Kris Vad är det? Och hur kan man jobba med det som SER-terapeut? Lise-Lott Fri SERvt12 Helsingborg 2012
Sammanfattning: Mitt arbete handlar om, och beskriver vad en kris är för något. Jag går in och förklarar krisens olika faser hur man med vissa verktyg utifrån SERterapi kan hjälpa människor som hamnat i kris Jag anser att resultatet jag fått fram är en god beskrivning på vad ordet kris står för, samt en liten vägledning hur jag som SER-terapeut kan hjälpa människor som hamnat i livskris att komma rätt igen.
Innehållsförteckning sid 1 Inledning 1 2 Frågeställning 2 3 Bakgrund 3-7 3.1 Kris 3.2 Krisens olika faser 4 Metod 8 5 Resultat 9-11 5.1 Att bemöta människor i kris 5.2 Men.. 6 Diskussion 12-14 7 Källförteckning 15 Bilagor 1 Intervju
Inledning Det ämne som jag har valt har namnet Kris. Anledningen till varför jag valt just detta ämne är därför att detta ämne intresserar mig. Och varför då kan man undra? Jo, efter att själv har gått igenom åtminstone två kriser, varav en av dessa kostade oerhört mycket på mig som person (samtidigt som det medförde, efter det att jag gått igenom krisen, att jag växte som person och fick en insikt som jag aldrig skulle vilja vara utan) så kan jag nu såhär i efterhand se hur krisens gång följer ett visst mönster. Hade man vetat detta då och fått den hjälp alltefter behov som man behövt, kanske förloppet inte tagit så många år som det faktiskt gjorde. Efter att själv varit med om dessa kriser och genomlevt dessa, så har det nu vuxit fram ett intresse hos mig att förhoppningsvis kunna hjälpa andra personer, kanske inte i exakt samma sits, men i liknande situationer. Jag vill kunna hjälpa andra för jag vet att det faktiskt går att komma tillbaks, vad som än har hänt. Det är jag ett levande bevis för, och det är detta jag vill hjälpa mina klienter med att komma fram till/komma till insikt om. Det må ta kort eller lång tid, men det går, och det är det viktigaste att jobba mot, och ha som mål. 1
Frågeställning Jag tänker i min uppsats ta upp ämnet Kris, vad ordet kris står för, samt vad som egentligen menas med ordet kris. Jag tar upp vad krisens olika delar består av samt likheter med SER terapins sätt att se på/jobba med förvandling/förändring, jag går alltså in på hur man med delar av SER-terapin kan jobba med människor som befinner sig i kris. 2
Bakgrund Kris Ordet kris betyder avgörande vändpunkt. Det kinesiska språket har två tecken för kris, det ena betyder fara, och det andra betyder möjlighet. I början kan krisen upplevas som fara om den inte bearbetas, så kvarstår faran.. Alla människor kommer någon gång i livet att råka ut för stora påfrestningar och befinna sig i kris. Detta är ingen psykisk sjukdom utan tillhör livets normala utveckling. Det gäller dock att bearbeta krisen och inte fastna längs vägen för då kan den leda till psykiska besvär. Det är viktigt att bemöta människor i kris på rätt sätt för att underlätta deras krisbearbetning. Man skiljer på två sorters kriser, utveckling- och mognadskriser (vilka jag inte tänker gå in på här), samt traumatiska kriser, vilka beror på yttre trauman. Traumatiska typsituationer: 1.Objektsförlust: Förlust av ett objekt för positiva känslor tex en anhörigs dödsfall, flyttning, amputation. 2.Autonomiförlust: Förlust av självständigheten, ex handikapp, sjukdom, fängelsevistelse. 3. Relationsproblem: Problem i relationer till andra människor, inte minst det motsatta könet. Ex. skilsmässa, otrohet, mobbning. 4. Reproduktionsproblem: Problem att reproducera sig, ex missfall, abort sterilitet. 3
5. Social skam: En känsla av utanförskap, att inte duga, att vara utpekad som socialt oacceptabel. Ex missbruk, brottslighet, socialbidragsberoende, konkurs. 6.Samhälleliga struktutförändringar: Samhället förändras snabbt och den som inte hänger med drabbas hårt. Ex arbetslöshet, ny teknik, förändrade könsroller. 7. Yttre katastrofer: Händelser med inslag av kaos som är ytterst hotfulla och som inte kan kontrolleras, ex olyckshändelser, naturkatastrofer och krig. Krisens olika faser: Man delar in en kris i fyra olika faser: chock, reaktion, bearbetning samt nyorientering. Jag ska nu förklara vad de olika faserna innebär. Chockfasen: Denna fas varar från några timmar till några dagar. I chockfasen kan den drabbade reagera med gråt, skrik, skratt eller med ett till synes opåverkat beteende. Ofta präglas denna fas av upprördhet och förtvivlan. Inte sällan regriderar den drabbade (går tillbaka till ett barnsligt beteende). Det händer också att den drabbade försvarar sig med någon form av förnekande. Förlusten är så smärtsam att man inte orkar släppa fram den med en gång. Chockfasen innebär alltså att man har svårt att ta in informationen eftersom den ger så mycket ångest. Man präglas av avskärmning och är inte fullt medveten av vad som har hänt och innebörden av det. Hur pass omfattande avskärmningen blir är mycket individuellt, och avgörs av vad det är som har hänt eller vilken personlighet den drabbade har. Det är framför allt försvarsstrukturen som avgör detta. 4
Har man mycket effektiva och starka försvar blir det en omfattande avskärmning och har man svaga och ineffektiva försvar så blir avskärmningen mindre omfattande. De viktigaste försvaren är bortträngning, isolering och undertryckande (suppression). Även regression och förnekande är vanliga. Reaktionsfasen: Under den andra fasen tar den drabbade till sig förlusten. Man sörjer djupt och får ofta kroppsliga symptom, tappar aptiten och sover dåligt. Det finns en klar risk att man i denna fas börjar missbruka tabletter eller alkohol. Denna fas inträder så snart chocken har lagt sig och kan pågå i ett par månader. Chock och reaktionsfas kallas också akut kris. Den kallas så för att man först nu reagerar på det inträffade. Chockfasens beteendemönster går ju ut på att inte reagera på det inträffade. Reaktionsfasen kan beskrivas som den traumatiska krisens kärnpunkt. Det är reaktionsfasen som innehåller alla de starka reaktioner av sorg, skuld, ilska som de flesta nog förknippar med krisupplevelse. Eftersom man nu har blivit fullt medveten om det inträffade och dess konsekvenser, och är mer eller mindre psykiskt oförberedd på detta, måste man på något sätt ta itu med alla de negativa och destruktiva känslor som väller över en. Man drabbas exempelvis av framtidsförlust, vilket beskrivs som en känsla av att livet och framtiden inte har något positivt att erbjuda. För att klara denna stora påfrestning tar man till försvarsmekanismer av olika slag, tex projektion, förskjutning och rationalisering. Många försöker finna en mening i det som hänt, antagligen för att bringa lite reda i det kaos som uppstått. Det kan ses som en rationalisering. Skuldkänslor är vanliga. Man lyckas övertyga sig själv at man på något sätt är medskyldig till det inträffade, även om det är långsökt. Dessa skuldkänlor blir så småningom tunga att bära varför man projicerar dem på andra, så att skulden istället blir deras. Även sorgen som sådan projiceras genom att man får ett väldigt stort intresse för andra i samma situation, via dagstidningar familjesidor eller veckotidningarnas sjukdomsreportage. Många blir aggressiva. Orsaken till dessa ibland starka aggressioner kan vara att man upplever en extremt frustrerande situation. Det kan också handla om förskjuten aggressivitet. Ex den döde kan väcka ilska hos den efterlevande: Varför gjorde han mig detta?. 5
Men det är både svårt och skuldfyllt att känna aggressioner mot den döde. Istället blir det ofta de närmaste som får bli objekt för dessa aggressioner. Om det är egen sjukdom som orsakat krisen kan det vara den egna kroppen som blir objekt för aggressionen. Även dessa aggressioner måste förskjutas. Det faktum, att många krisdrabbade är så aggressiva kan vara mycket negativt för dem genom att de riskerar att skrämma bort vänner och anhöriga, så att de förlorar det sociala stöd som är så viktigt i en sådan här situation. Det är också vanligt med drömmar och hallucinationer. En särskild reaktion är unprepresion =bortträngning, som innebär att tidigare bortträngda minnen kommer tillbaka som ett resultat av krisen. Dessa minnen är inte alltid trevliga utan kan förvärra krisreaktionen. En vuxen som kanske förlorar en förälder kanske plötsligt återupplever en massa negativa barndomsminnen, varför sorgen efter den döde blir större p.g.a ilska, skuldkänslor och insikten att inget längre går att reparera. Många hanterar situationen med hjälp av alkohol och droger. En katastrofal utväg är att försöka ta livet av sig. Psykisk kris är en vanlig orsak till självmord. Reparation- och bearbetningsfasen: Det sägs att tiden läker alla sår och det ligger någonting i det. Efter ett tag börjar den totala upptagenheten av traumat avta. Den akuta delen av krisbearbetningen lämnas och övergår i reparations- eller bearbetningsfasen som varar från ett halvt till ett år. Man börjar bearbeta händelsen mer konstruktivt och problemorienterat. Själveffektiviteten och optimismen ökar. Man blir också mer social och utåtriktad, och då ökar det sociala stödet automatiskt. Den krisdrabbade börjar se mer nyanserat på det som hänt och det väcker inte lika starkt ångest. Personen intresserar sig mer för nuet och får så smått en framtidstro. Det inträffade accepteras mer och mer. Fortfarande kommer det djup sorg och smärtsam ångest, men behovet av att tala om dem är inte lika påträngande. Personen behöver någon som finns till hands, lyssnar och ger stöd när det behövs. Man är fortfarande i kris och de negativa känslorna överväger fortfarande, men det faktum att man upptäcker att man kan uppleva positiva saker är det första tecknet att man sakta men säkert är på väg ut ur krisen. 6
Nyorienteringsfasen: Efter kanske ett år inträder den s.k nyorienteringsfasen. Sorgen finns på sätt och viss alltid kvar ; den kan återkallas som ett smärtsamt minne. Men den dominerar inte längre ens liv. Istället har man återfått förmågan att glädjas åt det som livet kan ge, utan att för den del ha glömt sin förlust. Under nyorienteringsfasen börjar personen se möjligheterna i livet igen. Den krisdrabbade har gått igenom en kris och ser kanske sitt liv med större mognad och styrka än tidigare. Personen kan ha fått andra värden i livet och söker nya vägar och nya relationer. Denna sista fas av krisen har inget slut, man lever ju med det inträffade för resten av livet. Det har inneburit ett ärr som aldrig försvinner, och ibland kan man återuppleva en del av de negativa känslorna från reaktionsfasen. Vissa menar att krisen definitivt är över när tre saker är uppfyllda: 1. Man har samma framtidstro som före krisen. 2. Man kan tänka tillbaka på det inträffade utan ångest. 3. Man upplever att man även utvecklats positivt av händelsen. Man har lärt sig mycket, mognat, fått självinsikt, etc. Jag tycker Ser-terapi passar för diverse olika kris-tillstånd pga av att Ser-terapi står för en integrativ psykologi,bla humanistisk/existentiell, transpersonell/andlig samt psykodynamiskt behandlingssätt, med psykodynamiskt perspektiv menas att det är ett paraplybegrepp som innefattar en rad olika behandlinsgmetoder, med mindre inbördes skillnader, men dock med olika sätt att bearbeta olika problem såsom samtal och bearbetning av känslor genom att genomleva dessa. Känslorna får/ska vara i fokus i Ser-terapi, och man går också in i barndomen och tittar på vad som där kan finnas för gammalt som gör att du fastnar/har svårt för att ta dig igenom krisen, samt vilka psykiska försvar du satt upp, såsom bortträngning, förnekande osv. Ser-terapi har en annan bredd än andra terapiformer. 7
Metod För att hitta information till det ämnet som jag valt har jag letat efter främst litteratur som kunde ge mig, som jag tycker, passande svar på min frågeställning. Det har varit sökvägar som bibliotek, Internet samt egen litteratur. Jag har, eftersom jag tycker SER terapins teorier är passande i min frågeställning, även läst och tagit del av Lena Onborgs examensarbete. Jag har också läst utdrag ur Åsa Hellbergs bok Casanovas kvinna. Mina egna upplevelser gicks återigen igenom, om än med tacksamhet och glädje att jag med hjälp av dessa både självupplevda kriser, kunnat hitta frågeställning samt kunnat hitta verklighetsförankring i det jag skrivit. 8
Resultat Att bemöta människor i kris 5.1 Det finns, som jag tagit upp, olika faser som man går igenom när man befinner sig i kris. Här kommer några exempel på vad man som medmänniska kan göra när den drabbade är i de olika faserna: Chockfas: Man kan visa sin vilja att vara nära. Varma kläder, varm dryck. Ge tydliga signaler om trygghet, medkänsla och stöd. Man måste respektera om personen vill vara ifred. Inte överdriva sin vårdande attityd. Reaktionsfas: Man har kanske gjort en planering för hur man ska komma igenom krisen, och här är det viktigt att man håller uppgörelsen. Bryta isoleringen. Ge råd och information. Bearbeta skuldkänslor. Reparationsfas: Kanske inte behov av ansikte mot ansikte-kontakt. Man ska få möjlighet att fortsätta själv att bearbeta händelsen. Prata med psykolog eller terapeut. Samtala mycket om händelsen Nyorienteringsfasen: Det är bra att ha någon att prata med. Kunna integrera det som hänt med andra livserfarenheter. Gärna fortsätta att prata med någon professionell. De flesta möter under sin livstid någon människa som befinner sig i någon slags kris. Som medmänniska kan man göra väldigt mycket. Ett telefonsamtal, en blomma, en kram eller bara tala om att man finns där för personen i fråga om han vill prata. 9
5.2 Men det finns personer som råkar ut för sig, så svåra kriser, att det inte med en medmänniskas hjälp är hjälp nog, det är där jag vill försöka förmedla hur vi som SER-terapeut, och med några av dess verktyg, kan vara till stor hjälp. Jag tänker här främst på hur samtalet, som står för S:et i SER, med inriktning på en integrativ psykologi och metod. Hur dess olika verktyg kan vara till stor hjälp. Vill här återge en text från en bok Psykologi, sid 99 - Martin Levander, Natur och Kultur (2002). En av de viktigaste studierna av människors sorgereaktioner gjordes av den amerikanske psykiatern Erich Lindemann. År 1942 arbetade han på ett sjukhus i Boston då nästan 500 människor omkom i en brand på en nattklubb. Lindemann träffade många av de överlevande och anhöriga till de avlidna. Han märkte att de patienter som reagerade häftigt och skrek ut sin vrede och förtvivlan hämtade sig relativt snabbt och inte visade några tecken på kvardröjande ångest eller depression. Sämre gick det för de patienter som varit lugna och samlade i inledningsskedet. Depression eller ångest kunde dyks upp hos dem flera år senare Här kommer ju SER terapins redskap att visa och arbeta ut sin ilska genom att skrika, stampa, slå på något, rita/ skriva brev, just för att få ur sina eventuella aggressioner, sorg och ångest, helt till sin rätt. Och det är också tydligt bevisat att just detta, att få ur sig negativ energi på detta sätt är effektivt, (se text ovan). Nästa viktiga, och kanske det mest effektiva, verktyg i en krissituation är samtalet. Här kommer terapiprocessen in, och hur den teorins gång vid ett problem/en kris går till och jag vill här dra paralleller med krisens fyra stadier. Terapiprocessen: Kris: 1. Presenterar problemet. Chock 2. Överväger möjligheter samt upplever Reaktionsfasen hur det kan vara 3. Djupundersöker mönster och blockeringar, upplever smärta, kritisk del. 4. Integration, man arbetar genom Reparations- och blockeringar, energi frigörs. bearbetningsfasen. 10
5. Öppnar upp för övermedvetna, upplever Nyorienteringsfasen glädje och visdom 6. Grundar i vardagslivet. Även terapiernas metod för förändring, (alltså den förändring på grund av en kris som nu skett i personens liv) kan likställas med krisens fyra olika faser: Terapiprocessens metod för förändring Kris: (transformation): 1. Identifiera Chock 2. Acceptera (stå ut med verkligheten) Reaktionsfasen 3. Integrera (sammanföra till helhet) Reparationsfasen 4. Transformera, förändring Nyorienteringsfasen Likheten mellan dessa olika faser är så slående så det blir ett bra underlag för SER-terapeuten att i samtalet ha tillgång till terapiprocessens sätt att arbeta och föra vidare en klient som hamnat i kris. En terapeut som behandlar någon i kris måste också visa tydligt att det är fullt tillåtet OCH positivt att sörja. Terapeuten måste ibland sörja med patienten, men samtidigt akta sig för att forcera en klient som till att börja, håller tillbaka sin sorg. Om klienten är skör kan det vara skadligt att släppa fram hela sorgen på en gång, det kan leda till sammanbrott, oförmåga att ta hand om sina barn osv, och därmed skapa nya problem. Det kan bli en svår balansgång för terapeuten. Det blir också en balansgång mellan å ena sidan erkänna smärtans djup-terapeuten får inte underdriva problemen och å andra sidan visa att livet kan ha en mening och måste gå vidare. När klienten inte orkar se någon ljuspunkt i framtiden på grund av sin kris är det vår (terapeutens) uppgift att stå för ett slags vikarierande hopp. 11
Diskussion I denna del ska jag ta upp att jag tycker att jag har sett så tydliga fakta på att SER-terapeutens verktyg, sätt att arbeta vid eventuella chocktillstånd känns som helt rätt. Jag tänker här bland annat på vad som framkom av den amerikanske psykiatern Erich Lindemann (läs i resultatdelen) angående människor som överlevt en stor brand, och de som då klarade sig bäst igenom chocken/sorgen var de som uttryckt sina känslor rent fysiskt. Att då få ut sin ångest genom att exempelvis, skrika, rita, slå på saker visade sig oerhört effektivt. Det gick inte att springa fort nog när det hon försökte fly undan kom inifrån. Karin Alvtegen, i Skam Också de olika stegen i terapiprocessens sätt att arbeta sig igenom olika trauman parallellt med krisfasens olika stadier ter sig väldigt sammanlänkade, det finns en likhet mellan de olika stadierna fastän de framställs på olika sätt. Jag tycker, efter att nu kommit en bit på min SER-terapeut-utbildning, att jag som färdig sådan, sedan, med alla dess verktyg nog skulle kunna hjälpa en sorg/krisdrabbad utsatt människa på ett bra sätt. Jag tänker bland annat på SER-utbildningens sätt att se på och utföra meditationer, och att dessa verkligen är ett sätt att komma ner i varv alternativt komma ner i sig själv och sina känslor och landa här och nu. Även regressionsterapi och visualisering kan här vara till stor hjälp beroende vad krisen orsakats utav. 12
En kris kan ju uppstå utav så många olika orsaker och är då givetvis ur väldigt varierande grad. Om vi, som exempel på kris, tar att du hamnat i missbruk, att du då tar hjälp av regression för att försöka gå tillbaka till: Vad är det klienten varit med om? Vad har klienten upplevt, sett och hur har dennes omgivning behandlat, och bemött henne i de så viktiga tidiga åren utav ens liv? Jag kan inte låta bli att tänka på en väninna till mig som genomlevt många års anorexi, spritmissbruk och ständiga depressioner och sambandet med hennes barndom, hur hon berättat hur hon i en syskonskara på sju barn varit det svarta fåret, ett icke önskat barn (vilket hon också fick höra som barn utav sina föräldrar) samt många diverse olika fosterhemsplaceringar, och hur detta då varit en slags iscensättning, verkar det som, genom hela hennes hittillsvarande liv. Så det är ju också skillnad på en långvarig upparbetad kris eller en hastigt påkommen sådan, typ dödsfall, skilsmässa etc. Som SER-terapeut får jag av klienten veta efter, förhoppningsvis, första samtalet vad som orsakat denna persons kris ( om personen i sig är medveten på denna nivå vad problemet orsakats av ) och sedan får jag utgå från, vad jag tycker/anser/känner vad just den individen behöver just i den stunden, och sedan jobba vidare efter detta. Jag tycker att här handlar det mycket om magkänsla, att känna in klienten och dess behov för att kunna använda rätt verktyg, men att jag då som utbildad främst håller mig till SER-terapeut riktlinjer vid bearbetning. och att dessa då går hand i hand med psykologins fyra stadier vid chock, eftersom jag anser att dessa rimmar så bra. Men allra största vikt anser jag att terapeutens engagemang, medkänsla samt lyhördhet har, för att uppnå bästa resultat. Men samtidigt som det måste finnas en närvaro och empati så är det också viktigt att allt detta engagemang sköts professionellt. Vi ska finnas där och arbeta med vår klient, alltefter hur vi känner om vad som är relevant just då vid de olika tillfällena. Inte skynda, utan vara här och nu och i situationen. Och lyssna och verkligen LYSSNA! med allt vad det innebär. 13
Jag känner att jag som SER-terapeut kommer att använda som allra största redskap i mitt arbete med att hjälpa klienter, mitt intresse av och min förmåga till att lyssna och verkligen låta klienten prata ut om vad som tynger dom och sedan utifrån detta gå vidare med eventuella andra redskap. Jag anser att redskapet att få prata av sig och bli lyssnad på och veta att där finns någon som stöttar och HÖR och SER dig är nummer ett bland alla redskap. Det är på detta sätt att arbeta som jag som SER-terapeut vill utöva mitt yrke på. Jag tror/vet också att man kan jobba med krisbearbetning i grupp. Efter att ha läst utdrag ur Casanovas kvinna av Åsa Hellberg och där hon beskriver hur mycket hennes sorgebearbetning i grupp har betytt för henne, så framgår det tydligt vilken god effekt gruppterapi kan ha. Hon beskriver hur deltagarna skriver brev och att de sedan får läsa upp det för varandra och vara ett lyssnande öra, som hon själv uttrycker som lyssna med öron på ett stort hjärta utan mun. Gruppdeltagarna delar sedan varandras sorg och just detta att få dela sin sorg med andra likasinnade och att ha någon som lyssnar och förstår är en stor del och hjälp i sorgearbete. Man blir inte upplyst genom att föreställa sig det ljusa utan genom att göra mörkret medvetet. Carl Gustav Jung, psykoanalytiker 14
Käll- och litteraturförteckning Lars Karlsson, 2007. Psykologins grunder. Studentlitteratur Martin Levander, 2003. Psykologi, lärobok för gymnasiet AB. Natur och Kultur, Stockholm Inger Andersson Höglund, Britt Hedman Ahlström, 2000. Psykiatri. Bonnier Utbildning AB Marta Cullberg Weston, 2007. Självkänsla på djupet. Natur och Kutur, Stockholm Lena Onborg, 2004. Livet är resultatet av de val du gör. Examensuppsats i Psykosyntes. Internet. http:www.sorg.se/referenser/asas berättelse Egen erfarenhet. 15
Intervju med brandman Jan Stråth, Växjö, den 20/11-11 Jan Stråth är en heltidsbrandman som jobbar på Värends Räddningstjänst, (Växjö Brandkår )och som jobbat med detta yrke i 29 år. Jag har intervjuat Jan Stråth, för att jag ville ta reda på hur de, brandmännen, bearbetar allt/alla de eventuella kriser de måste/tvingas till att gå igenom i sitt arbete. Här handlar det ju om den sortens kris som kan uppstå när man plockat upp rester av människor i bilolyckor, folk som hoppat framför tåg eller när man plockat ut folk som omkommit i bränder, mm, mm. Hur kan man då klara av att gång på gång få uppleva dessa saker, som i Jans fall, kan innebära just sådant som jag beskriver ovan, kanske 5-10 gånger per år? Jan berättar att när han började för 29 år sedan, fanns ingenting som kunde kallas att man skulle ha krisbearbetning. Det var bara att bita ihop och gilla läget. Idag är det annorlunda. Man har på den 40 man stora arbetsstyrkan två stycken specialutbildade killar i krisbearbetning, som finns till hands om det skulle behövas. Dessa killar är två stycken ordinarie brandmän, något äldre, som jobbar heltid och har varit med om mycket i sitt yrke. Dessa kan extrainkallas vid behov och har då mer en ledd krishanteringsgrupp. Jan berättar också att man efter varje larm har en genomgång efteråt så att alla får prata av sig angående det som hänt, hur var och en agerade, vad som kunde gjorts annorlunda och bara allmänt prata av sig om det som inträffat. Detta upplevde Jan som mycket bra.
Jag frågade Jan hur han bara klarat av allt detta, och han sa då att man blir luttrad och stänger av. Men han berättade också om, en gång i hans tidiga yrkesbana, när hans som nykläckt brandmän kom till en bilolycka där några ungdomar i hans egen ålder, runt 25 år, som alla omkommit i en bilolycka och som han där fick plocka upp resterna av, och att detta då berört honom en hel del, och att detta var lite svårt att smälta vid den tidpunkten och att någon krisbearbetning var det inte tal om, så det var bara till att acceptera sina känslor och smälta detta så gott det gick. Jan tycker att det blivit bättre nuförtiden när det finns tillgång till dessa specialutbildade killar. Han sa också att det är värre för de killar som arbetar som deltidsbrandmän (killar som rycker in bara extra vid larm vid sidan av sina ordinarie arbete) för att de får kanske bara vara med om hemska saker så sällan, och på så vis blir de inte så vana (luttrade) samt att de efter larm och utryckning måste återvända till sina ordinarie arbete, medan ordinarie brandmän alltid har varandra och prata om saker som hänt. Jag sa också till Jan att jag vet att de tränar oerhört mycket (jag är nämligen uppväxt med brandkåren som granne) och har under hela min uppväxt sett alla dessa killar träna fotboll, springa, sett de bära tunga dockor etc, etc, och undrar då om detta med deras träning hjälper dom (förutom att de behöver ha fysiken förstås, för sitt arbete) att lättare kunna klara av alla kriser de utsätts för. Jan svarade då att mår man bra fysiskt så är det även lättare att hantera psykiskt jobbiga saker. Jan har, trots allt han går/gått igenom trivts mycket bra och jag kan ju förstå att sammanhållningen blir stark i ett sådant här arbetslag. Jag betonade hur mycket jag beundrar dom för den insats de gör och att det måste vara oerhört tufft många gånger. Men Jan ville inte höra talas så mycket om det, det är väl för honom ett jobb som ett jobb för alla andra.
Men kan inte låta bli att fundera sen det måste vara starka killar detta, på alla plan. Intervjuare: Lise-Lott Fri