Tidningen Östgöten Östgöten eller Östergötlands aftonblad var ursprungligen en liberal tidning som började utges 1873 i Linköping, i opposition mot den mer konservativa Östgöta Correspondenten. Efter att några provnummer hade utsänts hösten 1872, utkom tidningen från nyåret 1873 regelbundet med två nummer i veckan, från 1890 med tre, från 1894 med fyra och från 1900 med sex. Tidningens grundläggare var Isidor Kjellberg (född 1841, död 1895). Hans personliga skrivsätt och radikala åsikter gjorde tidningen livligt uppmärksammad och den fick en betydande spridning. Efter hans död redigerades tidningen av hans son Hugo Emil Kjellberg (född 1875) till februari 1902 och sedan från september 1905 till februari 1910. Tidningen ägdes av aktiebolaget Östgöten, som grundades 1901 med ett aktiekapital om 100 000 kronor. Bolaget drev även boktryckeri och förlag. Tidningen hade 1922 en upplaga om cirka 12 000 exemplar och en prenumeration kostade då 16 kronor per år. 1935 bytte Östgöten parti från liberalerna till socialdemokraterna, under de nya redaktörerna Henning Thylin (1935 1941), Rolf Edberg (1941 1945) och Hilmer Johansson (från 1945, född 1905, död 2000). Tidningen köptes på 1960-talet av socialdemokratiska Östergötlands Folkblad (Folkbladet) i Norrköping och bildade då gemensamt Folkbladet Östgöten (FÖ). Östgöten upphörde att komma ut under eget tidningsnamn den 31 december 1997. Östgötens siste ledarskribent Torbjörn Gustavsson fortsatte skriva i Folkbladet till 1999, då han blev politisk (s) krönikör i borgerliga Östgöta Correspondenten i Linköping.! Isidor Kjellberg föddes i Stockholm 1841, gick i läroverket och var elev vid Bergsunds mekaniska verkstad. Han fortsatte sina studier vid Teknologiska institutet. Några år senare reste han till Storbritannien och sedan USA för praktik vid Bullock Printing Press Co i Philadelphia. Han försörjde sig som journalist åt 1
Göteborgs-Posten och dessutom var han inblandad i flera tidningars utgivande i USA. 1872 kom han tillbaka och grundade tidningen Östgöten som gavs ut i två versioner Norrköpings Östgöten och Linköpings Östgöten. Isidor Kjellberg arbetade under många år som chefredaktör för den liberala tidningen Östgöten, som den kom att heta. Han var en radikal skribent som verkligen tyckte om att bilda opinion. Dessutom levererade han bra samhällsreportage och utvecklade tidningens redigering. Han ansågs vara en kraftperson med många idéer som han också lyckades förverkliga. En sällsynt förmåga att snabbt formulera sig på både prosa och dikt gav honom en framskjuten plats bland journalister i landsorten. Hans häftiga humör tog sig uttryck i skrift mer än i det privata livet. Linköping hade redan Östgöta Correspondenten, Corren, som styrdes av den konservative Carl Fredrik Ridderstad som var med överallt i samhällslivet. Isidor Kjellberg hade erfarenheter som journalist i USA vilket gjorde att hans undersökande journalistik kom att bli en kulturkrock i lilla Linköping. Här var man inte van vid att kommunens agerande skulle diskuteras och kanske ifrågasättas offentligt. Insynen i kommunala handlingar var ingen självklarhet och det ifrågasattes och försvårades av vissa av kommunens representanter. Östgöten startades under en expansiv period i samhället på 1870-talet och fick en bra start. Isidor Kjellberg bodde och arbetade mest i sitt hus vid Cap Julie vid Stångåstranden. År 1891 stod ett nytt hus klart på Storgatan där Östgöten och familjen Kjellberg flyttade in. Det var stort och byggt i jugendstil med indragen el och prytt av en kopia av Frihetsgudinnan. Originalet står i New Yorks hamn och Kjellberg hade köpt kopian, som sattes på fasaden, billigt efter en industriutställning i Göteborg. Huset låg där Åhléns ligger vid Storgatan idag. Många ansåg Kjellberg vara ett orosmoment i staden och han fick många ovänner. Processer mot Östgöten och Kjellberg blev vardagsmat. 1887 grundade Kjellberg Sveriges första rösträttsförening i Linköping. Vanliga människor hade ingen rösträtt alls vid den tiden, enbart den förmögna jordägande manliga befolkningen som utgjorde ca 20% av befolkningen. 2
En handsättarlärlings minnen från 1950-talet. 1954 började jag som lärling på civilavdelningen på Östgöten. En ung pojke som flyttade till staden för att prova på yrkeslivet. Vi var ett antal lärlingar som arbetade både på civilen och tidningen. Det var omtumlande med den fart om dagarna för en landsortspojke och det tog ett tag att komma in i det hela. Tidningen gick i press mellan klockan 12.00 13.00 och då var det mycket liv och rörelse på sätteriet. Allteftersom tiden gick så blev farten en krydda. Man fick som lärling hjälpa till där det behövdes. Vi kunde bli skickade ner till stereotypen för att lappa tidningsmatriserna eller gjuta gäddor, eller köra upp gäddorna till maskinsättarna. Det fanns mycket man skulle lära sig både om handsättaryrket och om gubbarna som jobbade där. Att vara typograf var ett fint gammalt yrke och det tog sin tid innan man fick säga du till vissa som arbetade där. Men som tur var för oss lärlingar, så fanns det några yngre utlärda typografer som ställde upp för oss. Jag minns särskilt Harry Ring och Lennart Isaksson Stöddi samt en del andra som var på vår sida och tog oss i försvar. Eftersom jag kom från den lilla orten Kisa, så kallades jag rätt och slätt för Kisa. Det fanns andra lärlingar från Västerlösa och Normlösa och de blev kallade Västis och Normis. Alla i stort sett hade ett smeknamn och det tog ett tag innan man visste vem som var vem och om man tordes använda hans smeknamn eller man var tvungen att säga hans riktiga namn. Jargongen på tidningen var rå men hjärtlig och det fanns mycket tid för skämt och practical joks. När vi började få in lite olika typografiska termer i våra huvuden såsom konk, cicero, korpus och allt annat man skulle lära sig, blev det upplagt för mer skämt. En lärling blev 3
nedskickad till kontoret för att hämta korpusjucket. Han blev tillsagd att prata högt för Hedda Lind var lite döv. Det var inte första gången han blev lurad, så han anade ugglor i mossen. Han utförde inte uppdraget utan vände i trappan. Flera var engagerade i skämtet så när han kom tillbaka till sätteriet frågade en annan gubbe var han hade Full fart på sätteriet. Fr.v. Jonta Österberg (Kyrkstöten) Harry Johansson (Hajan), okänd och Allan Engström (Kycken). Redaktör Ekman dirigerar som en konsertdirigent. korpusjucket, de väntar med sidan i prägeln. Naturligtvis trodde han nu att det var sant och sprang ner till Hedda och skrek: Jag skall ha korpusjucket, hon förstod ingenting och sa: vaa, va ska han ha? Han skrek allt vad han kunde: korpusjucket de väntar med sidan i prägeln! Ett av många skämt. En person som spred mycket ljus i tillvaron var Nils Karlsson Pös. Det var han som satte smeknamn på många nya som började. Han satte alla rubriker på Ludden till tidningen. Om han var indisponerad någon dag, så gick det åt två man för att ersätta honom. Vi bildade kaffegäng som samlade in pengar för att köpa kaffe och socker. Det var i regel fika vid elvatiden och tretiden. Men ibland var det fika när någon blev sugen och satte på. När det var klart så kom den som fixat det in genom sätteridörren och skrek Kaffet är kokt. Pös blev lite sugen och satte på kaffet som han sedan glömde bort. När han kom på det hade det kokat torrt och låg på kaffeplattan och fräste. Pös kom in genom sätteridörren och skrek: Kaffet är stekt. Sådan var han vår käre Nils Karlsson. Claes-Göran Jonsson 4
Lite bilder från kära gamla Östgöten Hajan omgiven av sköna damer Tidningspressen Martin Blomberg och Oscar Nilsson 5
Martin Olsson Kalle Johansson! Sailor 6
!