I Allegro vivace (alla breve) II Largo III Allegro vivace. I Allegro II Poco allegretto III Poco adagio quasi andante IV Allegro

Transkript

1 Sakari Oramo, dirigent Nikolai Luganski, piano Sergej Rachmaninov: Pianokonsert nr 4 g-moll op. 40 I Allegro vivace (alla breve) II Largo III Allegro vivace 25 min PAUS 20 min Kaija Saariaho: Laterna Magica, f.f.g. i Finland 20 min Carl Nielsen: Symfoni nr 4 op. 29 Det uudslukkelige 38 min I Allegro II Poco allegretto III Poco adagio quasi andante IV Allegro Paus ca kl Konserten slutar ca kl Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet ( Kl Eftersnack. Tapani Länsiö med gäster ventilerar kvällens konsert. 1

2 Sergej Rachmaninov ( ): Pianokonsert nr 4 g-moll op. 40 (1941) Rachmaninovs svårmodiga natur och hans ofta rent av karga spel tycks stå i strid med den enorma emotionella rikedomen i hans musik. Intrycket förstärks av Rachmaninovs ställning på musikens stilkarta: då nästa alla andra tonsättare på den tiden sökte sig till nya musikgrammatiska system, kom Rachmaninov att representera den ryska romantikens sista stora glöd. Det fanns orsak till svårmod i de olika skedena i Rachmaninovs liv. Början av karriären bromsades upp av det ogina mottagande som första pianokonserten och första symfonin fick. Rachmaninov blev djupt deprimerad, miste arbetsförmågan för flera år och hade inte återfått den utan hjälp av en psykiater. Senare kom tonsättarkarriären igen i gång på bästa sätt, men den avbröts av ryska revolutionen. Rachmaninov emigrerade till Förenta Staterna och där kvävdes nästan hela hans skaparkraft av hemlängtan. Hans tystnad som kompositör innebar ingalunda att han skulle ha förblivit sysslolös. Ungefär i 45 års ålder återuppvärmde han sin ungdomskarriär som pianovirtuos. Han hade sällan spelat någonting annat än sin egen musik; nu såg han sig tvungen att på nytt sätta sig in i grundrepertoaren. Under åren efter revolutionen turnerade han främst i sitt nya hemland. Först åtta år senare återupptog han komponerandet. Sommaren 1925 sammanställde han en av sina bästa transkriptioner och som så ofta då det gäller Rachmaninov öppnade det nästan mekaniska skrivarbetet skapandets fördämningar: fjärde pianokonserten g-moll föddes. Efter uruppförandet av första versionen förkortade Rachmaninov konserten i två repriser: i den slutliga versionen från år 1941 som numera är i bruk är nästan 200 takter kortare än den första. Kompositören spelade uruppförandet av g-mollkonserten den 18 mars 1927 med Philadelphia Orchestra under Leopold Stokowskis ledning. Kritikerna stördes av att konserten verkade splittrad och stilistiskt heterogen. Man väntade sig flödande romantik av Rachmaninov: då han bjöd på någonting annat, upplevdes det som tråkigt och konstigt. Fjärde konsertens korta spännvidd, dess mosaikmässigt på motiven byggda musikaliska textur står närmare pianopreludiernas förvirrande rastlöshet än andra och tredje pianokonserternas majestätiskt breda melodik. Verkets värld är inte längre entydigt senromantisk: i musikens hörs åtminstone Stravinskys och de franska nyklassikernas skärpa, om inte rentav Bartók och Hindemith. Rytmiken gungar i smidiga synkoper och vittnar om Rachmaninovs hemliga kärlek: denne aristokrat som vuxit upp med Tolstoj och Tjajkovskij diggade även Art Tatum, Duke Ellington och Paul Whitemans orkester, som han hade tillfälle att höra på klubbarna i New York. Lotta Emanuelsson Kaija Saariaho (f. 1952): Laterna Magica (2008) Laterna Magica hänvisar till filmregissören Ingmar Bergmans självbiografi, som jag tog itu med många år senare, då jag ordnade mina bokhyllor hösten Efter att ha läst på boken en tid skedde någonting med ett orkesterstycke som jag hade påbörjat: en av grundtankarna som växte fram var att variera de musikaliska motiven i olika tempo. Symbolen var laterna magica, denna första apparat med vilken man kunde producera illusionen av en rörlig bild: genom att väva allt snabbare försvinner de enskilda bilderna och ögat uppfattar i stället en enhetlig rörelse. I musikalisk mening framhäver de olikartade tempona olika parametrar: den rytmiska kontinuiteten fungerar bäst i rätt snabba tempon, 2

3 medan känsliga färgsättningar kräver tid och rum, för att örat skall kunna gestalta dem. Medan jag arbetade med tempona, kom olika slag av rytmer att bli en viktig del av styckets identitet: en intensiv dansrytm som inspirerats av flamenco, en varierande, osymmetrisk rytm som anges av det talade ordet, ett tilltagande ostinato som slutligen förlorar sin rytmiska karaktär och förvandlas till textur. Rollen av kontrasterande material fick en musik som lever utan klar rytm och puls, en musik som domineras av starkt förnimbara, färgstarka ytor och luftiga texturer. Vidare i samma bok blev jag tagen av det sätt på vilket Bergman i slutet av ett visst stycke beskriver de olika ljus som hans favoritfilmfotograf Sven Nykvist lyckas fånga med sin kamera. En del av texten fann sin plats i kompositionen i tysk språkgestalt verket beställdes av Berliner Philharmoniker. Das milde, gefährliche, traumhafte, lebendige, tote, klare, diesige, heiße, heftige, kahle, plötzliche, dunkle, frühlingshafte, einfallende, nach außen dringende, gerade, schräge, sinnliche, bezwingende, begrenzende, giftige, beruhigende, helle Licht. Das Licht. För mig själv översatte jag den texten till finska såhär: Kevyt, vaarallinen, unenkaltainen, elävä, kuollut, selkeä, utuinen, polttava, voimakas, paljas, äkkinäinen, tumma, keväinen, putoava, ulkoa virtaava, suora, viisto, lankeava, aistillinen, rajoittava, myrkyllinen, rauhoittava, heleä valo. Valo.* I Paris den 22 mars 2010, Kaija Saariaho * I Ingmar Bergmans bok lyder texten: Det milda, farliga, drömlika, levande, döda, klara, disiga, heta, häftiga, kala, plötsliga, mörka, vårliga, infallande, utfallande, raka, sneda, sinnliga, betvingade, begränsande, giftiga, lugnande, ljusa ljuset. Ljuset. (Övers. anm.) Carl Nielsen ( ): Symfoni nr 4, Det uudslukkelige (1916) Då Carl Nielsen började planera sin fjärde symfoni år 1914 konstaterade han att symfonin skulle komma att avvika från sina föregångare. Efter de två tidigaste symfonierna förstlingssymfonin som delvis gick i Brahms fotspår och den andra symfonin som beskriver de fyra temperamenten hade han i sin tredje Sinfonia espansiva (1911) skapat sin första symfoni av stora mått. Han kände dragning mot ett mera dramatiskt uttryck. Trots att första världskriget inte egentligen berörde Danmark, visade kriget vilka monstruösa krafter mänskligheten döljer inom sig. Nielsen upplevde stormar också på ett mera personligt plan då han på 1910-talet råkade i en äktenskaplig kris. Det uudslukkelige blev färdig den 14 januari Symfonin fick strålande framgång, fastän det fanns de som kände sig främmande för dess våldsamma kraftutbrott. Symfonin fick sitt binamn av kompositören själv. Nielsen reder ut begreppen i partituret: Kompositören har sökt antyda vad blott själva musiken har makt att uttrycka, den elementära viljan till liv. Musik är liv och som detta outsläckligt. Man kan även nalkas rubriken utgående från symfonins helhetsform; den spelas nämligen utan uppehåll som en outsläcklig helhet. Denna symfoni kallades även för krigssymfonin. Nielsen opererar här med starka musikaliska kontraster. Det hörs redan i första satsen, då musiken flammar upp i full låga utan förberedande gester. Efter det våldsamma utbrottet i början blir händelseförloppet lugnare i och med det balanserade sidotemat som börjar med parallella terser i klarinetterna. Från genomföringen med sina våldsamma tillspetsningar glider musiken över i en koncentrerad återtagning och sedan i den varmt pastorala, huvudsakligen för blåsare skrivna satsen Poco allegretto. Ett nytt element introduceras av 3

4 tredje satsen med sin elegiska, intensiva sångbarhet i långa svep. Mot slutet av satsen komprimeras musiken till ett glödande crescendo, från vilket stråkarnas vinande löpningar leder över till den energiska finalen. Där komprimeras de motsatta krafterna i den berömda duellen mellan två timpanister. Kimmo Korhonen (sammandrag) Sakari Oramo Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti Han började sin karriär som violinist och blev 1991 alternerande konsertmästare vid RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från hösten Oramo avslutade sin tioårsperiod som chefsdirigent för City of Birmingham Symphony- Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträdde Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och dirigent för Karlebyoperan. Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. I en nära framtid gästdirigerar Oramo bl.a. Boston Symphony Orchestra, Göteborgs symfoniker, Staatskapelle Dresden och Orchestre de Paris. I april 2010 gör han en europaturné med Europeiska kammarorkestern. Oramo och RSO har gästspelat i Wien och Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta för Ondine. Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av Warner Classics, har väckt stor internationell uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC Music Magazines pris. Senast fick Oramo MI- DEM Classical Award 2008 som beviljades för hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist. År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central England, Birmingham. Sommaren 2008 fick han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik. År 2009 beviljade Order of the British Empire Oramo titeln OBE för hans arbete till förmån för musiken. 4

5 Nikolaj Luganskij Nikolaj Luganskij har vunnit de internationella Tjajkovskij-, Bach- och Rachmaninovtävlingarna. Han samarbetar med bl.a. följande orkestrar: Orchestre de Paris, Orchestre National de France, Concertgebouw-orkestern, City of Birmingham Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic Orchestra och Philadelphia Orchestra. På hans repertoar finns musik av bl.a. Rachmaninov, Brahms, Schumann, Prokofjev, Ravel, Chopin, Tjajkovskij och Liszt. Han har uppträtt på de viktigaste konsertestraderna, bl.a. Théâtre des Champs-Elysées, Barbican Centre, Queen Elizabeth Hall, Concertgebouw, Lincoln Center och Suntory Hall i Tokyo. Under den pågående säsongen spelar Luganskij Rachmaninovs Pianokonsert nr 2 i Birmingham under Sakari Oramos ledning och i London under Jukka-Pekka Sarastes ledning. I Paris framför han Schumanns Pianokonsert under ledning av Marek Janowski. Där spelar han också med Orchestre de Paris under Eivind Gullberg-Jensen. Han har även inbjudits spela Rachmaninovs konserter under ledning av Mikhail Pletnev och Andris Nelsons. I Förenta Staterna uppträder Luganskij som solist med bl.a. Philadelphia Orchestra och Los Angeles Philharmonic Orchestra samt i Carnegie Hall med S:t Peterburgs orkester. Luganskij gör regelbundet inspelningar för skivmärket Warner Classics Int. Han har fått pris för sina inspelningar, bl.a. Diapason d or för sin skiva med pianostycken av Chopin och Rachmaninov. Radions symfoniorkester Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen spelar orkestern sex uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do- kument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor (yle.fi/rso). 5