1 Svar på Tekniska museets upprop om den svenska IT-historien insänt av Ove Iko född 1931 Nolebrunnsgatan 16 426 77 V FRÖLUNDA Att tala med datamaskiner När jag gick på Chalmers avdelning för Maskinteknik 1951 55 så hörde man ju talas om datamaskiner. Det närmaste jag kom dem då var en visning på E-sektionen av den mekaniska differentialanalysator och den elektroniska analogimaskin som hade byggts där. Men snart förändrades världen, snart fanns det datorer på varje högskola, och som förste assistent på Chalmers kunde även jag stifta (helt frivillig) bekantskap med dem. Sedan har det rullat på i nästan femtio år! Om mig själv före datorerna Jag föddes 1931 i Mariehamn på Åland och bodde där tills jag tagit studenten 1950. Då hade min pappa, som varit maskinist i Thordéns rederi i Finland, redan flyttat till Uddevalla och arbetade på Uddevallavarvet. Nu flyttade resten av familjen, d v s min mamma, min syster och jag, också till Uddevalla. Att jag skulle bli något tekniskt hade stått klart för mig och min omgivning ganska länge. På gymnasiet i Ålands Lyceum i Mariehamn hade jag velat gå Matematiklinjen, men vi var för få. Så jag gick Språklinjen och läste (lång) engelska och franska. P g a min ålder hör jag till dem som läste tyska som första främmande språk, och i Finland läste man det andra inhemska språket i alla läroverk (d v s finska i de svenskspråkiga läroverken). Språkkunskaperna har jag haft nytta och glädje av hela livet. Sommaren 1950 var jag till sjöss som motorelev på en Thordénbåt som gick på Nordamerika. En sommar gör ingen sjöman brukar jag säga för att inte skryta, men det var intressant att se något av USA och en del östersjöhamnar. Sedan praktiserade jag ett år på Uddevallavarvet samtidigt som jag läste in reallinjens matte, specialmatte, fysik och kemi för att kunna söka in vid Chalmers. Hösten 1951 kom jag in på avdelningen för Maskinteknik, till en början som extrastuderande eftersom jag inte var svensk medborgare. Dieselmotorer hade intresserat mig redan före chalmerstiden, säkerligen p g a min pappas yrke. Redan innan jag tog min examen våren 1955 hade jag blivit förste assistent i Förbränningsmotorteknik hos professor Sven Lundberg. Mitt examensarbete, som jag också gjorde där, bestod i att utarbeta laborationer i ämnet för att användas i det nya laboratoriet. Innan man hade fått sin examen fick man två lönegrader lägre lön som assistent, vilket då betydde ca 950 kr i månaden. Jag minns att när jag lämnade in tentamensboken för att få avgångsbetyg så ringde examenskontoristen (som visste att jag var assistent) till lönekontoristen och sade: Ove Iko är civilingenjör nu, så han ska ha löneförhöjning. Min lön steg då till ca 1100 kr, något mindre än dåvarande begynnelselöner vid industrierna i Göteborg. 1955 var vi tre assistenter vid institutionen. En stor del av vår arbetstid gick åt till att inreda det splitternya laboratoriet, en annan del till att hjälpa professorn med hans konsultuppdrag. En del av hans konsultuppdrag gällde torsionssvängningsberäkningar av motoraxlar till dieselmotorer. Det var fråga om passningsräkningar för att hitta egenfrekvenserna för det system som bildas av vevaxeln med sina massor, svänghjulet och generatorn eller propelleraxeln med propellern. Alwac III E I mitten på 1950-talet gav sig Axel Wenner-Gren in i datorbranschen. Hur bra hans datoraffärer gick i USA vet jag inte, men han donerade en dator till varje svensk högskola och universitet. Detta var före högskoleexplosionen, så det rörde sig väl om 5 6 datorer. Modellen hette Alwac III E, och hörde nog till de mindre på marknaden, men eftersom det då bara fanns BARK och BESK i Stockholm, SMIL i Lund och SARA hos Saab i Linköping, så tackade väl alla och tog emot.
2 När Chalmers fick sin Alwac så ordnade man naturligtvis programmeringskurser. Till en början var det nästan bara assistenter och forskare som lärde sig programmering. 1 Jag tror att kursen som jag kom med på, det var i juni 1958, var den andra i ordningen. Jag tänkte nog inte i första hand på svängningsberäkningar när jag började på kursen, utan det var mer allmän nyfikenhet på den nya tekniken. Det var ju maskinkodning som gällde. Om jag minns rätt bestod kärnminnet av 256 ord à 32 bitar, uppdelat i fyra block. För varje block användes en sida av programmeringsblanketten (tyvärr har jag inte sparat någon programmeringsblankett). När kärnminnet inte räckte till kunde man flytta ett block i taget till det roterande trumminnet, och sedan flytta det tillbaka när det behövdes igen. Man fick lära sig olika knep för att hushålla med minnet. Det var inte ovanligt att man sedan glömde bort varför man gjort si eller så. 2 Chalmers Alwac var placerad i det s k TV-templet 3 på en kulle (nu bortsprängd) mellan Maskinteknik och Elektroteknik. Småningom blev det två datorer där, Chalmers fick nämligen en datamaskin till av Wenner-Gren, men nu hette samma modell Wegematic 1000 och var tillverkad i Sverige(?). Första nyttoprogrammet Någon tid efter min programmeringskurs fick professorn (och vi assistenter) en större torsionssvängningsberäkning på halsen. Det gällde att testa flera alternativ för att dimensionera en ny motor. Jag föreslog att jag skulle få en vecka på mig för att göra ett datorprogram för passningsräkningarna, som sedan skulle kunna göras hur lätt som helst (jämfört med tidigare). Professorn tvekade, han var alltid ivrig att komma igång med konsultuppdragen, men gav med sig. Det tog närmare två veckor för mig att få programmet att fungera, men det gav oss sedan oanade möjligheter att testa olika alternativ. Professorn var belåten och skröt med att vi nu var datoriserade (det ordet fanns inte då men det var vad han menade). En annan chalmerist, Åke Jacobsson (M58), hade via Götaverken hamnat på Varvsindustrins Datacentral och där utvecklat ett program för torsionssvängningsberäkningar. Detta ledde till att vi tillsammans skrev en artikel om detta som publicerades i Teknisk Tidskrift 4. ADB-institutet Chalmers datacentral fick namnet ADB-institutet. Jag har hittat några odaterade papper med deras logotyp. Där beskrivs ett symbol-programmeringsspråk, kallat STRIP. Pappren är antagligen från en kurs som jag deltog i. Jag har dock inget minne av att jag använde STRIP i verkligheten, kanske för att jag inte sysslade med programmering under åren 1959 60. Facit EDB Facitkoncernen i Åtvidaberg började ju tillverka BESK-kopior under namnet Facit EDB, och placerade en sådan i en datacentral på Original Odners bakgård i Gamlestaden i Göteborg. Där gick jag i februari 1961 på nästa programmeringskurs. Det var en specialkurs för folk på Chalmers med erfarenhet av programmering på Alwac/Wegematic. Här var det också maskinkodning som gällde, men allt var ju större. Kärnminnet var större, trumminnet likaså, och dessutom fanns det bandstationer. 1 På Chalmers minns jag bara en professor som var med i den första datasvängen. Det var Sven Olof Asplund (1902 84), som då var professor i Byggnadsstatik. Han köpte senare en IBM 1650 till sin ingenjörsbyrå, som låg bredvid hans bostad i Örgryte. Speditionsfirman som IBM anlitade trodde först att de hade fått fel adress, de brukade aldrig leverera datorer till villakvarter! 2 Det berättades om en professor i Stockholm att han på programmeringsblanketten brukade skriva Obs, finess! för att efteråt förstå att det var ett knep och inte något fel. 3 Smeknamnet kom sig av att man där startade de provsändningar av television i Göteborg som medverkade till att TVsändningar och -produktion lokaliserades även till andra ställen än Stockholm. 4 Teknisk Tidskrift årg 92 (1962), h 42, s 1157 1160.
Kursen hos Facit innehöll också ett avsnitt om lättkodning med FA6. Det var ett kodningssystem för programmering med symboliska adresser (FA = fiktiva adresser). Det motsvarade ju programmering i Assembler, som jag senare stötte på i samband med IBM-datorer men aldrig trängde djupare in i. Hos Facit använde jag FA6 när jag översatte mitt Alwac-program för torsionssvängningsberäkningar till Facit EDB. För att ha en viss kontroll över att programmen inte loopade i evighet p g a programfel hade många datorer på den här tiden en högtalare kopplad till något register. Växlingen mellan (de binära) nollorna och ettorna skapade ett ljud som i looparna blev regelbundna sekvenser. Chefen för Facits datacentral i Göteborg var intresserad av sång och musik. Han visste att en klarinett alstrade fyrkantvågor, och han gjorde ett program som alstrade fyrkantvågor i högtalaren. Med hjälp av tangentbordet kunde man så få datorn att spela klarinett. När han demonstrerade datorn för oss på kursen fick vi (från en hålremsa) höra luciasången som han hade programmerat för datacentralens luciafest. 3 I mars 1962 gick jag ytterligare en programmeringskurs hos Facit i Göteborg. Ingemar Dahlstrand (som senare hamnade i Lund) hade medverkat vid skapandet av den svenska kompilatorn för ALGOL 60, och lärde nu ut detta revolutionerande programmeringsspråk. Datorberäkningar på SKF Våren 1962 började jag som beräkningsingenjör på Tekniska avdelningen på SKF i Göteborg. Avdelningen sysslade dels med att konstruera kul- och rullager, dels med att hjälpa kunderna att använda SKF:s kul- och rullager i sina produkter. Det förra innebär att beräkna lagrens inre geometri, det senare att beräkna krafterna som verkar på ett lager i en inbyggnad, för att kunna uppskatta livslängden för lagret. Som beräkningsingenjör tillhörde jag en liten grupp som fick hjälpa till med speciella beräkningar där det behövdes. Mitt första uppdrag blev att försöka hitta enkla metoder för att beräkna krafterna vid kallvalsning. Nu kunde jag använda mina programmeringskunskaper. Utgående från publicerade rön testade jag olika varianter av formler och diagram med Algol-program som jag körde hos Facits datacentral, nästgårds med SKF. Chefen för valsverkslagergruppen hade stor erfarenhet och många idéer. Tillsammans med mina testberäkningar resulterade idéerna i nomogram för beräkning av valskraften. FORTRAN på IBM 1401 SKF hade varit en av pionjärerna i Sverige med hålkortsmaskiner. Man var också tidigt ute med en IBM 650 som komplettering till hålkortsmaskinerna. När man fick en IBM 1401 fick jag sluta med Algol hos Facit och börja med FORTRAN på SKF i stället. Det gick att testa valskraftsformler i Fortran också, även om 1401-Fortran kändes primitivt. Jämfört med Algol var det minst ett steg tillbaka. Att mata in program och data med hålkort var däremot ett steg framåt jämfört med hålremsor, som då användes för både Alwac och Facit. Att rätta eller ändra i programmet innebar nu att byta ut några hålkort, i stället för att skarva hålremsor. För att beräkna lagergeometrier använde lagerkonstruktionsavdelningen räknesnurror med sju siffrors noggrannhet. Men man hade också, några år innan jag började på SKF, anlitat Facits datacentral för att beräkna en ny lagerserie. Nu ville man att jag skulle programmera de formler som användes för att beräkna koniska rullager, så att man skulle kunna använda datorn i stället för snurrorna. Det var fyra sidor med formler som skulle programmeras, här och där med avrundningsregler och villkorsstyrda val av parametrar. Parametrarna var inget större problem, inte avrundningsreglerna heller. Men där det inte fanns avrundningsregler gav ju flyttalsberäkningen i datorn andra värden än räknesnurrorna. Till en början krävde man att få exakt samma resultat som med snurrorna, vilket gjorde att jag fick lägga in avkortningar (inte avrundningar) här och där i programslingan. Småningom lyckades jag övertyga vederbörande om att datorresultaten utan avkortningar faktiskt var bättre än snurrornas avkortade resultat.
En ofta förekommande beräkning på inbyggnadssidan gällde lager för växellådor till bilar. Jag gjorde ett första försök med ett datorprogram. Det beräknade lagerkrafterna i en växellåda med fyra växlar, som var standardmodellen på 60-talet. När jag lämnat SKF utvecklades programmet av andra till att duga även för andra växellådsvarianter. Till IBM:s datacentral och IBM 360 Hösten 1966 flyttade jag till IBM:s datacentral i Göteborg för att ta hand om kunder med tekniska beräkningar. Det var ungefär samtidigt som IBM lanserade sin modell 360. Nu fick jag gradera upp mig till Fortran IV. Även JCL (Job Control Language) blev en viktig sak att behärska för att kunna köra egna och kunders program på 360:an. JCL var ett styrkortsspråk för att styra vad man ville göra med 360:an. De vanligaste körningarna (t ex kompilering, länkning och exekvering av ett Fortran-program) var sammanfattade i procedurer, och för det mesta ändrade man i proceduren med ett eller flera styrkort när man ville göra något avvikande. Redan på SKF hade jag sett att Algol var en utveckling av Fortran. Även Fortran hade ju utvecklats men version IV var ändå, tyckte jag, åtminstone ett halvt steg efter Algol. Men man får ta det man har, och det gick bra med Fortran IV också. Vid den här tiden hade Algol etablerat sig i universitetsvärlden i Europa, medan Fortran, mycket tack vare IBM, var förhärskande på industrisidan. 4 Under min IBM-tid upplevde jag en mycket aktiv, positiv personalpolitik. Den sades härröra från Thomas Watson Sr, som var den som hade gjort IBM till ett storföretag, och som hade haft en mycket personalvänlig inställning. En annan sak var duandet. På 1960-talet var man inte du med vem som helst förrän efter titelbortläggning. När jag började hos IBM fick jag veta att på IBM i Sverige var alla du med varandra utan vidare. Även VD förväntade sig att jag skulle säga du om vi träffades. Det var ju positivt (fast vi aldrig träffades), men jag minns att det svåraste var att vänja sig vid att säga du till IBM:s växeltelefonister när jag ringde till Stockholm i något ärende. Många på IBM hade haft hela sin karriär inom företaget och lärt sig allt de visste om datorer där. Det hade den lustiga effekten att en del IBM-försäljare var verkligt förvånade över att datorer av andra fabrikat, som de såg hos potentiella kunder, fungerade och kunde klara kundens behov av databehandling. En del systemmän hade ju träffat på datorer under sin högskoletid och de visste därför att det fanns en värld utanför IBM. Vid den här tiden var IBM:s ställning sådan att man i USA talade om IBM och de sju dvärgarna. Bland de sju fanns Burroughs, Control Data (CDC), General Electric, Honeywell och Sperry Rand (Univac). Dessutom fanns bl a ICT (blev ICL) i England och Bull i Frankrike. Redan under mina fyra år på IBM ändrades bilden genom sammanslagningar och genom att små uppstickare blev större. Under slutet av 60-talet skulle Statskontoret upphandla datorer för länsstyrelser och andra statliga förvaltningar. Striden stod i stort mellan IBM och Saab. Saab körde ju hårt med sin svenska datortillverkning. Resultatet blev en kompromiss hälften Saab, hälften IBM. Det berodde nog till viss del på att IBM:s folk kunde visa finansministern, och andra beslutsfattare, att IBM genom sin export av skrivare från fabriken i Järfälla faktiskt bidrog positivt till den svenska handelsbalansen. IBM:s folk påpekade säkert också att innanmätet i Saabs datorer till stor del var importerat. PL/I I mitten av 60-talet lanserade IBM programspråket PL/I (Programming Language I). Det var i sin tur en utveckling av Algol och Cobol. COBOL hade jag fått nosa på, det ingick i allmänbildningen hos IBM, men jag var glad att jag slapp använda det. Med PL/I kunde man kombinera Cobols stränghantering med Fortrans (och Algols) formelhantering. PL/I var, enligt min mening, ett språk som hade förtjänat en större framgång än det fick. Men Cobol (i synnerhet) och Fortran (och Algol) var för fast etablerade, för djupt ingrodda i datavärlden, för att PL/I skulle kunna slå sig in. En amerikansk världsomspännande koncern (med Sverigekontoret
5 i Mölndal) gick faktiskt över till PL/I som koncernspråk. Hur länge de höll fast vid PL/I vet jag inte, men det måste ju småningom ha blivit en återvändsgränd. Själv använde jag PL/I så ofta jag kunde välja, både på IBM och senare på SKF. På datakurs i Genève IBM hade på 1960-talet en kursgård i Genève, IBM European Systems Research Institute (ESRI), för intern vidareutbildning av systemmän. Institutet flyttades senare till Bryssel. En termin omfattade tre fyraveckorsperioder, alltså nästan tre månader. IBM:s europeiska bolag fick föreslå lämpliga studenter. För att sedan bli antagen fick man genomgå ett skriftligt inträdesprov som bedömdes av institutets folk. Jag fick tillbringa hösten 1969 vid institutet i Genève. Jag kom dit i början av september, och undgick därför den stora stormen i södra och västra Sverige. Institutet var ju helt engelskspråkigt, men staden franskspråkig. Dessutom var det så att även om alla IBM:are som kom dit kunde engelska, så var många glada åt att få prata sitt modersmål på fritiden. Så därför var tiden i Genève allmänbildande för mig på många sätt. Vid institutet bjöds en palett av kurser i matematikrelaterade och programmeringsrelaterade ämnen. Ur den paletten fick varje kursdeltagare välja helt fritt, men vi blev uppmanade att inte gapa över för mycket. Jag ägnade mig ganska mycket åt matematiska tillämpningar och åt dataprogram som kunde användas för sådana tillämpningar. Under tiden vid ESRI fick jag först höra talas om time-sharing (TS). En svensk IBM-are kom till Genève och berättade om nymodigheten. Jag minns inte några detaljer, inte ens om han kunde koppla upp sig vid det tillfället. Däremot minns jag att han berättade om en demonstration hos IBM i Köpenhamn. Då hade man kopplat upp sig till en dator i USA. Man hade av nyfikenhet ringt till det danska televerket för att få veta om uppkopplingen skedde via atlantkabel eller via satellit (som då var nytt). Poängen i min minnesbild är att televerket svarade att det inte angick deras kunder, inte ens IBM, hur man kopplade sin telefontrafik. Till SKF igen Under mina första år på IBM i Göteborg hade datacentralen ett par kunder som körde stora beräkningsprogram på vår 360 i väntan på uppgradering av resurserna hemma hos sig. Då drog mina kunder in pengar som mer än väl täckte min lön. När dessa stora kunder försvann ville IBM utnyttja mig på bättre sätt. Redan tidigare hade jag fått förslag om att byta jobb inom IBM (man skojade vid den här tiden om att IBM egentligen betydde I ve been moved). Jag fick erbjudande om att lära mig Assembler för att hjälpa viktiga kunder med systemprogrammering. Jag tackade nej, för jag ville syssla med verklighetens problem (en klyscha som jag uppfann just nu för att försöka förklara varför jag tackade nej). Jag fick erbjudanden om att flytta till Stockholm för att jobba med systemmannajobb där. Jag tackade nej, för jag och familjen ville inte till Stockholm. Ett erbjudande om att komma tillbaka till SKF kom då lägligt. Under min frånvaro hade SKF blivit omorganiserat. Vissa avdelningar inom det svenska bolaget (t ex Tekniska avdelningen, där jag hade jobbat) hade tidigare verkat både för SKF i Sverige och för koncernen. Nu var koncernledningen en sak för sig och den svenska verksamheten en annan sak. Jag blev värvad till en teknisk stab inom koncernledningen, Group Headquarters (GHQ). Det var inte så fint som det lät, koncernledningen bestod av mer än hundra personer, uppdelade på divisioner och staber. Min huvuduppgift blev att svara för samordning av teknisk databehandling inom koncernen, i praktiken inom den division som styrde de tillverkande bolagen. En uppgift som jag genast kastades in i var att projektera en databas för lagerdata (dimensioner, bärighetstal och annat som är relevant vid livslängsberäkningar) som kunde användas vid beräkning av lagerinbyggnader. En databas för Information Retrieval av publikationer om kul- och rullager stod
också på önskelistan. Jag gjorde projektbeskrivningar för båda, men förverkligandet uppsköts av många skäl, bl a för att jag fick ta hand om andra problem. I det amerikanska SKF-bolaget hade man utvecklat ett mycket ambitiöst Fortran-program för lagerinbyggnader, som kördes i deras Univac-dator. Jag var en av dem som undersökte om det skulle vara av intresse för de europeiska SKF-bolagen. Bl a skulle det då konverteras till Fortran IV för att köras i IBM 360. Det visade sig att i Univac-Fortran fick man ingen felsignal för division med noll, utan resultatet sattes till noll! Det var dock inte anledningen till att vi avstod från det amerikanska programmet. Time-sharing på SKF 6 Program för att beräkna lagerinbyggnader hade utvecklats av många av de tillverkande bolagen inom koncernen. Längst hade man kommit i Göteborg och i Schweinfurt, där det tyska SKF-bolaget har sitt säte. Jag såg till att de svenska programmen blev tillgängliga på General Electrics TS-system Mark III, som hade lanserats på 70-talet. Tyvärr blev inte satsningen lyckad, trots stöd från centralt håll. En av orsakerna var att i vissa bolag interndebiterades man inte för användningen av den egna datorn, men väl för extern användning av time-sharing. TS-satsningen kom i alla fall till användning som reklam för SKF. Ett sådant tillfälle var på en verktygsmaskinutställning i Milano, där SKF hade en egen monter för att visa sina kul- och rullager för verktygsmaskiner. Där demonstrerade jag och andra SKF-are hur man kan beräkna lagerkrafter med dator via time-sharing. Ett annat tillfälle var på NordDATA-konferensen 1972 i Helsingfors. Jag höll ett föredrag betitlat Programutbyte inom SKF via ett internationellt time-sharingnät, som naturligtvis också blev publicerat i konferenshandlingarna 5. Arrangörerna var snälla mot mig. Före mitt föredrag, som var allra sist en eftermiddag, hade man placerat in ett föredrag av Börje Langefors. Han drog mycket folk, och de flesta stannade kvar och lyssnade på mig av bara farten. IMDOC på SKF Vid SKF i Göteborg publicerades regelbundet nya upplagor av den s k Blå listan, som innehöll uppgifter om alla kul- och rullager som fanns i varenda personbilsmodell. Bruna listan var en ekvivalentlista som angav de olika tillverkarnas beteckningar för lager i bilar. Listorna var viktiga för SKF:s återförsäljare över hela världen, för i dem kunde man se vilket SKF-lager som kunde väljas vid en reparation. Två personer var sysselsatta nästan på heltid med att tillföra nya uppgifter och korrekturläsa före varje tryckning. Elanders tryckeri, som SKF anlitade för dessa listor, hade blysatserna sparade mellan tryckningarna. I början på 70-talet hade man börjat datorisera verksamheten och ville lämna blysättningen. Man hade kontakt med konsultfirman Industri-Matematik i Stockholm, som hade utvecklat databasprogrammet IMDOC för informationssökning. Nu föreslog Elanders att SKF skulle datorisera underlaget till listorna med hjälp av IMDOC och eliminera korrekturläsningen genom att leverera korrekta uppgifter, på magnetband dessutom. Projektet höll på i fyra år innan systemet blev självgående. En programmerare från Industri- Matematik anpassade programmet och skrev inmatningsprogram och utskriftsprogram för våra behov. Jag såg till att det fungerade på SKF, var kontaktman (och ibland diplomat) mellan datacentralen, Industri-Matematik och projektets ägare (d v s den ansvariga avdelningen på SKF). Utbildningen av dem som skulle använda systemet fick jag också på mitt ansvar. Systemet byggdes upp så att texten för varje bilmodell blev ett dokument som matades in i databasen av de två ansvariga personerna. Varje inmatning producerade listor som korrekturlästes och rättades av samma personer. När det var dags att trycka en ny upplaga behövde de bara specificera 5 NordDATA-72 Konferensföredrag II, s 751 62.
vilka dokument som skulle tas med, därefter skapade programmet ett magnetband som skickades till tryckeriet. Korrekturläsningen kunde sedan (småningom) inskränkas till layout och liknande. 7 Radskrivarna som då användes i datacentralerna var s k kedjeskrivare. För att få snabbare utskrift använde man kedjor med bara stora bokstäver och siffror, så att man fick plats med sex teckenuppsättningar på kedjan. För vårt projekt behövde vi utskrift med små och stora bokstäver, precis som texten skulle se ut. Vi fick därför beställa en speciell kedja med alla tecken som vi behövde, och som därför bara hade tre teckenuppsättningar. När våra listor skulle skrivas ut fick man ladda in vår kedja, med tillhörande kedjeladdning som definierade kedjan så att skrivarmekaniken fick in rätt tecken på rätt plats på raden. Jag minns att just när vår beställda kedja hade kommit, och skulle köras ut till SKF, hade datacentralens standardkedja gått sönder. Man väntade ivrigt på att få låna en reservkedja från IBM. När budet kom med vår kedja trodde man på datacentralen att det var reservkedjan. Den sattes in i skrivaren och man startade för att skriva ut allt som fanns i kön. Men med den vanliga kedjeladdningen och vår specialkedja blev det ju bara rappakalja! Föregångare till e-post När SKF:s datacentraler i Europa (och senare USA) knöts ihop via höghastighetstelefonlinjer fick man IBM att (som rabatt för något datorköp) utveckla ett internt kommunikationssystem. Systemet kallades MEST, och fungerade med skrivmaskinsliknande terminaler. Med MEST-terminalerna kunde man också skicka JCL-styrkort och sätta igång jobb i någon av de anslutna 360-orna. Från början var MEST avsett för kommunikation mellan tekniker och systemmän på SKF:s dataavdelningar, men alla som var intresserade fick ansluta sig. Man tvingade inte systemet på någon, men placerade ut MEST- terminaler på telexcentralerna, så att vi som hade MEST kunde kommunicera även med kolleger som inte hade MEST. På den tekniska stab där jag jobbade såg vi snabbt fördelarna. Med MEST kunde man räkna med att få fram ett meddelande inom några minuter, eller högst en halvtimme, beroende på övrig datatrafik. I trafiken till kolleger utan MEST kunde dock i början det märkliga inträffa att våra meddelanden kom fram senare än om vi skickade telex. Det berodde på att telex-en skrevs ut på papper med röda kanter som signalerade brådska. De skickades ut med särskilda bud, medan de helvita MEST-pappren lades i lådan för internpost, som inte distribuerades lika ofta. Småningom kom det fram modernare system än MEST, bl a ett som Volvo utvecklade och även sålde till andra. Men på SKF höll man fast vid MEST, det var IH (invented here). Men i PC-boomen blev MEST överkört. Mest-apparaterna, som vi kallade dem, ersattes av pc-ar och mest-en av e-post. Men då är vi inne på 80-talet som faller utanför ramen för detta opus. Reklamationsstatistik Det sista jag började med på 70-talet var att implementera ett internt datasystem för kundreklamationer, Customer Complaints Statistics System. Som jag redan nämnt hade SKF knutit ihop sina datorer i de tillverkande bolagen till ett nät så att behöriga personer kunde komma åt data som man hade användning för, oberoende av var de var lagrade. Reklamationssystemet blev en databas där man kunde söka på t ex lagertyp och se alla reklamationer och, vilket var det viktiga, hur SKF hade kompenserat kunden och vilka åtgärder man hade vidtagit för att undvika kommande reklamationer. Efter igångkörningen observerade jag det som ofta händer vid datorisering, nämligen att alla inte blivit övertygade. I det här fallet var det några lokala handläggare av reklamationer som för säkerhets skull fortsatte att uppdatera de tidigare dokumentationerna på papper. Fackpamp Före 1976 hade medlemmar i Civilingenjörsförbundet och andra SACO-förbund ingen lokal företrädare på SKF i Göteborg. Men det året bildade vi en lokalavdelning, som jag var ordförande för ända till 1992. Vårt medlemsantal ökade under den perioden från ett sjuttiotal till över tvåhundra. Det
som sysselsatte oss mest i lokalavdelningens styrelse var naturligtvis de årliga lönerevisionerna. I början fick vi också kämpa för att bli erkända, inte bara av företaget utan också av de andra lokala fackliga organisationerna. 8 Men när vi började hade medbestämmandelagen (MBL) just trätt i kraft, vilket underlättade vår kamp. En sidoeffekt av MBL var att jag som facklig förtroendeman kunde fråga vilken höjdare som helst om i stort sett vad som helst som hade med SKF att göra och få ett hövligt svar. Jag bedömer att mitt fackliga engagemang tog ungefär en fjärdedel av min arbetstid i anspråk. Avdelningen där jag arbetade under resten av arbetstiden fick stå för hälften av min lön, resten kom från personalavdelningens konto för facklig verksamhet. Litet om mig själv igen Medan jag gick på Chalmers började jag dansa folkdans, och det är en hobby som jag fortfarande idkar aktivt. I folkdansen träffade jag en flicka från Kalmar, som sedan blev min fru. Vi gifte oss 1959 när vi kommit över en insatslägenhet på Norra Guldheden. Vi fick en son 1963 och en dotter 1965. Jag blev svensk medborgare 1957 och blev snart kallad till mönstring. Jag hade chalmerskamrater som var värnpliktiga mariningenjörer. Eftersom jag fyllde kravet om fullgjord teknisk högskola så angav jag detta som enda alternativ. Jag blev inkallad till klackvändning på sjökrigsskolan i Näsby Park sommaren 1959, och sedan till själva utbildningen i januari 1960. Det blev två månader på örlogsvarvet i Karlskrona, två månader på Berga örlogsskolor och sedan praktik, i mitt fall på Nya Varvet i Göteborg. Vi flyttade till ett radhus i Säve på Hisingen 1964, och vidare till en villa i Kareby norr om Kungälv 1970. Där bodde jag ända till 1986. En ny hobby fick jag på 60-talet. Jag hade 1965 köpt en 100 kronors andel i ångaren BOHUSLÄN för att rädda den från upphuggning, och ett par år senare blev jag aktiv ombord, först som eldare och sedan som maskinist. Fortfarande seglar jag ibland med som maskinist om somrarna. Min fru dog i ALS 1972 och jag blev ensam med två minderåriga barn. Det blev en svår tid. En lyckträff var att systern till en holländsk bekant kom och var hembiträde hos oss det första året. Under de följande åren kom min mamma (hon var ensam, min pappa dog 1968) och hjälpte oss under veckorna och for hem till Uddevalla och vilade upp sig under helgerna. På det sättet kunde jag klara det tills barnen kunde ta hand om sig själva. Min situation påverkade naturligtvis mina möjligheter att göra karriär. Jag drog mig för att söka jobb på annan ort eller för att på annat sätt drastisk förändra hemmiljön. En repmånad (två månader faktiskt) hann jag göra i min militära karriär, sedan fick jag begära anstånd två gånger av familjeskäl och sedan tröttnade Kronan och avskrev mig. Men en hobby tog jag upp igen, nämligen flygning. Jag hade under gymnasietiden i Mariehamn nosat så smått på segelflygning, men inte fortsatt i Sverige. Nu började jag med motorflygning. Jag blev medlem i Chalmers Flygklubb och tog A-certifikat 1973. Jag höll certifikatet i gång till 1997 (minimum 10 timmars flygtid per år), och samlade ihop 665 flygtimmar, varav ca 100 med sjöflygplan. År 1986 flyttade jag till ett radhus i Hammarkullen i östra Göteborg, och där bodde jag i tio år. För mig var Hammarkullen en bra stadsdel, trots sitt dåliga rykte. Jag brukar säga att det är en mångkulturell stadsdel därför att där finns så många nationaliteter. Kort sagt, jag trivdes där. I mitt folkdanslag träffade jag också min sambo. Vi flyttade 1996 in i ett kedjehus i Påvelund. Sedan 1992 är jag pensionär, och fördriver tiden med sedvanlig pensionärsbrådska. Jag är kassör i Sällskapet Ångbåten (som driver veteranångaren BOHUSLÄN), i vår villasamfällighet, samt i en förening som gör operaresor. All bokföring med datorprogram, förstås! Jag har återvänt till min hembygd i så måtto att jag tillbringar en à två veckor på Åland flera gånger om året. Göteborg den 30 november 2007 OVE IKO