Miljörapport för Österbottens landskapsprogram 2011 2014

Miljörapport för Österbottens landskapsprogram 2011 2014

2 Miljörapport för Österbottens landskapsprogram 2011 2014 Innehållsförteckning 1. Inledning 3 2. Österbottens landskapsprogram 2011-2014 3 2.1 Landskapsprogrammet förverkligar Österbottens mål på lång sikt 3 2.2 Förhållande till övriga relaterade program och planer 4 3. Miljöns tillstånd, särdrag, problem och utmaningar i Österbotten 5 3.1 Landskapsstruktur 5 3.2 Jordarter och berggrund 5 3.3 Klimatet, klimatförändringen och luftkvaliteten 6 3.4 Buller 7 3.5 Biologisk mångfald 8 3.6 Vattendrag 9 3.7 Region- och samhällsstruktur 12 3.8 Trafik 15 3.9 Teknisk försörjning 15 3.10 Kulturmiljö 17 3.11 Sociala särdrag 17 3.12 Österbottens särdrag 18 3.13 Miljöproblem och miljöutmaningar 19 4. Bedömningsprocessen 21 5. Konsekvensbedömning för Österbottens landskapsprogram 2011 2014 22 5.1 De mest betydande konsekvenserna per prioriterat område 22 6. Uppföljning 29 7. Sammanfattning 28

3 1. Inledning Lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005) trädde i kraft 1.6.2005. I lagen och den förordning av statsrådet (347/2005) som kompletterar den finns en bestämmelse om allmän skyldighet att bedöma miljökonsekvenserna av en plan eller ett program i tillräcklig utsträckning under beredningen och bestämmelser om miljöbedömning av vissa planer och program. Enligt lagstiftningen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program är landskapsprogrammet ett sådant program som miljöbedömning skall tillämpas på. Enligt 8 i nämnda lag skall den myndighet som ansvarar för en plan eller ett program utreda och bedöma de betydande miljökonsekvenser som genomförandet av planen eller programmet och de undersökta alternativen kan antas ha samt utarbeta en miljörapport. Miljörapporten utarbetas som ett led i den övriga beredningen innan planen eller programmet godkänns. Syftet med miljöbedömningen av planer och program är enligt 1 i nämnda lag att främja bedömningen och beaktandet av miljökonsekvenser när myndigheter bereder och godkänner planer och program, att förbättra allmänhetens tillgång till information och möjligheter till medbestämmande samt att främja en hållbar utveckling. 2. Österbottens landskapsprogram 2011 2014 2.1 Landskapsprogrammet förverkligar Österbottens mål på lång sikt I Österbottens landskapsöversikt 2040 anges ett önskvärt tillstånd för landskapet samt utvecklingsinsatser. Landskapsplanen ger landskapsöversikten en fysisk form: i landskapsplanen anges den eftersträvade utvecklingen av regionstrukturen. Landskapsprogrammet är ett fyraårigt genomförandeprogram för landskapsöversikten. I landskapsprogrammet sammanställs och koordineras olika aktörers program, riktlinjer för verksamheten samt finansiering. Landskapsprogrammet styr de val som träffas för att utveckla landskapet och det syftar till att betjäna intressebevakningen allt bättre än förut. Genom landskapsprogrammet kan man stödja och säkerställa den önskade utvecklingen av region- och samhällsstrukturen. Målen i landskapsprogrammet konkretiseras i genomförandeplanen, som utarbetas årligen och är ett dokument för utvecklingen i landskapet på kort sikt. Landskapsprogrammets viktigaste målsättning är att befästa landskapets intentioner och att utveckla landskapet på ett övergripande och jämbördigt sätt. Utgångspunkten för utvecklingen bildas av såväl landskapets som de ekonomiska regionernas särdrag. Målet är att ytterligare stärka verksamhetsförutsättningarna för landskapets aktörer, utvecklingen av det ömsesidiga samarbetet och arbetsfördelningen samt spridningen av goda förfaringssätt. Landskapet har en speciell utmaning i att engagera det stora antalet olika aktörer i genomförandet av landskapsprogrammet. Målen i Österbottens landskapsprogram för åren 2011-2014 bygger på Österbottens landskapsöversikt 2040, som landskapsfullmäktige godkände 8.3.2010. Landskapsöversikten upptar den långsiktiga visionen för utvecklingen Ny energi i Österbotten Kraft ur hög kompetens, kulturell mångfald och stark sammanhållning samt strategiska riktlinjer och fokusområden för utvecklingen. I den samtidiga beredningsprocessen för landskapsöversikten och -programmet drogs de viktigaste strategiska riktlinjerna för landskapet upp och de bildar också de prioriterade områdena i landskapsprogrammet. De prioriterade områdena i Österbottens landskapsprogram innehåller de centrala utvecklingslinjerna och de viktigaste spetsprojekten för utvecklingen av landskapet åren 2011-2014.

4 De prioriterade områdena i landskapsprogrammet 2011 2014 är: 1. Konkurrenskraft och image Österbotten är känt för att vara energiskt 2. Arbetskraft och kompetens internationella och kunniga, innovatörernas Österbotten 3. Tillgänglighet och balanserad regionstruktur de hållbara strukturernas och utmärkta förbindelsernas Österbotten 4. Välfärd, kultur och socialt kapital den kulturella mångfalden är en källa till välfärd i Österbotten 5. Naturens och miljöns välbefinnande Österbotten, ett område på toppnivå i arbetet för att stävja klimatförändringen. Utvecklingens strategiska tyngdpunkter, spetsprojekten och utvecklingslinjerna för åren 2011-2014 förverkligar målbilden i Österbottens landskapsöversikt 2040. Målet är att utvecklingen i landskapet år för år under landskapsprogramperioden inriktas så att den fortskrider i enlighet med landskapets gemensamt fastslagna strategiska linjer. 2.2 Förhållande till övriga relaterade program och planer Landskapsprogrammet jämkar samman utvecklingsprogram, som olika aktörer har utarbetat, deras mål och verksamhetslinjer samt finansiering. Målen i landskapsprogrammet sammanfaller med statsrådets riksomfattande mål för regionutvecklingen. Målen i de av statsrådet godkända nationella särskilda programmen, programmet för regional kohesion och konkurrenskraft, regioncentraprogrammet och det landsbygdspolitiska helhetsprogrammet samt EU:s strukturfondsprogram, har sammanjämkats med tyngdpunkterna i landskapsprogrammet. Förutom från de särskilda programmen har från övriga nationella program, t.ex. Västra Finlands miljöstrategi 2030, Finlands energi- och klimatstrategi på lång sikt och Nationella innovationsstrategin, de centrala målen i landskapsprogrammet lyfts fram. Tyngdpunkterna för utvecklingen inom skogsbranschen har fastslagits tillsammans med Kustens skogscentral och då det gäller fiskeri- och pälsdjursbranschen i samarbete med de centrala intressenterna inom dessa sektorer. Det centrala budskapet i alla dessa program, återspeglingarna av den europeiska och globala utvecklingen på landskapets utveckling samt de regionala aktörernas och sakkunniggruppernas åsikter har sammanställts i landskapsprogrammet till en helhet där alla delar stöder varandra. I mån av möjlighet ska landskapsprogrammet även främja allmänt godkända internationella, nationella och regionala miljömål. Dessa utgör en del av underlaget för miljökonsekvensbedömningen, och strävan har varit att beakta dem vid bedömningen av landskapsprogrammets konsekvenser. Till de viktigaste strategierna och programmen med miljömål hör Rio-avtalet, FN:s klimatfördrag, den nationella avfallsoch klimatstrategin, den nationella avfallsplanen och de rikstäckande målen för områdesanvändningen. Regionala program och strategier med miljömål är Västra Finlands miljöprogram, Södra och västra Finlands avfallsplan till år 2020, Kustens skogsprogram som uppdateras år 2010 samt Västra Finlands miljöstrategi 2007 2013. Miljöstrategin färdigställs år 2006.

5 3. Miljöns tillstånd, särdrag, problem och utmaningar i Österbotten 3.1 Landskapsstruktur Grundstommen i den österbottniska storlandskapsstrukturen utgörs av en vidsträckt skärgård, å- och älvmynningar samt å- och älvdalar, som sträcker sig utanför landskapsgränserna och åtskiljs av vattendelarryggar. Landskapet Österbotten är beläget dels i kustzonen, dels i flacklandszonen. Flacklandszonen steg upp ur havet för cirka 7000 3000 år sedan och ligger i området mellan höjdkurvorna 20 och 90 meter. Landskapet i flacklandszonen har sköljts mycket effektivt av havsvattnet. Dess grundstomme utgörs av åfåran, den bördiga dalbottnen och vattendelarryggar. Ryggarna avgränsar å- och älvdalarna till enhetliga landskapsområden. De österbottniska å- och älvdalarnas storlek varierar från de stora Kyro älvdal, Lappo, Esse och Kronoby ådalarna som börjar på Suomenselkä till mindre ådalar. Dalarna avgränsas av vattendelare som i allmänhet är försumpade och karga. De få åsarna följer dalarna som osammanhängande kedjor. Bosättningen har i första hand sökt sig till åstränder och bildat enhetliga bandformade byar. I ett senare skede sökte sig bosättningen längre bort från ån till kanten av de moränryggar som ligger bakom åkrarna. Österbotten är huvudsakligen en kustzon, som är ett av landhöjningen präglat bälte. Kustzonen är det yngsta österbottniska landskapet, det område som senast har höjt sig ur havet, med en strandlinje som landhöjningen ständigt förändrar. Jordmånen är välsorterad och nätet av ryggar och dalar är småskaligt. Vattendelarna i form av stenar eller berg avgränsar lerformationerna. Bosättningen har sökt sig till randen av de steniga markerna och till skyddade havsvikar. Städerna har koncentrerats till å- och älvmynningarna vid kusten. Byarna är enligt landskapsstrukturen byggda antingen som grupper eller som breda band. Kulturlandskapet präglas även av fritidsbebyggelsen, som är den äldsta i landet. 3.2 Jordarter och berggrund Från Vasaregionen norrut består berggrunden av s.k. Vasagranit. Området söder om Vasa hör till den svekofenniska skifferzonen i Österbotten, vilken uppstod för ungefär 1900 miljoner år sedan. De yngsta graniterna (1560 miljoner år) i Finland representeras av rapakivigraniter, som finns i södra delen av Kristinestad. En unik formation i Österbotten är en av Finlands sju kända meteoritkratrar. Söderfjärdens krater har enligt dateringar uppstått för ungefär 550 miljoner år sedan. Den vanligaste jordarten som täcker berggrunden är morän. På strandområdena från Oravais till Jakobstadsregionen förekommer spolad moig morän. I Sydösterbotten, söder om Korsnäs, förekommer backlera. De vanligaste moränformationerna är drumlinerna, kulliga moränerna och De Geer-moränerna. I norra delen av landskapet finns ett stort drumlinområde, som sträcker sig från Nykarleby, Pedersöre och Kronoby till Peräseinäjoki. Rogenmoräner förekommer särskilt i Vasaregionen. Ytblocken är typiska för Vasaregionens Rogenmoräner. De Geer-moräner är typiska för Vasa skärgård, speciellt för Replot och Köklot. De största genombrytningarna i moränområdena åstadkoms av å- och älvdalarna, som har fyllts av lera och bildar vidsträckta slätter. En speciell jordavlagring är sanddyneområdet Storsand i Nykarleby.

6 Formationerna i landskapet Österbotten höjer sig huvudsakligen endast litet och svagt från sin omgivning; de är åsar av s.k. österbottentyp. Områdets åsar bildar avsnitt som sträcker sig från sydost till nordväst. Åsarna i älvdalarna täcks ofta av lera och silt och kallas därför dolda åsar. Vid kusten sträcker sig åsarna ofta under havet och kan följas ända till Sverige. I Österbotten råder det brist på både grundvatten av god kvalitet och grustillgångar för byggande. Jämfört med de övriga landskapen är grus- och sandförekomsterna i Österbotten näst minst. Marksubstanserna och grundvattentillgångarna i regionen är dessutom ojämnt fördelade. Uttaget av grus har hållits på en relativt stabil nivå medan uttaget av bergmaterial ökat ständigt under de senaste åren. Jordmånen belastas av ämnen som når marken direkt från punktkällor eller via nedfall från luften. I kustregionen är de sura sulfat- eller alunjordarna en betydande faktor som försurar vattendragen. Alunjordarna finns vanligen under den höjdkurva som går ca 60 meter över havet. 3.3 Klimatet, klimatförändringen och luftkvaliteten Klimatet i västra Finland har drag av både fastlands- och havsklimat. Till följd av läget vid havet och landskapets långsmala form längs kusten syns havets inverkan i så gott som hela landskapet. Havsklimatet kännetecknas av jämn temperatur. Nära havet är temperaturens års- och dygnsvariationer mindre än i inlandet. Detta märks bl.a. i att hösten och våren är längre än i inlandet. Kustområdet mellan Vasa och Karleby är både på sommaren och vintern det regnfattigaste området i Finland. Kusten har fler soltimmar än övriga Finland. På havet och vid kusten dominerar sydliga och västliga vindar. Detta gäller också i inlandet även om vindens styrka där är mindre. De kraftiga vindarna väntas bli vanligare till följd av klimatförändringen. Miljöns tillstånd är i Finland just nu bättre på många sätt jämfört med situationen för tio år sedan. Klimatförändringen är emellertid ett överskuggande hot för den uppnådda miljöstatusen. Enligt klimatmodellerna kommer klimatuppvärmningen att bli speciellt kraftig i Finland och i övriga nordliga områden. Beräkningarna för Finland visar på scenarier med en temperaturhöjning på 3-7 grader fram till år 2100 (1,3 3,1 grader under åren 2010 2040). Nederbörden uppskattas öka med 13 26 %. Temperaturhöjningarna under vintrarna kommer att bli större än under somrarna. Nederbörden ökar också mest under vintermånaderna. Den globala klimatförändringen beror främst på utsläppen av växthusgaser, vilka har ökat på grund av mänsklig aktivitet. Det är omöjligt att få ett totalt slut på klimatförändringen. Flera växthusgaser, som härstammar från mänsklig verksamhet, finns kvar i atmosfären i hundratals år. De värmer upp klimatet, trots att man skulle få stopp på utsläppen. Enligt uppskattning kommer uppvärmningen p.g.a. de nuvarande utsläppen att fortgå ännu under det här århundradet. Europeiska unionen har som mål att uppvärmningen ska begränsas till högst två grader för att man ska kunna undvika de allra skadligaste effekterna. Klimatförändringen gör att extrema väderfenomen blir allt vanligare: torra perioder, hårda vindar och plötsliga skyfall. Klimatförändringen uppskattas påverka naturen på många olika sätt: snö- och istäcket krymper, havsytan stiger, jordmånen förändras, arternas utbredningsområden förändras (fåglarnas övervintring ökar, kallvattensfiskbeståndet avtar, skadedjuren ökar i antal och sprider sig), barrskogszonen förflyttar sig 400-500 km norrut, de biologiska processerna tidigareläggs (t.ex. varmare temperatur på våren gör att trädblomningen infaller tidigare) och vattendragen värms upp.

7 I områdesanvändningen krävs beredskap och anpassning till klimatförändringen på grund av den ökade nederbörden, de allt kraftigare vindarna, ökade skyfall och stormar, förändringar i grundvatten- och isförhållandena samt mera omfattande översvämningar än för närvarande. Den höjning av havsvattenytan som beror på uppvärmningen jämnas vid kusten ut av landhöjningen. Bäst kan man på förhand förebygga översvämningar genom att beakta dem i markanvändningen och styra bort ny byggnation från översvämningskänsliga områden. Europeiska unionens direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker trädde i kraft 6.11.2007. Syftet med översvämningsdirektivet är att upprätta en ram för bedömning och hantering av risker i syfte att minska de ogynnsamma följderna för människors hälsa, miljön, infrastrukturen och egendom i samband med översvämningar. Medlemsstaterna ska fram till år 2011 göra en preliminär bedömning av översvämningsriskerna och kartlägga de vattendrag och kustområden där översvämningsrisken är betydande. Gällande identifierade riskområden ska kartor över översvämningshotade områden och översvämningsrisker utarbetas före utgången av år 2013. I regionen pågår en preliminär bedömning av översvämningsrisker och översvämningskartering (bl.a. för Laihela har kartor över översvämningsrisker utarbetats). Att stävja klimatförändringen är en nyckelfråga då det gäller att främja välbefinnandet för naturen och miljön i Österbotten. I landskapet utarbetas en klimatstrategi som kompletterar energistrategin och i den fastslås strategin och målen för att minska koldioxidutsläppen på lång sikt. Luftkvalitet De största utsläppskällorna till luft i vår region är energiproduktionen, industrin och trafiken. Till landskapets särdrag hör de stora el- och värmeproducerande kol- och torvkraftverken i kustområdet samt de små oljepannorna i växthusodlingen. Åtgärderna för att minska utsläppen från den industriella verksamheten och energiproduktionen har koncentrerats på att reducera de vanligaste svavel-, kväve- och partikelutsläppen samt i synnerhet luktutsläppen och utsläppen av flyktiga organiska föreningar. Trafikavgaserna släpper årligen ut ett stort antal skadliga ämnen såsom kolmonoxid, kolväten och kväveoxider i luften. Det mest problematiska utsläppet är koldioxid, som bidrar till växthuseffekten. Även partikelutsläppen från vägtrafiken är betydande. Luftkvaliteten följs upp med kontinuerliga mätningar i Sydösterbotten, Jakobstadsregionen och i Vasa. Svaveloxidhalterna i luften i låga, däremot är kväveoxidhalterna tidvis höga p.g.a. trafiken. När det gäller svaveloxid har luftkvaliteten varit god på alla orter, men kväveoxidhalterna är tidvis höga vid städernas trafikleder. 3.4 Buller Buller är ett stort miljöproblem som försämrar livsmiljöns kvalitet och trivseln. Bullret påverkar människans hälsa på många olika sätt, men miljöbuller kan också orsaka andra olägenheter än hälsorelaterade. Buller kan påverka trivseln negativt t.ex. på fritiden. Fritidsbuller är ett växande problem p.g.a. högljudda aktiviteter och en allt ökande användning av underhållningselektronik. Dagtid anses gränsen för störande buller vara 55 decibel. I Finland bor omkring en miljon människor i områden där den genomsnittliga bullernivån dagtid överskrider denna gräns. I Finland är antalet människor som bor i områden där bullernivån överskrider riktvärdet 55 decibel dock mindre än i de flesta mellaneuropeiska länder. Exponeringen för buller från omgivningen koncentreras till de största stadsregionerna. I Österbotten är bullret inte ett lika stort problem som i södra Finland.

8 Vägtrafiken är den överlägset största bullerkällan. Av finländarna bor uppskattningsvis 17 procent i områden som utsätts för trafikbuller. Exponeringen för trafikbuller är störst i stora städer. I tätorten kring Vasa koncentreras de högsta trafikbullervärdena till infartslederna och de hårdast trafikerade gatuavsnitten i centrum. Exponeringen för buller från spårbunden trafik och flygtrafik koncentreras likaså till större stadsregioner. Av finländarna utsätts uppskattningsvis 0,5 procent för flygtrafikbuller och 0,7 procent för järnvägsbuller. I landskapet förekommer flygtrafikbuller i området Vasa-Korsholm och i Kronoby. De som utsätts för flygtrafikbullret bor nära flygfälten och vid start- och landningsområdena. Järnvägsbullret från Österbottenbanan når 300 400 meter från banan. Antalet invånare som utsätts för buller längs banavsnittet Seinäjoki Uleåborg är idag cirka 1000 dagtid (över 55 db) och 6300 nattetid (50 db). Av dessa är antalet bullerutsatta i landskapet Österbotten dagtid 50 och nattetid fem gånger så stort. Industrianläggningar orsakar lokalt industribuller. Enligt uppskattning utsätts 0,1 procent av finländarna för industriellt buller. Karteringar av bullersituationen har gjorts i Jakobstad och Vasa. Områden med låg bullernivå har ännu inte karterats i landskapet. 3.5 Biologisk mångfald Naturen i området är för finska förhållanden speciell och varierande: hav, skärgård, åar och älvar, skog, myrmark, åsar och åkrar. Av dessa har de mest representativa delarna tagits med i de av statsrådet godkända riksomfattande skyddsprogrammen. I området finns flera objekt som hör till skyddsprogrammen för stränder, fågelvatten, myrar, lundar och gamla skogar samt två objekt som hör till skyddsprogrammet för åsar. Strandskyddet är koncentrerat till havsområdena. Alla strandskyddsobjekt i Kvarken ingår i en vidsträckt helhet för skyddsområden från Korsnäs till Nykarleby skärgård. I skyddsprogrammet för fågelvatten ingår de mest representativa grunda havsvikarna såsom Södra Stadsfjärden, Vassorfjärden och Lappfjärds åmynning-härkmerifjärden, som också internationellt är klassificerade som värdefulla. Skyddsprogrammen har genomförts sedan år 1980 i syfte att trygga naturens mångfald. Största delen av objekten i programmen ingår också i det gemensamma europeiska skyddsområdesnätverket Natura 2000. Genomförandet av programmen fortskrider på ett bra sätt. Klimatförändringen utgör ett hot mot den biologiska mångfalden. Vid kusten är landhöjningen snabb, 6 8 mm om året. Landhöjningen förändrar livsmiljöerna och landskapet vid kusten och skapar ypperliga förutsättningar att bevara och utveckla naturens mångfald i området. Tack vare sina geologiska egenskaper upptogs Kvarkens skärgård år 2006 som Finlands första naturarv på UNESCOs världsarvslista. Dess särdrag är De Geer-moränerna, landhöjningen och naturens långsamma övergångsfenomen, som utgörs av flada-glosjökedjorna. När landet höjs avsnörs havsvikarna och skiljs av från havet helt och hållet. I världsarvsområdet är landhöjningen 8 8,5 mm om året, och årligen tillkommer cirka en km 2 ny mark. Med tanke på hotade växt- och djurarter är vårdbiotoperna särskilt viktiga. Vårdbiotoper är landskap som uppstått genom traditionella markanvändningar i jordbruket, t.ex. ängar, hagmarker och skogsbeten. Floran och faunan i vårdbiotoperna är mycket rik. En förutsättning för att vårdbiotoperna och växt- och djurlivet i dem skall bevaras är att objekten sköts med det traditionella jordbrukets metoder.

9 Flora Österbotten ligger nästan helt och hållet i den sydboreala vegetationszonen, som sträcker sig längs med kusten från södra Finland som en 20 30 kilometer bred remsa. I området når många sydliga växtarter sin nordgräns. I synnerhet i yttre skärgården finns havtorn, som i Finland växer endast vid Bottniska vikens stränder och i västra Åland. I de österbottniska kustområdena påverkas vegetationen avsevärt av landhöjningen. Till följd av landhöjningen utvecklas vegetationen kontinuerligt. Vegetationen på de nya landområden som höjer sig ur havet följer tydligt en zonering i höjdriktning. Olika arter ersätter varandra vartefter förhållandena på växtplatsen förändras på grund av landhöjningen. Det första trädslaget som etablerar sig på de områden som blottläggs ur havet är vanligen alen, därefter tar granen över området. Ju längre landhöjningen pågår, desto kargare blir skogarna. De nya skogarnas utveckling och förändring på strandområden som stigit ur havet gör kustskogarna mångformiga och globalt sett intressanta. Knappt 70 procent av markarealen i landskapet är skogsmark. Det dominerade trädslaget är tall; en tredjedel av skogarna är granskog. Av skogsmarken är torvmarkens andel knappt 30 procent. Torvmarkerna lämpar sig närmast för produktion av växttorv. På grund av liten lutning stiger kustområdet snabbt ur havet, vilket leder till att skogsmarken försumpas. Speciellt granskogarna nära kusten blir lätt försumpade. Det allt varmare klimatet kan bidra till att ädla lövträd sprider sig till området. Fauna Kustområdet hör till den sydboreala zonen. I havsområdena utgör Kvarkens skärgård nordgränsen för många havsorganismer. I Kvarken påträffas två sälarter, gråsälen och östersjövikaren. Skärgården är en naturlig utbredningsgräns för fiskarter som lever i salt och sött vatten. Lappfjärds å och Esse å hör till de få åar i vårt land där det finns flodpärlmussla. Lappfjärds å har även ett vilt bestånd av havsöring. Tack vare det värdefulla havsöringsbeståndet hör Lappfjärds å-storå till de internationellt skyddade Project Aqua-vattendragen. Mängden stora rovdjur håller på att öka i Österbotten. Vargar påträffas regelbundet i synnerhet i Sydösterbotten. Även björnstammen är etablerad och utbredd ända till Sydösterbotten. Lodjuret har sitt tillhåll alldeles i närheten av kusten från Sydösterbotten till Vasaregionen. Fågelfaunan i Österbotten består av både fåglar som häckar här och av fåglar som flyttar via Kvarken. Skärgården samt å- och älvmynningarna erbjuder de många fågelarterna utmärkta häckningsmöjligheter och rastplatser. Havsörnarna i Kvarken utgör en betydande del av artens bestånd i Finland. Vid den österbottniska kusten påträffas Finlands tätaste bestånd av flygekorrar. 3.6 Vattendrag Ytvatten En tredjedel av landskapets totala areal är vatten. Havskustens strandlinje är vidsträckt. Räknar man öarna och holmarna är strandlinjen cirka 5500 km. Jämfört med övriga Finland finns det exceptionellt få sjöar i landskapet. Sjöarna är få och grunda och därför mycket känsliga för föroreningar. Sammanlagt 11 vattendrag med ett avrinningsområde på minst 200 km 2 rinner ut i Bottniska viken. Det största av dessa är Kyro älv. Eftersom området är flackt är åarna och älvarna översvämningskänsliga. Ett särdrag hos småvattnen i kustområdet är fladorna och glosjöarna.

10 Vid Bergö smalnar Bottenhavet och övergår i Kvarken, som är ett grunt område med otaliga skär och öar. Det grunda Kvarken bildar en tröskel mellan Bottenhavet och Bottenviken. Kvarken är en övergångszon mellan det mera marina Bottenhavet och den mera sötvattensdominerade Bottenviken. Typiskt för Kvarken är havsvattnets låga salthalt. Kvarkens skärgård är en mosaik av land och hav som får sitt mönster av de låga moränåsarna. Karaktäristiska för skärgården är havsvikarna, fladorna och glosjöarna, som avsnörs under landhöjningen och så småningom skiljs av från havet helt och hållet. Samtidigt som de gamla fladorna blir glosjöar, förändras nya havsvikar till flador. Fladorna och glosjöarna bildar globalt sett unika ekosystem. Åarna och älvarna i regionen är eutrofa. Förutom eutrofieringen förekommer försurningsproblem i åarnas och älvarnas nedre lopp. Åar och åmynningar har också genomgått förändringar, och speciellt jord- och skogsbruket har försämrat vattenkvaliteten. Av vattenverken i samhällena använder Vasa (Kyro älv) och Jakobstad (Esse å) ännu ytvatten. Merparten av belastningen på havsområdena kommer med å- och älvvattnen. Dessutom belastas havet av renat avloppsvatten från bosättning och industri samt fiskodling. Även om industrins och samhällenas utsläpp i vattendragen med tiden har minskat har vattendragens tillstånd inte förbättrats eftersom den diffusa belastningen är stor. År 2008 klassificerades vattnen enligt EU:s ramdirektiv för vattenpolitiken på basis av ekologisk och kemisk status. I Finland är ytvattnens ekologiska status huvudsakligen god. I Österbotten är åarna och älvarna huvudsakligen i klassen måttlig eller sämre. Åarnas och älvarnas status försämras av eutrofiering (övergödning) som orsakas av diffusbelastningen samt av belastning p.g.a. torrläggning av sura sulfatjordar. Vid den österbottniska kusten har flera åar sämre status än god. Det här beror på metaller som sköljs ut från sura sulfatjordar. Kustvattnen har huvudsakligen (över 60 %) klassificerats ha god eller måttlig status. Vattnen utanför de större städerna har måttlig status och de inre fjärdarna i området har otillfredsställande status. I de öppna havsområdena i Kvarken och Bottenhavet är ytvattnets status huvudsakligen god. De öppna havsområdena i Bottniska viken hör till de renaste i Östersjön. Statsrådet godkände 10.12.2009 sju förvaltningsplaner för vattenförvaltningsområdena i Fastlandsfinland fram till år 2015. För Österbotten gäller förvaltningsplanen för Kumo älvs-skärgårdshavets-bottenhavets vattenförvaltningsområde (det s.k. västra vattenförvaltningsområdet) fram till år 2015.

Karta 1. Klassificering av ytvattnen enligt ekologisk status. (Källa: Finlands miljöcentral SYKE och de regionala miljöcentralerna 2008) 11

12 Grundvatten Jämfört med övriga Finland är grundvattentillgångarna i västra Finland av dålig kvalitet och ojämnt fördelade. De största grundvattentillgångarna i kustområdet finns i landskapets norra del i Nykarleby, Pedersöre och Kronoby. Grundvattentillgångarna i Vasa-Korsholm, Kyroland och Jakobstad-Larsmo är knappa. I norr har åsarna jämnats ut av havskrafterna under insjö- och havsskedena efter istiden. Åsarna höjer sig endast en aning från omgivningen och grundvattnet finns nära markytan. I de mellersta och södra kustområdena finns åsar som täcks av lera- och siltavlagringar. Åsarnas högsta punkter stiger endast ställvis upp över ler- och siltlagren i form av små upphöjningar. I landskapet finns 138 grundvattenområden. Enligt uppskattning är avgivningskapaciteten i de för vattenanskaffning viktiga och lämpliga grundvattenområdena i landskapet 95 770 m 3 /d. Grundvattnen är av naturen något sura och förhöjda järn- och manganhalter förekommer på många håll. I flera områden föreligger en risk att grundvattnet förstörs. Den största risken medför marktäkt, pälsdjursuppfödning, jordbruk, industri och vägunderhåll. För grundvattenområdena i regionen utarbetas skyddsplaner. Förutom skyddsplaner utarbetas också saneringsplaner och utförs saneringar av grundvattenområden. Då det gäller marktäkt har man övergått allt mer till täkt av stensubstans från berg i stället för grus, vilket är positivt med tanke på grundvattenskyddet. I förvaltningsplanen för Kumo älvs-skärgårdshavets-bottenhavets vattenförvaltningsområde (det s.k. västra vattenförvaltningsområdet) fram till år 2015 ingår också grundvattnen. 3.7 Region- och samhällsstruktur Fr.o.m. början av år 2010 består landskapet Österbotten av 17 kommuner, som bildar en smal kustremsa, 230 km lång och cirka 20 50 km bred (yta 7 600 km 2 ), vid Finlands västkust. Landskapet indelas i fyra ekonomiska regioner: Vasaregionen, Kyroland, Jakobstadsregionen och Sydösterbotten. Landskapet gränsar till i norr till Mellersta Österbotten, i öster till Södra Österbotten, i söder till Satakunta och i väster till havet. I slutet av år 2009 hade landskapet 177 004 invånare (förhandsuppgift). Bosättningen är koncentrerad till kusten, å- och älvmynningarna samt å- och älvdalarna. På grund av förändringar i näringsstrukturen har bosättningen koncentrerats till städerna och landsbygdens tätorter. Även om bosättningen koncentrerats till centralorterna är bystrukturen i regionen livskraftig. Vid kusten och i skärgården finns omfattande fritidsbebyggelse. I detta nu finns det omkring 19 500 fritidsstugor i landskapet. Över hälften av landskapets befolkning bor i städerna vid kusten, i Jakobstad, Nykarleby, Vasa, Närpes, Kaskö och Kristinestad. Huvudtrafikleden E8 (rv 8) längs kusten och E12 (rv 3) i nordväst-sydostlig riktning förbinder landskapet med resten av landet och Europa. Vägnätet av lägre klass är omfattande. Österbottenbanan passerar genom regionen, och det finns järnvägsförbindelse mellan Seinäjoki och Vasa. Elektrifieringen av banavsnittet mellan Seinäjoki och Vasa är under genomförande. Järnvägsförbindelsen mellan Seinäjoki och Kaskö betjänar den tunga godstrafiken. I landskapet finns fyra djuphamnar (Kristinestad, Kaskö, Vasa och Jakobstad) och två flygfält (Vasa och Kronoby). Österbotten är ett landskap med mångsidig industri (förnybar energi- och energiteknologi, metall- och elteknik, elektronik-/dataindustri, träförädling, kemi-, plast- och båtindustri, livsmedelsindustri samt ser-

13 vicebranscher och turism) och primärproduktion. Storindustrin är belägen i kuststäderna och den är starkt exportorienterad. Kring storindustrin har det uppstått ett brett spektrum av underleverantörskedjor. De största arbetsplatskoncentrationerna finns i städerna. Också servicen är koncentrerad till större tätorter. Serviceutbudet är störst i landskapscentrumet Vasa. Primärproduktionen i Österbotten karaktäriseras av nischer. Pälsdjursuppfödningen är koncentrerad huvudsakligen till området norr om Vasa och till Korsnäs medan växthusodlingen samt potatisodlingen är koncentrerad till området söder om Vasa. Även ekologisk produktion är vanligare i Österbotten än i resten av landet. Spannmålsodling och svinuppfödning bedrivs speciellt i Kyroland. Fiskenäringen är också starkare än i övriga landskap. I regionen finns gott om rekreations- och friluftsleder, t.ex. vandringsleder, natur- och kulturleder, båtoch paddlingsrutter samt skidspår och snöskoterleder. Vid havet finns många bra badstränder. Speciellt naturturismen håller på att utvecklas i landskapet. Österbottens ställning i landets regionstruktur präglas av Vasaregionens betydelse som ett centrumområde i västra Finland och på den finländska sidan av Kvarken. Österbotten är en del av korridoren Mittnorden-Kvarken och har havsgräns mot Västerbottens län i Sverige. Det geografiska läget vid Bottniska vikens kust ger regionen en förmedlarposition i riktningen nord-syd och internationellt i riktningen västöst. Österbotten består av tre funktionella stadsregioner: Vasaregionen, Jakobstadsregionen och Sydösterbotten. Vasaregionen Vasaregionen består av de ekonomiska regionerna Vasaregionen och Kyroland. Regionens starka sidor är högklassiga och mångsidiga utbildningsinstitutioner, bred näringslivsstruktur, internationella kontakter och livskraftigt jordbruk. Regionen kan dra nytta av samverkan mellan stad och landsbygd. Vasaregionen har ett täckande och mångsidigt trafiknät. De viktigaste trafikförbindelserna är riksväg 8 längs med kusten och riksvägarna 3 och 18, som förgrenar sig från riksväg 8. Det finns båtförbindelse till Sverige från Vasklot hamn. Från Vasas internationella flygfält finns det flygförbindelser till Helsingfors, Umeå, Stockholm och Riga och därtill arrangeras det också charterflyg till utlandet. Tack vare kabelförbindelsen i Kvarken är också dataförbindelserna utomlands goda. Bosättningen är koncentrerad till kommuncentrumen. Flera kommuner har på senare tid planlagt områden för havsnära boende. Regionens industri är starkt specialiserad och exportorienterad. De viktigaste industribranscherna är energiteknologi samt elektronik-, metall-, motor- och plastindustrin. Specifikt för regionen är små underleverantörsföretag. Styrkan i den österbottniska företagarandan märks i det stora antalet framgångsrika sme-företag. Inom jordbruket förekommer specialisering på pälsdjursuppfödning norr om Vasa och på svinuppfödning i Kyroland. De kommersiella tjänsterna finns i kommuncentrumen. I Vasa finns ett område för kommersiella tjänster i stadskärnan samt intill riksväg 8 i Stenhaga. Ytterligare en koncentration för kommersiella tjänster håller på att utvecklas söder om Vasa. Den koncentration av bilaffärer som finns i Tervajoki i Kyroland är betydande även nationellt sett. Landskapscentrumet Vasa har månghundraåriga traditioner som skol- och studiestad. De sju högskolorna i Vasa (Vasa universitet, Åbo Akademi, Svenska handelshögskolan, Vasa yrkeshögskola, Novia, utbildningen vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet samt Konstindustriella högskolans enhet Västra Finlands designcentrum Muova) har utvecklat högskoleutbildningen och forskningen bl.a. inom ramen för Vasa högskolekonsortium, som inledde sin verksamhet år 2001. En stor del av regionens företags-

14 verksamhet, kommersiella tjänster, utbildning och kompetens finns koncentrerad i en zon som sträcker sig från universitetet via stadskärnan till Vasa flygfält. Jakobstadsregionen Jakobstadsregionen är en naturlig helhet som består av fem kommuner. Jakobstadsregionens läge i Österbottens kustzon har gett regionen en egen identitet, kultur och näringsgrund. Den ekonomiska regionens influensområde sträcker sig till Karleby i norr och till Vasaregionen i söder. Regionens centrum är Jakobstad som till strukturen är en i finländsk skala mycket tät stad. I de övriga kommunerna är bosättningen utspridd i mindre tätorter och byar. Den andra staden i regionen är Nykarleby, och till regionen hör också kommunerna Kronoby, Larsmo och Pedersöre. Det är lätt att ta sig till regionen. De viktigaste vägförbindelserna är riksväg 8 längs med kusten samt riksväg 19 som ger förbindelser till Seinäjoki och Tammerfors. Jakobstadsregionens station (tid. Bennäs) erbjuder järnvägsförbindelser till resten av landet. Flygplatsen i Kronoby erbjuder både inrikes- och utrikesflygförbindelser. Alholmens hamn tjänar godstrafiken. En av regionens starkaste branscher är industrin: massa- och papperstillverkning, livsmedel, båtar samt metall-, gummi- och plastindustrin. Av tradition har regionens industri varit internationell. Jordbruket och således också landsbygden i regionen är synnerligen livskraftiga. Inom jordbruket har man satsat även på ekologisk produktion. En viktig produktionsgren inom jordbruket är pälsdjursuppfödningen. Jakobstad är ett starkt lärosäte. Åbo Akademi har en enhet för barnpedagogik i Jakobstad medan Svenska yrkeshögskolan har enheter både i Jakobstad och i Nykarleby. Sydösterbotten Sydösterbotten ligger i Österbottens kustzon och utgör landskapets sydligaste ekonomiska region. Till regionen hör Kristinestad, Kaskö stad och Närpes stad. Den ekonomiska regionens influensområde sträcker sig i norr till Vasaregionen och i söder till Satakunta. Den viktigaste huvudvägen som går genom regionen är riksväg 8 i riktningen nord-syd. En viktig förbindelse över landskapsgränsen är godstågförbindelsen från Seinäjoki till Kaskö. Till regionens särdrag hör djuphamnarna i Kaskö och Kristinestad. Kaskö hamn är en export- och importhamn. Utöver djuphamnarna finns det många fiske- och småbåtshamnar. Ådskärs fiskehamn i Kaskö är den största fiskehamnen i landet. Inom jordbruket har man i Närpes specialiserat sig på växthusodling, speciellt tomatodling, och i Kristinestad på potatisodling. I Sydösterbotten finns två trästäder, Kristinestad och Kaskö. Av de österbottniska trästäderna är Kristinestad den bäst bevarade och mest enhetliga. Också på riksnivå är staden historiskt och kulturellt sett en unik gammal sjöfarts- och trästad. Kaskö är Finlands minsta stad. Regionens största stad är Närpes, vars centrum har en hög servicenivå. Kustzonen i Sydösterbotten präglas av en långsträckt zon med skydds- och rekreationsområden. En stor del av zonen ingår i ett Natura 2000-område som sträcker sig från Närpes till Kristinestad. Zonen hör också till den internationella turistleden Solrutten, som knyter samman den svenska och finska kusten i Kvarken.

15 3.8 Trafik Huvudtrafiklederna som förenar landskapet med resten av landet och med Europa är E8 (rv 8) i riktningen nord-syd och E12 (rv 3) i nordväst-sydostlig riktning. Riksväg 3, som hör till TEN-nätverket, och riksvägarna 18 och 19 förenar landskapet med de inre delarna av landet och med huvudstadsregionen. Logistiskt viktiga är också stamväg 67 till Kaskö hamn och stamväg 68 till Jakobstads hamn. Landsvägnätet i Österbotten är mycket viktigt med tanke på logistiken. Österbotten har också goda dataförbindelser utomlands, som kompletteras av kabelförbindelsen i Kvarken. Bannätets betydelse för både gods- och passagerartrafiken är viktig speciellt i landskapets norra del. Finlands huvudbana, Österbottenbanan, går genom Nykarleby, Pedersöre och Kronoby och möjliggör fungerande och snabba tågförbindelser söderut och norrut från Jakobstadsregionens station. Från Vasa finns också tågförbindelse till Helsingfors via Seinäjoki. Elektrifieringen av bansträckan mellan Vasa och Seinäjoki är under förverkligande. Tillgängligheten till området kommer att förbättras och järnvägstransporternas betydelse att öka i och med hastighetshöjningen på Vasabanan och Bottniska korridoren, som är ett prioriterat europeiskt TEN-projekt, blir verklighet. Vasa resecentrum blev färdigt år 2009. Den enspåriga, oelektrifierade banan från Seinäjoki till Kaskö används endast för godstrafik. Flygtrafiken har en viktig roll när det gäller internationella förbindelser. I landskapet finns två flygplatser, Vasa och Kronoby, som båda hör till TEN-nätverket för flygplatser. Vasa flygplats är internationell och har direktflyg förutom till Helsingfors även till Stockholm, Umeå och Riga. Vasa är, sett till både passagerartrafiken och godstrafiken, Finlands fjärde livligaste flygplats. Passagerarmängderna har under de senaste åren ökat med undantag av år 2009, då passagerarantalet minskade på grund av recessionen. Flygfrakttransporterna ökar också hela tiden och många av regionens företag är beroende av dem. Det logistikcenter som ska byggas i anslutning till Vasa flygplats ger möjlighet till snabba internationella materialströmmar. Kronoby flygplats tjänar utöver Jakobstadsregionen också Karlebyregionen. Landskapet har fyra djuphamnar, som är belägna i Kristinestad, Kaskö, Vasa och Jakobstad. Hamnarna är av betydelse för såväl den internationella godstrafiken som passagerartrafiken. Passagerartrafiken sker närmast från Vasa hamn, medan de övriga hamnarna klart är koncentrerade på godstrafik. På grund av den långa kusten har Österbotten ett flertal fiskehamnar och stödjepunkter för fiske. De många gästbåtshamnarna är viktiga speciellt för utvecklingen av turismen i landskapet. 3.9 Teknisk försörjning Avfallshantering Det regionala samarbetet inom avfallshanteringen är väl utvecklat, och samtliga avstjälpningsplatser i landskapet har redan tagits ur bruk. I Österbotten finns tre regionala avfallshanteringsbolag (Oy Stormossen Ab, Oy Ekorosk Ab och Oy Botniarosk Ab). På Stormossens och Ekorosks verksamhetsområde i Vasa och Jakobstad finns centraliserad avfallshantering i anläggning. Tack vare det för finländska förhållanden ytterst centraliserade samarbetet inom avfallshanteringen fungerar bl.a. tillvaratagningen av avfall för nyttobruk smidigt. På Stormossens område i Korsholm är de regionala avfallshanteringsbolagens gemensamma avfallsförbränningsanläggning Westenergy under byggnad. Av det regionala industriavfallet utnyttjas 60 procent. Avfallet utgörs i första hand av träavfall från träförädlingsindustrin och avfall från energiproduktionsanläggningar, t.ex. flygaska.

16 Avfallsplanen för södra och västra Finland blev färdig i slutet av år 2009 och den publicerades 2.2.2010 vid seminariet Kohti kierrätysyhteiskuntaa. I avfallsplanen presenteras nuläget för avfallshanteringen i planeringsområdet (täcker 12 landskap) samt de framtida utvecklingsbehoven till år 2020. I avfallsplanen koncentrerar man sig på planeringen av avfallshanteringen inom sex prioriterade områden (materialeffektivt byggande, bionedbrytbart avfall, samhälls- och glesbygdsslam, aska och slagg, förorenad mark, avfallshantering i exceptionella situationer). Avfallsplanen syftar till att minska uppkomsten av avfall, öka avfallsåtervinning och effektivera prognostisering och planering inom avfallshanteringen. I avfallsplanen för södra och västra Finland har det ställts upp strängare mål för återvinning av samhällsavfall än i den riksomfattande avfallsplanen. Vattenförsörjning I Österbotten har 99 procent av bebyggelsen anslutits till sådana vattenledningsnät som står under regelbunden tillsyn. Anskaffningen av hushållsvatten i området baserar sig huvudsakligen på grundvatten. Av hushållsvattnet i området är ca 50 procent grundvatten och ca 50 procent ytvatten. Vasa stads vattenverk och Jakobstads vattenverk använder ännu ytvatten som råvatten för hushållsvattenanskaffningen. Vasa stads vattenverk använder vatten från Kyro älv som råvatten, medan Jakobstads vattenverk använder vatten från Esse å. För Jakobstadsregionen och Karlebyregionen har en regional översiktsplan för vattentjänsterna utarbetats. I Jakobstad utreds möjligheterna att börja använda grundvatten. För Vasaregionen utarbetas som bäst en regional översiktsplan. Avloppsvattenhantering Av invånarna i landskapet Österbotten bor 70 procent i fastigheter som anslutits till allmänna reningsverk för avloppsvatten. Avloppsvattnet avleds till ett centralreningsverk i alla kommuncentrum. I regionen finns avloppsreningsverk i Kristinestad (avloppsvattnet från Kristinestad och Bötom), Korsnäs (avloppsvattnet från kommuncentret och byarna), Närpes, Vasa (avloppsvattnet från Vasa, Korsholm och i framtiden Malax), Lillkyro (avloppsvattnet från Lillkyro och Storkyro), Vörå-Maxmo, Kronoby (avloppsvattnet från kommuncentret och Nedervetil) samt Jakobstad. Vid avloppsreningsverket i Jakobstad behandlas avloppsvattnet från Jakobstad, Larsmo, Pedersöre (Esse, Kållby, Bennäs) och Nykarleby (ända från Jeppo). I framtiden kommer en del små, gamla reningsverk för avloppsvatten sannolikt att tas ur bruk, när avloppsvattnet via överföringsavlopp avleds till större och effektivare reningsverk, vilket gör det möjligt att få en effektivare reningsnivå och bättre funktionssäkerhet. Som bäst utarbetas en regional översiktsplan för vattentjänsterna i Vasaregionen. Kommunerna har inte tagit ställning till eller fattat beslut om de projekt som föreslås i utkastet till översiktsplan, men de torde göra det åren 2010 2011. Utkastet till översiktsplan innehåller bl.a. alternativ för utveckling av avloppsvattenhanteringen och projekt gällande överföringsavlopp. Riktlinjerna och tidtabellerna för överföringsavloppen är i planen sådana att det är möjligt att ansluta glesbygdsområdena till det centraliserade avloppssystemet. Inom avloppsvattenhanteringen är målet att bygga ut avloppsnäten i tätorterna så att den intilliggande glesbebyggelsen kan anslutas till det allmänna avloppsnätet. Projekten inom avloppsvattenhanteringen minskar näringsbelastningen i vattendragen och förbättrar deras kvalitet. Förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät trädde i kraft i början av år 2004. Förordningen förutsätter att en effektivare avloppsvattenrening än behandling i slambrunn ska införas före utgången av år 2013. Effektiveringen av avloppsvattenhanteringen i glesbygdsområden är ännu på många ställen i startgroparna, fastän den sista fjärdedelen av förordningens verkställighetsperiod pågår.

17 Energiförsörjning Industrin och energiproduktionen är koncentrerade till kusten, till Jakobstad, Vasa och Kristinestad. I Jakobstad finns världens största flerbränsleanläggning som använder trä och torv, och dylika anläggningar tas i bruk också i Kristinestad och Vasa. Bioenergins andel i energiförsörjningen i Österbotten är fortfarande liten, men andelen ökar i framtiden. Vindkraftverk finns i Korsnäs, Närpes, Kristinestad och Larsmo. De gynnsamma vindförhållandena vid kusten skapar också goda förutsättningar att bygga ut vindkraften. I Österbotten pågår ett tjugotal projekt för byggande av vindkraftsparker. 3.10 Kulturmiljö Den bebyggda kulturmiljön i Österbotten är särpräglad och annorlunda än i resten av landet. De många fasta fornlämningarna och de öppna odlingslandskapen i å- och älvdalarna vittnar om en långvarig, kontinuerlig bosättning. De drag som är karakteristiska för det österbottniska kulturlandskapet fick sin början redan på 1600-talet av de bandformade områdena längs åstränderna. De trästäder som på 1600-talet grundades vid kusten (Jakobstad, Nykarleby, Vasa, Kaskö och Kristinestad) koncentrerades till å- och älvmynningarna, vilket visar på vikten av sjötrafiken. Även fritidsbebyggelsen, som är den äldsta i landet, sätter sin prägel på kulturlandskapet. Idag hör områdets byggnadsbestånd till det äldsta i Finland, men i ett internationellt perspektiv är det mycket ungt. Jämfört med övriga Finland finns det i Österbotten mycket mer gammalt byggnadsbestånd och byhelheter som klassificerats som värdefulla (t.ex. Härkmeri by i Kristinestad). Den enhetliga stadsstrukturen och byggnadsbeståndet i de österbottniska trästäderna har bevarats bättre än i trästäderna i inlandet. Således är de betydande representanter för det riksomfattande bebyggda kulturarvet. Trästadsdelarna i de gamla österbottniska kuststäderna är relativt väl bevarade. Kristinestad är den trästad som bevarats bäst och enhetligast, eftersom den undgått eldsvådor. Stora helheter har bevarats även i Kaskö och Jakobstad. Landsbygden med dess österbottniska hus och ladlandskap samt skärgården med dess odlings- och betesmiljöer hör alltjämt till den österbottniska kulturmiljön. Även byarnas historiska särdrag är fortfarande synliga, speciellt vid kusten och i skärgården, även om byarna med tiden blivit mer likartade. Kvarkens skärgård, Kyro älvdal och odlingsslätterna ingår i miljöministeriets förteckning över Finlands 27 nationallandskap. Härkmeri, Övermalax-Åminne, Björköby, Söderfjärden, Kyro älvdal, Vörå älvdal och Gamla Vasa hör till miljöministeriets förteckning över nationellt värdefulla landskapsområden, som publicerades år 1993. Statsrådet fattade 22.12.2009 beslut om att Museiverkets inventering Byggda kulturmiljöer av riksintresse ska ersätta motsvarande inventering från år 1993 som ingår i de rikstäckande målen för områdesanvändningen. Beslutet har emellertid ännu inte trätt i kraft (situation 15.2.2010). 3.11 Sociala särdrag I skenet av riksomfattande statistik är landskapet Österbotten välmående. Arbetslöshetsgraden i landskapet har redan länge varit en av de lägsta i landet, nativiteten är högre än landets medeltal och österbottningarna är friskare, nöjdare och mer långlivade än finländarna i genomsnitt. Till landskapets särdrag hör

18 förutom en varierande naturmiljö även en svenskspråkig och en finskspråkig kultur, som berikas av landets övriga kulturer. 3.12 Österbottens särdrag Naturen i regionen är för finländska förhållanden egenartad och varierad. Vid kusten är landhöjningen snabb, 6 8 mm, och den ändrar ständigt livsmiljöerna och landskapet vid kusten och skapar ypperliga förhållanden för mångfald. Landhöjningen är snabbast i UNESCOs världsnaturarv i Kvarken, där den är 8 8,5 mm om året. Årligen tillkommer cirka en km 2 ny mark. Till följd av läget vid havet och landskapets långsmala form längs kusten syns havets inverkan i så gott som hela landskapet. Kusten har också fler soltimmar än övriga Finland. Största delen av växthusgurkorna och -tomaterna i Finland produceras inom den österbottniska kustregionen. Även ekologisk produktion är vanligare i Österbotten än i resten av landet. Spannmålsskördarna i Kyroland hör såväl kvalitativt som kvantitativt till de bästa i landet. Regionen har en jämn topografi. På grund av topografin flödar åarna och älvarna lätt. På området förekommer snösmältningsflöden på våren, men även sommar- och höstnederbörd kan bidra till att vattenytorna stiger snabbt. Detta skedde t.ex. i Oravais och Vörå sommaren 2004. De vidsträckta åkerslätterna i å- och älvdalarna i kulturlandskapet vittnar om regionens näringshistoria. Kulturlandskapen vid Kyro älv, Laihela å, Malax å och Vörå å är nationellt värdefulla bebyggda kulturmiljöer. Byggnadsbeståndet i landskapet hör till det äldsta i Finland. I Laihela finns speciellt många gamla österbottniska hus bevarade. Den enhetliga stadsstrukturen och byggnadsbeståndet i de österbottniska trästäderna har bevarats bättre än i trästäderna i inlandet. Förutom trästäderna vid kusten finns flera enhetligt bevarade byhelheter, varav Härkmeri by och Björköby klassificerats som viktiga på riksnivå. Ett särdrag i kustregionen är raderna av strandbodar i fiskehamnarna utanför byarna. Fritidsbebyggelsen är den äldsta i landet. Österbotten är ett landskap med stark och mångsidig industri. De viktigaste branscherna är energi- och energiteknologi, metallindustri, elteknisk industri, elektronik- och dataindustri, träförädlingsindustri, kemi-, plast- och båtindustri, livsmedelsindustri samt servicebranscher och turism. Österbotten är världens nordligaste multiindustriella region. Typiskt för storindustrin är också dess starka exportorientering och nätverk av underleverantörsföretag. Österbotten hör till de företagstätaste regionerna i Finland. * Landhöjning * Egenartad och varierande natur * Lång strandlinje och skärgård * De öppna havsområdena i Bottniska viken bland de renaste i Östersjön

19 * Maritimt klimat och fler soltimmar än övriga Finland * Jämn topografi och översvämningsbenägna åar och älvar * Rikt byggnadsarv och kulturlandskap (trästäder, österbottniska hus, byar och fiskehamnar, fritidsbebyggelse) * Världens nordligaste multiindustriella region * Pälsdjursuppfödning och växthusodling * Regional avfallshantering Tabell 1. Österbottens särdrag. 3.13 Miljöproblem och miljöutmaningar Försurningen är ett särskilt problem för den österbottniska kusten. Försurningen som belastar jordmånen, vattendragen och den levande naturen i regionen härstammar från både jordmånen och luftföroreningarna. Vid Österbottens kust finns rikligt med sura sulfatjordar eller alunjordar (mer än 100 000 ha), som uppstått när mark höjt sig ur havet. Försurningsproblem förekommer vid åarnas och älvarnas nedre lopp och mynningar. Den försurning av vattendragen som orsakas av alunjordarna är kanske det svåraste vattenskyddsproblemet i regionen, och den synligaste följden är tidvis återkommande, omfattande fiskdöd. Det är dessutom bekymmersamt att problemen i avrinningsområdena hopar sig i åarnas och älvarnas nedre lopp och mynningar. När endast avrinningsområdenas nedre lopp hör till landskapet är möjligheterna att påverka problemen begränsade. Åarnas problem är förutom försurningen också eutrofieringen, som beror på en ökning av näringsämnen i vattnet. Huvudparten av belastningen på havsområdet sker via åar och älvar. Fiskodling i nätkassar belastar även havet direkt. Mänsklig verksamhet belastar vattendragen på många olika sätt. Statusen i de österbottniska vattendragen påverkas i synnerhet av näringsbelastning, surhets- och metallbelastning, fastsubstansbelastning och av belastning som försämrar den hygieniska statusen. Bakgrunden till statusproblemen i många vatten är den intensiva markanvändningen. Den största fosforbelastaren av vattendragen är diffusbelastningen som huvudsakligen härstammar från jordbruket (45 %), glesbebyggelsen (8 %) och skogsbruket (3 %). Dessutom belastas vattendragen av pälsdjursproduktionen (8 %), torvproduktionen (1 %) och av det luftburna nedfallet (11 %). Den naturliga urlakningens andel är 18 %. De kommunala avloppsreningsverkens och industrins utsläpp ger upphov till 5 % av fosforbelastningen i regionen. Efter jordbruk och industri är avloppsvattnet från glesbebyggelsen och fritidsbebyggelsen de största fosforbelastarna av vattendragen. Av invånarna i landskapet Österbotten bor fortfarande 30 procent i fastigheter som inte anslutits till allmänna reningsverk för avloppsvatten. Statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattentjänstverkens avloppsnät trädde i kraft i början av år 2004 (övergångstid till år 2014) och den gäller alla fastigheter som producerar avloppsvatten och finns utanför avloppsnäten. Förordningen förutsätter att en effektivare rening än behandling i slambrunn ska införas före utgången av år 2013. Förordningens syfte är att minska de skadliga inverkningarna av avloppsvatten från glesbebyggelsen på yt- och grundvattnen. I flera kommuner pågår avloppsvattenprojekt i glesbygdsområden (Kyroland och Korsholm).

20 Utnyttjandet av miljöstöd avsedda för kontroll av miljöproblem i vattendrag bör effektiveras bl.a. genom information, detta gäller t.ex. specialstöd i samband med miljöstöd för lantbruket och stöd för ordnande av avloppsvattenhantering i glesbygden. Pälsdjursuppfödningen är koncentrerad till kustregionen men är viktig i hela landskapet. Pälsdjursfarmerna förorsakar miljöproblem särskilt i form av näringsutsläpp till yt- och grundvattnet, ammoniakutsläpp i luften, lukt- och hygienolägenheter samt pälsdjursgödsel. Den största risken utgörs av befintliga pälsdjursfarmer på grundvattenområden. Sådana pälsdjursfarmer kommer att flyttas och nya farmer styrs till platser utanför tätorterna och grundvattenområdena. Potatis- och växthusodlingen är koncentrerad till regionens södra del. Avsaknaden av metod och plats för hantering av avfallet från potatisodlingen och växthuset utgör där ett problem. Grundvattentillgångarna i kustområdet är ojämnt fördelade. I Österbotten råder det brist på både grundvatten av god kvalitet och byggnadsgrus. Endast omkring hälften av hushållsvattnet i området är grundvatten. Då grus och grundvatten tas ur samma åsformationer uppstår konflikt mellan användningen av naturgrus och skyddet av grundvatten. Av vattenverken i samhällena använder Vasa (Kyro älv) och Jakobstad (Esse å) ännu ytvatten. Problemet är att ytvattnet lätt kan förorenas. Österbotten har ett täckande trafiknät, men tillgängligheten till regionen via landsväg, järnväg, sjöväg och med flyg kan försämras eftersom infrastrukturen inte utvecklats i samma takt med näringslivets behov, förändrad markanvändning och den ökade trafiken. Det underutvecklade byggandet av den statliga infrastrukturen försämrar avsevärt kommunernas möjligheter att erbjuda näringslivet konkurrenskraftiga och attraktiva etableringsplatser. Detta försvårar också annan långsiktig planering av markanvändningen. Tillgänglighetsproblemen utgör ett stort hot mot utvecklingen av regionens konkurrenskraft som en del av den globala marknaden. Svagheterna när det gäller landskapets trafik är att det finns få tvärtrafikförbindelser. * Försurning * Översvämningshot * Brist på både grustillgångar som lämpar sig för byggande och grundvatten av god kvalitet * Grundvattnen och ytvattnen kan förorenas, 50 procent av hushållsvattnet i regionen är ytvatten * Diffus belastning (jordbruk, gles- och fritidsbebyggelse) * Pälsdjursfarmer på grundvattenområden * Förändrade kulturlandskap * Problemen i avrinningsområdena hopas i åarnas och älvarnas nedre lopp och mynningar Tabell 2. Miljöproblem och miljöutmaningar i Österbotten. Den nyaste utmaningen är klimatförändringen. Jordens klimat håller på att förändras snabbare än någonsin tidigare under de senaste 10 000 åren. Till följd av klimatförändringen kommer medeltemperaturen i Finland att stiga uppskattningsvis 4 6 grader under de följande hundra åren. Samtidigt förväntas nederbördsmängden öka 15 25 procent. I synnerhet förutspås temperaturerna och nederbördsmängderna under vintern stiga samtidigt som extrema väderfenomen blir vanligare. Även om klimatförändringen oftast