra med de gamla något år till. Speciellt dåligt lönar det sig jämfört med att istället spekulera med pengarna. Vill man förklara det ännu enklare så spekulerar de rika helt enkelt för att de har för mycket pengar. När det finns för mycket kapital i samhället som inte används, uppstår spekulation. Det är alltså ytterligare en baksida med nyliberalismen och tesen om att det viktiga är att höja vinsterna för företagen. Höga vinster leder till att våra resurser samlas på ett färre antal händer som tvingas att placera delar av sitt kapital i olika typer av spekulation av den enkla anledningen att man annars riskerar att bli omåkt. I en värld där makt och framgång handlar om att öka avkastningen, har inga kapitalägare vare sig styrka eller mod nog att ställa sig utanför den spekulation som hela tiden pågår. En del kastar sig in med liv och lust. Andra med suckar och fördömanden. Men alla deltar i samma spel. FARAN MED SPEKULATION Spekulationens baksida är att de flesta som deltar faktiskt blir förlorare. Det innebär att spekulationen koncentrerar kapitalet ännu mer, men också att mycket av våra resurser aldrig kommer till användning utan bara snurrar runt i ett pengaspel. Vi använder inte den rikedom vi har utan jagar snabba spekulationsvinster. 155

Spekulationsekonomi och börskrascher Det handlar inte bara om aktier och valutor. Hela den stora svenska fastighetskraschen i början på 90-talet var resultatet av flera års spekulation. Ett hus som ett år kostade 10 miljoner, kunde några år senare kosta det dubbla. Utan att något i huset förändrats. Enda orsaken till värdestegringen var att marknaden hade stigit. Det vill säga ägarna spekulerade i att andra skulle vilja köpa huset för ytterligare några miljoner några år senare. Sen blev fastighetsspekulationen en bankkrasch eftersom ägarna belånade sina fastigheter för att kunna köpa nya. Efter några varv i den karusellen var husen belånade för mycket mer än de något år senare visade sig vara värda. Kvar satt bankerna med värdelösa lån. Några år senare hade vi en IT-krasch på börsen. Och ännu något senare en spelkrasch dvs företag som sysslade med spel via Internet blev en bubbla. (Ibland är kapitalismen omedvetet ironisk.) Det här är ett enkelt exempel på vad som händer när de rika i samhället har för mycket pengar. Jakten på ännu högre förmögenhet ledde till ett spel som slutade med en krasch. Men den verkliga räkningen får landets skattebetalare ta. Se fastighetskraschen. Visst förlorade några fastighetsspekulanter pengar. Men de stora pengarna fick alla andra ta. Genom höjda hyror (för att betala räntekostnaderna på de alltför dyrt köpta husen) och genom den statliga bankgarantin och andra stödpaket som staten genomförde. Men framförallt genom extremt höga räntor på vanliga små låntagares lån och i princip ingen ränta alls på småspararnas pengar. Det var bara genom ett stort räntegap, dvs stor skillnad mellan räntan man gav sparare och den man tog från låntagare, som bankerna kunde restaureras och bli lönsamma igen. SAMMANFATTNING: Spekulationsekonomi är något som uppstår när det finns för mycket pengar som inte används till produktiva investeringar i ett samhälle. 156

Spekulationsekonomi och börskrascher på börsen. 1979 ändrades dock reglerna för aktieägande i Sverige. Vi fick skattesubventionerade allemanssparande, dvs vanligt folk fick sätta in pengar i fonder och kunde dra av delar av kostnaderna på skatten. Det var startskottet för en våldsam börsuppgång. Det är de senaste tjugosju åren som är den egentliga erfarenheten bakom uttalanden typ: aktier lönar sig bäst i längden. Utan de senaste tjugosju årens extrema börsuppgång skulle kalkylerna se helt annorlunda ut. VARFÖR STIGER BÖRSEN? Huvudorsaken till att börsen plötsligt börjar stiga är att mer pengar sätts in på den. Det absurda är alltså att ju mer pengar man stoppar in i spekulationen, desto rikare blir alla. Tills börsen börjar sjunka. Det finns en viktig skillnad mellan att köpa en aktie och till exempel en radio. Om alla vill ha en viss radio så blir den dyrare. Det gillar vi inte, det kallas för inflation. Men om priserna på en aktie stiger så kallar vi det inte inflation utan för sparande. Stigande priser på aktier anses som något bra. Nu kan naturligtvis en aktie stiga därför att ett företag gjort något bra och kommit på något nytt och viktigt. Men om börsen som helhet stiger snabbt, betyder det inte att alla företag blivit duktigare. Snarare tyder det på att vi har fått en spekulation, dvs det finns alltför mycket pengar som inte går till investeringar eller konsumtion. Det här gör att börsens utveckling blir svår att räkna ut. Om man vill använda sin tid till gissningar kan man läsa affärspressens analytikers tankar om hur det ska gå med olika företag och med börsen som helhet. De träffar lika ofta fel som rätt. Så är det med gissningar. Fredagen den 17 oktober 1997 föll börserna dramatiskt runtom i världen. Det fanns ingen som helst rationell orsak till det. Ingen större förändring i ekonomin, inga politiska förändringar i de stora nationerna eller skrämmande världsnyheter. Inga krig. Bara en gnagande oro. Den 17 oktober 1997 var det nämligen exakt tio år sen börsen rasade i New York. Tio år sen framgångs myten sprack. Och börsen föll över hela jorden därför att tillräckligt många trodde att den kanske skulle göra det. Börserna föll av psykologiska skäl. Börserna föll på grund av skräcken. 158

Är börsen bra för samhället? VAD ÄR BÖRSEN? Börsen var ursprungligen ett ställe dit företag kunde gå och be människor om lån för att genomföra investeringar. Företagen gav ut aktiebrev som människor köpte och skillnaden mellan detta brev och andra lån var att företaget inte måste betala tillbaka lånet. Man kunde dra tillbaka aktier och betala igen pengarna, men man var inte tvungen. Det här gjorde att de människor som köpte aktier måste tänka långsiktigt, ett aktieköp var en investering för livet. Man satte in pengarna där i förhoppning att få högre utdelning än vad man annars skulle få om pengarna låg på hög eller användes till att köpa mark. Men vi människor har svårt att tänka riktigt långsiktigt. För att underlätta investeringar i aktier blev börsen därför det ställe där man kunde köpa och sälja sina investeringar. En långsiktig investering i ett företag kunde på så sätt avbrytas och växlas in och när väl detta är genomfört har vi fått en börs i dagens mening. Ett ställe där man köper och säljer aktier kortsiktigt. Inte ett ställe där man investerar långsiktigt. På ett enkelt sätt har alltså börsen förvandlat pengar som binds i företagsinvesteringar (för det är ju dit pengarna ska gå) till likvida medel. Pengarna blir både långsiktiga för företaget och kortsiktiga för investeraren. Det är nästan som magi. Problemet är att börsen därmed har mycket lite med företagens egentliga värde att göra. Det blir viktigare för en aktieköpare om börsen kommer att gå upp eller ner imorgon, än om ett företag gör en lönsam investering på tio års sikt. Beslut om aktieköp tas alltså utifrån vad som ska hända nästa vecka. Eller nästa dag. Eller kanske nästa timme. Och farten höjs. Börsen blir spekulation. Det finns ingen god respektive ond spekulation. Problemet är inte moraliskt. Problemet är att samhällets gemensamma resurser inte används för att bygga en bättre framtid, utan används till ett gigantiskt pyramidspel där ekonomin står och stampar på stället marsch, istället för att gå framåt. Det finns en ekonom som roligare än de flesta har skrivit om det här. John Maynard Keynes beskrev i sin Allmänna teori om sysselsättning, ränta och pengar hur problematiskt det är för ett samhälle att så mycket energi går åt till att lista ut de kortsiktiga förändringarna på börsen. 159

Spekulationsekonomi och börskrascher Det är som om en bonde som knackat på barometern efter frukost kunde bestämma sig för att frigöra sitt kapital från jordbruket mellan kl 10 och 11 på förmiddagen och fundera på huruvida han skulle återgå till denna näring längre fram i veckan. Alla inser vi det vansinniga i att försöka driva jordbruk på det sättet. Samtidigt drivs företag med tusentals anställda utifrån exakt samma knackningar på barometern. Ett beslut fattas inte utifrån en kalkyl om vad som är bäst på lång sikt. Utan utifrån hur det kommer att uppfattas på börsen. Det är visserligen inte så man säger. Varje direktör med självaktning motiverar naturligtvis ett bolagsuppköp eller en sammanslagning med synergieffekter och bredare kapitalbas, men det är mest vackra ord eftersom ingen vet vad som gäller om två tre år. Däremot vet alla vad som hänt efter några dagar. Det är klart att den analytiker som ska försöka förutse detta måste syssla med gissningar kring andra människors gissningar. Keynes igen: Eller också kan den professionella investeringsverksamheten jämföras med de pristävlingar i tidningarna där de tävlande skall välja ut de sex vackraste ansiktena bland hundra fotografier, varvid priset tillfaller den deltagare vars val närmast överensstämmer med den genomsnittliga uppskattningen hos samtliga deltagare så att varje tävlingsdeltagare har att välja, inte de ansikten han själv finner vackrast, utan dem som han antar med största sannolikhet skall uppskattas av de andra deltagarna vilka alla betraktar problemet på samma sätt. Det gäller inte att välja de ansikten som enligt hans egen uppfattning är de vackraste, och inte ens dem som den genomsnittliga uppfattningen verkligen anser vara vackrast. Vi har nått fram till tredje graden då vi använder vår intelligens för att försöka förutse vad den genomsnittliga opinionen väntar sig att den genomsnittliga opinionen skall anse. Det roligaste med Keynes liknelse är att den förklarar varför våra börsanalytiker blir så oerhört irriterade och kränkta om man säger att de bara sysslar med trams. Att de aldrig analyserar företag och möjligheter, utan egentligen bara sysslar med att gissa sig till de andra analytikernas tankar om vad andra analytiker tänker. Speciellt som han förklarar att det faktiskt fordrar mer intelligens att försöka övervinna tiden och vår okunnighet om framtiden med en analys om vilka företag och investeringar som kan vara lönsamma på lång sikt. 160

Är börsen bra för samhället? Det är svårare att gissa rätt på frågan vad händer i framtiden än att klura ut vad tänker din bordsgranne på nu, köper han, eller säljer han?. BÖRSEN STYR FÖRETAGEN Storföretagen styrs av människor som inte tänker långsiktigt eftersom det inte gynnar dem själva. Företagens ledare, dess direktörer och beslutsfattare är alla aktiva på detta kasino, det finns få företagsledare som inte under åren bygger upp ett privat aktiekapital på flera miljoner. Och företagets långivare, banker och andra kreditföretag har ju som säkerhet för lånen i grunden också bolagets värde på börsen. Företagen själva äger också aktier och deltar som investerare på börsen. Om företagsledningen ska orka strunta i börsens åsikter, så ska de med andra ord inte bara strunta i sina egna privata behov, de ska också strunta i sämre lånemöjligheter, sämre räntevillkor, sämre möjlighet att få in kapital och dessutom göra det under en ständig attack från den affärspress som ser som sin uppgift att kritisera alla företag som inte sätter snabb vinst före allt annat. Det är inte omöjligt att göra det. Men det blir allt svårare. Det här är själva kärnan. Det är inte längre bara avkastningen på en investering som avgör om den ska göras eller ej. Utan även gissningen på vad spekulanterna vill betala för bolagets aktier om någon månad om investeringen görs. Svansen viftar på hunden. BÖRSEN STIGER UNDER NYLIBERALISMEN Under 80- och 90-talen har börserna jorden runt gått upp i raketfart. Finland och Sverige hör till de två länder där börserna steg mest fram till år 2000 (båda hör också till de länder där fallet varit störst efteråt, men det tar vi lite senare). Såhär mycket har börskurserna ökat mellan 1980 och 2000 i några länder. (Diagram på nästa sida.) En värdepappersmarknad bygger på att värdet på en aktie (eller option eller obligation) stiger när fler vill köpa den. Ju mer pengar som strömmar till denna värdepappersmarknad, desto mer stiger priserna, desto mer verkar papperen vara värda. Precis som vid pyramidspel stiger värdet och alla blir rikare så länge tillflödet aldrig slutar. (Rikast blir naturligtvis de som köpte först, när papprena var som billigast.) Och det som hänt globalt är att tusentals miljarder 161

Spekulationsekonomi och börskrascher 45. Börsens uppgång i några länder 1980 och 2000 (Index 1980 = 100, i löpande priser) Österrike Belgien Tyskland USA Storbritannien Frankrike Italien Irland Nederländerna Spanien Sverige Finland 0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 Källa: SCB, Statistisk årsbok 1984 99, OECD, Main Economic Indicators, August 1999 och August 2001. strömmat till börserna. Inte av en slump. Utan för att politiken stött det. 1997 föreslog Statens offentliga utredningar (1997:78) att kommuner och landsting i Sverige skulle satsa pengar på börsen för att få bättre avkastning på skattebetalarnas pengar. Så blev det också. 1999 började pengar från våra nya pensionsfonder flyttas över till börsen. Under senare år har statliga AP-fonderna och försäkringsbolag fått flytta alltmer kapital till börsen. Varför? Officiellt för att det på lång sikt lönar sig bäst. Men det är det ju ingen som vet. På lång sikt säg tjugo år kan börsen faktiskt gå riktigt illa. Men ju mer av våra pengar som sätts på börsen, desto fler har mycket att förlora om det här pyramidspelet bryts. För varje år blir det svårare att flytta över sparandet till ett offentligt sparande, för varje år blir det svårare att bryta utvecklingen. 162

Är börsen bra för samhället? Ta försäkringsbolagen. I september 1997 hade t ex Folksam 14 procent av sin portfölj placerad i Ericsson. Börsvärdet var över 1,8 miljarder. En Ericssonaktie var då värd ca 350 kr. Samma år var bolagets totala vinst ca 10 kr per aktie. Utdelningen per aktie blev 3,50 kr, dvs ynka 1 procents avkastning på en köpt aktie sommaren 1997. Även om det inte sägs så är det alltså inte på företagens verksamhet som pensionsbolaget Folksam i detta fall ska kunna ge sina sparare avkastning. Nej, det hela handlar om spekulation, en förhoppning om att aktien ska gå upp så att någon annan vill betala mer för den senare. Bara då blir aktieinvesteringen lönsam. Tilläggas kan att sommaren 2002 kostade en Ericssonaktie under 10 kr. År 2006 runt 25 kronor. BÖRSEN GYNNAR INTE FÖRETAGEN Kritiken mot börsekonomin har varit märkligt frånvarande sen nationalekonomerna gömde Keynes under mattan för tjugo år sen. Ett av de största missförstånden i debatten är att börsen ger pengar till företagen. Det stämmer inte. När någon köper eller säljer aktier på börsen så är det bara de tidigare ägarna som får pengar. Inte företaget. Bara vid nyemissioner går nya resurser till företagen. Men det är bara en liten del av företagen som behöver det. Under ett av toppåren för vinstandelen, 1997, gjorde de svenska företagen en bruttovinst på 500 miljarder. Men bara 210 miljarder gick till investeringar. Resten, nästan 300 miljarder gick till något annat. Ja, en liten del blev skatt. Totalt ca 55 miljarder. Men resten? Jo, de gick till företagens kassakistor, till bankkontona, till obligationsköp och givetvis till börsen. Vart skulle de annars ta vägen? Man ska alltså vara mycket enögd för att idag kunna påstå att börsen överför pengar till företagen, vilket skapar investeringar, vilket skapar jobb. Man kan vända på det. Vem har hört talas om att börsen räddar företag? Det var inte börsen som räddade banker i kris. Det var inte börsen som räddade stålföretag i kris. Det är inte börsen som investerar i långsiktig forskning och ny okänd framtidsteknik. 163

Spekulationsekonomi och börskrascher Utan det offentliga. Det är inte ens börser som räddar börser i kris. Bara det offentliga har den makten. Det finns ytterligare en invändning när det gäller börsen. Det finns miljoner företag som klarar sig alldeles utmärkt utan börsens ingrepp och som gjort det i hundratals år. Nämligen småföretagen. Småföretagare vet in i minsta detalj i resultatrapporterna att det stora problemet är att människor inte har råd att köpa de varor och tjänster man vill producera. För de stora företagen märks det mest i att börskursen sjunker. Men vad finns det för fundamental skillnad mellan ett småföretag och ett börsbolag? Investerar du 100 000 kronor i ett småföretag, en Ica-butik, ett snickeri eller ett litet tryckeri, så kan du inte köpa ena dagen och sälja nästa. Småföretagen ägs ju oftast av människor som också arbetar där och deras investering är långsiktig. Det långsiktiga kapitalet blir inte likvid. Du kan naturligtvis sälja hela din rörelse om det går bra eller tvingas till det om det går illa, men i grunden kräver företaget livstidsinvesteringar. Det är inget man kan köpa och sälja flera gånger under samma dag. Det är allt. Det är den lilla skillnaden som skapar den stora förändringen. BÖRSEN BEHÖVER MÅNGA LYDIGA SMÅSPARARE För att bli rik på börsen krävs det att man köper och säljer i ett ständigt flöde. Köp och sälj många gånger på samma dag. För att detta spel ska kunna fungera krävs dock en sak. Småspararna måste hela tiden sätta in nya pengar och själva ta det lugnt om börsen faller. För den dag aktörerna inte kan förutse småspararnas reaktion, den dagen dessa inte vill ta det lugnt utan säljer och försöker ta hem det ihopsparade, ja, den dagen blir ett ras en krasch och i en krasch blir alla förlorare. Inte ens den mest förhärdade optionsförvaltare klarar av en börs som rasar rakt ner, för då kan varken säljare eller köpare klara av att betala. Det öppnar sig ett hål i börsgolvet och ner far de, en efter en. Detta vet marknaden. Hälften av handeln på börsen är nämligen mäklarnas eget spelande. Men detta vet inte de som sätter några hundra kronor i månaden i en 164

Är börsen bra för samhället? aktiefond. Att köpa aktier är alltid en risk säger mäklarfirmorna och förklarar att det måste vara långsiktigt att investera i det kortsiktigas tempel och sen springer de själva runt och gör snabba affärer utan tanke på annat perspektiv än de kommande timmarnas. Och småspararna? Småspararna har inget val. ALTERNATIVET ÄR OFFENTLIGA INVESTERINGAR Börsen stod som sagt still (jämfört med dagens rörelser) under många årtionden i Sverige. De stora investeringarna skedde i företagen via banker och offentliga stöd. Samtidigt investerade staten stora summor direkt i företag och infrastruktur. Det var en medveten politik. Keynes trodde efter trettiotalets sammanbrott att förnuftet skulle segra. Han skrev: Jag väntar mig att staten, som har möjlighet att räkna... på lång sikt och på grundval av den allmänna sociala nyttan, skall överta en växande del av ansvaret för att direkt organisera investeringsverksamheten. Han hade rätt i nästan femtio år. Sen hade vi en tvärtompolitik och en spekulationsekonomi i Sverige. Med jublande börsuppgångar och dramatiska börskrascher som resultat. Sammanfattning: Börsen behövs inte för tillväxten eller samhällets utveckling. Börsen är ett spekulationskasino som gynnar en liten grupp i samhället. Ju mer pengar som sätts in på börsen desto mer stiger den på kort sikt. Problemet uppstår när den därefter med nödvändighet sjunker. Förr eller senare. 165

Spekulationsekonomi och börskrascher 3. Vad betyder börsens utveckling? En av de allvarligaste effekterna av en börsfixering är att fel saker diskuteras när det gäller samhällsekonomin. Om börsen blir mätare för vad som är bra eller dåligt med ekonomin så betyder det att kortsiktiga vinster prioriteras före långsiktiga investeringar. Om ett företag kortsiktigt minskar antalet anställda gynnas börskursen. När arbetslöshetssiffrorna stiger så gynnas börsen om investerarna tror att räntan i samhället då ska sjunka. Om lönerna sjunker eller åtminstone inte stiger, så jublar börsen då vinsterna troligen stiger, trots att detta på sikt kommer att minska marknaden och konsumtionen. Om skatterna sänks stiger börsen, trots att lägre skatter ger lägre offentlig konsumtion och minskad köpkraft i samhället. Om arbetslöshetsersättningen stiger så sjunker börsen då investerarna tror att det är dåligt. Osv. Börsen är egentligen bara en mätare på en sak, nämligen vad en mycket liten grupp i samhället, några tusentals personer som sitter och förvaltar väldiga resurser, tror om utvecklingen. Man kan överhuvudtaget aldrig dra några långsiktiga slutsatser om samhället, hur det bör vara, hur arbetslösheten eller politiken ska se ut, utifrån en liten grupp handlare. Det vore som att låta några bilförsäljare avgöra vilken trafikpolitik samhället bäst gynnas av. BÖRSEN HANDLAR INTE OM FÖRETAGENS VINSTER En av de vanligaste förklaringarna till varför börsen går upp eller ner är påståendet att aktierna styrs av företagens vinster. Går vinsterna upp rättare sagt om man tror att de ska gå upp kommande år så stiger börsen. Tror man att vinsterna ska gå ner så sjunker den. Det här är en tanke som egentligen är orimlig. För det första bestäms aktiers värde inte alls av vinsten eller avkastningen. Aktieutdelningen är normalt så låg att den inte ens klarar av att möta bankräntan under många av de värsta spekulationsåren. Även om vinsten skulle stiga från 10 till 12 procent och avkastningen i form av aktieutdelning från 2 till 3 procent så 166

Vad betyder börsens utveckling? räcker inte det för att förklara uppgångarna. Därför förklaras de inte heller så. Istället använder man ett begrepp som kallas P/E-tal. Detta tal anger hur många år företaget måste gå med vinst för att kunna betala tillbaka investeringskostnaden. Ett P/E-tal kan vara 10 likaväl som 20. Det vill säga det kan ta tio eller tjugo år för företaget att ge aktieägaren pengarna tillbaks. Det märkliga med detta P/E-tal är dock att det ständigt förändras utan att något händer. Stiger börsen betyder det bara att P/E-talen stiger. Ju mer en aktie kostar desto längre tid tar det att få tillbaka satsade medel. Sjunker börsen sjunker P/E-talen. Det enda siffrorna kan användas till är att jämföra olika företag och branscher. Om P/E-talet är 19 för ett företag och 4 för ett annat så tänker analytikern att den förra nog är övervärderad medan den andra nog är undervärderad. I själva verket är bägge lika orimligt värderade. Börstidningarna och olika analytikerfirmors siffror runt företag är fyllda av sådant här. Läser man dem tror man att det handlar om noggranna vetenskapliga fakta, om statistik med verklighetsbakgrund och erfarenhet. Det låter otroligt seriöst och diagrammen kan vara väldigt omständliga. Men i grunden är det bara omskrivningar av rena gissningar. Ingen vet vad ett normalt P/E-tal ska vara. Ingen vet om Ericsson är värd 50 kronor per aktie eller 20 kronor. Det enda vi vet idag är att den värdering som gällde för ett år sen var helt fel. Börsen mäter alltså bara en sak. Vad andra spekulanter tror att andra spekulanter kommer att betala för en viss aktie imorgon. Sammanfattning: Börsen är ingen mätare på samhällsutvecklingen. Bara en mätare på vad kapitalägarna gissar ska löna sig bäst kommande månader. De vetenskapliga termerna kring börshandeln och de olika mätmetoderna handlar mer om att ge intryck av vetenskap än verklig analys. I grunden är aktievärderingarna baserade på gissningar om andra aktieköpares beteende och inget annat. 167

Spekulationsekonomi och börskrascher 4. Hur blir man rik på börsen? Börsen är en plats som flyttar rikedomar. Några gör bättre affärer än andra. Men i en spekulationsekonomi blir det extra tydligt. Då kan en grupp tjäna enorma pengar trots att ekonomin och branschen som sådan går riktigt dåligt. Ett sånt exempel är IT-branschen. År 2000 stod IT-boomen som högst. Små konsultföretag var på börsen värda många miljarder och såväl pensionsfonder, småsparare som stora investerare satsade pengar i branschen för att inte bli förbisprungna. Som mest var börsens IT-företag värda 230 miljarder år 2000. Två år senare, i april 2002, var samma bransch värd 46 miljarder. Luften hade helt enkelt gått ur bubblan. Icon Medialab och Framfab och Cell var inte framtidens industri utan konsultbolag som inte var mycket mer värda än vad antalet anställda kunde leverera. Ändå var det några som blev rika på börsutvecklingen. Veckans Affärer gjorde i nr 17 2002 en genomgång av vad de 100 tunga IT-vinnarna tjänade på börsbubblan. Totalt handlade det om ca 8,5 miljarder kronor som dessa ledande personer i IT-branschen lyckades få ut i egen förmögenhet genom IT-bubblan. De sålde helt enkelt egna aktier som de ofta fått vid affärer med de egna bolagen och de sålde i tid innan kursen rasade. Bland dessa 100 nyrika finns alla de kända IT-entreprenörerna som under några år syntes flitigt i tidningsspalterna. De fungerade helt enkelt som reklampelare för en ny bransch, de drog investerare till sig och fick ett tack i form av 85 miljoner i snitt per person. Men vem betalade? Jo, de stora institutionella placerarna. Pensionspengarna. Och tusentals småsparare som försökte fördubbla sitt lilla sparkapital på några år. Efter IT-bubblan är det svårt att förstå hur det kunde ske. Hur kunde så många miljarder satsas på företag och ägande som inte hade någon egentlig verklighetsgrund? Svaret är börsen. Aktörerna på börsen har allt att vinna och lite att förlora på att aktier stiger och stiger. Mäklare, analytiker, IT-entreprenörer och riskkapitalister har helt enkelt ett egenintresse av att en bubbla hålls igång så länge som möjligt. Börsen omfördelar kapital från de många till de få. 168

Vilket sparande är långsiktigt bäst 5. Vilket sparande är långsiktigt bäst? Under 60- och 70-talet var Sverige ett land där nästan allt sparande samlades i den offentliga sektorn. Ungefär 4 procent av BNP gick varje år till uppbygget av de enorma pensionsfonderna. Man kan med andra ord säga att det offentliga stod för kapitalbildningen i svensk ekonomi. Under 80- och 90-talen har kapitalbildningen istället överförts till den privata sektorn. Börsen har i huvudsak varit det instrument som använts för att samla och satsa detta kapital. När ett samhälle så brutalt byter inriktning i hur man bygger upp den framtida förmögenheten så måste det motiveras. Ett av de vanligaste argumenten från politiker, LO-ekonomer, pensionsutredare och tidningarnas ekonomisidor har varit att aktier lönar sig bäst i det långa loppet. Om vanligt folk får placera mer pengar på börsen blir de helt enkelt rikare än om de sätter in dem på banken, köper obligationer eller låter dem ligga i den offentliga sektorns fonder. Men stämmer det här? Lönar sig aktier bäst i det långa loppet. Ja, svaret måste nog bli: det beror på. Låt oss börja med grundförutsättningarna. 1. Om förmögenhetsfördelningen ska vara oförändrad kan sparandet inte ge mer i avkastning än tillväxten i ekonomin (BNP:s årliga ökning). 2. Om alla sparar på samma sätt kan sparandet inte vara högre än tillväxten i ekonomin. Varför? Tillväxten i ekonomin bestämmer hur mycket resurser det finns att fördela. Om en grupp genom sitt sparande får en avkastning som överstiger BNP-tillväxten, så måste andra grupper få ett mindre utrymme. Det betyder att några blir rikare och andra relativt sett fattigare. En långsiktig avkastning på sparandet som överstiger BNP-tillväxten för en viss grupp kommer att öka förmögenhetsklyftorna. Och om alla sparar på samma sätt? Ja, alla kan ju inte få mer än de resurser som finns att fördela, dvs alla kan inte få en avkastning som över- 169

Spekulationsekonomi och börskrascher stiger BNP-tillväxten. Det är omöjligt. Men om grundförutsättningarna inte gäller. Om vi tänker oss att förmögenhetsklyftorna växer och att alla inte sparar på samma sätt. Då, och bara då, kan vi tänka oss en avkastning på sparande som överstiger BNPtillväxten. Det är just dessa grundläggande förutsättningar som aldrig nämns i alla argument för att aktiesparande kan göra folk rikare. Man kan uttrycka det enklare. Om du ska kunna bli rikare genom att du placerar ditt pensionskapital på börsen, om du ska kunna få mer än tillväxten i samhället står för, innebär det att andra måste få mindre. AKTIER GÖR VISSA RIKARE En krona som satsades i aktier år 1900, och där utdelningen hela tiden satsats i nya aktier har fram till år 2000 vuxit till 2 500 kronor. Det ger en årlig avkastning på 8,2 procent. En krona som satsades i obligationer 1900, och där räntan hela tiden satsats i nya obligationer har vuxit till knappt tio kronor. Det är en årlig avkastning på 2,3 procent. Allt detta i fasta priser. Det verkar onekligen som om aktier är en mycket mer lönsam affär än obligationer. Hur kan det ha varit såhär? Tidigare har vi visat att börskursen ökade långsammare än BNP ända fram till 1980. Därefter har de visserligen tagit en våldsam fart, men utslaget över hela århundradet så har börsens ökning inte kunnat hålla obligationernas räntor stången. Det är först om man till börsens utveckling lägger avkastningen på aktier aktieutdelningen som aktierna vinner. Historiskt sett är det alltså inte börsens uppgång, utan utdelningarna, som gjort att satsade 100 kronor i aktier år 1900 har varit en så mycket bättre affär, jämfört med 100 kronor satsade i obligationer. Det har funnits perioder då obligationsräntan legat över utdelningarna, som på 1920- och 1990-talet. För århundradet som helhet har dock utdelningarna legat betydligt över räntan på obligationer. 4,3 procent per år för utdelningar mot 2,3 procent för obligationer. Det är den här skillnaden de höga utdelningarna som förklarar varför aktier totalt sett gett en så mycket högre avkastning än obligationer mellan år 1900 och år 2000. Det är en viktig skillnad. Aktieutdelningarna styrs nämligen av en liten grupp ägare som genom höga utdelningar gett sig själva god avkastning. Då säger du kanske att du inte bryr dig om det är börsuppgången eller utdelningarna som gjort att aktier i det långa loppet har lönat sig bäst. Men om utdelningarna är vad de stora kapitalägarna finner för gott att 170

Vilket sparande är långsiktigt bäst? ge sig själva betyder det inte att de i framtiden skulle vilja ge andra ägare samma avkastning. De som har makten på bolagsstämmorna som beslutar om utdelningen agerar ju utifrån egenintresset. Vi är säkra på att om småsparare verkligen ägde en stor del av alla aktier, så skulle avkastningen helt enkelt vara lägre, eftersom en hög avkastning skulle innebära att vinstmedel flyttas från de som kontrollerar företagen till småägarna. Alla beräkningar på det som skett förändras helt enkelt om aktieägandet verkligen är spritt. En hög aktieutdelningspolitik är möjlig bara för ett litet fåtal ägare. Men även med en hög aktieutdelning är det inte säkert att börsen ger småspararen mer. Det är sant att en krona (i dagens penningvärde) som satsades på aktier 1900 och där utdelningen sedan återinvesterades i nya aktier skulle ha gett över 2 000 kronor idag. Men det som gäller för en person är fullständigt omöjligt för alla. Det är fullständigt omöjligt även om vi begränsar oss till alla aktieägare under huvuddelen av århundradet mindre än 10 procent av befolkningen. År 1900 uppgick det samlade börsvärdet till 90 miljarder kronor i dagens penningvärde. Säg att alla aktieägare gjorde på det sätt som ligger till grund för vårt exempel. Om man satsar rätt på börsen skulle en krona från 1900 i snitt förvandlats till över 2 000 kronor idag. Det betyder att det samlade börsvärdet skulle vara 2 000 gånger högre idag än år 1900. Det ger 90 miljarder gånger 2 000, som är lika med 180 000 miljarder kronor! Men det faktiska börsvärdet är bara 3 800 miljarder och det är helt otänkbart att det under några som helst omständigheter skulle kunnat vara 47 gånger så stort. Med ett totalt börsvärde på 180 000 miljarder skulle dagens utdelningar ge en direktavkastning på 0,06 procent mot dagens 3 procent. Alla kan inte göra rätt, börsen innebär att några förlorar och andra vinner. När man säger att aktier på lång sikt är bäst för alla sparare så luras man. EN FRÅGA OM TIMING Vad som är rätt eller fel handlar alltså om timing. Den som satte tusen kronor på börsen 1919, kunde fyrtio år senare fortfarande stå där som förlorare. Under tjugo och trettiotalet förlorade investeraren nästan 10 procent varje år. Om han (för det är ju oftast en han) istället satsade tusen kronor 171

Spekulationsekonomi och börskrascher 1939 skulle han tjugo år senare varit en vinnare. Rikast blev dock den som 1980 satte tusen kronor på börsen. Varje år under 80-talet steg värdet med nästan 29 procent. Problemet med börsuppgången är givetvis att den faktiskt kan följas av en lika dramatisk börsnedgång. I början av 2000-talet rasade börsen kraftigt. Miljardvärden försvann. (Samma period gav statsobligationer en avkastning på 4,2 procent, inflationen borträknad.) Även under flera år på 90-talet var obligationer en bättre investering än aktier. Vad som långsiktigt är bäst för den enskilda placeraren är alltså mycket svårt att veta. KOMMER BÖRSEN ATT RUSA UPP ELLER NER? Här är vi lika stora spekulanter som alla andra. Vi vet inte. Vi hävdar att en av huvudorsakerna till den stora börsuppgången är att så mycket pengar flyttats till börsen och att det inte handlat om företagens utveckling utan om spekulation. Men vi vet inte om det kommer att fortsätta på samma sätt. Börsens utveckling är också en politisk fråga. Om löntagarna i Europa på allvar börjar ta kamp för höjda löner kommer vinstnivån att sjunka och därmed blir det mindre kapital som rusar in på börserna. Om de offentliga förmögenheterna inte flyttas till börsen så kommer utvecklingen också att bli annorlunda. Eftersom vi framöver får många pensionärer innebär det att de kan komma att plocka ut pengar från börsen för att leva bättre under sin ålderdom. Det enda man vet är att börsen långsiktigt bara kan stiga extremt mycket om vi flyttar pengar från ett sparande till ett annat. Och det är redan gjort till stor del. Frågan är hur länge det kommer att fortgå. På senare år har spekulationsekonomin ändrat karaktär något. De stora kapitalägarna har visat sig tjäna mer pengar på att köpa ut företag från börsen via sina så kallade riskkapitalbolag. Genom att flytta ut företagen kan man dela dem och sälja bitarna dyrare än helheten. Det här kan vara ett tecken på att den lilla elit som äger det mesta, anser att bolagens aktieutdelningar är för låga trots höga vinster. Företagen vill behålla kapital som säkerhet. Kapitalägarna oroar sig för sjunkande utdelning på lång sikt. Men det kan också betyda att man har aldleles för mycket pengar och inte vet vad man ska göra med dem. Det enklaste är 172

Spekulationsekonomi och börskrascher Som vi diskuterade i avdelning 1 så är det en myt att svenska arbetare är kapitalister och stora kapitalägare. Faktum är att bara 1 procent av det svenska folket äger huvuddelen av börsen. Den väldiga börsuppgången gynnar därför en mycket liten del i samhället extremt mycket. Samtidigt är det denna grupp, som genom insiderkunskap, genom styrelsemedverkan, mäklarsamarbete och snabba fötter är de som bäst skyddar sig vid börsnedgångar. När man diskuterar börsens uppgång och nedgång så pratar vi ju om ett snitt. Men i verkligheten finns inte detta genomsnitt. I verkligheten är det de som har lite pengar som förlorar mer än de som har mycket. Tidigare har vi visat att börsen stod stilla i Sverige fram till 1980, trots att ekonomin som helhet växte bra. Även i USA stod börsen stilla mellan 1964 och 1981. Under den perioden fyrdubblades själva landets ekonomi. Börsen handlar inte om samhällets utveckling. Börsen handlar istället om att omfördela resurser i samhället. De många småspararna ger pengar till en börs som när den går upp verkar gynna alla, men som vid en nedgång visar sig ha gynnat bara en liten grupp. Det här skapar oro i ett samhälle. En otrygghet. Men det gör också att väldiga mängder energi och tankeverksamhet används till gissningslekar för att försöka åka gräddfil på väg till egen trygghet. Ärligt talat: vad är egentligen poängen med ett sånt system för samhället som helhet? Sammanfattning: Börsen kan gå upp under flera år och ner lika länge. Den börsutveckling som varit under nyliberalismens år har varit extrem och i huvudsak handlat om att miljarder av löntagarnas pengar och de offentliga förmögenheterna pumpats in på börsen. Alla tjänar inte på börsens utveckling. Bara en liten grupp. 174

Avdelning 5. Vinst eller ännu mera vinst?

Vinst eller lön? duktion (BNP) med över 3 procent per år, den offentliga konsumtionens andel av BNP ökar med 15 procentenheter och andelen av våra resurser som satsas på investeringar är 24 procent. Här vill vi dock lämna in en reservation av försiktighet. Vi hittar stora skillnaden i statistiken vad gäller vinstandel mellan nationalräkenskaper och företagsräkenskaper. Varför har vi inte kunnat få klarlagt. Nationalräkenskaperna redovisar betydligt högre vinstandelar än företagsstatistiken över åren. Men under senare år visar nationalräkenskaperna en betydligt sämre utveckling för vinstandelen. Vilket är lite märkligt med tanke på vinstrekorden som rapporterats senare år. Hursomhelst är vi återigen tvungna att påpeka att det är de stora dragen vi diskuterar. Inte de exakta procenttalen. Efter 1980 har vinstandelen ökat. Det borde ju enligt de moderna ekonomiska teorierna vara till fördel för allt och alla. Men så är det inte! Tillväxttakten är lägre, den offentliga konsumtionen har minskat sin andel av BNP och investeringsandelen är lägre och inte högre med ökande vinster. Nej, vi påstår inte att detta enbart beror på att vinsterna varit för höga. I den här boken tar vi upp många orsaker till varför vi menar att ekonomi kan skötas bra för de många, eller bara bra för de få. Men det vi säger som väldigt få ekonomer pekar på är att höga vinster inte löser problemen, ja, vi vill rentav påstå att höga vinster förvärrar dem. Det finns många orsaker bakom den minskande tillväxten, minskande offentlig andel och lägre investeringar. En av dem är att när kapitalets företrädare talar om hur bra det blir med ökade vinster, så glömmer de myntets andra sida. Ökade vinster fås på bekostnad av minskande löner. Hela tiden finns det en motsättning mellan vinster och löner. När mindre går till löner och mer till vinster så minskar efterfrågan. Folk får relativt sett mindre att köpa för. Då avtar tillväxttakten och med lägre tillväxttakt finns det mindre anledning för företagen att investera. Lägre löneandel ger också lägre skatteinkomster, eftersom löner beskattas mycket hårdare än vinster. Detta i sin tur blir ett argument för mindre offentlig konsumtion, mindre pengar till vård, skola och omsorg. Vilket i sin tur kan öka arbetslösheten och därmed har vi fått en ond spiral i samhället som fortsätter att gå åt fel håll. Sammanfattning: Ökade vinster har inte löst problemen med Sveriges ekonomi. 177

Vinst eller ännu mera vinst? 2. Vad händer när vinsterna stiger för mycket? I det första kapitlet visade vi hur vinsternas andel sjönk fram till 1980. Tvärtemot alla teorier om det viktiga med högre vinster, var det här bra år för landet. När vinstens andel sjönk mådde samhället alldeles utmärkt. Vi hade god tillväxt (i snitt 3,2 procent varje år). Vi hade en ökad privat konsumtion, men också en kraftigt ökad offentlig konsumtion. Samtidigt investerades 24 procent av vår produktions värde, dvs nästan en fjärdedel av vår produktion användes till nya satsningar inom produktionen. 48. Några nyckeltal för ekonomisk utveckling 953 8 981 2006 BNP-tillväxt per år 3,2 %,0 % Privat konsumtion,5 %,4 % Offentlig konsumtion 15 p.e. -3 p.e. Investeringsandel 4,0 % 8,0 % Källor: SCB, Nationalräkenskaperna 1980 till 1995, KI, Analysunderlag mars 1995 till augusti 2006. När istället vinsten började stiga från slutet av 70-talet har vi fått en ond spiral i samhällsekonomin. Tillväxten har varit mycket lägre. Konsumtionen för vanliga människor har ökat mindre och den offentliga konsumtionens andel har rentav minskat. Ändå trots den högre vinstandelen har investeringarna samtidigt minskat. Allt mindre av vad företagen producerar går till investeringar. Allt mer går till spekulation och till privat förmögenhet genom aktieutdelningar. Detta kan ju tyckas märkligt. Hela den borgerliga ekonomiska teorin är ju att ökade vinster leder till ökade investeringar som leder till ökad tillväxt. Något stämmer inte. Det som inte stämmer menar vi helt enkelt är själva teorin. Ökade vinster har inte varit bra för samhällsekonomin. Tvärtom. Och om inte samhällsekonomin i sin helhet gynnas av höjda vinster så måste anledningen till att de ändå höjts vara att en del av samhällsekonomin gynnas. Nämligen den del som utgörs av kapitalägare. Hela det batteri av poli- 178

Vad händer när vinsterna stiger för mycket? tiska åtgärder inom ekonomin som genomförts de senaste tjugofem åren (och som populärt kallas systemskiftet) menar vi i grunden har handlat om detta. Vinsterna ska upp. Därför har den offentliga ekonomin hållits tillbaka, därför har lönerna pressats tillbaka och därför har löneskillnader, ökade privata förmögenheter och höjda vinster blivit de verkliga resultaten av allt tal om utveckling och tillväxt. Det handlar helt enkelt om ett särintresses seger över det övriga samhällets. Särintresset Svenskt Näringsliv har lyckats genomföra det man tror gynnar företagsägarna bäst höjd vinstandel. Metoden för att få igenom sina förslag i den ekonomiska och politiska debatten handlar oftast om att undvika att diskutera det som sker och istället diskutera det som teorin säger borde ske. Säg att du vill driva tesen att arbetsgivaravgifterna bör sänkas och bolagsskatten minskas ytterligare. För att kunna förklara det för landets löntagare måste du då argumentera ungefär såhär. Sänkt skatt ger företagen mer pengar. Det gör att de kan investera mer och skapa fler jobb. Och om de skapar fler jobb minskar arbetslösheten och vi får alla det lite bättre. Det du som debattör då undviker att säga är detta: Trots att vinsternas andel av produktionen stigit kraftigt har inte investeringarna ökat. Lägre skatt ger mindre till offentlig konsumtion vilket i sin tur gör att löner pressas ner i den sektorn och därmed minskar både konsumtionen och tillväxten för oss alla. De minskade skatteinkomsterna gör dessutom att fler avskedas inom offentlig sektor. Det enda som verkligen händer i ekonomin är att vinsterna stiger och förmögenheterna ökar. I praktiken leder ökade vinster till lägre löner, fattigare offentlig sektor, mindre konsumtion och en sämre ekonomi för de flesta. Sammanfattning: De politiska förändringarna har motiverats med att vinsterna bör höjas för att göra ekonomin bättre för alla. I själva verket har de höga vinsterna bara gynnat ett fåtal. 179

Vinst eller ännu mera vinst? 3. Höjda vinster eller ökad konsumtion? I teorin ska högre vinster leda till fler investeringar och fler jobb. Ändå har det inte varit så. Vi menar att det beror på att man börjar diskussionen i fel ände. Det är inte vinsternas andel av produktionen som avgör om vi får fler investeringar och fler jobb. Företagen investerar nämligen bara om marknaden som helhet växer. Och det är detta som är det egentliga problemet. EN INTERNATIONELL EKONOMISK FÖRÄNDRING Systemskiftet och nyliberalismen är inget svenskt fenomen. Det har funnits i alla de stora industriländerna under samma period. När något sker i många länder samtidigt, så innebär det att vi troligen har ett gemensamt problem. Det internationella problemet var att världsmarknaden slutade växa lika snabbt som innan 1975. Då gjorde en hög och ständig tillväxt i ekonomin att man kunde få goda vinster trots att lönerna steg och trots att den offentliga sektorn började byggas upp runtom i västvärlden. Genom att företagen fick sälja mer och mer för varje år blev det ändå mer i företagens kassor trots att alltmer av produktionsvärdet gick till löner och skatter. När marknaden växte kunde man ändå få ut mer i vinst i dollar eller kronor räknat. I mitten av 70-talet blev det stopp. Världsmarknaden slutade växa, vi fick kris på kris. Efter några år ledde denna kris till stora politiska förändringar i varje land som alla handlade om att vinsternas andel skulle öka på övriga sektorers bekostnad. Man hävdade att bara om kapitalismen låter de som har pengar och förmögenheter få mer genom ökade vinster, skulle dessa använda sina pengar på ett sånt sätt att det gynnade alla. Det fungerade inte. Det är inte så förvånande. Tesen om vinsterna som motor i ekonomin är lika gammal som kapitalägandet, men redan på 30-talet slog ledande ekonomer hela det resonemanget sönder och samman. Internationella ekono- 180

Höjda vinster eller ökad konsumtion? mer som John Maynard Keynes, Ernst Wigforss, Bertil Ohlin (sedermera folkpartiledare), John Galbraith och den för ekonomistudenter kände läroboksförfattaren Paul A Samuelsson visade istället att det viktiga var att få marknaden att växa genom att politiken såg till att mer av samhällets resurser användes. Om lönerna ökade så ökade konsumtionen. Om den offentliga sektorn växte och lånade upp eller beskattade de pengar som den rika delen av samhället inte använde, så ökade investeringar och marknaden. Det offentliga kunde göra långsiktiga investeringar som de privata kapitalägarna inte ville. Ökad trygghet genom offentliga system gjorde också att löntagarna vågade satsa och investera i sin egen framtid, det kunde vara konsumtion av varor, byggande av hus eller utbildning. Poängen med hela resonemanget är i grunden att ekonomin tar fart först när resurserna i samhället börjar användas. Och det bästa sättet att få dessa samlade förmögenheter använda är genom att de många medborgarna, genom statsapparaten eller genom ökade löner och egna lån, får ökad del av resurserna. Först kommer konsumtionen, både den offentliga och den privata. Då växer marknaden. Då kan också företagen växa och få avkastning på sitt kapital. Man måste förstå att detta är en teori som är djupt sårande för kapitalägandet och de som hyllar det privata kapitalägandet som motorn till all utveckling. Vad teorin egentligen säger är att det inte finns någon direkt fördel med att våra förmögenheter är samlade hos några få procent rika, tvärtom verkar det vara bättre för alla om det offentliga och de många medborgarna privat har hand om pengarna. Ägarna är inte motorn och drivkraften i ekonomin, de sitter tvärtom i bakvagnen. De kommer springande när andra krafter ställer nya krav och när andra krafter låtit nya behov växa fram. HÖGRE VINSTER GAV LÄGRE KONSUMTION Det första som händer när vinstandelen växer i ekonomin är att konsumtionen minskar. Det vill säga vanliga löntagare får mindre pengar att handla för, betala lån och spara. Det innebär att alla företag som säljer till svenska konsumenter får det svårare. Vi köper mindre böcker, tidningar, brädor, bilar och cyklar än vad vi 181

Vinst eller ännu mera vinst? skulle göra annars. Men vi lägger också ut mindre pengar genom att äta sämre och billigare mat, köpa mindre hälsovård och mindre ekologiska produkter. Vi avstår helt enkelt från en del saker vi egentligen vill ha och som har det goda med sig att de är nyttiga för vår tillväxt. Om vanliga löntagare har pengar så växer samhällets hela ekonomi. Det här är idag ett i många sammanhang kontroversiellt uttalande. Men låt oss påminna om att det var en ekonomisk självklarhet fram till 70-talets mitt. Vi skulle ha växande storföretag och en växande hemmamarknad för då kunde lönerna för vanligt folk öka. I mitten på 70-talet svängde inställningen. Konsumtionen började ses som något ont som skulle pressas tillbaka för att man istället skulle satsa på högre vinster och ökat sparande. Vilket minskat tillväxten. Det är som med statens offentliga utgifter. Vi blir inte rikare av att staten sparar. Vi blir heller inte rikare av att de privata kapitalägarna får mer. Sammanfattning: Högre vinster har inte gett den goda utvecklingen i samhället. Istället har den minskat tillväxten och gjort att stora delar av våra resurser inte används. 182

Högre vinster ger fattigare stat 4. Högre vinster ger fattigare stat En av de dramatiska förändringarna när vinstandelen stiger i ett samhälle är att vi får en svagare offentlig sektor. Det kan vid första tanken vara förbryllande. Högre vinster borde ju ge möjlighet till större skatteintäkter. Ändå är det inte så. Det beror på hur våra skatter är konstruerade. Företag och kapital beskattas förhållandevis lite, medan arbete beskattas mer. Faktum är att det är rena förlusten för staten om företagens vinstandel stiger. Om det vi producerar förvandlas till lön får vi alla gemensamt in 67 procent av den lönen genom sociala avgifter, inkomstskatt och moms. Om det förvandlas till vinst blir bara en tiondel, alltså 10 procent, skatteinkomst. Det offentliga får vid höga vinster helt enkelt in mycket mindre pengar. Om du tittar på följande diagram så ser du hur mycket vi har förlorat i skatteinkomst varje år genom att vinstandelen har stigit. 49. Skattebortfall till följd av ökade vinster Miljarder kronor i fasta priser 130 120 110 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0-10 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Källor: SCB, Företagens ekonomi för industri-, bygg- och tjänsteföretag 2004, NV 19 SM 0602. 183

Vinst eller ännu mera vinst? År från år har många miljarder försvunnit från staten och det offentliga genom att vinstandelen har stigit. På 80-talet rörde det sig om mellan 20 och 40 miljarder kronor varje år, men från och med att de stora politiska förändringarna tog fart på 90-talet har vi många år förlorat mellan 80 och 120 miljarder. Totalt har 1 175 miljarder kronor försvunnit från offentliga inkomster till vinst sedan 1981. Eller enklare uttryckt: Om vinsterna inte hade tillåtits stiga på lönernas bekostnad så hade staten idag varit 1 175 miljarder rikare. Det här är en pinsam detalj för de som hela tiden ropar om att statsskulden är det stora problemet (vilket vi diskuterat i avdelning 1 i boken). Om de ekonomer och politiker som talat om statsskulden som det stora hotet verkligen menat allvar, borde de istället för att ha diskuterat nedskärningar och sänkta bidrag ha koncentrerat sig på att diskutera sänkt vinstandel. Sammanfattning: På grund av vårt skattesystem förlorar staten inkomster om vinsterna ökar jämfört med om lönerna ökar. Sen 1981 har 1 175 miljarder på det sättet försvunnit från den offentliga sektorn i minskade skatteinkomster. 184

Avdelning 6. Arbete, lön och den höga arbetslösheten

Arbete, lön och arbetslöshet 1. Vad är arbete och arbetslöshet? Inom socialdemokratin i Sverige och framförallt inom LO hör man ibland ordet arbetslinjen användas. Det betyder att man anser att arbete är grunden till värdighet, eget liv, självständighet och frihet. Att hävda arbetslinjen innebär att man i första hand vill skapa arbeten åt folk. Utan arbete mångdubblas problemen. Arbete blir ett sätt att möta problem med utslagning, segregation och diskriminering. Lika rätt till arbete för olika raser och kön innebär i slutändan ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. Det ligger mycket i det. Problemet för samhället är att väldigt många människor helt enkelt inte arbetar. Av landets nio miljoner medborgare är bara 4,5 miljoner löntagare eller egenföretagare. 2,3 miljoner är för unga, de är barn eller ungdomar under utbildning. 1,5 miljoner är för gamla. De är ålderspensionärer. Men av resten finns det idag (2006) nästan 1,7 miljoner människor som inte arbetar därför att de är sjuka/förtidspensionerade, arbetslösa eller Ams-sysselsatta. Det är ett oerhört problem. Så stort att den borgerliga alliansen kunde vinna valet 2006 med just de argumenten. Av de som kan och vill arbeta är det bara 75 procent som har jobb. Eller med andra ord, under 75 procent av arbetskraften är sysselsatt. ICKE SYSSELSATT ELLER ARBETSLÖS Det är viktigt att skilja på begreppet sysselsatta och arbetslösa. Sysselsättningen handlar om hur många som får jobb och blir löntagare eller egenföretagare. Arbetslösheten handlar om en del av de som inte blir sysselsatta. Arbetslösheten räknas på olika sätt i olika länder. Det är nästan helt och hållet en politisk fråga. I den gamla öststatsekonomin fanns det inga arbetslösa. Alla hade ju lagstadgad rätt till jobb, men ibland hade man inget vettigt att göra på arbetsplatsen. I Sverige finns det jämfört med andra industriländer få arbetslösa. Det beror framförallt på att vi förtidspensionerat människor som inte fått jobb. 186

Vad är arbete och arbetslöshet? I USA finns en massa människor utanför arbetslöshetsstatistiken pga att de sitter i fängelse. Flera miljoner människor är arbetslösa men existerar inte i statistiken. På samma sätt har arbetslösheten kunnat sjunka i länder som England genom att människor som varit arbetslösa längre än en viss tid plötsligt inte räknades. Siffermanipulationen och trixandet runt arbetslöshetssiffror är därför snarare regel än undantag. Motivet är politiskt. Inget parti kan ställa sig upp och på allvar hävda att det behövs en hög arbetslöshet. Istället framställs detta alltid som ett misslyckande, även om den politik partiet driver faktiskt är det som skapat arbetslösheten. (Så är t ex en stor del av den nuvarande arbetslösheten skapad genom avskedanden inom vård, skola och omsorg.) Därför manipuleras också arbetslöshetssiffrorna hela tiden. Motståndare hävdar att siffran är högre än vad regeringssidan påstår. Och regeringssidan går ut med påståenden att man skapat 100 000 nya jobb eller minskat arbetslösheten med 17 procent. I själva verket kanske de 100 000 nya jobben enbart beror på att människor förlorat sina arbeten och sen fått nya, dvs antalet jobb har inte ökat. Medan den senare siffran kan bero på att antalet pensionärer ökat. Att sådana siffermanipulationer hela tiden pågår i alla länder beror på att ämnet är känsligt. I vårt samhälle är hela tiden en stor del av befolkningen arbetslös. Samtidigt kan ingen egentligen försvara det. ARBETE OCH LÖNEARBETE Våra liv är ett enda långt arbete. Om vi ser samhället som en samling människor som har en viss gemensam styrka, en mängd resurser som de kan använda, så är det obegripligt varför några skulle behöva tvingas till arbetslöshet. Alla behövs ju. Det märkliga är att nästan alla också arbetar. Jorden runt. I varje land genomförs nästan lika många timmar oavlönat arbete som avlönat. Även i Sverige arbetar kvinnor occh män oavlönat i hem och i det nödvändiga sociala livet många timmar varje vecka. Även ungdomar arbetar. Hela utbildningen är ju ett arbete som i framtiden ska ge samhället mera resurser genom ökad kunskap. De flesta pensionärer utför också en massa arbeten, transporter, reparationer, städning, osv. Det märkliga med vårt samhälle är att en del arbete anses vara värt 187

Arbete, lön och arbetslöshet något medan annat arbete anses som värdelöst. Varför är det bara vissa uppgifter som kallas arbete? I grunden handlar det om att bara vissa arbeten har förvandlats till en vara. Till något vi köper och säljer. Det är inte så länge sen det var otänkbart att betrakta barnuppfostran som ett jobb. Det var något som man bara gjorde (och ofta kanske inte skötte). Och på samma sätt håller idag en stor del av det arbete som förut kallades hemtjänst åt gamla på att förvandlas till frivilliga anhöriginsatser. Medan privat städning hemma blivit hushållsnära tjänst. Systemet handlar inte om vi ska arbeta eller inte. Utan om vi ska få betalt för det eller inte. Samhället delas in i oavlönade och avlönade. VARFÖR FINNS ARBETSLÖSA? Arbetslöshet är något som uppstår när en del människor inte får betalt för det de kan göra, trots att vi alla verkligen behöver deras hjälp. Det finns i grunden tre sätt att förklara det här. De arbetslösa är lata. De vill inte anstränga sig för att få jobb. Trots att det finns mycket att göra vill man hellre ligga hemma och titta på dokusåpor. De arbetslösa hindras att ta nya jobb av regler och lagar. Framförallt är det de fackliga avtalen som hindrar de arbetslösa att gå ner i lön så att arbetsgivare vill anställa dem. De arbetslösa hålls utanför arbetet för att de ska vara ett tryck på de arbetande. Bara om tillräckligt många är arbetslösa kan lönerna hållas nere och de anställdas olika krav motas. Vi kan sammanfatta det ännu enklare. Arbetslösheten förklaras med att: Människor vill inte arbeta. Människor kan inte arbeta. Människor ska inte arbeta. De olika förklaringarna handlar givetvis om hur man ser på samhället i stort. Den första förklaringen tar de politiska högergrupperna till. Arbetslösheten är individens fel. Bara genom hårdare krav och press på individen kan den här latheten motas. Den andra förklaringen är något som framförallt delar av näringslivet driver. Om marknaden får bestämma så kommer arbetslösheten att försvinna, alla får jobb, de arbetslösa måste bara sänka sina löner så mycket att 188

Vad är arbete och arbetslöshet? någon vill betala priset. I samma tanke ingår självklart att lönerna ska höjas när man blir extra lönsam och viktig för arbetsgivaren. Ökade löneskillnader och sänkta minimilöner är modellen. Den tredje förklaringen ser arbetslösheten som en del i kampen mellan vinst och lön. Vi talar då om en klassisk socialistisk ståndpunkt. Arbetslösheten finns för att försvaga arbetarrörelsen, om arbetslösheten motas så kommer också kampen om vinsten att hårdna. När alla har jobb är varje löntagare mindre villig att acceptera dåliga villkor och stress, är arbetsgivaren dålig kan man alltid byta jobb. För oss är den tredje förklaringen den självklara utgångspunkten. Vi ser arbetslösheten som del i den ständiga kampen mellan arbete och kapital i vårt samhälle. Arbetslösheten finns för att resurserna fördelas ojämlikt, vi ser hur arbetslösheten ökat när nyliberala och klassiskt borgerliga idéer fått styra den ekonomiska politiken, och hur den motats när socialistiska krafter varit starkare. Ser vi oss runt om i världen kan vi också konstatera att inget land har löst arbetslösheten med de metoder som högerkrafter och näringslivet föreslår. Hur lågt lönerna än sjunker finns det hela tiden en stor grupp arbetslösa. Hur mycket man än piskar de lata med låga ersättningar och byråkratisk kontroll av dem som inte fått jobb, så finns problemet kvar. Arbetslösheten är inte något ont som av en slump drabbat samhället. Arbetslösheten är en del i en politisk kamp. ALLA ARBETSLÖSA GÖR NYTTA Varje arbetslös person gör nytta i det ekonomiska systemet. Dels som ett varnande exempel för den som har anställning. Men också som en kraft som ska hålla nere löner och inflation i samhället. Det finns flera ekonomiska teorier om det här. Den tydligaste är NAIRU, teorin om att arbetslösheten måste hållas på en viss nivå för att inflationen inte ska rusa iväg. Skaparen av den teorin Edmund S Phelps - fick Ekonomipriset till nobels minne år 2006. Denna teori kan ifrågasättas på flera plan. Dels för att nivån ständigt ändrar sig, dvs i praktiken har den varit något man använt för att pressa fackföreningar och politiker till att ändra inriktning då inflationen annars enligt teorin skulle ta fart. Dels för att teorin bygger på tesen att inflationen är lönernas fel, vilket vi menar helt enkelt inte stämmer (se avdelning 10). 189

Arbete, lön och arbetslöshet Men oberoende av det så avslöjar teorin om NAIRU något viktigt för varje arbetslös. Nämligen att arbetslöshet också är ett arbete. Varje dag går den arbetslöse och gör nytta i samhällsekonomin genom att han/hon pressar ner inflationen och stävjar löntagarnas orealistiska krav. Med andra ord så bidrar varje arbetslös till att hålla uppe vinstnivån i samhället. Det här är naturligtvis cyniskt skrivet, men det är samtidigt den egentliga orsaken till varför arbetslösheten inom industriländerna i över tjugofem år fått hålla sig på orimliga nivåer. Arbetslösheten finns för att den gör nytta för de som äger och kontrollerar våra ekonomiska förmögenheter. SAMMANFATTNING: Arbete är något alla människor utför. Frågan är varför en så stor del av de arbetande inte får lön för det. Arbetslösheten är en känslig fråga som därför omges med en mängd statistiska manipulationer och förvirrande påståenden. I grunden är sysselsättningen i samhället det viktiga att diskutera. 190

Arbete, lön och arbetslöshet 51. Antal arbetslösa, långtidssjukskrivna och förtidspensionerade 1 200 000 1 000 000 800 000 600 000 400 000 200 000 0 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Arbetslösa S jukskrivna Förtidspensionerade Källa:Försäkringskassan, www.statistik.forsakringskassan.se, SCB, www.scb.se, Statistisk årsbok 2002 2006. Antalet arbetslösa är öppet arbetslösa plus personer i AMS-åtgärder. Antalet sjukskrivna är antalet personer sjukskrivna längre än 30 dagar i december respektive år. Från och med 2003 heter det inte Förtidspension/ sjukbidrag utan Sjukersättning/aktivitetsersättning. Eftersom det här är så viktiga siffror lägger vi också med dem som en tabell. Som du kan se var antalet arbetslösa fler än både sjukskriva och förtidspensionerade 1994. 2005 är det tvärtom. Vi har helt enkelt flyttat arbetslösheten, gett de arbetslösa nya namn. Detta var också något den borgerliga alliansen kunde använda i valet 2006. Man kallade det utanförskap och anklagade regeringen Persson för siffermanipulationer. I sak hade man rätt. Alla regeringar har sysslat med samma typ av statistik där arbetslöshet kallats för något annat. Efter regimskiftet har inte situationen ändrats. Det som hänt är att man från nu även ska räkna heltidsstuderande som arbetslösa. (Vilket andra länder gör.) Men de flesta icke-sysselsatta är fortfarande utan arbete. I sak kvarstår alltså problemet. Den nyliberala politiken har skapat en mycket hög arbetslöshet i hela västvärlden. 192

Hur många är icke-sysselsatta? År Sjukskrivna Förtidspensionerade Arbetslösa Summa 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 173 100 142 000 142 600 138 200 181 900 226 200 259 600 293 000 298 000 278 700 244 600 211 900 410 600 408 600 407 600 417 400 417 400 421 500 435 000 454 300 487 500 507 000 539 000 557 000 630 000 596 000 629 000 561 000 497 000 420 000 383 000 365 000 374 000 390 000 444 000 484 000 1 213 700 1 146 600 1 179 200 1 116 600 1 096 300 1 067 700 1 077 600 1 112 300 1 159 500 1 175 700 1 227 600 1 252 900 För samhället som helhet är det också en varningssignal. Har vi skapat ett arbetsliv där människor inte längre kan arbeta? Hela poängen med modernisering och industrialisering var väl ändå att de tunga och stresssiga jobben skulle skötas av maskiner. Inte att människan skulle bli alltmer stressad i jakten på att finansiera maskiner? Sammanfattning: Antalet sysselsatta är en viktig mätare på om samhället verkligen klarar av att minska arbetslösheten. Så har inte skett. Istället har arbetslöshet blivit förtidspension eller långtidssjukskrivna. 193

Arbete, lön och arbetslöshet 3. Närande och tärande Innan vi går vidare i resonemangen kring arbetslöshet vill vi först diskutera begreppet närande och tärande. Det var ord som Bo Södersten professor i nationalekonomi på fullt allvar använde när han under 90-talet försökte motivera att den offentliga sektorn måste minska. Den offentliga sektorn var nämligen tärande. Den gjorde av med pengar som den privata sektorn, den närande, drog in. Detta är ett resonemang som tyvärr inte bara förs av professorer i nationalekonomi. Samma resonemang finns inom stora delar av fackföreningsrörelsen och bland näringslivets företrädare. Vissa är närande Andra är tärande. Så har ofta diskussionen inom ett fackförbund som Metall gått inför avtalsförhandlingar. Industriarbetare skapar värde medan offentliganställda gör av med resurserna som industrin skapat. Hela detta resonemang är vanvettigt. För vad är det vi människor egentligen lever av? Mat! Den enda närande yrkesgruppen skulle med ett sånt resonemang vara bönderna. Alla andra yrkesgrupper är tärande på den resurs som bönderna skapar. Allt annat är ju onödigt. Sanningen är ju att vi människor inte behöver bara en sak. Våra behov är oändliga, vi kan ständigt skapa saker som vi vill ha mer av. Det finns inte en viss mängd musik i världen, inte en viss mängd omsorg, inte en viss mängd transporter. Vi har en enorm förmåga att ständigt skapa nya behov åt oss själva. En människa som står och tillverkar byggelement är givetvis inte mer närande än den som monterar det, eller den som använder det färdiga huset. Alla behövs för att något ska bli gjort. En människa som bygger en bil skapar inte mer värde än den som lagar ett benbrott och därmed ger den förste möjlighet att producera bilen. En industriarbetare kan inte fungera om inte någon tar hand om hennes barn, utbildar dem och ger sjukvård när hon behöver. Det finns helt enkelt inga närande och tärande om vi ser på olika yrkes- 194

Närande och tärande grupper. En musiker skapar lika mycket värde som en byggnadsarbetare. En undersköterska är lika närande som en båtbyggare. PRIVAT ELLER OFFENTLIGT? Teorin om närande och tärande är ren propaganda. Som sådan används den också effektivt när den kombineras med fördomar. Ett exempel är när man försöker göra närandet till en fråga om var man jobbar. Om en sjuksköterska är offentligt anställd är hon enligt fördomen tärande. Flyttas hon över till en privat praktik blir hon närande. Privata dagis är närande och offentliga tärande. Alla förstår nog hur skevt det resonemanget är. Men varför finns det då? Begreppet närande och tärande används för att påstå att offentlig verksamhet är mindre effektiv och lönsam än privat. Som vi visat på flera andra ställen i den här boken, finns det inga bevis för det. För oss är saken enkel: Alla människor är närande. Alla människor är också tärande på våra gemensamma resurser. Det är omöjligt att räkna ut vem som är mer av vad. I livets olika skeden kommer vi alla ibland att behöva mer stöd än vi kan ge. Men teorin om närande och tärande har ändå väglett den ekonomiska politik som valt privatiseringar som en väg till ökad effektivitet. I praktiken har detta framförallt varit en omprioritering av vad våra resurser ska gå till. Det handlar nämligen om för vem vi arbetar. Arbete som vi tidigare skötte gemensamt offentlig vård och omsorg har individualiserats, dvs var och en har blivit alltmer beroende av hjälp från släktingar och vänner. Samtidigt har låglönejobb skapats i de flesta länder i form av olika servicetjänster. Det kan vara allt från städning, trädgårdshjälp till budjobb. Gemensamt för dessa är att vi i samhället lägger mer resurser på att hjälpa höginkomsttagare att klara sina alltmer stressade jobb och liv, än vi lägger på att hjälpa låginkomsttagare, gamla och barn till en jämlik värdig tillvaro. Sammanfattning: Alla människor är både närande och tärande. Begreppet är propagandistiskt och används för att nedvärdera det arbete människor utför inom framförallt den offentliga sektorn. 195

Arbete, lön och arbetslöshet 4. Varför blir vi sjuka på jobbet? Låt oss börja med två längre citat: Den totala sjukfrånvaron, inklusive karensdagar, sjuklönedagar och sjukpenningdagar för år 2001 motsvarar 400 000 årsarbeten. Frånvaron på grund av förtidspension/sjukbidrag motsvarar 400 000 årsarbeten. Sammantaget innebär det att frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa motsvarar 800 000 årsarbeten eller annorlunda uttryckt 14 procent av befolkningen i arbetsför ålder. Kommunerna har en mycket stor, nära 60 procents, överrepresentation av helårssjukskrivna anställda. Även förtidspensioneringen från kommunal anställning överskrider med stor marginal den genomsnittliga. Helårssjukfrånvaron inom landstingen ligger också på en hög nivå. Citat från SOU 2002:5, Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet. Ser vi enbart till sjukförsäkringsdagar, verkar situationen inte vara så alarmerande. Tvärtom. Den hårda jakten på fuskare i sjukförsäkringen och oron för den dyra sjukförsäkringen verkar överdriven. Vi är ju inte sjukare idag jämfört med 60-talets slut. Inte om man räkanr antalet sjukdagar i alla fall. De minskade dramatiskt mellan 1990 och 1996. Det beror dels på införandet av karensdagar, dels på den ökande arbetslösheten. En del fick mindre råd att vara hemma när de var sjuka och andra var på grund av arbetslösheten rädda för att vara sjukskrivna. Samtidigt var det också så att de som oftare var sjuka, förlorade jobben vid nedskärningar och nedläggningar. Mellan 1996 och 2001 ökade antalet sjukdagar igen. Men detta var mer en normalisering. Folk hade vant sig vid att avstå från ersättningen under karensdagarna och var inte lika rädda eftersom arbetslösheten börjat sjunka. (Se diagram på nästa sida.) Därefter har motsatsen skett igen. Färre sjukdagar, men samtidigt steg arbetslösheten. Något mer bland kvinnor än män. Men är då sjukskrivningarna inget problem? Titta på diagram 66. Det du ser är ett misslyckande. Männens långtidssjuksrivningar är lägre än kvinnors. Sedan 1995 har antalet kvinnor som är sjukskrivna mer än 30 dagar ökat från 82 000 till 135 000. Det innebär en ökning på mer än 196

Arbete, lön och arbetslöshet 50 000 långtidssjuka kvinnor. Låt oss lyssna på utre daren: Det finns inte några fakta som pekar på att ökningen i huvudsak beror på generella orsaker. Det har inte tillkommit nya epidemier eller andra sjukdomar som påverkar sjukfrånvaron oberoende av yrke, arbetsplats, kön etc... Tvärtom visar nu allt tillgängligt material att sjukfrånvaron är starkt arbetsplatsberoende... Hur än fördelningen görs blir slutresultatet detsamma; skillnaderna mellan sektorer, mellan branscher, mellan företag i samma bransch eller inom stora företag kan inte förklaras med faktorer som beror på de enskilda individerna. Källa: SOU 2002:5, Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, kapitel 2 I huvet på en utredare. Detta är viktigt. Den stora ökningen av långtidssjukskrivningar beror inte på nya sjukdomar eller fusk eller individens moral. Det beror på jobben. En arbetsplats som är stimulerande, som ger ansvar, stolthet och arbetsglädje producerar mindre sjukfrånvaro. Var blir då människor sjuka? Titta på diagram 67. Kommunala arbetsplatser ligger i särklass sämst till och bästa sjuktalen finner vi i små privata företag. Är lösningen då att vi ska privatisera den kommunala verksamheten och låta den skötas av små privata företag? Arbetsplatser inom sektorer som skola, vård och omsorg har framförallt kvinnor sysselsatta. Kvinnor är mer sjuka när de arbetar på kommunala arbetsplatser. Blir sjukfrånvaron då lägre om män anställs? Utredarna ger svaret: Besparingar och neddragningar av resurser i kombination med stress och oförändrat tungt arbete resulterar i ökad sjukfrånvaro. I tidigare avdelningar har vi skrivit om hur antalet anställda inom offentlig sektor minskat sen 1991. Mellan 1991 och år 2000 minskade antalet anställda inom offentlig verksamhet med drygt 300 000 personer. Det finns en egenhet med sysselsättningsminskningen inom kommunal verksamhet. När sysselsättningen minskar inom vanliga privata företag (där fler män jobbar) försvinner inte bara anställda utan i stor utsträckning också de arbetsuppgifter de utfört. Det gäller inte inom den kommunala sektorn. De som blev kvar har fått fortsätta att vårda och utbilda lika många om inte fler! När privata företag rationaliserar handlar det ofta om nya maskiner och system som kräver färre anställda. När ett vårdhem rationaliserar betyder det oftast bara färre händer inom vården. Den statliga utredningen Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet 198

Varför blir vi sjuka på jobbet? 54. Antal sjukskrivna i olika sektorer (Genomsnitt = 100) Kommunal Landsting Statlig Privat Privat <50 Privat >200 0 20 40 60 80 100 120 140 160 Källa: SOU 2002:5, Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet. kom alltså redan 2002 och var mycket tydlig. Utredningen pekar ihärdigt på grundproblemet den ökade sjukfrånvaron beror främst på nedskärningen av resurserna till den kommunala verksamheten. Om behovet av att åtgärda detta finns ändå inte ett ord i den föreslagna Handlingsplanen. Inte heller har den socialdemorkratiska eller den borgerliga regeringen lagt förslag om att minska sjukskrivningar genom att satsa på offentlig verksamhet. Det har istället handlat om att hitta fuskare och göra det dyrare att vara sjuk. Att kvinnor fortfarande är mer långtidssjukskrivna än män, visar på att problemet ignoreras. Det är nog sant att många kommunala arbetsplatser kan skötas betydligt bättre om personalen får ökat inflytande eller om verksamheten är mindre anonymt styrd. Men även om vi överförde hela den verksamheten i privat ägo och gav de som arbetar där samma villkor ta hand om lika många fast med mindre resurser så är vi övertygade om att sjukfrånvaron skulle vara samma problem. Vi har sparat oss arbetslösa, skrev vi i avdelning 1 i den här boken. Nu kan vi lägga till vi har sparat oss sjuka. 199

Arbete, lön och arbetslöshet 5. Måste vi jobba 8 timmar om dagen? Det finns tre bra motiv för en arbetstidsförkortning till sex timmar med bibehållen lön: Det är en frihetsreform den skulle ge oss mer fritid. Det är en jämlikhetsreform den skulle öka inkomsterna för den miljon människor främst kvinnor som idag arbetar deltid. Det är en solidarisk reform den kan bidra till att minska utslagningen från arbetslivet i form av förtidspensioneringar och sjukfrånvaro, och bidra till att minska arbetslösheten. Men vad skulle det kosta och vem ska betala? Ett vanligt sätt att räkna på är såhär: Låt oss säga att vi har ett företag med 100 heltidsanställda. För att få ut lika många arbetstimmar som tidigare måste företaget nyanställa 33 personer, vilket innebär en kostnadsökning på 33 procent. De som motsätter sig en arbetstidsförkortning hävdar att detta är en kostnadsökning som måste räknas av från de anställdas löner eller från företagens vinster. Det är ett resonemang som på ett effektivt sätt sätter stopp för varje fortsatt diskussion om arbetstidsförkortning. Resonemanget haltar. Kostnaden för en arbetstidsförkortning består av två delar. För det första, kostnaderna för nya jobb. För det andra, kostnaderna för högre lön åt dem som i dag arbetar deltid. Låt oss behandla problemen ett i taget. FRÅN ARBETSLÖSA TILL ARBETANDE De allra flesta som skulle få nya jobb kostar redan, vare sig det handlar om arbetslöshetsersättning, förtidspensionering eller sjukersättning. Vi har tidigare visat att en arbetslös lågt räknat kostar 90 procent av vad en anställd kostar 200

Måste vi jobba 8 timmar om dagen? I kronor handlar den extra kostnaden om 30 000 kronor per år. Det är nettokostnaden för varje nyanställning. Den totala kostnaden kommer att bero på hur många tidigare arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionerade som på sikt får jobb genom en arbetstidsförkortning. Det är nästan omöjligt att säga hur många det kan röra sig om. Nu har det sedan länge funnits en mer eller mindre starkt grundad uppfattning om att sex timmars arbetsdag skulle kunna ge 400 000 nya jobb. Det är en siffra som har sin utgångspunkt i beräkningar som gjordes av den franska statistiska centralbyrån i början av 80-talet. Beräkningar som sedan överfördes till svenska förhållanden av socialdemokratiska kvinnoförbundet. Det finns ingen som vet hur många nya jobb en arbetstidsförkortning kan ge, men vi tror att en rimlig gissning kan vara just 400 000. Därför kommer vi att använda den siffran i det följande räkneexemplet över vad en arbetstidsförkortning faktiskt kan komma att kosta. Nettokostnaden för att anställa en som tidigare varit arbetslös (eller sjukskriven eller förtidspensionerad) rör sig alltså om 30 000 kronor per år. Om det handlar om 400 000 människor så blir den totala kostnaden tio miljarder kronor per år. Det är faktiskt en försumbar summa. Det är mycket, mycket mindre än vad de sänkta skatterna Reinfeldt genomförde 2006 kostade statskassan. VAD KOSTAR LÖNEHÖJNINGEN? Den stora kostnaden för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är att det ger dem som idag arbetar deltid en kraftig löneökning. Alla andra behåller ju sina löner. De blir inte dyrare, kostnaden för de timmar de inte utför har vi redan beräknat genom att förvandla arbetslösa till arbetande. Den som idag arbetar deltid om 6 timmar per dag kommer att få full lön. Om deltidslönen idag är 15 500 kronor i månaden blir lönen för full tid 21 000 kronor. Det är en löneökning på 33 procent, vilket i sig är en av arbetstidsförkortningens stora förtjänster. Samtidigt innebär det att lönekostnaden ökar med 112 000 kronor per år. Men efter att vi räknat bort ökade arbetsgivaravgifter, ökad skatt och ökad moms blir nettokostnaden 47 000 kronor per år. (De ökade inkomsterna till staten kan ju staten ge tillbaka till näringslivet. Det viktiga är att få fram själva nettokostnaden för samhället med sextimmarsdagen.) 201

Hur har lönerna höjts i Sverige? 55. Kostnaden för att ge en deltidsarbetande full lön (Kronor per år) Ökad lönekostnad 000 Ökade arbetsgivaravgifter - 28 000 Ökad skatt - 25 000 Ökad moms - 12 000 Nettokostnad 47 000 Antaganden: Månadslön 21 000, arbetsgivaravgift 33%, arbetslöshetsersättning 80 %, kommunalskatt 30 % och moms 25 %. Med en miljon deltidsarbetande gör det en total kostnad på 47 miljarder kronor. Tillsammans med kostnaderna för nyanställningar på 12 miljarder hamnar vi på en verklig kostnad för en arbetstidsförkortning med bibehållen lön som uppgår till 60 miljarder kronor. Det är i och för sig en imponerande summa pengar, (men fortfarande mindre än skattesänkningarna 2006) och ställer vi kostnaden i relation till de totala lönekostnaderna på 1 600 miljarder ter sig summan något blygsammare. Nettokostnaden stannar på 3,6 procent av de totala lönekostnaderna i landet. Den siffran skiljer sig markant från de 33 procent som nämndes i inledningen. Men hur mycket pengar är det egentligen? Ja, de totala vinsterna i de svenska företagen 2000 var 790 miljarder kronor. Om företagen helt betalar de 60 miljarder arbetstidsförkortningen kostar minskar vinstandelen från 41 till 38 procent. HUR MÅNGA KAN ARBETA? Ibland hävdas från motståndaren till en arbetstidsförkortning att det inte blir några nya jobb alls. Det här argumentet används när arbetslösheten är hög, som i mitten av 80- och 90-talen. När arbetslösheten är låg som i slutet av 80-talet hävdar de istället att vi inte kan förkorta arbetstiden eftersom det skulle kräva alldeles för många nyanställningar. Hur man än vrider och vänder sig slutar alltid argumentet på samma sätt. Arbetstidsförkortning går inte att genomföra. Ibland därför att det inte ger några nya jobb och ibland därför att det kräver för många nya jobb. Men är det verkligen sant att vi redan har för få som kan arbeta? Titta på den här tabellen: 202

Måste vi jobba 8 timmar om dagen? 56. Antalet personer utanför arbetsmarknaden år 2006 Latens arbetslösa 945 000 Förtidspensionerade 557 000 Sjukfrånvarande 212 000 Totalt 714 000 Källor: AMS-statistik, från 1980 till 1995, SCB Indikatorer, från 1995 till april 2006, Försäkringskassan, www.statistik.forsakringskassan.se. Se diagram 37 och 51. Över 1,7 miljoner människor är latent arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukfrånvarande. (med latent arbetslösa menas att man inte är med och aktivt söker jobb, dvs man är inte registrerad på arbetsförmedlingen.) Det finns ingen uppskattning som säger att behovet av fler i jobb på grund av en arbetstidsförkortning skulle komma upp ens i närheten av det talet. Det finns vida marginaler att ta av. Vi tror naturligtvis inte att alla dessa 1,7miljoner människor omedelbart kan dras in i arbetslivet. Det handlar om att driva en politik som gör att dessa förskräckliga siffror kan minska på sikt. Och där tror vi att en arbetstidsförkortning kan vara en del men bara en del av lösningen. Alternativet tycks vara att acceptera situationen, att godta att 1,7 miljoner har stängts ute från arbetslivet. En arbetstidsreform kan vara en frihets-, jämlikhets- och en solidarisk reform. Den kan också vara en maktreform. Tänk om alla dessa människor inte längre stängdes ute arbetslivet. Det skulle förändra makten i samhället. Löntagarnas ställning skulle stärkas enormt, den rpess på individer som arbetslöshet och långtidssjukskrivningar innebär skulle kunna minska. Det finns helt enkelt mycket som talar för arbetstidsreformer. Att det ändå inte sker tror vi i mycket handlar om den sista orsaken. Det är en fråga om vem som blir starkare av reformen. Löntagarna. Eller kapitalägarna. Sammanfattning: Sänkt arbetstid handlar om att omfördela i samhället. Projektet är fullt genomförbart om vi förvandlar arbetslösa till arbetande och om vinsten sänks något. 203

Hur har lönerna höjts i Sverige? 58. SKIllnad i månadslön mellan TJÄNSTEMÄN OCH ARBETARE 1975-2005 Fasta priser. 10 000 9 000 8 000 7 000 6 000 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 0 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Källa: Svenskt Näringsliv, www.svensktnaringsliv.se. Tittar vi på hela perioden är lönernas utveckling dyster. BNP har sen 1976 stigit med 72 procent. Det finns alltså resurser. Men på 30 år har arbetare bara fått totalt 30 000 kr i lönepåslag. Det betyder 1000 kr per år. Eller mindre än en hundring i månaden. från ett år till ett annat. Inte mycket att hurra för. Speciellt inte som tjänstemännen fått nästan tre gånger så mycket! Men lönernas utveckling är inte bara en klassfråga. Det är i lika hög grad en könsfråga. Jämför vi två stora grupper på arbetsmarknaden privatanställda manliga tjänstemän och kommunalt anställda kvinnor ser det ut såhär: (Diagram på nästa sida.) 205

Arbete, lön och arbetslöshet Sedan 1994 har månadslönen för männen i denna jämförelse ökat med 2,0 procent per år vilket gett en ökning på årslönen med 9 122 kronor. För de kommunalt anställda kvinnorna har löneökningen varit 2,5 procent per år. Det har get dem en höjning med 4 300 kronor per år. Trots att man procentuellt fått mer har alltså kvinnorna varit förlorare. Klyftan mellan män i privat tjänstemannasektor och kvinnor inom kommunal har mer än fördubblats! Men även inom landstingen har män fått mer än kvinnor inom landstingen dessa år. (Totalt drygt 3 000 kr mer i årslöneökning). Löneutvecklingen visar hur klass- och könssamhället fungerar. 59. SKILLNaD I LÖN för privatanställda manliga tjänstemän och kommunalt anställda kvinnor Kronor per månad i fasta priser 14 000 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000 0 1991 1993 1995 1997 1999 2001 2003 2005 Källa: SCB, Genomsnittliga månadslöner 1973 2005 för heltidsanställda, www.scb.se/statistik/am0103/am0103_tab1.asp. Sammanfattning: Lönerna har länge stått stilla i Sverige. Men de stora vinnarna är framförallt manliga tjänstemannagrupper, medan kvinnor inom LO som grupp släpar kraftigt efter. 206

Har svenska löner följt med utlandets? 7. Har svenska löner följt med utlandets? 60. Förändring av arbetskraftskostnad per timme 1990 till 2005 Procent, i gemensam valuta Storbritannien Irland Danmark Norge Holland Japan Österrike USA Frankrike Belgien Tyskland Finland Kanada Sverige Italien 0% 20% 40% 60% 80% 100% 120% 140% 160% Källa: Sveriges Näringsliv, Fakta om Sveriges ekonomi 2001, www.svensktnaringsliv.se, september 2006. Trots en viss uppgång, särskilt för vissa, sedan 1996 har de svenska lönerna halkat efter omvärlden när vi ser till de senaste tio åren. Diagrammet visar den procentuella ökningen av arbetskraftskostnaderna inom industrin i ett antal länder mellan åren 1990 och 2006. I Sverige ökade lönekostnaden från 125 kronor per timme till 215 kronor, vilket totalt ger en ökning på 72 procent. Det placerar oss bland de länder där lönerna ökat minst. I Tyskland som inte hör till de länder där lönerna ökade snabbast ökade lönekostnaden från 125 till 243 kronor per timme en ökning på 95 procent. Säg att de svenska lönerna ökat lika 207

Har svenska löner följt med utlandets? 62. Förändring av relativa arbetskraftskostnader 1981 till 2005. I procent. Danmark Portugal Grekland Tyskland Spanien Italien Nederländerna Finland Belgien Storbritannien Frankrike Österrike Sverige Irland -60-50 -40-30 -20-10 0 10 20 30 40 50 60 Källa: OECD, Economic Outlook No 60 78. Utvecklingen av de relativa arbetskraftskostnaderna sedan 1981 i olika länder ser ut såhär: Sverige ligger näst sist och det är bara Irland som ligger sämre till. Att Irland ligger så dåligt till beror på att landet haft en snabb tillväxt av produktionen som inte kommit de irländska löntagarna till del i motsvarande mån. Hur kan detta pågå utan stora protester eller fackliga strider. Vi tror det handlar om flera orsaker. För det första är det svårt för en vanlig löntagare att se det som sker. Om man själv får 200 kr i lönelyft är det svårt att veta att en med motsvarande jobb fått betydligt mer i andra länder. Globaliseringen finns inte som en medvetenhet hos många, bara hos företagsledare och kapitalägare är globaliseringen något man använder medvetet. Den fackliga passiviteten är lite mer komplicerad och handlar inte bara om kunskap utan också om makt. När facket tar kamp har man inte bara ett propagandistiskt näringsliv mot 209

sig som hotar lämna landet och genomför uppseendeväckande affärer med flytt och bråk, utan även en medievärld som motståndare. Kön med experter från hela världen som kommer att propagera mot löneökningar kommer att vara lång. Facket kommer att vara ensamt mot alla. Sakligt är det tre argument som kommer att användas: 1. Jobben flyttar om lönerna höjs Att det inte stämmer (antalet jobb som flyttat från Sverige är mycket mycket litet, enligt AMS) har mindre betydelse. Rädslan är djupt rotad efter många års propaganda om att nu flyttar jobben. I själva verket kommer höjda löner i Sverige skapa fler jobb eftersom konsumtionen ökar och därmed produktion och tjänster. 2. Ökade löner ger bara inflation Detta argument används ofta, men sanningen är lite mer komplicerad. Under de värsta inflationsåren på 80-talet stod lönerna bara för 10 procent av inflationen. Resten var effekter av framförallt skattehöjningar (moms) och bostadsmarknaden. Höjda löner gav faktiskt mindre inflation än de höga vinsterna under den perioden. 3. Ökade löner gör att Riksbanken höjer räntan, vilket gör det dyrare för löntagarna Sedan Riksbanken blev oberoende är det ett riktigt argument. Om än överdrivet. Riksbanken kan inte förstöra en ekonomi utan motstånd. Och om den ändå försöker finns det ju politisk möjlighet att återkalla oberoendet genom riksdagen. Vi tror den svaga svenska löneutvecklingen och den rent ut sagt dåliga löneutvecklingen jämfört med andra industriländer skadar hela samhället. Det gör företagen mäktigare och rikare och löntagarna svagare. I grunden handlar det om politik. Löntagarna har svårt att bli politiskt starka om man inte samtidigt tar striden om lön kontra vinst. Sammanfattning: Sveriges löntagare har haft en sämre löneutveckling än andra industriländer. De allra senaste årens reallöneökningar har inte förändrat den grundläggande bilden. 210

Är vi fortfarande jämlikast? 8. Är vi fortfarande jämlikast? För drygt 20 år sen var Sverige troligen världens mest jämlika land. För ett urval av länder såg det ut såhär. Vi låg i topp. Måttet på inkomstojämlikhet är hur mycket som skulle behöva omfördelas för att få en helt jämn inkomstfördelning. Ju högre siffra, desto ojämlikare är landet. 63. Maximala utjämningsprocenten 1979 Sverige 9,7 Finland 22,0 Norge,3 Nederländerna 23,0 Tyskland 24,4 Storbritannien 27,0 Kanada 8,4 Frankrike 28,8 USA 30,1 Spanien 31,8 2000 Finland 4,7 Nederländerna 24,8 Norge 5,1 Sverige 5,2 Tyskland 6,4 Frankrike 27,8 Kanada 30,2 Spanien 34,0 Storbritannien 34,5 USA 36,8 Källa: Luxembourg Income Study (LIS), www.lisproject.org/keyfigures. Sverige ligger inte längre i absoluta toppen. Finland, Nederländerna och Norge har passerat oss. Vi ligger inte dåligt till. Men den tidigare skillnaden mot länder som Holland och Tyskland har krympt högst väsentligt. Och det allvarligaste är att försämringen i Sverige har varit mycket stor. Inkomstklyftorna har vuxit i de flesta länder. Men när det gäller storleken på försämringen är det bara Storbritannien som slår oss. VAD BEROR DET PÅ? Orsaken till utvecklingen är inte svårfunnen. Dels är det löneutvecklingen i Sverige som varit dålig. Alltför mycket av produktionens resultat har gått till vinst istället för till lön. 211

Avdelning 7. Fri asyl och invandring

Fri asyl och invandring 1. Är inflyttning ett problem? Låt oss börja med en ideologisk inställningsfråga. För oss finns det inga invandrare bara inflyttade. Det är en mänsklig rättighet att få flytta. Om någon sa till dig att du inte fick åka till norra Sverige och bosätta dig där eller bo ett halvår i Köpenhamn, studera i New York eller varför inte leva några år i Buenos Aires, ja, då skulle du bli rasande. Vi tillhör världens fria elit. Våra farföräldrar föddes kanske som statare, bundna till ett liv på en herrgård, deras befrielse från det tvånget är allas vår befrielse från fattigdom och inskränkthet. De fick flytta. Du får flytta. Problemet i världen är att några miljoner dagligen förvägras den rättten. Vi använder olika ord för att motivera det här. Ord som flyktingar, illegala invandrare eller utlänningar. Vi säger att de inte får flytta. Många säger såhär: Visst ska människor få flytta. Men varför just hit? Men det är hit, nära dig hon vill flytta. Hon som kommer från Växjö, eller kanske Kabul? Om du säger att hon inte får flytta hit, så säger du också att hon inte får flytta alls. Egentligen är det så enkelt. Du har ingen rätt att hindra någon att bo i denna kommun, denna stad, detta land eller på denna kontinent. Liksom ingen har rätt att vägra dig att flytta. Ändå vägrar vi. Vi stiftar lagar och skriver avtal mellan nationerna, svensk socialdemokrati skriver under papper vars enda egentliga syfte är att hindra andra att flytta. Svensk flyktingpolitik, internationella avtal om flyktingkvoter, visumtvång och anhörighetsregler Allt handlar egentligen om att vi i den rika delen av världen politiskt vägrar erkänna andra människors självklara rätt att flytta. 214

Fri asyl och invandring Vi menar att fördomar, förakt och hat beror på hur samhället hanterar människors rätt att flytta. Om man förtrycker eller stöder. Förtryck motiveras olika. Se 1900-talets första år. Hör dåtidens överklass öppet förklara att arbetare och statare inte kunde tillåtas rösta eller ges verklig valfrihet eftersom de saknade förmåga till verklig bildning. Massorna måste därför ledas. Dåtidens överklass använde föraktet mot de lägre stånden för att motivera förtrycket. Och idag? Hur motiverar vi egentligen vår rätt att hindra människor att flytta? Med fördomar, lögner och feltolkade fakta hävdar vi vår rätt att säga nej. Vi säger att allt för många inflyttade skapar motsättningar. Att det är dyrt. Att det är svårt. Att de inte vill bo här egentligen. Det är svepskäl. Det finns i vår nuvarande överhet en del nationalekonomer och politiker som på allvar ifrågasätter om LO-medlemmar verkligen kan rösta om något så komplicerat som EMU. Sånt säger man dock inte offentligt. Däremot säger man orden på konferenser och möten om valutamarknadens utveckling, man säger det mellan skål och vägg och man säger det utan att reflektera. Samtidigt finns det i alla inkomstskikt människor som tycker att det är självklart att inflyttade som arbetar och bor i det här landet inte ska få rösta i allmänna val. Inte ska en invandrare få rösta, säger man. De är ju inte svenskar. Trots att de bor och lever här. Vilka man? Vi alla. Vi som inte krävt rösträtt till alla som bor här. Vi är alla delaktiga. Det finns människor som tror att landet Sverige bär på en tung börda för att ta emot lidande och förföljda i världen. Detta är inte sant. Låt oss ta ett exempel från år 2002. Då var i regeringens budgetproposition bara 5,2 miljarder anslagna till migrationspolitik och integrationspolitik. Nästan hälften av pengarna var stöd till kommunerna för att de skulle låta flyktingar flytta in. Pengarna gick alltså till fattiga kommuner som därigenom kunde skapa jobb och förbättra villkoren för alla i bygden. Resten av pengarna gick till själva den apparat som dels ska hindra människor från att flytta hit och sen integrera det fåtal som får stanna. 216

Är inflyttning ett problem? Det finns märkliga detaljer i budgeten. Vi använde under några år på 2000-talet ca 75 miljoner kronor till att betala resor för de människor vi slängt ut. Vi använde samtidigt bara 10 miljoner kronor till att stödja nationella minoriteter. Men på det hela taget är alltsammans en mycket liten sak i vår ekonomi. 5,2 miljarder, det är ungefär 4 procent av det överskott vår handel har mot omvärlden i början på 2000-talet. Eller det motsvarande 5 procent av de vinster de stora börsbolagen gjorde efter skatt. Ändå tror vi nog alla att flyktingar är dyra. Om inte människor flyr till Sverige, om ingen flyttar hit, så blir vi alla fattigare. Vi menar inte bara när det gäller musik och kultur, nej vi menar pengar i plånboken. Du blir fattigare om ingen flyttar hit. Om en miljon människor flyttar hit innebär det nämligen att en miljon människor börjar skapa saker, de konsumerar, de lär ut, de lär sig och snart har vi en BNP som är mycket högre än innan, därför att ett lands enda verkliga rikedom är de människor som bor i det och gör saker. Det här är en enkel sanning som mycket sällan nämns. Om vi sammanfattar det ekonomiska budskapet i politiska debatter och tidningarnas inrikesnyheter så skulle man snarare kunna tro att människor är en kostnad. Att ett land är fattigt för att många bor där. I så fall vore Angola världens rikaste land och inte det trångbodda Japan. I så fall skulle världen inte ha några storstäder alls. Det är först när många olika människor samlas och gör saker ihop som vi alla blir rikare. Tänk dig motsatsen. Tänk dig att fyra miljoner svenskar på en gång flyttade ut ur landet. Skulle de som var kvar bli dubbelt så rika då? Eller skulle inte i själva verket BNP mer än halveras, vår gemensamma välfärd rasa samman, skatteunderlaget förtvina? Inget land blir rikare av att man blir färre. DET BEHÖVS FLER INTE FÄRRE MEDBORGARE Det kommer att behövas mer än en miljon nya människor i det här landet om vi ska kunna få en trygg ålderdom. 217

Fri asyl och invandring Det finns det enkla beräkningar på. Landstingsförbundet släppte i augusti 1999 en rapport där man visar att vi måste vara 1,5 miljoner fler invånare år 2030 för att hela landet ska fortsätta att leva. I annat fall har glesbygden avfolkats och kostnaden för den arbetslöshet och ålderdom som blir kvar kan inte bygderna bära. Antingen måste då storstäderna tvångsbeskattas eller också får vi införa tvångsförflyttning av gamla och sjuka från landsbygden. Eller också måste vi bli fler. Dubbelt så många måste flytta hit varje år, landstingsförbundet räknar med att det behövs 500 000 nyinflyttade före år 2030. Men då räknar man samtidigt med att svenska familjer drastiskt ska öka antalet barn. Och om vi inte gör det? Då måste antalet inflyttade öka än mer. Annars väntar fattigdomen. Sammanfattning: Vi menar att alla människor har rätt att flytta. I längden är fler människor inte en kostnad utan en ökad förmögenhet. 218

Inflyttning lönar sig 2. Inflyttning lönar sig Den statliga långtidsutredningen handlar om behovet av fler inflyttade. Redan år 2008 räknar man med allvarlig brist på arbetskraft. Och hur ska vi då klara pensionerna? frågar utredningen. Pengar växer ju inte av sig själva, ingen aktiepensionsfond kan i längden växa om inte produktionen växer. Bara om några yngre jobbar när vi går i pension så blir det en pension att leva av. Alltså behövs fler inflyttade. Det finns ett faktum i allt detta som det kan vara svårt att acceptera för en nationalist. Inflyttade är nämligen mycket lönsammare än infödda svenskar. Ta ett enkelt exempel: Låt oss jämföra en person född i Sverige och en som flyttar hit vid trettio års ålder. Vad får den offentliga sektorn tillbaka från en person? Vi räknar då med att det tar fem år av utbildning och väntan innan den inflyttade verkligen får jobba för fullt. Vi räknar med att bägge går i pension vid 65 och lever till 85. Och vi räknar med att de är sjuka eller förtidspensionerade ca 20 procent av tiden. Den svenske börjar slita vid 24 år. Ändå ger han mindre till samhället än den inflyttade. Svenskfödd Inflyttad 30 år Skatt/arbetsgivaravgift + 4 400 000 + 3 800 000 Skola/dagis - 1 100 000-150 000 Ej jobb/sjuk - 900 000-800 000 Pension - 1 600 000-1 600 000 Summa kronor +800 000 +1 250 000 Skolan, dagiset, alla de första 24 åren är en tung börda för den svenske löntagaren att återbetala, en kostnad som andra länder tagit om någon flyttar hit i vuxen ålder. Även om den inflyttade är 44 år, blir det i räkneexemplet en plus minus noll affär för den offentliga ekonomin. Jo, detta är cynism, det är ekonomiska beräkningar vi gör för att avslöja lögnen om den dyre invandraren. I själva verket har det inget att göra med människors rätt att bo här. Sammanfattning: Inflyttade kostar inte mer än infödda. Snarare tvärtom. 219

Fri asyl och invandring 3. Vad kostar fri asyl? Det finns en ny obehaglig rasism där önskad arbetskraftsimport ställs mot oönskad invandring. Det är en gammal unken tradition från 60-talet. Sanningen är att vi i Sverige har en flyttskuld till omvärlden. Mellan 1850 och 1930 var det från det här landet de stora flyktingströmmarna kom. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av svenska folket flyttade utomlands de åren. 1,5 miljoner människor totalt. Latinamerika och Nordamerika var målet. Tänk om de hade mött det svenska invandrarverket vid gränsen? Det moderna Sverige fick inflyttade först efter andra världskriget. Det var då industrin ropade på arbetskraft, 25 000 30 000 om året lockades hit, men samtidigt flyttade 15 000 ut. Räknar vi i procent av befolkningen är det fortfarande så att fler har flytt från Sverige än flyttat in. Det flyttade in 298 människor från Island till Sverige år 1998. Det är lika många människor som flydde hit från hela Latinamerika och fick stanna (292 st). Samma år fick 804 adoptivbarn nya föräldrar här. Samtidigt tog vi emot 403 flyktingar från hela Afrika. (Källa: Statistisk årsbok 2000.) Det flyr människor till Sverige i ruttna båtar eller inklämda bakom flygplanens landningsställ. När vi hör sådana nyheter om människors desperation är det kanske lätt att tro att alla vill hit till den rika Norden. Men det är inte så flykt fungerar. Sanningen är att de flesta inte vill hit överhuvudtaget. De vill bara bort. Nej, det är inte så konstigt att människor flyr i skräck, rädda för svält eller död. Det märkliga är att inte fler flyr. För snart femton år sen publicerades i Sverige de första rapporterna om de tiotals miljoner ryssar som snart skulle välla över gränserna. Idag finns det 15 000 amerikaner i Sverige. Men bara 8 000 från det forna Sovjet, vårt grannland. 1998 fick 116 personer asyl från f d Sovjet. 89 stycken beviljades svenskt medborgarskap. Trots att grannlandet under de åren såg medellivsåldern sjunka, trots 220

Vad kostar fri asyl? enorm arbetslöshet, fattigdom under existensminimum och allvarliga minoritetskonflikter var det inte dessa människor som paddlade över Östersjön i trasiga båtar. Utan människor från det vi kallar tredje världen. Flykt och desperation. På FN:s flyktingkommissariats hemsida finns ett citat. En påminnelse. There is no greater sorrow on earth then the loss of one s native land. (Det finns ingen större sorg än förlusten av ens fosterland.) Det är skrivet av Euripides för 2 431 år sen. Han visste. Varför tror då vi i vårt svenska högmod att öppna gränser innebär att världen vill leva just här? Vad är det för rasistiskt högmod vi bygger in i vår oro och våra lagar? När EU fick nya medlemsstater på 2000-talet startade en diskussion i Sverige som fick en symbolisk laddning när dåvarande statsminister Persson sa att man borde stoppa social turism. Han ville ha ett undantag så folk från de nya länderna inte kunde komma till Sverige, trots at de var med i EU. (Och EU handlar ju om att man fritt ska få flytta mellan länderna). Nu stoppades hans förslag. Men mest avslöjande för oss högmodiga svenskar är kanske att det trots det aldrig kom någon ström av folk från de nya EU länderna. Det enda land dit många från de forna öststaterna sökte sig, var Storbritannien, kanske för att där redan bor många människor från de staterna. Till det lilla rika Sverige ville få komma, troligen för att det inte vimlade av jobb. För det är jobb folk söker. En ny framtid. Det finns ingen social turism. Det finns 12 miljoner flyktingar i världen enligt FN (UNDP 1999). Av dem finns 9,2 miljoner utanför industrivärlden. Bara 2,7 miljoner har hittat skydd i de rika länderna. De största flyktingländerna är Iran och Pakistan. Ett land som Tanzania har tagit emot 570 000 människor. Det är mer än USA, ja mer än Sverige, Norge, Storbritannien, Österrike och Schweiz tillsammans. VAD KOSTAR DET OM ALLA FÅR ASYL? Vad skulle hända om EU gav asyl åt alla flyktingar? Om de alla fick ny plats att bo och leva på i Europa. Det handlar om 10 miljoner nya människor, kanske 6 7 miljoner av 221

Fri asyl och invandring dem kan arbeta efter fem års utbildning och därmed är kostnaden betald. Och om det inte finns jobb? Om de för evigt tvingas vara arbetslösa och aldrig kan försörja sig. Vad kostar det i så fall att ta hand om dessa 10 miljoner människor? Högt räknat 100 000 kr per år och person. Alltså 1 000 miljarder. Men eftersom pengarna går tillbaka till staten i form av skatter och konsumtion är kostnaden snarare hälften. Alltså 500 miljarder. Dvs 0,6 procent av de 77 000 miljarder kronor som EU producerar (UNDP). EU:s kostnad för att ta hand om alla världens flyktingar är faktiskt mindre än vad Tyskland och Storbritannien lägger ut i turism. Att betala för alla flyktingar i världen motsvarar att höja skatten totalt med lite mer än en procent. Eller rättare sagt, det motsvarar ungefär de planerade skattesänkningarna OECD förutspår för EU kommande år. Det är alltså inte något omöjligt krav att säga asyl åt alla flyktingar. Alla som flyr har rätt att bo här. Eller säg att Sverige skulle ta emot alla som kom hit upp till norr. Säg att det handlar om 100 000 personer om året. (2001 kom det totalt ca 60 000 inflyttande till Sverige.) Säg att dessa 25 000 30 000 familjer behöver 200 000 kr var i plånboken för att klara ett enkelt liv här. Det handlar då om 5 miljarder om året. Skattesänkningarna kommande år är mycket mer. Nej, det är inte ekonomi som hindrar oss i det rika Europa att ta emot människor på flykt. Det är en dålig ursäkt. Sanningen är att vi inte vill. DET ILLEGALA ARBETET Varje år slänger EU-länderna ut ungefär 200 000 människor. Vi har avvisat några miljoner människor och det märkliga med det är att det samtidigt finns över tre miljoner människor som jobbar här, mitt ibland oss och är illegala. (Källa: Chris De Stoops bok Utan papper.) Människor som lever i Europa utan trygghet, utan avtal, utan möjlighet till utbildning och självklart utan rösträtt. Hur kan de då finnas här? Därför att de gör ett jobb som måste göras. De är människor i Europa men inte medborgare. Det här är en organiserad rasism. När människor inte existerar officiellt, men ändå finns där, skapar man en tredje klassens medborgare. Ett slags apartheid ingen diskuterar. 222

Vad kostar fri asyl? I vissa EU-länder är det här officiell politik. För att få rösträtt i Belgien måste man vara född i landet, vilket innebär att hundratusentals som bor och arbetar i Belgien för alltid saknar politiskt inflytande. För det är svårt att bli född på nytt. MYNDIGHETERNA VILL VÄLJA VEM SOM LÖNAR SIG BÄST Det fanns förut en mur mitt i Europa. Den gick mellan öst och väst och den var det stora hatobjektet, den stora symbolen för ruttna regimer bakom järnridån. Nu har vi i Europa flyttat den muren söderut. Det är inte längre kulsprutor som skördar offer i ingenmansland, utan det är likgiltighetens betydligt effektivare vapen som gör att vi ibland kan se likstela kroppar i människofyllda containrar, eller hitta döda som spolas upp på Medelhavets stränder efter det att flyktingars småbåtar har slagit runt. Några tusen människor dör varje år i flyktförsök till EU. Men det cyniska med muren är att det samtidigt görs beräkningar på åldersutvecklingen och barnafödandet som säger att det behövs 50 miljoner inflyttade till Europa de kommande decennierna för att produktionen ska kunna flyta smärtfritt. Alltså: i Sverige behövs minst 1 miljon inflyttade. I hela Europa 50 miljoner. Så varför slänger vi ut människor, varför upprätthåller vi denna mur? För att våra myndigheter och arbetsgivare vill kunna välja. Sammanfattning: Kostnaden för flyktingar i hela världen motsvarar inte ens de skattesänkningar som genomförs inom EU. 223

Avdelning 8. Efter arbetetpension

Efter arbetet pension 1. Vad är pension? Det finns ett grundläggande missförstånd om pensionen som kan sammanfattas såhär: Pension är det du får för att du sparat pengar under ditt arbetsliv. Pensionen ses alltså som en form av uppskjuten lön något varje löntagare har rätt till därför att man jobbat under ett visst antal år. Detta menar vi är grundfalskt. Pensionen är i själva verket en skatt på de som jobbar idag. Inget annat. Missförståndet runt pensionen beror på olika saker. Dels är det nog en tankebild från ett tidigare bondesamhälle. Som man sår får man skörda. Bilden av pensionären som en såningsman som nu njuter frukterna av det han tidigare planterat är lätt för alla att förstå även om den leder fel. Samtidigt har det inom fackföreningsrörelsen funnits en vilja att tekniskt kunna motivera varför det är löntagarna dvs löntagarnas representanter som ska bestämma över de fonderade pensionspengarna och inte företagen. Varje år tas en viss avgift från lönen som arbetsgivaren betalar in i pension. Det är uppskjuten lön. Detta ska självklart löntagarna och inte företagen bestämma över. Men vad man glömmer att berätta är att den avgiften bara är en mindre del av pensionen. Det är egentligen ganska självklart. Om en människa varje år avsätter 3 procent i en framtida pension så betyder det ju att hon på trettiotre års arbete bara fått ihop en enda årslön. Bara om pengarna växer, dvs om tillväxten i samhället stiger, blir pensionen möjlig. Vi får ju pension i snitt mellan 15 och 20 år. Om varje löntagare själv med uppskjuten lön skulle finansiera sin pension skulle den bli mycket liten. Istället är det värdet av allas produktion som gör att hon kan få en pension mer än ett år i framtiden. Uppskjuten lön är med andra ord ett begrepp som lätt leder fel. Egentligen är ju enligt samma resonemang alla pengar ett företag betalar in till kommunen eller staten uppskjuten lön. Det är pengar som tas ur produktionen och flyttas till andra verksamheter. Och produktionens resultat kommer ju i grunden alltid från de som sköter den. 226

Vad är pension? Fackföreningsrörelsens vilja att bevisa något som egentligen handlar om ren politik löntagarna ska bestämma har med andra ord rejält förvirrat resonemangen runt pensionerna. PENSIONEN ÄR EN SKATT Att pensionen är en skatt på dagens löntagare och dagens produktion är inte så svårt att förstå. För varifrån skulle annars pengarna komma? Det finns ju ingen som igår betalade de pensioner som vi får idag. Varje år tar staten in skattepengar från de som jobbar och skickar i sin tur en del av dessa vidare till de som inte jobbar längre. Det finns ingen undanstoppad pensionskassa, inget kassavalv som betalar ut pensionen idag. Det är lika självklart som att ingen igår betalade det restaurangbesök man ska göra om tio år. Att påstå att det var det arbete en löntagare gjorde på 40- eller 50-talet som är motivet för en pension, är lika fel som att påstå att dagens pension betalas av det slit 1700-talets människor gjorde. Rent filosofiskt kan vi naturligtvis påstå att det var våra förfäder som skapade den värld vi idag lever i. Men det säger mycket lite om den ekonomiska verkligheten idag. Vill vi att våra föräldrar ska ha en pension idag finns det bara ett sätt att betala den: genom att de som arbetar idag betalar till de som inte längre arbetar. Det här är en oerhört viktig skillnad i resonemang. Den dyker mycket sällan upp i diskussionen utom när dagens politiker och ekonomer vill motivera förändringar och nedskärningar. De kan då i ett anfall av ärlighet säga att i framtiden ska två arbetande betala pensionen till tre gamla det går inte, vi måste nu (skära ner, minska statens kostnader, öka arbetstiden, öka lönsamheten osv osv). Men normalt diskuteras pensionen som något vi istället ska spara oss till. Vill du ha en framtida pension är det enligt det resonemanget vad du gör idag som avgör. Inte vad som händer politiskt i samhället om trettio år. Vi ska spara i ladorna de goda arbetslivsåren för att ta ur ladorna de magra åren. Hela förekomsten av fonder, pensionsförsäkringar, det gamla ATP-systemet och det nya premiepensionssystemet handlar egentligen om att försöka motivera löntagarna att inte använda sina pengar idag, utan avstå 227

Efter arbetet pension och istället spara. Detta system med fonder oberoende om det är offentliga fonder som i Sverige eller bankernas privata fonder som i USA eller företagens personalfonder skapades ur en rädsla för att tillgången på kapital skulle minska alltför mycket när människor politiskt lyckades genomdriva kravet på olika typer av folkpension. Fram till dess hade en stor del av kapitalet samlats genom privat sparande. När alla fick rätt till en tryggad ålderdom uppstod risken för inflation och överkonsumtion. Åtminstone i teorin. Politiskt infördes olika fondsystem som helt enkelt gjorde att alla kollektivt avsatte en del av sina inkomster till pensionsfonder. Fonder som i sin tur gav banker, företag eller den offentliga sektorn kapital och möjlighet att investera. Vi säger inte att detta var ett dumt beslut. Vi tror att vi alla mår bra av att det hela tiden skapas ett överskott som samhället kan investera på olika sätt för att utvecklas än mer. Vi tycker det är viktigt att vi öppet kan diskutera hur dessa pengar ska användas. Det problematiska ligger på en annan nivå. Om människor tror att man kan spara sin pension, om man tror att den betalas av det arbete man gjorde igår och inte av det arbete som görs idag, så är det lätt hänt att man också tror att man kan spela ihop sin pension. Spekulera fram den. Det är lätt att tro att det viktiga när det gäller löntagarnas pension är vad de gjorde för trettio år sen. Det stämmer inte. Det viktiga för pensionen är vad vi gör idag. Tillsammans. Den egentliga pensionsdebatten handlar om hur vi ska fördela våra resurser idag. Valet står inte mellan om vi ska slösa idag genom att ge bra pensioner till dagens äldre, eller om vi ska spara för att ha senare. Valet står mellan hur vi bäst använder de resurser de pengar vi har idag för att öka tillväxten imorgon. Pensionsdebatten handlar därför om politiska val och inte om individuella val av fonder i premiepensionssystemet. Sammanfattning: Pension är inte uppskjuten lön. Pension är en skatt som dagens löntagare betalar till gårdagens. 228

Offentligt eller privat sparande? 2. Offentligt eller privat sparande? Pensionssystemet i Sverige gjordes om på 90-talet. Det politiska argumentet har dels varit att pengarna annars inte skulle räcka dvs att det vi hade avsatt för pensionen inte skulle räcka när antalet pensionärer steg. Dels att det kollektiva systemet med ett gemensamt sparande måste ersättas av raka rör. Om var och en själv sparade pengar till sin egen pension, skulle man också kunna välja hur hög pension man ansåg sig behöva. En person som tror sig behöva en hög pension kan spara extra mycket eller jobba extra länge. Det här är mycket tveksamma argument. För det första därför att morgondagens pensioner inte betalas av sparade fonder utan av den produktion man har då. För det andra därför att privatpersonens pension i mycket liten grad beror på honom eller henne själv. Den styrs framförallt av politiken och våra gemensamma åtaganden. Låt oss ta ett enkelt exempel. Säg att våra AP - fonder som idag uppgår till runt 750 miljarder skulle göra succé på världens finansmarknader och öka till 1 000 miljarder i värde. Säg att produktionen i Sverige under samma tid genom en kris minskar med 250 miljarder i värde. Klarar de framgångsrika AP-fonderna då att kompensera oss för den nedgång produktionen drabbats av? Självklart inte. AP-fonderna är bara en buffert i systemet, deras avkastning betalar en liten del av pensionen, medan skatter betalar den stora. Om 250 miljarder av BNP försvinner, innebär det höjd arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kriskostnader som tickar på varje år. För dagens pensionärer är det myckt viktigare att ekonomin som helhet går bra, än att fonderna gör bra på börsen. Förändringen av pensionssystemet var en stor omställning för alla svenskar. Å ena sidan fick man höra att de trygga offentliga pensionerna kanske inte 229

Efter arbetet pension längre var så trygga pengarna var snart slut. Å andra sidan att pensionen nog var nått man fick ordna själv. Slutresultatet blev en stor ökning av det privata pensionssparandet i Sverige. Innan vi diskuterar bästa möjliga pensionssystem är det viktigt att klargöra principerna runt pension och sparande. Bakom ord om att spara till pensionen döljer sig olika syn på hur tillväxt och framtida rikedomar skapas. Förenklat skulle man kunna säga att arbetarrörelsens politiker bytte fot i argumentationen runt pensioner. 90-talets s-politiker talade om att vi själva måste spara fram pensionen. Årtiondena dessförinnan hade man istället talat om att samhället måste investera. Det är inte bara ett byte av ord. Det är ett byte av ekonomisk och politisk metod. Det enda som kan ge oss en pension i framtiden är om våra barnbarn har jobb och om vi från deras produktion kan avsätta pengar till pensioner. Hur mycket vi än stoppar in i fonder, köper aktier eller köper guld, så är det inget värt om ekonomin går bakåt. Om vi om trettio år har mindre resurser att fördela får vi lägre pensioner oberoende av hur många aktier vi köper idag. Bara om vi idag investerar i utbildning, i barnomsorg, i nya produkter, i ekologiska kretslopp, i forskning, i vård osv, kan vi få pensioner i framtiden. Bara om vi satsar miljard på miljard på att våra barn och barnbarn ska kunna utveckla nya idéer, nya sätt att arbeta, nya produkter kan deras produktion betala vår ålderdom. Så har det alltid varit. Man sparar sig inte till pension. Man investerar. Det här är ganska självklart för en lekman. Man sparar pengar. Eller också använder man dem investerar i ett hus eller en ny bil. Sparande och investeringar ses som olika saker. Så är det dock inte i den ekonomiska och politiska debatten. Ordet sparande och ordet investering används lite hur som helst. Det som en vanlig människa skulle kalla spekulation, kallas investering och det som en lekman kallar investering (som bygge av en simhall) kallas ibland sparande. Det är inte så konstigt. I ett samhälle byggt på kapitalägande är det ingen skillnad om man investerar i valutaspekulation eller om man investerar i nya maskiner i ett stålverk. Pengarna är utbytbara med varandra. För 230

Offentligt eller privat sparande? en kapitalägare är en investering i ett fastighetsbolag, i en fotbollsklubb, i skogsmark, i en forskningsanläggning eller i dollar, i grunden samma sak. För en löntagare är det dock väsensskilda saker. En investering i maskiner, skog, forskning eller fastigheter kan öka tillväxten på lång sikt. En valutaspekulation kan ge kortsiktig vinst eller kortsiktig förlust, men det tillför egentligen ingenting till ekonomin. Ordet spara kan alltså betyda olika saker beroende på vad man gör med pengarna. Det kan vara ett rent slöseri, en förstörelse som t ex en investering i en börsbubbla. Det kan vara en utveckling som t ex en investering i ny teknik. Men viktigast av allt är kanske att ordet spara också kan stå i direkt motsättning till att öka tillväxten i ett samhälle. Om människor i en situation där ekonomin går dåligt håller på att spara, dvs om de inte använder de resurser de har utan är oroliga för framtiden, då minskar samhällets ekonomiska aktivitet och en kris förvärras. Det är här den stora skillnaden mellan dagens pensionssystem och gårdagens finns. OFFENTLIGT ELLER PRIVAT SPARANDE Om vi låter investeringarna skötas av den privata finansmarknaden så går det ofta på tok. Börskrisen 2000-2002 var en påminnelse. Många minns också bankkrisen 1992. Vem tror idag att försäkringsbolag som dåvarande Wasa eller Trygg Hansa trots sina väldiga pensionsfonder skulle ha klarat sig om staten inte ingripit 1992 och garanterat banksystemet? Vem tror att privat sparande överlever om det offentliga havererar? Ändå är det just det som ett privat pensionssparande handlar om. Tron att var och en själv ska kunna säkra sin framtid genom en klok placering. I själva verket är tron att ett lands löntagare kan spara sig till pension genom finansiella placeringar lika felaktig som tron att man kan spara elektricitet, spara tid eller spara känslor. Detta visste gårdagens socialdemokrater. När ATP-systemet skapades så var det ett sätt att hantera de väldiga vinster som företagen gick med på 60- talet. Borgarna ville växla in detta privat, i ökade vinster. Socialdemokraterna ville skapa fonder som kunde användas till offentliga investeringar. Man menade att ökade vinster också skulle ge ökad privat konsumtion vilket dåtidens politiker var rädda för. Man diskuterade risken med över- 231

Efter arbetet pension hettning. ATP-systemet låste helt enkelt in en del av löner och vinster i offentliga fonder. Hur fonderna användes blev en fråga för politiken, inte för marknaden. Detta menar vi är det vettiga sättet att diskutera pensioner på. Politikens makt kontra marknadens, ska investeringar göras i framförallt aktier eller genom offentliga investeringar? Men det har aldrig handlat om att sparade medel ska betala våra pensioner. Istället handlar det om hur de resurser vi har och som idag inte konsumeras, bäst ska användas för att öka tillväxten. AP-FONDERNA ÄR INTE DETSAMMA SOM PENSIONEN ATP-systemet har nog hos många skapat en villfarelse om att våra pensioner ligger i de gigantiska fonderna. Men AP-fonderna skapades inte för att trygga pensionerna. De skapades för att ge den offentliga sektorn möjlighet att investera och växa här och nu, för att på så sätt öka tillväxten och tryggheten i samhället. Egentligen finns det inga skäl att just pensionerna ska ha särskilda fonder utanför statsbudgeten. Det krävs ju inga fonder för att garantera sjukvård, skolor, a-kassa eller barnbidrag. AP-fonderna var ett sätt att bygga upp en offentlig finansiell förmögenhet i form av fordringar på bolåneinstitut och i viss mån i aktier. Efter drygt 45 år hade vi nu samlat ihop AP-fonder på 750 miljarder kronor. Det är självklart en imponerande summa. Men det räcker inte till att betala pensionerna. De årliga utbetalningarna av pensioner uppgår till runt 150 miljarder kronor. AP-fonderna skulle alltså inte räcka till ens fem års pensionsutbetalningar. Samtidigt har det tagit över 40 år att samla ihop dem. Men, än en gång, AP-fonderna syftade aldrig till att betala pensionerna. INGA FONDER KAN BETALA PENSIONEN Ett pensionssystem som helt byggde på avkastningen från fonder skulle kräva astronomiska belopp. Säg att fonderna långsiktigt kan nå en avkastning på 3 procent efter inflationen. För att kunna betala ut 150 miljarder kronor årligen krävs att fonderna uppgår till 5 000 miljarder kronor (3 procent gånger 5 000 är lika med 150). Det i sin tur skulle ha krävt sjufalt högre avgifter, vilket skulle ha tagits från det privata konsumtionsutrymmet för folk. Något som skulle ha begränsat tillväxten i ekonomin högst väsentligt. 232

Offentligt eller privat sparande? Att spara till pensionen kan för den enskilde vara högst rationellt. Men när man ska översätta detta till ett helt lands sparande blir det fel. Till skillnad från en privatperson, som kan spara idag för att konsumera i framtiden, så kan landet som helhet bara konsumera det som produceras idag. Än en gång: Alla offentliga utgifter, inklusive pensioner, måste betalas av den del av befolkningen som arbetar just nu. De som är i arbete måste avstå från konsumtion till förmån för de offentliga utgifterna. Välfärden i stort kan bara tryggas genom att ekonomin växer. Sammanfattning: Det går inte att spara till pensionen för ett samhälle. Det enda samhället som helhet kan göra är att investera och konsumera det som produceras idag för att på så sätt öka den framtida rikedomen. 233

Något om fonder och avgifter Det är lätt att bli förtvivlad om man försöker ta reda på hur man själv ska placera sina pengar. Olika banker och fondbolag lovar avkastning i procent, de visar diagram över hur mycket mer de ger jämfört med andra. En av de vanligaste frågorna vi som författare fått på olika föredrag och via webben kring pensioner är hur man själv ska kunna skydda sig och placera utan att stödja spekulationsekonomin. Vårt svar är att det inte går. Det positiva budskap vi kan säga är att din pension bestäms av samhällets utveckling i första hand, av politiska beslut och INTE av hur du lyckas på börsen. Det betyder inte att vi är okritiska till hur fonderna agerar och placerar. Våra AP-fonder placerar exempelvis en del av sitt kapital i skatteparadis i riskkapitalbolags fonder. Detta är en politisk skandal, något som den borgerliga regeringen 2006 dock har beslutat bör få fortsätta. På samma sätt är vi självklart kritiska till de avgifter som pensionssparare idag får betala. Men INTE för att vi menar att pensionen handlar om låga avgifter, visst blir det stor skillnad på om en fondförvaltare tar en halv procent eller 1,5 procent i avgift när man räknar på 40 års sparande. Men återigen det som avgör vår pensions storlek är framförallt tillväxten i samhället som helhet. Kritiken mot de höga avgifterna handlar för oss om att det i onödan överförs flera miljarder kronor från löntagarna till de stora bankerna och fonderna i avgifter. Varje år! (Hela det nya pensionssystemets förvaltningskostnader har höjts med 3 miljarder per år, jämfört med det förra pensionssystemet.) I valet 2006 föreslog vi därför en lagstadgad gräns för avgifterna på 0,05 procent som ett sätt att minska den onödiga överföringen. (Idag kan avgifterna vara över en procent vilket är helt orimligt.) Varje krona löntagarna flyttar till fonder och banker är egentligen ett onödigt system. Ännu onödigare är att man dessutom får betala för att de ska ta hand om pengarna. 234

Att spara sig fattigare 3. Att spara sig fattigare Låt oss göra ett räkneexempel för att visa hur sparande kan minska produktionen: I ett land utan utrikeshandel kommer det som produceras att bestå av varor och tjänster som antingen används för konsumtion eller investeringar. Värdet av det som produceras kommer samtidigt att utgöra de samlade inkomsterna i landet. Inkomsten kan antingen konsumeras eller sparas. Säg att vi har ett land där konsumtionen under ett år uppgår till 800 miljarder kronor och investeringarna till 200 miljarder. Landets produktion (BNP) kommer med andra ord att vara 1 000 miljarder. Detta blir då också summan av alla inkomster i landet. Eftersom inkomsterna är 1 000 miljarder och konsumtionen 800 miljarder kommer sparandet att uppgå till 200 miljarder. Utfall Beslut Utfall år 1 år 2 år Konsumtion 800 700 + Investeringar 00 00 = Produktion 1 000 900 Inkomster 1 000 900 - Konsumtion 800-100 700 = Sparande 00 00 Låt oss nu anta att hushållen under nästa år (år 2) fattar beslut om att öka sitt sparande med 100 miljarder, samtidigt som företagens beslut om investeringar ligger kvar på 200 miljarder. Hushållen vill alltså spara 300 miljarder år 2. Det hushållen faktiskt gör är att bestämma sig för hur mycket de vill konsumera. I det här exemplet innebär sparbeslutet att hushållen köper konsumtionsvaror för 700 miljarder en minskning med 100 miljarder jämfört med föregående år. Det betyder att under år 2 kommer det att konsumeras för 700 miljarder och investeras för 200 miljarder, vilket ger en samlad produktion (BNP) på 900 miljarder. Årets inkomster kommer följaktligen också att uppgå till 900 miljarder, och eftersom beslut har fattats och genomförts om att konsumera för 700 miljarder, så återstår ett faktiskt sparande på just 200 miljarder. 235

Efter arbetet pension Effekten av ett beslut om ökat sparande, dvs i realiteten ett beslut om att minska konsumtionen, blev inte ett ökat sparande, utan en minskad produktion och minskade inkomster. Ökat sparande som inte motsvaras av ökade investeringar leder alltså till ett fattigare samhälle. Det är ett av ekonomen Keynes enkla men viktiga påpekanden. En insikt som helt tycks ha försvunnit i den offentliga debatten. Låt oss försöka oss på en liknelse. Det går helt enkelt inte att spara på mänsklig aktivitet genom att inte utföra den. Att spara för samhället är som om en privatperson trodde sig kunna spara på skogspromenader. Eller; man kan inte spara ett kärleksmöte genom att låta bli. I bästa fall kan man träffas en annan gång, men just det tillfället kommer aldrig igen. Tanken att ökat privat sparande kan trygga pensionerna är därför ett logiskt felslut. Det som kommer att hända om alltför mycket pengar används till privat sparande är inte att företagen kommer att investera mer och bygga en rikare framtid. Istället kommer spekulationen i samhällsekonomin att öka. Det påverkar inte bara privatpersonerna utan även de stora fondernas agerande. När varje fond även de statliga AP-fonderna eller fackföreningarnas fonder som enda mål har att öka avkastningen på sitt kapital så mycket som möjligt, så börjar plötsligt enorma summor snurra runt i en ständig karusell av kortsiktiga investeringar, spekulation och försök att överträffa andra fonder. Det blir ett spel där alla omöjligen kan vara vinnare i det långa loppet. Sammantaget skapar det här en allt större otrygghet och oro i samhället. Vid minsta kris för ett större företag flyttas plötsligt hundratals miljarder från en placering till andra i rädsla för att bli den som sitter kvar med Svarte Petter. Vi får väldiga svängningar i börskurser och förmögenheter och väldiga kriser parat med tjurrusningar vid framgång. Det är i detta sammanhang ett märkligt politiskt val vi gjort i Sverige när vi förvandlade stora offentliga pensionsfonder till mindre och alltmer privatiserade spekulationsfonder. Vi har minskat tryggheten, minskat de offentliga investeringarna och därmed minskat tillväxten och våra möjligheter att ge oss själva bra pension i framtiden. Sammanfattning: Ett sparande kan minska tillväxten i samhället. Bara en kombination av ökad konsumtion och aktiva investeringar säkrar en framtida pension för dagens löntagare. 236

Vad har pensionsreformen inneburit? 4. Vad har pensionsreformen inneburit? Pensionsreformen innebär att 2,5 procent av pensionsunderlaget ska placeras i nya fonder. Det kallas för premiepension. Totalt sett blir det väldigt många miljarder. Det är pengar som dras in i den av oss tidigare beskrivna spekulationskarusellen, pengar som egentligen inte bidrar till att öka tillväxten i ekonomin. Här skiljer sig premiepensionsfonderna radikalt från de gamla AP-fonderna som var ett offentligt sparande till gagn för bostadsbyggande och andra investeringar. Men! Det finns en sida av premiepensionerna som är ännu värre. Trots att det bara rör sig om 2,5 procent av hela pensionen är många väldigt oroade för att de ska satsa fel. Det känns som den framtida tryggheten sätts på spel. Att en mycket stor del av löntagarna börjar tänka som aktiespekulanter är naturligtvis en genomgripande framgång för den nyliberala ideologin. Vi har räknat på detta. Det kan alla göra. Pensionsmyndigheterna tillhandahåller en pensionsberäkningsmodell på webben (www.pension.nu). Resultatet borde vara lugnande för de som oroar sig för att satsa fel i fondkarusellen. Pensionsvalen betyder faktiskt inte så mycket. Det är mycket viktigare hur det går för hela ekonomin. Först har vi räknat på en 25-åring som tjänar 18 000 kronor i månaden idag. Vad blir pensionen om 40 år, vid olika antaganden om den framtida allmänna ekonomiska tillväxten och om fondutvecklingen? Diagrammet (se nästa sida) visar hur lite pensionen styrs av fondernas utveckling och hur mycket den styrs av tillväxten i hela samhället. Visst finns det skillnad mellan om fonderna ger 0,2 eller 4 procent per år (de olika staplarna) men den stora skillnaden ser vi i om samhället som helhet har en, två eller tre procents tillväxt. Vid en årlig tillväxt under de kommande 40 åren på en procent per år och en fondutveckling på noll, blir pensionen 11 600 kronor i månaden. Om fonderna ökar med fyra procent per år dvs de femdubblas i realt värde de kommande 40 åren så ökar pensionen till 13 500 kronor per månad. Det är naturligtvis en viss skillnad. Men jämfört med vad den allmänna tillväxten i ekonomin betyder så är skillnaden marginell. 237

Efter arbetet pension 66. Pension om 40 år vid olika antaganden om tillväxt och fondutveckling Kronor per månad i fasta priser 30 000 25 000 20 000 Fondutveckling 0 % /år 2 % /år 15 000 4 % /år 10 000 5 000 0 1 % /år 2 % /år 3 % /år Allmän tillväxt i ekonomin Källa: www.pension.nu. De tre grupperna av staplar visar pensionen i månaden vid olika tillväxttakter i ekonomin. Inom varje grupp visas pensionen vid olika årlig ökning av premiefondernas värde. Om tillväxttakten i hela samhället kan hållas på 2 procent per år, så blir pensionen 17 900 kronor i månaden vid noll procents ökning av premiefonderna. Skillnaden mellan 1 och 2 procents årlig tillväxt i ekonomin är mycket mer betydelsefull för pensionsutvecklingen än skillnaden mellan 0 och 4 procents årlig tillväxt på aktiemarknaden. De flesta yngre verkar ta det här med premiepensionsfonderna rätt kallt. Man struntar ofta i att välja och det är nog en ganska klok inställning. (I de årliga valen till Avtalspensionen ett tillägg till den vanliga pensionen avstod tre av fyra ungdomar från att välja överhuvudtaget. ) Denna inställning gäller inte i stora delar av den medelålders befolkningen. Här har det nya pensionssystemet ivrigt påhejat av massmedia hos många utvecklat en stor oro. Ändå är effekten av fondutvecklingen ännu mindre för den som är runt 50 år gammal. Säg att det rör sig om en välbetald 50-åring med 25 000 kronor i månaden idag. Det ser då ut såhär: 238

Vad har pensionsreformen inneburit? 67. Pension om 15 år vid olika antaganden om tillväxt och fondutveckling Kronor per månad i fasta priser 16 000 14 000 Fondutveckling 0 % /år 2 % /år 4 % /år 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000 0 1 % /år 2 % /år 3 % /år Allmän tillväxt i ekonomin Källa: www.pension.nu. De tre grupperna av staplar visar pensionen i månaden vid olika tillväxttakter i ekonomin. Inom varje grupp visas pensionen vid olika årlig ökning av premiefondernas värde. Skillnaden mellan stillastående fonder och en ökning på 4 procent per år en fördubbling i realt värde på 15 år är bara 300 kronor i månaden. Däremot innebär skillnaden mellan 1 och 3 procent i årlig tillväxttakt en ökning av pensionen med 3 000 kronor i månaden. Vi beklagar att 2,5 procent av löntagarnas pengar satsas i spekulationskarusellen. Det är dålig ekonomisk politik. Men det är inte det allvarliga. Det allvarliga är vad som händer i många människors huvuden. Aktiespekulationen, som är en bisak för pensionernas utveckling, men samtidigt en böld på samhällsekonomin, har gjorts till det som ska rädda våra framtida pensioner. Sammanfattning: Avkastningen på fonderna betyder mycket litet för din framtida pension. Det viktiga är tillväxten i samhället i stort. 239

Efter arbetet pension 6. Vem har makten över ditt pensionskapital? Vad har det nya pensionssystemet egentligen inneburit för samhället och ekonomin i stort? Eftersom det bara varit i gång några få år när detta skrivs är det nått som man idag mer kan ana än veta. Vi tror att förändringen handlar om otrygghet, oro och en ökad maktlöshet för vanliga löntagare. Samtidigt har den inneburit en stor maktkoncentration. Den 25 april 2002 publicerade Joakim Palme och Tommy Möller en undersökning (i DN) där man berättade att sju av tio i åldern 55 65 år var oroliga för att den svenska ekonomin inte skulle kunna försörja pensionärerna. Samtidigt var det allt fler i denna grupp som inte trodde att de skulle orka arbeta så mycket längre till. Åtta av tio kvinnor inom låglöneyrken tyckte att arbetsbelastningen ökat kraftigt. Samma situation gällde inte för de högutbildade, där många ville arbeta längre och ofta saknade sina jobb efter pensionen. Samtidigt visade undersökningen att höginkomsttagarna har sparat mer i privata pensionsförsäkringar än normalinkomsttagaren. Det är inte så konstigt med tanke på att höginkomsttagarna har mer pengar att spara. Men resultatet blir att friheten att gå i pension blir klassbunden. Den rike har råd att gå i pension men vill inte alltid, den fattige har inte råd, men måste kanske. Pensionen blir alltmer en förlängning av yrkeslivets orättvisor. Det är en dålig utveckling. Om vi vill skapa ett jämlikt och demokratiskt samhälle så finns det ju ingen poäng i att öka klasskillnaderna under ålderdomen. Enligt den borgerliga ekonomiska teorin är inkomstskillnader nödvändiga för att sporra människor att växa och våga under yrkeslivet. Men vad skulle kunna motivera stora inkomstskillnader efter att man slu- 240

Vem har makten över ditt pensionskapital? tat arbeta? Efter arbetslivet borde ju utrymmet för rättvisa, ekonomisk jämlikhet och frihet vara mera möjlig. Men hur hårt en LO-medlem än arbetar så får han inte mer pension. Tanken att man med det individualiserade pensionssystemet skulle kunna höja tillväxten och folks vilja att arbeta, fungerar ju bara på den lilla del av befolkningen som blir vinnare. Den del som redan idag vill arbeta längre. Och även om avsikten var att tvinga vanliga löntagare att jobba längre så faller det på sin egen orimlighet, då vi redan idag har en pensionsålder för metallarbetare på i snitt 60 år. ÖKAD MAKTKONCENTRATION En pension handlar i grunden om trygghet. Det vi söker är några år av trygga inkomster, fri tid och förhoppningsvis god hälsa. För oss är det en självklarhet att det därför är ett politiskt problem och inte ett individuellt. Bara om politiken styr pensionen, bara om den uttalande viljan är en prioritering som innebär en omfördelning av våra resurser, kan trygghet skapas för alla. Det är här den egentliga kritiken av det nya pensionssystemet kommer in. Ett system av privat istället för ett offentligt sparande innebär nämligen i grunden en maktkoncentration i samhället. När vi finansierar pensionen antingen genom skatt inbetald i förtid i pensionsavgifter eller via den direkta övriga skatten, så kan medborgarna genom politiska val styra hur den fördelningen bör ske. Den pension vi får är med andra ord något vi styr politiskt genom hur tillväxt stöds och hur omfördelning sker. När vi istället privat sätter in pengar i fonder och försäkringsbolag så överlåter vi makten över våra resurser till en liten grupp förvaltare och verkställande direktörer. I praktiken överlåter vi våra resurser till de stora privata kapitalägarna. Fondsystemet är nämligen knutet till bank- och försäkringssystemet. Dessa styrs i sin tur av framförallt två stora sfärer. Wallenbergssfären och Handelsbankssfären. Det här är samma grupp som styr de flesta av de stora svenska företagen, två investerings- och maktsfärer som har en stor makt över utvecklingen. Men det är inte en makt som bygger på det egna ägandet. Utan på andras pengar. 241

Efter arbetet pension Det handlar alltså om att privatisera det gemensamma. Pengarna går inte till individen! Du kan inte välja att sätta in dem i ett företag, stödja lokala investeringar eller köpa guld. Du kan bara skicka pengar som tidigare gått in i offentliga pensionsfonder till banksfärernas olika fonder. Hela den valfrihet på över 600 fonder som katalogen visar är en chimär. Bankerna i Sverige styrs av några få ägare. Vad vi nu gör är att flytta offentliga medel till bankmän som köper och säljer aktier på börser jorden runt. Dina pengar blir en del i de olika maktgruppernas ägarspel, både i Sverige och utomlands. Det kvittar vilka fonder du väljer. Makten över pengarna har du gett till andra. VEM STYR PENSIONSFONDERNA? Den stora förändringen av pensionssystemet handlar alltså om att ägarna till bankerna i praktiken fått förvalta enorma kapital som tidigare var bundet i offentliga fonder. Sammantaget innebär det här att något hundratal ägare utser ett antal tjänstemän i form av verkställande direktörer och finanschefer som i sin tur styr hur vårt gemensamma kapital används. Att dessa personer har påfallande likartad världsbild, politisk grundsyn och gemensam syn på nödvändiga politiska förändringar är kanske en avslöjande sanning. Men viktigare är att de i huvudsak går i flock, dvs de agerar på marknaden utifrån varandras aktioner. Det som kallas placering och analys handlar i väldigt hög grad om ren följa john. Det gäller även de fackliga och offentliga fonderna som idag drivs enligt det uttalade målet att i första hand ge så god avkastning som möjligt. Mesta möjliga vinst är målet och de chefer och tjänstemän som rekryteras till dessa fonder är därför också ofta en del av samma intressegrupp i samhället. Det finns naturligtvis undantag, men den stora likformigheten hos de manliga cheferna som har hand om våra pensionspengar är i sig ett exempel på maktkoncentration och kanske fattigdom. Det finns egentligen inga alternativ alls att tala om. DET NYA PENSIONSSYSTEMET ÄR DYRARE FÖR LÖNTAGARNA Fonderna tar betalt för att placera dina PPM-pengar. De tar ut en skatt på i värsta fall flera procent, i bästa fall 0,4 procent. Förutom att bankerna 242

Vem har makten över ditt pensionskapital? får ett maktmedel så tar de dessutom betalt för det. Skillnaden mellan 1,5 procent i avgift och 0,4 blir på 40 år flera hundra tusen kronor i lägre pension. Jämfört med ett offentligt system där staten förvaltar allas pensioner är skillnaden ännu större. Noll procent i avgift gör en pension nästan dubbelt så stor efter 45 år. Systemet innebär att vi varje år betalar en liten skatt till banker och fonder istället för att betala in den till den offentliga sektorn. Vi får inget tillbaka för de pengarna. I det långa loppet kan nämligen ingen stor fond gå bättre än alla andra. Enda chansen att lura tillväxten är att individer och små grupper kan rida på spekulationsvågor och hela tiden hoppa av i tid. Det innebär att några få procent kan bli något rikare om de själva hela tiden prickat rätt val men samtidigt att lika många får det sämre för att de prickat fel. Mer än nånsin gäller det att välja rätt aktier vid rätt tillfälle skrev Dagens Industri i sin ledare när PPM-systemet var nytt. Deras lösning på problemet är att vi alla ska placera rätt. Men det är ju omöjligt. Det enda vi säkert vet är att alla förlorar pengar på onödiga avgifter som skapar vinster till försäkringsbolagens och bankernas ägare. FACKET ELLER POLITIKEN? Det finns de som tror att man kan ersätta den gamla politiska styrningen av en löntagarägd fondstyrning. Åtminstone när det gäller pensionsfonderna tror vi att det inte fungerar. Facken har genom olika fonder pressat ner avgifterna du betalar. Det är bra så. Samtidigt kan inte en fackförening själv placera kapital mot strömmen. Fackets uppgift är att försvara alla sina medlemmar. Man kan inte ensidigt gynna vissa företag på bekostnad av andra. Facken måste gilla läget. Om Ericsson går upp på börsen måste fackliga fonder hänga på. Om börsen rasar måste dessa fonder hänga på andras valutaspekulerande eller fly till utländska placeringar för att skydda medlemmarnas pengar. Facken kan inte gå utanför systemet. Det kan däremot politikerna. Den enda kraft som kan agera annorlunda än de privata fonderna är politiskt styrda fonder. Dessa kan drivas av en helt annan ambition. Om vi fonderar medel för att investera dem utifrån politiska värderingar så gör vi det i vetskap om att pensionen ändå måste tas ut från framtidens produktion. Det finns ingen anledning att spekulera med offentliga fonder. Där- 243

Efter arbetet pension emot all anledning att investera med dem. Den grundläggande frågan handlar därför om dagens resurser ska användas till investeringar och offentlig konsumtion för att på så sätt öka tillväxten eller om de ska användas av en mindre grupp kapitalplacerare i den maktkamp och de kortsiktiga spekulationerna som dessa sysslar med. Sammanfattning: Det nya pensionssystemet innebär att pengar flyttas från den offentliga sektorn till en mindre grupp kapitalägare. Maktkoncentrationen ökar i samhället. Samtidigt finns det ingen möjlighet för någon att stå utanför, alla fonder och placerare agerar likadant. Pensionssystemet har därför minskat medborgarnas valmöjligheter. Inte ökat dem. 244

Avdelning 9. Pengar och valutor

Pengar och valutor 1. Vad är pengar? Pengar är något vi i Europa fick för över 2 600 år sedan. Istället för att byta kött mot säd, bytte vi kött mot pengar som vi senare kunde köpa säd för. En fantastisk och enkel uppfinning. Tänk själv. Om du har säd och vill byta mot kött måste du hitta någon som både har kött och samtidigt vill ha säd. Med pengar måste du i och för sig hitta två personer. En som vill köpa säd och en annan som vill sälja kött. Men, det är mycket enklare för dig att hitta två sådana personer än en enda som samtidigt vill ha säd och sälja kött. Vissa saker kom mycket tidigt att spela rollen som bytesmedel. Till en början hade dessa bytesmedel (sällsynta snäckor, pälsar, ädla metaller) ett verkligt värde. Men det var inte så lyckat. Det tog tid att producera dem. Det innebar att samhället la ner arbetstid på att producera bytesmedel. Större handelshus och bankliknande rörelser började så småningom skriva ut skuldsedlar som betalningsmedel. Till en början var detta mycket begränsat för man kunde lätt råka ut för en svindlare eller ett handelshus med otur och då blev ens skuldsedlar värdelösa. Det var först när staten stod som garant som förtroendet för papperspengar kunde leda till att de spreds överallt. Papperssedlar är enkla och billiga att ta fram. Det är därför vi betalar mjölken med dem i Ica istället för att lägga fram snäckor, pälsar eller guld på disken. Pengar är papperslappar, mynt eller elektroniska noteringar som vi påstår är värda det som står på exempelvis sedeln. Men vi vet samtidigt att en papperslapp inte är värd ett mål mat och en krona inte är värd en krona ens som metall. Ändå säger vi alla att en krona är värd en krona. Pengar handlar därför bara om förtroende. Staten garanterar att en hundralapp är värd hundra kronor, och vi litar på det eftersom det faktiskt fungerar i praktiken. Men och det är viktigt det finns ingen rikedom i guld eller andra värdesaker som garanterar våra pengar idag. Bara vår tro på dem. Det går alltså inte att diskutera pengar så som vi diskuterar andra saker. Det kan ju 246

Vad är pengar? bli ont om stål eller mjöl, men det kan aldrig bli ont om pengar. Så länge vi litar på att pengar är värda andra saker, så kan de aldrig ta slut. Pengar handlar alltså om att medborgarna och företagen litar på staten. Den dag man inte gör det, vid inbördeskrig, svält, krig eller katastrofer, ja då rasar också pengarna i värde. I praktiken innebär det att vi då litar mer på andra länders pengar. Pengar handlar alltså om förtroende. Men det innebär att pengar kan manipuleras. Om medierna, bankerna och staten säger att pengarna är värda mindre, ja då blir de också värda mindre. Pengars värde är alltså politik och ingen matematisk formel. Sammanfattning: Pengar har inget egentligt värde. Det handlar istället om förtroende för de som ger ut pengarna. Det vill säga staten. 247

Pengar och valutor 2. Det speciella med pengar Keynes version Keynes visade att det är något speciellt med pengar. Han gjorde det som en kritik av den då och nu förhärskande neoklassiska ekonomiska teorin. Säg att vi har en liten ekonomi där det produceras, ved, spadar, bröd, möbler och tyg. Inom vart och ett av dessa fem tillverkningsområden arbetar ett antal personer. Eftersom alla behöver lite av varje kommer de att byta ved mot spadar, ved mot bröd, bröd mot tyg, osv. När alla känner sig nöjda och ingen vill ändra sitt utbyte har vi jämvikt. Alla kommer då att vara sysselsatta i den grad de själva önskar. Alla kommer att få en ersättning som svarar mot de andras värdering av deras produktion. Slutligen kommer alla att byta till sig den önskade mängden av de andras produktion. (Villkoren för och möjligheten att nå denna jämvikt visas matematiskt i den neoklassiska teorin.) Säg nu att de personer som tillverkar spadar blir besatta av att samla på sig så mycket ved som möjligt. De byter bara en del av sina spadar mot den nödvändiga mängden bröd. Alla andra spadar de tillverkar använder de för att byta till sig ved. Detta minskar efterfrågan på möbler och tyg, vilket gör att några av dem som producerar möbler och tyg blir arbetslösa. Nu händer två saker i denna bytesekonomi. För det första kommer den ökade efterfrågan på ved att höja dess pris. En del av de andra personerna i denna ekonomi kommer då att välja att efterfråga mer möbler och tyg eftersom ved blivit så dyrt, vilket kan sysselsätta några av de arbetslösa möbel- och tygtillverkarna. För det andra måste produktionen av ved öka och då kan de återstående arbetslösa få sysselsättning inom vedproduktionen. I en bytesekonomi kommer ett skifte av efterfrågan från en vara till en annan vara att tvinga fram en förändring i sysselsättningen. Men totalt kommer det, när anpassningen är genomförd, att krävas lika mycket arbete som före förändringen. Nu dyker pengarna upp på scenen. Keynes påpekade att en utvecklad marknadsekonomi kräver så mycket pengar att detta inte kan tillfredsställas med att låta någon vara (som guld) fungera som allmänt bytesmedel. Därför skapas kreditpengar en lapp som ger innehavaren rätten att köpa varor. Kreditpengar har två egenheter. 248

Det speciella med pengar Keynes version Om någon börjar samla på sig pengar, så leder det inte till att efterfrågan på andra varor ökar. Framförallt kräver pengar ingen arbetsinsats för att produceras. Låt oss återvända till spadtillverkarna, som nu verkar i en penningekonomi. De får för sig att samla på sig så mycket pengar som möjligt. För pengarna de får för sina spadar köper de bara den nödvändiga mängden bröd. Alla andra pengar lägger de i madrassen. Detta leder till minskad efterfrågan på ved, möbler och tyg, vilket gör att några av dem som producerar dessa varor blir arbetslösa. Samtidigt sker ingen förändring i det relativa priset på ved, möbler och tyg, som skulle kunna öka efterfrågan från andra än spadtillverkarna på dessa varor. Och framför allt så kan ju inte dessa varors producenter sysselsätta sig med att tillverka pengar. Följden blir permanent arbetslöshet. Keynes insikt är så fullständigt självklar att det är svårt att förstå hur detta nu kan begravas. Neoklassikernas modell bygger på att en ökad efterfrågan på alla varor även pengar skapar arbetstillfällen för att producera denna vara och genom prisökningen leder till höjd efterfrågan på andra varor. Därför kan det heller aldrig finnas en brist på efterfrågan i denna teori. Produktionen skapar sin egen efterfrågan. Det kallas Says lag. Keynes visar hur teorin blir fel så fort vi blandar in pengar i bilden. Alla nyliberala påståenden om att arbetslösheten kräver flexiblare arbetsmarknad och mer av fri konkurrens bygger i grunden på denna neoklassiska föreställning om en bytesekonomi, där sjunkande efterfrågan på en vara automatiskt leder till en motsvarande ökning för andra varor. I deras modell kan arbetslösheten egentligen inte finnas, såvida man inte hindrar människor från att ta jobben som ju borde ha skapats eftersom brist på arbete för en vara ersätts med efterfrågan på en annan vara. Det hela är lite generande när man tänker efter. Det verkar som om de nyliberala ekonomerna helt enkelt inte förstått det fenomen som är utmärkande för vår ekonomi. Pengarna. Sammanfattning: Keynes visade hur samhällsekonomin får stora störningar om människor börjar lagra pengar istället för att använda dem till att byta till sig andra varor och tjänster. 249

Pengar och valutor 3. Det speciella med pengar Marx version Marx sammanfattade elegant mänsklighetens hela ekonomiska historia på tre rader: 1) vara A byts mot vara B 2) vara A byts mot pengar som byts mot vara B 3) pengar byts mot vara som byts mot mer pengar Övergången från fas 1) till fas 2) var en fantastisk utveckling. Det gjorde utbytet enklare och det bidrog till att sprida varorna. Men samtidigt skapade fas 2) något nytt. Pengar kunde dras ur cirkulationen och samlas på hög. Under århundradena efter 1200-talet skapades enorma förmögenheter i Europa. De skapades inte genom sparsamhet, utan genom plundring och våld. Efter flera hundra år hade vi fått en grupp i samhället med enorma tillgångar som hela tiden försökte föröka dem genom att använda pengar för att köpa och tillverka varor och sedan sälja dem för pengar. Detta är fas 3), det kapitalistiska utbytet. Startpunkten för utbytet är inte längre som i fas 2) eget arbete och en egen vara smedens arbete med att göra en plog, den lokala handlarens arbete med att tillhandahålla varor eller bondens arbete med att odla säd. Nu är startpunkten mängder med pengar. Syftet är inte heller längre som i fas 2) att med frukterna av eget arbete genom pengar byta till sig frukterna av andras arbete. I fas 3) är hela syftet att få pengarna att växa. Vilka varor som används för detta syfte är underordnat. Fas 2) är utmärkande för hur pengar brukas i en marknadsekonomi, medan fas 3) är utmärkande för hur pengar blir till en makt som missbrukas under kapitalismen (mer om detta i avdelning 15). Det finns en sak till med pengar. Vi kan ställa upp Marx schema såhär. 1) v - v Vara byts mot vara 2) v - p - v Vara byts mot pengar som byts mot vara 3) p - v - p Pengar byts mot vara som byts mot mer pengar 250

Det speciella med pengar Marx version Säg nu att detta är ett sånt där idiottest (IQ-test) som åtminstone de flesta pojkar mötte förr i världen när de skulle mönstra. Frågan är: Vad skulle fjärde raden bli? Det borde se ut såhär för att vi ska få symmetri: 4) p - p Pengar byts mot mer pengar Och det är ju den kapitalistiska drömmen sedan början på 1980-talet. Varför bry sig om det omständliga i att använda pengar för att köpa varor och producera varor som sen kan säljas med en vinst? Det går ju lika bra att byta pengar mot mera pengar! En otrolig rationalisering, sett ur kapitalägarnas synvinkel. Pengarna är inte längre ett bytesmedel eller investeringsmedel. De kan växa alldeles av sig själva. Det är den här tanken som ligger bakom det som ibland diskuterats som den nya ekonomin. Människor blir inte rikare genom gemensamt arbete utan genom börsinvesteringar. Den här absurda synen på ekonomi som något som svävar ovanför människornas värld och växer av sig själv kanske bara är en logisk fortsättning på det som är kapitalismens stora ångest. Vad ska vi med människor till om målet med ekonomin bara är mesta möjliga vinst? Tron på att man kan göra pengar av pengar är den kapitalistiska drömmen förverkligad. Man tjänar pengar på ingenting 10, 20 eller 30 procent per år utan att behöva bry sig om tillväxten av varor och tjänster, som i bästa fall harvar på med en tillväxt på några procent. På något sätt är det fjärde steget den idiotiska fortsättningen på Marx sammanfattning över vår historia kanske ändå en beskrivning av den tid vi lever i nu. Kapitalismen har förlorat fotfästet i verkligheten. Sammanfattning. Marx beskrev skillnaden mellan pengar som används för att byta varor och pengar som lagras och används för att i sin tur skapa mera pengar. Det senare skapar en ny makt under kapitalismen kapitalägaren som styrs av andra behov än det övriga samhället. 251

Pengar och valutor 4. Vad är en riksbank? Riksbanken är väldigt enkelt uttryckt den bank i varje land som bestämmer priset på pengar. Alltså räntan. Men inte den ränta vi som vanliga medborgare får betala, utan den ränta bankerna får betala när de lånar pengar av riksbanken. Om den räntan är hög kan det bero på att vi har för hög inflation, dvs pengarna blir mindre värda. Riksbankens uppgift är att försöka hindra att inflationen växer för mycket. Det här är lite absurt. Riksbanken är den institution som aktivast höjer inflationen när man höjer räntan. Men orsaken till att man gör det är för att på sikt få ner inflationen inom andra områden av ekonomin. Förr i världen var det åtminstone i teorin lättare att förstå. Riksbanken såg till att det trycktes pengar som sen distribuerades till banker som i sin tur lånade ut dem till företag och köpmän som i sin tur satte in sina pengar på bankerna och så fortsatte det att snurra. Ju mer ekonomin i samhället växte, ju mer varor och tjänster människor skapade, desto mer pengar behövdes det för att bytena av dessa varor och tjänster skulle gå smidigt. De som hade värden kunde omvandla dem till pengar och låna ut dem till andra som behövde pengar för att till exempel starta nya verksamheter. Långivarna tar ränta för att låna ut pengar. Man kan se det som ett sorts pris på pengar. Riksbankens uppgift är med andra ord att se till att priset på pengar är rimligt. Om staten tryckte för mycket pengar då kunde förtroendet för pengarnas värde bli ett problem. Då sjönk räntan. Om man tryckte färre sedlar så ökade efterfrågan på sedlar och därmed räntan. Räntan styrdes förenklat uttryckt genom att trycka eller inte trycka pengar. Men idag är det en mycket liten del av ekonomin som faktiskt finns i form av sedlar och mynt. De allra flesta förmögenheterna är bara ettor och nollor registrerade i datorer. De stora förmögenheterna är överhuvudtaget inte pengar utan bara digitala flöden. 252

Vad är en riksbank? Riksbankens uppgift idag blir helt enkelt att försöka övertyga resten av landet om att det man gör är bäst för alla och att en tillfälligt höjd ränta, som bidrar till högre inflation, på sikt ska ge en lägre. Ingen vet riktigt om det här fungerar. Det är mycket svårt att kritisera världens riksbanker eftersom det är omöjligt att mäta om det man gjort är rätt eller fel några år senare. Ett beslut i en riksbank har nämligen effekt först om två år. Men mycket annat kan ju ha hänt på två år som förklarar varför inflationen gått upp eller ner. Men även om ingen vet om det fungerar har politiken gett vår riksbank, liksom den Europeiska Centralbanken och Federal Reserve i USA denna uppgift. Riksbankerna fungerar som ett slags kritiker av ekonomins utveckling. Men det är kritiker med en väldig makt. Säg att den svenska riksdagen tycker att skatten på mat bör sänkas rejält för att stödja barnfamiljerna, öka konsumtionen och få hjulen att snurra mer. Detta politiska beslut som kanske rentav fått stöd i en valkampanj kan riksbanken nu kritisera och motarbeta genom att höja räntan. Riksbanken kan också acceptera det politiska beslutet. Det som avgör bankens agerande är helt enkelt vilken politisk syn på ekonomi som bankens ledamöter har. Om de anser att sysselsättning är det viktigaste i samhällsekonomin, viktigare än andra faktorer som inflation eller vinster, ja då höjer man inte räntan. Om man istället tror att hög sysselsättning och hög konsumtion är något dåligt, eftersom det minskar vinsterna och kapitalets avkastning, ja då höjer man räntan. I praktiken har därför vår riksbank förvandlats till en politisk aktör precis som fackföreningsrörelsen, regeringen och arbetsgivarna. Det korta svaret på frågan vad en riksbank egentligen är blir därför detta: En grupp experter med makt att korrigera demokratiskt valda politiker. (Se också avdelning 3, kapitel 16: Varför blev riksbanken oberoende?) Sammanfattning: Riksbanken har förvandlats från en ekonomisk institution vars uppgift var att styra penningmängden, till en politisk självständig aktör som använder räntan som ett politiskt vapen. 253

Pengar och valutor 5. Vad är en bank? Alla banker lånar pengar från riksbanken. Det är orsaken till att denna faktiskt kan försöka styra räntan. Men lever inte en bank på sina egna pengar? De som du och jag som löntagare satt in för att spara eller för att förvara tills räkningarna ska betalas. Jo, men hela poängen med en bank är att den lånar ut mycket mer pengar än den har. Säg att du sätter in tusen kronor på en bank. Banken lånar ut dem till en tredje person, som köper något av en fjärde person. Den fjärde personen sätter in de tusen kronorna i banken, som kan låna ut dem en gång till. På det här sättet kan det fortsätta gång på gång på gång. Tusen kronor har snart förvandlats till 10 000 kronor. Det enda som hindrar att det blir 100 000 eller en miljon kronor av de ursprungliga tusen, är de lagliga begränsningar som finns. (Detta är givetvis synnerligen förenklat. Men principen är viktig. En bank har inte de pengar den lånar ut. Banken lånar pengar som den sen lånar vidare.) Om du tycker att banker verkar vara en ganska skakig inrättning så har du rätt. I praktiken lånar banker hela tiden ut mycket mer pengar än de har. Pengarna man lånar ut hämtar man hem via obligationer och annat på marknaden. Men kortsiktigt lånar man från riksbanken. Bakom riksbanken finns staten. I själva verket är det alltså staten som garanterar alla de pengar vi sätter in på bankerna. VARFÖR ÄR BANKERNA PRIVATA? Svenska folket lärde sig denna statens roll på 90-talet när flera banker plötsligt var på obestånd och där staten införde en bankgaranti som gjorde att man i ett slag garanterade en summa som var mycket större än vad staten hade. I praktiken socialiserade regeringen som leddes av Carl Bildt tillfälligt bankerna. I slutändan garanterades bankerna av statens kommande skatteintäkter, dvs av skattebetalarna. För att komma på fötter igen, efter år av spekulationer inom fastighetsbranschen, fick bankerna då höja sin ränta kraftigt för de som lånade, 254

Vad är en bank? medan de som satte in pengar i princip inte fick något tillbaka. Bankkrisen betalades alltså av medborgarna som var tvungna att använda deras tjänster. Få kan idag leva utan att behöva använda en bank. Bankerna är företag som kan skötas och misskötas som alla företag. Den stora skillnaden är att de pengar vi sätter in garanteras av staten, dvs oss själva. Frågan är då varför bankerna är privata, regeringen Reinfeldt håller ju dessutom aktivt på att sälja ut den sista delen i den förut statliga Nordea. Svaret är att bankerna inte är en neutral part i ekonomin som flyttar våra pengar, utan en synnerligen aktiv part som agerar utifrån ägarnas intressen. Det här vet varje stor kapitalägare i världen. Det är inte en slump att Wallenbergimperiet är byggt runt SEB. Eller att Ingvar Kamprad till slut startade en egen bank. Eller att Fredrik Lundberg byggde upp sitt företagsimperium runt en bank (som sen såldes till en dansk storbank) och därefter blivit allt aktivare som delägare i Handelsbanken. Banker, eller rättare sagt bankernas ägare, har helt enkelt en enorm fördel i jakten på marknader, företag och nya affärer genom att de kan använda våra pengar i affärer. Om en bank säger ja eller nej till en investering, ett lån, så är det inte bara ett tekniskt beslut utan i högsta grad ett politiskt beslut som påverkar många människor. Varje människa som besökt en bank vet att beslut fattas på olika grunder, det är inte siffror och råfakta utan också kontakter, rekommendationer och övertalningsförmåga som avgör om man får ett lån. Banker är ett instrument för att påverka och styra vem som ska få tillgång till kapital och vem som inte får det. Ingen bank överlever om den ensidigt gynnar ägaren, det är självklart, men ingen bank agerar heller så att den är neutral i ett maktspel bland kapitalägarna. Om bankerna vore statliga skulle ägarnas möjlighet begränsas. Svaret på frågan om varför våra banker är privata trots att de garanteras av det allmänna är alltså att politiken idag inte vill styra bankerna. Sammanfattning: En bank lånar ut mycket mer pengar än den har. Bankerna är del i ett maktspel mellan olika ägargrupper. 255

Varför har kronan sjunkit? Man skyller på stelheten i svensk ekonomi eller på alltför stora löneökningar vilket gör att marknaden sänker kronan eller att tidigare finansministern gjorde det genom att devalvera kronan. Man säger så utan att egentligen mena något med det. Såväl Svenskt Näringsliv som LO har hela tiden accepterat en sjunkande krona som ett sätt att rädda jobb och säkra vinster. I själva verket har den sjunkande kronan varit ett sätt att genomföra lönesänkningar som löntagarna i första skedet egentligen inte märker av. Först flera år senare, eller när man reser utomlands, visas politikens resultat i den egna plånboken. FÖRSVARET AV EN SJUNKANDE KRONA Många anser att flytande valutor är bra för att hantera ekonomiska obalanser. Om de relativa lönekostnaderna stiger i ett land ökar priserna, vilket leder till att marknadsmekanismerna sätter en press på landets valuta. Så småningom kommer successiva justeringar att leda till jämvikt. Ett viktigt argument för att vi i Sverige ska behålla en svensk valuta och inte vara med i EMU har varit att det ger oss möjligheter att justera skillnader i kostnadsökningar mellan länder. Om vi har en rörlig valutakurs kan skillnaderna pysa ut i form av växelkursjusteringar. I teorin är detta en ovedersäglig fördel med en flytande valuta. Men historiskt och konkret för just Sverige har det inte handlat om justeringar i löntagarnas intressen. Gång på gång har försvaret av den svenska kronan i olika former trätt fram som den viktigaste punkten på den politiska dagordningen. Svenska medborgare har fått uppleva räntechocker och sparpaket under dramatiska veckor där tidningar och TV-nyheter talat om att rädda landet eller rädda kronan. Det här har varje gång varit ett dubbelspel. När kronan attackerades 1992 var det framförallt de stora svenska exportföretagen som låg bakom attackerna, inte utlandet. Finansministrar och ekonomer har talat om behovet av en stark krona, men samtidigt har mäktiga svenska aktörer agerat mot kronan, och vi har fått devalveringar. Vår tolkning av det som hänt är att det inte handlar om att anpassa sig till de verkliga kostnaderna i ekonomin. En anpassning som skulle varit nödvändig på grund av trögrörliga institutionella skillnader i löne- och 257

Pengar och valutor prisbildning, olika utbildningssystem eller på grund av slumpmässiga faktorer som teknologi, höjda importpriser eller sänkta exportpriser. Vi kan inte heller se att justeringarna har pyst ut. Om detta vore förklaringen skulle vi vänta oss betydligt mindre svängningar och framförallt att utvecklingen över tiden var någorlunda horisontell. Arbetsgivarna och borgerliga nationalekonomer har sitt svar klart på varför kurvan ser ut som den gör. Det beror, enligt dem, på strukturella brister i den svenska ekonomin. Vår ekonomi är för trög och klarar inte konkurrensen med andras ekonomier. Vi menar att den beskrivningen är felaktig och måste avvisas. De upprepade devalveringarna är inte ett uttryck för strukturella problem i svensk ekonomi, utan ett uttryck för politiska obalanser där arbetsgivarna och högerns problemformulering fått allt för stort utrymme. Den ekonomiska prioriteringen av höjda vinster, ökad privatisering och höjda förmögenheter har varit orsaken till att man vid varje tillfälle valt att låta kronan falla. Samtidigt har man använt försvaret av kronan som ett sätt att driva igenom politiska förändringar man annars inte kunnat motivera. Så infördes t ex inflationsbekämpningen som det viktigaste ekonomiska målet viktigare än sysselsättningen just efter en sån här attack mot kronan 1990. VEM TJÄNAR PÅ KRONANS FALL? Vi tycker att det finns något ologiskt över det här försvaret av en flytande, dvs sjunkande krona. Antingen ser man det i huvudsak som en fråga om strukturella brister i ekonomin och då borde fackföreningsrörelsen vara ense med näringslivet. Men då är ju inte lösningen att behålla devalveringsmöjligheten. Om det är detta som är orsaken så kanske man måste åtgärda dessa brister, som arbetsgivarna säger, och inte dölja dem med devalveringar. Om å andra sidan den här bilden är fel, då blir den sjunkande kronan visserligen något som kortsiktigt kan rädda jobb inom exportindustrin, men långsiktigt gör den löntagarna en otjänst genom ständigt sjunkande löner. Vi tror inte på den här borgerliga bilden av svensk ekonomi. Vi menar att det som skett mer beror på politiska obalanser (vi kallar det maktlöshetssjukan) och vi menar dessutom att just den flytande valutan är en av de saker som påverkar denna politiska obalans åt fel håll. 258

Vad är en valutaunion? Det gick bra fram till Vietnamkriget på 1960-talet. USA agerade som om man var västvärldens riksbank och betalade för kriget genom att låta Federal Reserve ge ut fler dollar. Så länge andra länder accepterade detta fortsatte dollarn att behålla sitt värde. Men i längden höll det inte. Det blev tydligt när mängden av utestående dollar blev alltför stor i förhållande till landets guldreserv. USA garanterade nämligen under Bretton Woods-systemet att en dollar kunde växlas in mot en bestämd mängd guld. Men nu hade man inte tillräckligt med guld. USA tvingades erkänna att man inte kunde växla in alla dollar som tryckts till den utlovade mängden guld. Systemet med fasta växelkurser bröt samman 1971. Lösningen blev att såväl svenska som andra valutor förändrades och på 70-talet började det kaos råda som finns än idag. Värdet av en krona eller franc eller pund varierade från år till år, ja från dag till dag och pengar blev ett alltmer problematiskt betalningsmedel. En valutaunion är helt enkelt ett försök att få valutorna mellan länder att röra sig så lite som möjligt. Eller att som i fallet EMU avskaffa de olika valutorna helt. I folkomröstningen 2003 valde det svenska folket att säga nej till deltagande i EMU. Sen dess har mycket litet hänt med den svenska valutan jämfört med Euron eller dollarn. Trots att Sveriges tillväxt och ekonomi varit starkare än de områdena har kronan fortsatt att vara lågt värderad. Kronan rör sig mycket, men följer på sikt framförallt dollarns utveckling vilket beror på att svenska storföretag (som är de som köper och säljer svenska kronor till stor del) är beroende av dollarns utveckling. Ingen kan idag därför säga om icke-medlemskap i EMU ur strikt ekonomisk synpunkt var bra eller dåligt. Det var ett demokratiskt beslut, där politiska åsikter öppet fick styra ett ekonomiskt beslut. Vi skulle vilja se flera sådana demokratiska beslut om viktiga ekonomiska frågor. Sammanfattning: Sverige har liksom andra länder varit med i flera olika valutaunionssystem. I folkomröstningen 2003 valde Sverige att inte vara med i EMU. 261

Pengar och valutor 8. Vad är en valutamarknad? I och med att pengar idag kan röra sig i stort sett fritt, de flesta valutarestriktioner och regleringar är avskaffade, befinner sig världen i en situation av ständig valutaspekulation. Om pengarna bara var ett sätt att byta varor mot varandra skulle valutaflödena också bara bestå av den summa som krävs för handeln. Företag byter kronor mot dollar när de ska köpa varor från USA. Andra företag byter dollar mot kronor när de sålt i USA. Turister växlar pengar för att kunna handla. Men idag står den här handeln för en mycket liten del av valutaströmmarna. Låt oss gå tillbaka till 1977, till tiden före de stora avregleringarna genomfördes i land efter land. Då omfattade den internationella valutahandeln ungefär 18 miljarder dollar vare dag. Ungefär 5 miljarder dollar bestod av varuhandel, resten var helt enkelt flytt av pengar. Tjugo år senare 1998 omfattade valutahandeln 1 490 miljarder dollar om dagen. Men bara 30 miljarder dollar handlade om varuhandel. Från 28 procent av valutahandeln gick varuhandelns andel ner till 2 procent. 98 procent av valutahandeln är helt enkelt något annat. (Källa: BIS/WTO/ GATT. Siffrorna hämtade från Kenneth Hermeles Det globala kasinot.) Utvecklingen därefter har varit likadan. Marknadens aktörer köper och säljer pengar i försöken att vinna några promillen dag för dag genom köp av valutor. De spelar helt enkelt på världens största kasino. Valutamarknaden. EN GISSNING SOM STYR POLITIKEN Valutahandeln har alltid innehållit spekulation. Det nya är att det blivit huvudsaken i handeln. En spekulation i liten skala kan handla om att priset på en valuta justeras utifrån vad som händer i politiken och ekonomin. (Det kan också handla om en lokal tokighet, några finansmän som skrämmer varandra till allt större risktagning.) Men när spekulationen blir alltför stor blir den en direkt förstörande kraft. Den internationella finanskapitalisten George Soros har i sina böcker över den globala finansspekulationen betecknat den som en rivningskula som slår sönder ekonomier i onödan. 262

Vad är en valutamarknad? Valutamarknadens aktörer går nämligen i lämmeltåg. De rusar först åt ena hållet och vänder sen och rusar åt det andra. Orsaken är att det som styr en valutaspekulation inte är vad som egentligen händer i ekonomin, utan vad vissa tror att andra tror händer i ekonomin. För att vinna i det här spelet gäller det att gissa vad andra ska göra. Spelet går alltså ut på att köpa och sälja på gissningar om vad andra kommer att göra. Det här är samma princip som styr börsspekulationen, men valutamarknaden är betydligt större och har dessutom en mer direkt politisk effekt. Valutamarknaden är nämligen det som enligt den nyliberala ideologin, ska mäta om politiska och ekonomiska förslag är på rätt väg. Strömmar kapital in i landet, dvs om den nationella valutan köps, då är politiken på rätt väg. Strömmar den ut så överger kapitalet Sverige. Nu kan man naturligtvis tycka att det här är absurt. Varför kan man inte bara strunta i valutamarknadens upp- och nedgångar? Varför inte driva en politik som är långsiktig och söka stöd i den verkliga ekonomins utveckling istället för i marknadens reaktioner? Den tanken har nog också slagit många regeringar vid krissituationer. Problemet är att kombinationen medier, nationalekonomer och politiska motståndare är mycket svår för en regering att stå emot. Lägg till att spekulationsattackerna faktiskt får realekonomiska effekter. Antingen höjs räntan inom landet för att skydda valutans värde, eller också sjunker nationens valuta rejält tills spekulationen planar ut. I bägge fallen drabbas löntagarna av dyrtider. VALUTASPEKULATIONEN HAR HAFT EFFEKT Det krävs med andra ord en oerhört stark politisk regering, med aktivt stöd från landets löntagare, för att man ska kunna driva en politik som marknaden inte gillar. Det är menar vi huvudorsaken till att politikerna i land efter land istället gett efter för marknadens krav vid krissituationer. Det gäller i Sverige såväl 1990, 1992 som 1995. 1990 avgick den socialdemokratiska regeringen efter ett valutautflöde som i dagens ögon sett var mycket litet. Först försökte man vända strömmen genom en serie politiska förslag med prisstopp, lönestopp och strejkförbud, men fick inget stöd vare sig i riksdagen eller utanför. En ny socialdemokratisk regering återkom då med ett ekonomiskt program som bland annat innehöll EU-medlemskap och prioritering av inflations- 263

Pengar och valutor bekämpning före sysselsättning. 1992 stod regeringen Bildt inför en kris när den fasta valutan attackerades av framförallt svenska storföretag som behövde en devalvering. Innan kronan började flyta (dvs sjunka) genomförde regeringen i samarbete med socialdemokratin två stora krispaket som var starten för de dramatiska nedskärningarna och skatteförändringarna som senare under Göran Persson kallades för saneringspolitiken. 1995 uppstod en mindre press på den svenska kronan, den sjönk synbarligen utan anledning och det var först när socialdemokratin och centerpartiet startade sitt samarbete över blockgränserna som marknaden lugnade sig. VEM ÄR MARKNADEN? Men vem är det som reagerar och lugnar sig? Vilka utgör egentligen marknaden? När det gäller börsen har vi tidigare konstaterat att det i praktiken är 10 procent av det svenska folket som har ett aktieinnehav av betydelse. En procent av svenska folket äger mer än halva börsen. Det räcker med att några av dessa aktörer ska börja sälja eller köpa för att en aktie ska röra sig kraftigt på börsen. När det gäller valutamarknaden är koncentrationen ännu mer grotesk. I praktiken handlar det om kanske tjugofem finanschefer på de stora exportföretagen. Större är inte antalet beslutsfattare som avgör om marknaden ska reagera eller inte. Tjugofem finanschefer som alla har ungefär samma ideologiska syn på världen. Och som alla tittar på varandra och försöker gissa vad de andra kommer att göra när regeringen lagt ett visst förslag eller när riksbanken hävdat en viss åsikt. Runt sig har dessa finanschefer några hundra analytiker, banktjänstemän och placerare. Och även om vi räknar en större krets av tjänstemän så handlar det om en liten, liten del av det svenska folket vars ageranden på fullt allvar kallas för en marknadsreaktion. För även om marknaden kallas global så är de flesta köpen av kronor fortfarande en svensk historia. Det är de svenska bankerna som på uppdrag av de stora företagen för in och ut valuta. Det finns ett fint ord för det som händer på den svenska valutamarknaden. Den är volativ, dvs den rör sig snabbt upp och ner. Det beror dels på att det är få aktörer som agerar. Dels på att det räcker med att ett stort företag genomför en större affär, en fusion eller ett upp- 264

Vad är en valutamarknad? köp (och därför måste växla in en annan valuta) eller att ett annat företag gör en vinsthemtagning för att den svenska kronans kurs ska ändras. Det sker alltså lätt stora rörelser i kronkursen. Problemet är inte i första hand att kronan rör sig. Problemet är att varje rörelse i ett känsligt läge tolkas politiskt. Oberoende av varför den svenska kronan faller (eller stiger) så tolkas det i medier och av experter som baserat på en politisk utveckling eller beslut. Det är detta vi menar med att den svenska kronan i dag är en manipulerbar valuta. Det betyder inte att några aktörer aktivt manipulerar den, utan bara att dessa rörelser som kan beror på spekulation, på lämmeltågsbeteende eller på faktiska händelser som ett företagsuppköp i praktiken kommer att användas som en del i en politisk maktkamp. Politiker har till och med vänsterpartister som Johan Lönnroth kunnat läsa dagstidningar som på fullt allvar hävdar att deras poliska åsikter och förslag fått kronan att sjunka. Försök att diskutera ökad trygghet, styrning av riksbanken eller högre löner har mötts med valutakurstolkningar. Problemet för löntagarna i Sverige är att man idag sitter utan egentliga motvapen i en sån situation. Valutamarknaden det vill säga de stora finansaktörerna har den faktiska makten över kronan, inte politikerna. I folkomröstningen 2003 valda det svenska folket att säga nej till deltagande i EMU. Vi tillhör de socialister som röstade för ett deltagande. Vi menar att kampen för en bevarad svensk krona inte är en särskilt god strategi för arbetarrörelsen eftersom den ger experter och marknaden en makt över politiken som är odemokratisk och farlig. Vi tror inte att EMU har några särskilda ekonomiska fördelar. Utan vi menade att det finns politiska nackdelar med att bevara den svenska kronan. Och de nackdelarna tycker vi finns kvar idag, tre år senare. Sammanfattning: Valutamarknaden är en mycket liten marknad som hanterar tusentals miljarder dollar varje dag. Dess rörelser bestäms nästan helt och hållet av de olika aktörernas gissningar om andras agerande och mycket sällan av faktiska realekonomiska förändringar. När det gäller den svenska kronan är marknaden i stort sett detsamma som storföretagens finansavdelningar. Den svenska valutamarknaden är oerhört rörlig och osäker, men händelserna tolkas och används ofta politiskt. 265

Avdelning 10. Inflation

Inflation 1. Vad är inflation? Inflationen är ständigt närvarande. Under tjugo års tid fick svenska folket lära sig att hata inflationen, under lika lång tid har vi fått höra att lönehöjningar bara blir luft i plånboken. Höjda löner ger bara höjd inflation påstods det. Det var löneökningarnas fel att Sverige hade hög inflation brukade man säga i nyhetsprogram och TV fåtöljer. Vid varje avtalsförhandling brukar även idag kommentatorerna påpeka att man är orolig för att löne- och priskarusellen ska börja snurra. Samtidigt vet alla ekonomer att det här inte är hela sanningen. Inflation beror på många saker, den kan bero på löner, på devalveringar, på att riksbanken tryckt för mycket pengar eller på att företagen höjt sina priser. Faktum är att lönen bara stod för en dryg tiondel av inflationen, de åren då vi hade inflation. Vinstjakten stod för mer än lönerna, liksom devalveringarna. Och skattehöjningar svarade för den allra största delen av inflationen. InflatION ÄR PENNINGVÄRDESFÖRSÄMRING Låt oss först se vad inflation är. Nationalencyklopedin förklarar såhär: Inflation (likabetydande eng. inflation eg. uppblåsning, av lat. inflatio, av inflo blåsa upp, komma att svälla ), fortgående ökning av den allmänna prisnivån. Inflation är något som växer och sväller. Men! Det finns ett äldre svenskt ord för vad som händer och det är penningvärdesförsämring. Vi tycker att det fångar begreppet bättre. Det handlar helt enkelt om att våra pengar blir mindre värda. Såhär har det sett ut under hundra år: (Se diagram på nästa sida.) Vad betyder det här? Låt säga att du idag har hundra kronor och köper varor för dessa. Nu gör du en tidsresa och åker tillbaka till 1900. Hur mycket hade du då fått för en hundralapp? Jämfört med dagens priser skulle du då ha kunnat handla för 5 000 kronor! Femtio år senare fick du varor som idag är värda 1 604 kronor. För trettiosex år sen fick du varor för 687 kronor, för sexton år sen varor för 137 kronor. 268

Löner, vinst och inflation? 3. Löner, vinst och inflation? Vi börjar med att lyssna på FN. I FN-publikationen Economic Survey of Europe in 1985 86 studerades inflationen i 13 västländer under perioden 1961 till 1983. Resultatet var att löneökningarna svarade för mellan en tiondel och en femtedel av inflationen i de olika länderna. Rapporten konstaterade också att löneökningarnas roll för att förklara inflationen är mer begränsad än andra faktorer. Det här är en sån där rapport som läses och läggs åt sidan på partikanslier och tidningsredaktioner. Den rubbar nämligen grundtankarna. Om det inte är löner som skapar inflationen, vad är det då? På ett visst sätt kan vi säga att inflationsproblemet är enkelt. I grunden handlar det om att det ställs för stora krav på inkomster i förhållande till vad vi producerar. Summan av alla inkomstkrav tenderar att ständigt vara större än summan av den samlade produktionen. Säg att vi har ett litet land som under ett år producerar varor och tjänster för 100 kronor och att inkomsterna uppgår till lika mycket. Under det följande året ökar de samlade inkomsterna till 110 kronor, samtidigt som mängden producerade varor och tjänster är oförändrad. Det innebär en press uppåt på priserna. Genom att inkomsterna ökar, måste priserna höjas för att täcka de ökade kostnaderna. Det sker också genom att det blir lättare för de som säljer varorna och tjänsterna att höja priserna. Vi kan vänta oss att priset på den oförändrade mängden varor och tjänster ökar till 110 kronor. Prisökningen kan alltså både bero på dem som vill ha bättre betalt för sitt arbete och på dem som vill ha mer vinst. Såhär långt är det rätt enkelt. För stora inkomstökningar i förhållande till ökningen av vad som produceras innebär en press uppåt på priserna. Det finns undantag. I ett läge med stora outnyttjade produktionsresurser kan 273

Inflation inkomstökningar locka fram ökad produktion. I vårt exempel kan man tänka sig att inkomstökningen leder till att mängden producerade varor och tjänster ökar på grund av ökad efterfrågan. Men i längden går det inte att år ut och år in ha inkomstökningar som överstiger produktionsökningen utan att få inflation. Detta rätt enkla och självklara påstående används för att påstå något som inte alls är självklart. Nämligen att en typ av inkomster löner är vad som driver upp inflationen. Låt oss se på den tid då vi verkligen hade inflation, åren 1980 till 1995: 75. Löner, vinster och förädlingsvärde 980 995 Förändring (mdr kr) (mdr kr) Löner 2 3 627 + 172 % Vinster 36 565 + 315 % Förädlingsvärde 367 1 192 + 225 % i fasta priser 367 468 + 27 % Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag mars 1996, mars 2002. I tabellen visas de två delar som värdet av näringslivets produktion (det kallas förädlingsvärde) delas upp i löner och vinster. Mellan 1980 och 1995 ökade lönekostnaderna i näringslivet med 172 procent. Samtidigt ökade näringslivets bruttovinst med 315 procent. Förädlingsvärdet ökade i löpande priser med 225 procent. Men mängden varor och tjänster, mätta i fasta priser, ökade bara med 27 procent. De samlade inkomsterna har ökat med 225 procent och produktionen med 27 procent. Det leder till inflation. Men vems är skulden? De som har krävt 170 procent högre löner, eller de som har krävt 315 procent högre vinst? Om vinsterna hade varit en mycket liten del av det totala värdet skulle kraven på ökade vinster inte spela så stor roll. Men vinsterna utgör nästan hälften av förädlingsvärdet. Så visst har vinstkraven spelat en avgörande roll. 274

Löner, vinst och inflation? 76. Löner, vinster och prisökningar under TVÅ perioder I procent per år 25% 20% 15% 21% Löner Vinster Prisökning 10% 11% 10% 7% 5% 4% 1% 0% 1980-95 1995-06 Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag 1996 till 2006. Däremot är det inte alltid på det sättet. Under åren 1995 till 2006 ökade lönekostnaderna med 7,3 procent per år. Vinsterna ökade bara med 3,7 procent per år. Här kan vi prata om att inflationen i högre grad berott på lönerna än på vinsterna. Men å andra sidan fanns under den här perioden nästan ingen inflation alls. I genomsnitt uppgick den till 1,1 procent per år. Sammanfattning: Lönerna har stigit mycket mindre än vinsterna i Sverige. Inflationen beror mer på vinstjakten än lönehöjningarna. 275

Inflation 4. Kommer löneökningar eller prisökningar först? Det kanske starkaste argumentet mot att lönerna skulle vara det som driver fram inflationen är att det faktiskt är priserna som stiger först. Om man gör ett diagram över produktionspriserna (alltså fabrikens pris) och löneutvecklingen sedan 1964 så kan man enkelt se vilken kurva som stiger först. Hela tiden ökar priserna först, vilket tvingar fram högre löner när arbetarna kompenserar sig för prisökningarna. Prisökningarna tar fart under det första kvartalet 1969. Tre kvartal senare börjar lönerna öka snabbare. Några år senare händer samma sak. Prisökningarna accelererar från tredje kvartalet 1972 och lönerna börjar öka först under andra kvartalet 1974. Såhär kan vi fortsätta under hela perioden. Men låt oss hoppa till nutid. I början av år 2000 tar prisökningarna fart igen. Det tar något år innan lönerna då börjar höjas. Och så fortsätter det. Inflationen går upp igen 2005 och ännu har inte lönerna anpassats. Ändå tas varje ny inflationsrapport till intäkt för att löneökningarna måste hållas tillbaka. Det är en märklig blindhet medierna och nationalekonomerna här visar upp. Sedan 60-talet har produktionspriserna börjat stiga innan lönerna tar fart. Som minst har det dröjt ett år innan producentpriserna lett till högre löner. Som mest två år. Eftersläpningen beror bl a på att det tar ett tag innan högre produktionspriser slår igenom i högre priser i affärerna. Men också för att löner omförhandlas mer sällan än producentpriserna som kan stiga eller sjunka från en dag till en annan. Om någon ska anklagas för att driva på inflationen så bör det ju rimligen vara den som höjer sitt pris först. 276

Inflation 5. Varför skyller man på löntagarna? Sverige har under vissa perioder haft lägre löneökningar än EU, men trots detta högre inflation. En av orsakerna är de stora devalveringarna. De stora svenska exportföretagen har haft ett starkt stöd hos statsmakten och skyddats när man inte klarat konkurrensen med utlandet. Men devalveringar skapar inflation. Och om de stora företagen dessutom gärna höjer priserna vid konjunkturuppgångar istället för att slåss för en större marknad, så får ett litet land som Sverige dubbla problem. Det här är naturligtvis något som inte bara gäller svenska företag. Men Sverige är ett land där några få stora företag dominerar enormt. Monopoliseringen är stor, vilket innebär att konkurrensen är svag. Även om svenska företagsledare gärna talar om den hårda tuffa internationella konkurrensen så betyder det inte att de är utsatta för samma prispress här hemma. En Volvo kostar mindre i Tyskland, Danmark eller USA än i Sverige. Det beror på att man i Sverige hellre höjer priset än försöker öka marknaden (vilket är svårt i det här lilla landet). Prisökningen på Volvobilar är alltså företagets eget val. Men frågar man dem är det de anställda som är problemet. InflatIONEN BEROR PÅ INFLATION En av de faktorer bakom inflationen som sällan diskuteras är inflationen själv. Efter alla avregleringar på finansmarknaderna har förväntan på inflationen blivit allt viktigare för hur inflationen verkligen blir. Om t ex obligationsmarknaden, de som köper och säljer obligationer dagligen, tror på hög inflation så blir räntan hög, vilket i sig själv bidrar till inflationen. Marknaden försöker inteckna det som ska ske, all spekulation bygger ju på att man säljer och köper något som ännu inte finns. Det är egentligen därför såväl politikers som ekonomers hela intresse 278

Varför skyller man på löntagarna? fokuseras på lönerna. För hur ska man kunna visa för marknaden att inflationen blir låg framöver, annat än genom att peka på låga löneökningar? Trots att såväl kommande skatteförändringar eller kronfall eller bostadsbrist kan orsaka högre inflation än nånsin ett lönepåslag på några procent, så är det bara lönerna som inte förändras över en natt. Lönerna blir den symbol politiken och ekonomerna behöver i en värld där allt handlar om tro och förväntningar. VINSTJAKTEN ÄR MOTORN Visst kan lönehöjningar skapa inflation. Men inte alls i den utsträckning vi normalt får höra. Löner skapas genom produktion. Kampen om lönen gäller egentligen bara om produktionsresultatet ska gå till vinst eller lön. Varken vinstökning eller löneökning skapar i sig själv automatiskt inflation. Däremot innebär högre lön att företagen får lägre vinst. Om då företagen höjer priserna kan resultatet bli inflation. I grunden handlar det då bara om att företagen inte accepterar att produktionsresultatet fördelas till lönens fördel. Problemet är alltså inte att lönerna höjs utan att företagen höjer priserna. Det märkliga i debatten är att man förutsätter att den ena parten, löntagarna, ska ta hänsyn till att den andra parten, arbetsgivarna, aldrig kommer att agera annat än kortsiktigt och egoistiskt. Och om löntagarna inte gör det, utan slåss för höjd lön och bevarad köpkraft, läggs skulden på dem istället för på de som höjer priserna. Det enda säkra i den ekonomiska debatten är därför detta: Det är alltid löntagarnas fel. Sammanfattning: De stora svenska multinationella företagen skapar särskilda inflationsproblem för Sverige. I grunden fungerar vinstjakten som inflationens motor. 279

Inflation 7. Är låg inflation bra? Sedan 20 år tillbaka är inflationen en av de stora bovarna när brister i den ekonomiska utvecklingen ska förklaras. Det började i slutet på 1970- talet och fick fullt genomslag från slutet av 1980-talet. Sedan dess har en låg inflation varit målet framför andra. Låg arbetslöshet och en jämnare inkomstfördelning har förpassats till, i bästa fall, andra rangens mål för den ekonomiska politiken. Men det finns egentligen ingen förklaring till varför det skulle vara bra med lägsta möjliga inflation. Däremot finns det en hel del som tyder på att alltför låg inflation kan vara skadlig. Se diagram 97. Det beskriver hur hög inflation olika länder har och jämför sedan med hur hög tillväxten varit. 80. Inflation och tillväxttakt bland 64 länder 1980 1993 I procent per år Tillväxt 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0-0,5-1,0-1,5 1,5-4,5 4,6-7,5 7,6-12,5 12,6-25 över 35 Inflationsgrupp Källa: World Bank, World development report 1995, egna beräkningar. 282

Är låg inflation alltid bra? Diagrammet bygger på 64 länder där det finns uppgifter om tillväxttakt och inflation. Vi har delat in länderna i fem lika stora grupper efter inflationstakt och sedan jämfört den genomsnittliga tillväxttakten för de fem grupperna. Det visar sig då att riktigt hög inflation över 12 procent per år påverkar tillväxttakten negativt. Men! Alltför låg inflation är heller inte bra. Den bästa inflationen verkar under den här perioden ha legat runt 6 procent per år. Såna fakta borde ha varit en varningssignal för dem som hävdar att lägsta möjliga inflation skulle lösa problem med tillväxt och arbetslöshet. Ändå blev låg inflation den ekonomiska politikens främsta mål i stället för sysselsättning. Nu beror naturligtvis tillväxten i olika länder på en mängd olika saker. Men åtminstone en del av skillnaderna är hur hög inflation landet har. Visst har de rätt som hävdar att det kan skapas en okontrollerad inflationsspiral. Länder med mycket hög inflation har i genomsnitt en negativ tillväxt. Det är naturligtvis svårt att säga vad som är hönan och ägget när det gäller mycket hög inflation och negativ tillväxt, men det finns inget positivt med inflationstal som är extremt höga. Men lika sant, som att det finns risk för en okontrollerad inflationsspiral, är att en alltför hård anti-inflationspolitik riskerar att strypa tillväxten. Flera betydande amerikanska nationalekonomer (Paul Krugman, George A Akerlof, William T Dickens, George L Perry) har på senare tid visat just detta och hävdar att kostnaderna för att pressa ned inflationen har varit skyhöga. Och i Sverige kan vi ju se kostnaden väldigt tydligt. Baksidan av inflationsbekämpningen har här varit nedskärningar i offentlig sektor och hög arbetslöshet. Sammanfattning: Alltför låg inflation kan vara skadligt för tillväxten i ekonomin, liksom alltför hög inflation. 283

Varför inflationsbekämpning? Så vad är då orsaken? Jo, låg inflation kan ge högre vinst. Inte direkt. Utan genom att man försöker få låg inflation genom att skapa och behålla en hög arbetslöshet, vilket gör det enklare att pressa upp vinstnivån för företagen. Det är alltså omvända världen som gäller. Hög arbetslöshet har vi för att hålla en extremt låg inflation. Om staten t ex vill anställa fler offentligt för att minska arbetslösheten kommer riksbanken att höja räntan eftersom deras teori är att inflationen stiger om arbetslösheten blir för låg. Om riksbanken höjer räntan blir det svårare att få fart på ekonomin och skapa nya jobb. Med inflationsbekämpningen som argument hålls alltså arbetslösheten uppe. Detta trots att det inte är lönerna som pressar upp inflationen. Så varför? Vi tror att vår ekonomi inte går att begripa om man inte hela tiden tittar på relationen vinster och löner. Hög arbetslöshet gör det lättare för företagen att hålla uppe vinstandelen i produktionen. Det är alltså inte låg inflation eller stabila priser som är målet för en nyliberal ekonomi. Utan målet är hög arbetslöshet. Detta är dock inget man kan säga högt. Alltså pratar man istället om inflationen eller om statsskulden eller varför inte om globaliseringen som anledningen till att det som sker måste fortsätta ske. Den enkla sanningen kan helt enkelt inte sägas högt. Målet för den nuvarande ekonomiska politiken är att hålla uppe vinsterna. Sammanfattning: Riksbanken och näringslivet arbetar i grunden för att hålla vinstnivån uppe i samhället. 285

Inflation 9. Hur kan olika svenskar ha olika inflation? Inflationen är som mycket annat i samhället en abstrakt siffra. Ett mått som verkar väldigt exakt men som i själva verket ser helt annorlunda ut i vardagslivet. Man skulle ju kunna tro att vi bara har en inflation i Sverige. Det stämmer dock inte. I själva verket är inflationen olika hög beroende på vem du är. Det är inte så konstigt. Det beror helt enkelt på hur mycket pengar du har och hur du använder dem. 82. Prisökningar för olika hushåll I procent per år 12 11,5 10 9,3 Höginkomsttagare L åginkomsttagare K onsumentprisindex 8 7,4 6 4 2 0,5 1,3 0,9 0 1980-1997 1997-2006 Källor: SCB, Konsumentprisindex 1830 2005, PR15SM0601, Konsumentprisindex för augusti 2006 PR14SM0609. 286

Vems inflation? Inflationen är inte lika stor i hela ekonomin. Vissa varor har högre prisökning än andra. Om varor som alla måste köpa stiger extra mycket, det kan vara mat, resor till jobbet osv, drabbar det låginkomsttagaren hårdare. Hon (eller han) lägger nämligen nästan hela sin ekonomi på såna nödvändiga varor. Höginkomsttagaren lägger istället en större del av sin konsumtion i varor som inte stigit lika mycket. Det kan vara datorer, resor eller kanske bostadskostnader i form av en bostadsrätt istället för hyresrätt. Det här gör att de politiska förslagen kan styra inflationen för olika grupper. Om man höjer momsen så kommer det i första hand att drabba låginkomsttagarna. Om man sänker stödet till byggande så kommer höginkomsttagaren att märka det mindre. Vi får helt enkelt olika inflation i olika delar av samhället. I diagram 99 kan du se inflationen, dvs prisökningarna för olika grupper i samhället. Mellan 1980 och 1997 var konsumentprisindex, dvs den genomsnittliga prisökningen, 9,3 procent per år. Men för låginkomsttagaren var den hela 11,5 procent medan höginkomsttagaren kom undan med 7,4 procent. De här skillnaderna fortsätter även under den period då vi haft lägre inflation. Ser vi på hela perioden 1980 till 2006 har en höginkomsttagare drabbats av prisökningar på 5,4 procent per år, medan låginkomsttagaren fått tåla prisökningar på i genomsnitt 8,8 procent per år. På 26 år blir det stora skillnader. Värdet av en hundralapp har från 1980 minskat till 26 kronor för höginkomsttagaren. För låginkomsttagaren har värdet minskat till 11 kronor. Det här är skillnader som inte syns när man mäter hur inkomstklyftorna ökat. Sammanfattning: Beroende på vilken konsumtion olika grupper har, får de också olika inflation. I praktiken har inflationen varit högre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare. 287

Avdelning 11. Skatter

Vad är skatt? 28 procent, men efter avdrag av olika slag blir den ännu lägre. Skatter på arbete och konsumtion svarar för över 92 procent av alla skatteintäkter. Kapitalinkomster och bolagsvinster svarar för en försvinnande liten del av de totala skatterna. Just därför kan man kanske bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger på att sänka eller ta bort just skatterna på förmögenheter och bolag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Men förklaringen är nog inte så långsökt. Just dessa skatter är de enda som drabbar enbart de rika i samhället. En sänkt förmögenhetsskatt är inte ett direkt hot mot statens stabilitet. Men det kommer att synas direkt i plånboken hos de få procent som faktiskt betalar den. När regeringen Reinfeldt halverade förmögenhetsskatten 2006 så betydde det beslutet att 200 000 personer beräknades få i snitt 5 000 kr i sänkt skatt per år. Fler var det nämligen inte som betalade förmögenhetsskatt. Sammanfattning: Den stora skattebördan ligger framförallt på löntagarna genom inkomstskatt, socialförsäkringsavgifter och moms. 84. Faktisk skattesats för olika typer av inkomst 2005 70% 60% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 13% 13% 0% Skatt på arbete och konsumtion Skatt på kapitalinkomster Skatt på företag Källor: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag augusti 2006, SCB, Taxeringsutfallet, inkomst- och förmögenhetstaxering 2005, OE21SM0601. 291

Skatter 2. Vad är skattetryck? Skattetrycket sägs vara ett mått på hur mycket skatterna står för i olika länder. Man beräknar det genom att ställa summan av alla skatteinkomster i relation till BNP. När dessa beräkningar gjorts hamnar Sverige helt klart överst. 85. Skattekvot i några länder Skatten i förhållande till BNP, procent Källa: LO, Tre synpunkter på skattesänkningar, 2001. Vi har högst skattetryck. Skillnaden mellan oss och det femte landet uppifrån Italien är hela 9 procentenheter. Detta används genomgående i debatten för att hävda att skattetrycket måste sänkas i Sverige. Regeringens budget 2006 har som mål att sänka det från 50,2 procent år 2006, till 47,4 procent år 2009. När skattetrycket var som högst i början på 1990-talet motsvarade de offentliga utgifterna nästan 70 procent av BNP. Detta togs av exempelvis proffessor Assar Lindbeck som bevis för att vi hade ett skattetryck på 70 procent. Visst börjar man fundera 70 procent känns lite för mycket. Men 292

Vad är skattetryck? återigen visar det sig att nationalekonomiska professorer kan bevisa vad som helst med sin vetenskap. Bakom den här siffran på 70 procent ligger helt enkelt en dubbelräkning. Det kan visas med ett enkelt exempel. Säg att vi har ett litet land som består av fyra personer: En som arbetar inom privat industri och tjänar 100 kronor. En som arbetar inom privata tjänster och tjänar 100 kronor. En som arbetar inom offentliga tjänster och tjänar 100 kronor. Samt en pensionär som också får 100 kronor. De här fyra personerna har gemensamt kommit fram till att de ska betala 50 procent av sina inkomster i skatt. Det gör att den offentliga budgeten för landet ser ut såhär: Skatteinkomster Offentlig verksamhet Transfereringar Budgetsaldo 00 kronor - 100 kronor - 100 kronor 0 kronor Frågan är nu: Hur stort är skattetrycket i detta lilla land? För de flesta verkar det närmast självklart att om alla betalar 50 procent i skatt, så är skattetrycket 50 procent. Krångligare borde det inte vara. Men så är det inte enligt den nationalekonomiska matematikens höjder. Skattetryck definieras som summan av alla skatter i ett land dividerat med landets BNP. I vårt lilla land var summan av alla skatter 200 kronor. Hur stor är då landets BNP, dvs vad är värdet av alla varor och tjänster som produceras i landet? Jo: Industriproduktion Privata tjänster Offentliga tjänster Summa BNP 100 kronor 00 kronor 00 kronor 300 kronor Skattetrycket blir alltså 200/300, dvs 67 procent! Med hjälp av den nationalekonomiska vetenskapen har vi nu visat att skattetrycket i vårt lilla land har den förfärande nivån av hela 67 procent. Att alla i landet bevisligen bara betalar 50 procent i skatt bekymrar uppenbarligen inte våra nationalekonomer det allra minsta. Olika länder har olika skattesystem och därmed olika mycket av dubbelräkning. I Sverige beskattas bidragen till skillnad från i många andra 293

Skatter länder. Detta innebär att skattekvoten för Sverige överdrivs i jämförelse med många andra länder. LO redovisar i sin lilla skrift Tre synpunkter på skattesänkningar beräkningar över skattekvoten som försöker ta hänsyn till dessa skillnader. Bilden blir då annorlunda: 86. REVIDERAD Skattekvot i några länder Skatten i förhållande till BNP, procent Källa: LO, Tre synpunkter på skattesänkningar, 2001. Sverige ligger inte längre allra högst. Det svenska skattetrycket är inte längre extremt. Vi är ett av flera länder med ett högt skattetryck. Det här är en revidering som slår hål på en del skattekverulans. Studien är gjord 2001, men principen gäller även senare. Om regeringen Reinfeldt lyckas med sin planerade sänkning av skattekvoten betyder det att Sverige för lägre skatt än andra länder. Om man räknar ut hur mycket mindre intäkter den offentliga sektorn får under den perioden handlar det om hela 244 miljarder mindre till offentlig sektor. Någon procents sänkt skatetryck är alltså mycket stora pengar. Sammanfattning: Skattetrycket är ett begrepp som ofta används för att överdriva andelen skatt medborgarna i Sverige betalar jämfört med andra länder. 294

Vem betalar mest skatt? 3. Vem betalar mest skatt? Borgerliga ekonomer hävdar att den genomsnittliga svenska löntagaren betalar extremt hög inkomstskatt i jämförelse med andra länder. LO har visat att det påstådda förtrycket av svenska skattebetalare till stor del är en myt. Sverige hamnade närmare mitten än toppen i skatteligan. Men det är inte bara LO som fått liknande resultat vid sina analyser. Arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv lyckades också visa att Sverige inte är något extremfall bland europeiska länder. Även deras undersökning gjordes 2001, före valet 2002. De använder begreppet skattekil. Den anger hur stor del av arbetsgivarens kostnadsökning i samband med en lönehöjning som går bort i olika skatter (direkt inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, egenavgifter och indirekta konsumtionsskatter). I Belgien var skattekilen 75 procent, dvs av en lönehöjning som kostar arbetsgivaren 100 euro får en industriarbetare behålla 25 euro. I Sverige fick en industriarbetare år 2001 behålla 38 kronor av en lönekostnadsökning på 100 kronor skattekilen var 62 procent. Det var en med europeiska mått mätt ganska måttlig storlek på skattekilen. När det talas om skattetryck för olika inkomsttagare ställs skatten i relation till inkomsten. När man gör så visar det sig att höginkomsttagare betalar något lite mer i skatt procentuellt räknat. Skatten för den som tjänar 30 000 kronor i månaden är 32,7 procent, medan den är 29,1 procent för den som tjänar 21 000 kronor. (Källa: www.skatteverket.se <http://www.skatteverket.se>, Skattetabell 2006, kommunalskatt 31%.) Detta är dock ett mycket enögt sätt att diskutera skatter på. Det viktiga är ju hur skatten fungerar i verkligheten, dvs vad man faktiskt betalar i skatt efter att livets nödvändigheter, maten, bostaden osv betalats. Vi kallar det här skatt efter bärkraft. Undersöker vi det så upptäcker vi att de fattiga tvärtom betalar högre skatt än höginkomsttagarna. Vi börjar med en ensamstående mamma med två barn. Hennes månadslön är 21 000 kronor. Det betyder att bruttoinkomsten (lön inklusive sociala avgifter) är 335 000 kronor per år. Enligt Swedbanks uträkningar uppgår hennes levnadskostnader för nödvändig baskonsumtion till 295

Skatter 136 000 kronor per år. Det betyder att kvar före alla skatter har hon 199 000 kronor. Hon betalar 157 000 kronor i skatt och sociala avgifter. Det ger ett skattetryck efter bärkraft på 79 procent för den ensamstående mamman. På motsvarande sätt har vi beräknat skattetrycket efter bärkraft för en arbetarfamilj med tre barn och där båda föräldrarna tjänar 21 000 kronor i månaden, samt för en höginkomsttagarfamilj där båda tjänar 30 000 i månaden. (Se diagram nedan.) Den viktiga slutsatsen för oss är att hela skattediskussionen är uppochnedvänd. Det är inte de rika eller höginkomsttagarna som har den högsta skattebördan. Utan låginkomsttagare. 87. Skattetryck efter bärkraft för olika familjer 2006 80% 79% 60% 65% 62% 40% 20% 0% Ensamstående med två barn Arbetarfamilj med två barn Höginkomsttagarfamilj med två barn Källa: Skatteverket skattetabeller 2006, kommunalskatt 31%, Swedbank, Levnadskostnader, www.swedbank.se. Sammanfattning: Den svenska skatten överdrivs i jämförelser med utlandet. Problemet med skatterna är istället att höginkomsttagarna betalar betydligt mindre än låginkomsttagarna utifrån sin ekonomiska bärkraft. 296

Vad händer när skatterna sänks? 4. Vad händer när skatterna sänks? Sänkt skatt är ett förslag som mycket sällan möter motstånd från vare sig media, näringsliv eller nationalekonomer. Det är historiskt också ett mantra för högerpartierna i världen. Skatter har i princip alltid kritiserats från höger såsom varande för höga och ineffektiva. Den enda gången höjda skatter på allvar stötts av borgerligheten är i samband med stora upprustningar och krig då varje land genomfört stora offentliga investeringar och anställde miljoner arbetande i vapenproduktionen och de olika arméerna. Efter krigen har det varit mycket svårare att minska de offentliga sektorerna. Det har med andra ord varit svårt att minska skatten. OFFENTLIGA ELLER PRIVATA JOBB Ett av skattesänkarnas huvudargument är att minskade skatter ger fler jobb. Argumentet emot är att sänkta skatter ger färre offentligt anställda. Det här är en konstig diskussion. Finns det verkligen någon motsättning mellan jobb och jobb? Säg att vi sänker skatten rejält för våra tjänstemän i Sverige. Då har de råd med att ge sina barn tandhygienisters omsorg, de har råd med mer internetsurfande och de har råd med fler restaurangkvällar. Kanske rentav städhjälp några dagar i månaden. Fler jobb kan alltså skapas. Men samtidigt får ju staten in mindre skatt och måste därför minska på antalet anställda inom vård, skola och omsorg. Kanske även de gamlas hemhjälp får minska med ytterligare några dagar i månaden. Privata tjänster ökar och offentliga tjänster minskar. Det hela verkar alltså vara en fråga om vad man vill satsa på. 297

Skatter Vi väljer vilket samhälle vi vill bygga. Men i själva verket är det mycket värre än så. SKATTEREFORMEN 1991 genomfördes den stora skattereformen i Sverige. En av tankarna var att det skulle skapa jobb. Mer pengar i löntagarnas plånböcker skulle ge ny skjuts i ekonomin. Folkpartiet och socialdemokratin räknade med att det skulle bli dynamiska effekter av reformen. Nu blev det inte så. Den rikaste tiondelen av våra hushåll fick 128 000 kronor mer att handla för under de fem första åren efter skattereformen. Normalhushållet fick bara 36 000 kronor. Låginkomsttagarnas familjer fick bara 16 300 kronor. Detta kan man läsa i SCB:s stora undersökning om hushållens inkomster (HINK). Skattesänkningen slog alltså fruktansvärt orättvist. Rik fick mycket och fattig fick lite. Men eftersom skattereformen sen betalades genom höjd moms och högre boendekostnader så drabbades den fattige dubbelt. För trots att höginkomsttagaren tjänade nästan tio gånger så mycket som låginkomsttagaren genom skattereformen, så kostar ju inte den rikes lägenhet tio gånger så mycket i hyra. Och inte köper den fattiga familjen en tiondel av den mat som den rike köper. Moms och hyreshöjningar drabbar alltså alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst. Skattesänkningarna skapade därför ökade inkomstskillnader, större klassskillnader. Men skapade den också jobb? Det är här skattereformens misslyckande är mest tydligt. De pengar våra höginkomsttagare fick har nämligen inte gått till vare sig gammaldags varukonsumtion eller nya tjänster. Istället samlades överskotten i fonder och aktier. De som tjänade på skattesänkningarna på 90-talet sparade helt enkelt pengarna, satte in dem på börsen och resultatet blev en stigande börs och sjunkande konsumtion. För oberoende av hur mycket börsen stiger så blir det få nya jobb av det. Bara om människor köper fler varor eller tjänster kan fler få anställning. Skattesänkningen skapade alltså inte fler jobb. Receptet fungerade inte. Någon hade tänkt riktigt fel. 298

Vad händer när skatterna sänks? FRÅGAN ÄR VILKEN SKATTESÄNKNING Att sänka skatter är ett väldigt trubbigt instrument. Problemet är vem som tjänar på skattesänkningen. Om alla låginkomsttagare fick 30 000 mer i plånboken ja, då skulle konsumtionen kunna ta fart. Säg att vi dessutom flyttar den summan från de rikaste tio procentens sparande till de fattigastes konsumtion. Då skulle vi se både fler jobb och mer jämlikhet. Skattesänkningar som tar pengar från spekulation och för över dem till konsumtion är alltså en god idé. Men det är en svår politik. Det skulle innebära att alla som fattar ett sånt beslut valde att sänka sina egna inkomster, eftersom alla som fattar såna här beslut är höginkomsttagare. Det finns inga fattiga riksdagsmän, företagsledare eller regeringsmedlemmar. Det skulle innebära att egenintresset inte längre gällde. Alltså får vi inga skattesänkningar som skapar fler jobb. Det är därför sänkta skatter inte är en väg framåt för den som vill se fler i arbete. Skillnaden mellan privata pengar och offentliga är nämligen i grunden detta. Om det offentliga får mycket pengar så kan de användas. Till investeringar eller jobb. Men om det privata får mycket pengar så kan de lika gärna bli liggande i värdepapper och börja snurra runt i den finansiella karusellen. I valrörelsen 2006 menade också den borgerliga alliansen att man insett detta. De skattesänkningar man föreslog skulle vara riktade till medel- och låga inkomstgrupper i första hand. Målet skulle vara att skapa fler jobb. När budgeten kom hösten 2006 var dock skattesänkningsprofilen inte riktigt så enkel. Vinnare blev även denna gång de som tjänade över 30 000 i månaden. Vi är därför övertygade om att skattesänkningarna som gäller från 2007 inte kommer att skapa fler jobb. Sammanfattning: Skattesänkningar är svåra att genomföra så att de verkligen skapar mer sysselsättning och höjer konsumtionen. Skattesänkningarna har mest gynnat den rika delen av befolkningen och därmed ökat förmögenhetsexplosionen och spekulationsekonomin. 299

Skatter 5. Vem betalar skattesänkningarna? Efter några år av skattereform blev det uppenbart för de flesta att den innebar att staten fick stora underskott. Lösningen blev för regeringen, både den borgerliga och den därpå följande socialdemokratiska att höja skatterna igen. Men man gjorde det på ett nytt sätt, (med bl a vänsterpartiets stöd) man införde egenavgifter för löntagarna. Visserligen höjde man också inkomstskatten för högre inkomster, den s k värnskatten, men de stora pengarna kom från egenavgifterna. Den stora skattereformen sänkte inkomstskatten för alla mellan 1989 och 1992. För den som tjänade 16 000 kronor i månaden var sänkningen 34 procent, vilket gav 2 368 kronor i sänkt skatt per månad. Den som tjänade 30 000 kronor i månaden fick skatten sänkt med 32 procent. I kronor gav det en månatlig skattesänkning på 5 511 kronor. 88. Förändring av skatten mellan 1992-2006 I procent vid en månadslön på 16 000 respektive 30 000 kr 20% 15% 10% 5% Månadslön 16 000 0% -5% -10% -15% Månadslön 30 000-20% 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 Källa: RSV, skattetabeller 1989 02, Skatteverket, skattetabeller 2005-2006, kommunalskatt 31%. 300

Vem betalade skattereformen? Efter 1992 höjdes skatterna av såväl den borgerliga regeringen (1993 och 1994 i diagrammet) som av den socialdemokratiska fram till 1998. Efter 1998 har skatterna sänkts igen. Men både höjningen 1992 till 1998 och sänkningen 1998 till 2002 har varit väldigt olika beroende på hur mycket man tjänar i månaden. (Se diagram på föregående sida.) För hela perioden efter 1992 har de som tjänar 16 000 kronor i månaden fått se sin skatt sänkt med 4 procent, vilket gör 200 kronor mindre i skatt varje månad. För höginkomsttagare har skatten sänkts med 15 procent, vilket ger 1 800 kronor varje månad i sänkt skatt. 89. Förändring av skatten mellan 1992 och 2006 I kronor vid olika månadslöner 0-200 -400-600 -800-1 000-1 200-1 400-1 600-1 800-2 000 10 12 14 16 18 20 22 24 26 28 30 35 40 Månadslön i tusentals kronor Källa: RSV, skattetabeller 1989 02, Skatteverket, skattetabeller 2005-2006, kommunalskatt 31%. Sammanfattning: Skatteförändringarna de senaste 18 åren har gynnat höginkomsttagarna mer än låginkomsttagarna. 301

Skatter 6. Myten om den offantliga sektorn Ibland dyker begrepp upp i samhällsdebatten som biter sig fast. Ett exempel är begreppet den offantliga sektorn. Alltså påståendet att den offentliga sektorn är så stor att den äter upp den övriga ekonomin. I Sverige står den offentliga sektorn för över 70 procent av BNP, det är alldeles för mycket, kan man fortfarande få läsa i krönikor eller i intervjuer med företrädare för svenskt näringsliv. Men stämmer det? Bakom begreppet den offantliga sektorn ligger en medveten felräkning. Det var inte sjukvården, polisen, skolan eller omsorgen som kostade 70 procent (som allra mest rörde det sig om 67,5 procent år 1993) av BNP. Såhär såg det ut när krisen var som värst i början av 1990-talet: Av de 70 procenten var i runda tal 30 procentenheter offentlig verksamhet löner till sjukvårdspersonal, lärare, dagispersonal med mera. Sedan var 20 procentenheter transfereringar till hushållen pensioner, sjukförsäkring och familjebidrag i olika former. Resterande 20 procentenheter var utgifter för arbetslösheten, bidrag till företag och banker samt räntor på statsskulden. Idag 2006 uppgår de totala offentliga utgifterna till runt 53 procent av BNP. Andelen som går till offentlig verksamhet har sjunkit till runt 27 procent. Kostnaderna för arbetslöshet, bidrag till företag och ränteutgifterna har sjunkit till under 10 procent av BNP. Transfereringarna ligger kvar på runt 20 procent av BNP. Men det är inte pengar som den offentliga sektorn förbrukar. Utan pengar som skickas runt i samhället och går tillbaka till den privata sektorn. Det är alltså sant att det genom den offentliga sektorn strömmar mer än 50 procent av BNP under ett år, men det beror enbart på att det offentliga tar in pengar skattevägen som man sen skickar tillbaka ut till den privata sektorn. Om vi tänker oss ett litet samhälle med fyra personer som har en BNP på en miljon tillsammans. En är offentligt anställd och tre är privatanställda. Om den offentliganställde nu tjänar 250 000 kr per år så kommer den 302

Myten om den offantliga sektorn offentliga konsumtionen vara en fjärdedel av samhällets konsumtion. Men i den privata delen av ekonomin så råder ojämlikhet. Den högst betalda tjänar 750 000 kr, medan de andra två får nöja sig med 125 000 kr var. Den rike betalar visserligen en skatt på 250 000 som går till den offentliga konsumtionen, Men orättvisan består. Säg nu att vårt lilla samhälle vill rätta till det här. Genom skatt tar man ytterligare 250 000 från den som har mest, och ger samtidigt i bidrag 125 000 till de lågavlönade. Genom staten har då 250 000 plus 250 000 strömmat, dvs totalt 50 procent av BNP. Samtidigt är den offentliga konsumtionen bara 25 procent och den privata 75 procent av BNP. Vad staten har gjort är helt enkelt att man omfördelat i samhället. Vilket är en av de stora poängerna med en stat. Skatt har vi bland annat för att utjämna skillnader som marknaden inte klarar av. Dels mellan olika delar av våra liv, vi kostar skattemedel som unga och som gamla och vi betalar in skatt som yrkesarbetande i medelåldern. Men vi utjämnar också mellan fattig och rik. Lägg till det att vi faktiskt betalar in skattemedel som går ut som bidrag till näringslivet och organisationer. Staten tar in pengar med ena handen och skickar ut dem i samhället med den andra. Det kallas för transfereringar. Skattepengarna är inget som staten behåller. En stat kan faktiskt i praktiken ta in mycket mer än 100 procent av BNP under ett år. Det handlar bara om att snabbare ta in och fortare sända ut pengarna igen. Transfereringarna säger i princip inget om en offentlig sektor är för stor eller för liten. Det är först när vi diskuterar den offentliga konsumtionen, alltså vård, skola, omsorg som vi kan diskutera om den offentliga sektorn blivit för liten eller stor. (Se också avdelning 3, kapitel 2.) Sammanfattning: Att den svenska offentliga sektorn skulle vara offantlig och svälja huvuddelen av vår BNP är helt enkelt inte sant. 303

Skatter 7. Vad är bidrag? Det är viktigt att skilja på bidrag och försäkringar som arbetslöshetsunderstöd eller sjukersättning. De handlar om försäkringar, vi betalar in en summa via skatten eller via avgifter till något som vi helst inte vill använda. Ingen vill ju bli sjuk eller arbetslös. Och om vi blir det får vi ut en summa vi tillsammans med andra betalat in. Det här är rätt enkelt att förstå, på samma sätt har vi försäkringar för våra hem eller försäkringar när vi reser utomlands. Ändå blandar politiker ofta samman dessa försäkringar med bidrag och talar om ett bidragsberoende. 2006 beslutade regeringen sänka sjukersättning och arbetslöshetsersättning, trots att det är försäkringar som löntagarna betalat via skatt och avgift. Motivet var att minska bidragsberoendet och öka motivationen att gå till jobb. Vi tror att denna medvetna begreppsförvirring handlar om att vi under systemskiftets år fått en politisk klang runt ordet bidrag som om det var något negativt. Genom att kalla en försäkring för bidrag, kan man få en annan acceptans för att sänka den. Men egentligen är bidrag inget negativt. För oss är det tvärtom ett utmärkt politiskt instrument för att göra världen något rättvisare och bättre för de många. Det finns två olika sätt att se på bidrag. Det ena är en ideologi som utgår ifrån att bidragstagaren inte vill eller kan göra nytta. Målet är ett samhälle där bidragen försvinner genom att alla istället får den ersättning de förtjänar enligt vilken nytta de gör på marknaden. Det andra är en ideologi som utgår ifrån att bidrag handlar om en omfördelning i samhället där de som har fördelar, rikedom och trygghet skattevägen måste göra samhället mera jämlikt. Bidragen är till för att ge alla samma möjligheter. Enligt den första ideologin vi kallar den borgerlig är bidragen en gåva från samhällets skattebetalare till de andra. En onödig belastning man tvingas till för att inte den sociala oron och ojämlikheten ska bli så stor att samhället inte fungerar. Enligt den andra ideologin vi kallar den socialistisk är bidrag en 304

Vad är bidrag? rättighet, en omfördelning i samhället som är en offensiv handling för att komma närmare målet; en rättvis och jämlik värld. Bidragen används för att åtminstone lite utjämna de orimliga löneskillnaderna som näringslivet och politiken skapar. I praktiken leder bägge ideologierna till samma beslut. De som inte har tillräcklig inkomst för att klara sig, måste ha bidrag. Skillnaden blir synlig först när man diskuterar hur bidragen ges och hur de förändras. För oss är bidrag inget ont, ingen onödig börda, de är helt enkelt ett sätt att se till att ekonomin i samhället fungerar bättre och att vardagen blir lite rättvisare. Vi anser bidragen vara en rättighet. Vårt mål är att mer i samhället ska vara en rättighet som vi betalar med skatten och som inte kostar när vi utnyttjar det. Vi tycker att sjukvård, tandvård och kollektiva resor bör vara gratis för den enskilde. Vi tycker att alla har rätt till någonstans att bo, vill man bo bättre får man lägga till, men rätten till en billig bostad är i grunden en bra politik som gör samhället bättre för alla. Bostadsbidrag, barnbidrag, socialbidrag handlar om att omfördela pengarna i samhället och komma lite närmare en situation där nödvändiga behov är gratis. Bidragen handlar inte om att akut hjälpa människor i nöd. Det handlar om ett sätt att göra hela samhället mera rättvist. Vi vill i största möjliga utsträckning ersätta socialbidrag med en heltäckande arbetslöshetsförsäkring och bostadsbidrag med höjda pensioner, studiebidrag/lön och barnbidrag. Då slipper vi onödiga kontrollsystem, men vi slipper också den skamkänsla som finns runt bidrag idag. Ingen skäms för att ta emot ett barnbidrag. Däremot är det många som står helt utan resurser som skäms för att ta emot socialbidrag och som också ofta behandlas på ett ovärdigt sätt vid ansökan. Bidrag sett på det här sättet är med andra ord en positiv kraft i samhället. Ändå är det sällan så bidrag diskuteras i den politiska och ekonomiska debatten. Orsaken är ideologisk. När man ser bidrag som något nödvändigt ont, något man är tvungen till pga att kapitalismen inte klarar av att fördela resurserna, då blir också diskussionen negativ. Att minska bidragen blir då ett mål i sig, oberoende om det ökar klyftorna i samhället. Eftersom bidragen enligt denna ideologi dessutom ges till de som inte klarar konkurrensen i samhället så försöker man också omge bidragen med villkor, krav och individuell press så att personen ifråga ska ta sig ur bidragsberoendet. Genom ett i grunden kränkande beteende försöker man avskräcka människor från de bidrag de har rätt till. 305

Skatter Runt bidragen har därför också en stor kontrollapparat och byråkrati byggts upp. Det här är ett för samhället kontraproduktivt beteende. Människor som behöver bidrag, dvs människor som inte har tillräckligt höga inkomster, blir på det här sättet behandlade som en underklass, som misslyckade och den behandling de utsätts för upplevs ofta mer som ett straff än ett stöd. Detta i sin tur skapar utanförskap, ilska, ovilja att integrera sig osv. Bidragens uppgift, att minska oron och utslagningen i samhället, kan om de omgärdas av alltför mycket byråkrati och kontroll leda till raka motsatsen. De olika ideologierna, eller kanske vi ska skriva de olika synerna på människan är oförenliga och gör diskussionen om bidrag och bidragssystemen oerhört laddade. Motståndare till bidragssystem försöker återkommande avslöja fusk och utnyttjande av systemet från olika grupper. Det här är avslöjanden som vid närmare granskning år tveksamma, Fusket med socialbidrag är en liten kostnad jämfört med fusket genom skattesmitning, skatteplanering och kapitalflykt. Det betyder inte att fusk är acceptabelt, det betyder bara att man kan fundera på prioriteringarna vi idag gör kring vilket fusk som motarbetas hårdast. Stora insatser kan göras med tusentals socialsekreterare för att bygga kontrollsystem som ska stävja fusket i bidragssystemet, medan antalet poliser som på allvar sysslar med ekobrott kan räknas i tiotal. Vi hävdar att orsaken till denna märkliga prioritering inte i första hand är moralisk. Istället är det en politik vars egentliga syfte är att minska den offentliga sektorns utgifter. Alltför låga bidrag skapar otrygghet och oro. Ta lönerna och arbetslöshetsersättningen. Om politiker sänker dessa bidrag för att öka människors motiv att slåss för en anställning, så bidrar man i praktiken till att sänka lönerna i samhället. Lönerna pressas ner. Om bidragen istället är högre kan löntagarna med den tryggheten i botten driva igenom högre lönekrav. Bidragen ingår därmed också i kampen mellan lön och vinst. Låga bidrag gynnar inte löntagarna, utan höjer istället vinstandelen i samhället. Tittar man ekonomiskt på bidragen är deras viktigaste funktion idag att å ena sidan skapa trygghet i samhället och å andra sidan se till att pengar kommer i omlopp och används till konsumtion. Ekvationen är egentligen ganska enkel. Vi har allt att vinna på att staten genom bidrag ser till att mindre pengar i samhället går till förmögenhets- 306

Vad är bidrag? tillväxt och spekulation. Bidrag utjämnar och gör att pengarna kommer till nytta. I den rika industrivärlden finns olika bidragssystem. Dels system som är ett slags fattigvård, de riktigt fattiga får stöd, men vanliga inkomsttagare och rika har ingen del i systemet alls. Är man rik får man inga barnbidrag, är man medelinkomsttagare får man inget bidrag om boendekostnaderna blivit orimligt dyra vid en skilsmässa eller liknande. Sådana system har mycket svårt att utjämna skillnaderna i samhället. Det är system som mer cementerar fattigdomen hos en grupp. I Sverige har vi ett system där i stort sett alla svenskar har del av bidragen. Det gör att även rika får barnbidrag, även den normale löntagaren kan få bostadsbidrag. Systemet har utretts många gånger, bl a av Joakim Palme och slutsatserna är att system som omfattar alla medborgare helt enkelt fungerar bättre för att utjämna inkomstskillnader och orättvisor. Dels för att ett system som gäller alla får större stöd i samhället rent politiskt. Dels också för att själva storleken på omflyttningen av pengar transfereringarna gör det lättare att utjämna lite till många, än system som bara riktar sig till de allra fattigaste. Stora system blir också billigare, om alla får barnbidrag behövs ingen kontroll och heller ingen stor byråkrati runt systemet. Men oberoende av vilket bidragssystem ett samhälle har så är det själva målet med bidragen som är den viktiga politiska frågan. Antingen har vi bidrag som ett nödvändigt ont för att stoppa kaos och oro. Eller också är bidragen en del i ett system för att bit för bit göra samhället mer utjämnande och rättvist. Under de senaste tjugo åren har situationen för socialbidragstagare, ensamstående, sjuka och unga försämrats kraftigt i Sverige. Det beror framförallt på att bidragen har sänkts och omfördelningen har minskat och kontrollapparaten har vuxit. Det är ingen bra utveckling. Vill du se det med egna ögon är det bara att ta en vandring en höstkväll i Stockholm och räkna antalet tiggare du träffar på. Vad du ser är utslagning. Eller med andra ord: Du ser vilka som betalar det verkliga priset för en ekonomisk politik med minskade bidrag. Sammanfattning: Synen på bidrag styrs av ideologi. För oss som socialister är bidrag en rättighetsfråga som handlar om att utjämna i samhället. 307

Skatter 8. Ett alternativt skattesystem? Skattediskussionen är förvirrad. Luften surrar av olika begrepp, marginalskatt, skattekvot, skattetryck, miljöskatt, produktionsskatt osv osv. Skatterna används också till olika saker. Dels till att finansiera vård, skola och omsorg. Dels för att jämna ut inkomstskillnader i samhället. Dels för att styra produktionen och konsumtionen. Alkoholskatten är ju till för att om möjligt minska alkoholkonsumtionen. Politiskt finns en stark lobby från näringsliv och borgerliga krafter för att stoppa skattestölden. Samtidigt finns det ett starkt stöd hos svenska folket för idén om höga skatter som utjämnar skillnaderna i samhället. Sociologiska undersökningar av Stefan Svallfors visar på ett överväldigande stöd på över 70 procent för tanken på höga skatter hos det svenska folket. Samtidigt skapar skattesystemet som sådant problem för vanligt folk. Den som själv betalat en hantverkare vet hur mycket det kostar i förhållande till vad man själv tjänar. Några timmars arbete blir 1 000 kronor, fast man själv bara tjänar 100 kronor i timmen. Måste det vara så? Vi tror inte det. Nedan kommer en mycket kortfattad genomgång av ett annat sätt att se på och diskutera skatterna. ETT annat SKATTESYSTEM Kent är plåtslagare. Han jobbar nästan uteslutande för företag, men han gör också vackra plåthinkar. Maria är frilansjournalist och vill köpa en hink. De är överens om att Kent ska få 100 kronor i handen för arbetet (vi bortser från materialkostnader). På vilket belopp måste Maria idag skicka en faktura till en tidning för att bekosta köpet? Svaret är 1 110 kronor. För att Kent ska få 100 kronor i handen efter moms, arbetsgivaravgifter och inkomstskatt måste han sälja hinken för 330 kronor. För att Maria ska få 330 kronor i handen efter moms, arbetsgivaravgifter och inkomstskatt måste hon sälja en artikel för 1 110 kronor. Skillnaden mellan de 100 kronorna i handen för Kent och Marias faktura på 1 110 kronor brukar kallas 308

Ett alternativt skattesystem skattekilen. Nyliberaler använder denna skattekil för att argumentera för att skattetrycket totalt sett är orimligt högt. Många till vänster tycker inte att detta är något att överhuvudtaget bry sig om. Vi tror att man i princip (i praktiken kan det vara mer komplicerat) kan skissera på ett skattesystem som kraftigt minskar skattekilarna och samtidigt bibehåller den nuvarande storleken på skatteuttaget (och därmed på de offentliga utgifternas storlek). Grundproblemet med det svenska (troligen de flesta andra länders också) skattesystemet är att enbart arbete och konsumtion är föremål för beskattning. Hushållen betalar 60 procent i skatter och sociala avgifter på sina bruttoinkomster. Näringslivet betalar 13 procent i bolagsskatt på sina bruttovinster. Sättet att minska skattekilarna för hushållen är att göra skattebelastningen lika för alla typer av inkomster. Frågan är då helt enkelt hur stor skatt måste vi ta ut i procent av alla inkomster för att få ihop till dagens skatteinkomster? Svaret är 43 procent. Vi kan ersätta inkomsterna från alla skatter och avgifter genom att ta ut 43 procent av bruttolönerna (inkl. sociala avgifter), kapitalinkomster, företagens bruttovinster med mera. Med ett sådant skattesystem skulle skattekilen mellan Kent och Maria uppgå till skillnaden mellan 100 och 330 kronor. I det här läget har vi bara en enda skatt på 43 procent av alla bruttoinkomster, det finns ingen skillnad mellan löner, företagarinkomster, aktieutdelningar, ränteinkomster, företagsvinster. Å andra sidan är det den enda skatten som behövs för att finansiera hela den offentliga sektorn. Det behövs inga bolagsskatter, energiskatter, tobaksskatter, fastighetsskatter, arbetsgivaravgifter, moms, förmögenhetsskatter osv. Hela den offentliga verksamheten betalas av en enda skatt som är lika för alla och för alla typer av inkomster. Nu har vi inte skatter bara för att finansiera den offentliga verksamheten och offentliga överföringar, utan även för att rätta till saker som uppfattas som felaktiga och för att påverka beteenden. Dessa skatter tycker vi ska utformas så att de går plus minus noll. Det finns hur många exempel som helst på tänkbara och rimliga sådana skatter, vi ska bara ta några exempel. Progressiv inkomstskatt: Vi har tidigare pekat på den orimliga inkomstfördelningen som råder. Vi lever i en värld där en tiondel av befolkningen är 4,1 meter långa och den kortaste tiondelen är 67 centimeter. 309

Skatter En enhetlig skattesats på alla inkomster kommer naturligtvis att förvärra den snedfördelningen bland löntagare. Och om man, likt oss, anser att denna inkomstfördelning är orättvis så finns det anledning att ha en justerande beskattning. Den bör utformas så att alla skatteinkomster som erhålls från de bäst ställda går till skattelättnader för de sämre ställda. Det betyder att den dag en majoritet av befolkningen anser att inkomstfördelningen i samhället är rimlig, så behövs inte längre denna typ av korrigerande skatt. Vi ska inte låsa upp finansieringen av den offentliga sektorn med skatter från höginkomsttagare. Energiskatter: Vi kan ha skatter på energi av miljöskäl, men samtidigt bör inkomsterna av dessa fullt ut motsvaras av skattelättnader för verksamhet som bidrar till energisparande. När vi har ett energisnålt samhälle kan såväl skatter som skattelättnader tas bort, utan att den offentliga sektorn förlorar skatteinkomster. Vi kan ha skatter på privatbilism, som används till att ge skattelättnader för kollektivtrafik. Men om privatbilismen någon gång visar sig vara lika lite miljöförstörande som kollektivtrafik, då bör naturligtvis denna beskattning/skattelättnad kunna upphöra utan att det ger negativa effekter på den offentliga budgeten. Förmögenhetsskatter: Vi är mycket förtjusta i den radikala liberala tanken på konfiskatoriska arvskatter (utöver säg 5 miljoner per kronarvinge). Inkomsterna skulle kunna gå till varje nyfödd individ i landet. Men det ska gå jämnt upp. Tar miljardärerna slut, blir det inga pengar till de nyfödda. Det finns vissa skatter som är svåra att koppla till något som naturligt kan ge skattelättnader. Exempel är alkohol och tobaksskatter här kan man tänka sig att alla skatteinkomster delas ut till medborgarna med ett lika stort kronbelopp inför varje jul: Glädjande nog har landets alkoholkonsumenter och rökare i år betalat skatter på 9 miljarder, vilket gör att er familj på 5 personer, nu får en återbäring på 5 000 kronor. Med vänlig hälsning Skattemyndigheten Det finns massvis med andra exempel på tänkbara styrskatter. Huvudpoängen är att styrskatter inte ska ge något bidrag till de offentliga utgifterna. De är till för att rätta till missförhållanden (inkomstfördelning) eller 310

Ett alternativt skattesystem styra beteenden (bilism), inte för att finansiera offentlig verksamhet eller offentliga överföringar. Det här är en idé, mest för att visa på ett annat sätt att tänka runt skatten. Det är självklart inte ett färdigt eller ens halvfärdigt förslag. Det finns mängder med olösta problem. Några få exempel: Basskatten kanske ska vara tredelad en statlig del, en landstingsdel och en kommunal del. Eller också görs kommunerna till grundläggande skatteenhet och staten tar sedan ut skatt inte på individer utan efter kommuners sammanlagda inkomster. Förslaget innebär prisändringar som gör arbetsintensiv produktion relativt billigare än kapitalintensiv produktion. Varje typ av relativa prisändringar kan användas av företagen för att sko sig. Vad betyder relativt sett högre kostnader för kapitalintensiv produktion för delar av svensk exportindustri? Allt detta är dock invändningar som går att diskutera och lösa. Utan att försöka sopa problemen under mattan, tror vi dock att förslaget har ett antal positiva sidor: Vårt skatteförslag är offensivt. Idag har Reinfedlts regering infört skatterabatter för sk hushållsnära tjänster. Vårt förslag vänder på det hela. Det handlar om att avskaffa de skatteförmåner som kapitalintensiv produktion har idag och införa ett beskattningssystem som är lika för all produktion. Det behövs inget utväljande av vissa tjänster som ska få lättnader, utan det handlar om ett system lika för alla. Det gör diskussionen klarare. Frågan om den offentliga sektorns storlek kan hänföras enbart till storleken på basskatten. Vill vi satsa 30 miljarder på skolan så måste basskatten öka från 43 procent till 44 procent (vi bortser just här från budgetöverskotten som gör att detta skulle kunna ske utan skattehöjning). De som vill sänka skatten till 35 procent, måste visa hur man (netto!) kan spara 240 miljarder i offentliga utgifter. Frågor om exempelvis en progressiv inkomstskatt att de rika ska betala mer än de fattiga handlar inte om att finansiera offentliga utgifter, utan om en uppfattning att de som av marknaden ges höga löner, faktiskt inte är förtjänta av detta. Skatt på höga inkomster blir enbart en fråga om att skapa rimliga inkomstskillnader. Förslaget är enkelt. En enda basskatt som är lika för alla och lika för alla typer av inkomster. Detta kombinerat med styrskatter som inte ger några nettoinkomster, utan enbart är till för att påverka missförhållanden och 311

Skatter beteenden. Dessutom är det en, åtminstone teoretisk, lösning på problemet med skattekilar som inte kräver att de totala skatteutgifterna sänks. Och eftersom dessa skattekilar haft en sådan förgörande inverkan på skatternas utformning de senaste 15 åren, så tror vi att även en rent teoretisk, det vill säga idémässig, invändning kan ha sin betydelse. Naturligtvis finns det ett politiskt problem med vårt skatteförslag. De som idag äger kapital och har stora kapitalinkomster är vinnare på skattesystemet. De gillar naturligtvis inte vårt förslag. Och skulle agera mot det, (genom at exempelvis flytta sina kapitalinkosmter utomlands. Det är alltså en stor politisk fråga som kräver ett starkt politiskt stöd för att genomföras. Men vi försöker med denna idéskiss visa hur viktigt det är att skilja på diskussionen om hur höga skatter vi ska ha och hur de ska vara utformade. Idag blandas det här samman, särskilt av de som vill minska den offentliga sektorn och sänka skatterna. Genom att peka på problem med skatternas utformning, propagerar man för skattesänkningar vars konsekvenser man sen aldrig diskuterar. Vi tror att det är farligt för den politiska diskussionen. Sänkt skatt är inget neutralt och ekonomiskt. Det förändrar samhället. Frågan är därför om vi vill ha en sån politisk förändring. Sammanfattning: Kapitlet är ett försök att visa en alternativ uppbyggnad av ett skattesystem. Ett diskussionsunderlag. 312

Avdelning 12. Globaliseringen

Globaliseringen 1. Vad är globalisering? En global värld. Har den inte alltid varit det? Global betyder ju världsomfattande och det skulle vara mycket märkligt om världen inte omfattade världen. Men ingen kan förneka att vi lever i en värld som är mycket mindre, mycket närmare och samtidigt mycket snabbare än den våra förfäder levde i. På några minuter kunde nyheten om tsunamin som svepte in över turistparadis spridas till hela världen. Hela världen såg samtidigt de återkommande ofattbara bilderna. Men denna snabbhet gäller inte bara medierna. På några timmar kan en person resa över Atlanten. På en sekund kan en miljard dollar flyttas från ett företag till ett annat, genom Internet kan en vanlig spelglad skolelev i Övre Torneå chatta och i realtid spela mot en skolelev i Buenos Aires. Hela vår bild av vad som händer i världen kan förändras under en dag. Den här utvecklingen är ingen överraskning, den är en fortsättning på de förändringar som våra föräldrar fick uppleva, men det betyder inte att man kan rycka på axlarna åt den. Globaliseringen finns. Problemet är att den samtidigt är falsk. För lika tydligt som vi kan få se vissa världsnyheter flimra förbi på TV-skärmen, lika mörkt och lagt i dunkel var det pågående folkmordet i Rwanda. På några timmar fylldes ekonomisajternas sidor jorden runt av spekulationer kring energibolaget Enrons skumma fall, men det skrevs inte en notis om hur Angola fick sin BNP sänkt på grund av internationella finansskandaler. Vi får veta allt om problemet med det dyra jordbruksstödet i EU, men inget om svältens orsaker i Sudan. Begreppet globalisering är helt enkelt ett hån för de delar av mänskligheten som ställs utanför. Det är sant att vi i Sverige lever i en global värld. Många av oss kan faktiskt ta för oss av det mesta som jorden har att erbjuda. Men vi tillhör en liten, liten elit. Precis som kapitalismen i varje enskilt land kunnat öka rikedomarna men inte klarat av att fördela dem, så har den globala ekonomin misslyckats 314

Vad är globalisering? DE GLOBALA PENGARNAS FRIHET De stora politiska förändringarna de sista trettiofem åren har ju motiverats med att världen ska bli mera fri. Men det enda som i grunden befriats är pengarna. En indiers pengar kan idag flyttas tämligen fritt över hela jorden. Indiska miljardärer kan köpa stålföretag i Sverige och svenska kapitalister köper detsamma i Indien. Men försök få västerlandets myndigheter att lika fritt ta emot indiern med familj. Eller försök få den svenska livsmedelskartellen att fritt lämna plats för Afrikas matvaror. Eller försök få Amerikas regering att acceptera fackföreningarnas rättigheter eller de multinationella företagen att ta med sig västerlandets arbetsmiljölagar och sociala rättigheter när de startar produktion i Syd. Den enda delen i globaliseringen som uppmuntras är pengarnas frihet. Rätten att flytta pengar, spekulera, köpa och sälja företag. Inte människornas frihet. Det här är ett problem för de som försvarar finanskapitalets oinskränkta frihet. Varför ska man ha fri penningutflyttning och penninginvandring, men inte fri ut- och invandring för människorna? Varför ska vissa lagar lagarna om kapitalets frihet gälla i hela världen men inte andra lagar som reglerar människans sociala rättigheter? Nu är det mycket sällan så globaliseringen diskuteras. Istället talar man om tvingande förändringar, om att globaliseringen innebär att skatter måste harmoniseras, att den offentliga sektorn måste minskas, att löner måste sänkas för att skydda konkurrenskraften osv. Globaliseringen används som ett argument för att politikerna inte har något val utan måste gå en viss väg. Annars väntar fattigstugan. Det finns naturligtvis inga bevis för det. Länder som anpassat sig till de globala politiska kraven som Argentina, Thailand eller Ryssland är knappast exempel på framgång. De stater som blint följt de råd de stora internationella organisationerna som IMF har givit, har fått problem. Men i grunden handlar inte globaliseringen om att lyfta länder i Syd till samma standard som de rika länderna i Nord. Begreppet globalisering både döljer en stor förändring och ger sken av en annan som inte existerar. 317

Globaliseringen EN GLOBAL KONCENTRATION AV KAPITAL Den stora globala förändringen som det sällan talas om är en enorm koncentration av världens finanskapital till några få händer i framförallt Japan, USA och Europa. Världens förmögenheter har aldrig varit så orättvist fördelade som nu. Förmögenhetsskillnaderna ökar inom varje land, men också mellan de rika och fattiga i världen. Det som kallas globalisering är alltså till stor del en koncentration av finanskapital till en allt mindre del av mänskligheten. Avståndet mellan rika och fattiga ökar. Enligt Världsbanken lever 1,1 miljarder människor på under 1 dollar om dagen. FN räknade 1996 ut att världens 358 rikaste individer ägde och kontrollerade lika mycket som den fattiga halvan av mänskligheten. Nu är bilden inte riktigt så svartvit som UNDP:s material visar. (Mer om det hittar du i kapitel 7 i denna avdelning.) Världen har både blivit fattigare och rikare samtidigt. Men en utveckling är odiskutabel. De som tjänat allra mest på de globala förändringarna är en liten procent av befolkningen i de rika länderna, de kapitalägande få procenten. JORDEN ÄR INTE RUND Samtidigt ger begreppet en falsk bild av hur världsekonomin ser ut. Världens ekonomi är inte global, dvs världsomfattande. Den är koncentrerad till tre stora områden: Japans ekonomiska sfär, EU:s och USA:s. Ungefär 90 procent av alla investeringar sker mellan dessa tre ekonomiska sfärer. Det är här som de stora investeringarna flödar, det är inom denna triad som företag köps upp, marknader byggs, spekulation sker och produkter utvecklas. Världen är trekantig, inte rund. Det får en enorm betydelse på flera plan. För det första förklarar det vad världens stora företagsuppköp och investeringar går ut på. Amerikanska kapitalgrupper köper in sig på den europeiska marknaden och japanska på den amerikanska. Det är inte tredje världen som är föremål för det globaliserade kapitalet, utan bytena sker inom triaden. Övriga världen finns med som råvaruproducenter, konsumtionsmarknader och bisittare. Den rika Triaden (där bara en femtedel av jordens befolkning bor) har den ekonomiska makten och använder såväl tullar, 318

Vad är globalisering? pengar och juridik för att tvinga de fattiga länderna att spela enligt deras regler. För det andra visar det på politikens möjliga makt. Det är ett tiotal regeringars politik som styr denna utveckling. En annan politik skulle kunna ge jorden en helt annan utveckling. MUltINATIONELLA ELLER GLOBALA FÖRETAG En av myterna om globaliseringen är att vi fått en ny typ av företag mäktigare än stater som fritt svävar omkring och flyttar investeringar, jobb och marknader med oinskränkt makt. Detta är en oerhört överdriven bild. Av världens hundra största företag finns det bara några få som är verkligt globala. Möjligen kan man säga att några av de företag som kommit från små stater men som har mycket liten del av affärerna där som ABB eller Volvo Lastvagnar idag inte är knutna till någon särskild nation. Men tittar man på giganter som Microsoft, Coca-Cola eller de stora militära producenterna, Motorola, Boeing osv så ser man att de är företag som är starkt knutna till ett enda land. USA. I hela världen finns ca 37 000 multinationella bolag, nio av tio av dem i den rika världen, två tredjedelar i de 14 rikaste länderna. I stort gäller att det är företag som är knutna till en viss nation eller en viss region finansiellt och ägarmässigt. Även om företagen har aktieägare över hela världen så kontrolleras de av väldigt små grupper som i sig är knutna till någon politisk sfär. På samma sätt överdrivs också världshandelns betydelse för regionernas ekonomi. Ett lands ekonomi är alltid i första hand lokalt. Även i Sverige ett extremt exportfixerat land är större delen av ekonomin inhemsk. Euroländerna exporterar ca 35 procent av sin totala BNP. USA 10 procent. Japan 12 procent. (2003. Källa: Världsbanken, WDI Online) Vi anser att en ökad världshandel kan vara bra och därför tycker vi inte att det finns någon långsiktig fördel med en låg exportandel. Men vi tror att det är viktigt att man känner till relationerna för att inte bli fartblind och överdriva förändringarnas kraft. De multinationella företagen är väldigt beroende av sina hemmamarknader. Tyska Volkswagen skulle inte klara sig utan den tyska marknaden. Amerikansk stålindustri skulle inte klara sig utan den amerikanska stålmarknaden. Japanska konsumtionsföretag är beroende av att den japanska 319

Globaliseringen konsumtionsmarknaden växer. Detta betyder inte att företagen inte är internationella, de försöker utnyttja varje fördel de kan i utpressningen av kommuner, länder eller de anställda. Det betyder dock att den faktiska maktlösheten mera handlar om vad löntagarna och regeringarna gör för att svara på hot, än på utvecklingens automatik. Vi menar helt enkelt att begreppet globalisering är alldeles för luddigt för att förklara den ekonomiska utvecklingen i världen. Långsiktigt pågår en globalisering som handlar om ökad handel och utbyte. Kortsiktigt har det skett en explosionsartad ökning av kapitalets frihet. Men det handlar inte om en ny typ av företagande eller ägande. Det nya är en ökad koncentration av ägandet och utslagning av mindre konkurrenter. GLOBALISERINGEN ÄR STÖRRE ÄN KAPITALISMEN Det finns bland en del av de nyliberala debatörerna i Sverige framförallt i kretsen runt Timbro ett missförstånd när det gäller marxisters syn på kapitalism. I böcker och krönikor kan de jubla över tillväxttal i fattiga länder och använda det som ett bevis på kapitalismens automatiska godhet. För oss som marxister har det aldrig funnits nått tvivel om att kapitalismen är en enorm motor för att skapa tillväxt. Hela Marx analys av kapitalismen handlade om hur den lyfter upp ekonomin ur feodalismens begränsningar. Samma förhållande gäller idag. En kapitalistiskt styrd produktion är mer effektiv än ett bondesamhälle. Samtidigt menar vi att det vi ser mer handlar om den globala marknadens goda sidor (samarbete) än om den globala kapitalismens hämmande sidor (konkurrens och kontroll). (Se mer om detta i avdelning 15.) Men att konstatera att världen globalt sett en tillväxt är därför en ganska meningslös poäng. Frågan för oss är hur tillväxten ser ut och hur den fördelas och vilka krafter som skapar en ökad utjämning och vilka som skapar utslagning och ökade klyftor. Att kritisera kapitalismens kortsiktighet och de rika staternas politik, betyder inte att man är emot globaliseringen. Bara att man vill diskutera hur den ska se ut. 320

Vem styr de globala avtalen? 2. Vem styr de globala avtalen? Om man granskar världens valutahandel ser man att tre fjärdedelar gäller dollar, yen och euro. Pengarna flödar genom städer som London, New York, Tokyo och Frankfurt am Main. Världens stora banker finns samlade runt dessa centra, här finns arbetsplatserna för världens ekonomer och här finns de organisationer som ska övervaka och utveckla denna pengarnas värld. Det vore mycket naivt att tro att världens finansfurstar skulle ge efter för förnuftiga råd från en egyptisk ekonom. Lika naivt vore det att tro att politiska förslag från en argentinsk rörelse eller synpunkter från en stor mexikansk företagare på allvar skulle kunna påverka dessa maktcentrum. Över hela världen talar vi om demokrati som det självklara målet och som det bästa medel mänskligheten funnit för att utvecklas. Just därför tror nog många särskilt inom medierna att de internationella organisationer där pengar, handel och finansiella system diskuteras är demokratiska. Så är det inte. IMF, den internationella valutafonden, lånar ut pengar till stater och är också den organisation som ställer krav på staterna för lånen. Fonden består av tre tusen ekonomer som varken är valda eller utsedda i någon demokratisk ordning. IMF får sina pengar från de rika staterna och i praktiken är den politik man för styrd av de stora staternas intressen. Framförallt USA har ett direkt inflytande över vad IMF gör och inte gör. Kritiker av IMF:s politik, som Joseph Stieglitz, har påpekat att valutafonden gör det som bäst gynnar de finansmarknader som IMF är knutet till. Han menar också att de länder som tvingats följa IMF:s råd som Indonesien, Ryssland och Argentina alla blivit offer för att IMF i första hand försökt skydda de västliga bankernas pengar och först i andra hand försökt stödja ländernas ekonomiska utveckling. I Rysslands fall var katastrofen enorm fram till den dag 1998 då landet bröt med IMF:s politik och helt enkelt devalverade rubeln. USA har veto mot alla förslag IMF tar. Som den största bidragsgivaren har man ställt det som villkor för att skydda sina intressen. Det 321

Globaliseringen innebär att länder som Sverige som också bidrar med miljarder till IMF helt enkelt får finna sig i att andra länders politiker styr miljardernas användning. Världsbanken är en annan internationell institution som styr lån och fordringar över hela världen. Den skapades av FN 1946 och har sitt säte i Washington. G8 är en samarbetsorganisation mellan de åtta största och rikaste staterna. Den är i första hand en organisation där regeringarna diskuterar vad industriländerna gemensamt ska kräva av resten av världens nationer. Men den är också en organisation där man gemensamt utlovar nya lån eller ger varandra löften kring ränte- och valutapolitiken. Japan kan lova att inte devalvera mot att USA öppnar marknader osv. GATT i Genève och WTO är organisationer som styr reglerna för världshandeln. Det är genom förhandlingar i dessa organisationer som avtal om de tullar den rika världen har mot tredje världen fastställs. Återkommande pågår nya förhandlingar för att tvinga länder att öppna sig för fri konkurrens inom offentlig verksamhet och kultur. Kritiker menar att det kan innebära döden för varje lands inhemska filmindustri t ex, eller att man med detta frihandelsavtal tvingar på fattiga länder ett system av privat vård och omsorg, som finansieras via försäkringssystem istället för via en stor offentlig sektor. Alla dessa internationella organisationer är i grunden odemokratiska institutioner och har mer formen av expertstyre. Men det är sällan så de presenteras i medierna. Till saken hör att de mäktiga länderna utan egentliga följder kan bryta mot de regler man skrivit under. Så har USA:s regering inte bara under Bush flera gånger skapat handelshinder för att skydda amerikansk stålindustri och jordbruk. Händelserna brukar följas av rubriker om handelskrig, men i praktiken har övriga nationer fått böja sig när inhemska amerikanska politiska behov gått på tvärs med de internationella handelspolitiska idealen. Det är inte så märkligt. Det finns ingen demokrati på internationell nivå. De flesta svenskar känner nog till att FN är en organisation med ett säkerhetsråd där de mäktiga länderna har ett ständigt veto mot beslut. FN:s 322

Vem styr de globala avtalen? verksamhet kring fattigdom, sjukvård och bistånd har i många år också motarbetats av USA som helt sonika vägrat betala medlemsavgiften då man ansåg att den gick till fel verksamhet. På samma sätt kan USA och andra stater ställa krav på politiska villkor för stöd till Syd. Miljöavtalet i Kyoto stöp på amerikanska krav som i grunden handlar om att inget avtal kan skrivas som hindrar the american way of life. Världen får gärna minska kodioxidutsläppen, bara man inte försöker tvinga USA att delta. Stöd till kvinnoorganisationer i tredje världen dras in om de arbetar för fri abort och fria preventivmedel. Vänder man på perspektivet i den globala diskussionen och lyssnar på röster från Syd så hör man bara rop om ignorans, maktfullkomlighet, utpressning och antidemokratiska översittarfasoner från den rika världen. Det är viktigt att vi inte lever i en livslögn. Läser man våra svenska liberala tidningar kan man lätt tro att det finns en fri demokratisk värld och en ofri outvecklad halvdemokratisk värld. I själva verket är världen styrd av odemokratiska institutioner som gynnar den rika världen. Rika länder blir rikare, inte fattigare. Den demokrati som finns i västvärlden är något som skapats genom århundraden av folklig kamp. Att vi inte har övernationell demokrati tror vi i grunden beror på samma sak. Det har ännu inte funnits någon internationell demokratisk gemensam kamp över nationsgränserna. Det gör att man idag kan vara väldigt positiv när man ser fröet till en sån kamp i de nya rörelserna om globalisering underifrån som finns både i industriländerna och i de fattiga länderna i Syd. Men varför finns då samarbetsorganisationerna? Varför råder inte öppen maktfullkomlighet och rå styrka i de offentliga sammanhangen? Varför all denna skendemokrati, varför denna byråkratiska apparat med alla dessa märkliga förkortningar och svårtydda avtal? Svaret är enkelt. Inget enskilt land är stort och starkt nog att ensamt klara av att betala de politiska och ekonomiska kostnader som de ständiga kriserna skapar. DE FINANSIELLA KRISERNAS ÅRTIONDE 1990-talet är det årtionde då avregleringen, dvs globaliseringen, av finanskapitalet genomfördes. Enligt Världsbanken (Caprio & Klingebiel) genomled 93 länder 114 finanskriser på tjugo år. Kostnaderna för dem var 323

Globaliseringen enorma. Krisen i Indonesien 1997 2000 kostade ungefär halva landets BNP. Elfenbenskusten förlorade 25 procent av BNP när bankerna gick omkull i början på 90-talet. I Mexiko kostade finanskrisen på 90-talet 20 procent av BNP, i Japan 12 procent, i Sverige 4 procent, i Brasilien 1994 96 13 procent och i USA kostade finanskrisen i slutet på 80-talet 3 procent av landets BNP när 2 700 banker gick i konkurs. Argentina rasade nästan samman på 2000-talet i ett sammanbrott för den nyliberala ekonomin. Inget land är tillräckligt starkt för att självt klara dessa finanskriser. Vid varje tillfälle har samarbeten krävts för att skydda de fordringar västvärldens banker har på resten av världen. Sker inte det står systemet inför kaos. Vi lever alltså i en odemokratiskt styrd global värld, där samtidigt de rika i världen är beroende av samarbete, av starka stater som skyddar marknader och stödjer de finansiella systemen. Inget land kan starta ett krig utan andra länders stöd, inte ens USA kan ensamt agera mot Irak, utan behövde stöd från såväl Storbritannien som andra Natoländer. Inget land kan tvinga på ett annat land en viss politik utan stöd från den inhemska makteliten. Det är därför det alltid lönar sig att ifrågasätta, kritisera och skapa motstånd mot en utveckling. Inget är förutbestämt. Vilken global utveckling vi får beror på samma sak som vilken kommunal utveckling vi får. Ett vet vi. Passivitet gör inte världen bättre. 324

Den globala spekulationen exemplet IT 3. Den globala spekulationen exemplet IT 1998 höll något märkligt på att hända i världen. Det syntes först på den amerikanska börsen. Företag som inte hade något egentligt värde, företag som omsatte några miljoner dollar, började plötsligt köpas och säljas på aktiemarknaden som om de vore värda flera miljarder. En bokhandel på Internet Amazon.com värderades vid årets slut till över 160 miljarder kronor, vilket alltså var mer än både Volvo och Ericsson. Och Amazon var inte ensamma. Där fanns sökmotorn Yahoo, där fanns American Online som just lagt upp miljarder för att överta Netscape och ebay, ett slags auktionskammare på Internet. Plötsligt var småföretag värda lika mycket som världens stora oljebolag. Man talade om en ny global ekonomi. Om en informationsvärld, om värdeskapande genom affärsplaner, inte genom verkliga affärer. Det här IT-bubblan är idag något de flesta finansanalytiker och börsmäklare skäms lite över. Men utvecklingen är för viktig för att glömmas bort. Det är inte en slump att den globala IT-bubblan fick växa. Globaliseringen av finanskapitalet har motiverats bland mycket annat av att man måste sprida riskerna för pensionärer och stater. Genom att pengarna placeras över hela världen, på olika börser och i olika fonder så ska nedgångar i ett land eller en bransch inte behöva skapa den oro och panik som annars uppstår i en spekulationsekonomi. Detta är feltänkt. Eftersom finansmarknaden handlar om placerare som går i lämmeltåg så är en global marknad snarare en större risk än ett skydd. Vad IT-boomen och IT-kraschen visar är att det hela blir etter värre när spekulationen förs upp i global skala. I Sverige fanns under den här tiden några grabbar som pratade. Johan Staël von Holstein på Icon, Johan Wall på Netsolutions och Jonas Birgersson från Framtidsfabriken satt på podiet och talade till medelålders herrar från investmentbolag och industriföretag. Industrin är döende. Förfallet kommer att gå snabbare än ni fattar. Det dröjer inte många år innan det gamla industrisamhället packar ihop 325

Globaliseringen för vår del. Nu är det informations- och kunskapsindustrin som tar över. Och de rika lyssnarna började jubla enligt tidningen Veckans Affärer, reportern tyckte sig se en hoppfull fläkt dra över de grå tinningarna i publiken som strax före fått Claes Dahlbäcks ödesmättade syn på temat global konkurrens. Sån var alltså stämningen bland kapitalplacerare när årtusendets sista år klämtade in. Nu kan man naturligtvis skratta åt det där. För vad var det för företag som ansågs värda miljarder. Amazon är en bokhandel, ett postorderföretag som haft svårt att gå med vinst eftersom det är väldigt dyrt att skicka böcker oberoende om du säljer dem via postorderkataloger, Internet eller beställer när du går in i en bokhandel. Icon, Spray eller Framfab var egentligen grafiska företag, som gjorde hemsidor och databaslösningar till företag, det var enkla tjänsteföretag och inte representanter för någon ny teknik eller helt ny marknad. Hur gjorde man då för att bli rik på luft? Tidningen Economist förklarade i januari 1999 hur. För det första. Låt bara några få aktier vara ute på marknaden. Internetföretagen har bara sålt en liten andel av sina aktier till allmänheten. Eftersom det då fanns få aktier att köpa (9 procent av ebays aktier var då allmänna) steg priset enormt om bara några få vill köpa. För det andra. Se till att de köps av entusiasterna. Dessa få aktier handlades av tusentals människor jorden runt som dagligen satt och flyttade sina små aktiebesparingar via Internetmäklare. Tanken var att tjäna några tiondels procent varje dag. Det var ett spel med många tusen aktörer som alla var speciellt intresserade av Internetaktier eftersom de själva använde just det redskapet. Deras beteende drev alltså upp kurserna. För det tredje. Se till att de köps ofta. De av Amazons aktier som var ute på marknaden bytte händer var fjortonde dag. Det räckte alltså med en liten uppgång i denna krets för att hela företaget plötsligt skulle verka vara mycket mera värt. Trots att de allra flesta aktierna överhuvudtaget aldrig var till salu. Det är detta som var hemligheten bakom Internetföretagens pratande. Det är den krassa verkligheten bakom talet om ett nytt företagande. Den som hoppar av i rätt tid i ett sådant spel, kan naturligtvis bli rik. Men det var dock inte detta som var drivmotorn bakom Holstein och de andras pratande. 326

Den globala spekulationen exemplet IT Utan tanken var istället att så småningom få casha in. Internetföretagens egentliga framtid var att säljas till någon stor aktör, innan det var för sent. Tanken bakom de uppblåsta börskurserna, som egentligen inte gynnade företagets produktion eller utveckling, var att få ett bra pris från någon annan, oftast ett medieföretag. För som alltid är det någon annan som får betala för det spel som pågår. Om det går riktigt illa, så är det småsparare och pensionsspararnas fonder som får ta den stora smällen. Börsbubblan runt Internetföretagen i slutet på 90-talet är ett exempel på hur det som är dumt i ett land en spekulationsekonomi blir ännu dummare på världsnivå. Det är inte så att riskerna för länderna och samhällena minskar genom att en utveckling är global. Vi sprider inte riskerna genom att spekulera globalt. Snarare tvärtom, vi multiplicerar olyckorna. Förutom IT så har världen sett liknande bubblor runt bioteknikföretag och sorgligt nog runt spelföretag. Den sista bubblan kraschade 2006 när amerikanska kongressen beslutade stoppa amerikaners spelande via Internet när det skedde utanför landets gränser. (Ett enkelt politiskt beslut stoppade då ett globalt ekonomiskt skeende.) IT-branschen var trots bubbelekonomin en framtidsbransch som fortsatt att växa i världen. Under ytan av spekulation fortgår alltid en utveckling, försök till ny produktion, försök till andra samarbeten och experiment med en annan ekonomi. (Ett välkänt exempel är hur programmerare frivilligt tagit fram och skapat en plattform Linux som det i praktiken inte finns något kapital som äger.) Problemet med den globala spekulationsekonomin är att den snarare hindrat och bromsat en utveckling än startat den. Dels förstörs en massa resurser och kapital, dels uppstår ett tomrum när projekt misslyckats. Det offentliga har inte genomfört de investeringar och den kunskapsinvestering som måste till för att en förändring ska komma alla till del. Istället har man litat på marknadens kraft. Sammanfattning: IT-branschens utveckling i slutet på 90-talet är ett exempel på hur en global spekulationsekonomi fungerar. 327

Globaliseringen 4. Måste skatten göras om på grund av globaliseringen? Det påstås ofta att pga globaliseringen kan vi i Sverige inte i längden avvika vad gäller skatter mot omvärlden. Låt oss för en sekund acceptera påståendet att vi i Sverige verkligen skulle ha avvikande skatt från andra länder. Men är påståendet om en tvingande förändring sann? Som vi diskuterar i avdelning 11 så är det idag en mycket liten del av skatten som kommer från de rika eller från företagen. De stora skatteinkomsterna kommer från vårt arbete, vår konsumtion och våra avgifter för vård med mera. Går vi igenom de olika skatteintäkterna märker vi att det finns få argument för att skatterna i varje land eller ens i varje kommun skulle behöva utjämnas. Skatter på fastigheter, mark, vägar och energi berörs inte av en globalisering. Fastigheterna och vägarna kan inte flytta utomlands. Inte heller kan marken och energin som används inom ett land ersättas av något annat. De sociala avgifterna behöver heller inte påverkas, då de motsvarar de tjänster den skattebetalande ska få i det landet. Löntagarna i ett land kan bara till en liten del välja att arbeta i ett grannland. Inkomstskatten kan alltså vara relativt opåverkad. Det vet ju var och en av oss om vi tänker efter. I Sverige varierar kommunalskatten stort mellan olika kommuner. Det har ännu inte inneburit att folk flyttar hit och dit. De stora omflyttningarna har skett pga tvång och arbetslöshet, inte pga skatteskillnader. Varuskatterna framförallt momsen inom ett land handlar i första hand om att de varorna av bekvämlighetsskäl eller nödvändighet inhandlas i landet. Uppenbarligen finns då möjlighet för oss konsumenter att privat importera vissa varor genom att kånka pirror med öl över Öresundsbron eller fylla resväskor med cigaretter. Ärligt talat har vi mycket svårt att se det som något annat än ett marginellt problem. (Snarare är det ett folkhälsoproblem.) De flesta varorna inhandlar vi i närmsta butik eller ber att få hemkört från närmsta vitvaruaffär. Det finns idag inom EU trots öppna gränser och samma valuta stora prisskillnader mellan länderna. De beror på allt från skattenivåer, fraktkostnader till monopolkontroll av marknaden. Det finns helt enkelt inget som tyder på att skillnader i varuskatter inte också skulle kunna vara möjliga imorgon. Allt kan ju inte laddas ner 328

Måste skatten göras om pga globaliseringen? på Internet. Det mesta måste fraktas som fysiska varor och hämtas ut. Då kan varuskatten betalas. Företagsskatterna, framförallt bolagsskatten, varierar idag ordentligt mellan olika länder. Ofta är det historiska orsaker, ibland som resultat av politiska eftergifter i valrörelser, ibland som försök att locka till sig ny industri. Sverige är idag ett av de länderna som har lägst bolagsskatt i Europa. Ändå är det knappast det som lockar företag hit. Istället är det för att få fotfäste på den nordiska marknaden som utländska investerare köper svenska företag. Men framförallt kan inte lägre skatter få företag att stoppa omstruktureringar. De förändringar som sker i näringslivet handlar mer om marknadernas förändring och om maktkampen mellan olika ägare. Det finns en enkel orsak till att olika skattenivåer i praktiken inte påverkar företagens placering så mycket. Företagen i Sverige gör stora vinster. Om de skulle flytta för att vinsten blev något lägre genom högre bolagsskatt så skulle man också riskera att lämna över marknaden och därmed hela vinsten till andra företag. Kapitalskatterna varierar också idag. Trots att världen verkligen är global när det gäller pengar, trots att en knapptryckning kan flytta miljarder till ett skatteparadis, så kvarstår skillnaderna och skatt inbetalas i alla länder. Men visst har det här skett en förändring. Riksskatteverket har uppgivit att man uppskattar antalet svenska utlandsmiljarder som inte redovisas i deklarationer till ca 500. (DI 21/5-02) Andra beräkningar från 2006 (i Dagens Industri) handlar om så mycket som 1000 miljarder. Men i en värld där USA:s regering genom FN-beslut kan tvinga världens stater att frysa banktillgångar från misstänkta terrornätverk, kan stater givetvis med ett samarbete kontrollera kapitalflykt. Skatter på valutaköp eller skatter på aktiehandel innebär att sådana affärer flyttar utanför landets gränser. Men sådana skatter finns inte idag. Däremot finns det en diskussion om en avgift för valutaspekulationen en Tobinskatt som snarare visar att den globala finansekonomin gör det lättare i framtiden att införa nya skatter på verksamheter man vill bromsa. Sammantaget tror vi att skatterna även i framtiden har stora möjligheter att variera såväl inom länderna som mellan nationerna. Det handlar mer om vad medborgarna i en kommun eller nation vill än om tekniska ekonomiska hinder. Sammanfattning: Även i framtiden kommer skatter kunna variera stort mellan regioner, kommuner och nationer. 329

Globaliseringen 5. Vad är Tobinskatten? Mellan 1979 och 1998 ökade världshandeln med 140 procent. Valutahandeln ökade under samma tid med 2 300 procent (se kapitel 1 i denna avdelning)! Världshandeln har blivit en liten bubbla ovanpå en gigantisk virvel av valutaspekulation. Det är detta Tobinskatten handlar om. Finns det någon möjlighet att begränsa den destruktiva spekulationskarusell som valutahandeln utgör? Förslaget handlar om att lägga en skatt på 0,05 procent på alla internationella finanstransaktioner. För ett företag som vill investera utomlands eller importera är skatten helt försumbar. Varken varuhandel eller investeringar kommer att avskräckas. Men den valutahandlare som flyttar sin miljard två gånger i veckan får betala Tobinskatten över 100 gånger varje år på denna miljard. För honom blir skatten 5 procent på dessa pengar. Och det är i högsta grad avskräckande. (Appelqvist i En annan värld är möjlig, Manifest 2001.) Valutahandlare skulle bromsas upp. Det skulle inte längre vara riktigt lika lönsamt att handla med valutor för spekulationens egen skull. Tobin kallade detta att kasta grus i maskineriet. Syftet med Tobinskatten är alltså ungefär som med alkohol- och tobaksskatter att minska förekomsten av ett allvarligt missbruk. Lika lite som alkoholskatter löser problemet med alkoholmissbruket, så kommer Tobinskatten att lösa valutamissbruket. Men det kan kanske minska missbruket. Från kritikerna finns två invändningar. Den första är att Tobinskatten är ett sätt att minska det globala utbytet. Med tanke på att den valutahandel som krävs för att hålla världshandeln igång är någon procent av valutahandelns omfång är detta faktiskt bara löjligt. Den andra invändningen är att den inte går att införa. Företag och banker kommer alltid att hitta någon liten stat som villigt sköter deras valutahandel. Så även om 99 procent kommer överens, räcker det med en procent för att spräcka det. Här finns ett enkelt svar: Öppenhet. Om medborgarna i EU, USA och Japan tycker att Tobinskatten är moraliskt riktig, så kommer en öppen redovisning av vilka företag som väljer att kringgå skatten att ha en mycket återhållande effekt på deras försök till att smita. Det finns även en annan sida av Tobinskatten. Trots att den bara sätts till 330

Vad är Tobinskatten? 0,05 procent, skulle den ge mycket stora intäkter, eftersom valutahandeln är av så enormt stor omfattning. Beräkningarna pendlar mellan 30 och 300 miljarder dollar per år. En standardgissning är att även om omsättningen på valutahandeln halveras till följd av skatten, så skulle intäkterna bli runt 100 miljarder dollar om året. Intäkter i denna storleksordning skulle t.ex. ge möjligheter att under en relativt kort tidsrymd utrota den mest skriande misären i världen. (Appelqvist i En annan värld är möjlig.) Vi har tidigare skrivit att skatter som syftar till att förändra beteenden (alkoholskatter) eller till att rätta till orättvisor (förmögenhetsskatter) inte bör läggas in som permanenta finansieringskällor för angelägna ändamål. Dessa skatter har som syfte att upphäva sig själva när beteendet eller ojämlikheten har minskat. I det sammanhanget finns det skäl för att argumentera för att intäkterna av en Tobinskatt inte ska användas för att utrota den mest skriande misären i världen. Vi tror inte att det blir så, men tänk om Tobinskatten faktiskt skulle lyckas, om valutaspekulationen mer eller mindre skulle upphöra. Då skulle långsiktiga program för att ge alla människor grundläggande behov av mat, rent vatten osv stå utan finansiering. Säg istället att intäkterna från Tobinskatten skulle kopplas direkt till de skador som valutaspekulationen orsakar fattigare länder. Den skulle kunna användas som resurs för de fattiga länder som drabbas av valutahajarna i form av ett helt villkorslöst stöd i akuta krissituationer. Om valutaspekulationen upphör till följd av Tobinskatten, så behövs inte de insatserna. Men så länge valutaspekulanter kan skjuta hela länder i sank, kommer ett sådant helt villkorslöst stöd att vara viktigt för fattigare länder. Det viktiga med Appelqvists exempel är att en liten skatt kan ha stor politisk betydelse. Sen är det givetvis en öppen diskussion kring vad intäkterna skulle användas till. Sammanfattning: Tobinskatten är ett exempel på hur en liten skatt kan få stor politisk betydelse i en situation av hög spekulation. 331

Globaliseringen 6. Fattigdomen i de rika länderna Runtom i världen finns det fattiga. Det är en verklighet som ofta försvinner när ekonomer räknar med genomsnitt eller BNP per capita. Vi diskuterar rika och fattiga länder, men mycket sällan jämför vi fattiga i olika länder eller rika i olika länder. Oftast är det bara biståndsorganisationer eller FN:s utvecklingsprojekt som höjer sin stämma och presenterar nya fakta om ökande klyftor. Men ibland kommer berättelserna från ett oväntat håll. År 2001 gjorde nämligen OECD en rapport om fattigdomen i de rika länderna. Ja, man gjorde en global jämförelse som förvånar. Studien heter Poverty dynamics in six OECD countries, OECD Economic Studies No 30, 2000/1. I tabell 1a på sidan 14 kan man se att i nyliberala länder med svaga fackföreningar som USA och England är andelen fattiga betydligt högre. I USA var andelen fattiga 14 procent. Och i England 20 procent. I Tyskland var andelen fattiga bara 10 procent, i Sverige 7 procent och i Holland 6 procent. Så långt är uppgiften inte förvånande. Fattigdom skapas enklare i länder där människor saknar den trygghet gemensamma välfärdssystem kan ge. Men desto mer överraskande är att det är mycket svårare att sluta vara fattig i USA och England, jämfört med de andra länderna. Fattigdomsfällan är hårdast i de länder där politiken varit mest nyliberal, trots att hela motivet med den politiken är att just motivera människor att ta sig ur fattigdomen. Hela idén som i Sverige blivit högaktuell genom regeringen Reinfeldts förslag om att man måste skapa låglönejobb för att ge människor möjlighet till individuella klassresor faller samman i den här studien. Länder med starka organisationer och regeringar som är oroliga för vad väljare och löntagare ska tycka, är bättre på att undvika fattigdom men också bättre på att lyfta människor ur denna. 332

Fattigdomen i de rika länderna Rapporten studerar fattigdomens utveckling under fem år på 90-talet. Det mest skrämmande är kanske hur många som under den perioden faktiskt blev fattiga någon gång. I en tabell ser det ut såhär. Andel fattiga någon gång Sverige 11,9 Holland 12,1 Tyskland 19,9 USA 6,0 Kanada 28,1 Storbritannien 38,4 Men ännu större blir skillnaderna mellan länderna om man granskar hur många som var fattiga hela perioden. Andel fattiga under hela perioden Holland 0,8 Sverige 1,1 Kanada 1,8 Tyskland 1,8 USA 4,6 Storbritannien 6,1 En människa som blivit fattig har olika svårt att lyfta sig ur situationen. Svårast har man enligt studien i Storbritannien, där inte ens varannan person under perioden kunde komma ur fattigdomen. På samma sätt är sannolikheten att återigen hamna i fattigdomsfällan ett år efter att man lämnat den störst i USA och Storbritannien: Sannolikheten för att åter hamna i fattigdom efter ett år Sverige 16,0 Kanada 16,7 Holland 16,9 Tyskland 25,6 USA 31,8 Storbritannien 32,8 OECD är en organisation vars förslag om sänkta skatter, hård inflationsbekämpning och avregleringar brukar rapporteras och diskuteras flitigt i 333

Globaliseringen medierna. Den här rapporten är dock märkligt förbisedd. Kanske för att den faktiskt inte innehåller några goda råd till staterna. Inga tips om att bygga upp det sociala trygghetssystemet och inga slutsatser om att en stor offentlig sektor trots allt kanske gynnar dem som har det sämst ställt. Egentligen berättar rapporten att mycket av det man sagt tidigare måste ha varit fel. Den flexibla arbetsmarknad man bett stater som Sverige att införa, för att få människor att ta sig ur bidragsfällan har helt enkelt inte lyckats ge resultat. Fattigdomen biter sig fast. Här finns alltså ett i grunden positivt budskap för den som vill lyssna. Den som säger att man pga globaliseringen måste införa större inkomstskillnader eller fler låglönejobb har helt enkelt inte något stöd för sina påståenden. Trots att vi lever i en global värld kan olika politik leda till väldigt olika resultat. Det finns inte en väg. Det finns oändligt många. Sammanfattning: Länder i den rika världen med stora inkomstskillnader och hög grad av nyliberala lösningar har svårare att ta människor ur fattigdom. 334

Rika och fattiga i världen 7. Rika och fattiga i världen Bilden av de fattiga och de rika i världen är motsägelsefull. Å ena sidan: Ta den materiella välfärden. Under de senaste 50 åren har enligt FN:s beräkningar fattigdomen minskat lika mycket som under de föregående 500 åren. Industrialismen innebar en explosion av den materiella produktionsförmågan. Under dess mest intensiva tillväxtperiod, seklet 1850 1950, lyftes knappt en miljard människor ur fattigdomen. Men på endast halva den tiden därefter, under de senaste femtio åren, har den ekonomiska tillväxten skapat utrymme för ytterligare tre till fyra miljarder människor att leva utan materiell fattigdom. (I Asiens tid, Lasse Berg och Stig T. Karlsson) Å andra sidan har klyftorna vidgats överallt. Lasse Berg skriver också att 1960 tjänade den femtedel av världens befolkning som bor i de rikaste länderna 30 gånger mer än de i den fattigaste femtedelen. Runt 1820 tjänade den rikaste femtedelen bara tre gånger så mycket. År 2000 var förhållandet ännu värre: den rikaste femtedelen tjänar 74 gånger så mycket som den fattigaste femtedelen. Om man inte räknar på länder utan på individer tjänar den rikaste femtedelen 150 gånger mer än den fattigaste femtedelen i världen. (I Asiens tid, Lasse Berg och Stig T. Karlsson) Det kan vara enkelt att se bara den ena av dessa motsägelsefulla bilder. Vill man se det fantastiska som har hänt finns det stöd för den bilden. Vill man se det fruktansvärda som händer finns det mer än stöd för det. Såhär ser det ut idag: 335

Rika och fattiga i världen Det är gigantiska klyftor och en enorm ökning av antalet fattiga. Hur kan man då ens antyda att det i viss mening gått framåt? Vi börjar med att titta på föregående tabell, men nu tar vi andelar av befolkningen istället för antal människor: 94. Andel av befolkningen som lever på mindre än $2 per dag Procent 981 2001 Förändring Asien, exkl Kina 85,3 69,1 16,2 Kina 88,1 46,7 41,4 Östeuropa och Centralasien 1,9 19,7 17,8 Latinamerika 6,9 24,5 2,4 Norra Afrika och Mellanöstern 28,9 23,2 5,7 Afrika söder om Sahara 73,3 76,3 3,0 Världen 55,0 44,1 11,0 exklusive Kina 45,5 43,4 2,1 Källa: World bank, World Development Indicators 2004 I Kina har det skett en dramatisk minskning av både andelen och antalet som ligger under 2$ om dagen. I övriga Asien och norra Afrika och Mellanöstern har det också skett en rätt kraftig minskning av andelen som lever under gränsen 2 dollar per dag. För Latinamerika och Afrika är andelen oförändrad. Sedan har vi ju Östeuropa och Centralasien där andelen stigit kraftigt efter planekonomiernas sammanbrott. Totalt sett har ändå under denna period andelen av världens befolkning som lever på mindre än 2 dollar per dag minskat med nästan 11 procent. Det finns 2 700 miljoner människor som lever under dessa villkor och antalet har ökat med fruktansvärda 300 miljoner sedan 1981. Men om andelen hade varit oförändrad så skulle ytterligare över 700 miljoner ha levt på denna extremt låga nivå. Sedan 1950 har följande hänt med BNP per capita i olika regioner av världen: (Diagram på nästa sida.) 337

Rika och fattiga i världen arna som historien sett. Den nedgång av folks levnadsstandard som sker mellan 1989 och 1998 i dessa länder får depressionen under 1930-talet i Väst att te sig som en mild västanfläkt. Undantaget efter 1980 är Asien, där BNP per capita växer betydligt snabbare än i Västländerna totalt 96 procent mot Västs 43 procent. Om vi bara tittar på Kina har utvecklingen varit oerhörd. Kina har ökat sin BNP med 1 118 procent sen 1950! 96. Ökning av BNP per capita 950-80 1980-05 1950-05 Väst, inkl Japan 165% 63% 332% Östeuropa och Centralasien 140% 1% 142% Latinamerika 111% 15% 144% Afrika 74% 8% 89% Kina 144% 400% 1118% Indien 52% 159% 292% Övriga Asien 169% 84% 394% Världen 114% 51% 224% Källa: Maddison, Angus, The world Economy a millennial perspective, OECD okt. 2006. Skillnaden mellan olika regioner blir ännu tydligare om vi jämför de fattigare delarna av världen med västländerna. I jämförelse med Väst har Latinamerika och Afrika halkat efter under hela 50-årsperioden. Det har i och för sig skett från helt olika nivåer. I Latinamerika uppgick BNP per capita till 45 procent av Västs nivå 1950. Den har fram till idag minskat till 25 procent. I Afrika låg nivån 1950 på 15 procent av Västs och är nu nere i bara 7 procent. Östeuropa, inklusive Ryssland är som sagt var en historia för sig. Här har nivån och detta i stort sett enbart sedan 1989 sjunkit från 45 procent till 20 procent av Västs nivå. Östeuropa har idag en BNP per capita som ligger under Latinamerikas. En viktig skillnad är förstås att man ännu inte har nått upp till de inkomstklyftor som råder i Latinamerika. Som vi ska se i kapitlet om hur länder blir rika, kan det ha en stor betydelse för framtiden. Och sedan Asien. Det är här de stora förändringarna har skett. Övriga Asien (exkl Kina, Indien och naturligtvis Japan) halkar efter Väst något fram till mitten av 1960-talet. Därefter har tillväxten i denna del av värl- 339

Globaliseringen den varit högre än i Väst och övriga Asiens BNP per capita har i förhållande till Västs ökat från 14 procent 1967 till 19 procent idag. Självklart finns här enorma skillnader mellan olika länder. Klyftan mellan Indien och Väst ökar kraftigt från 1950 till 1980 från att Indiens BNP per capita var 11 procent till att den blev 6,0 procent. Därefter minskar klyftan och idag är Indiens BNP per capita 10 procent av västvärldens. Ännu mer dramatisk är förändringen för Kina. Idag är Kinas BNP per capita 22 procent av Västs. Det är naturligtvis fortfarande en enorm klyfta. Men med lite historiskt perspektiv kan man också konstatera att Kinas BNP per capita idag är 95 procent av vad västvärldens var 1950. Det är ingen liten sak. Sedan 1980 har vi alltså sett hur Latinamerika, Östeuropa och Afrika halkar efter. Samtidigt har Asien vuxit snabbare än västvärlden. De relativa klyftorna mellan Väst och Asien har minskat. Men! Väst var så oerhört mycket rikare 1980 i jämförelse med Asien, så även här har de absoluta klyftorna ökat. Under de senaste 25 åren har BNP per capita ökat med 9 500 dollar i Väst, medan ökningen i Kina varit 4 300 dollar per person. 97. Utvecklingen sedan 1980 BNP per capita US$ Förändring 980 2005 i procent i US$ Östeuropa+Centralasien 6 257 6 306 1% 49 Väst, inkl Japan 5 015 24 469 63% 9 455 Latinamerika 5 412 6 246 15% 834 Afrika 1 483 1 609 8% 6 Kina 1 066 5 33 400% 4 265 Indien 938 2 426 59% 488 Övriga Asien 2 489 4 580 84% 091 Asien, exkl Japan 1 495 4 378 93% 883 Världen 4 523 6 850 51% 327 Källa: Maddison, Angus, The world Economy a millennial perspective, OECD okt. 2006, Världsbanken, WDI Online 340

Rika och fattiga i världen Bilden av de fattiga och rika länderna i världen är motsägelsefull: Antalet fattiga har på 20 år ökat med 300 miljoner människor. Räknar vi bort KIna har antalet ökat med 600 miljoner. Samtidigt har andelen av världens befolkning som lever under 2 dollar per dag minskat med 11 procentenheter. Även här blir dock bilden mer negativ om vi räknar bort Kina. Klyftorna mellan västvärlden och länderna i Latinamerika och Afrika har ökat oavbrutet sedan 1950. I Latinamerika och i Afrika har BNP per capita stått i stort sett still sedan 1980. Detsamma gäller i en dramatisk omfattning för länderna i Östeuropa och Centralasien efter planekonomiernas sammanbrott. Efter 1980 har Asien och i synnerhet Kina minskat det relativa gapet till västvärlden. Samtidigt är gapet fortfarande enormt och räknar vi i absoluta tal har det ökat. Om medborgarna i de fattiga länderna tvingades läsa svenska liberala ledarsidor skulle de återkommande få förmaningar om att acceptera de ekonomiska förslagen från Väst för att det i det långa loppet gynnar alla. Man måste vara väldigt nyliberal för att inte förstå att den typen av påståenden helt enkelt inte låter övertygande för en vanlig medborgare i fattiga länder i Argentina har den nyliberala politiken bidragit till att skapa en katastrof, liksom i det forna Öst. I Indien och Kina har frånvaron av en renodlat nyliberal politik varit bidragande till den utveckling som faktiskt skett. Sammanfattning: Utvecklingen i världen mellan rika och fattiga är motsägelsefull. Vissa regioner har blivit rikare, andra fattigare. Räknat i absoluta tal har gapet mellan rika och fattiga länder ökat. 341

Globaliseringen 342

Globaliseringen 9. Hur gör man ett land rikare? Under femton års tid har ett antal nyliberala forskningsinstitut runtom i världen med hjälp av bl a nobelpristagarna Gary Becker och Milton Friedman arbetat med att konstruera ett så kallat ekonomiskt frihetsindex. Det har resulterat i rapporten Economic Freedom of the World. I rapporten definieras den ekonomiska frihetens fundament som personlig valfrihet, skydd för privat egendom och kontraktsfrihet. För att kunna mäta detta har man valt ut 17 faktorer som sägs påverkar den ekonomiska friheten. Faktorerna sorteras in under fyra huvudgrupper: 99. Nyliberalernas ekonomiska frihet Källor: Economic Freedom of the World 1997. Plustecken anger att indexet ökar. 1. Pengar och inflation a. Penningmängdens tillväxt (-) b. Variation i inflation (-) c. Frihet att inneha utländskt bankkonto (+) d. Frihet att inneha bankkonto utomlands (+) 2. Statlig inblandning a. Offentlig konsumtionsandel (-) b. Statliga företags roll (-) c. Priskontroll (-) d. Konkurrensfrihet (+) e. Likhet inför lagen (+) f. Statliga regleringar som påverkar räntan (-) 3. Beskattning a. Transfereringar som andel av BNP (-) b. Marginalskatt (-) c. Värnplikt (-) 4. Internationell utbyte a. Skatt på utrikeshandel (-) b. Officiell valutakurs mot ev. svartkurs (-) c. Utrikeshandelns storlek (+) d. Begränsningar av kapitalrörelser(-) Varje faktor har fått värden från 0 till 10. Exempelvis ger låga marginalskatter (3b) med hög brytpunkt ett värde på 10 (t ex Bahamas), medan höga marginalskatter med låg brytpunkt ger ett värde på 0 (t ex Sverige). De 17 komponenterna har sedan vägts samman till ett övergripande index över ekonomisk frihet. De olika faktorernas vikt i detta index bygger på projektdeltagarnas egen politiska bedömning av vad som är mest centralt 344

Hur gör man ett land rikare? för den ekonomiska friheten. Detta innebär att transfereringar och marginalskatter har betonats, medan exempelvis storleken på utrikeshandeln har tillmätts något mindre vikt. Ett exempel på det extremt nyliberala inslaget (det är också hämtat från en ideologisk inriktning som kallas libertarism eller anarkokapitalism), är att förekomsten av värnplikt ger kraftiga minuspoäng i det ekonomiska frihetsindexet. Bland 115 länder hamnade Sverige på en föga smickrande 42:a plats. Det ekonomiska frihetsindexet ställs sedan mot den reala tillväxten i BNP per capita under åren 1985 96. Länderna har delats in i fem lika stora grupper efter storleken på detta ekonomiska frihetsindex. De länder som uppvisar den största ekonomiska friheten uppnådde mellan 1985 och 1996 en genomsnittlig tillväxttakt på 2,9 procent per år. Det kan, skriver man i rapporten, jämföras med de länder som har minst ekonomisk frihet, vars BNP per capita mellan 1985 och 1996 föll med i genomsnitt 1,9 procent. 100. Ekonomisk frihet och BNP-tillväxt bland 115 länder 4 3 2,9 2 1 0 0,1 1,1 1,8-1 -2-3 -1,9 1:a 2:a 3:e 4:e 5:e Femtedelar av länderna, efter ekonomisk frihet Källa: Economic Freedom of the World 1997. 1:a femtedelen är länderna med lägst ekonomisk frihet och 5:e femtedelen är de med högst ekonomisk frihet. 345

Globaliseringen Som en teknisk kommentar till diagrammet och sättet att presentera siffror på kan nämnas att vid en regressionsanalys ser vi en förklaringskoefficient på 0,09. Det betyder att 9 procent av skillnaderna i tillväxt kan förklaras av storleken på frihetsindexet. Resterande 91 procent av skillnaderna förklaras av andra saker. Det finns alltså ett positivt samband, men det kan knappast kallas särskilt starkt. Ändå avslutas rapporten med orden: Detta positiva samband tyder på att länder som följer en ekonomisk politik inriktad på ekonomisk frihet får en fördel i form av högre tillväxt och därmed högre levnadsstandard. Det här är en kraftfull bild som hejdlöst exploateras av arbetsgivarföreningen och Timbro. Stram penningpolitik, fria valutarörelser, liten offentlig sektor, få statliga regleringar och låg marginalskatt är garantin för hög tillväxt. Propagandaoffensiven kom väl lite av sig när de främsta företrädarna för detta de asiatiska tigerekonomierna helt plötsligt måste omdefinieras som slösaktiga och tyngda av statlig inblandning. Men bilden av vad som konstituerar framgångsrika marknadsekonomier kvarstår hos de nyliberala ideologerna. Tillväxt, stagnation, kaos Det finns en helt annan bild av tillväxtens orsaker. En relativt stor jämlikhet och möjligheter att aktivt delta i det ekonomiska livet är en grundläggande princip i en växande marknadsekonomi. Det skriver de två svenska utvecklingsforskarna Gunnarsson och Rojas i boken Tillväxt, stagnation, kaos en institutionell studie i underutvecklingens orsaker och utvecklingens möjligheter (Stockholm 1995). Denna jämlikhet, antingen den är historiskt grundad i kulturen eller skapats genom reformer i modern tid har varit tillväxtens yttersta drivkraft. Tillväxt i fattiga länder kräver en jämn resursfördelning och ett klart regelverk som ger breda folklager en möjlighet att agera på marknader. Detta har bidragit till en bred tillväxt av hemmamarknaden som också möjliggjort utnyttjandet av världsmarknaden för fortsatt tillväxt. De dynamiska ekonomierna i delar av Asien har också utmärkts av att staten varit en ledande och aktiv aktör, som inte tillåtit särintressen att breda ut sig okontrollerat. Det sitter 3 000 ekonomer på IMF:s huvudkontor i New York. Deras synpunkter kan påverka livet för 100-tals miljoner människor i de fattiga länderna. Inpräntat i hjärnbarken på dessa ekonomer sitter numera den nyliberala bilden. Om det nu är så att verkligheten snarare ser ut som den 346

Hur gör man ett land rikare? bild som förmedlas av Gunnarsson och Rojas, då kan naturligtvis de beslut som tas på grundval av ekonomernas synpunkter bli katastrofala. Vilket de också har blivit. Det viktiga med jämlik fördelning för ekonomisk tillväxt Om vi låter de rika och kapitalägarna få väldigt mycket pengar, så kan de använda dem till att investera för att tjäna mer pengar. Det leder till fler arbetstillfällen, ökad efterfrågan och högre tillväxt. På så sätt kan även de fattigaste få det bättre. Det är i ett nötskal den gängse ekonomiska teorin vare sig det gäller Sverige, länder i tredje världen eller Ryssland. Vi måste låta de rika bli rika inte därför att vi tycker om det, utan därför att det är det enda sättet att hjälpa de fattiga. Det är naturligtvis en underbar teori för de rika! Vi kan ersätta två bokstäver i uttrycket den vite mannens börda och får den rike mannens börda. Samtidigt som de rika måste få tjäna mycket pengar, så kan inte de fattiga få kräva för mycket. När de fattiga kräver för mycket får vi inflation. Riktigt rika i ena änden och återhållsamma fattiga i den andra änden, det är vad som enligt nu tongivande ekonomisk teori krävs för att garantera hög tillväxt och låg inflation. Världsbanken publicerar statistik över den ekonomiska utvecklingen i 132 av jordens länder. Bland annat finns statistik över inkomstfördelningen för 67 länder. Dessa länder kan delas in i tre grupper. En första grupp är de riktigt ojämlika, där de rika tar en väldigt stor del av de samlade inkomsterna. Den gruppen omfattar främst syd- och mellanamerikanska länder samt en del länder i Afrika. Sedan har vi en andra grupp där medelklassen tar en stor del av inkomsterna. Här finns såväl hög- som låginkomstländer. Slutligen har vi en tredje grupp där inkomsterna är relativt sett mer jämnt fördelade. Även här finns alla sorters länder. Enligt de nyliberala ekonomiska teorierna borde de med minst jämlikhet ha högst tillväxt och lägst inflation, medan gruppen med mest jämlikhet borde visa de sämsta siffrorna. I verkligheten ser det inte riktigt ut på det sättet. Den genomsnittliga årliga tillväxttakten 1980 till 1993, mätt som ök- 347

Globaliseringen 101. Tillväxttakt och inflation för olika grupper av länder 1980-1993 Tillväxt per år Inflation 2,0% 1,8% 80% 75% 1,5% 1,3% 60% 1,0% 40% 35% 0,5% 0,5% 20% 11% 0,0% Mest ojämlika Mest jämlika 0% Mest ojämlika Mellangruppen Mellangruppen Mest jämlika Källa: World Bank, World development report 1995. ning av BNP per capita, och den genomsnittliga årliga inflationen, har för de tre grupperna varit följande: Den mest jämlika gruppen av länder har haft den högsta tillväxten och den lägsta inflationen under de senaste dryga tjugo åren. Den grupp av länder där de rika är som rikast den mest ojämlika gruppen har haft den klart lägsta tillväxten och högsta inflationen. I denna grupp finns inget höginkomstland. Frågan är då varför ökad jämlikhet leder till högre tillväxt och lägre inflation, medan stor ojämlikhet leder till lägre tillväxt, högre inflation och dessutom i extremfallen (gruppen med de mest ojämlika länderna) tycks vara oförenlig med att tillhöra gruppen av höginkomstländer. När de rika, utan tillräckligt framgångsrikt motstånd underifrån, kan lägga beslag på en alltför stor andel av den samlade produktionen i ett land, då kvävs marknaden. Ekonomisk utveckling blir bara en fråga för en mindre del av befolkningen, resten lämnas utanför. Ekonomisk utveckling gynnas i jämlika länder där de rika hålls tillbaka, och där de fattiga har lyckats erövra en viss del av det som produceras. Då när hela befolkningen berörs kan marknaden växa och inte begränsas till ett litet exklusivt skikt. Detta handlar inte bara om fördelningen av inkomster. Tillväxt i fattiga länder kräver en jämn resursfördelning, en förhållandevis stark offentlig sektor och ett klart regelverk som ger breda folklager en möjlighet att agera 348

Hur gör man ett land rikare? på marknader. Detta har bidragit till en bredare tillväxt av hemmamarknaden under någorlunda styrda former. Och det är dessa grundförutsättningar som också möjliggjort utnyttjandet av världsmarknaden för fortsatt tillväxt. Utan dessa grundförutsättningar hjälper det inte att öppna upp marknaden. Det är bara utifrån de egna förutsättningarna som ett deltagande i världshandeln kan ge ett land fördelar. Å andra sidan, när grundförutsättningarna saknas hjälper det inte heller att stänga in sig. Länder med extrema inkomstskillnader som försöker driva en politik där man avskärmar sig från världsmarknaden har misslyckats kapitalt. Det beror på att den ytterligt lilla och extremt rika överklassen inte har varit tillräckligt stor för att driva fram en inhemsk industriell utveckling på bred front. Fattigdomens grundläggande problem är helt enkelt de allra fattigastes oförmåga att kämpa för sin rätt. Det är en oförmåga som till största delen grundlagts och vidmakthållits genom västvärldens agerande. Sammanfattning: Jämlika länder verkar ha lättare att öka tillväxten än de extremt ojämlika. 349

Globaliseringen 10. Varför svälter människor? Ungefär 850 miljoner människor svälter i världen. Men varför? Är det brist på vatten, dåliga jordbruksmetoder eller tillfälliga hungerkatastrofer? Eller är det krigen, kanske framförallt inbördeskrigen som är orsaken? Svältens orsaker i medierna är nästan alltid en tillfällig katastrof. Efter kriget i Afghanistan 2001 rapporterades om oro för svält då vägarna skulle bli igensnöade. Men det blir ju vägarna varje år. Orsaken till hungern kan rimligen inte vara snön, utan västvärldens oförmåga att distribuera mat till de krigsdrabbade i tid. På samma sätt är det mycket sällan torkan som skapar svält i Afrika. Istället är det fattigdomen som gör att människor som drabbats av dåligt väder, inte kan köpa den mat som finns. För det är det fantastiska idag. Vi kan mätta alla munnar på jorden, det finns mat till alla. Ändå svälter 800 miljoner. Amartya Sen heter en ekonom som i flera böcker granskat just svält och de fattigas ekonomiska villkor. I boken Marknadens moraliska status går han igenom hungerkatastrofer och kommer fram till slutsatsen att det oftast saknas naturliga orsaker till svälten. Istället har människor berövats mat genom att de förlorat kontrollen över de egna möjligheterna att försörja sig. Olika legala förändringar gör att de står maktlösa inför andra personers ägande av mark eller finanser. Människor svälter helt enkelt för att de inte har råd att köpa mat. Detta är absurt. Mat som inte äts upp blir ju förstörd. Orsaken till svälten är därmed ägandeförhållandena inom de fattiga länderna och ägandeförhållandena mellan rika och fattiga länder. Eftersom den mesta maten inte produceras för att mätta människor utan för att leverera vinst till jordägarna uppstår svält när människor inte kan betala maten. Att svälten mest drabbar fattiga jordbrukssamhällen är därför logiskt. I dessa länder produceras en större del av maten utan 350

Varför svälter människor? vinstintresse. Det är små bönder som försöker leva på små arealer. När jordbruket av olika anledningar slår fel, finns inga resurser att ersätta det man odlat gratis. De fattiga bönderna saknar helt enkelt pengar. På 90-talet uppstod svält i delar av Ryssland. Detta i ett av världens största industriländer, med den största oljeexporten och enorma rikedomar. Orsaken var att de hårda nyliberala avregleringarna gjort att en liten elit blev miljardärer, medan en ny stor grupp av fattiga uppstod som fick gå hungrande. Våren 2002 kom svälten till Argentina. Efter katastrofen med den nyliberala ekonomin genomförde företaget Equies en undersökning av situationen för de fattiga. En fjärdedel av landets barn visade sig vara så fattiga att de led av hunger. 2,7 miljoner barn i en av världens stora ekonomier, i ett land som exporterar mat och som bara för några år sen kallades för ett ekonomiskt mirakel. Ingen kan påstå att Argentina saknar möjlighet att föda barnen. Däremot lönar det sig inte, eftersom de saknar pengar. På samma sätt kan man i varje storstad se människor som tigger eller letar mat i sopor för att inte gå hungriga. Svälten finns här av samma orsak som i fattiga länder. Det handlar inte om bristen på mat, utan om bristen på pengar. Man kan inte mäta länders verkliga fattigdom bara genom medelinkomster eller genom att titta på BNP per capita. Ökad fattigdom kan uppstå i länder även när ekonomerna ser en ökande BNP. När riktigt fattiga jordbruksländer, med en stor andel självhushållning i jordbruket, förvandlas så kommer invånarna att tvingas in till storstäderna, precis som Europas bondbarn tvingades in till fabrikerna på 1800-talet. I och med att en självförsörjande fattig bonde blir i bästa fall anställd arbetare kommer ekonomin att registrera en ökad rikedom. Från noll kronor i inkomst, kan man plötsligt ha hundra. Men denna ökade inkomst är i själva verket ökad fattigdom, då kostnaderna i stan är högre än vad självhushållningens var. Det här är en självklar utveckling när jordbruket blir en del i världsmarknaden, en utveckling som Västeuropas lönearbetare vände genom organisering och kamp. Problemet för dagens fattiga länders sociala rörelser är att de både har den inhemska eliten emot sig och hela den internationella. Internationellt mäts nämligen framgång inte i hur många som inte svälter eller hungrar. Utan i hur många dollar som produceras i ekonomin. 351

Globaliseringen Hur mycket skulle det då kosta att ta bort svälten. Säg att det kostar 2 kr per dag att ge vatten och mat. Om OECD-länderna då beslutade sig för att ge varje svältande person rätten att överleva skulle kostnaden hamna på ca 60 miljarder dollar för ett helt år. (Och då räknar vi ändå inte alla inkomster dessa bidrag skulle ge till världsmarknadens jordbruksproducenter.) Eftersom biståndet i dessa länder ligger på ca 0,22 procent av deras BNP och totalt stod för ca 50 miljarder (år 1997) skulle det alltså räcka med att biståndet höjdes med 0,06 procent av BNP för att all svält skulle utrotas. Det finns helt enkelt inga som helst moraliska, ekonomiska eller politiska argument för att svälten ska få fortsätta på jorden. Bara cynism och ointresse. Sammanfattning: Svält finns för att de fattiga saknar pengar. Inte på grund av brist på mat. 352

Är företagen mäktigare än nationerna? 11. Är företagen mäktigare än nationerna? Det finns idag en intressant ekonomisk diskussion som handlar om de stora internationella företagen blivit så stora att de faktiskt är mäktigare än staterna. Det är ett ämne som med råge spräcker ramarna för den här boken, men frågan är så viktig att vi inte helt kan lämna den åt sidan. Kanske vi kan omformulera påståendet till en fråga. Är politiken maktlös inför finansfurstar och medieimperier? Låt oss börja med medierna. En del krafter inom medierna erkänner det öppet. I Mediernas svarta bok (av Maria-Pia Boëthius) förklarar Gerard Levin, dåvarande ordförande för AOL/Time Warner, att medierna nu är mäktigare än alla världens utbildningssystem, regeringar och folkrörelser. Boëthius jämför med mediekritiker som Quessada som menar att reklamen och marknaden använder sig av medierna för att styra både politiken och världen. Inför valet 2006 utkom dagligen borgerliga tidningar på en spridning av runt 3 miljoner exemplar. För socialdemokratins del spreds tidningar med en upplaga av totalt 600 000. Skillnaden påverkade också politiken. Inte så att medierna drev propaganda för ena sidan, men så att vissa frågor som mer stämde med den borgerliga agenden blev större nyheter. (Sjukvård och äldreomsorg intresserade väljare mest, medan fastighetsskatt intresserade minst. Ändå var prioriteringar tvärtom i medierna. (Medievalsundersökningarna JMG, 2006) Det här är en odemokratisk makt. Mediernas möjlighet att påverka är enorm. Ta en sån fråga som skatten. Om medierna väljer vinkeln skattetrycket har ännu inte pressats ner tillräckligt eller vinkeln den offentliga sektorn har inte fått växa tillräckligt styr det debatten. Samtidigt är det meningslöst att gapande stå och stirra på denna enorma makt. Medierna kan förtiga en alternativ historia, tystnad och lögner kan göra att sanningen blir svår att se. Medierna har drivit en stark nyliberal nyhetsvärdering när det gäller ekonomin. Inga alternativa budskap har nått ut om till exempel inflation eller arbetslöshet. Samtidigt har medierna inte klarat av att ändra människors grundläg- 353

Globaliseringen gande syn på fackföreningar, skatter och välfärd. Svenska folket är fortfarande efter trettio år av skattesänkningsartiklar av den motsatta åsikten. Det är mycket lättare att styra bilden av vad människor tycker och tänker, än att styra hur människor tänker. Eller låt oss vända på resonemanget. Mediernas makt att stödja en politik eller en lögn är enorm, liksom mediernas makt att stödja en börsspekulation. Men hur stor makt har medierna i ett land om de utan stöd från andra krafter i samhället börjar agera mot de företag som finansierar medierna via annonser? Eller vilket mod har medierna att på allvar ifrågasätta ett politikerstött Nato-krig om man inte redan från början har stöd från t ex fackföreningsrörelsen eller läsarna? Journalisternas makt handlar därför om medlöparens makt. Medierna styr berättelsen om världen, vad vi får veta och vad vi diskuterar. Men medierna styr inte enväldigt världen, då skulle det aldrig finnas ett motstånd och heller ingen organisering. Medier kan förstöra en berättelse om demonstrationerna i Göteborg under EU-toppmötet 2001, men de kan inte hindra själva viljan till demokratiskt motstånd. MUltINATIONELLA FÖRETAGSSAMARBETEN Verklig makt handlar om att vara fri att gå åt vilket håll man behagar. Finanskapitalet har idag makten att spekulera fritt jorden runt. Man kan agera både långsiktigt och kortsiktigt med sina pengar. Den makten har man fått genom politikernas avregleringar. Men vem är då mäktigast? Den som kan ge bort makten? Eller den som får använda den? Runt världen smälter olika typer av företag samman i olika karteller och överenskommelser. Ett av de senare årens stora affärer är Disney, McDonald s och Nestlé som skrivit på ett tioårskontrakt om att stödja varandras produkter. Globalt. Det betyder inte bara att hamburgerbarerna gör reklam för Disneyfilmerna, som i sin tur erbjuder populära leksaksfigurer åt restaurangerna, eller att livsmedelsjätten Nestlé gör särskilda avtal med hamburgerjätten. (Nestlé äger den multinationella livsmedelskoncernen Unilever.) Nej, det viktiga i avtalet är att de tre företagen tillsammans blir gigantiska mediaköpare och medieägare. Disney är ett av världens största mediekonglomerat, de äger nyhetsstationer, kabelkanaler, dagstidningar, radiokanaler, musikbolag och så hela ABC Television Network. Omsättningen var till mer än hälften från länder utanför USA. McDonald s och Nestlé är 354

Är företagen mäktigare än nationerna? samtidigt världens största reklamköpare. Man ska vara mycket naiv om man tror att den affären i slutändan inte påverkar bolagens möjlighet att stärka varandra och se till att deras aktiviteter når ut bra via media. Samtliga bolag har ett intresse av att t ex stödja genmanipulerad mat. Samtliga bolag har ett intresse i att regleringar i tredje världen försvinner för uppköp av bolag. Samtliga har också starka intressen i att bli stora i Kina, snart världens största marknad. Ett sånt här samarbete ger naturligtvis företagen en enorm makt. Men den makten har vi sett växa fram under en längre tid. De multinationella japanska storföretagen har länge haft samarbeten över branscherna, liksom amerikanska olje- och bilföretag. Som socialister har vi ingen anledning att framställa företagen som maktlösa eller underskatta den makt som det kapital som äger medierna har över opinioner, politik och utvecklingen. Men vi värjer oss lika envist emot varje försök att framställa denna företagarmakt som något annat än den ständiga maktkampen mellan kapital och arbete. Disney, McDonald s och alla andra stora företag har nämligen samma svaghet idag som de hade som mindre företag för 30 år sen. Vinsten. Om inte bolagen kan leverera ökad vinst minskar deras makt snabbt. Och de enda krafter som på allvar kan hota denna makt är löntagarna och en löntagarvänlig politik. Det gäller både inom länderna som globalt. KAN FÖRETAG STARTA ETT KRIG? Om man vill förklara skillnaden mellan politikens och företagens globala makt så kan man förenkla det till en mening. Kan ett företag gå ut i krig? Kan ett företag invadera ett land som Danmark eller Holland? Finns det något företag i världen som teoretiskt skulle kunna utmana en nation och med rått våld tvinga fram en förändring? Nej. Inget bolag i världen har de ekonomiska resurserna. Företagen lever på sin förmåga att göra vinst och sin förmåga att locka kapitalägare att satsa. Staterna däremot, lever på att beskatta hela den samlade ekonomiska aktiviteten inom en nation. Bara nationer kan det visar historien med en förlamande envishet mobilisera det gigantiska miljardslöseri som kallas krig. 355

Globaliseringen Det här är en hårdragen, medvetet överdriven, men ändå nödvändig skiljelinje att förstå. Det faktum att kapitalet är mäktigt, det faktum att multinationella företag är stora, det faktum att de samarbetar och köper mediemakt och därmed politiskt inflytande är inte detsamma som att det gör löntagarna eller politiken maktlös. Tvärtom, det är bara en del i den politiska kampen mellan löntagare och kapital över hela jorden. Förenklat uttryckt skulle man kunna säga att man slåss om vem som ska styra politiken. Precis som man slåss om vem som ska få prata i berättelsen om världen. Låter man den berättelsen skötas av de kommersiella medierna så är berättelsen också styrd av de kommersiella intressena. Låter man den berättas av folkligt styrda, löntagarägda eller alternativa röster, då blir berättelsen annorlunda. HUR STORA ÄR FÖRETAGENS EKONOMI? Det finns idag många jämförelser mellan nationer och företag där man plockar fram siffror om deras ekonomiska storlek. En sån är gjord av miljöförbundet Jordens vänner, där Världens ekonomiska enheter sammanställs. USA är då störst, Tyskland därefter, så kommer Italien, Storbritannien, Japan, Frankrike, Holland och sen General Motors, Daimler-Chrysler, Brasilien, Ford, Wal-Mart osv. I listan är det gigantiska stormarknadsföretaget Wal-Mart mycket större än Sverige, Spanien, Sydkorea, Australien osv. Det här låter bestickande och liknande sammanställningar finns gjorda av andra. Men vi menar att det är en missvisande lek med siffror. Ett företag som Siemens hade 66 miljarder dollar i inkomst 1998. Landet Danmark tog in 62 miljarder dollar i intäkter samma år (The World factbook, CIA 1999). Ändå menar vi att Danmarks stat är en betydligt mäktigare och viktigare ekonomisk enhet än företaget Siemens. Ett företags intäkter är något helt annat än en stats. Mot företagets intäkter står kostnader, löner, maskiner osv. Det är en betydligt mindre del av intäkten som företaget kan använda fritt. För en stat utgör varje inkomst ett direkt maktinstrument, man kan sända det till olika grupper, till företag, till offentlig konsumtion eller till militär upprustning. Staten är fri på så sätt att den politiska viljan och folkets reaktion på förslagen, av- 356

Är företagen mäktigare än nationerna? gör hur pengarna kan användas. Accepterar folket så kan regeringen införa tvångslagar, skattefrihet eller (om vi ska tänka positivt) fri invandring, utrota svälten, erbjuda fri sjukvård. Inget företag kan på samma sätt påverka medborgarnas vardag. Vill man räkna ett företags ekonomiska storlek bör man snarare titta på företagets bruttovinst plus lönekostnader (det kallas förädlingsvärdet). Det är de resurser företaget har att använda. Räknar man så är Ericssons verkliga ekonomiska makt i Sverige 2 procent av BNP. Mot det kan vi ställa att en stat som den svenska faktiskt hanterar hälften av BNP. Politiska beslut kan styra över betydligt större ekonomiska ramar än det enskilda företaget. Det är först när företagsägarna agerar gemensamt, när de samlas runt sitt egenintresse, som deras makt blir tydlig. Men precis likadant är det med löntagarna. Först när de samlas gemensamt, med en gemensam vilja, blir deras makt tydlig. De globala företagen har en enorm makt. Men det är en makt som fungerar bara om vi andra löntagare, politiskt aktiva inom miljörörelser, kvinnorörelser, mediekritiska rörelser står passiva. En annan värld är möjlig. Men den kommer inte av sig självt. Sammanfattning: De stora internationella företagens makt är enorm. Men ändå är de svaga jämfört med regeringar som agerar med medborgarnas aktiva stöd. 357

Globaliseringen 358

Kapitalismens globala problem 12. Kapitalismens globala problem Att världen är global betyder att man kan diskutera utveckling mellan olika regioner och jämföra. Genom att diskutera de stora ekonomiska förändringarna kan man också försöka förstå varför politik förändras. Allt kan inte förstås av ekonomi, men ofta finns ekonomiska förändringar med i andra förändringar. Att politiken svängde på 80-talet i Sverige menar vi bl a berodde på företagens behov av att pressa tillbaka löntagarna, då vinsterna blev lägre (jämfört med lönerna). På samma sätt kan inte USA:s agerande på världsarenan exemplevis ockupationen av Irak förstås om man inte också diskuterar landets ekonomiska utveckling och behov. En sak som marxister länge diskuterat är kapitalismens problem med långa vågor. Utan synbar enkel förklaring kan ekonomin i decennier gå åt fel håll i betydelsen att tillväxten är låg. Det här kan man se även i Sverige. V började den här boken med diagram 1, en kurva över hur BNP stiger och stiger hela tiden. Vi har blivit allt rikare med åren, tillväxten har varit så god att vi kan växa, försörja barn och gamla och dessutom göra livet bättre. Det är ett politiskt sätt att se på tillväxten. För en kapitalist är det dock annorlunda. Det räcker inte med tillväxt, det måste vara högre tillväxt än tidigare. Kapitalet måste kunna växa mer hela tiden annars ska det teoretiskt sett placeras i någon annan verksamhet. (Vilket ju inte alltid är så lätt. Det finns inte så många jordklot att investera och spekulera på...) Om vi gör ett diagram över Sveriges BNP men tittar på hur tillväxten har utvecklats mot trenden 3,3 procent i tillväxt så ser vi en helt annan utveckling. (Se nästa sida.) Vi ser långa vågor i utvecklingen. Den enorma uppgången efter andra världskriget fram till 1975 har förvandlats till en lika lång nedgång i trenden fram till 1990. Då förändras politiken radikalt och ändå har trenden inte lyckats vända på 15 år. Man ska inte dra för stora slutsatser av det här, men vi är övertygade om att det åtminstone kan förklara varför ett näringsliv som fram till 1975 359

Kapitalismens globala problem har inte kunnat ta sig ur en nedåtgende svacka, trots enorma politiska satsningar på Reaganomics, offentliga investeringar i militären och skattesänkningar under Clinton och Bush. Men är det viktigt? Räcker det inte med att nationens BNP faktiskt stiger. Företagen blir ju rikare. Nej, som vi diskuterar nogrannare i avdelning 15, så är kapitalism inte detsamma som tillväxt, kapitalism handlar om att få mer tillväxt i procent räknat. Det vill säga, eftersom kapital kan flyttas från företag till spekulation oerhört snabbt, man kan gå till börsen och från börsen på några dagar, man kan satsa på valutauppgångar ena timmen och råvarupriser nästa timme, så jagar kapitalet som helhet mesta möjliga avkastning oberoende av var den sker. Men varför? Vi menar att det i grunden handlar om makt. Bara det kapital som hela tiden kan erbjuda mest avkastning på kort och lång sikt, har makten. Det är därför en kapitalägare kan vara djupt orolig över att ett konkurrerande mycket mindre företag har högre vinst i procent räknat, än det egna stora företaget. Det här blir absurt när man överför det tänkandet på våra vanliga liv. När nationalekonomer diskuterar utveckling blir det ett problem om en fattig nation fått dubbelt så hög tillväxt på tio år, än en rik nation. Men för den enskilda medborgaren är det ju inget problem att man själv blivit dubbelt så rik, även om en fattig i Bangladesh samtidigt blivit tio gånger så rik. Bara om man tänker som en kapitalist kan utvecklingen i det rika landet då vara ett problem. Ser vi på hela världens utveckling hittar vi också ett problem för de rika ländernas kapitalägare. Räknat i procent har verkligen världen blivit mycket rikare sen 1993. Det verkar som om den långa vågens nedgång från 1975 har brutits. Eftersom denna uppgång inte stämmer med den trendnedgång i tillväxten för Väst, så kan det få stora konsekvenser. Det kan helt enkelt betyda att den makt över världsekonomin som ligger i fra USA, Japan och EU, idag hotas av länder som Kina och på sikt Indien. För första gången sen andra världskriget är de stora kapitalgrupperna plötsligt utmanade av nya grupper. Det här skapar flera olika reaktioner. Dels de märkliga gigantiska uppköpen av storföretag mellan USA, Japan och EU. Det har setts tydligast inom bilindustrin, kapitalägarna försöker köpa sig kontroll över världs- 361

Kapitalismens globala problem tera att den stora tillväxten idag sker till priset av ett politiskt förtryck i Kina, det största hotet mot vinsterna i världen är inte löneökningar i Väst, utan en politisk förändring med starka obereonde fackföreningar i Kina, Indien och Ryssland. Kapitalismens styrka är att den är global och snabbt kan flytta dit vinsterna stiger bäst. Det är också dess svaghet eftersom den makt ägandet innebär är knuten till nationer och regioner. De amerikanska oljebolagens enorma vinster och makt (en vinst på 500 miljarder kr år 2006 bara för bolaget Exxon exempelvis!) är beroende av kontroll av oljan. Om man skulle göra en vitbok över kapitalismen skulle självklart miljöförstörelse, svält och slöseri finnas med på minusposterna. (Samma anklagelser kan också riktas mot de f d planekonomierna.) Men det stora brottet historiskt sett är de väldiga krig systemet skapat. Under kapitalismens långa nedgångsperioder har kolonialism, folkmord, och världskrig blivit det pris världen fått betala för de ekonomiska maktproblem en liten del av mänskligheten haft. Just nu är världen inne i en global tillväxt som är enormt hoppingivande om den verkligen kommer de många till del. Men om den kortsiktiga ekonomin får styra politiken så kan det gå illa. Det enda som kan hindra hotade kapitalistgruppers behov från att också bli internationell politik är starka demokratiska rörelser. Sociala och fackliga rörelser som samarbetar globalt är, som vi ser det, de krafter som kan tvinga fram en politik som tänker längre än till kortsiktig tillväxt och ständig vinstexpansion. Världen är global, det är en fantastisk utveckling som kan användas till något riktigt gott eller också kan den vändas till en global maktstrid ingen vill uppleva. Demokratin är vårt skydd mot ekonomins nödvändighet. Därför måste också demokratin vara global. Sammanfattning: De långa vågorna i kapitalismens utveckling kan globalt förklara stora politiska förändringar och problem. Just nu står den rika världens maktgrupper inför ett problem med tillväxten samtidigt som andra delar av världen utmanar. 363

Avdelning 13. Maktlöshetssjukan

Maktlöshetssjukan 1. Vad är maktlöshetssjukan? Maktlöshetssjukan är vårt ord för det tillstånd som våra folkvalda befinner sig i och motiverar många beslut med. Det är en attityd som säger att det inte finns några realistiska alternativ till den politik som förs. Även om en politiker vill något annat är hon/han tvungen att acceptera den ekonomiska politiken som förs. Det här är en maktlöshetssjuka som vi menar finns inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen, vänsterpartiet men även inom mindre partier utanför de etablerade. Men framförallt finns den inom medierna, där varje alternativ berättelse, varje försök att diskutera konkreta ekonomiska åtgärder eller teorier som går utanför de borgerliga är helt frånvarande. Det här gör att den stora diskussionen vid varje föredrag, varje lokal debatt och varje studiecirkel i slutändan hamnar i frågan men går det verkligen att göra något annat. Maktlöshetssjukan är så starkt rotad att människor som blir avskedade från Ericsson eller någon annan stor industri inte öppet protesterar när de får höra argumentet att man måste förstå att företaget måste effektiviseras för att höja vinsten. Maktlöshetssjukan är så stark att miljöfrågorna som handlar om vi överhuvudtaget ska kunna överleva på denna planet diskuteras utifrån om de är ekonomiskt realistiska. Eller låt oss ta ett positivt exempel. När den nya rörelsen mot kapitalets globala frihet och för en social rättvisa skapades så var det med parollen en annan värld är möjlig. Det är kanske det bästa exemplet på att något allvarligt hänt med medborgarnas självbild: när en vänsterrörelse tvingas att säga det absolut mest elementära saker går att förändra för att motivera sin existens. Självklart går världen att förändra. Det räcker ju med att vi vänder oss om och ser den väg vi gått för att 366

Vad är maktlöshetssjukan? minnas hur stora förändringar vi hela tiden lever i. Varför är det då så svårt att acceptera att det inte bara finns en utveckling, en väg att gå, utan flera? Hur kan det vara möjligt att pensionssystemet görs om med motiveringen att man måste göra på ett visst sätt? Vårt svar är att maktlöshetssjukan är ett särintresses instrument. Liksom de gamla feodalherrarna med kyrkans stöd hävdade att en förändring var omöjlig då den var mot Guds ordning, hävdar dagens ledande näringsliv med politikers, ekonomers och mediers hjälp att en förändring är omöjlig eftersom den går emot ekonomins regler. Det går inte för att det inte går. Den här sjukdomen motas egentligen inte med argument. Vi är övertygade om att även om en socialdemokratisk finansministern eller statsministern skulle resa sig upp och säga att de håller med om de flesta ekonomiska resonemangen i denna bok, så skulle de ändå inte agera politiskt annorlunda. Politisk makt, politiska val handlar inte om vad en liten elit tycker. Det handlar bara om vad de stora massorna i samhället håller med om och accepterar. Det är därför kunskap om olika alternativ och teorier är så viktiga. Inte för att det kan övertyga näringslivet om att handla annorlunda. Utan för att det kan övertyga miljoner människor om att tvinga näringslivet att handla annorlunda. Maktlöshetssjukan kan bara botas genom människors aktivitet. Politik behöver vi inte för att göra det nödvändiga, det kan tjänstemän och byråkrater genomföra. Politik behöver vi för att genomföra det önskvärda. Det som inte sker av sig självt. I denna avdelning ska vi därför koncentrera oss på några exempel på hur maktlöshetssjukan används. Låt oss börja med att sammanfatta några av de vanligaste argumenten. Vi har inte längre råd! Detta är kanske det vanligaste argumentet. Politiker och ekonomer säger att landet inte har råd med ökad utjämning, fri hälsovård, kortare arbetstid eller solidarisk handelspolitik. I själva verket är den enkla sanningen att landet aldrig varit så rikt som nu. Vi har aldrig haft så mycket resurser att fördela rättvist som nu. Sverige 2006 har mycket mera resurser att skapa ett rättvist samhälle med än Sverige hade 1976. 367

Maktlöshetssjukan Om politiken går emot marknaden så flyr kapitalet landet. Det är sant att politikerna gett kapitalet en ökad makt genom att ta bort alla regleringar för hur man får flytta kapital över gränserna. Men det är ju snarare ett exempel på vilken enorm makt politikerna har, ett land som aktivt går före och föreslår kapitalskatter och begränsningar kan vinna stöd från andra. Själva hotet om regleringar från flera regeringar kommer att innebära ökad makt. Men det viktiga är kanske att fundera på vad vi ska med allt detta kapital till? Det är ju inte pengar landet saknar, vi har enorma resurser som inte används utan mest snurrar omkring i spekulationsaffärer. Säg att politiken vägrar att stödja kapitalmarknaden genom börsinvesteringar och istället lånar ut kapital till långsiktigt företagande. Självklart kommer spekulationskapital då att lämna landet. Men det kommer inte i längden att påverka den verkliga ekonomin, jobben, konsumtionen och produktionen. I den nya globala ekonomin går det vare sig att kontrollera eller reglera kapitalet. Detta argument är i grunden falskt. Den internationella ekonomin är idag alltmer monopoliserad och lagd i allt färre händer. Genom datasystemen är det oerhört mycket lättare idag att följa pengarnas resa än det var för femtio år sen. De stora ingreppen i bankvärlden och skatteparadisen som Bush och EU tvingade igenom i kampen mot terrorismen visar också hur oerhört sammanflätat systemet är. Plötsligt kunde pengar stoppas och kontrolleras om de kom från terrorfinansiärer. Självklart kan man då också kontrollera pengar och rikedomar av andra skäl. Höjer man lönerna i Sverige så flyttar företagen utomlands. Detta utpressningsargument använder företagare i alla länder vid varje förändringsförslag. Spanska företag hotar flytta, tyska, svenska, chilenska osv. Tänker man efter är hela resonemanget absurt. Företagen kan inte flytta hursomhelst eftersom företagen lever på människors konsumtion. Den stora delen av ekonomin är i alla länder lokal. Företagens inflytande på en marknad handlar om politik, ekonomisk styrka och kunskaper. Om företagen flyttar sin produktion utomlands så mister de också sin makt och sitt inflytande på en marknad. Ännu värre, man mister den politiska makten och kunskaperna om människorna inte flyttar med företaget. Detta är grundorsaken till att de stora företagen i ett land ofta har en lång historia. De byggs upp i ett land och har sin maktbas, sin marknad och sin finansiering i detta land. Risken att förlora denna makt gör att 368

Vad är maktlöshetssjukan? företagen i slutändan anpassar sig till den situation de tvingas verka i. De storföretag inom telekombranschen, exempelvis Ericsson, som i mitten av 90-talet pressade politikerna hårt och hotade flytta sina huvudkontor om inte deras olika krav genomfördes, var några år senare under telekomkrisen beroende av att kunna skaffa nytt kapital inom det egna landet. Visst kan enstaka företag i utpressningssyfte ändå flytta produktion till låglöneländer. Men i grunden handlar utlandsinvesteringar om något annat. Att Ikea finns i många länder, att Ericssontelefoner tillverkas över hela världen och att Volvobilar produceras av Ford beror på att företagen måste finnas i fler länder för att få fotfäste på nya marknader. Globaliseringen handlar framförallt om flytt mellan olika rika länder, inte om flytt av rikedomar och produktion till fattiga länder. (Då skulle dessa nämligen inte vara fattiga längre.) Inget enskilt land kan gå mot strömmen. Detta är ett evigt tema. Inget land kan avrusta innan andra gör det. Inget land kan stoppa kärnkraften innan andra gör det. Inget land kan ha miljöskatter innan andra inför det osv. I själva verket är historien ett enda långt exempel på att regioner, kommuner och länder visst kan genomföra en annan politik och därigenom få andra att följa efter. Annars skulle aldrig något ha ändrats under århundradena. Sanningen är nog att variationsmöjligheterna och valfriheten är enormt mycket större även inom länderna. I ett land som Indien kan en delstat som Kerala ha en helt annan välfärdspolitik trots sin fattigdom än andra. I det fattiga Brasilien har en stad som Porto Allegre kunnat komma mycket längre i deltagardemokrati än någon av världens rika IT-kommuner. I Argentina skapade krisen 2002 helt nya former för företag och samägande mellan olika befolkningsgrupper. Återigen: det handlar inte om vad som är möjligt utan om vilket stöd en politik har hos befolkningen. Näringslivet är idag starkare än politikerna och behöver inte ta hänsyn. Wallenbergfamiljen är fortfarande landets mäktigaste kapitalgrupp. Det är en grupp vars makt till stora delar bygger på ett nära samarbete med just statsmakterna. Wallenbergföretag lever tack vare stora offentliga krediter och utvecklas tack vare offentliga investeringar. Även Wallenbergs riskkapitalbolag (EQR) får stora delar av sitt kapital från de offentliga pensions- 369

Maktlöshetssjukan fonderna. Säg att Wallenberg nu på allvar ville flytta sitt kapital och sin makt någon annanstans. Vilken del i världen har ett näringsliv som makar på sig och överlåter detta unika inflytande till en svensk kapitalgrupp? Var i världen kan Wallenberg få samma makt över utvecklingen som i Sverige? Anledningen till att näringslivet kan gå ut offentligt och hota handlar i grunden om att politikerna inte skaffar sig medborgarnas och löntagarnas stöd för att säga emot. Medlemskapet i EU gör oss maktlösa. Medlemskapet i EU är i själva verket ett bra exempel på den makt politikerna skulle kunna ha. Vilket företag kan gå emot en europeisk arbetarrörelse som genom EU kräver sänkt arbetstid? Vilken makt har egentligen de stora företagen att säga nej om EU:s regeringar beslutar att öka den offentliga sektorns andel av BNP? EU är förvisso en byråkrati vars uppgift verkar vara att få politiken att gå åt ett håll. Men vi tror att det i första hand handlar om att politikerna söker argument för att slippa gå på tvärs. I praktiken kan EU inget göra om ett land väljer att införa 100-procentig arbetslöshetsersättning. Till exempel. Om EU ska överleva som politisk sammanslutning är det nog snarare en mångfald och ökat utrymme för alternativ som krävs. Det är möjligt att det inte kommer att gå så. Det är möjligt att EU inte finns om trettio år. (Även om vi personligen inte tror på den utvecklingen.) Men att skylla på EU för att slippa prova en alternativ politik är bara uppgivenhet. Mediernas makt är så stor att de folkvalda inte kan styra. Det är sant att medierna idag har en oproportionerlig makt över debatten och möjligheten att driva en annan ekonomisk politik. Medierna arbetar medvetet för att skapa opinioner som man sen presenterar inför de politiskt ansvariga. Den invandrarfientliga politik som segrat i Danmark var förberedd och skapad efter ett antal invandrarfientliga artikelserier i dansk press. I ett land där 70 procent av befolkningen aldrig träffat en invandrare är mediernas makt enorm att både skapa problemet liksom att hitta lösningen. Men mediernas makt bygger på att politiken och fackföreningsrörelsen passivt accepterar den. Genom statsmakterna skulle en bred flora av public service med olika inriktning och olika alternativa berättelser kunna spridas. Genom fackföreningsrörelsen skulle både lojala som fria medier kunna skapas för att öka möjligheten till demokrati. 370

Vad är maktlöshetssjukan? Det internationella kapitalet är starkare än politikerna idag. I själva verket är det internationella kapitalet mer beroende av den offentliga sektorn än nånsin. Utan politik och starka stater skulle marknaderna ha kapsejsat för länge sedan. Om vi bara diskuterar finansmarknaderna så har 114 större bank- och finanskriser pågått i 93 länder under de senaste tjugo åren. (Källa: Världsbanken, Caprio & Klingebiel) Utan politikers stöd och räddningsaktioner skulle finanskapitalet aldrig ha klarat sig. I land efter land har politikerna räddat banker och spekulerande företag som misslyckats. Att de inte ställt några krav utan bara städat upp är inte ett bevis på maktlöshet. Det är snarare ett bevis på att man inte vill använda den makt man faktiskt har. Så hur ska man sammanfatta den här känslan av maktlöshet? Maktlöshetssjukan handlar om att slippa göra en förändring möjlig. Sammanfattning: Maktlöshetssjukan är ett begrepp vi använder för att förklara den märkliga oviljan från de politiskt valda ombudens sida att försöka använda den makt som systemet ändå ger dem. 371

Maktlöshetssjukan 2. Är facket maktlöst? Se en global värld! Företagens miljarder och valutor susar fort över nationsgränserna. Som mäktiga furstar sitter kapitalägare i vackra kontor i huvudstäderna och beslutar om att tusentals jobb ska flyttas, försvinna eller aldrig bli av. Människors vardag formas av snabba beslut i anonyma styrelserum. En ny värld? Nej, vi skriver om världen för över hundra år sen! Vi skriver om det 1800-tal som just var på väg att bli 1900-tal. Men också om vår tid nu efter tvåtusenskiftet. Människans minne är kort. När man idag läser artiklar och hör berättelser om vår nya globaliserade värld, om den allt maktlösare politiken och fackföreningsrörelsen, så är det som om historien aldrig har funnits. Tänk dig själv tillbaka till 1900-talets början. Då styrde några få finansfurstar världsekonomin. Då hade ett företag som Ericsson ungefär lika stor del av sin försäljning i Sverige som idag. Inte ens en tiondel av vad företaget gjorde såldes inom landet. Liksom idag var det den globala marknaden som gällde. Liksom idag flödade finanskapitalet mellan internationella storföretag och banker. Tänk dig då att vara en arbetare på Ericssons fabrik som hotas av avsked om inte lönerna sänks? Då, när inte allmänna arbetslöshetskassor, försäkringar eller vidareutbildning ens var påtänkta. Då, när de flesta arbetskamraterna inte var organiserade, när arbetsgivarna till och med vägrade förhandla med fackliga organisationer. Då, när du inte ens hade rösträtt och då alla tidningar stödde den elit som också styrde. Frågan blir då: Hur i all världen kom det för dig att överhuvudtaget göra motstånd? Fackföreningarnas historia är på många sätt historien om hur tusentals människor struntade i sin maktlöshet och mot alla odds skapade sig en egen makt. Den engelska industrialismen var den motor som startade industriutvecklingen här i Sverige. Redan från start var det alltså global handel som härskade. Svenska stapelvaror, järn, trä och även jordbruksprodukter fick ett väldigt uppsving. Vi fick snart pappersindustrier, malmföretag och industriföretag i ett land som årtionden innan varit Europas underutveck- 372

Är fackets maktlöst? lade hörn. Och vi fick fackföreningar. Redan på 1890-talet började man sluta kollektivavtal trots att det var först 1906 som arbetsgivarna erkände arbetarnas rätt att organisera sig. Alltså: Under lång tid gick fackföreningsombud och ledare och skrev avtal med en motpart som inte ens accepterade att man fanns! För att man ändå fanns. Maktlöshet och möjlig makt verkar alltså gå hand i hand. Ta rösträtten. Det intressantaste är hur motståndet till slut övervanns. 1918 tågade nämligen en samling ledare inom näringslivet, med Marcus och Knut Wallenberg i spetsen, till regeringen och stödde plötsligt förslaget om allmän rösträtt i lokala och nationella val. Man gjorde det eftersom en maning till generalstrejk hade gått ut den 11 november. Men man gjorde det också då skuggan från den ryska revolutionen året innan föll över hela Västeuropa. Man gjorde det eftersom en eftergift var nödvändig för att inte riskera hela makten. Eller ta tjugotalet. Det var kris i världsekonomin som efter några år slog in med full kraft i Sverige. Runtom i industriländerna kämpade regeringarna med att strama åt ekonomin, man talade om statsskulder som skulle betalas och om budgetar som måste balanseras. Över hela världen sänktes köpkraften och arbetslösheten steg. I Sverige var den 25 procent 1932! Under samma tjugotal flödade pengarna över hela världen i en ständig spekulationskarusell, inte olik den börsklippartid vi lever i nu. Nya finansfurstar som Kreuger slogs om makten med Wallenbergarna. Samtidigt var tjugotalet det årtionde då åtta timmars arbetsdag genomfördes och förverkligades. Liksom rösträtten. Makt och maktlöshet handlar alltså inte om ekonomiska skeenden som automatiskt gör den ena svag och den andra stark. 1932 bytte Sverige ekonomisk politik. Regeringen började satsa på stimulans, stöd och trygghet och man gjorde det lustigt nog, trots att konkurrentländerna ännu inte hade svängt. Varifrån fick man det modet? Hur kunde svensk arbetarrörelse ta initiativ till offentliga investeringar och offentlig trygghet när krisen var så djup? Kanske för att alternativet att ingenting göra var omöjligt med en arbetslöshet på 25 procent. Efter en tid följde andra stora länder efter. Men inte alltid på samma sätt. Runt jorden fick vi visserligen stora offentliga investeringar som svepte bort arbetslöshet och kris. Problemet var bara att 373

Maktlöshetssjukan investeringarna bestod i rustningar inför kriget. Det är inte makten hos de mäktiga som gör motståndaren maktlös. Utan rädslan att ta kamp mot denna makt. När finanskapitalet började släppas fritt på nytt efter 70-talets kris (ungefär som det var fritt före första världskriget), när företag åter började hota om utlandsflytt och krävde sänkta löner i varje land, så berodde det inte på att fackföreningarna eller politikerna blivit svagare. Utan på att fackföreningarna och politikerna måste våga använda den makt de har. Visst är en företagsledare för till exempel Astra mäktig när han hotar med att flytta om övertiden regleras hårdare. Men hans makt är mycket liten om han möts av ett koncernfack där svenska, amerikanska och spanska anställda gemensamt arbetar för fler anställda och mindre övertid. Eller om de gemensamt arbetar för högre lön som skulle göra övertiden mindre tvingande för den egna kassan. På 2000-talet är det alltså med 1800-talets metoder arbetarrörelsen kan påverka och förändra. Det gäller även de egna regeringarna. 1933 ockuperade ilskna strejkande kanslihuset i protest mot den egna regeringen. Det var naturligtvis olagligt och otrevligt och absolut inte god ton. Men nog skulle några tusen avskedade vårdbiträden kunna pressa en regering att anställa fler, om de stoppade in- och utfarten till Rosenbad. Nej, det kanske inte är i tidens anda. Eller? Men det är egentligen denna förmåga att tillsammans säga ifrån som varit den enda grunden för fackföreningarnas hundraåriga maktlösa mäktighet. Sammanfattning: Fackets egentliga styrka ligger i förmågan att hota tillbaka när arbetsgivare eller regeringen pressar löntagarna. Människorna år 1900 var inte maktlösare än vi är idag. De hade varken organisationsrätt, rösträtt eller en stark offentlig sektor. De hade ingen makt utan skapade den istället. 374

Kan politiken rädda jordbruket? 3. Kan politiken styra jordbruket? Ett av de största ekonomiska stöd som de rika nationerna givit sen andra världskriget har gått till det egna jordbruket. Det är samtidigt ett stöd som varit mycket svårt att motivera. Ekonomiskt det lönar sig inte. Ekologiskt stödet har inte skapat bättre och renare jordbruk. Politiskt en mycket liten del av befolkningen har fått ta del av detta stöd. Det enda politiska motiv som egentligen presenterats är att det är ett regionalpolitiskt stöd man ska kunna leva gott i alla delar av landet eller som ett försvarspolitiskt beslut. Nationen ska kunna föda sig självt om omvärlden försöker isolera den. Det senare är ju ett absurt beslut i en globaliserad värld. Skulle ett verkligt krig drabba de rika staterna skulle det inhemska jordbruket vara en mycket liten tröst. Allt detta skulle dock kunna vara ett litet problem. De rika staterna väljer av sentimentala eller kulturella skäl att stödja en verksamhet man vet är dyr och inte kan löna sig. Men i praktiken är problemet större än så. Dels har de rika nationerna i sina försök att begränsa bidragen låtit kostnaderna falla på konsumenterna genom att man skapat handelshinder och tullar gentemot de fattiga ländernas jordbruk. Det innebär att dessa som tvingats öppna sina marknader för västvärldens kapital samtidigt hindrats sälja de egna produkterna till de rika länderna. Dels har de rika länderna tvingat fram ett allt mer högeffektivt och utarmat jordbruk, där stordrift, experiment med kemikaliska gödningsmedel och hälsovådliga foder och absurda slakttransporter av plågade djur blivit vardagsmat. De senaste decenniet har också klonexperiment och genmanipulerade grödor blivit ett vanligt experiment i jakten på ökad lönsamhet. Slutligen har jordbruksstödet i de rika länderna kombinerats med monopol och karteller som håller priserna uppe för konsumenterna. 375

Maktlöshetssjukan ETT GIGANTISKT STÖD I ett land som Norge står jordbruksstödet för hela 66 procent av jordbrukets inkomster, i Schweiz 71 procent, i Japan för 64 procent medan stora jordbruksländer som Ungern eller Polen har ett stöd på runt 20 procent. EU ger i snitt 38 procent av jordbrukets inkomster i jordbruksstöd. Alla de rika länderna inom OECD ger i snitt 34 procent. (Källa OECD, referat från Affärsvärlden 16/02) Denna subvention av en viss bransch angrips regelmässigt av borgerliga nationalekonomer och politiker som i ord kräver avreglering, tullfrihet, minskat stöd och sänkta priser. Inget av detta har skett oberoende av politisk färg på regeringarna. De olika stoppa bidragen -förslagen skulle i praktiken innebära en utslagning av det mesta jordbruket i ett land som Sverige, kvar skulle bara viss storproduktion finnas. Samtidigt skulle det monopoliserade livsmedelskapital som idag är samlat få ännu större makt över det som blev kvar. Politikerna verkar alltså maktlösa i frågan om jordbruket. Ett fortsatt stöd innebär fortsatt monopolisering och handelskrig mot fattiga länder. Ett avskaffande av bidragen innebär utslagning och utarmning av jordbruk och vår natur. Det är maktlöshetssjukan i ett nötskal. Vi menar att det i själva verket är precis tvärtom. Problemet är att politiken inte beslutat vad den vill stödja och varför. Idag är stödet motsägelsefullt. Officiellt är det till för att bevara och göra det inhemska jordbruket konkurrenskraftigt. Samtidigt ska det utveckla och skapa ett ekologiskt och regionalpolitiskt värdefullt jordbruk. I praktiken är det ett stöd till kapitalägarna inom livsmedelsindustrin. ETT annat PERSPEKTIV Säg att vi vill ha kvar ett jordbruk inom landet av kulturella, ekologiska och etiska skäl. Vi vill ha öppna landskap, vi vill att djur ska kunna leva och må bra på våra ängar och fält, vi vill att ekologiska grödor ska kunna odlas och få miljövänliga produkter på marknaden. Istället för att ge stöd till en viss mängd produkter eller en viss försäljning kan då politiken istället bestå av ett direkt stöd till den kulturella verksamheten. Ett slags kulturbidrag för alla som vill ta hand om djur och natur. 376

Kan politiken styra jordbruket? Statsbudgetens 9 miljarder till jordbruket skulle med andra ord innebära att landets 90 000 jordbruk fick ett bidrag på 1 miljon vardera. Omräknat till hektar åker- och betesmark skulle samhället ge ett stöd på 3 500 kronor per hektar för att fortsätta hålla det öppet. Genom att koppla bort marknaden och lönsamheten från bidraget ger politikerna de som vill utveckla jordbruk en helt ny möjlighet. Ingen ger ju kulturstöd till konstnärer eller musiker för att de ska löna sig. Aktiviteten i sig är god nog för oss andra. På samma sätt som för kulturarbetare blir det mer en fråga om vad man vill prova, utveckla och skapa, än en fråga om hur mycket vinst olika produktioner kan ge. Jordbruksdepartementet kan slås ihop med kulturdepartementet och frågan diskuteras för vad den egentligen är i de rika länderna. En fråga om livskvalitét och kultur. Genom att byta perspektiv ser vi plötsligt politikens egentliga makt. Om medborgarna i ett land vill ha en levande landsbygd och ekologiska småskaliga jordbruk, så betalar man det genom skattsedeln. Samtidigt ger nationen de fattiga länderna möjlighet att växa och utvecklas genom att importera och betala för mat som kan produceras både bättre och billigare i andra länder. ELLER ETT ENERGIPERSPEKTIV Eller låt oss diskutera jordbruket utifrån energiproblemen. Att ersätta jordbruksstöd med kraftigt stöd för biologiska drivmedel är ju fullt möjligt. Eller säg at 10 procent av dagens jordbruk bygger vindkraftverk på ägorna. Då är kärnkraftsproblemet borta i ett slag. Genom att använda de enorma stöden som idag går till en jordbruksmarknad som inte fungerar till annat, så förvandlas maktlösheten till en mäktig hävstång för att förändra. Sammanfattning: Jordbruksstödet är ett exempel på ett område där politikerna verkligen har möjlighet att styra fram en annan utveckling, men avstår utan egentliga argument. 377

4. Äter de gamla oss ur boet? Rubriken är medvetet provokativ. Under senare år har vi allt oftare fått höra påståendet att politiken inte har råd med olika typer av offentliga satsningar därför att vi får så många gamla som måste försörjas. Mest rått uttryckte förre finansminister Per Nuder det när han kallade det faktum att allt fler pensioneras för köttberget. Andra dramatiska rubriker har varit Kommunerna kommer att kollapsa under skattetrycket. Skatter räcker inte till välfärd. (DN 10/1, 13/2 2004.) Välfärdsstat i gungning kommer framtidens svenskar att tvingas leva med skatter på över 70 procent. (Affärsvärlden 18/2 2004.) Bakgrunden till de här rubrikerna var en framtidsprognos som Kommunförbundet presenterade 2003. Vi ska nu i ett längre kapitel granska det eftersom det tydligt visar hur ekonomiska påståenden används för att säga något politiskt, utan att man egentligen diskuterar de olika politiska val vi faktiskt kan göra. Vi börjar med att citera Dagens Nyheter: Kommunförbundets ekonomer... kom fram till att om inget sker kommer år 2095 den totala skattesatsen i snitt vara 70 kronor, och sju av tio anställda kommer att arbeta i kommuner och landsting. Naturligtvis kommer det inte att ske. Långt innan dess kollapsar svensk ekonomi. (Dan Olsson, DN 1/1 2004) Ännu mer dramatisk var Affärsvärlden: Marginalskatten i de högre inkomstskikten skulle bli 90 procent. Förlängs kalkylen ytterligare skulle så småningom hela inkomsten försvinna i skatt. (18/2 2004.) Från dagens drygt 30 kronor i kommunalskatt per hundring är vi alltså snart uppe i 100 kronor! Kommunen tar allt. Hur kan nån tro på ett sånt scenario? Jo, i Kommunförbundets rapport fanns ett enkelt diagram. Såhär såg det ut (se nästa sida). Det här är ett klassiskt siffertrix. Eller propagandatrick om man så vill. För att förstå tricket kan vi t ex tänka på en hundrameterslöpare. För femtio år sen sprang man 100 meter på 10,2 sekunder. Idag är 378

kommunskattesatsen åren 1955 till 2095 ENLIGT KOMMUNFÖRBUNDET Källa: Kommunförbundet 2002, Kommunala framtider en långtidsutredning om behov och resurser till år 2050, sid 76. man nere i 9,78 sekunder. Gör vi ett diagram över det framåt i tiden visar det sig att man snart kommer att springa på åtta sekunder, därefter på sex för att tillslut i en fjärran framtid kan människan springa 100 meter på 0 sekunder. Diagrammet ljuger inte, det krävs bara lite sunt förnuft för att förstå att det är omöjligt. För Kommunförbundets ekonomer är dock hotet om 70 kronor i skatt i framtiden en seriös ekvation. Man har tre olika anledningar till varför det kan bli så. Ju rikare vi blir desto mer vill vi ha av utbildning och omsorg. De offentliga tjänsterna kommer att bli dyrare och dyrare eftersom den verksamheten är svår att effektivisera jämfört med t ex industrin och transporter. Dessutom blir vi äldre. Ju fler gamla desto kostsammare för de som jobbar. Det är framförallt den tredje förklaringen som blivit populär i media och bland politiker såväl de socialdemokratiska som de borgerliga. De har i tal och debatter motiverat de höga överskotten inom statens budget med att man måste spara för framtida åldersutveckling och man har motiverat nedskärningar och sänkta bidrag på samma sätt. Bilden man ger är att de gamla kommer att äta oss ur huset om inget görs. Enligt Johan Schück i DN är den här utvecklingen ett faktum. Snart efter 2005 beräknas andelen av befolkningen som är över 65 år börja stiga snabbt, samtidigt som andelen i yrkesaktiv ålder minskar. Det betyder ett ökat behov av resurser till vård och omsorg och ett växande försörjningstryck för dem som arbetar och ska stå för finansieringen. (DN 10/1 2003.) Detta är milt uttryckt en grov överdrift. Läser man utredningen lite 379