53 dagar till höstlovet

53 dagar till höstlovet I dag hade Morsan och Tsatsiki sina vanliga kläder. Det vill säga, Morsan hade sina svarta långkalsonger, sin svarta tröja och svarta skinnväst. Tsatsiki hade sina finaste jeans, de utan hål på knäna, och en rutig skjorta. För övrigt var det inte som vanligt. Tsatsiki låg på golvet i hallen och vred sig nervöst. Han hade aldrig varit nervös förut. Det var tur, för att vara nervös var inte skönt. Det killade så att det gjorde ont i magen. Morsan stod vid spegeln och målade ögonen svarta. Det gjorde hon alltid innan hon gick ut. Det gjorde aldrig Tsatsiki. Han hade svarta ögon i alla fall. Åhhh! Tsatsiki stönade högt. Åhhh! Åhhh! Öhhh! Pirrar det? frågade Morsan och sjönk ner på golvet. Hon lade örat på hans mage och lyssnade inten -sivt. Hör du något? frågade Tsatsiki. Ja, sa Morsan, det låter som om du har svalt en kastrull med poppande popcorn. Eventuellt kan det vara ett rytande lejon. Men var har du fått tag på det, i så fall? Inlaga.indd 9 2011-10-03 16.23

Löjla dig inte, sa Tsatsiki. Det är faktiskt inte roligt. Förlåt, sa Morsan. Jag vet att det är hemskt. Du har väl aldrig varit nervös, gnällde Tsatsiki. Har inte jag? sa Morsan. Så där känner jag mig varenda gång jag börjar på ett nytt jobb eller har en spelning. Stackars dig, sa Tsatsiki. Morsan hade nämligen bytt jobb jätteofta. Ibland jobbade hon på skolor, ibland på dagis, och ibland jobbade hon på sjukhus. Men om Morsan fick bestämma själv, skulle hon bara spela med sitt band, Morsans Rebeller. Morsan lirade bas och sjöng. Hon skulle bli den bästa basisten i världen, sa hon. Nu var hon nära sin dröm, för Morsans Rebeller hade fått ett skivkontrakt. Det betydde att de skulle få spela in en skiva så fort de hade tillräckligt många bra låtar, och då skulle Morsan bli världsberömd och rik, sa hon. Tsatsiki tyckte det var bäst när hon inte jobbade alls. Då gjorde de så mycket roligt. Nu spelade det ingen roll, för Tsatsiki skulle aldrig mer vara ledig. Från dagis kunde man skolka. Inte från skolan, det visste han. Tsatsiki suckade tungt. Ryck upp dig, sa Morsan och satte på honom de nya jympadojorna med inbyggd pump. Dem hade han fått av mormor, som var världsbäst på presenter. Men den här gången hade hon blivit lurad. Tsatsiki hade letat efter pumpen överallt. Han hade till och med skurit upp sulorna lite, men någon pump hade han inte hittat. Annars hade det varit smart, att ha en pump i dojorna. Om man gick vilse i skogen, till exempel, och inte hade något att dricka. Då kunde man bara fälla ut pumpen och pumpa upp lite vatten. Det går väl inte att rycka upp sig när hela livet är slut, sa Tsatsiki. Nu blir det bara skola och läxor. Och så måste man lägga sig tidigt. Senast klockan åtta. Att lägga sig tidigt var det värsta Tsatsiki visste. Vem säger det? undrade Morsan. Olle, sa Tsatsiki. Han borde ju veta, för han har gått i skolan i två år. Har Olle glömt att berätta att det finns helger och påsklov och jullov och sommarlov och höstlov och första maj, och kristiflygare och... Sportlov! skrek Tsatsiki och fylldes med hopp. Loven hade han faktiskt glömt. Hämta almanackan, bad han, så räknar vi ut hur många dagar det är till lovet. Det var femtiotre dagar till höstlovet, om man inte Inlaga.indd 10 2011-10-03 16.23 Inlaga.indd 11 2011-10-03 16.23

räknade lördagarna och söndagarna. Femtiotre skoldagar! Tsatsiki suckade och ritade ett stort X över i dag. Nu är det bara femtiotvå dagar kvar. Ja, sa Morsan och log, men vi måste gå först, om det ska räknas. Då går vi nu, sa Tsatsiki och längtade redan till i morgon, när han skulle kunna kryssa över en dag till. Då skulle det bara vara femtioen dagar kvar. Apkvinnan Fröken hette Ylva. Hon sa att man fick kalla henne det eller fröken. Tsatsiki bestämde sig genast för att säga fröken. Han hade inte väntat på att få en Ylva, han hade väntat på en fröken. Och som en fröken såg hon ut, Ylva. Hon hade vit blus och lockigt hår. Maria Grynwall? Ja, pep en ljushårig tjej och räckte upp handen. Faktiskt väldigt söt, tyckte Tsatsiki. Per Hammar? Per Hammar satt i bänken bredvid Tsatsiki. Han var välkammad och hade slips. Tjong, sa det när han slog näsan i bänken. Per Hammar var så nervös att han glömde att resa sig innan han bockade. Näsan sprang läck, och det rann blod nedför hans vita skjorta. Per då! Pers mamma blev röd i ansiktet. Fröken hämtade servetter och torkade både honom och bänken en lång stund, innan hon kunde återgå till uppropet. Per Hammar såg helnöjd ut, där han satt med två papperstussar som stack ut ur näsan. Tsatsiki Inlaga.indd 12 2011-10-03 16.23 Inlaga.indd 13 2011-10-03 16.23

blev klart intresserad av Per Hammar. Tobias Fredriksson? Tsatsiki hörde inte på längre. Han stirrade förhäxad på frökens tjocka ben. Det var så mycket hår på dem att det stack ut genom de genomskinliga nylonstrumporna. Tsatsiki fick alltid hemska rysningar av nylonstrumpor och såna fick Morsan aldrig ha på sig. Men håriga nylonstrumpor var det rysligaste han sett. Tsatsiki rös så att han fick knottror över hela kroppen. Stackars fröken, visste hon inte att tjejer rakade benen, det gjorde i alla fall Morsan, eller var fröken inte en riktig fröken? Hon kanske var en förklädd apkvinna från en annan planet, där alla gick omkring med håriga nylonstrumpor. Håriga nylonstrumpor var kanske det snyggaste man kunde ha på hennes planet. Wow, hon kanske kom till plugget i en rymdraket. Eller var fröken en tjejtarzan, som kom från de djupa skogarna? I så fall kunde hon kanske lära Tsatsiki några nya tricks i lianen. Tsatsiki rann ur bänken och ner på golvet. Per Hammar tittade nyfiket efter honom, men annars var det ingen som märkte att han kröp fram över golvet. Han var helt enkelt tvungen att känna på frökens ben. När Tsatsiki var liten kunde han inte låta bli ett enda nylonklätt ben. Men nu hade han slutat med att nypa främmande tjejer i benen. Fram till i dag alltså. För han kunde helt enkelt inte motstå sin lust att ta på dessa rysliga håriga nylonstrumpor. Han var tvungen att känna hur de kändes. Fröken spejade på de tjugo förstagluttarna och fortsatte med uppropet. Victor Henrik Aj! Fröken väntade sig tydligen inte att någon skulle ta henne på benen, för jösses vad hon skrek. Men fröken, lugna ner dig lite. Det var bara jag. Fröken stirrade glasartat på honom. Tsatsiki tyckte att det var bäst att sätta sig igen. Rysningarna hade upphört. Barnen i klassrummet tjöt av skratt, och föräldrarna med, fast de försökte gömma sig bakom varandra. Det var bara fröken som inte skrattade, och Tsatsiki och så Morsan förstås, hon hade ju varit med förr. När fröken lugnat ner sig, fortsatte hon uppropet. Inlaga.indd 14 2011-10-03 16.23 Inlaga.indd 15 2011-10-03 16.2

Tsatsiki-Tsatsiki Johansson? Det är jag det, sa Tsatsiki. Fast det räcker med ett Tsatsiki. Det ska jag komma ihåg. Fröken gjorde en anteckning i en liten grön bok. Men tsatsiki, är inte det en grekisk maträtt? Jo, fast det stavas med z. Jag stavar med s. Så du kan både z och s, sa fröken. Jaha, sa Tsatsik, och lite engelska. Det har Morsan lärt mig. Vad bra, sa fröken. Är det någon annan som kan engelska? Hon tittade på de andra barnen som skakade på huvudet eller blygt tittade ner i bänklocken. Det ska ni få lära er. Jag hade tänkt att vi skulle börja lite redan i ettan. Men nu fortsätter vi med uppropet. Julia... Fröken! Fröken! Tsatsiki viftade vilt med armen. Ja, Tsatsiki? Vill du inte höra varför jag heter Tsatsiki med s? Han var alldeles röd av iver. Det är klart jag vill, sa hon. Ett sånt ovanligt namn. Jo, förstår du, eftersom Morsan älskade tzatziki mest i hela världen fick jag heta det. Och eftersom hon älskade mig dubbelt så mycket fick jag heta det dub- belt upp. Fast hon stavade fel. Hon borde gå i skolan i stället för mig. Jaha ja, sa fröken. Men du, Tsatsiki, i skolan får man inte säga morsan. Får man inte? sa Tsatsiki häpet. Varför då? Det är ett fult ord, nästan ett svärord. Det säger bara barn som inte tycker om sina mammor. Nä, nu skojar du, sa Tsatsiki, jag älskar ju Morsan! Och hon säger ju morsan själv. Ja, det gör jag, hördes Morsan bortifrån väggen, där hon stod tillsammans med de andra föräldrarna. Jag tycker Morsan är det vackraste ord som finns. Tur att Morsan inte var blyg, för nu vände sig alla föräldrar och barn och stirrade på henne. Vad menar du med det? sa en mamma med spetsig näsa och arga glasögon. Om Marcus kallade mig morsan, vet jag inte vad jag skulle göra. Det är respektlöst! Äh! sa Morsan. Det beror väl på hur man säger det. Själv blev jag så glad när Tsatsiki föddes, att allt jag kunde säga var: Tänk att jag är en morsa, tänk att jag är en morsa! Det finns inget härligare än att vara morsa, åtminstone inte om man är Tsatsikis morsa. Mamma, får jag också säga morsan? tjöt Per Hammar upphetsat. Det diskuterar vi hemma, svarade Per Hammars Inlaga.indd 16 2011-10-03 16.23 Inlaga.indd 17 2011-10-03 16.23

mamma och svettades stora droppar på överläppen. Ja, ja, sa fröken, då fortsätter vi med uppropet. Fredrik Henriksson... Kim Nilsson... Mikaela Sundberg... Joanna... Tsatsiki hörde inte på längre. Han var tvungen att fråga Per Hammar om han också trodde att fröken var en apkvinna. Det trodde Per Hammar. Ju mer han tänkte på saken desto säkrare blev han. Vi kanske kan dressera henne, viskade han, och sälja henne till en cirkus. Kanske det, sa Tsatsiki, fast då har vi ju ingen fröken. Tsatsiki ville plötsligt inte alls sluta skolan. Skolan verkade mycket bättre än vad Olle sagt. Men Olle hade förstås ingen apkvinna till fröken eller en Per Hammar i bänken bredvid sig. Nej, sa Tsatsiki, vi säljer henne inte, men vi smyger på henne. Vi kanske kan hitta hennes rymdskepp. Ja, sa Per Hammar och strålade som en sol. Inlaga.indd 18 2011-10-03 16.23