Louis Langrée, dirigent Juho Pohjonen, piano. Ludwig van Beethoven: Leonorauvertyr nr 2, op. 72a. Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll op.

Transkript

1 Louis Langrée, dirigent Juho Pohjonen, piano Ludwig van Beethoven: Leonorauvertyr nr 2, op. 72a Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 3 c-moll op.37 I Allegro con brio II Largo III Rondo (Allegro) PAUS 20 min Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 8 F-dur op.93 I Allegro vivace e con brio II Allegretto scherzando III Tempo di menuetto IV Allegro vivace 13 min 35 min 27 min Paus ca kl Konserten slutar ca kl Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet ( 1

2 Ludwig van Beethoven ( ): Leonorauvertyr nr 2, op. 72a Det blev något ett varumärke för Beethoven att uttrycka frihetens seger med triumfala slutcrescendon: Femte och Nionde symfonin samt scenmusiken till Egmont är de mest kända representanterna för denna modell, samt naturligtvis operan Fidelio och de tre överloppsuvertyrer, som Beethoven i olika skeden komponerade för operan och som bär dess ursprungliga namn Leonora (Léonore). Händelserna i Bouillys skådespel utspelar sig egentligen i Frankrike, men vid tiden för operans tillkomst lurpassade Napoleons armé vid Wiens portar, vilket fick librettisten Joseph Sonnleithner att försiktigt förlägga handlingen till Spanien. Det handlar om en oskyldigt fängslad politisk fånge vid namn Florestan, som skall avrättas. Man väntar ministerbesök, vilket antas leda till att fångarna befrias. Den grymme fängelseguvernören Pizarro försöker skynda på avrättningen, men Florstans trogna brud Leonora kommer till undsättning. Hon klär ut sig till karl, antar namnet Fidelio och nästlar in sig i fiendens fästning. Operan blev färdig och fick sin första premiär Napoleons trupper hade nyligen intagit Wien och fyllde teatrarna i stället för den sedvanliga publiken. Detta var en delorsak till att föreställningen misslyckades. Året därpå gjordes ett nytt försök med en starkt nedskuren version av operan, men tiden var ännu inte gynnsam. Först år 1814 fick Fidelio sin välförtjänta framgång och även en plats i den stående repertoaren. Till var och en av dessa föreställningar och ytterligare till en senare planerad uppsättning i Prag skrev Beethoven en ny uvertyr. Numera inleds operan med den s.k. Fideliouvertyren, som skrevs Det är den kortaste av dem alla och den enda som går i E-dur i stället för den mera typiska tonarten C- dur, som de övriga skrivits i. Leonorauvertyrerna hör till symfonikonserternas repertoar. Gustav Mahler hittade visserligen på att spela Leonora nr 3 som mellanspel i operans andra akt. Detta blev praxis under en viss tid, men på senare tid har man avstått från detta, eftersom det onekligen avbryter handlingen i ett mycket kritiskt skede. Numreringen av uvertyrerna är missvisande. Leonora nr 1 är den sist tillkomna uvertyren och den skrevs för Prag (1807). Leonora nr 2 är den äldsta av dem alla och komponerad för den första premiären (1805). Det mest populära konsertstycket är Leonora nr 3 som utgjorde inledning till föreställningen år Jouni Kaipainen (sammandrag) Ludwig van Beethoven ( ): Pianokonsert nr 3 c-moll op. 37 I början av år 1803 utnämndes Beethoven till huskompositör vid Theater an der Wien. En av fördelarna med utnämningen var att han kunde ge egna konserter på teatern. En första sådan arrangerade han redan i april med ett program i typisk beethovensk, världsomfamnande stil: första och andra symfonin, tredje pianokonserten och oratoriet Christus am Oelberge. Förutom första symfonin var alla dessa verk uruppföranden. Bland konsertens musik var tredje pianokonserten det verk som Beethoven arbetade på allra längst. De första skisserna härstammade från åren och det är möjligt att Beethoven bearbetade konserten ännu efter uruppförandet. Beethoven spelade själv solistpartiet från noter eller egentligen från nästan tomma notblad där han som stöd för minnet här och där hade ristat motiv eller egyptiska hieroglyfer, enligt Ignaz Seyfried, som hade den knepiga uppgiften att fungera som notvändare. Den långa tillkomstperioden framhäver tred- 2

3 je pianokonsertens ställning i Beethovens produktion i brytningsskedet mellan den tidiga och den mellersta skaparperioden. Mångt och mycket vittnar ännu om det mozartska arvet, men samtidigt öppnar verket vyer i riktning mot den Beethoven som var i vardande. Kimmo Korhonen (sammandrag) Ludwig van Beethoven ( ): Symfoni nr 8 F-dur op. 93 (1812) Beethovens sjunde och åttonde symfoni har på varandra följande opusnummer. De kom till delvis vid samma tid under åren Sjunde symfonin blev färdig i juni, åttonde symfonin i september De uruppfördes också tidsmässigt nära varandra: den sjunde , den åttonde , vilket gav samtiden en möjlighet att göra intressanta jämförelser. Dragkampen avgjordes till förmån för sjunde symfonin. Också eftervärlden har i allmänhet föredragit den mera omfattande A-dur-symfonin med dess kraftfulla profil och placerat den framom efterföljaren. Men vid storkonserten i februari 1814 förlorade de båda mot ett tillfällighetsverk, Wellingtons seger, som Beethoven ursprungligen skrivit (på initiativ av Johann Mälzel, metronomens uppfinnare) för ett mekaniskt orgel-klaver, ett s.k. panharmonikon. Det är synnerligen intressant att konstatera, att Beethoven själv på sitt kantiga sätt tog parti för den åttonde symfonin. Då han tillfrågades vad han tror det kommer sig av att den är så pass mycket mindre populär än den sjunde, svarade han lakoniskt: För att den är så mycket bättre! Den rytmiskt eruptiva sjunde symfonin har renodlat vissa drag som hör till hörnstenarna i mästarens karaktär och därmed är den ett av hans mest representativa verk, vilket han nog insåg. Av denna orsak är det kanske inte skäl att ta citatet så bokstavligt. Men det är mycket symptomatiskt. Beethoven hade fullgod orsak att försvara sin åttonde symfoni. Han irriterades säkert av det faktum att den såg ut att få en styvmoderlig behandling p.g.a. av sitt ringa omfång. Då man ur musikhistoriskt perspektiv granskar hur nya verk i allmänhet tagits emot, kan man konstatera att detta är ett nog så vanligt fenomen. Beethoven talade om kompositionen i varma ordalag och kallade den för sin lilla symfoni. Därmed ville han betona att längd och kraftfullhet inte kan vara något mått på musikens kvalitet. Den åttonde symfonin innebär också i någon mån en återgång till tidigare uttrycksformer, och man kan mycket väl tänka sig att mästaren, som var berömd för sin radikalism, ville betona, att ständig personlig förnyelse inte heller är något estetisk obligatorium. En annan säkert mera betydelsefull sak är det faktum att åttonde symfonin är en bländande uppvisning i behärskning av den symfoniska formen och texturen. I tematiskt hänseende hör den till Beethovens mest kärnfulla och koncentrerade partitur, vilket inte är litet sagt. Ett spännande drag är den unika humorn i symfonin. Det finns humoristiska element i alla fyra satser och alla har sin egen karaktär. I första satsen väcker genomföringens envishet blandade känslor, ända tills reprisen erbjuder befrielse och försätter allt i en litet snedvriden komisk dager. Andra satsen driver skirt och spirituell med den mälzelska metronomens tickande. Tredje satsen är en stram gammaldags hovmenuett som delvis behandlats parodiskt på bondskt vis. Samtiden överraskades säkert också av det faktum att Beethoven återtagit menuetten till nåder. Han var ju känd för sina rytmiskt drastiska, våghalsiga scherzon och därmed var detta knep redan i sig humoristiskt i sitt historiska sammanhang. Det roliga är att det fungerar på samma sätt än i dag. Det är som om man plötsligt skulle ta på sig en peruk och inleda ett litet klumpigt rollspel genom att buga och bocka. Finalens humor är sedan ett kapitel för sig. 3

4 I denna enorma galenskap hörs Beethovens eget galghumoristiska skratt, som förmedlas av talrika, läckra infall i partituret. Det finaste med allt detta är naturligtvis att samtidigt som nyckerna vilseleder, skrämmer eller rent av slår knockout på lyssnaren, så utgör de också viktiga strukturella element, som mästaren byggde satsens nervöst känsliga dramaturgi kring. I en musik på denna nivå är strukturen (med hela sin fasta arkitektur) och innehållet (från det mest överlagda motivsambandet till den spydige rabulistens saftigaste bockfot) en och samma sak: ett fullödigt och enhetligt uttryck. Jouni Kaipainen (sammandrag) Louis Langrée Den franske dirigenten Louis Langrée har varit ledare för festivalen Mostly Mozart i New York sedan År 2005 avslutade han sin 5-årsperiod som konstnärlig ledare för Orchestre Philharmonique de Liège och han har även varit konstnärlig ledare för Orchestre de Picardie och Opéra de Lyon. Langrée har gästdirigerat kända orkestrar på olika håll i världen. Under pågående säsong dirigerar Langrée bl.a. Camerata Salzburg, London Philharmonic Orchestra och Dallas Symphony Orchestra. Därtill debuterar han i Göteborg och i Concertgebouw i Amsterdam. Langrée är känd som tolk för opera och tidig musik. Han har arbetat regelbundet vid operafestivalen i Glyndebourne och har dirigerat vid Royal Opera House Covent Garden, Staatsoper Dresden, Opéra Bastille och Nederlandse Opera. Under denna säsong dirigerar Langrée Don Giovanni på Metropolitan och under kommande år debuterar han vid La Scala-operan i Milano, Wiener Staatsoper och Opéra Comique de Paris. Louis Langrée har gjort ett flertal skivinspelningar av vilka många fått pris: Victoire de la Musique, Diapason d Or och Gramophone Award. Juho Pohjonen Juho Pohjonen (f. 1981) hör till eliten bland den unga solistgenerationen i landet. Han har studerat piano- ja violinspel vid Sibelius- Akademin sedan 1989, först inom ramen för ungdomsutbildningen och sedan 2000 vid utbildningsprogrammet för utövande musik, där han avlade magisterexamen Pohjonens pianolärare har varit Meri Louhos och Hui-Ying Liu. Pohjonen har flera tävlingsframgångar bakom. Han vann den Nordiska pianotävlingen i Danmark 2004 och konserttävlingen Young Artists i Stockholm I den internationella Maj Lind-pianotävlingen 2002 fick han en fjärde placering. Förutom i Finlands har Juho Pohjonen konserterat bl.a. i England, Förenta Staterna, Tyskland och Kina. Han har uppträtt som solist bl.a. med Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester, DR Radiosymfoniorkestret och Malmö symfoniorkester. New York Times kritiker Anthony Tommasini valde Juho Pohjonens debut i Carnegie Hall till sin mest minnesvärda konsertupplevelse Under pågående säsong uppträder Pohjonen som solist under Esa-Pekka Salonen ledning med Sibelius-Akademins orkester i Los Angeles och med Philharmonia Orchestra i London. 4

5 RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum hösten Den nuvarande chefsdirigenten Sakari Oramo tillträdde hösten Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka Saraste. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk. Under säsongen spelar orkestern sju uruppföranden och därtill ett flertal andra verk som hörs för första gången i Finland. RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent. Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och Kokkonen, samt den första skivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser, bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar även in skivor för bl.a. Ondine och DG. RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Hösten 2008 gästspelar RSO vid Östersjöfestivalen i Stockholm, vid festivalerna i Edinburgh och Santander samt företar en turné till Spanien och Portugal. Under vårsäsongen gästspelar orkestern i Tyskland, Wien och Aten. RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen runt via RSO:s webbsidor ( 5