HÄR FÅR HANDIKAPPADE Organisationen Maisha Kara Trust arbetar för att funktionshindrade barn i Kenya ska få bättre livsvillkor. Ett viktigt arbete är stödgruppernas hjälp till föräldrar att inse barnens värde och behov. Familjemedlemmar och sjukvårdare tränas i att stimulera deras utveckling. Att adopteras redaktör Inga Näslund och Jonas Andersson, ledamot i Föräldralösa barns styrelse, har besökt två av projekten i Kenya. EN TUPP GAL I DAMMET PÅ GÅRDEN UTANFÖR ETT HUS I KAOLANI county, Mount Kenya Region, tio mil västerut från Nairobi. Tuppen är stilig och fastbunden i ena foten uppenbarligen för värdefull för att gå lös och fri. I skuggan under träden på baksidan av det lilla huset samlas ett 15-tal personer, de flesta av dem är inte helt unga. Det är den lokala supportgruppen för anhöriga till barnen i särskoleklassen i Kaolani Primary School som samlas, som de gör varje måndag. Deltagarna på mötet kommer hit till fots någon har så långt som 10 km att gå, det finns inga bussar. En man kommer i en fantastisk trehjulig rullstol, som han driver med cykeltrampor med armarna jag frågar om det är ett självbygge, anordningen ser helt genialisk ut. Nejdå, är svaret. Detta är Kenyas handikapporganisationers standardrullstol, den modell man rekommenderar och säljer. I dammet på de kenyanska vägarna skulle en elrullstol eller permobil vara odugliga, förstås. Supportgruppen, en av flera sådana inom projekten som Adoptionscentrum stödjer genom samarbetet med Maisha Kara Trust, bygger på idén med hjälp till självhjälp. Barnen, som nu går i skolan och under terminerna bor där, fick tidigare ingen skolgång och familjerna tog hand om dem i hemmet, så gott de kunde. Att ha ett handikappat barn var något som man skämdes för, ofta levde barnen ett undangömt liv. Barnen 16
BARN ETT VÄRDIGARE LIV 17
Maisha Kara Trust bygger på idén med självhjälp Den lokala supportgruppen för anhöriga till barnen träffas varje måndag ansågs vara helt obildbara. Nu går de i skolan. De bor där under terminerna, eftersom avstånden gör andra lösningar komplicerade. SUPPORTGRUPPERNA, SOM BYGGTS UPP efter en liknande modell som använts i bl a Indien, bygger på att man tillsammans kan stötta varandra både praktiskt och på andra sätt. Man har någon att prata med, om hur det är att ha ett barn som inte är som andra. Det är inte gratis att ha barnen i skolan, framförallt är det kost och logi man måste betala för och även om summorna inte är stora, gäller det att hitta sätt att få in pengar. Det är fokus för gruppen, som tillverkar och säljer bl a en sorts flytande alltvål kan användas både som tvål, tvättmedel och rengöringsmedel. Enklare hantverk och försäljning av småprylar är andra verksamheter som man prövar, för att få in pengar. Man deltar i ett projekt som en av Kenyas banker stöttar, för att få igång sparande. Varje månad bidrar var och en i gruppen med en liten summa pengar, som man sedan kan låna från vid behov för att till exempel bekosta en resa till läkaren, kanske inköp av hjälpmedel för ett barn, eller något annat. Stämningen i gruppen är god man skrattar mycket och skojar med varandra. Många är som sagt äldre, det är väldigt tydligt att far- och morföräldrar tar ett stort ansvar för familjens barn. NÄR VI KOMMER TILL SKOLAN FÅR VI FÖRST PRATA MED REKTOR och huvudlärare som beskriver en knepig ekonomisk situation i en skola med tusen elever. Det blir så tydligt i Kenya och andra afrikanska länder, att barnen är så många, i förhållande till de vuxna. Särskolebarnen har egna klassrum och ett eget litet hus de bor i, men de är hyfsat integrerade i skolan på min fråga om de andra barnen accepterar dem, säger lärarna att det går ganska bra. I slutet av november när vi besöker Kaolani och Kizurini är det dags för terminsavslutning och föräldrarna kommer för att hämta sina barn. Barnen är i åldrarna 7-15 år och har alla möjliga funktionshinder några har till exempel svår epilepsi, som många barn här får som en komplikation av malaria. CP-skador är vanliga och andra 18 Sovsal på Kaolani Primary School.
Barnen bor på skolan. Husmor står utanför skolbyggnaden. En av eleverna på Kaolani Primary School. Barnen är mellan 7 15 år. 19
Om Thomas får en rullstol kan han gå i en vanlig klass snart blir det verklighet genom Adoptionscentrums personals biståndsfond förlossningsskador. Thomas, som är 10 år och som vi träffar i skolan i Kizurini utanför Mombasa vid kusten, lider av extrem benskörhet, brittle bones som gör att hans ben bryts extremt lätt. Han kan inte gå på sina krokiga ben, men skulle kunna gå i en vanlig klass om han hade en rullstol. Thomas ögon, glada och ivriga att lära sig, följer mig i drömmen hemma i Sverige och en rullstol kommer han att få inom kort en liten insats som kan göras med hjälp av pengar insamlade i AC-personalens biståndsfond. FRÄMST ÄR DET MED UTBILDNINGSMATERIAL som projekten stödjer särskolan, men också med sängar, madrasser, moskitnät och andra praktiska saker. En speciallärare, en husmor som sköter barnen, lagar mat och tvättar kläder. På väggen i klassrummet hänger en bild med de vilda djur som barnen känner: elefant, antilop, orm, krokodil och skorpion. På ängen går skolans egen ko, som ger mjölk till barnen. De hjälper till med att sköta om kon en av pojkarna, som inte kan prata, är väldigt förtjust i kon och pysslar ofta med den. I Kizurini har man startat bara för ett år sedan med samma verksamhet som i Kaolani. Särskoleklass med 40 barn, stödgrupp för föräldrarna och en lärare och volontärer som arbetar med barnen. Volontären Witness berättar om hur det kommer sig att hon engagerar sig i de handikappade barnen i Kizurini: FÖR 24 ÅR SEDAN FICK JAG EN FLICKA, SOM BLEV CP-SKADAD vid förlossningen. Det fick mig att söka efter kunskap om hur jag skulle kunna träna henne. Det ledde till att jag fick komma till Danmark och få vidareutbildning som speciallärare. Jag arbetar med barnen som speciallärare men som volontär med supportgruppen. Föräldrar med handikappade barn tror alltid att de är ensamma, men de här grupperna gör att de inser att de inte är det. Grupperna betyder väldigt mycket. 20 På ängen går skolans egen ko, som ger mjölk till barnen.
Thomas som lider av benskörhet får snart en rullstol. Barnen har alla möjliga funktionshinde, b la svår epilepsi som kan vara en komplikation av malaria. 21.
Supportgruppen Kizurini. Föräldrar med handikappade barn tror att de är ensamma, men de här grupperna gör att de inser att de inte är det Jag frågar en av lärarna på skolan i Kaolani om det inte händer att föräldrarna dumpar barnen i skolan, och sedan inte hör av sig mera. Man skulle kunna tro, att denna typ av verksamhet kan innebära den risken, att särskoleklasserna utvecklas till institutioner där banden med familjen försvagas. Han svarar att i något fall är det nog så, men supportgrupperna är ett bra motmedel. Barnens möjligheter till utveckling är helt annorlunda nu mot tidigare. I Kaolani vill man nu dela upp barnen i två grupper, för en mer nivågrupperad undervisning och för att de ska kunna flytta upp en klass som de andra barnen i skolan kan, när de är duktiga. Maisha Kara-projekten drivs med små medel, pengarna kommer från Insamlingsstiftelsen för Föräldralösa barn och från Radiohjälpen. Under våren 2012 får vi veta om de får en fortsättning. Text Inga Näslund Foto Jonas Andersson FAKTA MAISHA KARA TRUST ORGANISATIONEN ARBETAR FÖR ATT HANDIKAPPADE BARN ska få bättre levnadsvillkor i Kenya. Drygt 100 funktionshindrade barn har tack vare stödgruppernas hjälp till föräldrar fått dem att inse barnens värde och behov. Familjemedlemmar och sjukvårdare tränas i att stimulera deras utveckling. STÖDGRUPPERNA BESTÅR AV PERSONER som har erfarenheter av funktionshindrade barn i sina egna familjer. På detta sätt bygger de förtroende när de tar upp värderingsfrågor eller ger praktiska tips och träning. Ett nätverk för föräldrar med funktionshindrade barn har bildats. Stödgrupperna har etablerat kontakter med byledare och andra betydelsefulla personer i samhället, vilket leder till acceptans för deras arbete. MAISHA KARA TRUST LEDER OCH UTBILDAR gruppmedlemmar. Även utbildning för barnskötare genomförs och ett kontaktnät för dem har bildats. Det nuvarande medicinska resurscentret rustas upp så att barnen får bättre sjukvård. Centret kan också bli en samlingspunkt för barnen och de vuxna som sköter och stödjer barnen. Det är Adoptionscentrums första samarbete med Maisha Kara Trust, projektet finansieras av Radiohjälpen. 22