Radions symfoniorkesters träblåsare och valthorn

Radions symfoniorkesters träblåsare och valthorn Usko Meriläinen: Mouvements Circulaires en Douceur 17 min Petri Alanko, 1:a flöjt och kontrabasflöjt Hanna-Kaarina Heikinheimo, 2:a flöjt och piccola Mari Uusitalo, altflöjt och 3:e flöjt Eeva Heikkilä, basflöjt och piccola W. A. Mozart: Serenad nr 12 c-moll, K 388, 25 min Nacht Musique Päivi Kärkäs, 1:a oboe Francisco Almazán, 2:a oboe Reijo Koskinen, 1:a klarinett Marja Kopakkala, 2:a klarinett Jussi Särkkä, 1:a fagott Olavi Ojanperä, 2:a fagott Tommi Hyytinen, 1:a valthorn Tatu-Pekka Paukkunen, 2:a valthorn Kati Harjanne, kontrabas PAUS 15 min Richard Strauss: Sonatin nr 2 Ess-dur för blåsare, 36 min Fröhliche Werkstatt Den Manen des göttlichen Mozart am Ende eines dankbaren Lebens gewidmet. Petri Alanko, 1:a flöjt Mari Uusitalo, 2:a flöjt Jorma Valjakka, 1:a oboe Sanna Niemikunnas, 2:a oboe Christoffer Sundqvist, c-klarinett Reijo Koskinen, 1:a klarinett Marja Kopakkala, 2:a klarinett Tuulia Ylönen, bassetthorn Kullervo Kojo, basklarinett Otto Virtanen, 1:a fagott Jussi Särkkä, 2:a fagott Olavi Ojanperä, kontrafagott József Hárs, 1:a valthorn Annu Salminen, 2:a valthorn Tommi Hyytinen, 3:a valthorn Tatu-Pekka Paukkunen, 4:a valthorn Paus ca kl. 19.55. Konserten slutar ca kl. 21.00. Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso). Kl. 21.00 21.20 Eftersnack. Lauri Otonkoski med Mikael Helasvuo och Aale Lindgren ventilerar kvällens konsert. Konserten televiseras i YLE Teemas serie Säsongskort under våren 2010. 1

Usko Meriläinen (1930 2004): Mouvements Circulaires en Douceur (1987) Meriläinen var en kompositör som gick sin egen väg. Då han väl funnit modernismen förblev han den trogen. Hans musik förändrades visserligen med tiden i någon mån, men det som förändrades mest var musikens förhållande till hans egen tid och kulturmiljö. Då Meriläinen i början av 1960-talet gick in för ett modernistiskt uttryck, valde han sida. Det andra alternativet hade varit att ansluta sig till det konservativa lägret. Ett par årtionden senare hade han inom ramen för sin personliga stil presterat känsliga detaljer och en rikhaltigt skriven yttextur. Han förblev fast knuten till den fortfarande inflytelserika modernistiska stilen. Enligt egen utsago hade han alltid haft en dragning till att komponera intuitivt men modernismen hade fram till dess krävt sitt pris. Modernisternas innekretsar hade ett imperativ, som tvingade dem att fungera tillräckligt konstruktivt för att ge konstverken en trovärdig förklaring på deras existens. Meriläinens förklaringar påminde inte mycket om den modernistiska mainstreamens språkbruk. Han vedjade till några begrepp som han själv utvecklat och som nätt och jämnt var förtäckta eufemismer för intuitiv frihet. Då Meriläinen talade om de musikaliska karaktärernas metamorfos, avsåg han snarare ohämmade påhitt än systematisk konstruktion. På 90-talet och en bit in på det nya årtusendet hade Meriläinens intima fantasi slagit ut i blom. Hans sista verk var ståtliga men deras revir i väsentlig grad inskränkt och intimt. Pianot var Meriläinens instrument och för det skrev han några av den finländska musikens främsta konserter och sonater. Även orkestern var en närastående och naturlig uttryckskanal för honom. Ett intressant drag i hans produktion utgörs av verken skrivna för flöjt, som till stor del var resultatet av samarbetet mellan honom och flöjtisten Mikael Helasvuo. Det år 1985 komponerade Mouvements circulaires en douceur (Cirkulära rörelser i all mildhet) är skrivet för fyra flöjtister, som trakterar alla flöjtfamiljens instrument, inklusive den sällsynta kontrabasflöjten. Sommaren 1984 träffade Meriläinen flöjtisten Pierre-Yves Artaud. Den franske mästaren berättade för honom om en ensemble som han grundat bestående av fyra flöjtister, Quatuor de flutes Arcadie, samt om kontrabasflöjten som utvecklats vid IRCAM i Paris. Artaud bad Meriläi nen skriva ett stycke för ensemblen. Stycket fick sitt uruppförande vid Helsingfors Festspel 1986. Rubriken var mycket träffande vald: musiken är stundtals mycket aktiv men den viktigaste rollen innehas av mjukrunda rörelsefigurer, som på ett ytterst förfinat sätt finner sin plats i en sammetslen terräng. Wolfgang Amadeus Mozart (1756 1791): Serenad nr 12 c-moll, K 388, Nacht Musique (1782/83) Blåsorkestrarnas och -ensemblernas musik har ofta förknippats med musikkulturen inom armén, musikaliska sällskap i byar och städer samt med arbetarföreningar. Det är en musik som inte så ofta har fått klättra upp på konstens höga parnasser. Ett gynnsamt skede som ledde till ökad uppskattning inträffade på 1770 90-talen, då det i Österrike fanns ett flertal professionella blåsorkestrar. För de ensembler som var verksamma i Wien, Salzburg och Prag föddes en ansenlig repertoar som fick värdefulla bidrag av t.ex. Haydn, Dussek och Mozart. Också de skrev emellertid huvudsakligen relativt lättsam musik för blåsare. Mozart följde inte underhållningsmodellen i alla avseenden. En av hans mest originella serenader för blåsare är Serenad nr 12 c-moll med binamnet Nacht Musique. Den största avvikelsen 2

från modellen är valet av tonart: det var inte vanligt att skriva serenader i moll, som uppfattades som någonting dystert och abrupt. Verket upplevdes i tiden som en irriterande nymodighet och man lät förstå att det inte var önskvärt att gå vidare längs denna väg. I sin serenad avvek Mozart också i andra avseenden från traditionen. Första satsen är ett allegro som klingar än trotsigt, än delvis hemlighetsfullt. Det är frågan om ett allvarligt statement, ingen oförarglig trall. Det ljuva sidotemat är typiskt för Mozart, men även här har Mozart introducerat en flyktig skugga till tecken på att musiken ställer högre krav på uppmärksamheten. Den långsamma satsen är behärskad till formen men inte ens det tillfälliga lugn som den bjuder är genomgående. I menuetten överraskar Mozart: i stället för den emotsedda hovdansen kommer en grundligt och skickligt genomförd och strikt klingande kanon. Triodelen är mera jovialisk men i bakgrunden finns ett ännu mer komplicerat kontrapunktiskt konstgrepp, nämligen en s.k. inversion, där den senare stämman framförs uppochnedvänd i förhållande till den första. Finalen är en rätlinjigt framförd variationssvit över ett seriöst men uttrycksfullt c-molltema och då musiken slutligen övergår i dur, är intrycket äkta och frigjort. Richard Strauss (1864 1949): Sonatin nr 2 Ess-dur för blåsare, Fröhliche Werkstatt (1944 45) Förluster, sorg och tragik var förknippade med Richard Strauss sista år. Vid Andra världskrigets utbrott hade han för avsikt att avsluta sin ståtliga karriär som dirigent och tonsättare, men han hade ännu inte fattat det slutgiltiga beslutet. Plötsligt blev han vittne till ett jordskred som förstörde en stor del av de byggnader och institutioner som var förknippade med hans livsverk. Beslutet att fortsätta att arbeta fattades egentligen inte av Strauss själv, utan det var snarare så att han drevs därhän. För den senare musikpubliken var detta en lycklig lösning. På 1940-talet föddes nämligen många av Strauss mest geniala verk. Strauss far var sin tids mest kända valthornist och sonen fick en instrumental väckelse redan i ett tidigt skede. Många av den unge Strauss viktigaste tonsättningar är skrivna för valthorn. På 1940-talet återgick han än en gång till att skriva musik för blåsensemble. Strauss kallade sina nya över en halv timme långa verk för blåsare för sonatiner, vilket hör till förra seklets bästa understatement. Förläggaren blev nervös och publicerade dem i hemlighet under rubriken symfoni. Den första sonatinen (1941) kom enligt Strauss till i en invalids verkstad, trots att han inte var speciellt sjuk vid den tiden. Arbetet på Sonatin nr 2 kom igång så fort han kunde konstatera att den första sonatinen var ett väl fungerande verk. Krigslyckan höll på att vända sig emot tyskarna och Strauss allt kyligare förhållande till regeringen hade kommit till brytning. Han hade bevittnat förstörelsen av nationalteatern i München och dragit sig tillbaka med sin familj till sin villa i Garmisch, där den relativt lugna bergstrakten gjorde gott åt hans ansträngda nerver. Styckets binamn Den glada verkstaden bör kanske betraktas som en hyllning till stämningen i den avlägset belägna lyckliga tillflyktsorten. Strauss hade först tänkt att den andra sonatinen skulle bli en tvåsatsig diptyk, Introduktion och allegro. I den formen tillkom kompositionen i januari 1944, med sedan ändrade han den och gjorde den till sista sats i en större helhet. I mars 1944 lade han till en ny första sats, medan de mellersta satserna kom med i bilden först under sommaren 1945, då Tyskland just hade kapitulerat. Sonatinens musik är energisk och fräsch, temana är uttrycksfulla och harmonierna ger melodierna ståtligt stöd. Instrumentationen kan bara ha skrivits av en mästare med Strauss bakgrund. Jouni Kaipainen (förkortad) 3

Radions symfoniorkesters träblåsare och valthorn Petri Alanko uppträdde med RSO vid en konsert för unga solister 1980, spelade f.f.g. i RSO:s led 1983 och blev orkesterns ordinarie flöjtist 1990. Han trivs speciellt bra i skogen helst på skidor eller med en svampkorg i handen. Eeva Heikkilä har spelat flöjt i RSO sedan år 1991. Hon idkar skidåkning, springer, promenerar med och utan stavar och läser mycket. Mari Uusitalo vikarierar under Emmi Niemis moderskapsledighet fram till våren 2010. Förutom flöjtspel han hon hand om sin egen barnskara. Hanna-Kaarina Heikinheimo har spelat solopiccola och flöjt sedan 1994. Henne kan man möta under en motionsrunda eller så har rågbrödsdegen just blivit färdig och väntar på att bakas. Francisco Almazán (oboe) föddes i Madrid och kom med i RSO år 2003. Han tycker om att läsa och är intresserad av bl.a. gemmologi och av att samla ädelstenar. Päivi Kärkäs har varit med i RSO sedan 1980. Hon är numera 2:a solooboist och spelar även engelskt horn. Kärkäs sysslar med det ena och det andra, speciellt kammarmusik, och är intresserad av allt. Sanna Niemikunnas spelar oboe och engelskt horn. Hon blev medlem i orkestern 1988 och sysslar för närvarande med renovering av sin lägenhet. Jorma Valjakka spelar oboe. Han kom med i RSO år 1989. Springer maraton. Kullervo Kojo blev medlem i RSO år 1974 och var 1:a soloklarinettist fram till 2004, då han bytte instrument till basklarinett. Motionerar, lyssnar på all slags musik och pinar familjen med att spela cello. Marja Kopakkala är klarinettist i RSO (och spelar även Ess-klarinett). Hon blev medlem i orkestern 1979. Till hennes hobbys hör att motionera med sina hundar och sticka. Reijo Koskinen har varit 2:a soloklarinettist i RSO sedan 1988. Galen i rökbastu & vinterbad. Christoffer Sundqvist har varit 1:a soloklarinettist i RSO sedan 2005. Toffe trivs på tennisplanen, i synnerhet vid nätet. Tuulia Ylönen spelar klarinett vid Finlands Nationalopera. Hennes hobbys är god mat och friluftsliv. Olavi Ojanperä spelar fagott i RSO sedan år 1975. Jussi Särkkä har varit 2:a solofagottist i RSO sedan 1995. Han har en passion för uthållighetssport, bl.a. löpning, cykling och speciellt skidåkning. Otto Virtanen spelar fagott i RSO sedan 2004. Han idkar terrängskidning. József Hárs är en ungersk valthornist. Han har spelat i RSO i tre och ett halvt år. Hárs fotograferar och cyklar varje dag, i alla väder. Tommi Hyytinen är vikarierande vicestämledare för valthornssektionen i RSO. Vid sidan av sitt arbete som musiker är hon Pilates-instruktör. Annu Salminen är tillförordnad valthornist i RSO under våren 2010. Hobbys: motionering, friluftsliv, språk, olika kulturer. Tatu-Pekka Paukkunen är vikarie i RSO:s valthornssektion sedan 8.2.2010. Hobbys: bl.a. fotografering. Kati Harjanne är stämledare för kontrabassektionen och medlem i RSO sedan 2000. Hobby/obsession utöver kontrabasspel: att sticka yllekläder. 4

Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten 2003. Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen 2009 2010 spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009 2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso). 5