18.9 ONSDAGSSERIEN 2 Musikhuset kl

Transkript

1 18.9 ONSDAGSSERIEN 2 Musikhuset kl Thomas Zehetmair, dirigent Felix Mendelssohn: Das Märchen von der schönen Melusine, uvertyr op min Felix Mendelssohn: Symfoni nr 4 A-dur op. 90 Den italienska 30 min I Allegro vivace II Andante con moto III Con moto moderato IV Saltarello (Presto) PAUS 20 min Felix Mendelssohn: Symfoni nr 3 a-moll op. 56 Den skotska 40 min I Andante con moto Allegro un poco agitato II Scherzo (Vivace non troppo) III Adagio IV Allegro vivacissimo Allegro maestoso assai Paus ca kl Konserten slutar ca kl Sänds direkt på Yle Radio 1 och webben (yle.fi/klassinen). 1

2 FELIX MENDELSSOHN ( ) Uvertyren Das Märchen von der schönen Melusine Uvertyren till sagan om den sköna Melusine kom till år 1833, efter att Mendelssohn hade sett Conrad Kreutzers opera Melusine. Han avskydde operans lättvindiga uvertyr så till den grad att han omedelbart tog sig för att skriva en egen uvertyr till berättelsen, en musik som publiken inte skulle lyssna till som ett billigt konststycke utan som den kunde ta emot med större djup. Librettot till Den sköna Melusine var skrivet av Franz Grillparzer. Det var ursprungligen avsett för ingen mindre än Beethoven, som uppenbarligen inte godkände det. Det handlar om en sjöjungfru vid namn Melusine som är kär i en riddare. Hon ges möjligheten att leva på landbacken på vissa villkor: hon får inte avslöja sitt ursprung. Då riddaren trots allt kräver henne på svar på de förbjudna frågorna, måste hon återvända till havet och därmed är det ute med deras kärlek. Melusine är således en kvinnlig Lohengrin! Mendelssohns uvertyr börjar med ett böljande tema i F-dur, som tydligt påverkade Wagner, då denne tjugo år senare skrev uvertyren till Rhenguldet. Den sorgliga historien får sin musikaliska motsvarighet i en sonatform som huvudsakligen går i f-moll och vars kontrasterande temapar tydligt representerar riddarens och Melusines vitt skilda världar. Symfoni nr 4 A-dur op. 90 Den italienska Mendelssohn vistades i England och Skottland i två års tid. Därefter bytte han miljö och reste till det soliga Italien. Vistelsen där fick honom omedelbart att intressera sig för ett nytt projekt som gick ut på att skriva en symfoni som badar i ljus och karnevalsanda. Eftersom vi har vi att göra med en känslig och ombytlig ung man, är det inte så överraskande att planerna till följd av ett miljöbyte hamnade i bakgrunden. Mendelssohn fullbordade den italienska symfonin i mars 1833, men då kontakten till inspirationskällan saknades, blev det ständiga avbrott i arbetet och resultatet blev bristfälligt enligt kompositören. Han editerade symfonin grundligt åtminstone två gånger och var till sist trots allt missnöjd med den. Symfonins olika versioner uruppfördes (åtminstone 1833 och 1838, båda i London), men den slutliga revisionen som kompositören i sina brev gav löfte om blev ogjord och partituret dök upp först år 1849 efter Mendelssohns död. För dagens lyssnare kan det vara svårt att fatta vad det kunde tänkas vara för fel på denna sprudlande och ytterst skickligt sammanställda symfoni. Början av första satsen hör till orkesterlitteraturens mest effektfulla och säkert även ljusaste. Karnevalsyran som kompositören upplevde i Italien fyller luften. Ett något lugnare sidotema minskar inte på framfarten och den skuggas inte heller av ett energiskt motiv a-moll i början (!) av genomföringen som på ett roligt sätt genast börjar höras samtidigt med huvudte- 2

3 mats inledningsmotiv. Inspirationen till den långsamma satsen berättar Mendelssohn sig ha fått av en procession av pilgrimer. Detta tar sig uttryck i ett ackompanjemang som är av typen walking bass, medan melodin i folkton som klingar över det kunde hänvisa till någonting intimt och romantiskt. Tredje satsen är en dans som för tankarna till schumannsk biedermeier, till hälften menuett, till hälften vals, och således inte alls något älvscherzo som blivit Mendelssohns varumärke. I triodelen är det tänkbart att den tyske ynglingen ger uttryck för hemlängtan. Valthornens och fagotternas avlägsna fanfarer klingar mycket germanskt i en så pass sydländsk referensram som denna. Finalen har kallats för Saltarello men är egentligen av typen tarantella (det är två litet olika saker), en snabbt snurrande syditaliensk dans som i sträng molltonart andas varm energi. Symfoni nr 3 a-moll op. 56 Den skotska Grunden till den skotska symfonin lades redan år Mendelssohn hade på våren rest till London, där hans kultiverade personlighet och hisnande musikaliska förmåga väckte stor uppmärksamhet. I juli fortsatte han vidare till Skottland där han förutom Fingals grotta i Hebriderna också bekantade sig med ruinerna av kapellet Holyrood House i Edinburgh. Han skrev hem: där växer gräs och murgröna, även på det söndervittrade altaret där Mary kröntes till drottning av Skottland. Allt där omkring är trasigt och förmultnat och den klara himlen lyser igenom. Jag tror att jag idag i detta gamla kapell funnit källan till min skotska symfoni. Inspirationen var säkert stark men den avtog då han lämnade de skotska hedarna bakom sig. Mendelssohn fortsatte ännu i Italien att arbeta på den, men då skrev han hem att han hade två symfonier i tankarna samtidigt. Den skotska blev i fötterna på den italienska och i själva verket förblev den bortglömd i tio års tid. Detta samt den italienska symfonins senare versioner är orsaken till symfoniernas missvisande numrering och opusnummer. Den skotska symfonin kom till tidigt på våren 1842 och fick sitt uruppförande i Gewandhaus Leipzig under Mendelssohns ledning i mars. I juni följande år hade Mendelssohn med sig symfonin till London; nu bar den en dedikation till drottning Viktoria. Sin vana trogen utelämnade Mendelssohn alla programhänvisningar och nämnde inte ens kapellet som gav den ursprungliga impulsen. Offentligt kommenterade han musiken enbart i ett direktiv som lades till partituret. Där betonas vikten av att inte låta pauserna mellan satserna bli för långa och att publiken inte skall få annan information om innehållet än tempobeteckningarna på italienska. Som de brukar har musikskribenterna ändå hänfört den allmänna stämningen i symfonin till de karga hedarna och det keltiska temperamentet med sina melankoliska, ibland krigiska drag. I den brett episka första satsen och i finalen som är indelad i ett par olika skeden har man velat höra med rätta eller inte ekon från riddarromantik i Walter Scotts stil. Scherzot är lättare tolka det är en munter dan- 3

4 sant stund som tagit modell av skotsk folkmusik. Den långsamma satsens recitativliknande början kunde tänkas hänvisa till de forna folkens berättartradition, men om den vackra musiken tilltalar såviså, har lyssnaren inga skäl att fästa sig vid dylika hänvisningar. Jouni Kaipainen (sammandrag) THOMAS ZEHETMAIR Thomas Zehetmair hör till sin generations mest betydande violinister. Han är känd i hela världen som solist, dirigent och kammarmusiker. För sin mångsidighet fick han de tyska kritikernas skivpris Zehetmair är konstnärlig ledare för den engelska kammarorkestern Northern Sinfonia, konstnärlig partner till den amerikanska St. Paul Chamber Orchestra och chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Orchestre de Chambre de Paris. Med Northern Sinfonia har Zehetmair turnerat i Asien, Nederländerna, de nordiska länderna och Tyskland. Han gästdirigerar bl.a. Hallé Orchestra, Baijerska radions symfoniorkester och Rotterdams filharmoniker. Under denna säsong dirigerar Zehetmair English Chamber Orchestra, Mozarteum Orchester Salzburg och Dresdner Philharmoniker. Som violinist uppträder Zehetmair som solist med bl.a. Berliner Philharmoniker. Med Northern Sinfonia har Zehetmair spelat in på skiva bl.a. Brahms och Stravinskys violinkonserter samt symfonier av Schumann och Sibelius. Zehetmair är hedersdoktor vid Franz Liszt-musikakademin i Weimar och Newcastle University i England. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick 4

5 MIDEM Classical Award Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 5