De verkliga piraterna Från pirater i Karibien till Lasse i Gatan

Institutionen för Samhällsvetenskap och Humaniora Samhällsvetenskapliga programmet De verkliga piraterna Från pirater i Karibien till Lasse i Gatan Av: Jenny Eliasson Läsår: 2007-2008 Handledare: Matias Larsson Utskrifstdatum: 2008-04-10 1

Innehållsförteckning Förord... 3 Inledningskapitel... 4 Inledning... 4 Syfte... 5 Frågeställnig:... 5 Avgränsning... 6 Materialbeskrivning... 7 Metod... Fel! Bokmärket är inte definierat. Begreppsapparat... 9 Avhandlingskapitel... 11 Varför blev man pirat i Karibien och på Atlanten på 1600-1700-talet?... 11 Bakgrund till sjöröveriet... 11 Vem blev pirat?... 13 Hur var det att vara sjörövare på ett sjörövarskepp?... 17 Vem var Lars Gathenheim respektive William Kidd?... 21 Lars Gathenheim... 21 William Kidd... 25 Slutsatser och diskussion... 30 Slutsatser... 30 Varför blev man pirat i Karibien och i Atlanten på 1600-1700-talet... 30 Hur var det att vara sjörövare på ett sjörövarskepp?... 30 Vem var Lars Gathenheim respektive William Kidd?... 31 Diskussion... 33 Varför blev man pirat i Karibien och i Atlanten på 1600-1700-talet?... 33 Hur var det att vara sjörövare på ett sjörövarskepp?... 33 Vem var Lars Gathenheim respektive William Kidd?... 33 Sammanfattning... 35 Litteraturförteckning... 36 2

Förord Denna uppsats har inte varit lätt att skriva, men det finns några personer som har underlättat detta arbete. De personerna har varit min mamma Marja Lena Rantala, min pappa Åke Eliasson, min pojkvän Niclas Bergh Gustavsson, min vän Ulrica Nilsson och min pojkväns mamma Ann-Christin Bergh. Dessa personer skulle jag vilja tacka. Min pojkvän vill jag tacka för att han kom på att jag kunde skriva om pirater. Min pappa vill jag tacka för att vi åkte till Onsala Kyrka den där sommaren för nio år sedan. Så att jag fick se Lars Gathenheims grav, som har inspirerat mig till detta arbete. Min mamma vill jag tacka för att hon har hjälpt mig att rätta mina texter. Ann-Christin för att hon också rättat mina texter. Ulrica för att jag har fått låna en tidskrift som jag har haft handvändning av. 3

Inledningskapitel Inledning Sommaren 1999 var jag och min familj i Onsala. Vi hade semester och beslutade oss för att besöka Onsala kyrka. Jag tyckte det lät så där, en kyrka, vad var det för märkvärdigt med det. Alla kyrkor ser ju ändå likadana ut, tänkte jag nio år som jag var. Just för tillfället brydde jag mig inte så mycket om kyrkor, jag ville helst vara ute och leka och bada, den varma dagen till ära. När vi kom in i kyrkan såg allt ut som det brukar göra i kyrkor, tills vi kom in bakom koret. Där fanns det två gravar och genast blev det en mycket intressant utflykt. Jag frågade pappa om det var riktiga gravar och vilka som i så fall låg begravda där, mitt i kyrkan. Det visade sig vara det Gathenheimska gravkoret. Där vilar Lasse i gatan, Lars Gathenheim och hans fru Ingela. Jag tyckte det var häftigt att människor hade fått sina gravar placerade just där. Jag trodde först att Lars Gathenheim var en kung av något slag eller någon annan kunglighet. Pappa sade att Lasse i Gatan hade varit en kapare. Jag frågade inte mycket mera även i fall jag inte visste vad en kapare var, utan var lite rädd för att det låg två skelett i marmorkistorna framför mig. Jag tyckte det var läskigt, tänk om det spökade? Därför gick jag ut rätt fort. Detta var den första och enda gång jag stött på Lasse i Gatan. Jag fick inte reda på så mycket om vem han var, så jag har nu i detta arbete tänkt ta reda på mer om honom och pirater i övrigt. Pirater intresserar mig väldigt mycket. Jag gillar att läsa om dem och se filmer om dem. Faktum är att den bästa boken jag någonsin läst handlar om just pirater. Jag är väldigt fascinerad av hur de levde, de var så fria fast ändå tvungna att arbeta för att få mat. Hur de levde på skeppen, de omtalade skatterna, de tropiska öarna där de hade sina fästen och ställena där de gömde sig för den engelska flottan. I övrigt är jag intresserad av handel som fördes mellan olika länder förr i världen och haven där de fraktade sina varor. Allt som har med pirater att göra helt enkelt. 4

Syfte Syftet med denna uppsats är att göra en litteraturstudie om vilka de verkliga piraterna var, som levde i Karibien och Atlanten under 1600-1700-talet. Uppsatsen kommer också att göra en komperativ studie mellan den svenske kaparen Lars Gathenheim och den mest kända piraten William Kidd. Uppsatsen kommer undersöka hur piraterna levde på skeppen och hur reglerna på ett piratskepp var. Frågeställnig: Varför blev man pirat i Karibien och på Atlanten på 1600-1700-talet? Hur var det att vara pirat på ett piratskepp i Karibien och Atlanten under 1600-1700-talet? Vem var den svenske 1700-tals kaparen Lars Gathenheim respektive vem var den mest kända piraten William Kidd? 5

Avgränsning Ämnet pirater är inte så jättestort om man jämför med till exempel andra världskriget. Men uppsatsen ska ändå avgränsas till några saker. Uppsatsen fokuserar mest på hur livet som pirat i Karibien och i Atlanten var. Uppsatsen tar även upp en jämförelse mellan två kända sjörövare, Lars Gathenheim och William Kidd. Detta kommer att tas upp i diskussionen och inte i avhandlingen. Det som nämns i samband med Lars Gathenheim, är kaparverksamheten i norden. Uppsatsen kommer till största del se det ur Lars Gathenheims perspektiv och kommer inte ta upp nödvändigt mycket om de övriga som höll på med denna verksamhet. Det som uppsatsen inte kommer behandla, men som hör till ämnet pirater är till exempel pirater i Medelhavet på antiken men även senare. Andra saker som inte kommer med i uppsatsen är piraterna som var verksamma i den sydkinesiska sjön, det nämns också bara om det spanska tronföljdskriget och det nordiska kriget. Uppsatsen kommer inte ta upp myter som har med pirater att göra, eller ta upp något om piraternas flagga Jolly Rodger. En stor del i ämnet pirater är om kvinnliga pirater men detta kommer inte uppsatsen behandla. Uppsatsen kommer inte gå djupare in på de skepp som piraterna använde sig av. I uppsatsen nämns ön New Providens som var ett populärt ställe för piraterna, men uppsatsen kommer inte gå in närmare på detta och kommer inte heller nämna några andra platser som var populärt för dem. Uppsatsen kommer inte behandla och redogöra vad för material som piraterna använde så som navigerings instrument, vapen och annan utrustning. Uppsatsen kommer slutligen inte redogöra vad piratrena fick för straff när de blev tagna av Royal Navy. Hur en rättegång eller tillexempel en avrättning gick till, kommer inte behandlas i denna uppsats. 6

Uppsatsen är skriven utifrån tre böcker: Materialbeskrivning Marcus Redikers bok Pirater sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet Lars Ericsons bok Lasse i Gatan kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall Lucy Lethbridges Sanna historier om pirater Uppsatsen är även skriven utifrån tre internet källor: Sverker maritima Ung fakta Wikipedia Boken Pirater skriven av Marcus Rediker bygger på historiska källor. Bland annat är boken skriven utifrån kapten Charles Johnsons A general history of pyrates utgiven 1724. I övrigt är Marcus Rediker professor i historia vid University of Pittsburgh. Boken handlar om pirater i Atlanten och i Karibien under deras guldålder (1650-1730). Källkritiskt är det en bra bok om man ser till att källorna är hämtade från den tiden som boken handlar om. De är inte skrivna flera år efter piraternas härjande i Atlanten och i Karibien. Ett annat plus är att författaren är historiker vid ett universitet, så han vet vad gör, han kan med andra ord skriva en bok som är att lita på. Boken Lasse i Gatan kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall skriven av Lars Ericson bygger på historiska källor. Som till exempel bygger boken på en annan bok som Marcus Rediker har skrivit Between the devil and the deep blue sea. Boken är också skriven med hjälp av material från krigs- och riksarkivet. Författaren Lars Ericson är i övrigt första arkivarie vid krigsarkivet i Stockholm. Boken handlar om Lars Gathenheim och hans liv som kapare för Sverige under 1700-talet och om Sverige och det stora nordiska kriget, kaperi i nordiska farvatten, sjörövare i alla världsdelar och om Lasses fru Ingela. Boken är bra källkritiskt för den bygger på bra källor som är trovärdiga och det tyder ju på att boken går att lita på. Dessutom är författaren första arkiverare på krigsarkivet och det tyder på att han vet hur han ska skriva en sådan är bok. Han nämner även att han har stort intresse i stormaktstidens historia, särskilt på den marina sidan. 7

Boken Sanna historier om pirater skriven av Lucy Lethbridge är inte lika trovärdig som de andra nämnda böckerna. Detta för att boken är skriven som berättelser, varje kapitel är en historia om någon pirat. Boken hänvisar inte till några historiska källor. Den är skriven i stor del skriven för barn. Boken är inte så källkritisk. Detta för att den inte hänvisar till historiska källor. Man har jämfört denna bok med andra mer trovärdiga källor och allt som är skrivet i denna bok stämmer överens med dessa källor. Så man kan till vis del lita på denna bok. Internetkällan Ungfakta är en internet sida som är mer riktad åt barn, men ser den inte som mindre trovärdig för det. Jämfört med andra mer trovärdiga källor så stämmer innehållet överens med detta, allt som är skrivet stämmer överens med dessa källor. Å andra sidan är böcker mer trovärdiga än internet källor, men litar ändå på denna sida. Internetkällan Sverker Maritima är även denna en sida som är mer riktad åt barn. Men ser den inte som mindre trovärdig. Allt som är skrivet på sidan har jämförts med andra källor och innehållet stämmer överens med dessa källor. Internetkällan Wikipedia är en encyklopedi på internet, den är inte att jämföra med Nationalenckolpedin innehållsmässigt. Man ska vara källkritisk till innehållet, gärna jämföra med andra källor och se i fall innehållet stämmer överens. Det finns en källa som författaren gärna skulle vilja använt sig av i skrivandet av denna uppsats, men som hon inte fått tag i. Kapten Charles Johnsons A general history of the pyrates utgiven 1724. 8

Metod Den metod som är skriven i denna uppsats är litteraturstudie. Frågorna som besvaras bygger på källor som böcker och internet. Uppsatsen används också av metoden komperativ studie. En jämförelse mellan två människor. Skrivandet av denna uppsats gick till så att författaren lånade böcker på biblioteket och en historisk tidskrift av en nära vän. Satte sig med källorna, läste igenom dem och såg vilka som var mest användbara till denna uppsats. Tog stycken ur böckerna och tidskriften, skrev om de till egna ord och satte in i uppsatsen. Har använt sig lite mer av en bok, dels för att det stod mycket bra saker i den och för att den var bra källkritiskt. Men har ändå försökt att ta något från varje källa. Författaren har också använt sig av internet källor. Men försökt att ändå använda sig så lite som möjligt med tanke på den källkritiska inställningen till internet. Begreppsapparat Det finns några ord som måste förklaras för att läsaren ska kunna förstå avhandlingen. Dessa ord beskrivs i denna begreppsapparat. Örlogsskepp: skepp som var snabba och hade många kanoner. Båtarna användes ofta av marinen i olika länder. Kapare: Kaptener på skepp så som till exempel örlogsskepp fick ett så kallat kaparbrev av den kungliga regeringen. Oftast i samband med krig. Detta brev visade att skeppet hade tillstånd att plundra och överfalla handelsskepp och slavskepp tillhörande fienden. Detta för att om fienden blev kapade förlorade de all last som de kunde sälja och göra vinster på för det egna landet. De kapar istället av landets försörjningslinjer. De tar lasten och får själva vinster till sitt eget land. Pirater: Pirater var motsatsen till kaparna. De plundrade skepp utan tillstånd av något land. De hade inga kaparbrev. De plundrade för egen del, de var havets rövare. 9

Buckanjärer: Hade sitt fäste på Hispaniola (ön som är dagens Haiti och Dominikanska republiken). De var Européer, främst fransmän som bodde på ön och försörjde sig på att jaga vilda djur. De tillagade köttet genom att torka det över en öppen spis. Det är därifrån de fått namnet buckanjärer, bocaner som är franska och betyder röktorka. De sålde köttet på Tortuga (norr om dagens Haiti) som skeppsproviant och fick på så sätt in pengar. Spanska tronföljdskriget: Bröt ut efter den spanska kungen dog. Kriget startade år 1701 och avslutades 1713 med freden i Utrecht. Kriget var mellan Spanien, Frankrike och Bayern på ena sidan och Storbritannien, Nederländerna, Portugal, Preussen, Danmark- Norge, Katalonien och Tyskromerska riket med Österrike och Savojen på den andra. Rederi: Ett företag som ägnar sig åt skepp som tillexempel handelsskepp som transporterar gods. Eller skepp som är passagerarfartyg. Det kan också vara rederier som ägnar sig åt krigsföring. Det är det i detta fall. Redare: En redare var ledare på ett rederi. Redarrollen gick ofta i släkten och blev på så sätt ofta en stor aktie ägare i företaget. 10

Avhandlingskapitel Varför blev man pirat i Karibien och på Atlanten på 1600-1700-talet? Bakgrund till sjöröveriet Pirater har funnits på haven sedan man började bedriva handel och olika nationer krigade mot varandra på haven. När greker och romare var stora folkgrupper på antikens tid fanns det pirater som seglade på Medelhavet. Vi här i norden hade också pirater, vikingarna var pirater på sitt sätt. 1 Men piraterna i Atlanten och i Karibien har sin början i samband med upptäckterna av den Nya världen. Spanien och Christoffer Columbus upptäckt av Västindien. Spanien hittar Aztekernas rike och Inkariket där det fanns guld och rikedomar i mängder. De började frakta över guldet till Spanien. Övriga länder i Europa fick reda på att Spanien hittade mycket guld och silver på den nya kontinenten. För att hindra att Spanien skulle bli en stormakt med allt guld börjar de med kaperi. Europeiska kungar och drottningar gav ut kaparbrev till olika kaptener på örlogsskepp. Engelska, franska och holländska kapare, kapade de spanska skeppen. Det fanns kapare som inte bara plundrade spanska skepp, de gav sig också på handelsskepp som seglade under annan flagg. De tillhörde mindre och mindre det land som de en gång var kapare åt, de blev mer och mer självständiga. 2 Engelska och spanska skepp kämpade på Atlanten och i Karibien under 1500-talet. De engelska kaparna gav sig inte bara på skepp utan också hamnstäder som var viktiga för spanjorerna. Fred slöts mellan England och Spanien, men kapare fortsatte med sitt plundrande nu för sin egen fördel. Det vill säga de plundrade utan att ge något till landet, de behöll allt själva. 3 Spanjorer byggde sina kolonier och hamnstäder för att kunna frakta allt sitt guld. De hade också plantage och gruvor, där arbetade indianerna som var urbefolkning på kontinenten. Men som vi vet utrotades nästan denna befolkning av sjukdomar som spanjorerna förde med sig. I 1 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 42 2 Karibiens pirater återuppstår : Bonniers världens historia nr 11 2006: 47 3 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 42 11

stället utfärdade den spanske kungen år 1510 att svarta slavar från Afrika skulle fraktas över till Västindien och säljas till de behövande, på så vis fick de arbetskraft. 4 På 1600-talet befolkades och koloniserades den amerikanska kontinenten mer och mer. Även andra människor från Europa började kolonisera den nya kontinenten. England koloniserade Amerika och lika så Frankrike som även koloniserade Kanada. 5 Olika folk som manliga före detta livegna från Europa kom till ön Hispaniola, dessa kallades buckanjärer. Buckanjärerna levde på ön och jagade vilda djur som grisar och andra boskap, de levde av att sälja köttet de fick från djuren, köttet torkade de på öppen spis och sålde det sedan som skeppsproviant. Köttet såldes inte på Hispaniola utan på Tortuga där olika skepp lade till. Hispaniola tillhörde Spanien enligt spanjorerna själva, de vill få bort buckanjärerna från ön och började skjuta djuren de jagade i hopp om att de skulle svälta. Buckanjärerna blev arga på spanjorerna och började kapa och plundra de spanska skeppen. 1665 kapades ett av de första skeppen, detta gjordes av fransmannen Pierre le Grand utanför Tortuga. Buckanjärerna blev pirater, de drevs med tiden bort helt från Hispaniola. Piraterna flyttade i stället till Jamaica och staden Port Royal, även Tortuga var en viktig ö för buckanjärerna. Detta var början till piraternas härjande i Karibien och på Atlanten. 6 Sjöröveriet i Karibien och Atlanten har sin berömda epok under åren 1650-1730. Denna epok är kallad piraternas guldålder. Under den tiden fanns det tre generationer av pirater. Den första var buckanjärer som härjade under åren 1650-1680. 7 När silver transporterna blev mindre lönsamma och Karibien började bli magert på byten styrde piraterna sina skepp mot indiska oceanen. Där drev engelska, holländska och franska ostindiska kompanier sin handel. Alla skepp som seglade mot Indien och Kina seglade runt Godahoppsudden och längs Afrikas kust. Ett bra ställe för piraterna och gömma sig blev ön Madagaskar, det blev en bas för piraterna. 8 1690-talet gav dig då piraterna till indiska oceanen. 1716-1726 var de åren som var mest framgångsrika och det är de åren man talar mest om när det gäller pirater. 9 Det var under guldåldern handeln blomstrade, handeln som drevs mellan de europeiska kolonierna i Amerika och Karibiens hamnar och Europas hamnar. 10 4 Bonniers, Media världshistoria, del 2, s. 261 5 a.a, s. 261 6 Karibiens pirater återuppstår: Bonniers världens historia nr 11 2006: 47 7 Rediker, Marcus, Pirater, s. 18 8 http://www.ungafakta.se/pirater/, 2008-02-06 9 Rediker, Marcus, Pirater, s. 18 10 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 7 12

Under 1716-1726 fanns det ca 4000 pirater, de skapade kaos i handelssystemet genom att kapa hundratals handelsskepp på Atlanten. De plundrade dem på all last och en stor del av dem brändes eller sänktes. 11 Vem blev pirat? De flest som blev pirater från början helt vanliga sjömän som seglade på olika skepp. Sjömän behövdes över allt på den tiden. När stora länder i Europa förde krig mot varandra var sjömännen med på de stridande skeppen, de var med på skeppen som kapade andra länders handelsskepp och slavskepp. De var med på landets egna handelsskepp och slavskepp, sjömännen var viktiga. 12 Sjömännen fick slita hårt på skeppen. De bodde på skeppen i trånga utrymmen, maten de fick var ofta rutten och dålig eftersom de inte kunde förvara maten bra. Dessutom fick de inte så mycket mat, för den skulle räcka till en lång tid framöver. De plågades även av sjukdomar, sjöbjugg var vanligt för att sjömännen sällan fick i sig tillräckligt med vitaminer. Att arbeta på ett skepp kunde vara skadligt, det skedde ofta olyckor när de utförde sitt arbete. Skeppen kunde även lida skeppsbrott (gå pågrund). Dödligheten för sjöman var ofta hög. Inte nog med allt detta de blev också ofta även illa behandlade av sina kaptener och befäl. Om de inte skötte sig väl kunde bli straffade, straffen var ofta mordlystna. Lönerna för sjömännen var ofta låga och de blev ofta lurade på sin lön. De var en billig och bra arbetskraft, de som seglade på handelsskepp blev oftast behandlade så här, men alla blev inte behandlade på detta vis, det berodde på vilket skepp sjömännen seglade med. 13 Att segla med flottan var i stort sett samma som att segla med ett handelsskepp. Men det fanns saker som var sämre med flottan. Lönerna var lägre än på handelsskeppen och disciplinen var än hårdare. Det hände att folk blev avrättade. 14 Att segla på en kapare var ändå ett av de bästa skeppen att segla med, om man ser till maten som var bättre, lönerna som var högre, arbetsskiften som var kortare och att besättningen fick vara med att bestämma olika beslut, så var det ett bra arbete. Men på en del skepp var disciplinen lika hård som på flottans skepp. 15 Piraterna blev fler efter det spanska tronföljdskriget. Villkoren för sjömännen blev sämre. Arbetstillfällena minskade kraftigt och många sjömän gick arbetslösa och de som hade 11 Rediker, Marcus, Pirater, s. 18 12 a.a, s. 32ff. 13 a.a, s. 59 14 Ibid. 15 a.a, s. 60 13

arbeten hade låg lön, lägre än när kriget höll på. Detta lede till sjömännen anslöt sig till piraterna. 16 En del kapare ville inte erkänna freden i Utrecht och fortsatte att kapa skepp, nu för egen del. Kaparna blev pirater som plundrade handelsskepp där sjömännen arbetade. 17 När piraterna plundrade skeppen bordade de först skeppen. Piraterna gjorde sig sen till domare som skulle avgöra kaptenens öde. Om kaptenen varit hård mot sin besättning kunde piraterna ta på sig att straffa kaptenen för att han behandlat sin besättning så illa. Detta kunde ske genom tortyr eller avrättning. Efter det fick sjömännen välja mellan ett par öden. Men de som hade speciella yrken som till exempel läkare, styrman, segelmakare eller timmerman, hade inget val. De var tvungna att ansluta sig till piraterna. Men de sjömän som inte hade något sådant yrke fick antingen ansluta sig till piraterna, eller annars kunde sjömannen välja att bli avrättad, säljas som slav, sättas iland på en öde ö eller öde kust. De flesta valde att ansluta sig till piraterna. Sjömännen viste att ett liv hos piraterna var bättre än livet på deras gamla skepp. Varför riskera livet för att skydda egendom som tillhörde handelsmännen och kaptener som så ofta behandlade sjömännen illa. 18 Som tidigare nämnts hade sjömännen det inte så bra, de var ofta ute länge till havs. Om de hade en fru där hemma, så hade hon nog redan skaffat en ny man. Sjömännen var borta så länge att kärleken tog slut. Hon kanske inte ens kände igen sin man när han kom hem. 19 Sjöröveriet innebar plundrande av skepp, på så sätt fick de fick ihop mycket pengar, pengar som var lättförtjänta. De fick mycket mat av plundrandet, mat som var mycket bättre än på handelsskeppen. De blev inte behandlade lika illa och de fick utse befäl. De byten de fick ihop av plundrandet fördelades jämnt. I många avseenden var det lockande att ansluta sig till piraterna. 20 Men det var inte bara sjömän som anslöt sig till piraterna. Det var även fiskare och bayman (sjömän som bytte yrke till skogshuggare). 21 I början av 1700-talet blev fattiga män transporterade till Newfoundland med fartyg från städer som Bristol, Topsham och Barnstaple. Där blev de anställda som fiskare. De hade låga löner och för att komma tillbaka till England var de tvungna att betala resan med dessa pengar. De arbetade på natten och för att klara det hårda arbetet på skeppen och utstå kylan drack de black strap. Detta var en blandning av rom, mellas och öl som blandades med en 16 Rediker, Marcus, Pirater, s.36 17 a.a, s. 50 18 Karibiens pirater återuppstår: Bonniers världens historia nr 11 2006: 47 19 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 17 20 Rediker, Marcus, Pirater, s. 19 21 a.a, s. 58 14

soppa som var gjord av musslor, fisk och grönsaker. Detta köpte fiskarna av handelsmännen, oftast till ett orimligt pris. De fick ofta skulder och blev tvungna till att göra en kontraktanställning. De flesta fiskare anslöt sig till piraterna vid första bästa tillfälle. 22 Bayman eller blåvedshuggare som det heter med ett annat namn arbetade på östra och västra sidan av Yucatanhalvön (en udde i östra Mexiko). Det var en hård sysselsättning som drevs i Bay of Campeche eller Bay of Honduras. De var sjöfolk, utstötta och förrädare som bodde på dessa platser. I Mangroveträsken avverkade de blåträd (användes som färgämne till att färga tyger och garn), som de sålde på Jamaica till köpmän. Köpmännen i sin tur skeppade över blåträden till Europa, där de användes i textilindustrin. De levde i ett samhälle där de delade allt lika, de hade egna reglar om hur de skulle leva. Spanjorerna anföll kolonierna som hämnd för att de enligt spanjorerna förde piratverksamhet. Då hämnades blåvedshuggarna med att bli pirater. 23 Slavar blev också pirater. Pirater kunde ibland kapa slavskepp, men inte för att få folk till sin besättning. De kapade för att sälja slavarna vidare och på så sätt få egna pengar. Men de som sågs som duktiga sjömän befriades och övriga sålde de. 24 Slavarna kunde även rymma från sin slavdrivare på plantage och avsluta sig till piraterna. 25 Det fanns ytterligare ett slags folk som blev pirater. Dessa var så kallat tjänstfolk det var engelska människor som begått brott och skeppats över till kolonierna. Där fick de arbeta på plantagerna som straff. De flesta av dessa var sjömän. De ville ju inte stanna på plantagen och avtjäna sitt straff, de var i piraternas centrum och anslöt sig till dem. De som blev pirater kom från de lägsta sociala klasserna. 26 De flesta av de människor som blev pirater med eller mot sin vilja, hade alla något gemensamt, de hade alla någon anknytning till havet och det var viktigt om man skulle bli pirat. De var tvungna att veta hur livet till havs var, det kunde komma stormar då vinden blåste starkt och dagar då det inte blåste något alls. Det var då bra om det var beredda på detta och veta hur de skulle agera. 27 22 Rediker, Marcus, Pirater, s. 60 23 a.a, s. 61f 24 Karibiens pirater återuppstår: Bonniers världens historia nr 11 2006: 47 25 Rediker, Marcus, Pirater, s. 72 26 a.a, s. 66ff 27 a.a, s.62 15

Det fanns två sätt att bli pirat på, det ena mer vanligt och det andra mindre vanligt. Det första mer vanliga sättet, som nämnts innan att som handelsskepp bli kapat av pirater och besättning anslöt sig till piraterna. En del var glada vid detta tillfälle, och en del hade väntat lång tid på detta. 28 Det andra mindre vanliga sättet att bli pirat var genom myteri. Sjömän på skepp som till exempel handelsskepp, tog vid ett bra tillfälle över skeppet med våld. De gjorde sig själva till pirater, de skrev regler som skulle gälla på skeppet och startade krig mot hela världen. 29 Piraters sätt att leva, ha sina egna regler dela upp, delandet av maten rättvist vägde över för många sjömän när de valde att ansluta sig till piraterna och skriva på listan. 28 Rediker, Marcus, Pirater, s. 63f 29 Ibid. 16

Hur var det att vara sjörövare på ett sjörövarskepp? Att vara pirat på ett sjörövarskepp var sett från en sjömans håll mycket bättre än arbetet på ett handelsskepp. Som pirat kunde man få ett bättre liv, pengar, mat och sprit i överflöd. 30 Byten som piraterna plundrade från skeppen var främst dyrbara saker som guld och silver. Men de tog också saker som kryddor, siden, slavar, mat och annan proviant. Dessa varor sålde de vidare och fick pengar för. 31 För pengarna som en pirat fick ihop spenderade han oftast på sprit, spel och kvinnor. En pirat kunde betala stora summor bara för att få se en kvinna naken. En pirat som det berättas om hade betalat 500 silver mynt för detta. 32 När en pirat skulle i land och spendera sina pengar gjorde han oftast det på piraternas ö i Karibien, New Providence, Bahamas. Staden Nassau var ett hem för tusen pirater och det var ett bra gömmställe. Vattnet i hamnen var så grunt att the Royal Navy (den engelska flottan) och dess örlogsskepp inte kom in i viken. Piraterna åkte till ön för att räkna sina pengar. Här spenderade de dem på sådant som nämnts innan spel, sprit och prostitution. 33 Men det var inte alltid så fritt som det verkade. Piraterna hade också regler för sitt samhälle precis som andra samhällen hade sina regler. De förde en form av demokrati. Ingen man var mer värd än någon annan. Bytet som plundrades skulle fördelas jämlikt. Det fanns inga förturer för kaptenen. 34 Piratrena hade olika regler på skeppen. De var tvungna att hålla ordning på sin besättning på något vis. Så de var inte helt fria. Följande exempel på pirat regler kommer från boken Historik över de mest ökända piratrenas mord och röverier (1724) skriven av Charles Johnson. Reglerna hade olika straff. Straffet ledde direkt till döden: De som försökte fly när piraterna höll på att plundra ett skepp. De som försökte smuggla ombord sin hustru eller någon annan kvinna. Straffet bestämdes av besättningen och kaptenen: En pirat som mönstrar på ett annan piratskepp, utan att få tillåtelse av kaptenen. Piraten som inte håller sitt vapen rent eller vansköter sin tjänst. Straffet var att bli piskad på bar rygg: 30 Rediker, Marcus, Pirater, s. 76 31 Karibiens pirater återuppstår: Bonniers världens historia nr 11 2006: 48 32 Ibid. 33 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 39f 34 a.a, s. 16ff. 17

En pirat som slog en annan man Straffet var att bli i land satt på en öde ö med ett handelsvapen, en krutsäck och en skinnsäck vatten: En pirat som försöket fly från skeppet. Straffet var att få näsan uppskuren och bli i landsatt på en öde ö: En pirat som stal från det gemensamma bytet. Regler om skeppets säkerhet och trivsel: Lyktor och ljus ska vara släckta klockan åtta. Musikanter som roade besättningen måste spela varje kväll, utom söndag då de var lediga. Regler som gällde piraterna vid skada eller vid frigivning: En pirat som skadades vid plundring skulle ersättas med 400 pieces of eight. En pirat som blev av med en kropps del vid plundring skulle ersättas med 800 pieces of eight. En pirat får inte lämna sin tjänst förrän skeppet fått ihop byte värt mer än 1000 pund. 35 Dessa lagar byggde på oskrivna lagar som buckanjärerna en gång följt i deras livsstil. Piraterna kallade lagarna för artiklar. Varje skepp hade sina egna artiklar. Artiklarna bestämdes när till exempel människor bestämde sig för att bli pirater. Detta kunde ske när ett handelsskepp lidit myteri och besättningen tagit över skeppet. En av de första sakerna de började med var att skriva regler. När man valde en ny kapten fick man skriva om artiklarna, så att de passade den nya kaptenen. Artiklarna skrevs alltid tillsammans med alla på skeppet, alla var med och bestämde. Reglerna gällde hur mycket makt besättningen skulle ha, hur byten skulle delas upp och hur mat och annat skulle fördelas rättvist över besättningen. 36 I artiklarna skrevs hur mycket varje man på skeppet skulle få av det plundrade bytet. Kaptenen och kvartermästaren fick mellan en och en halv till två andelar. Kanonjärer, båtsmän, styrmän, snickare och skeppsläkare fick en och en fjärdedel eller en och en halv andel. Övriga i besättningen fick en andel var. Detta lönesystem var uppdelat i hierarki. De som var högre uppsatt på skeppet fick mer än de som inte var så högt uppsatta. De som var hantverkare till yrket fick mer för de var skickliga i sitt arbete. Men uppdelningen skiljde sig 35 http://www.ungafakta.se/pirater/, 2008-02-06 36 Rediker, Marcus, Pirater, s. 84f 18

aldrig så mycket, det handlade om en andel. Det var mycket mindre steg mellan toppen och botten. 37 I val av kapten var all i besättningen med och bestämde detta. Det var viktigt att kaptenen var modig och skicklig i navigering. Kaptenerna hade inte rätt till mer mat än någon annan och hade inte heller rätt till en egen hytt. En del pirater kom och åt tillsammans med kaptenen, men dessa var inte på något sätt hans favoriter. Alla hade rätt att äta med honom. Om besättningen var missnöjda med kaptenen kunde de avsätta honom direkt. Kaptenen avsattes ofta på grund av att han var för grym, feg eller vägrade plundra. 38 För att inte kaptenen skulle missbruka sin makt, valdes en kvartermästare. Han var en befälsperson som kunde hindra kaptenen från att ge vissa order. Han övervakade alla frågor och kontrollerade kaptenens order. Kaptenen kunde inte genomföra saker om han inte fick ett godkännande av kvartermästaren. Kvartermästaren var även den första mannen att borda ett skepp vid plundring. Kvartermästaren hade som uppgift att dela allt byte på ett sätt som skulle förhindra gräl och splittring. Han delade ut mat bland besättningen jämlikt och rättvist, de var viktigt särskilt när det inte fanns så mycket mat. Han hade ansvar för allt byte, från att det plundrades till det delades ut bland besättningen. Kvartermästaren var ansvarig för den grupp som först bordade skeppet. Han valde vilka som skulle få detta uppdrag, så alla skulle få lika chans att göra detta. Han gjorde listor eller så frågade han bara vilka som ville gå ombord. Kvartermästaren var en av besättningen, han blev också ofta kapten på nya skepp, då på skepp som piraterna plundrat. Piraterna behöll skeppen för att skicka över manskap från sitt egna överbefolkade skepp. Ibland skaffade de nya skepp för att det fanns tvister på det gamla som splittrade besättningen. 39 Kaptener och kvartermästare sågs kanske som att de hade mest makt och var styrande på skeppen. Men så var det inte, de som bestämde på skeppen var det gemensamma rådet. Det bestod av varje man i besättningen på skeppet. De möttes regelbundet, diskuterade och beslutade saker som rörde besättningen och deras skepp. De bestämde vem som skull bli kapten och kvartermästare. De valde även lägre befäl, de som var hantverkare som snickare, segelmakare med mera. De valde även en vakthavande båtsman, en man som skulle vakta skeppet. De diskuterade och beslutade vart de skulle segla och finna skepp att plundra. De diskuterade konflikter som kunde leda till splittring och hur de dessa kunde lösas. De röstade om vad för straff som skulle ges den som brutit mot artiklarna. De som var tvångsanslutna till 37 Rediker, Marcus, Pirater, s.90 38 a.a, s. 85 39 a.a, s. 86ff. 19

piraterna kunde gå till rådet och be om frigivning. Rådet var mycket mäktigt, de var få som vågade sätta sig emot de beslut som rådet hade fattat. Rådet kunde avsättas direkt. Rådet tvingade ibland kaptenen och andra befäl att lämna sina platser. 40 Vid plundrig fick piraterna mycket mat och sprit. Spriten hade de på fat, ett fat var ca 470 liter. De sparade inte direkt på maten och spriten utan åt och drack i mängder. De brydde sig inte ens om att dra ut korken ur flaskan utan slog av halsarna och drack. 41 Även om de ofta hade mat levde ändå piraterna ett liv som svängde mellan fest och svält. 42 40 Rediker, Marcus, Pirater, s. 88ff. 41 a.a, s. 91f 42 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 15 20

Vem var Lars Gathenheim respektive William Kidd? Lars Gathenheim Lars Andersson Gathe, föddes 30 november 1689, på gården Gatan, i Onsala socken i Halland. Han var son till Anders Börjesson Gathe och Kerstin Larsdotter Hjelm. Hans pappa var fyrinspektör, redare, skeppare och skeppsbyggare. 43 Hans pappa hade stort intresse i skeppar verksamheten. Han började sin karriär som skeppare (25 år gammal) på skeppet Röda Rosen. Han var också delägare i många skepp, som mest var han delägare i 39 stycken skepp. Han var stor i verksamheten som medredare. Detta fick familjen ta över efter hans död. 44 Man vet ytterst lite om Lars uppväxt år. När Lars var 17 år (1706) skrevs han in på Göteborgs gymnasium, men året efter fanns han inte med i elevförteckningen. Man vet inte varför han slutade skolan efter bara ett år, men man tror att han möjligtvis hade börjat arbeta inom familjens företag. Både hans far och bror hade skepp, som han när som helst kunde kliva på och ge sig av på resor. Han reste inte bara på svenska skepp utan han var även på holländska skepp, där han fick en bra utbildning. Han blev till och med holländsk officer. Han var även i England där han också blev väl utbildad, särskilt i språket. 45 När fadern dör 1710 får Lars, hans bror och hans mamma ta över rederiverksamheten. De fick även ärva ett kapital som kunde satsas i kaperiverksamheten. 46 De som ville inrätta kaperi i Västsverige var stadsstyrelsen i Göteborg. Göteborg hade innan haft kaperirörelse under tidigare krig och de menade att kaperi gjorde det svårt för de länder vars handelsskepp de kapade. I stället fick de själva egna varor som kunde försörja hamnen. De menade även att de kunde slå ner de danska och norska kaparna. 47 28 oktober 1709 förklarar Danmark krig mot Sverige 48 Stadsstyrelsen i Götborg bestod främst av köpmän. De menade att om man startade med kaperi skulle det både gynna staden och köpmännen. Den 18 november 1709 skrev stadsstyrelsen ett brev till Defensionskommissionen i Stockholm och frågade om de fick starta en kaperirörelse. 8 februari hamnade detta brev på regeringens bord, de fattade ett beslut och dagen efter godkände de målet och Göteborg fick börja med kaperi. Kaperiet i Sverige gällde 43 http://sv.wikipedia.org/wiki/lars_gathenhielm, 2008-02-06 44 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s.83ff. 45 a.a, s. 98f 46 a.a, s. 101 47 Ibid. 48 a.a, s. 88 21

inte bara Göteborg. Karlskrona fick också en hamn med bas för kapare. De blev två hamnar för svenskt kaperi, i östersjön Karlskrona och i västersjön (Skagerak och Kattegat) Göteborg. Ledare för kaperiet i Göteborg blev Erik Siöblad. 49 Lars Gathe gick samman med 6 män och de ansökte den 14 juli 1710 tillsammans om kaparbrev på Rådhuset i Göteborg. De fick betala borgen 600 riksdaler, detta för att de inte skulle anfalla neutrala skepp. 50 Lilla jägaren blev skeppet som de utrustade. Skeppet fick snart framgångar och dess första offer blev ett holländskt skepp. Det holländska skeppet hade en last som var värd över 4000 riksdaler. Godset fördes med triumf till Göteborg. 51 Lars hade stora intressen i skepp. han hade intresse i minst hälften av de 12 kaparskeppen som seglade ut från Göteborg 1710. Intressena hade han ofta tillsammans med sin mamma, bror, svågrar, kusiner och faderns gamla kontakter. 52 Under 1711 hade Lars två skepp som han själv ägde Göteborg och Vinthunden. Han fick god utdelning med Vinthunden, skeppet hade en besättning på 18 man och hade 4 kanoner. Den uppbringade fem skepp som fördes till Göteborg. 53 Lars hade i början av sin karriär en bra ekonomi. Han ägde två skepp och hade intressen i flera andra. Det visade att han var en bra redare. 2 april 1711 gifte sig den 21årige Lars med den 18 åriga Ingela Hammar. Familjerna hade sedan innan bra affärsförbindelser och dessa förstärktes med giftermålet. De var en av de främsta Onsalaredarna. Lars hade innan bröllopet köpt ett hus med tomt på Södra Hamngatan 45 i Göteborg. Huset låg bara ett stenkast från hamnen där kaparskeppen låg. Ditt flyttade det nygifta paret där de kom närmre kaparverksamheten. Lars tog inget avbrott från arbetet på familjens kaparrederi, i samband med bröllopet. Han gav sig av så fort som möjligt på kaparfärd ombord på Vinthunden. 54 Kaparsäsongen 1712 och 1713 blev en nedgång för Sveriges kaperi. Men Lars var aktiv under dessa år, även om aktiviteterna minskade. 55 1712 ägde Lars fortfarande Vinthunden men var också delägare i två andra skepp. La Revange var mest betydande av dessa två. Kaptenen på skeppet var Lars bror Erik som under 49 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 101 50 a.a, s. 104 51 Ibid. 52 a.a, s. 107 53 a.a, s. 122 54 a.a, s. 125f 55 a.a, s. 136 22

sommaren och hösten 1712 förde denne till havs. Men på hösten dör den blott 18 årige Erik och Lars tar över som kapten på La Revange. Ett annat skepp gav stor utdelning under 1712, Lars första kapare Lilla Jägaren som han hade intresse i. De kapade ett skepp som var ett danskt skepp ägt av en undersåte i Flensburg. I september blev, S:ta Margareta som skeppet hette, priserkänt av amiralitisdomstolen i Göteborg. 56 I juli blir Lars skepp Vinthunden kapat av en norsk kapare. Det blev en förlust för Lars, hans kaparbrev blev kvar ombord på skeppet och han tvingades att be magistraten om ett nytt, så att han kunde fortsätta med kaperiet. 57 September 1711 förbjuder guvernören i Göteborg alla kaparkaptener att gå till sjöss. Detta lydde inte Lars utan går till sjöss i alla fall, tillsammans med 4 båtsmän för att resa till norska farvatten med Vinthunden och La Revange. Han blir anklagad av amiralitetsfiskalen, marinens åklagare i Göteborg, för att ha brutit mot kungens förbud. Han försökte ljuga för amiralitetsrätten genom att säga att de färdades i mindre skärgårdsbåtar för att komma till norra Bohuslän, men de kunde bevisa vad han hade gjort, och Lars fick betala 400 daler silvermynt i böter. Myndigheten höll därefter ett vakande öga på hans kaperiverksamhet. 58 Kungen tog tillbaka sitt förbud om att kaparkaptener inte fick gå till sjöss, detta för att det blev brist på sjövant manskap. Lars steg ombord på La Revange som kapten 1713. De seglade ut genom Älvsborgsfjorden, men blev stoppade av ett tullfartyg. Det fanns tullast som inte var deklarerad ombord på skeppet. Lars struntade i orden och fortsatte segla ut ur fjorden. Tullarna fick då ta hjälp av folk på Nya Älvsborgs besättning, de fick tag på Lars som inte lyckades fly och han blev tillfångatagen. Vad som hände sedan vet man inte riktigt, men Lars och hans besättning lyckades på något vis fly i alla fall och de gav sig ut till havs igen. Lars hade kontakter med Dunkerque i Frankrike, där han låtit ett av sina skepp byggas. Lars flydde därför hit, för han var otrygg i Sverige och han begav sig på landsflykt. 59 Han ville nu när han blivit tagen två gånger av myndigheterna rädda sin kaparverksamhet och begav sig därför hem igen. I samma veva blir ett skepp från Lübeck kapat utanför Nidingen. Skeppet som plundrar det lübska skeppet hade en fransk flagg och det kapade skeppet förs ända till Calais, där de prisdöms. Lars blir anklagad för detta kapande, men man vet inte riktigt vad som hände, han blir ställd inför rätta och han blir anklagad för sjöröveri när han kommer hem i november 1713. 60 Men ärendet blir aldrig av och han döms aldrig. Detta vet 56 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 137 57 a.a, s. 139 58 a.a, s. 142 59 a.a, s 143 60 a.a, s. 143ff 23

man heller inte varför. Men det visar sig att han har kapat ett annat skepp, detta i den engelska kanalen. Men det ses som godkänt kapande, för det visade sig att skeppet var norskt. 61 Dessutom när Lars skepp Vinthunden blev kapat, dog kaptenen Johan Lewerentz. Johans brors fru Sara, ville ha pengar för att han hade stupat. Lars ställdes inför rätta igen, denna gång svor han en ed på Rådhuset och han blev släppt. Han betalade senare pengarna till Sara och han hade ännu en gång klarat sig undan domar som kunde få honom att bli avstängd från att kapa. 62 Lars karriär som kaparkapten började gå mot sitt slut, han drabbades av bentuberkulos som gjorde att han gick dåligt. Han beslöt sig för att gå iland och istället och bli redare. Efter han gått iland blev han borgare. Lars var 1715 den 14:e rikaste borgaren i Göteborg, han hade en förmögenhet på 22 530 riksdaler. 63 Guvernören Mörner i Göteborg skrev den 25 oktober 1715 ett brev till kung Karl XII, i detta brev föreslog han att Lars och hans bror skulle adlas. För att de gjort betydande tjänster för riket och att de var trogna undersåtar. 64 29 december får Lars och hans bror namnet Gathenheim (Gathe från sin pappas efternamn, Hjelm av sin mammas efternamn och där av Gathenheim). 65 Lars fick 1717 ta över det Gamla varvet i Göteborg. På varvet tog han hand om sina handelsskepp och kaparskepp. Han tillverkade även utrustning som skeppen behövde. År 1717 blev ett år med många vinster, Lars flotta kapade mellan 30-40 skepp som gav mycket förtjänster. 66 I och med det Nordiska kriget och dess fälttåg till Norge började skeppen från Göteborg transportera förnödenheter till gränsen vid Strömstad. 17 av Lars skepp gick till Strömstad mellan slutet av april till mitten av oktober. 67 Lars började bli riktigt sjuk, han var helt bunden till sin säng hemma i huset. Lars Gathenheim dör den 25 april 1718 (endast 29 år gammal) av sin bentuberkulos som länge gjort honom dålig. Han begravdes 4 maj 1718 i Onsala kyrka. Lars begravdes i en marmorsarkofag som placerades längst fram i kyrkan och där ligger han än i dag. Efter Lars död ta hans fru Ingela över hans verksamhet 68 61 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 146ff 62 a.a, s. 150 63 a.a, s. 177ff 64 a.a, s. 182 65 http://sv.wikipedia.org/wiki/lars_gathenhielm, 2008-02-06 66 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 210f 67 a.a, s. 213 68 a.a, s. 220 24

William Kidd En av de mest kända piraterna var William Kidd. 1689 var han kapare i Karibien, han seglade med engelska örlogsskepp och kapade franska skepp. Men i början av 1690-talet var han kapten på ett handelsskepp som seglade mellan England och New York. 69 När han var runt femtio årsåldern bodde han i New York, med sin fru och sina två barn. Han var en rik och uppskattad handelsman. Han gjorde resor med sitt skepp Antegoa mellan New York och London. 1694 träffade Kidd en man vid namn Robert Livingston. Robert ville få bort pirater som härjade i Röda havet, han föreslog att William och han skulle göra detta tillsammans. De skulle utrusta ett skepp som skulle fånga piraterna och beslag ta deras last, som sedan skulle ges till de män som ville stödja dem och deras plan. 70 Livingston presenterade deras plan för olika män som var betydelsefulla i både England och New York. De valde att stödja planen med fyra femtedelar av den summan som behövdes och resten satsade Kidd och Livingston. Kidd fick två brev som visade att han hade rätt att anfalla alla skepp som tillhörde Frankrike och att jaga piratskepp. Han fick ta deras last och den skulle delas ut till alla när han kom hem igen. 71 Allt verkade så bra, men Kidd började ångra sig lite när de började utrusta skeppet Adventure Galley inför resan. För att få pengar till allt som behövdes var han tvungen att sälja sitt eget skepp. Han undrade om de verkligen skulle få tag på något skepp och om det fick de skulle de kunna täcka de investeringarna som han gjort. 72 Skeppet Adventure Galley sjösattes i Deptford 1695, skeppet hade 34 kanoner och vägde 287 ton. Det var viktigt att Kidd valde en rätt besättning, med tanke på att de kunde ansluta sig till piraterna. Han valde därför män som skulle komma tillbaka hem igen, män som var gifta och hade familj. 73 De seglade vid Greenwich när ett skepp från Royal Navy seglade förbi Kidds skepp. Kidd vägrade salutera skeppet och som svar för att påminna om att visa respekt avfyrade skeppet ett luftskott. Besättningen på Kidds skepp vände sig om och klappade sig oförskämt på baken. En man från Royal Navy gick ombord på Kidds skepp och tvingade besättningen att mönstra på 69 Ericson, Lars, Lasse i Gatan, s. 48 70 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 68f 71 a.a, s. 69f 72 a.a, s. 71 73 Ibid. 25

flottans skepp som sjömän. Kidd fick istället en besättning som flottan inte ville ha, de var hopplösa och usla människor. 74 Skeppet Adventure Galley nådde New York sju månader efter att flottan bytt ut Kidds besättning. Kidd ville i New York hitta nya medlemmar till sin besättning, men New York var inte den bästa staden att försöka hitta en besättning. Människorna där var ofta föra detta pirater och ville inte gå ombord på ett skepp som ville fånga dem. 150 personer fick Kidd tillslut ihop, de var personer som var kriminella. Men Kidd var tvungen att hitta skepp som de kunde plundra, för nu hade han lovat det och gått med på planrena. 75 De seglade i fem månader från New York till Madagaskar och vidare till Mohéli i Comorerna (Afrikas östkust). På en vecka dog här 50 män ur besättningen på grund av dysteri och andra sjukdomar. Det var varmt i luften och de hade knappt någon mat kvar på skeppet och den besättning som var kvar började bli vresiga. De varnade med att ansluta sig till pirater. 76 Vid ön Perim vid Röda havets utlopp kastade skeppet ankar 1697. För pirater var detta ett populärt ställe på grund av de många skepp som gick förbi. För att samla information om skepp som passerade, sände Kidd en båt över sundet till Mocka. Från Marocko och Nord Afrika kom15 moriska skepp, de passerade Perim rapporterades det tillbaka, men det fanns inga tecken på piratskepp. 77 I tre veckor av regn och hetta väntade Adventure Galley. Kidd började ångra expeditionen, han hade en besättning som var hungrig och trötta på att de inte fått de pengar som de hade blivit lovade, om han inte kapade ett skepp så skulle hans besättning göra myteri. Men Kidd vägrade komma hem utan något byte, så han bestämde sig för att ge sig på de moriska skeppen. Han viste att detta var sjöröveri, men han var desperat och kunde inte lösa problemen på något annat sätt. 78 Ut från Mocka seglade de moriska skeppen och Kidd seglade efter. De är oklart vad som hände men troligtvis öppnade skeppen eld mot Adventure Galley, som i sin tur besvarade den. Det fanns en brittisk ostindiefarare som var i närheten, de trodde att Kidds skepp var ett piratskepp. De öppnade eld mot Kidd och de jagades iväg. Detta gillade inte besättningen som blev mer och mer argsint. Kidd tillät dem då att plundra ett litet skepp utanför Indiens kust. De fick inte med sig så mycket av plundrandet, bara peppar och en säck kaffe. 79 74 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 71f 75 a.a, s.72f 76 a.a, s. 73f 77 a.a, s. 74 78 a.a, s. 74f 79 a.a, s. 75f 26

Kidd bestämde inte längre över sin besättning. Det var den som bestämde över honom, de styrde honom hela tiden och han var tvungen att låta dem gör som de ville. Allt röveri de gjorde fick Kidd istället skulden för och i och med att han var kapten och var han ansvarig. 80 Kidds skepp siktade efter två månader ett engelskt skepp, besättningen ville plundra skeppet trots att det var ett skepp av egen nation. Kanonjären William Moore var besättningens ledare. Kidd blev hånad av Moore för att de inte fick plundra skeppet. Kidd blev då rasande och slog en hink i huvudet på Moore. Moore föll ner på däcket, han blödde från sitt huvud och dagen där på var han död. 81 Efter några veckor plundrade Kidd ett skepp, kaptenen på skeppet visade ett franskt pass och Kidd såg detta som att han fick skeppets last. Lasten sålde han på den indiska kusten och fick kontanter och guld. Han delade ut det i besättningen så de skulle hålla sig lugna. Maiden som skeppet hette behöll han tog det med sig och döpte om det till November. Det visade sig att skeppet tillhörde en indier, inte en fransman, så Kidd blev skyldig till sjöröveri. 82 Kidds skepp plundrade sedan två skepp, ett portugisiskt och ett moriskt. Vinsterna var inte så stora och gav inte så mycket. Men en dag stötte de på ett handelsskepp (Quetta Merchant) och Kidd följde efter skeppet. Handelsskeppet skickade över en man över till Kidds skepp, mannen lämnade över ett franskt pass och Kidd tog skeppets last. Han sålde den och besättningen fick guldet. De behöll skeppet och seglade till Saint Mary Island. 83 Ett piratskepp låg vid ön. Kidd ville nu kapa detta skepp, det som han var sänd till att göra. Men hans besättning vägrade, de dödade hellre Kidd än piraterna. Alla (utom 13 stycken män) lämnade Kidds skepp. De tog all last på alla de tre skeppen, satte eld på Kidds loggbok och på skeppet November. Kidd själv blev inlåst i en hytt, men han sa att han inte skulle göra piraterna illa och han blev släppt. Kidd bestämde sig för att åka hem. Med Quetta Merchant seglade han hem till New York. 84 Det engelska ostindiska kompaniet hade skrivit ett brev till appellationsdomstolen i London, där de anklagade Kidd för sjöröveri. De vill genast få tag i Kidd och döma honom till lagens strängaste straff. Detta viste Kidd inget om, han märkte att situation var riskabel först när han kom till Karibien. När en båt som han sänt kom tillbaka från Anguilla hade de nyheter att berätta. I varje hamn hade Kidd och hans återstående besättning förklarats som pirater. 85 80 Lethbridge, Lucy, Sanna historier om pirater, s. 77 81 a.a, s. 77f 82 a.a, s. 78f 83 a.a, s. 79f 84 a.a, s. 80f 85 a.a, s. 82f 27