Antikvarisk fö rundersö kning Eslö vs spritfabrik

Antikvarisk fö rundersö kning Eslö vs spritfabrik Daniel Melchert, God Bostad Kulturmiljökonsult, 2011-09-30

Antikvarisk förundersökning Eslövs spritfabrik (Örnen 4, Eslövs kommun) Text: Daniel Melchert, God Bostad Kulturmiljökonsult Foto: Daniel Melchert, God Bostad Kulturmiljökonsult (juli-augusti 2011) där annat ej anges Bankgatan 2 046-14 66 29 daniel.melchert@godbostad.se 223 52 Lund 0736-73 05 74 www.godbostad.se

Sammanfattning Eslövs spritfabrik bedömas i denna rapport utifrån dess allmänna kulturhistoriska värde och framför allt dess betydelse för Riksintresse för kulturmiljövården, Eslöv M182. Anläggningen ligger inom det utpekade riksintresseområdet och har direkt relevans i förhållande till motivtext. Det är en äldre industrianläggning, byggd i rött tegel, med koppling till järnvägen och av betydelse för tätortsutvecklingen. Den karaktäristiska byggnadstypen, byggnadsmaterialen, läge och lokalisering samt byggnadskonstruktion utgör bärarna av det kulturhistoriska värdet och skall beaktas vid utveckling och förvaltning. Anläggningen tekniska status omöjliggör dock ett fullständigt bevarande. Inledning Uppdraget God Bostad Kulturmiljökonsult har på uppdrag av Miljö och Samhällsbyggnad, Eslövs kommun genomfört en antikvarisk förundersökning av Spritfabriken på fastigheten Örnen 4. Uppdraget syftar till att ur ett antikvariskt perspektiv utreda och bedöma fastighetens kulturhistoriska värden i förhållande till riksintressebeskrivningen för Eslöv M182, en bedömning av anläggningens tekniska status samt krav på varsamhet enligt Plan- och bygglagen (PBL). Målsättningen är att rapporten skall kunna användas som bedömningsunderlag för framtida projektering. Bedömningsunderlag Besök på plats 27 juli 2011. Okulär besiktning tillsammans med Niclas Hansson, Danewids Ingenjörsbyrå, 23 augusti 2011. Översiktsplan för Eslövs kommun. Fördjupning för Eslöv, öster om järnvägen. Programhandling september 2010. Planprogram för Örnen 4 m.fl. i Eslöv, Skåne län, 2010. Handlingsplan för arbetet kring riksintresset för kulturmiljövården, Eslöv M 182, 2008. Äldre ritningar och stadsplaner från Eslövs stadsbyggnadskontor. Industriminnen i Eslövs kommun, 1979. Henrik Borg: Skånes industriella arv. Förstudie 2002/2003. Henrik Borg: Den skånska livsmedelsindustrin, 2005. Befintligt skydd för fastighetens kulturhistoriska värde Spritfabriken har, likt flertalet industrianläggningar, inte väckt mycket uppmärksamhet. Industrierna är generellt sett dåligt utforskade och få är skyddade i plan eller som byggnadsminnen. Många anläggningar har rivits eller förändrats påtagligt sedan verksamheten upphört. Det kulturhistoriska värdet kan i det enskilda fallet vara svårt att bedöma med anledning av detta. Med kulturhistoriskt värde avses de kvaliteter som kommer till uttryck genom vissa material, strukturer eller detaljer i anläggningen och dess omgivning och som gör dess egenart, historia och berättelser möjliga att uppfatta för betraktaren.

Man kan notera att även där det finns ett kunskapsunderlag, som rapporten Industriminnen i Eslövs kommun, så har intresset legat på mindre och äldre verksamheter, som kvarnar, och inte på stora och komplexa anläggningar. Av denna anledning bedömdes spritfabriken, i likhet med till exempel Örtofta sockerbruk och Flyinge tegelbruk, endast ha ett begränsat lokalhistoriskt intresse. Denna rapport skrevs dock för 35 år sedan och bedömningsgrunderna har ändrats sedan dess. Generellt gäller att ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara (PBL 8 kap 17). Den aktuella byggnaden har utöver detta pekats ut i programhandling, fördjupad översiktsplan som nytillskott av kulturhistoriskt värde (byggnad/anläggning som inte finns med i bevaringsplan från 1984, men som genom sin betydelse för Eslöv, sina arkitektoniska kvaliteter alternativt positiva inverkan på stadsmiljön bör ges samma dignitet som / / byggnader i bevaringsplanen ). Riksintresse för kulturmiljövården Eslövs stadskärna har genom riksintresset M182 ett skydd för kulturhistoriskt värde genom miljöbalken. Spritfabriken, Örnen 4, ligger inom riksintresseområdet. Som uttryck för riksintresset finns bland annat följande formuleringar, tillämpbara på Spritfabriken: Stadsmiljö - järnvägsstad - som visar järnvägens och industrialismens betydelse för den moderna tätortsutvecklingen, hur en hållplats på den rena landsbygden successivt utvecklades till planmässigt uppbyggt stationssamhälle och så småningom stad. Järnvägsmiljön med stationshuset från 1913, industribyggnader och andra till järnvägen knutna byggnader och anläggningar. Den lokala byggnadstraditionen med hus i företrädesvis rött och gult tegel. Sammanfattar man befintligt skydd avseende kulturhistoriskt värde för spritfabriken så är det framför allt genom riksintresset som anläggningen har ett skydd i så motto att ändringar som påtagligt skadar riksintresset inte får genomföras. Spritfabriken är en karaktärsbyggnad för riksintresset och att till exempel riva anläggningen måste tolkas som en påtaglig skada. Generellt gäller även varsamhetskrav enligt PBL, redovisat ovan. Det innebär inte ett förbud mot ändringar, men att de görs på ett varsamt sätt. Spritfabrikens historia Eslöv var kring sekelskiftet 1900 en av Skånes viktigaste järnvägsknutpunkter och förutom den genomgående stambanan sammanstrålade fyra olika privatbanor här. Detta var också utgångspunkt för tätortens snabba industriella utveckling och därmed befolkningstillväxt. Allt hängde samman: järnvägar, handel, industri, inflyttning från landsbygden, byggnation, service, folkrörelser. Det var ett nybyggarsamhälle med framtidstro. Så här såg det ut i många stationssamhällen. Även fysiskt hade Eslöv flera gemensamma drag med andra liknande orter: järnvägen som delade samhället i en framsida med station, stadshotell, park, kyrka, förvaltning, handel och boende och en baksida med bangård, industri, verksamheter, kommunaltekniska verk och arbetarbebyggelse.

Häradsekonomiska kartan från 1915. Tyvärr delas Eslöv av två kartblad, så spritfabriken syns inte här men den typiska stadsstrukturen för stationssamhällen framgår. Det var här, på baksidan, som företaget AB Siccator 1905 lät bygga en fabrik för tillverkning av mjölkpulver. Verksamheten blev kortvarig och redan 1910 köptes fastigheten av Skånska Spritförädlings AB i Tyringe: Enligt vad Skåningen Eslöfs tidning erfarit har Skånska Spritförädlings AB i Tyringe af direktör Stenström i dagarna till obekant pris inköpt Siccatorfabriken härstädes. Byggnaden som kommer att inredas för spritförädlingsverksamhet, skall af Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad i Eslöf förses med fullt moderna maskiner. Verksamheten i den nya byggnaden kommer att ta sin början så fort maskinerna installerats. (Skåningen Eslöfs tidning 1910-05-26) Skånska Spritförädlings AB var troligen en sammanslutning av olika mellanskånska brännerier, då råspriten från brännerierna behövde förädlas och renas innan den kunde nå konsumtionsledet. Eslöv låg bra till, ungefär mitt i Skåne och som sagt med goda järnvägsförbindelser. Det senare var viktigt då transporterna både till och från fabriken var omfattande. I samband med att verksamheten ändrades från mjölkpulverfabrik till spritfabrik skedde också en omfattande tillbyggnad med två stora nederlag (ett slags magasin huvudsakligen för cisterner) samt kallreningsverk. Det är osäkert om stickspår nådde den gamla anläggningen, annars drogs de fram nu och en stor plattform byggdes väster om spåret. Även Skånska Spritförädlings AB:s verksamhet blev kortvarig, för 1917 förstatligades de privata vinoch spritföretagen i Sverige och ett statligt monopol infördes, AB Vin- och spritcentralen. Det nya bolaget skulle ha monopol på att framställa, förädla eller på annat sätt bereda sprit, brännvin och andra alkoholhaltiga drycker samt bedriva handel. Från starten renades råspriten vid sex fabriker: i Stockholm (Reimersholme), Göteborg, Hjo, Åhus, Ödåkra och Eslöv. År 1920 tillkom fabriken i Sundsvall och fabriken i Hjo nedlades kort därefter. I spritfabrikerna skedde tillverkning av brännvin, kolrening och/eller varmrening av råsprit, blandning av olika spritsorter samt tappning. De färdiga produkterna distribuerades till olika systembolag samt teknisk sprit till de industrier som behövde sådan. I Sverige var storsäljare vid denna tid okryddat brännvin och eau-de-vie ( å-vi-dör, som det kallades). I Eslövs spritfabrik förädlades och framställdes konsumtionssprit av det råbrännvin som levererades från brännerierna. I fabriken rektifierades (varmrenades) och kolrenades (kallrenades) råsprit. Man

sysslade även med avmetanolisering och expediering av teknisk sprit. Viss konsumtionssprit kryddades. I fabriken jobbade troligen 50-60 personer, varav merparten var arbetare, både manliga och kvinnliga. Förutom disponent så fanns här sannolikt destillatörer, expeditionsföreståndare, lagermästare, tapperskor, etiketterskor, buteljsköljerskor och lagerbiträden. Disponenten hade från 1919 sin bostad på tredje våningen av det största nederlagshuset, möjligen som något slags kontrollfunktion så att inga flaskor lämnade byggnaden på otillbörligt sätt. Av brandsäkerhetsskäl kan en bostad ovanpå en spritfabrik inte direkt ses som optimal, men det verkar inte ha varit något man fäste större uppmärksamhet vid och 1937 gjordes en utbyggnad av disponentbostaden. Även vid andra av AB Vin och spritcentralens fabriker fanns en disponentbostad i anslutning till fabriken, men inte som i Eslöv som en integrerad del i fabriksanläggningen. Detta måste ses som en klart udda och ovanlig lösning, särskilt med tanke på brandrisken. År 1946 inträffade till exempel en kraftig explosion i spritfabriken på Reimersholme. Spritfabriken kring 1920. Till vänster ses nederlag (byggnad 4), i slutet av stickspåret kallreningsverk (byggnad 5) och bakom detta sticker apparatbyggnad (byggnad 9) upp. Till höger ses plattform före överbyggnad med tak (byggnad 12) och vad som troligen är en transformatorstation samt byggnad 2-3. Fabriksanläggningen växte ytterligare i början av 1920-talet med ångpannehus, apparathus, pumphus, magasin med mera. För ritningarna till nya fabriksbyggnader svarade Åkermans Mekaniska Verkstad i Eslöv. Detta företag sålde även utrustning till olika skånska brännerier och troligen även till spritfabriken. Det sista stora byggföretaget inom spritfabriken blev ett högt kyltorn med pumphus 1943. Verksamheten upphörde 1962 och apparaturen monterades ner och såldes eller skrotades. Byggnaderna har därefter använts för olika ändamål, med betoning på magasinering. Något underhåll har inte skett och byggnaderna har stått tomma i flera år. Fasadritning cirka 1925. I samband med att staten genom AB Vin- och spritcentralen 1917 övertog spritfabriken inköptes ytterligare markområde av Svenska Sockerfabriks AB (vid vars stickspår fabriken var belägen) för att kunna utvidga verksamheten. Det är intressant att notera att det statliga lagerhuset samtidigt byggdes som närmaste granne till spritfabriken. Det var säkert ingen slump. Båda var statliga

anläggningar som det endast fanns ett fåtal av i landet och lokaliseringen var betingad av järnvägarna och närheten till råvaran. Beskrivning och teknisk status I situationsplanen nedan visas hur anläggningen såg ut i komplett skick, kring 1925. Avgränsning i öster är stickspåret till Svenska Sockerfabriks AB:s saftstation, i söder Trehäradsvägen, i väster Ystadsgatan (på kartan heter den Grönegatan, lägg också märke till att spritfabriken förfogade över en tomt på andra sidan gatan) och i norr avslutas tomten i en spets mot SJ:s bangård. Numreringen verkar följa byggnadskronologi och anger: 1 nederlag, 2 nederlag, 3 kontor och expeditionslokaler, 4 nederlag, 5 kallreningsverk, 6 nederlag, 7 transformator, 8 ångpannehus, 9 apparathus, 10 ångpannehus, 11 kolbox, 12 nederlag under plattform, 13 pumphus, 14 garage och förrådsbyggnad, 15 förrådsskjul. Stickspåret till spritfabriken går in mellan byggnaderna 4 och 12. Söder om ångpannehus 10 är en skorsten inritad (liten ring). Etiketten på förstasidan kommer från Vin & Sprithistoriska Museet och visar hur anläggningen såg ut 1911-12. Från vänster ses byggnad 1, 2 och 4, det vill säga så som anläggningen såg ut vid denna tid. Lägg märke till stickspåret med tåg och Eslövs vattentorn i bakgrunden. Byggnad 1, Nederlag Byggd 1905 som exsickatoranläggning (exsickator = en apparat för torkning av mjölk till mjölkpulver, i marknaden 1903) i en våning. År 1918 skedde en mindre tillbyggnad på höjden efter ritningar från Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad, och då benämndes byggnaden ångpannehus. Troligen ändrades byggnadens funktion till ångpannehus i samband med att anläggningen blev spritfabrik. Norr om byggnaden fanns en hög skorsten och ett kolhus, vilka troligen revs i början av 1920-talet då nytt ångpannehus byggdes och denna byggnad ändrades till nederlag.

Det är en byggnad i en våning med öppen takstol, bestående av ett stort rum. Fasader är av rött maskinslaget tegel. Väggstommen är av tegel med tendens till frostsprängningar som kommer att öka. Takstomme är av virke och stålstag. Yttertak är av falsad skivplåt, takåsen buktar och plåten är rostig. Takfönster finns och är delvis utan glas. Gjutjärnsfönster i fasad är till stor del utan glas. Dolda skador kan finnas i knutpunkter vid murkrön. Byggnad 1, gavel mot norr. Byggnad 1, interiör. Byggnad 2, Nederlag Byggd 1905 som exsickatoranläggning i tre våningar. I samband med att anläggningen blev spritfabrik ändras byggnaden till apparatbyggnad och nederlag. I bottenvåningen fanns maskinsal och apparatsal med rektifieringsapparater och spritcistern. På våning 2 fanns cisterner och kolfilter samt rektifieringsapparater som kom från bottenvåningen. Våning 3 innehöll åt norr kontorslokaler och åt söder ett stort rum med cisterner och rektifieringsapparater från våningarna under. År 1919 ändras tredje våningen till disponentbostad, vilken utvidgas 1937 när rum som tidigare benämnts vind inkorporerades. Byggnad 2, f.d. disponentbostad. Byggnad 2, trappa till bostadsvåning. Bjälklaget till våning två har avlägsnats, troligen för att få in större cisterner under spritfabriksepoken. En port togs upp i fasaden ut mot Ystadsvägen 1980 och samma år ska enligt bygglovshandling även balkongen som tillkom i samband med att kontor ändrades till bostad på tredje våningen avlägsnats och balkongdörren satts igen. I fasaden mot gatan finns ändringar som visar var balkongen suttit. Hur länge bostaden använts är okänt, men mängden med frigolit (frigolitkulor insprutade som isolering, troligen på 1970-tal) skulle kunna tyda på 1970-talet eller kanske in på 1980-talet. Kvarvarande tapeter är huvudsakligen av 1950-/60-talsmönster.

Byggnaden har väggstomme av tegel med tendens till frostsprängningar som kommer att öka. Tendens till sättningar finns i anslutning till väggöppningar. Gjutjärnsfönster saknar i stor utsträckning glas. Bjälklag är av betong med primär bärning av stålbalkar och stöd av gjutjärnspelare. Byggnad 2, interiör vån 1 med borttaget bjälklag. Byggnad 2, från Ystadsvägen. Byggnad 3, Kontor och expeditionslokaler Lokalerna har inte varit möjliga att besiktiga då de nås från plattformsvåning i byggnad 12 med stora skador i golv. Lokalerna består av en utbyggnad i en våning mot stickspåret och verkar ha haft lite olika användning, men med betoning på expediering och personalrum. Byggnad 3, den utskjutande delen sammanbyggd med byggnad 2 men ej tillgänglig från denna (?).

Byggnad 4, Nederlag Nederlagshus för finsprit ritades 1910 av Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad. Ingick i första utbyggnadsetappen i samband med att anläggningen ändrades till spritfabrik. Byggnaden indelades i tre rum med varsin rund 250 000-liters cistern och i den mindre utbyggnaden åt öster fanns plats för en mindre cistern om 50 000 liter. 1920 ritades en tillökning av plattformen åt norr så att den gick ut i en spets med stickspår på vardera sidan. 1928 försågs plattformen med en överbyggnad med tre skjutdörrar åt stickspåret i öster. Nederlagshuset har väggstomme av tegel och saknar till stor del tak. Byggnaden håller på att rasa och är att betrakta som ruin. Den har inte varit möjlig att besiktiga. Plattformen är öppen mot stickspåret in mellan spritfabrikens byggnader och därmed i dåligt skick. Byggnad 4, taket saknas och murarna är på väg ner. En björk har slagit rot (!) i muren. Byggnad 5, Kallreningsverk Nederlagshus för Skånska Spritförädlings AB, ritades av Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad 1911. Ingick i första utbyggnadsetappen i samband med att anläggningen ändrades till spritfabrik. Byggnaden är i två våningar med plats för olika cisterner. På ritning från 1922 benämnt kallreningsverk med kolfilter, olika cisterner för absolut brännvin, pumpar, kondensator och kylare samt ett litet kontor på andra våningen. Efter spritfabrikens nedläggning ändrad till verkstadshall 1963. Byggnaden har väggstomme av tegel och öppen takstol. Omfattande skador på utsidan med vittrande och frostsprängt tegel som kommer att öka. Bjälklag av stålbalkar med mellanliggande,

bedömningsvis oarmerade, bremervalv. Det finns bärande gjutjärnspelare i byggnaden. Takstomme är av virke och stålstag. Dolda skador kan finnas i knutpunkter vid murkrön. Byggnad 5, interiör bottenvåning. Byggnad 5 med fasader i något ljusare tegel. Byggnad 6, Nederlag Ritad 1911 som nederlagshus för Skånska Spritförädlings AB av Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad. Ingick i första utbyggnadsetappen i samband med att anläggningen ändrades till spritfabrik. Det är en hallbyggnad som saknar både mellanstöd och bjälklag. Nederlagshuset består av ett stort rum där det ursprungligen stod två höga 350 000-liters cisterner för råsprit med en spiraltrappa emellan. Byggnad 6 består av ett stort fönsterlöst rum. Byggnad 6, skadat tegel och igenmurade fönster. Byggnad med väggstomme av tegel. Uppvisar utvändiga skador på tegel. Öppen takstol med stomme av virke och stålstag. Yttertak lagt med skivplåt. Två lanterniner finns i taknocken. Inträngande fukt i väggstomme, troligen från defekt stuprör. Byggnad 7, Transformator Mindre byggnad i anslutning till gaveln på byggnad 6. På grund av växtlighet och rasrisk har byggnaden inte kunnat besiktigas. Byggnad 8, Ångpannehus Mindre ångpannehus uppfört i tegel kring 1920 för AB Vin & spritcentralen. Det är en liten byggnad intill byggnad 5 där utrymmet upptogs av en ångpanna.

Byggnad 9, Apparatbyggnad Apparatbyggnaden uppfördes kring 1920 i samband med den andra utbyggnadsetappen, sedan anläggningen övergått i statlig ägo. Byggnaden består av en högdel och en lågdel. Högdelen uppfördes i tre våningar för olika apparater som zavallesapparat, kok- och rektifierkolonn, förvärmare, luttervattencistern, kolvpumpar, vattenavhärdningsfilter, kylare med mera. Högst upp under taket fanns tre cisterner på 15 000 liter. Dessa var troligen avsedda för vatten och släckning i händelse av brand. Det är de enda cisterner som är bevarade i spritfabriken. På andra våningen fanns ett litet kontor. I lågdelen fanns cisterner. Byggnad 9, högdelen mot väster. Byggnad 9, en spiraltrappa leder från bv till vind. Anläggningen har väggstomme av tegel. Lågdelen har takstomme av virke och stålstag. Dolda skador kan finnas i knutpunkter vid murkrön. Högdelen har bjälklag av två olika typer: stålbalkar med träbalkar samt stålbalkar med mellanliggande, bedömningsvis oarmerade, bremervalv. Det ser ut att finnas sättningar i betongvalven. Rötskador finns i träbjälklag. Det finns bärande gjutjärnspelare i byggnaden. En spiraltrappa leder genom samtliga våningsplan. Håligheter i golv beror på att det gått apparater/rör/cisterner genom flera våningsplan. Högdelen har takstomme av virke och stålstag. Det läcker genom takfönster. Byggnad 10, Ångpannehus Ångpannehuset uppfördes kring 1920 i samband med den andra utbyggnadsetappen, sedan anläggningen övergått i statlig ägo. Ångpannehuset är byggt som ett lägre sidoskepp till nederlag för råsprit (byggnad 6) och innehöll två stora ångpannor och ångturbingenerator. I nordöstra hörnet av byggnaden fanns en spiraltrappa upp till en högt placerad dörr som ledde ut till en brygga över kolboxen och in till transformatorrum. Trappan är borta, men man kan se var dörren suttit. Den tjocka väggen mellan byggnad 6 och 10 har delvis öppnats upp, okänt när och varför.

Byggnaden har väggstomme av tegel. Synliga skador är av mindre omfattning. Takstomme har primär bärning av stålbalkar. Dolda skador kan finnas i knutpunkter vid murkrön. Yttertak är av korrugerad plåt och är isolerat. Byggnad 10, f.d. dörr till passage över kolbox till transformatorrum ses en bit upp på väggen. Trappan är borta. Byggnad 11, Kolbox Det har på grund av tät växtlighet ej gått att kontrollera vad som finns kvar av denna kolbox. Belägen precis intill, och nedanför, SSA:s stickspår gjorde det möjligt att lossa/tippa kol från godsvagn direkt ner i kolboxen. Byggnad 12, Nederlag under plattform Denna byggnad är på situationsplan från 1912 angivet som plattform. 1921 uppfördes en fönsterlös, fältindelad mur mot Ystadvägen. Längst i norr fanns en mindre dörr och i ett av facken i mitten fanns en större port. Muren förhöjdes och försågs med fönster 1922 när ett nederlag byggdes under plattformen, som samtidigt försågs med tak. I södra delen av nederlaget byggdes ett rum med fyra runda finspritcisterner. I mitten av nederlaget fanns en hiss upp till plattformen, som var öppet ut mot spåren. I norra delen av nederlaget uppfördes en åttkantig slockcistern i betong med en rymd på 140 000 liter. Markytan sluttar dels åt söder, dels kraftigt åt öster och det uppbyggda stickspåret, som kommer in i lagom höjd med plattformen. 1963 sker ombyggnader i södra delen av nederlaget för industriverksamhet (sliprum, monteringshall, lunchrum). Anläggningen har en väggstomme av tegel. Bjälklag av virke är i dåligt skick och förstärkningar och stämp finns. Taket över plattformen är ej tätt, golv i plattform uppvisar stora skador.

Byggnad 12 med ursprunglig port. Byggnad 12, plattform. Byggnad 13, Pumphus Pumphuset uppfördes 1922 efter ritningar av Åkermans gjuteri och mekaniska verkstad. En djupbrunnspump stod i försänkning mitt i byggnaden. En del av försänkningen finns kvar. I byggnaden finns även en ässja. Byggnaden har en väggstomme av tegel och takstomme av virke och stålstag. Dolda skador kan finnas i knutpunkter vid murkrön. Yttertak, ej tätt, är av tegel. Byggnad 13, pumphus.

Byggnad 14, Garage, förråd Denna byggnad ligger på andra sidan Ystadsvägen och ingår inte i arbetet, men tillhörde spritfabriken och byggdes i sista etappen kring 1920. Byggnaden är som alla andra uppförd i rött tegel. Det är den enda av spritfabrikens byggnader som i dagsläget har en användning, billackering. Byggnad 14, garage, förråd. Byggnad 15, Förrådsskjul Dessa byggnader låg på andra sidan Ystadsvägen och ingår inte i arbetet, men tillhörde spritfabriken och byggdes i sista etappen kring 1920. Är rivna. Övrigt Tegelmuren från byggnad 5 till södra tomtgränsen uppfördes 1921, i samband med muren senare ändrad till fasaden till byggnad 12. Upplagsskjulen på insidan av muren mot Ystadvägen tillkom 1933. På tomten (sydvästra delen) fanns också ett kyltorn med pumphus, byggt av Skånska Cementgjuteriet 1943. Dessa revs troligen i samband med nedläggningen av spritfabriken. Stickspåret som gick in mellan byggnad 4 i öster och byggnad 1, 2 och 12 i väster ligger kvar men är till stor del dolt av växtlighet och rivningsmassor från byggnad 4. Del av mur mot Ystadsvägen.

Sammanfattning Spritfabriken har byggts på traditionellt sätt med tjocka tegelmurar och bärande stomme av gjutjärnspelare och stålbalkar. Yttertak bärs upp av fackverkskonstruktioner med stålstag, vilket gör det möjligt att överbrygga stora spännvidder. Byggnaderna har tillkommit under en period på lite mindre än 20 år (1905-22) och nya byggnadsvolymer har adderats till de befintliga. Det viktiga är att byggnaderna grupperats runt stickspåret på ett sådant sätt att de följer spritfabrikens produktionsschema och att hanteringen blir rationell. Hela byggnadskomplexet är väl sammanhållet av det röda fasadteglet och den typiska, robusta industriarkitekturen med stora gjutjärnsfönster och lisener som motsvarar bärande innerväggar eller pelare. Arkitekturen är återhållsam, men markerade takgesimser, hörnlisener och socklar medför att den 120 meter långa tegelfasaden mot Ystadsvägen inte känns monoton. Byggnaderna uppvisar i dagsläget (2011) många skador, framför allt orsakade av läckande tak och trasiga fönster. Byggnad 4 håller på att falla samman sedan taket rasat in. Murverk är generellt av god kvalitet och förhållandevis intakt, särskilt om man betänker att något underhåll inte skett på över 50 år och att byggnaderna stått ouppvärmda, utan användning i många år. Otäta tak och fönster utan glas gör att skadorna kommer att eskalera. I byggnaderna finns mängder med skräp och skrot (bland annat en bil!) som inte har med verksamheten att göra och särskilt i anslutning till bostadsvåningen har en stor mängd frigolitkulor sprutats in som isolering, troligen på 1970-talet. Växtligheten börjar bli ett problem. Byggnad 12, en VW står i f.d. slockcistern. Byggnad 2, en flänsradiator i en driva av frigolit. Referensobjekt Nedan beskrivs kortfattat några referensobjekt från sydvästra Skåne som känns relevanta och som visar på återanvändning av äldre industribyggnader för nya verksamheter. Listan skulle kunna göras längre och exempel kan hämtas från såväl inom som utom landet. Vellinge spritfabrik Vellinge kommun gav kommunens stadsbildspris 1998 till ombyggnaden av den med Eslövs spritfabrik jämngamla Vellinge spritfabrik egentligen ett bränneri, där verksamheten pågick från 1903 till 1933. Därefter har byggnaden använts för andra industriella ändamål men stod tom och

utan användning i många år och var således förfallen. Byggherre var Bengt Jeppsson Byggnads AB och arkitekt New Line Arkitekter. Så här motiverar kommunen sitt val: Vid ombyggnaden har stor respekt visats husets rustika och nyttobetonade karaktär. Fasaden är i stort sett intakt med sitt röda tegel i stora volymer. Kraven på bevarande av fönstren i kombination med god funktion och ekonomi har lösta på ett fiffigt sätt. Entrén har fått en fin behandling, både i markarbetena utanför och i den ståtliga hallen med de vackra gamla gjutjärnspelarna som dekorativa element i sig. Inredningen präglas av återbruk och återhållsamhet, vilket har resulterat i en charmig och trivsam miljö. Nytillkomna innerväggar runt en central kontorshall har fått lekfull lutning. Material och färgsättning av golv och väggar stämmer väl till byggnadens karaktär. Det är av stor betydelse för Vellinge som ort att en välkänd industribyggnad bevaras på detta sätt. Bengt Jeppsson såg möjligheterna i en byggnad, som i mångas ögon var räddningslöst förfallen och otidsenlig. Ombyggnaden kan tjäna som föredöme, och är en kulturgärning för hela Vellinge. Vellinge spritfabrik, foto från Vellinge kommun. Södra Sandby bränneri Bränneriet startade sin verksamhet 1903 intill den projekterade, och något år senare öppnade, järnvägen mellan Lund och Harlösa. Verksamheten pågick till årsskiftet 1970/71 då all bränning koncentrerades till de moderna anläggningarna i Tomelilla och Nöbbelöv. Bränneriet i Södra Sandby stod därefter tomt i många år och förföll innan det gavs ett exteriört skydd i en detaljplan byggdes om till bostäder genom LKF och 1995-97. Moderna inslag har fått samsas med gamla konstruktionsdelar som gjutjärnspelare och balkar (troligen utan att vara bärande längre). Samtidigt

uppfördes två nya hus och tillsamman rymmer de tre byggnaderna 29 lägenheter. Arkitekt var Yngve Lundquist. Det ombyggda bränneriet i Södra Sandby. Lunds bryggeri Bryggeriet startade på 1860-talet och flera byggnader kom att uppföras på tomten strax norr om den gamla stadskärnan, där Kävlingevägen och Getingevägen sammanstrålade. Verksamheten upphörde 1967 och anläggningen stod sedan i tio år innan merparten av byggnaderna revs för att lämna plats åt bostäder. Fasaden av tapphallen (från 1904) ut mot Kävlingevägen bevarades och det byggdes nya hus innanför. Fasaden står kvar som ett skal utanför de nya bostadshusen. Lunds bryggeri. Den gula tegelfasaden står fritt från (men troligen förankrat i) nybyggt hus bakom. Fastigheten Sankt Clemens 5, Lund Denna fastighet vid Stortorget i Lund har sannolikt varit bebyggd sedan medeltiden. Det är en långsmal fastighet som sträcker sig långt in i kvarteret och som tidigare var bebyggd med gathus samt gårdshus vid en stensatt gård. Fasaden ut mot Stortorget är från 1880-talet och med skyltfönster och mansardvåning från 1910-/20-talen. För ett tiotal år sedan revs allt utom fasaden ut mot Stortorget och en ny köpgalleria byggdes bakom och som en integrerad del av den gamla fasaden.

Avser byggnaden i mitten. Allt bakom fasaden är nytt. MSJ:s Järnvägsverkstäder, Malmö I området Johanneslust i Malmö byggde Malmö-Simrishamns Järnväg kring 1900 en stor bangård med bland annat lokstall samt lok- och vagnverkstäder. Verksamheten upphörde på 1950-talet och järnvägsverkstaden användes därefter av SJ:s banavdelning fram till 1990-talet. Byggnaden har under senare år byggts om för Friskis & Svettis. MSJ:s järnvägsverkstäder. Foto: Olga Schlyter. Kockums verkstadshall. Foto: Olga Schlyter. Verkstadshall, Västra hamnen, Malmö Verkstadshall byggd av Kockums på 1950-/60-talet. Verksamheten upphörde 1986. Nyligen ombyggt för SVT. Antikvarisk bedömning och åtgärdsförslag Eslövs spritfabrik hör i vid mening till en byggnadskategori ( industri ) som tidigare funnits i stort antal, även om just antalet spritfabriker varit ringa. Det industrisamhälle som skapade dessa miljöer finns inte kvar och även om det inte går att peka ut någon viss tidpunkt eller händelse så har industrisamhället ersatts av ett tjänstesamhälle, eller vad man vill kalla det. Precis som bondesamhället övergick i industrisamhälle för lite drygt 100 år sedan. Därmed har förutsättningarna

för industri förändrats och flertalet äldre industrier lagts ner och rivits. För de som finns kvar gäller det att hitta nya användningsområden. De är bärare av 1900-talets kulturarv och berättar om urbanisering, industrialisering, mobil och social rörlighet, välfärdsbygge med mera. Eslöv är som ort också en produkt av industrisamhället, vilket man tagit fasta på i motiveringen till riksintresse för kulturmiljövården. Spritfabriken utgör därmed en signifikant anläggning i den riksintressanta miljön. Hur ett bevarande skall gå till är inte lätt att besvara. Det är en stor och komplex anläggning med rumsvolymer svåra att konvertera för nya användningar. Till detta kommer att anläggningens tekniska status är så dåligt att ett fullständigt bevarande är omöjligt. Det kulturhistoriska värdet för spritfabriken bedöms därmed vara knutet till ett skalskydd relaterat till dess karaktärsbärande industriarkitektur och byggnadsmaterial. I ett framtidsperspektiv skapar spritfabriken lokal identitet för närområdet men också en stadsbyggnadsmässig relation till järnvägsområdet och stadskärnan. För att beakta spritfabrikens värde i riksintresset Eslöv M182 bör så mycket som möjligt av ursprunglig struktur bevaras. Ett minimikrav avseende bevarande bör gälla den långa tegelfasaden inklusive muren utmed Ystadsvägen, liksom södra fasaden av byggnad 5 samt byggnad 9 och 13 i sin helhet. Bakom fasaden kan man bygga nytt, antingen i direkt anslutning till fasaden (som i exemplet med fastigheten Sankt Clemens 5 ovan) eller en bit bakom/innanför (som i exemplet med Lunds bryggeri ovan). Eventuella tillbyggnader ovanpå befintliga volymer bör ha ett eget uttryck så att det tydligt framgår vad som är gammalt och vad som är nytt. Ny bebyggelse bör dock inte bli så hög att stadssilhuetten med lagerhuset, gamla vattentornet och kyrkan som tydliga landmärken går förlorad. För olika användningsområden ligger bostäder och kontor troligen bäst till. Det ena behöver inte utesluta det andra och kanske skulle man kunna erbjuda bostäder med möjlighet att hyra till ett mindre kontor baserat på att allt fler jobbar allt mer hemifrån. Om området öster om järnvägen tydligare kopplas samman med stadskärnan finns troligen förutsättningar även för andra verksamheter. Stickspåret i öster skulle kunna bevaras som gång- och cykelbana och ge en mycket snabb väg till järnvägsstationen, och åt andra hållet ut till Abullahagens naturreservat. För bevarade byggnader gäller att de tekniska egenskapskraven måste tillgodoses, vilket bland annat innebär att nuvarande bjälklag måste ersättas. Om möjligt skulle gjutjärnspelare och I-balkar kunna bevaras utan bärande funktion, men för att ge lite industrikaraktär även åt interiörer. Den fina spiraltrappan i byggnad 9 skulle eventuellt kunna bevaras om huset bara inrymmer en bostad eller verksamhet. Det går inte här att förutsäga olika scenarier utan framtida projektering bör ske i samråd med antikvarisk sakkunnig. Krav på varsamhet enligt PBL Det är svårt att lista varsamhetskrav när det är okänt vad som kommer att att bevaras, men utifrån bedömning enligt ovan skall följande beaktas för att tillgodose krav på varsamhet: Murverkets utförande är och skall vara traditionell fullmur. Fasaduttrycket med fältindelning genom lisener, gesimser och så vidare skall bevaras. Gamla fönsteröppningar får öppnas upp där de är igenmurade. Nya dörr- och fönsteröppningar kan/bör muras igen.

Nya fönsteröppningar får utföras med hänsyn taget till befintlig rytmisering, form och utförande samt material. Fönster skall vara av typen gjutjärnsfönster. Murverket är utfört för att synas och skall inte slammas, putsas eller erhålla annan fasadbeklädnad. Nytt murverk, till exempel vid ilagning, skall till kulör, format, murbruk och utförande anpassas till omgivande ytor. Taket till byggnad 13 skall vara belagt med röda, enkupiga tegelpannor. Tak till byggnad 9 skall vara plåt. Tak till ursprungliga byggnadsvolymer som inte förses med påbyggnad skall ha tak av plåt. Tomtens anpassning till stickspåret i öster skall beaktas. Avslutning Angående svårigheterna att bevara äldre industribyggnader skriver Henrik Borg i rapporten Den skånska livsmedelsindustrin: Många av de industriella produktionsmiljöerna är stora till volymen, komplexa och representerar stora ekonomiska intressen. Ibland kan dessa miljöer i kulturmiljövårdens ögon vara kulturarv värda att bevara men samtidigt ha mycket liten folklig förankring och därmed låg legitimitet som lagskyddat kulturarv. Visserligen bör, enligt min mening, en av uppgifterna för den offentligt finansierade kulturmiljövården vara att omhänderta de kulturmiljöer som inte vårdas av ideella krafter, men om avståndet mellan opinionen och kulturmiljövården är för stort blir projekten svåra att genomföra. Kanske är det så att metoderna att bevara de komplexa industrimiljöerna bör ha sin tyngdpunkt i dokumentation och inte i en strävan efter fysiskt bevarande? Men kan vi bara visa politiker att ett sockerbruk kan vara av ett lika högt kulturhistoriskt värde som en väderkvarn, kan vi troligen också skaka fram resurser att bevara det. Eftersom byggnadsminnena är prioriterade när det gäller statliga bidrag för kulturmiljövård befästs snedfördelningen då industrier inte ingår i byggnadsminnesskyddade kategorier, bevarandet blir då ännu svårare att hantera. En annan bild förmedlas av författaren till bloggen Tillträde förbjudet (http://www.tilltradeforbjudet.se/): Urbana upptäckare kan betrakta Eslöv som en grym stad, en stad som plågar sina ruckel till döds. En mer plågsam död än att sprängas av björkrötter och drunkna i duvskit är svårt att föreställa sig för en övergiven byggnad, ja möjligtvis att bara drunkna i duvskit. Det är så klart lätt att ta poäng på förfallna industribyggnader, men det är inget seriöst ställningstagande. Däremot kan man fundera på vad Henrik Borg skriver. Nu är det upp till bevis drunkna i duvskit eller bevaras med ny användning?