PORTR ÄTT Nedlagda fabrikshallar, ridhus, glömda lador på den skånska landsbygden. Ingen plats är omöjlig för klassisk musik enligt Kristofer Wåhlander. Möt dirigenten och musikentreprenören, som sedan några år gör vad han kan för att föra ut den klassiska musiken till människor som aldrig besökt ett konserthus. KRISTOFER - entreprenör i musikens tjänst TEXT VIVECA RINGMAR foto nicklas rudfell Apoteket stänger för dagen och från Teknikmagasinets butik föser affärsinnehavaren ut de sista kunderna. Samtidigt strömmar människor in i köpcentrumets väldiga famn. Utanför det nedlagda Systembolagets tomma lokaler i Center Syd i Löddeköpinge ringlar en lång kö av förväntansfulla människor. En ung man i blåställ knaprar på en varmkorv. En gammal kvinna drar koftan tätare runt kroppen och tar ett stadigt grepp om rollatorns handtag. Inne på det som en gång var Systemet har symfoniorkestern just tagit plats på den scen som har byggts under natten. Inte en enda av de 600 plaststolarna för publiken är ledig. Dirigenten kommer in. Applåd. Tystnad. Så klingar de första tonerna ur ouvertyren till Giuseppe Verdis opera Ödets makt. Vi har valt att satsa på opera eftersom de starka känslor som gestaltas musikaliskt i operans värld verkligen kan ruska om och tränga in i människors innersta rum, in i själen, säger dirigenten Kristofer Wåhlander. Målet är att nå både operaälskarna och de som aldrig någonsin har varit på opera. Operaälskarna vill vi nå genom att bjuda på artister som är ovanliga gäster i Sverige. Och den som aldrig har varit på en operaföreställning ska förhoppningsvis få en av Johanna Paulsson FOTO Harald Hoffmann
»Det spelar ingen roll om vi spelar i en nedlagd cementfabrik. Människor vallfärdar ändå dit. Jag tror att de tänker ungefär; vad spännande nu händer något här i bygden!«opus 43
PORTR ÄTT omvälvande upplevelse och känna att opera inte är konstigt eller svårt att ta till sig. För femte året i rad ger Lundalands filharmoniska orkester stora galakonserter på den skånska landsbygden. Sångsolisterna har under åren varit kända namn, som svenska Olle Persson och Ulrika Precht och ryska Olga Trifonova. Och publiken har kommit i tusental till de annorlunda konsertscenerna i gamla fabriker, lagerlokaler och på förfallna logar. Det spelar ingen roll om vi spelar i en nedlagd cementfabrik. Människor vallfärdar ändå dit, berättar Kristofer. Jag tror att de tänker ungefär; vad spännande nu händer något här i bygden! Inne på Systemets scen i Center Syd är känslorna mellan Tosca och Cavaradossi heta. Rollerna gestaltas av sopranen Gitta-Maria Sjöberg från Det Kongelige i Köpenhamn och Ahmed Agadi, tenor vid Mariinskijteatern i S:t Petersburg. Kristofer Wåhlanders repertoarval är brett och tillgängligt, men han tycker inte att det innebär att han måste kompromissa konstnärligt. Personligen tycker jag att detta är fantastisk musik. Jag älskar Puccinis Tosca! Det är en enastående opera. Och jag älskar Mascagnis Cavalleria Rusticana, som vi framför musik ur i år, och den operan sätts inte upp särskilt ofta på operascenerna i Sverige. Jag har länge drömt om att få göra just den. De här ariorna och duetterna har blivit kända eftersom de är så oerhört kraftfulla och fantastiskt vackra. Men de människor som kommer till våra konserter har inte hört Nessun dorma, från Puccinis opera Turandot, live tio gånger redan. Därför vill vi bjuda på dessa kända verk, och jag tycker inte att vi har någon anledning att leta djupt i lådorna efter annan musik. Lundalands filharmoniska orkester startade 2010 och består av professionella musiker från Sverige, främst Skåne. Men även från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Polen, Ryssland och Korea har musiker deltagit i projekten under årens lopp. Till en början finansierades orkestern delvis med EU-pengar, ämnade för utveckling av landsbygden. Kristofer Wåhlander har dessutom lagt ned oerhört mycket ideellt arbete för att satsningen skulle bli verklighet och gör så än i dag. Jag får väldigt mycket hjälp från många olika människor, men huvudansvaret ligger på mig. En av cheferna för Center Syd sa till mig att hon tidigare inte visste vad en dirigent gör, berättar Kristofer, men att hon vet nu. Hon sa att en dirigent kommer med måttband och mäter upp golvet och sätter ut markeringar för scenbygget, räknar ut hur många stolar man kan få in i lokalen, kollar brandmyndigheternas föreskrifter för nödutgångar, åker och hämtar solisterna på flygplatsen och står slutligen framför orkestern under konserten, säger Kristofer och ler. Utöver EU-pengarna har de tre»lundalandkommunerna«kävlinge, Staffanstorp och Eslöv deltagit i finansieringen av orkestern. Efter två år upphörde dock EU-bidragen, vilket gjort att Kristofer Wåhlander har fått ägna mycket tid åt att hitta sponsorer inom näringslivet. Idag står offentliga medel från kommunerna endast för ungefär 12 procent av intäkterna, resten är biljettintäkter och pengar från näringslivet. Ett förhållande som är direkt motsatt mot hur det brukar vara i svenska orkestrar med professionella musiker. Det talas ofta om att kulturen måste vara offentligt finansierad och inte beroende av pengar från näringslivet för att den ska kunna vara fri och oberoende. Men jag har aldrig någonsin haft en sponsor som har sagt till mig vad jag ska spela, säger Kristofer. När vi däremot söker offentlig finansiering så finns det alltid en mängd olika kriterier som ska vara uppfyllda för att vi ska få pengar. Kriterierna kan variera med tidsandan. De senaste åren har det handlat mycket om att koppla kultur med företagande. Tidigare gällde det till exempel val av musiker, val av nationalitet på musikerna, val av kön på tonsättarna vars musik vi ska framföra. Den typen av frågor dyker hela tiden upp när man söker offentliga medel. Sponsorer blandar sig aldrig i konstnärliga frågor. De vill bara ha en bra konsert. Det är min erfarenhet. Kristofer Wåhlander utbildade sig till dirigent i Ryssland, vid konservatoriet i S:t Petersburg. Här startade han också en egen symfoniorkester, S:t»Sponsorer blandar sig aldrig i konstnärliga frågor. De vill bara ha en bra konsert. Det är min erfarenhet.«44 OPus
Namn Kristofer Wåhlander Ålder 40 Bor Barsebäckshamn i Skåne. Familj Gift med Natasja som är pianopedagog, kyrkomusiker och körledare. Paret har tre barn. Kristofers föräldrar, Karin och Jan-Ove, som bor i närheten, är mycket engagerade som volontärer i projekten kring Lundalands filharmoniska orkester. Favoritdirigent Carlos Kleiber.»För mig är han odödlig. Kärleken till musiken genomlyser hans dirigerande, han sprudlar av energi och glädje, han lever och andas musik. Dessutom har han en fulländad teknik.«kristofer, Lundalandsfilharmonikerna och Helsingborgs konserthuskör under ett framträdande i Torups stallar. Petersburg Festival Orchestra. Han har även arbetat med andra orkestrar i Ryssland, bland andra anrika S:t Petersburgs filharmoniska orkester. Jag minns när jag gjorde min debut med filharmonikerna i S:t Petersburg. Jag var väldigt orolig för hur musikerna skulle reagera på en ung och för dem okänd dirigent. Min första repetition med orkestern började klockan nio på kvällen. När jag kom till konserthuset i god tid, redan vid åtta, satt orkestern på scenen och hade konsert. Konserten slutade kvart i nio och prick klockan nio satt hela orkestern på scenen igen, utan sina frackar, beredda att repetera med mig. När jag går upp på podiet frågar en av musikerna: Maestro, skulle du kunna sluta före midnatt? Sista tunnelbanan går halv ett på natten och de flesta av musikerna har ingen bil, berättar Kristofer. Frågan kändes helt overklig, nästan bisarr. Man jobbar fruktansvärt hårt i Ryssland, det är helt otroligt! Jag tycker verkligen inte att svenska musiker inte arbetar hårt, men så som ryssarna jobbar är nästan omänskligt. Fast de musiker jag har samarbetat med i Lundalands filharmoniska orkester har verkligen gett allt. De är nästan lite som ryssar, säger han och skrattar. Kristofer Wåhlander har märkt andra skillnader mellan att arbeta som dirigent i Ryssland och i Sverige. Svenska musiker är vana att allting ska diskuteras och vill gärna nå konsensus i viktiga musikaliska beslut. Här är musikerna inte rädda för att höja rösten och komma med förslag till dirigenten. Det vore fullständigt otänkbart i Ryssland. Där har dirigenten större makt, musikerna lyssnar och gör exakt som dirigenten vill utan att ifrågasätta. Jag blev faktiskt väldigt förvånad första gången jag fick ett förslag från en orkestermedlem när jag var ny som dirigent här i Sverige. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig och det kändes jobbigt till en början. Men nu när jag har lärt mig hur det fungerar här tycker jag att det är utvecklande, för det ställer högre krav på mig. Jag måste verkligen veta vad jag vill med musikstycket och varför jag gör på ett visst sätt. Det är en större utmaning. I Ryssland träffade Kristofer sin fru Natasja och när de fick sitt första barn valde paret att bosätta sig i Sverige. I mötet med de svenska musikinstitutionerna har Kristofer mötts av en ganska kylig attityd. Vissa har varit vänliga, men det leder ingenstans. En och annan har varit direkt otrevlig, säger han. Vid ett tillfälle ringde jag upp en konserthuschef för att presentera mig. Jag berättade att jag bodde i närheten, hade arbetat internationellt, framförde att vi kanske skulle kunna ha utbyte av varandra på något sätt och frågade om jag fick bjuda honom på lunch. Han sa: jaha, du vill ha engagemang med min orkester... Jag svarade att jag ju är dirigent, så jag tror inte att man kan klandra mig för att jag vill dirigera och upprepade min inbjudan till lunch, men fick svaret att det inte behövdes. Kristofer berättar att han självklart har blivit nedslagen av bemötandet från svenska musikinstitutioner, men att han inte vill fastna i besvikelse eller bitterhet. Jag vägrar att ta på mig offerkoftan. Det är det absolut sämsta plagg man kan ta på sig. Även om den för stunden kan kännas attraktiv, så förvandlas den direkt till en tvångströja när man har klätt sig i den, säger han med emfas. Ingen är skyldig mig någonting, jag förväntar mig ingenting från musikinstitutionerna, även OPus 45
T PORTR ÄTT»Jag förväntar mig ingenting från musikinstitutionerna, även om jag tror att jag faktiskt har något att bidra med.«foto Fredrik Liljegren Höga h i Nessun dorma med iranske tenoren Ahmed Agadi. om jag tror att jag faktiskt har något att bidra med. Men i stället för att sitta och gräma mig går jag vidare och skapar min egen verksamhet. Och arbetet med Lundalands filharmoniska orkester ger mig så oerhört mycket tillbaka. Jag känner mig verkligen privilegierad över att få arbeta med musikerna där och har enormt roligt. Han säger att det viktigaste är att få alla i orkestern att bli inspirerade och dra åt samma håll. Det är då konserten blir omtumlande för publiken, menar han, och betonar musikernas kunskaper och kompetens. Jag ber oftare om resultaten än om redskapen. Jag säger inte saker till musikerna som att ni ska ha ett kortare vibrato, utan i stället säger jag att jag vill Kristofer om sin parallella yrkesroll som föreläsare»jag föreläser om hur en dirigent ser på ledarskap och vilka strategier jag använder. Hur man får alla att dra åt samma håll är det som väcker mest intresse. En del av de pengar som jag drar in på föreläsningarna lägger jag i mina konstnärliga projekt. I näringslivet finns ju helt andra pengar än i kulturlivet.«vilket verk han helst vill göra»wagners Tristan och Isolde lockar mig. När jag behö- ver koppla av kan jag lyssna på preludiet till Tristan och Isolde. Det förför mig helt enkelt! Det finns en riktning i musiken, men jag vet inte vart tonerna kommer att föra mig, det är som att bli guidad till en annan dimension som man inte riktigt förstår «ryssarnas kärlek till klassisk musik»när jag bodde i Ryssland spelade jag in en cd-skiva med min orkester. Det var Tjajkovskijs femte symfoni och en god vän skulle ta med sig en hel låda skivor på tåget från S:t Peters- «Th play hea ha en mer intensiv klang. Men det har jag faktiskt fått kritik för, från en ganska etablerad dirigent, som menade att jag ger för lite tekniska instruktioner. Men jag anser att musikerna löser de tekniska bitarna bäst själva. De är experter på sina instrument. Och det är verkligen de som vet hur man gör för att få en intensiv klang, så varför ska jag då säga till dem att de ska göra ett kortare vibrato? Konserten på Systemet på Center Syd i Löddeköpinge börjar lida mot sitt slut. En hitparad av välkända melodier från Georges Bizets opera Carmen avslutar galakvällen. Den unga mannen i blåstället visslar glatt när han släntrar ut i den ljumma höstkvällen. Den gamla kvinnan har tagit av sig koftan nu, rosig om kinderna skjuter hon snabbt rollatorn framåt, ivrigt samtalande med några vänner. Ett av våra mål är att människorna här på landsbygden ska känna att Lundalands filharmoniska orkester är deras orkester. Inte bara en orkester vilken som helst som man köper en konsertbiljett till, utan vi vill att de ska känna en sorts tillhörighet, säger Kristofer Wåhlander. Det känns som att vi har kommit en bit på väg åt det hållet. burg till Moskva. Plötsligt ringde han mig och berättade att han hade blivit anhållen av polisen på tågstationen, anklagad för att skivorna var piratkopior. Nat tåget skulle snart avgå och han bad mig om hjälp. Så jag åkte genast dit, pratade med poliserna och erbjöd dem varsin skiva. De vägrade, sa att de inte jobbade på det sättet. Då frågade jag: tycker ni inte om Tjajkovskij? Då kunde de inte svara annat än att de självklart älskade Tjajkovskij! De fick varsin cd och jag sa att de skulle ta med skivorna hem till sina fruar. När vi sprang TU PA NE SH TO B LO mot tåget ropade poliserna efter oss: om ni bli stoppade igen, så säg att ni har gjort upp med oss! om situationen i Ryssland & Ukraina»Läget i östra Ukraina påverkar mig väldigt djupt. Men jag tycker att den bild vi får här i Sverige av konflikten i Ukraina ofta är väldigt förenklad, det är en bild i svart och vitt, som beskriver de goda och de onda. Man bör vara vaksam och kritisk till en sådan bild, för fullt så enkel är inte världen.«46 OPUS 42-47 wahlander 59 K3.indd 46 11/02/15 20.27