Dödligt våld i nära relationer

Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Malmö, maj 2012 RAPPORT 2014:1 Stiftelsen Tryggare Sverige

Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Malmö, maj 2012 2

Dödligt våld i nära relationer En haveriutredning av mordet i Malmö, maj 2012 Stiftelsen Tryggare Sverige 3

Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box 45407 104 31 STOCKHOLM Telefon: 08-29 20 00 E-post: info@tryggaresverige.org Hemsida: www.tryggaresverige.org Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org Twitter: @TryggareSverige Att mångfaldiga innehållet i denna rapport, helt eller delvis, utan medgivande av Stiftelsen Tryggare Sverige, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. Dödligt våld i nära relationer Stiftelsen Tryggare Sverige Upplaga 1 Stockholm 2014 4

Förord Varje år dödas i Sverige i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation. Ett sätt att professionalisera olika myndigheters arbete och därmed stärka skyddet för de som utsätts för brott i nära relation är att dra lärdom av tidigare misstag. Mot bakgrund av detta har den oberoende Stiftelsen Tryggare Sverige tillsatt en expertgrupp med uppgift att gå igenom och granska varje enskilt fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relation med fokus på vad som gjorts och vad som hade kunnat göras annorlunda. Syftet är att försöka dra lärdom av olika aktörers agerande för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn vid eventuella tidigare kontakter. Expertgruppen består av ordföranden Angela Beausang (Roks), f.d. kriminalkommissarien Christer Nyberg, socionomen och verksamhetschefen Inger Olsson (Uppsala kommun), advokaten Eva Kornhall, vårdadministratören Sören Sanz (Södersjukhuset), säkerhetssamordnaren Christina Strandberg samt psykologen och personsäkerhetsexperten Peter Strandell (Stiftelsen Tryggare Sverige). I föreliggande rapport redovisas granskningen av mordet i Malmö, i maj 2012. Magnus Lindgren Generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige 5

Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD INLEDNING 7 Bakgrund 8 Vad är en hot- och riskbedömning? 9 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 11 Arbetets bedrivande 11 Metod 12 Avgränsningar 13 HAVERIGRUPPENS GRANSKNING 14 Bakgrund 14 Tidigare polisanmälningar 15 Föremål för personsäkerhetsarbete 15 Kontakt med myndigheter 15 Kontakt med hälso- och sjukvården 15 Kontakt med ideella verksamheter 15 Vetskap hos familj, vän, kollega, granne, m.fl. 16 Förekomst av riskfaktorer 16 Förekomst av sårbarhetsfaktorer 16 Minderåriga barn 16 Slutsats 16 SLUTORD 20 REFERENSER 24 6

Inledning Frågor om brott i nära relationer har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra brottsdrabbades möjligheter till hjälp, stöd och skydd. Det handlar till exempel om rätt till målsägandebiträde och stödperson samt om möjlighet till olika former av sekretesskydd. Samtidigt har forskningen och metodutvecklingen inom området intensifierats. Trots detta drabbas många personer av brott där gärningspersonen är en anhörig eller nära bekant. Inte sällan handlar det om kvinnor som utsätts för brott av en nuvarande eller före detta pojkvän, make eller sambo. En stor del av de som drabbas utsätts dessutom för upprepade brott, ofta i nära anslutning till det föregående brottet. Det yttersta misslyckandet för samhället är emellertid att det i Sverige varje år dödas i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor (Brå 2007:6) i en nära relation. Ett sätt att professionalisera olika myndigheters arbete och därmed stärka skyddet för kvinnor som utsätts för brott i nära relation är att dra lärdom av tidigare misstag. Sedan den 1 januari 2012 har därför Socialstyrelsen i uppdrag att utreda sådana dödsfall som åsamkats av en närstående eller tidigare närstående person eller om det annars finns särskilda skäl att utreda dödsfallet (SFS 2011:1111). En sådan utredning ska även initieras om det finns särskild anledning att anta att dödsfallet har samband med något förhållande som har inneburit att kvinnan eller mannen varit i behov av skydd eller stöd och hjälp för att förändra sin situation. Syftet med dessa så kallade dödsfallsutredningar är således att kartlägga och reda ut hur olika aktörer med ansvar i det stödjande och brottsförebyggande arbetet har agerat och därmed få en bild av vad som hade kunnat göras med inte gjordes. I uppdraget betonas emellertid att slutsatserna ska dras på generell nivå utan att de ger upphov till förmodan om enskilda myndigheters skuld eller ansvar och inte heller så att personer som förekommer i utredningsmaterialet kan identifieras. Istället för att som vid till exempel en flygplanskrasch redovisa en haveriutredning i varje enskilt fall och där klara ut vad som eventuellt gått fel 7

ska Socialstyrelsen, enligt direktiven, redovisa en rapport vartannat år med generella slutsatser från utredningsverksamheten. Mot bakgrund av detta har den oberoende Stiftelsen Tryggare Sverige tillsatt en expertgrupp vars uppgift är att gå genom och granska varje enskilt fall av dödligt mot kvinnor våld i nära relation med fokus på vad som gjorts och vad som hade kunnat göras annorlunda. Syftet är att försöka dra lärdom av olika aktörers agerande för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn. Fokus är inte på att kritisera enskilda tjänstemän, utan att dra lärdom av eventuella misstag för att utveckla arbetet när det gäller brott i nära relationer. Den så kallade Haverigruppen består av ordföranden Angela Beausang (Roks), f.d. kriminalkommissarien Christer Nyberg, socionomen och verksamhetschefen Inger Olsson (Uppsala kommun), advokaten Eva Kornhall, vårdadministratören Sören Sanz (Södersjukhuset), säkerhetssamordnaren Christina Strandberg samt psykologen och personsäkerhetsexperten Peter Strandell (Stiftelsen Tryggare Sverige). Haverigruppens arbete kvalitetssäkras av en referensgrupp bestående av forskaren och kriminologen Magnus Lindgren (Stiftelsen Tryggare Sverige) samt f.d. kriminalkommissarien Per-Åke Åkesson. Bakgrund Dödligt våld i nära relation kommer sällan som en blixt från klar himmel utan har i de flesta fall föregåtts av kontakter med polisen, psykiatrin eller andra myndigheter. År 2013 presenterade Stiftelsen Tryggare Sverige en kartläggning om dödligt våld mot kvinnor i nära relationer (TS 2013:1). Resultaten visar att det ofta funnits olika varningssignaler som personer i den drabbades omgivning observerat. Det kan handla om händelser som grannar, vänner, släktingar eller företrädare för polisen, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården har uppmärksammat, men där det inträffade ändå inte har kunnat förhindras. 8

De senaste decenniernas forskning har fört med sig ny kunskap som kan användas för att förebygga framtida brottslighet. Det är exempelvis numera känt att vissa grupper i samhället drabbas av brott i större utsträckning än befolkningen i övrigt och därför kan beskrivas som särskilt utsatta. Vidare finns grupper som är särskilt sårbara på grund av hög eller låg ålder, våldets struktur, brottets karaktär etc. och som därför uppvisar särskilda reaktioner, problem och behov. Personer som utsatts för brott i nära relationer uppfyller många gånger båda dessa kriterier (se Lindgren m.fl. 2004 för en diskussion om särskilt utsatta och sårbara grupper). Det har också uppmärksammats att det finns en liten grupp individer som drabbas av en stor andel av alla brott och därför är upprepat utsatta (se Carlstedt, 2001 för en översikt). Detta förhållande har visat sig gälla för en mängd olika typer av brott, exempelvis brott i nära relationer, där risken för upprepad brottslighet visat sig särskilt stor under den första veckan efter misshandeln (Brå 2001:3). Kunskapen om upprepad utsatthet för brott är en viktig utgångspunkt i det brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbetet. Genom att sätta in åtgärder bland dem som redan drabbats skapas möjligheter att dels förebygga en inte oväsentlig del av alla brott, dels hjälpa dem som kanske bäst behöver stöd. Detta förutsätter emellertid att de åtgärder som vidtas är väl underbyggda och anpassade efter de för situationen unika behoven. Detta kan endast åstadkommas genom att samtliga åtgärder som vidtas för att förebygga och förhindra brott baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning. Vad är en hot- och riskbedömning? En strukturerad hot- och riskbedömning 1 är en praktisk, systematisk och standardiserad arbetsmetod för att sammanställa information med relevans för bedömning av återfallsrisker och planering av hjälp-, stöd- och skyddsinsatser för brottsdrabbade. En hot- och riskbedömning syftar med andra ord till att karaktärisera och minimera risker för upprepad utsatthet. 1 Benämns även numera som Polisiär riskanalys vid våld på individnivå (se t.ex. RPS 2010). 9

Sedan några år finns tydliga krav från statsmakterna att strukturerade hotoch riskbedömningar ska användas vid samtliga polismyndigheter i ärenden som gäller brott i nära relationer. Det instrument som har fått mest spridning inom polisen är SARA:SV 2. Instrumentet är uppbyggt i form av en checklista med sammanlagt tio riskfaktorer som tillsammans ger en uttömmande beskrivning av såväl gärningspersonen som omständigheterna i det aktuella ärendet. Riskfaktorerna beskriver exempelvis tidigare förekomst av våld och hot mot en partner, överträdelse av kontaktförbud eller annan föreskrift, andra kriminella handlingar, missbruksproblem och psykiska problem, men även om våldet har eskalerat samt gärningspersonens attityd och inställning till det inträffade. Utöver riskfaktorerna innehåller SARA:SV dessutom fem så kallade sårbarhetsfaktorer som har till uppgift att identifiera egenskaper hos den brottsdrabbade som kan ha en inverkan på säkerhetsarbetet eller andra hjälp- och stödinsatser. Som exempel på sårbarhetsfaktorer kan nämnas inkonsekvent beteende mot gärningspersonen, farlig livssituation eller personliga problem. Syftet med sårbarhetsfaktorerna är att skapa bästa tänkbara förutsättningar för personsäkerhetsarbetet, baserade på de identifierade riskfaktorerna och den drabbades unika behov och förutsättningar. I likhet med Rikspolisstyrelsen, som numera gjort ett tydligt ställningstagande i frågan om betydelsen av att genomföra hot- och riskbedömningar (se t.ex. Riktlinjer för polisiära riskanalyser för våld på individnivå RPS 2010), har även Socialstyrelsen betonat vikten av att socialtjänsten gör strukturerade bedömningar av drabbades behov av skydd och stöd. För detta ändamål har Socialstyrelsen utvecklat ett eget bedömningsinstrument (FREDA), men samtidigt även öppnat upp för möjligheten att utbilda personalen i SARA:SV. 2 SARA:SV är förkortning för Spousal Assault Risk Assessment guide (Screening Version). Instrumentet har utvecklats av P. Randall Kropp, Stephen D. Hart vid Simon Fraser University och Henrik Belfrage vid Rättspsykiatriska regionkliniken, Sundsvall. 10

Tillvägagångssätt Syftet med Haverigruppens arbete är att med utgångspunkt i en retrospektiv granskning av ärenden om dödligt våld mot kvinnor i nära relation, dra lärdom av olika samhällsaktörers agerande, för att därigenom utveckla och effektivisera arbetet med att förebygga och förhindra brott av denna karaktär. Det handlar således om en granskning av hur olika aktörer såsom polisen, socialtjänsten, hälso- och sjukvården m.fl. agerat i syfte att hjälpa, stötta och skydda den brottsdrabbade och, i förekommande fall, även den drabbades barn. I den föreliggande rapporten redovisas ett av de granskade fallen. Arbetets bedrivande Haverigruppen granskar samtliga fall om dödligt våld i nära relationer från och med den 1 januari 2012, där domen vunnit laga kraft 3. Varje fall redovisas därefter i en separat rapport. För att kunna ta del av materialet kontaktades inledningsvis samtliga 21 polismyndigheter med begäran om uppgifter om polisanmälningar avseende brottskod 0310 (fullbordat mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång utan användning av skjutvapen, mot kvinna) samt 0312 (fullbordat mord, dråp eller misshandel med dödlig utgång med användning av skjutvapen, mot kvinna) för år 2012. För de ärenden som motsvarade den uppställda definitionen rekvirerades sedan förundersökningsprotokoll och domar. Därefter gjordes en initial genomgång av materialet för att säkerställa att underlaget uppfyller kriterierna för granskning. I detta skede exkluderades vissa fall på grund av att det inträffade, trots brottskodningen, inte handlade om brott i nära relation eller då informationsunderlaget allmänt sett bedöms som otill- 3 I detta sammanhang definieras våld i nära relation som varje form av fysisk skada, eller försök till eller hot om sådan skada, som tillfogats av en man eller kvinna med vilken offret har eller har haft en intim, sexuell relation. Definitionen är hämtad från riskbedömningsinstrumentet SARA:SV, som är ett av de viktigaste verktygen för bedömning av risk för framtida brott i nära relation och som även utgör en utmärkt grund för planering av olika brottsförebyggande och stödjande insatser för den drabbade. 11

räckligt. Detsamma gäller om den misstänkte gärningspersonen inte dömts för det aktuella brottet. Metod Inom ramen för Haverigruppens arbete granskas förundersökningsprotokoll och domar. För att kunna bedöma huruvida det funnits förutsättningar för ett annorlunda agerande från samhällets sida har följande frågeställningar utarbetats. - Har gärningspersonen tidigare polisanmälts för brott i nära relation, mot nuvarande eller tidigare partner? - Har offret varit föremål för polisens personsäkerhetsarbete (exempelvis ansökt om alternativt skyddats av kontaktförbud) med anledning av den aktuella gärningspersonen? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till någon myndighet (exempelvis polisen eller socialtjänsten)? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till hälso- och sjukvården (exempelvis vårdcentral, sjukhus eller psykiatrin)? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till en ideell verksamhet som arbetar med hjälp, stöd och/eller skydd till brottsdrabbade? - Har offret direkt eller indirekt signalerat fara till någon anhörig, vän, kollega, granne etc.? - Fanns det kännedom om någon eller några av de riskfaktorer som förekommer i bedömningsinstrumentet SARA:SV tiden före mordet? - Fanns det kännedom om någon eller några av de sårbarhetsfaktorer som förekommer i bedömningsinstrumentet SARA:SV tiden före mordet? - Har ett målsägandebiträde tillförordnats i samband med eventuella tidigare polisanmälningar? - Har gärningspersonen varit i kontakt med psykiatrin? - Har en barnkonsekvensanalys genomförts i samband med en eventuell tidigare polisanmälan i syfte att tillvarata barnens bästa? - Fanns det minderåriga barn involverade i relationen? - Har de minderåriga barnen bevittnat eller själva utsatts för någon form av övergrepp? - Var de minderåriga barnen närvarande vid mordet? 12

Avgränsningar Haverigruppens arbete bygger på att polismyndigheterna väljer att lämna ut förundersökningsprotokoll i de ärenden som efterfrågas. Då polismyndigheterna gör olika sekretessbedömningar varierar innehållet i förundersökningsprotokollen från fall till fall. Vissa polismyndigheter lämnar ut hela förundersökningsprotokollet, inklusive bilagor så som obduktionsprotokoll och bildmaterial, medan andra polismyndigheter är mer restriktiva i sin bedömning och endast lämnar ut förhör, PM och annan skriftlig och teknisk information. Ytterligare en avgränsning är att Haverigruppen saknar möjlighet att genomföra registerslagningar eller ta del av polisens hot- och riskbedömningar (eller annat material som kan ligga kvar i akten, den så kallade slasken, hos den utredande polismyndigheten). På motsvarande sätt har Haverigruppen inte tillgång till socialtjänstens utredningar eller sjukvårdens journaler, utöver det som finns inkluderat i förundersökningsmaterialet. Haverigruppens bedömning är dock att avsaknad av sådant aktmaterial inte i sak borde påverka slutsatserna eftersom det måste förutsättas att alla uppgifter av betydelse redovisas i förundersökningsprotokoll och i domar. 13

Haverigruppens granskning Brottsdatum: 2012-05-06 Brottsplats: Malmö Bakgrund: Gärningspersonen och offret gifte sig i Bosnien och kom till Sverige år 1993. De var inte gifta enligt svensk folkbokföring men levde tillsammans och fick två döttrar. Dottern A föddes år 1994 och dottern B år 1998. I januari 2010 dog A i en cancersjukdom. I augusti/september 2011 flyttade offret med dottern B ut från den gemensamma lägenheten. I november samma år fick de eget boende i Malmö. Den 23 januari 2012 gjorde offret en polisanmälan mot gärningspersonen angående ofredande. Dagen efter ansökte hon om kontaktförbud. I polisförhöret uppgav offret att gärningspersonen haft svårt att acceptera skilsmässan och att han, trots att hon förklarat att hon inte ville ha kontakt med honom, ringde henne 20-30 gånger per dag. Hon berättade vidare att han sökte upp henne så gott som dagligen i hennes bostad. På grund av detta utfärdades ett kontaktförbud mellan den 15 februari den 15 maj 2012. Åtal väcktes för ofredande den 3 april 2012. I april månad kontaktade offret på olika sätt åklagaren och ville att förundersökningen skulle läggas ned och att gärningspersonen inte skulle åtalas. I skrivelser angav offret att kontaktförbudet fungerade bra och att hon upplevt situationen fel och inte ville påstå att det var ett ofredande. På kvällen den 28 april 2012 reste offret på semester till Turkiet. Uppgifter talar för att gärningspersonen misstänkte att hon där träffat en ny man. Samma dag som offret lämnade Sverige, skickade gärningspersonen ett sms till henne innehållande ett diffust hot. Det är oklart hur meddelandet tolkades. Ingen polisanmälan upprättades. Offret var borta en vecka och återvände till Malmö söndagen den 6 maj 2012. Samma kväll hittades offret i sin bil, skjuten med fem skott i huvudet. Gärningspersonen erkände mordet. Han dömdes till 16 års fängelse. 14

Tidigare polisanmälningar I materialet som granskats framkommer att offret anmälde gärningspersonen för ofredande den 23 januari 2012. Det finns inga uppgifter om att gärningspersonen tidigare anmälts för brott i nära relation. I ett förhör kopplat till det aktuella ärendet erkänner däremot gärningspersonen själv att han 10 år tidigare hade misshandlat offret. Dessa uppgifter resulterade dock inte i några vidare åtgärder, till exempel i form av upprättandet av en anmälan. Föremål för personsäkerhetsarbete Offret beviljades kontaktförbud under perioden 15 februari 15 maj 2012. Kontaktförbudet var således aktivt vid tidpunkten för mordet. Det finns inga uppgifter i materialet om hur Polismyndigheten i Skåne arbetade med det utfärdade kontaktförbudet. Kontakt med myndigheter Offret hade kontakt med polisen i samband med en tidigare polisanmälan. Gärningspersonen uppger i förhör 2012-02-03 att han har varit i kontakt med socialtjänsten för att få hjälp att reda ut familjens situation. Det är oklart om några åtgärder vidtogs. Inga andra myndigheter med relevans för denna bedömning har, så långt framgår i materialet, varit inblandade. Kontakt med hälso- och sjukvården Offret uppsökte sjukhuset 2010-11-27 på grund av kraftnedsättning och smärta i vänster arm. Hon inkom därefter på nytt 2011-11-25 för att ta bort en pärla som satt fast i örat. Gärningspersonen har tidigare varit sjukskriven på grund av psykiska problem. Han har haft kontakt med psykiatrin till följd av tidigare upplevelser i Bosnien samt med anledning av dotterns bortgång. Det finns utlåtande från psykiatrin som tyder på såväl depression som narcissistisk personlighetsstörning hos gärningspersonen. Dock sätts inte detta i direkt samband med mordet. Kontakt med ideella verksamheter Inga kontakter med ideella hjälp- och stödverksamheter nämns i materialet. 15

Vetskap hos familj, vän, kollega, granne, m.fl. Offrets syster uppgav i polisförhör 2012-02-17 att offret tidigare hotats och misshandlats av gärningspersonen. Flera av offrets arbetskamrater kände till att gärningsmannen ofredade offret genom återkommande telefonsamtal, besök etc. Förekomst av riskfaktorer Med utgångspunkt i det granskade materialet kan konstateras att separationen från offret tycks vara den centrala faktorn i sammanhanget och även den direkta orsaken till mordet. Kort tid efter separationen började gärningspersonen att söka upp och kontakta offret i syfte att få henne tillbaka. Beteendet eskalerade med tiden genom att gärningspersonen började förhöra sig om vilka personer (män) offret träffade och umgicks med. I samband med detta fick gärningsmannen reda på att offret haft kontakt med en man i Turkiet, dit hon åkte veckan före mordet. Förekomst av sårbarhetsfaktorer I april 2012 kontaktade offret åklagaren med en önskan om att förundersökningen gällande ofredande skulle läggas ner. Vidare anledning till offrets ändrade inställning diskuteras inte i materialet. Däremot kan detta indikera ett inkonsekvent beteende, som skulle ha kunnat uppmärksammas av åklagare och/eller polis samt föranlett ett nytt säkerhetssamtal. Minderåriga barn Paret har ett gemensamt barn, en flicka född 1998. Barnet var inte närvarande vid mordtillfället och det finns inga uppgifter om att barnet bevittnat eller själv upplevt våld i hemmiljön. Slutsats Med utgångspunkt i det granskade materialet, vill Haverigruppen lyfta följande frågeställningar: 16 Den 23 januari 2012 gjorde offret en polisanmälan som rubricerades som ofredande mot grupp. Ofredandet ska ha pågått under perioden 2011-09-01 2012-01-23. I förhör med offret och andra vittnen framkommer uppgifter om att gärningspersonen tidigare varit såväl våldsam som hotfull mot offret. Hur

kommer det sig att inga ytterligare följdfrågor ställs kring detta? Fokus i förhöret ligger först och främst på telefonsamtalens mångfald, inte karaktär. Här ställs inga frågor om hotens innehåll, hur offret upplevde hoten eller på vilket sätt hoten uttrycktes. Kanske hade mer utförliga bakgrundsuppgifter kunnat värderas annorlunda och föranleda andra åtgärder från polisen. Information hade kanske till och med kunnat föranleda brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning, vilket i sin tur skulle innebära en åklagarledd förundersökning och därmed en annan prioritet. Mot bakgrund av den information som framkommer i samband med anmälan om ofredande, borde polisen ha genomfört en så kallad barnkonsekvensanalys och där uppmärksammat dotterns situation. En anmälan om barn i riskzon, enligt Socialtjänstlagen (SoL 14), borde därefter ha skickats till de sociala myndigheterna. Det finns inga uppgifter i materialet om att detta är gjort. Man kan även ställa sig frågan varför brottet rubriceras som ofredande mot grupp? Borde inte den initiala brottsrubriceringen ha varit olaga hot alternativt ofredande? Under utredningens gång framkommer dessutom uppgifter som skulle kunnat föranleda en ändrad brottsrubricering till grov kvinnofridskränkning. I detta sammanhang bör man även ställa sig frågan hur det kommer sig att gärningspersonen hörs innan ett förhör hållits med offrets syster? I regel hålls förhör med gärningspersoner sist. Det är vidare relevant att ställa sig frågan varför ingen teknisk undersökning görs av offrets och gärningspersonens mobiltelefoner? Dessa ska enligt uppgift ha använts i samband med ofredandet som nu är föremål för polisutredning. I samband med anmälan om ofredande borde polisen ha genomfört en strukturerad hot- och riskbedömning enligt SARA alternativt SAM 4. Detta är en grundläggande förutsättning för att kunna erbjuda den brottsdrabbade adekvat hjälp, stöd och skydd. Det finns inga uppgifter i materialet om att sådan bedömning har gjorts. 4 SAM:SV är en förkortning för Stalking Assessment and Management. Instrumentet har utvecklats av P. Randall Kropp, Stephen D. Hart vid Simon Fraser University. 17

18 Hur hanteras offret i samband med att hon vill att förundersökningen gällande ofredandet läggs ner? Får hon möjlighet att tala med polisens brottsofferhandläggare eller den person som borde ha utsetts som kontaktperson med anledning av det utfärdade kontaktförbudet? Kan offret rent av ha påverkats till att ta tillbaka sin anmälan? Den här typen av inkonsekvent agerande indikerar i regel ett behov av ytterligare hjälp och stöd. Det finns uppgifter i materialet om att offret uppsökte sjukvård vid två tillfällen, dels med anledning av smärtor i armen, dels på grund av en pärla som fastnat i örat. När det gäller kontakter med sjukvården är det alltid relevant att ställa sig frågan vilka rutiner som respektive sjukhus, mottagning etc. har för att uppmärksamma våld i nära relationer? Hur ser rutinerna ut när det gäller frågor kring våld och vilken kompetens har personalen för att ta hand om den brottsdrabbades berättelse? I det aktuella fallet finns inga uppgifter om att offret ska ha tillfrågats om utsatthet för brott i nära relation. Under tiden för mordet skyddades offret av kontaktförbud. En relevant fråga är därför på vilket sätt polismyndigheten i Skåne arbetade med det utfärdade kontaktförbudet? Fördes det exempelvis någon diskussion om ökat skydd i form av skyddspaket etc.? En grundläggande förutsättning för att ett kontaktförbud ska kunna utgöra ett adekvat skydd, är att polismyndigheten bedriver ett aktivt arbete som bland annat innebär: - Att strukturerade hot- och riskbedömningar alltid genomförs vid ansökningar om kontaktförbud, - att regelbundna säkerhetssamtal genomförs med den som kontaktförbudet avser att skydda, - att så kallade klargörandesamtal genomförs med den som är ålagd kontaktförbudet, - att löpande uppföljningar görs av alla kontaktförbud, samt - att erforderlig samverkan sker med exempelvis åklagarkammaren, socialtjänsten, kriminalvården etc. Avslutningsvis bör det uppmärksammas att det är mycket viktigt att de efterlevande som förhörs i utredningen alltid skyndsamt tillförordnas ett målsägandebiträde som tar till vara deras intressen och lämnar stöd och hjälp under rättsprocessen.

Haverigruppen kan avslutningsvis konstatera att det i detta fall (i likhet med många andra) är en tidigare separation samt det faktum att offret träffat en ny partner som förefaller ha utlöst själva gärningen. Samtidigt ska noteras att offret fem månader före mordet haft kontakt med polisen och dessutom vid tidpunkten för mordet skyddats av ett kontaktförbud. Därmed är ovanstående frågeställningar av stor betydelse för att utröna polisens agerande, dels i samband med anmälan om ofredande, dels i hanteringen av det utfärdade kontaktförbudet. 19

Slutord Det är få frågor inom det kriminalpolitiska området i Sverige som under de senaste 40 åren har behandlats med lika stor prioritet som arbetet med att förebygga och förhindra brott i nära relationer i allmänhet och våld mot kvinnor i synnerhet. I många avseenden har de satsningar som gjorts också medfört bättre villkor för våldsdrabbade. Samtidigt utsätts många personer fortfarande för allvarliga brott av en nuvarande eller före detta pojkvän/flickvän, make/maka eller sambo. Dessutom dödas i Sverige i genomsnitt mellan 13 och 20 kvinnor i en nära relation varje år. En relevant fråga är därför om det överhuvudtaget är möjligt att förebygga och förhindra dessa brott? Det är viktigt att i detta sammanhang betona att brott i nära relation måste betraktas som ett myndighetsöverskridande samhällsproblem. Det handlar således om att få hela system av svårlösta problem att fungera, över komplicerade myndighets- och sektorsgränser. Detta är säkert också den viktigaste orsaken till varför det är så svårt att åstadkomma verkliga och i längden hållbara resultat. Inom den offentliga sektorn handlar det ofta om att påverka värderingar och attityder så att arbetet effektiviseras och alla strävar mot samma mål. Tyvärr är det ofta då problemen infinner sig eftersom detta kräver omprioriteringar av befintlig verksamhet, inklusive krav på att medarbetare börjar arbeta med nya arbetsuppgifter eller förändrade inriktningar, vilket är svårt att genomföra i praktiken. Lösningen för att komma till rätta med brott i nära relationer handlar således inte i första hand om förbättrad samverkan, vilket är ett vanligt krav i den politiska retoriken. För att uppnå en verklig förändring måste ordinarie chefer på olika nivåer ta sitt ansvar och kräva förändringar. De måste göra uppföljningar, rätta till, belöna goda prestationer och tillrättavisa de som inte vill jobba enligt de nya prioriteringarna inom den egna myndigheten. Förutsättningar för framgång Trots komplexiteten ovan anser vi att det i många avseenden finns goda möjligheter för ett annorlunda och mer professionellt agerande från rättsväsendets och övriga samhällets sida, vilket ytterst skulle kunna för- 20

hindra fler brott i nära relationer än i dagsläget. Förutom ett tydligt ledarskap handlar dessa möjligheter om följande: Klara ut processer, system och organisation En viktig förutsättning för att samhället ska kunna vidta nödvändiga åtgärder i syfte att förebygga och förhindra brott i nära relationer, handlar om att klara ut vilka grundläggande processer, system och organisatoriska lösningar som måste finnas på plats. Det handlar i första hand om centrala aktörer såsom polisen och socialtjänsten som, utifrån sina respektive uppdrag, har en tydlig roll i det förebyggande arbetet. Tillsammans med hälso- och sjukvården, har dessa myndigheter många gånger goda förutsättningar att inte bara skapa sig en bättre bild av den aktuella situationen, men också att i tid vidta adekvata åtgärder för att förhindra brott i nära relationer, och ytterst dödligt våld. För att detta ska fungera i praktiken krävs emellertid ett bättre systemtänkande som går från ett arbete inriktat på enskilda åtgärder, i form av exempelvis ekonomiskt stöd, utredning av barnens behov eller tilldelning av skyddspaket, till ett sammanhållet system av bedömningar och åtgärder. För att polisen och de sociala myndigheterna ska kunna säkerställa att verksamheten bedrivs utifrån ett sådant helhetsperspektiv, där hela systemet fungerar, är det angeläget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom organisationen. Såväl socialtjänsten som polisen måste därför omgående klara ut hur många specialiserade årsarbetskrafter som krävs inom respektive kommun och polismyndighet, för att bedriva ett professionellt och strukturerat arbete med fokus på brott i nära relation. Det är vidare nödvändigt att säkerställa att kunskapen om brott i nära relationer är väl förankrad hos personalen och att samtliga insatser i syfte att hjälpa och skydda den drabbade, undantagslöst baseras på en strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys). Säkerställ att personal som möter brottsdrabbade har rätt kompetens Under många år har utbildning lyfts fram som en framgångsfaktor för att förbättra samhällets stöd till dem som drabbas av brott. Stora satsningar har gjorts på att utbilda olika yrkesgrupper, bland annat poliser 21

och socialarbetare. Erfarenheterna visar emellertid att utbildning i sig inte skapar de nödvändiga förändringar som krävs. Det går dock ändå inte att bortse från att den personal som möter brottsdrabbade i det initiala skedet måste ha tillräcklig kompetens för att göra ett professionellt arbete. Inom många myndigheter saknas fortfarande kompetens om den särskilda problematik som råder för barn, äldre, funktionshindrade, men inte minst personer som utsatts för brott i nära relationer. En åtgärd för att effektivisera utredningsarbetet och förbättra situationen för särskilt utsatta och sårbara brottsdrabbade är därför att i större utsträckning använda sig av specialister redan i samband med att brott i nära relation uppmärksammas. En sådan ordning skulle innebära att svåra utredningar, inom såväl polisen som socialtjänsten, alltid tas om hand av särskilda specialister; eftersom utredningar av dessa slag redan från början klassats som så svårutredda och komplicerade att de kräver särskild utbildning, kompentens och erfarenhet. En annan central aktör i sammanhanget är hälso- och sjukvården som inte sällan är den första instansen som den brottsdrabbade kommer i kontakt med. Det kan handla om rutinmässiga besök, kontroller eller med anledning av direkta skador som den brottsdrabbade tillfogats till följd av brott i nära relationer. Det finns således tillfällen att inte bara uppmärksamma förekomsten av våld, hot etc., utan även möjligheter att informera den brottsdrabbade om möjligheter till hjälp och stöd. Det kan finnas anledning att se över vilka rutiner som finns inom sjukvården när det handlar om att ställa frågor kring patientens utsatthet för våld, hot etc. Kommunernas problem med stöd till brottsdrabbade måste få en lösning Enligt den så kallade portalparagrafen i socialtjänstlagen har socialtjänsten det yttersta ansvaret för att de som är bosatta eller tillfälligt vistas i kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver. Detta ansvar innefattar även personer som utsatts för brott. Redan i mitten av 1990-talet konstaterade emellertid Kvinnovåldskommissionen (SOU 1995:60) brister i socialtjänstens arbete med utsatta kvinnor. En kompletterande paragraf infördes därför 1998 i socialtjänstlagen (SoL5 kap. 11 ) som förtydligar socialtjänstens ansvar för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och 22

hjälp att förändra sin situation. Under senare år har socialtjänstens ansvar för denna särskilt utsatta och sårbara grupp ytterligare utvidgats och förtydligats. Redan innan reformeringen av socialtjänstens ansvar för brottsdrabbade var det uppenbart att många kommuner inte skulle ha en möjlighet att kunna leva upp till de nya kraven. Så blev det också. Kommunföreträdare, både politiker och professionella socialtjänstemän, säger att visst vill vi arbeta med att stödja och hjälpa brottsdrabbade, men vi har inga reella möjligheter eftersom vi redan har så många andra arbetsuppgifter som är prioriterade. Dessutom saknas det pengar till att anställa flera medarbetare. Finansieringen kan därför på intet sätt negligeras; kommunerna måste avsätta skattemedel till detta ändamål. En viktig förutsättning för att kommunen ska kunna bedriva ett framgångsrikt trygghetsskapande arbete är att andra samhällsaktörer fullgör sina skyldigheter inom området. I dag saknar emellertid många av landets kommuner en av de viktigaste komponenterna för att kunna erbjuda våldsutsatta kvinnor adekvat hjälp, stöd och skydd, nämligen en lokalt fungerande polisverksamhet. Kritiken mot polisens bristande närvaro i det lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet har inte hörts från socialchefer eller kommunalråd. Sällan har synpunkter framförts från polisstyrelser och lika sällsynt är det numera att ideella organisationer, såsom brottsofferjourer, på allvar ställer krav på polisen för att få till stånd en förändring. I dag saknas därför i stor utsträckning lokala kravställare på hur polisen ska sköta denna del av sitt uppdrag. Detta är antagligen en av förklaringarna till varför det varit så svårt att komma vidare i dessa frågor. Lokalsamhället har inte varit tillräckligt intresserat av att ställa krav på varaktiga förändringar. Trots polisen betydelse är det ändå kommunen med sin socialtjänst som har det yttersta ansvaret för att de som drabbas av brott i nära relationer får hjälp och stöd. Kommunen kan inte överlåta ansvaret till polisen eller hälso- och sjukvården utan måste agera på ett mer aktivt sätt än vad som tyvärr ofta är fallet i dagsläget. 23

Referenser Brå (2001:3) Upprepad utsatthet för brott. Brå-rapport 2001:3. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Brå (2007:6). Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Brårapport 2007:6. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Carlstedt, M. (2001). Upprepad utsatthet för brott. Licentiatavhandling. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Kropp, R. P., Hart, S. D. & Belfrage, H. (2005). Bedömning av risk för upprepat partnervåld (SARA:SV). Landstinget Västernorrland, Sundsvall. Lindgren, M., Pettersson, K-Å. & Hägglund, B. (red.) (2004). Utsatta och sårbara brottsoffer. Jure förlag, Stockholm. RPS (2010). Riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå. Rikspolisstyrelsen, Stockholm. TS (2013:1). Dödligt våld mot kvinnor. Om samhällets förutsättningar att förhindra brott i nära relationer. Stiftelsen Tryggare Sverige & Jure förlag, Stockholm. 24