Magnus Lindberg: Era (Finlandspremiär) Felix Mendelssohn: Konsert för piano och orkester nr 1 g-moll op. 25

Transkript

1 10.1 FREDAGSSERIEN 8 Musikhuset kl Hannu Lintu, dirigent Alice Sara Ott, piano Magnus Lindberg: Era (Finlandspremiär) 18 min Felix Mendelssohn: Konsert för piano och orkester nr 1 g-moll op min I Molto allegro con fuoco II Andante III Presto Molto allegro e vivace PAUS 20 min Jean Sibelius: Symfoni nr 6 d-moll op min I Allegro molto moderato II Allegretto moderato III Poco vivace IV Allegro molto Jean Sibelius: Symfoni nr 7 C-dur op. 105 (1-satsig) 21 min Adagio Un pochettino meno adagio Vivacissimo Adagio Allegro molto moderato Allegro moderato Vivace Presto Adagio Largamente molto Affettuoso Paus ca kl Konserten slutar ca kl Sänds direkt på Yle Radio 1 och webben (yle.fi/klassinen). 1

2 KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds förflytta sig till parketten för att lyssna till kamarmusiken. Platserna är onumrerade. Magnus Lindberg, piano Magnus Lindberg: Jubilees 15 min 2

3 Magnus Lindberg (f. 1958): Era Magnus Lindbergs Era som nu får sin Finlandspremiär komponerades för Concertgebouw-orkesterns 125-årsjubileum i Amsterdam. Uruppförandet i januari i fjol dirigerades av David Robertson. Vid samma konsert uppfördes tre verk som kommit till för precis ett hundra år sedan: Alban Bergs Altenbergsånger, Alexander von Zemlinskys Maeterlincksånger och Igor Stravinskys Våroffer. Den typiskt lindbergska kärnfulla rubriken får sin förklaring i programmet. Lindberg skriver: Fastän min tonsättarpersonlighet och mina tidiga verk utformats utgående dels från Zimmermanns och Xenakis musik och dels från en viss anarki som kännetecknade den tidens rockmusik, märkte jag till slut att, när allt kommer omkring går allting att härleda till Schönberg och Stravinsky hur skulle musiken någonsin ha kunnat styra in på en annan väg? Nu ser jag min egen musik som en syntes av dessa element utökad med det som jag har lärt mig av Grisey och spektralisterna. Ända sedan Kraft fram till mina allra senaste stycken upptäcker jag samma grundläggande förkärlek för drama. Han fortsätter: I Era byggde jag hela stycket på kraftiga stöttepelare i basregistret. Jag tänkte speciellt på Sibelius fjärde symfoni och det sätt på vilket musiken i den utvecklas utgående från baslinjen och stiger från det låga till det höga registret. --- Samma tempo råder genom hela kompositionen, men det relativt snabba tempot på ytan är (liksom även t.ex. i Al largo) relaterat till en underliggande mycket långsammare rörelsenivå. Detta gör det möjligt att skapa en stark monolitisk konstruktion som borde sitta väl i Concertgebouw och dess katedralliknande eko och över huvudtaget göra ett starkt dramatiskt intryck. I recensionerna efter framföranden i Holland och Storbritannien jämfördes Lindbergs sätt att behandla musiken med Richard Strauss och Skrjabin. Om vi tänker på spänningen mellan dessa två sinsemellan så pass olika tonsättare, kan vi få en glimt av djupdimensionerna i Lindbergs uttryck i Era. Och liksom Berg, Schönberg, Stravinsky och Sibelius, var också dessa två i sin fulla kraft för ett hundra år sedan under den moderna musikens fängslande tidiga period. Felix Mendelssohn ( ): Konsert för piano och orkester nr 1 g-moll Felix Mendelssohn skrev inalles tre pianokonserter, den tidigaste i bara tolv års ålder. G-moll-konserten är från år 1831, då han som 22 år gammal pianovirtuos hade stort behov av ett eget solonummer för sina konsertturnéer. I sina brev berättar han för familjen där hemma att han jobbar frenetiskt på den nya kompositionen och av allt att döma skrevs den också exceptionellt snabbt. Största delen av arbetet utför- 3

4 des i Italien på samma resa under vilken han också skrev en första version av sin Italienska symfoni. De snabba yttersatserna är i många avseenden ett veritabelt skyltfönster för tidig romantisk pianism. Å ena sidan sitter solistens textur sällsynt väl i händerna på en flink pianist och stämman briljerar synnerligen smidigt. Å andra sidan är de utmaningar som pianisten konfrontas med snarare en upprepning av det som utvecklats av Mozart, Beethoven, Weber och Hummel och lanserar egentligen ingenting nytt. Den unge tonsättaren tycks ha varit tagen av föregångarnas exempel och av sina egna flinka fingrar. Mendelssohn slösar verkligen inte med tiden. Det är ett bekant faktum att hans tempi alltid var mycket snabbare än vad som var brukligt och även i denna konsert överraskas lyssnaren genast av att konserten rusar iväg från första början. Det är betydligt vanligare med ett mera moderat tempo i konserters inledande allegrosatser. Mendelssohn går till saken utan någon försiktig introduktion. I linje med detta har hela konsertens formlösning färre drag av Mozarts och Beethovens konserter och påminner snarare om den typ av kontinuerligt konsertstycke som Weber och Spohr hade förkärlek för. Det ger en total speltid på bara ca 20 minuter. Efter en kortfattad första sats leder en diskret trumpetfanfar enkelt över till en idyllisk långsam sats i E-dur. Början av Andantet kunde tänkas härstamma från Chopin vilket i sin tur associerar till Mendelssohns egna Chansons sans paroles. Med en fanfargest börjar även den uppsluppet roliga finalen i G-dur. Tempot är ännu vildare än i konsertens början och en kort påminnelse om första satsens lugna sidotema räcker inte för att lägga band på den hejdlösa framfarten. Jean Sibelius ( ): Symfoni nr 6 Förläggaren ville torpedera Sibelius förslag om att komponera en andra lyrisk violinkonsert, som dessutom skulle gå i samma tonart (d-moll) som själva violinkonserten. På grund av den avvisande reaktionen övergav Sibelius sina planer och det redan skrivna materialet införlivades senare i det som vi känner som sjätte symfonin (1923). Konsertbakgrunden är inte den enda kuriositeten i sjätte symfonins tillkomsthistoria. Dess plats i symfoniserien är synnerligen intressant. På ett andligt plan är den tydligast knuten till sjunde symfonin (de har också på varandra följande opusnummer), men Erik Tawaststjerna har påvisat att den genetiskt har närmare samband med femte symfonin som emellertid på ett avgörande sätt är av annorlunda natur! Den egenskap som oftast betonas är symfonins modalitet, vilket alltså hänvisar till de modala skalornas eller kyrkotonarternas dominerande roll i tonmaterialet. Enligt Sibelius egen tolkning var bruket av modus naturligare för honom än för de flesta kompositörerna som var samtida med honom, eftersom hans rötter fanns i den finska folkmusikens östliga komponent. Kalevalamelodierna är i hög grad 4

5 modala och speciellt doriskt modus har uppfattats spegla det finska. Den doriska skalan var också Sibelius favorit bland de modala skalorna. Den färgar såväl hans kompositioner under det nationella skedet som hans senare verk, t.ex. violinkonserten och cellosolot i fjärde symfonin. Det var klart att den skulle ha en framträdande roll i sjätte symfonin. Fastän symfonin kom till under en tid då Sibelius redan helt tillägnat sig sin allmäneuropeiska, icke nationella stil, har den ändå kallats för hans mest finska symfoni. Då skuggorna blir längre är Sibelius ofta upprepade beskrivning av sjätte symfonin. Jag förstår uttrycket mycket väl men har lust att betona att man i denna Sibelius mest känsliga, samtidigt tydligaste och mest gåtfulla symfoni förutom skuggor också kan höra en musikalisk projektion av ett landskap som badar i direkt solsken. Jean Sibelius ( ): Symfoni nr 7 Om sjätte symfonin var en finskt färgad projektion av renässansens modala landskap och av det klassicistiska idealet, speglar sjunde symfonin samma konstellation inom en antik grekisk referensram. Orsaken till denna tolkning gav Sibelius själv genom att kalla det ljusa allegrot i mitten av symfonin för ett hellenistiskt rondo. Symfonin är unik även med avseende på strukturen. Det är en ensatsig symfoni - man vet att det var Sibelius dröm sedan många år tillbaka att skapa en sådan. Drömmen höll på att förverkligas redan i femte symfonin men lyckligtvis drog kompositören de riktiga slutsatserna och lät den ensatsiga symfoniska fantasin bida sin tid. Fantasia sinfonica var sjunde symfonins namn vid uruppförandet och vid de omedelbart därpå följande konserterna. Det är uppenbart att han redan tidigare hade övervägt att kalla verket för en symfoni men självkänslan, naggad i kanterna av tidens hårda vindar, ville inte genast tillåta det. Tidsandan gjorde somliga säkra på och somliga rädda för att symfonin var ett anakronistiskt begrepp. Detta hot drabbade säkerligen just Sibelius hårdare än många andra, eftersom hans rykte vilade så tungt på symfonierna. Uruppförandet ägde rum i Stockholm den 24 mars 1924 under Sibelius ledning. Året innan hade Sibelius tittat för djupt i champagneglaset och gjort bort sig i Göteborg, vilket hade traumatiserat hustrun Aino så till den grad att hon inte längre ville följa med på hans konsertturnéer. Sibelius tog hustruns reaktion så hårt att han så småningom avstod från att uppträda som dirigent. Först lämnade han de inhemska uppdragen och sedan de utländska. En annan orsak var givetvis även hans darrande händer, en åkomma som blev värre med åren. Symfonin blev färdig först ett par veckor innan uruppförandet. Sibelius bar på det enda existerande partituret och eftersom han vägrade flyga till Stockholm, blev repetitionstiden mycket knapp och framförandet säkerligen i många avseenden bristfälligt. Icke desto mindre blev sjunde symfonin en stor framgång 5

6 och trots de avantgardistiska dragen i strukturen möttes den aldrig av samma avoga inställning som fjärde symfonin. Detta är ett bevis på hur mottagandet av ny musik ofta bestäms av ytskiktet. Om ytan inte är för sträv, accepteras andra besynnerligheter i allmänhet utan knot, även om man anar närheten av nya världar. Jouni Kaipainen (sammandrag) Hannu Lintu Hannu Lintu, vad är det som tilltalar dig i Magnus Lindbergs musik? Det är nog hans musikerskap: en kombination av praktikalitet och vision som verkligen är givande för en utövande musiker. Det finns också drag i Magnus musik som jag upplever som närastående med beaktande av den typ av musiker som jag är: stora dramatiska massor samt färgstarka och mångsidiga ytstrukturer. Hans musik kräver att man bygger upp en god hållbar grund och en livfull yta. Orkestrarna spelar gärna Lindberg och RSO känner hans musik som sin egen ficka. Orkestern hittar alltid det rätta sättet att nalkas hans verk genast vid första repetitionen, ingenting behöver förklaras. Det är bara att musicera och så kommer allting av sig själv. Det är glädjande att också höra Mendelssohns g-mollkonsert. Mendelssohn tycks fortfarande ha rykte om sig att vara något av en lättviktare? Mendelssohn anses inte vara särskilt djupsinnig, det är sant. Det var lätt för honom att skriva musik redan som barn och det är något som inte har varit till fördel för hans rykte. Han skrev sin Oktett som tonåring och vid tiden för denna pianokonsert var han något över tjugo år gammal. Här liksom även i de första symfonierna finns nog vissa otympligheter i orkestreringen i bruket av blåsare och pukor - men Mendelsohns melodiska inspirationsnivå är unik och vid denna konsert speglas dess barnsligt romantiska värld mot den inhemska nutida musiken. Om det är tunnsått med djupsinnigheten, så bör inte upplevas som ett problem. Det hörde till musikens väsen vid den tiden. Högromantikens stora känslor låter ännu vänta på sig, fastän Beethoven redan kommit fram till gränsen. Tonsättare som Mendelssohn eller Weber upplevde inte omvälvningarna i Europa och förnyandet av kulturbegreppet som någon speciellt stor konstnärlig utmaning. De trallade glatt vidare i den gamla europeiska rokokons ruiner. För oss finländare är denna stil kanske den kanske mest främmande delen av den tyska repertoaren. För oss bör den tyska musiken alltid vara djupsinnig, seriös och bullrig. Vi brassar ju gärna på med Beethoven och sedan med Brahms medan Mendelssohn, Weber och Spohr alltför ofta blir ospelade. Du dirigerar vid denna konsert både Sibelius sjätte och sjunde symfoni. Varför blir det rent av en dubbel dos Sibelius och i vilket förhållande står dessa symfoniers till varandra? 6

7 I var och en av sina symfonier skapade Sibelius en egen värld. Fastän han i dem alla fortsatte att logiskt utveckla sin symfoniska arsenal, är de olika sinsemellan till sin natur. Jag är ofta mera intresserad av deras inbördes kontraster än av kontinuiteten i hans produktion. Sibelius symfonier utgör inte delar av ett symfoniskt kontinuum på samma sätt som Beethovens och Brahms symfonier. Nuförtiden har det blivit kutym att spela dessa två symfonier efter varandra utan uppehåll och applåder. Sjätte och sjunde symfonins världar är emellertid för mig så pass olika, att jag behöver en liten andlig vilopaus mellan dem. Harpisten och basklarinettisten bör också ges tillfälle att lämna scenen. Ofta känns det som om sjätte symfonin krävde en fortsättning. Enligt mig vore ingenting vackrare än att sluta efter sjätte symfonin men det lämnar ofta efter sig en känsla av att musiken blir hängande i luften. Det är inte alltid någon vidare god dramaturgisk idé. I sjunde symfonin finns det en hel del djupa och starka tonfall medan sjätte symfonin svävar lätt och till slut försvinner ut i luften. Man måste besluta sig för i hurudana sinnesstämningar man vill sända publiken hem. Dessa symfonier fanns nästan samtidigt i kompositörens huvud och på hans skrivbord, men de är mycket olika till sin natur och form. Sjätte symfonin har i princip en klassisk fyrsatsig struktur men dess satser liknar snarare karaktärsstycken än satser i en enhetlig symfonisk helhet. Dess värld är mycket lik musiken till skådespelet Stormen: den har samma transparens. Då jag dirigerar sjätte symfonin har jag en känsla av att det inte är en symfoni som jag dirigerar utan ett slags kavalkad av snabbt övergående ögonblicks- och drömbilder. Sjunde symfonin är däremot så kristalliserad i sin form att var och en kan känna av dess fasta struktur. Intervjuare Lotta Emanuelsson Alice Sara Ott Den tysk-japanska tjugofemåriga pianisten Alice Sara Ott har på mindre än fem år etablerat sig som en av de just nu mest intressanta musikerna. På senaste tid har man sett henne som solist bland annat med Münchner Philharmoniker under Lorin Maazel och med japanska NKHsymfoniorkestern samt på Tjeckiska filharmonins Europaturné tillsammans med Krzysztof Urbański. Ott har även hållit egna konserter i London, Chicago, New York, Hamburg och Berlin. Till höjdpunkterna under den gångna säsongen hör solistuppdragen med Philharmonia Orchestra och National Symphony Orchestra Washington samt turnéer med RSO, Oslofilharmonikerna och Orchestre Philharmonique de Radio France. Otts skivinspelningar för Deutsche Grammophon har vunnit ett flertal priser och hedersomnämnanden. Skivorna omfattar musik av Liszt, Chopin, Tjajkovskij och Musorgskij. 7

8 RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 8