Sedan 1996 har SOM-institutet mätt graden av mellanmänsklig tillit i det

Vilka är det som litar på sina medmänniskor? VILKA ÄR DET SOM LITAR PÅ SINA MEDMÄNNISKOR? BO ROTHSTEIN Sedan 1996 har SOM-institutet mätt graden av mellanmänsklig tillit i det svenska samhället. Svarspersonerna har fått frågan: Enligt din mening, i vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?. Svarsalternativet har utformats som en 0-10 skala där 0 markerats med Det går inte att lita på människor i allmänhet och 10 med Det går att lita på människor i allmänhet. I tolkningen av svaren på denna fråga har de som fyllt i 0-3 på skalan klassificerats som låglitare, de som fyllt i 4-6 som mellanlitare och de kryssat i någon av rutorna 7-10 som höglitare. Anledning till att denna fråga ställts är den omfattande forskning som finns om mellanmänsklig tillit som en del av det sociala kapitalet och som visat att det är en viktig tillgång för samhällen, organisationer och individer. I länder som utmärks av att en stor del av medborgarna uppger att de anser att det i allmänhet går att lita på människor (dvs som har ett högt socialt kapital), har också ett antal andra karakteristika som de flesta av oss anser vara av stort värde. Till exempel har de i allmänhet bättre fungerande demokratiska institutioner, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption och annan brottslighet, osv (för referenser till denna litteratur se Kumlin Figur 1 procent 70 Mellanmänsklig tillit 60 50 58 50 57 55 55 56 56 54 53 Höglitare (7-10) 40 30 27 32 29 29 30 28 28 30 30 Medellitare (4-6) 20 10 9 13 13 12 12 11 11 11 13 Låglitare (0-3) 0 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 Kommentar: Skalan går mellan 0 och 10, där 0 innebär att det går inte att lita på människor i allmänhet och 10 det går att lita på människor i allmänhet. Resultaten är baserade på alla svarande inklusive vet ej-svar (3 6 procent genom åren). 145

Bo Rothstein & Rothstein 2005, Rothstein & Uslaner 2005 och Rothstein 2005). Av figur 1 framgår att årets mätning visar på en liten nedgång i den mellanmänskliga tilliten i Sverige. Nedgången är emellertid så liten att det ännu är alldeles för tidigt att spekulera om dess orsaker och om detta är inledningen till en trend eller något tillfälligt. En mängd olika resultat och teoretiska aspekter på den mellanmänskliga tilliten och socialt kapital har rapporterats i tidigare SOM-rapporter. I denna rapport kommer jag att försöka ge några inblickar i frågan vad det är som skiljer höglitare från låglitare. Det är naturligtvis intressant dels när det gäller att förklara variationer i tillit mellan olika samhällen, men också när det gäller vad man kan dra för slutsatser för utformningen av olika politiska åtgärds- och reformprogram. Om nu socialt kapital är en så viktig tillgång för samhället är det naturligtvis av intresse att veta hur det kan förmeras. På denna fråga, dvs vad det är som utmärker höglitarna kan man nu ge ett relativt enkelt och säkert svar: Nämligen att det är de som har som är höglitare och de som inte har som är låglitare. Det är med andra ord de välanpassade och högutbildade som är höglitarna. De har också relativt goda inkomster och är nöjda med sina liv. Höglitarna är dessutom oftare akademiker, svenska medborgare, intresserade av politik, regelbundna läsare av morgontidningarna, folkpartister och förvärvsarbetande än låglitarna. På motsvarande vis är låglitare oftare arbetslösa, förtidspensionär, sjukskriven, LO-medlemmar, icke-svenska medborgare, missnöjda med den svenska demokratin och lågutbildade. De riktigt unga (15-29 år) litar dessutom i klart mindre grad på sina medmänniskor är medelålders och äldre. Om detta ändras över tiden (dvs man kommer att lita mer på andra människor när man blir äldre) eller om det indikerar att den mellanmänskliga tilliten kommer att sjunka i Sverige är det ännu för tidigt att säga. Det mesta talar för att det är det förra scenariot som blir fallet, dvs låg tillit till andra människor är något som botas med stigande ålder. För vissa av dessa variabler är skillnaderna gentemot riksgenomsnittet höglitare (som är 53 procent i årets SOM-undersökningen) tämligen stort. Bland personerna som varit arbetslösa är det enbart 42 procent som är höglitare, för de som uppger att de inte alls är intresserade av politik är siffran 41 procent och för de som uppger att de inte alls är nöjda mer hur demokratin i Sverige fungerar är andelen höglitare enbart 31 procent. Vidare är enbart 27 procent av de som uppger att det inte alls är nöjda med sina liv höglitare och för dem som anser att det är ett mycket bra förslag att Sverige skall ta emot färre flyktingar är andelen höglitare 42 procent. Att ha dubbelt medborgarskap stärker inte heller tilliten till andra människor, här är det enbart 31 procent som är höglitare och för personer som sällan eller aldrig läser en morgontidning är siffran 45 procent. På tre vanligtvis politiskt viktiga dimensioner finns det emellertid inga skillnader när det gäller den mellanmänskliga tilliten. Den första är geografi, eller närmare 146

Vilka är det som litar på sina medmänniskor? bestämt om man bor på landet eller i storstad. Det är på procenttalet lika stor andel höglitare i storstäderna som på ren landsbygd. Den andra är partisympati det är ingen nämndvärd skillnad mellan de politiska partiernas olika anhängare i graden av tillit till andra människor. Detta gäller dock med två undantag. Folkpartister har klart mera tillit än andra människor och de som uppger annat parti än våra sju riksdagspartier har klart mindre tillit än riksgenomsnittet. Den tredje dimensionen där man inte hittar några skillnader är kön. Skillnaden mellan män och kvinnor vad gäller mellanmänsklig tillit är obefintlig. Detta resultat gäller inte bara enkätundersökningar utan det konfirmeras också av den experimentella forskningen inom området. Dessa experiment går i allmänhet till så att en liten grupp försökspersoner sätts i en situation där de förses med en summa pengar och informeras om att de kan vinna mer på att välja att samarbeta med andra i gruppen. Dilemmat för försökspersonerna är att den eventuella vinsten beror på om de som de väljer att samarbeta med i gruppen också väljer att samarbeta. I annat fall förlorar de den summa pengar de försetts med. Försökspersonerna måste alltså kunna avgöra vilka i gruppen som det finns skäl att lita på och vilka som man bör misstro. Dessa experiment kan varieras i det oändliga (typ av personer, hur mycket pengar det handlar om, antal samarbetsmöjligheter, kunskaper om de andra försökspersonerna, osv) och det går inte att dra generella slutsatser från enstaka sådana experiment. Däremot görs det sk. metaanalyser, dvs forskarna lägger ihop resultatet från en stor mängd likartade experiment och drar sedan slutsatser från de olika resultaten. Vad gäller kön har resultatet från denna forskning sammanfattats som följer: Fastän vissa stereotyper väcker tanken att kvinnor skulle vara mera samarbetsinriktade än män så har forskningen misslyckats med att visa någon systematisk relation mellan könstillhörighet och beteende inriktat på val av samarbete i två-personers sociala dilemman ( ) eller mellan kön och den sociala värdeorienteringen ( ). Till detta kommer att effekter av information om de andras könstillhörighet inte har kunnat visa på några systematiska effekter (van Lange m.fl. 2000) Resultaten är naturligtvis tämligen hoppfulla ur ett jämställdhetsperspektiv, eftersom det betyder att varken män eller kvinnor tycks ha någon inneboende psykologisk disposition att diskriminera könsmässigt vilka de litar eller inte litar på. När vi väljer om vi skall lita eller inte lita på en person, är det enligt denna forskning andra saker än personens könstillhörighet som är avgörande. Att till exempel män, som det ibland framhålls, skulle ha en psykologisk konstruktion av sitt undermedvetna som gör att de väljer att helst samarbeta med andra män och därmed till exempel diskriminerar kvinnor i arbetslivet, får således inte stöd i denna typ av forskning. Likaså ställer detta påståenden om att kvinnor och män inte kan samarbeta under jämlika villkor i politiska organisationer ifråga (cf. Eduards 2002). 147

Bo Rothstein Mellanmänsklig tillit som social intelligens Vad är det då som faktiskt skapar uppfattningen att andra människor i samhället är att lita på. Det finns en mängd teorier om detta (se t ex Rothstein 2005) men jag tänker här särskilt redogöra för den japanske socialpsykologens Toshio Yamagishis spännande forskning. Hans utgångspunkt är att man kan anta att personer med låg social tillit var mindre lättlurade och godtrogna och att de därför var mera framgångsrika och skärpta och i högre grad tillhörde eliten än de med hög tillit till andra människor (Yamagishi 2001). Sådana blåögda personer skulle då vara lättlurade offer för skrupulösa egoistiska aktörer och bli förlorarna i samhället. Yamagishis många olika experiment (med företrädesvis japanska universitetsstudenter) visar emellertid intressant nog på motsatsen. Social intelligens avser enligt Yamagishi förmågan att avgöra om personer man kommer i kontakt med är att lita på eller ej. Det handlar om en förmåga att upptäcka och hantera signaler från andra människor om de är pålitliga eller inte. Enligt Steven Pinker är detta en förmåga som är väl utvecklad hos många människor, t.ex. förmågan att skilja mellan andras verkliga känslor och deras spelade känslor (Pinker 1997, s. 405) De flesta japaner tror, enligt de data Yamagishis presenterar, att hög social tillit är ett uttryck för godtrogenhet medan låg tillit till andra människor visar på skarpsinne och klipskhet. Yamagishi visar emellertid att det förhåller sig precis tvärtom och hans förklaring till detta är att låg social tillit och avsaknad av social intelligens utgör en ond cirkel i individers personlighetsutveckling. Låg social tillit hindrar nämligen individer från att ge sig in i sociala interaktioner, framförallt sådana som innebär risktagande men som också kan vara mycket fruktbärande, vilket i sin tur underminerar deras sociala intelligens, eftersom de inte uppövar sin förmåga att lära sig tyda signaler om vilka personer som man kan lita på. Dessa signaler kan vara av mångahanda slag Yamagishi redogör för ett antal experiment han och hans kolleger utfört som alla indikerar att höglitare är mera mottagliga för information som signalerar opålitlighet samt att de kan avgöra pålitlighet hos andra bättre än låglitare (Yamagishi 2001, s. 139). Bristen på sådan social intelligens gör att låglitare ofta gör misstag när de väl tar risken att lita på någon annan, vilket i sin tur förstärker deras misstro mot andra människor i allmänhet, vilket i sin tur gör dem mindre benägna att söka produktiva samarbeten med andra människor. De misslyckas helt enkelt oftare än andra i sina bedömningar om ifall andra individer är att lita på. Detta skapar i sin tur en ond cirkel av misstro och bristande social intelligens, genom att de alltmer undviker att överhuvudtaget inleda relationer med andra som kan innebära risk för att de blir lurade. De hamnar därmed i en situation där vad de än gör så förlorar de. Inleder de relationer, gör deras brist på social intelligens att de ofta blir besvikna, vilket ökar deras misstro mot andra människor. Isolerar de sig, minskar deras förmåga att lära sig skilja mellan personer som är att lita på och de som inte är att lita på, vilket minskar deras chanser till positivt utbyte med andra. 148

Vilka är det som litar på sina medmänniskor? Yamagishi har ett antal intressanta experiment som visar på hur denna relation fungerar. Ett av dem visar att studenter som har hög social tillit när de börjar sina studier, når bättre resultat än de som har låg social tillit, även om man konstanthåller för deras studiekapacitet när studierna började. Yamagishis förklaring är att höglitarstudenterna har en bättre utvecklad förmåga att hitta andra studenter som de kan inleda fruktbärande samarbete med när det gäller att tillgodogöra sig utbildningen, vilket gör att de klarar utbildningen bättre. Hans poäng är således att misstro leder till mera misstro, medan förtroende i kombination med social intelligens leder till mera förtroende. Studenter vid de japanska elituniversiteten har t.ex. högre social tillit än de vid ordinära universitet. Detta generella resultat om kopplingen mellan socialt förtroende, social intelligens och ökad effektivitet stämmer väl överens med resultat från forskning om förtroendets betydelse i arbetslivet, dvs. i grupper inom företag och förvaltningar (Bennich-Björkman 1997; Kramer & Tyler 1996; Miller 1996). Detta resultat indikerar att det inte är så att skälet till att det är de framgångsrika i samhället som har hög social tillit beror på att de har lättare att ta kostnaderna för om personer de litat på skulle visa sig vara opålitliga. Yamagishis resultat indikerar istället att orsakspilen går åt andra hållet nämligen att det är förmågan att skilja ut vilka personer som man bör lita (och inte lita) på som skapar framgång. Personer med högt utvecklad social intelligens inleder helt enkelt fler produktiva samarbetsrelationer med fler personer. Yamagishis och hans kollegers resultat har emellertid vissa implikationer för den politiska nivån som det finns anledning att stanna vid. Problemet med en del forskning på området som visar på att social tillit bestäms i barndomen är dess deterministism. Det finns naturligtvis ytterst små möjligheter att på politisk väg intervenera i dessa förhållanden. Skulle dessa teorier stämma är de individer, samhällen och länder som är drabbade av låg tillgång på socialt kapital i princip för evigt dömda att förbli så. Yamagishis teori om social intelligens är emellertid mindre deterministisk. Naturligtvis är den sociala intelligensen också beroende av socialisationsprocesser i barndomen, men den är mera öppen för politisk och institutionell påverkan. Social intelligens är, enligt Yamagishi, något man lär sig genom omfattande interaktioner med andra människor, framförallt andra som inte är av samma sort som en själv. Implikationerna av detta är t.ex. att man, om man önskar individer med hög grad av social intelligens, bör skapa förutsättningar för att de tidigt kommer att interagera mycket med människor som inte är av samma sort som de själva. Dessa resultat talar för åtminstone två olika institutionella förhållanden på samhällsnivå. Det första är ett samhälle som skapar mångfacetterade sociala mötesplatser. Rimligen bör man då ha ett utbildningssystem som alltifrån förskolan till universitetsnivån inte segregerar efter kategorier som etnicitet, social klass och kön. Man skall naturligtvis vara försiktig med att direkt dra lärdomar för den offentliga politikens utformning från experimentell forskning, men resultaten pekar t.ex. på vådan av att etablera skolor, utbildningar eller andra sociala system som enbart 149

Bo Rothstein rekryterar personer av en och samma sort. Detta bör då också tala för en bostadsoch kulturpolitik samt ett arbetsliv som verkar integrerande i stället för segregerande. Ett högre utbildningssystem vilket liksom det svenska numera syftar till att hålla kvar studenter så mycket som möjligt i sin etablerade uppväxtmiljö är då inget att rekommendera. Samhället bör i stället vara sådant att det ger individerna starka incitament att söka sig utanför etablerade sociala mönster för att söka nya möjligheter i nya social nätverk. Referenser Bennich-Björkman, Li. 1997. Organizing Innovative Research: The Inner Life of University Departments. New York: Pergamon. Eduards, Maud. 2002. Förbjuden handling: om kvinnors organisering och feministisk teori. Malmö: Liber ekonomi. Kramer, Roderick M. & Tom R. Tyler (red.): 1996. Trust in Organizations. Frontiers of Theory and Research. London: SAGE. Kumlin, Staffan & Bo Rothstein. 2005. Making and Breaking Social Capital. The Impact of Welfare State Institutions. Comparative Political Studies 38:339-365. Miller, Gary J. 1996. Hierarkins ekonomi : att styra effektiva organisationer. Stockholm: SNS. Pinker, Steven. 1997. How the Mind Works. New York: W. W. Norton & Company. Rothstein, Bo & Eric M. Uslaner. 2005. All for All. Equality and Social Trust. London: London School of Economics and Political Science. LSE Health and Social Care: Discussion Paper Series. Rothstein, Bo. 2005. Social Traps and the Problem of Trust. Cambridge: Cambridge University Press. Yamagishi, Toshio. 2001. Trust as a form of social intelligence, i Karen S. Cook (red.): Trust in Society. New York: Russell Sage Foundation. van Lange, Paul A., Wim Liebrand, David A. Messick, and Henk Wilke. 2000. Social Dilemmas: The State of the Art, i Wim Liebrand, David Messick & Henk Wilke (red.): Social Dilemmas: Theoretical Issues and Research Findings. London: Pergamon Press. 150