Rapport från Statens kulturråd 2002:1. Verktyg för kulturdemokrati En rapport om Kultur i arbetslivet av Peter Almerud

Rapport från Statens kulturråd 2002:1 Verktyg för kulturdemokrati En rapport om Kultur i arbetslivet av Peter Almerud

2002:1 Verktyg för kulturdemokrati En rapport om Kultur i arbetslivet av Peter Almerud Rapport från Statens kulturråd

2002 Statens kulturråd Omslag Annika Sköld Lindau Grafisk form Leif Thollander Printed in Sweden by Berlings Skogs, Trelleborg 2002 ISSN 0283-4944 ISBN 91-85603-73-2

Innehåll 5 Förord 7 Sammanfattning 12 Summary 17 Bakgrunden 40 Bestämmelser för bidraget och Kulturrådets hantering 49 Röster från referensgruppen 73 Projekten 1997 2000 110 Installationer på arbetsplatser 125 Kvalitetsaspekten kommer lätt på undantag 128 Facket måste stå bakom 135 Eskilstunakniven 143 Ord och språk är makt 148 Det är viktigt med en mix 153 Kulturombudsutbildning ger verktyg 159 Tiden räcker inte till 163 Sammanfattande diskussion

4

Förord Kultur i arbetslivet syftar till att öka delaktigheten i kulturlivet och möjligheten till eget kulturskapande. Kulturrådet har fördelat projektbidrag till Kultur i arbetslivet i sin nuvarande form sedan budgetåret 1988/89. Rådet har dock gjort insatser inom detta område sedan mitten av 70-talet. I Kulturrådets arbete ingår att utvärdera och följa upp resultaten av de bidrag rådet fördelar. Kulturrådet gav i oktober 2001 kulturjournalist Peter Almerud i uppdrag att utvärdera bidraget till Kultur i arbetslivet under åren 1997 2000 och att komma med förslag till sådana förändringar som kan leda till att bidraget får större effekter i förhållande till de kulturpolitiska intentionerna. Rapporten belyser den verksamhet som bedrivs på arbetsplatser av främst fackliga organisationer, studieförbund och främjandeorganisationer. En slutsats är att verksamheten präglas av mångfald alltifrån små projekt som berör ett konstområde och en arbetsplats till stora landsomfattande projekt som kan vara initierade av en central facklig organisation i syfte att resultera i lokal verksamhet på många arbetsplatser. I rapporten framkommer såväl positiva som negativa synpunkter på att bedriva kulturprojekt på arbetsplatser. Bland annat framhålls hur svårt och tidskrävande det är att intressera människor för»ny«verksamhet och att rekrytera deltagare till olika aktiviteter. I det avslutande kapitlet föreslås att redovisningarna av projekten utformas så att de kan ligga till grund för informationsinsatser och erfarenhetsspridning om verksamheten. Vidare fordras att verksamheten i högre grad inriktas på att bygga broar mellan»kultur i arbetslivet-kulturen«och den professionella kulturverksamheten. Slutligen föreslås att informationen om Kultur i arbetslivet utvidgas så att den också når till intressenter utanför de fackliga organisationerna och studieförbunden. 5 KRISTINA RENNERSTEDT Generaldirektör vid Statens kulturråd

6

Sammanfattning I denna rapport granskas hur Kulturrådets bidrag till kultur i arbetslivet (K ia) användes mellan åren 1997 och 2000. Dessutom finns en genomgång av den kulturpolitiska bakgrunden till bidraget och intervjuer dels med personer som har varit inblandade i själva bidragsfördelningen, dels med personer som har varit involverade i olika KiA-projekt. Syftet är att ge en fördjupad bild av hur bidraget har använts och lyfta fram erfarenheter från verksamheten men också att mot den bakgrunden föreslå förändringar, som kan leda till att bidraget får större effekter i förhållande till de kulturpolitiska intentioner som finns med det. Bidraget Kultur i arbetslivet kom till i mitten av 1980-talet som en följd av Kulturrådets utrednings- och utvecklingsarbete under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet. I bakgrunden finns en kulturpolitisk diskussion med ett kulturdemokratiskt perspektiv. Kultur i arbetslivet har setts som ett sätt att nå kulturovana grupper och vidga deltagandet i kulturlivet. Under 1960-talet fördes också en diskussion där man efterlyste ett vidgat kulturbegrepp, som även omfattade arbetet och arbetsmiljön. I Kulturrådets utredningsarbete fördes begreppet»arbetets kulturdimension«in i diskussionen och man pekade på vikten av att ge arbetet och arbetsmiljön en estetisk dimension. Detta perspektiv har dock aldrig fått något egentligt genomslag, varken i den statliga kulturpolitiken eller i den praktiska verksamheten med kultur i arbetslivet. Kulturrådet konstaterade också i en värderande granskning 1994 att detta perspektiv då fortfarande bara var en vision. Det konstaterandet tycks fortfarande vara giltigt. Det finns därför anledning att föra en bred diskussion om kultur i arbetslivet i ett vidare kulturpolitiskt perspektiv. Rapporten innehåller ett första avsnitt som redogör för den kulturpolitiska bakgrunden till bidraget Kultur i arbetslivet, tillkomsten av bidraget, hur man genom åren har sett på Kultur i arbetslivet inom den statliga kuturpolitiken och hur bidraget har förändrats. 7

Ett andra avsnitt redogör för bestämmelserna för bidraget. Det beskriver vidare hur Kulturrådet arbetar med det, vägen från ansökan till beslut, liksom referensgruppens arbete. I detta avsnitt presenteras också Kulturrådets tidigare utvärderingar av bidraget. Ett tredje avsnitt innehåller intervjuer med både nuvarande och tidigare ledamöter i Kulturrådets referensgrupp för Kultur i arbetslivet. Intervjuerna fokuseras dels på betydelsen av kultur i arbetslivet, dels på deras erfarenheter från referensgruppens arbete. Därefter följer ett avsnitt som granskar hur bidragen användes mellan åren 1997 och 2000. Det innehåller en genomgång av hur ansökningarna fördelade sig på olika kulturområden, den geografiska spridningen, projektens storlek och vilka som fick bidrag. Det innehåller också en genomgång av inriktningen på projekten och ger en rad exempel på olika projekt, som har genomförts. I ett femte avsnitt finns intervjuer med människor, som har arbetat med olika KiA-projekt. I intervjuerna presenterar de sina erfarenheter av arbetet med projekten. I ett sista avsnitt finns så förslag om ett antal förändringar, som skulle kunna leda till att bidraget får större effekter i förhållande till de kulturpolitiska intentioner som finns med det. Mellan 1997 och 2000 fick ungefär 220 projekt bidrag. Några av dessa var mycket små medan andra var stora fleråriga projekt. De var spridda över hela landet. De flesta genomfördes i Stockholmsområdet. Därefter kom Västra Götaland och Skåne. Slående är det stora antalet projekt i förhållande till befolkningen i Västmanland och Dalarna. De projekt som fick bidrag kan i grova drag delas upp i: Projekt med syfte att öka intresset för kultur och bredda deltagandet i kulturlivet. Projekt där kulturen används som ett instrument för att belysa och initiera en diskussion om en allmän samhällsföreteelse. Projekt där kulturen används instrumentellt för att belysa och initiera en diskussion om en företeelse på arbetsplatsen. Projekt med inriktning på att dokumentera och visa upp en arbetsplats, ett yrkes eller ett yrkeskollektivs historia. Projekt med syfte att främja gemenskapen på en arbetsplats. Många projekt kombinerar flera av dessa inriktningar. Flertalet av projekten genomfördes inom LO-sfären, dvs. av LO, LO-förbunden, ABF och dem närstående organisationer. Inom dessa 8

projekt samarbetade i allmänhet fackförbunden och ABF och inte sällan var någon av främjarorganisationerna inblandade. Man använde sig också relativt ofta av professionella konstnärer i projekten. Däremot samarbetade man i mindre utsträckning med kulturinstitutioner. Det förbund som fick bidrag för flest projekt var Metall. Även Kommunal fick bidrag för flera projekt. Några förbund fick bidrag för enstaka projekt och några förbund genomförde inga K ia-projekt. I de projekt som genomfördes inom TCO-sfären samarbetade man oftare med kulturinstitutioner än i LO-sfärens projekt. Däremot var ett samarbete mellan TCO-förbunden och TBV långt ifrån självklart. En stor del av TCO-projekten genomfördes utan TBV:s medverkan. Det TCO-förbund som genomförde flest Ki A-projekt var SKTF. Avståndet mellan SKTF och övriga TCO-förbund som genomförde KiA-projekt är också stort. De senare genomförde i de allra flesta fall bara något enstaka Ki A-projekt. Flera genomförde inte något alls. De vanligaste projekten inom LO-sfären var projekt som syftade till att öka medlemmarnas kulturintresse och deras deltagande i kulturlivet. Olika former av dokumentationsprojekt var också vanliga. I TCO-sfären fanns både projekt med syfte att öka medlemmarnas kulturintresse och att använda konstnärliga uttrycksmedel som instrument för att öka medvetenhet om en speciell fråga eller för att förnya det fackliga arbetet. Om man jämför med projekten inom LO-sfären var det en betydligt större andel av projekten inom TCOsfären som hade en instrumentell inriktning. Man kan vidare notera att främjandeorganisationerna förhållandevis sällan var ansvariga för projekt, men att de ganska ofta var samarbetspartners. Anmärkningsvärt är att offentliga kulturinstitutioner ytterst sällan ansvarade för projekt. Det var också relativt sällan de deltog i projekt som samarbetspartners. En slutsats, som dras i rapporten, är att kultur i arbetslivet fortfarande i huvudsak är en projektverksamhet. Det handlar om punktinsatser, som inte följs upp av en mer kontinuerlig verksamhet. Många av dem som genomför projekt har dessutom inte resurser att själva driva en mer kontinuerlig verksamhet med kultur i arbetslivet. På lokal facklig nivå ser man i allmänhet inte heller kultur som en naturlig facklig uppgift, som en del av den fackliga kärnverksamheten. Det tar tid att förankra projekten. Det är ofta svårt att rekrytera deltagare till verksamheterna. När projektet är slut upphör aktiviteterna. 9

Att det finns en belagd kunskap om kulturens betydelse för arbetslivet är med all sannolikhet avgörande för ett ökat engagemang från både facket och arbetsgivarna i utvecklingen av verksamheten med kultur i arbetslivet. Denna kunskap är dock mycket bristfällig. När det gäller de enskilda projekten kan man konstatera att det finns många bra och väl genomförda projekt, som ibland dessutom ingår i ett mer långsiktigt arbete. Man kan dock också konstatera att det ofta finns ett gap mellan vad man sagt att man ville göra och vad man faktiskt gjort. Ofta säger dessutom projektredogörelserna ganska lite om genomförandet och resultaten av projekten. Därmed kan de varken ligga till grund för en mer långsiktig strategisk diskussion eller för spridning av erfarenheter till dem som vill genomföra projekt av liknande karaktär. Egentliga utvärderingar saknas nästan helt. Man kan vidare konstatera att det bakom en förvånansvärt stor del av projekten döljer sig aktiviteter som huvudsakligen har gemenskapskaraktär. Få projekt tycks vara led i ett mer långsiktigt tänkande. Det är också sällan man har funderat över hur man ska följa upp projektet. Det här har stor betydelse, inte minst när det gäller de projekt som har till syfte att stimulera kulturintresset hos kulturovana människor och öka deras deltagande i kulturlivet. Många, som har arbetat med projekten, säger att steget för den kulturovane att ta del i det offentliga kulturlivet är så stort att även om man genom ett projekt lyckas väcka ett intresse är det osannolikt att mer än ett fåtal tar steget vidare på egen hand. Många, framför allt inom LO-sfären, säger dessutom att främlingskapet inför kulturinstitutionerna och deras utbud är så stort att deras medlemmar inte tar del av en kulturaktivitet om inte facket står bakom. De strukturer, som skulle kunna fånga upp det eventuellt väckta intresset, är främst kulturinstitutionerna och de offentliga kulturförvaltningarna. De skulle också kunna bidra till att skapa en kontinuitet. De finns dock i allmänhet inte representerade i projekten. Mot bakgrund av erfarenheterna från projekten föreslås i rapporten bland annat följande: Bidraget bör i större utsträckning ses som ett verktyg för att slå bryggor mellan»kultur-i-arbetslivet-kulturen«och kulturinstitutioner och offentliga kulturförvaltningar. Kulturrådet bör ställa större krav på projektredogörelserna, så att de kan ligga till grund för informationsinsatser och erfarenhetsspridning. 10

Projekten bör utvärderas i betydligt större utsträckning än vad som görs idag och redan vid beslutet om bidrag bör Kulturrådet ange om och i så fall i vilken form ett projekt ska utvärderas och även avsätta ekonomiska resurser till utvärderingen. För att öka kunskapen om effekterna av kultur i arbetslivet vad gäller arbetsmiljön och arbetslivets utveckling bör utvärderingarna i hög grad fokusera dessa frågor. För att bättre både kunna bedöma effekterna och sprida erfarenheter från projekten bör Kulturrådet bör ta ett mer samlat grepp på bidragsgivningen, dels genom att inför varje ansökningsomgång prioritera ett visst tema eller en viss inriktning, dels genom att på olika sätt koppla ihop likartade projekt så att de kan tillgodogöra sig varandras erfarenheter. Såväl Kulturrådet som de fackliga organisationerna och studieförbunden bör öka sina informationsinsatser om kultur i arbetslivet och sprida erfarenheter från projekten för att på så sätt stimulera till både ny verksamhet och till utveckling av den befintliga verksamheten. För att stimulera det professionella kulturlivet att i samarbete med de fackliga organisationerna initiera projekt inom ramen för KiA bör information också regelbundet gå ut till kulturinstitutioner, offentliga kulturförvaltningar och konstnärsorganisationer. 11

Summary This report examines how the Swedish National Council for Cultural Affairs grants to culture in working life (Ki A) were used between the years 1997 and 2000. It also surveys the cultural policy background to the grant and presents interviews both with people who have been involved in the actual allocation of the grants and with people who have been involved in various KiA projects. The purpose is to give a more in-depth picture of how the grant has been used and to pinpoint experiences of activities, but also against this background to propose changes that may increase the impact of the grant in relation to the cultural policy intentions behind it. The Culture in Working Life grant was established in the middle of the 1980s as a result of the research and development work of the Swedish National Council for Cultural Affairs in the latter part of the 1970s and the beginning of the 1980s. Behind it lies a cultural policy discussion with a cultural democracy perspective. Culture in Working Life has been seen as a way of reaching groups with less cultural experience and broadening participation in cultural life. In the 1960s there was also a discussion in which a desire was expressed for a broader cultural concept, which also included work and the working environment. In the Swedish National Council for Cultural Affairs research the term cultural dimension of work was introduced into the discussion and the importance of giving work and the working environment an aesthetic dimension was pointed out. This perspective has, however, never really gained much footing, either in state cultural policy or in practical activities involving culture in working life. The National Council for Cultural Affairs also noted in an evaluating survey carried out in 1994 that this perspective was at that time still a vision. This assertion seems to remain valid. There is therefore reason to pursue a broad discussion on culture in working life in a wider cultural perspective. The report s first section describes the cultural policy background to the Culture in Working Life grant, the origin of the grant, how 12

Culture in Working Life has been seen over the years within state cultural policy and how the grant has changed. The second section describes the requirements for the grant. It also describes how the National Council for Cultural Affairs processes it, from application to decision, as well as the work of the reference group. This section also presents previous evaluations of the grant made by the National Council for Cultural Affairs. The third section contains interviews with both present and former members of the National Council for Cultural Affairs reference group for Culture in Working Life. The interviews focus on both the significance of culture in working life and on experiences from the work of the reference group. After this follows a section that examines how the grant was used between 1997 and 2000. It includes an examination of how the applications were distributed among various areas of culture, the geographical spread, the size of the projects and the recipients of the grant. It also describes the emphasis of the projects and provides a number of examples of various projects that have been implemented. In the fifth section there are interviews with people who have been involved in various Ki A projects. In the interviews they present their experiences of the work on the projects. The last section presents proposals for a number of changes that could increase the impact of the grant in relation to the cultural policy intentions behind it. Between 1997 and 2000 about 220 projects were given grants. Some of them were very small while others were major projects spanning several years. They were spread across the whole country. Most were carried out in the Stockholm area. After that come Western Götaland and Skåne. The large number of projects in relation to the population in Västmanland and Dalarna is also striking. The projects that received grants can be roughly divided into: Projects intended to increase interest in culture and broaden participation in cultural life. Projects where culture was used as an instrument to illustrate and initiate discussion on a general social phenomenon. Projects where culture was used as an instrument to illustrate and initiate a discussion of a phenomenon at the workplace. Projects aimed at documenting and showing a workplace, an occupation or the history of an occupational group. Projects intended to promote the community of a workplace. 13

Many projects combine several of these aims. Most of the projects were implemented in the blue-collar sphere, i.e. by the Swedish Trade Union Confederation, LO and its affiliates, the Workers Educational Association (ABF) and related organisations. In general the trade unions and ABF collaborated on these projects and it was not uncommon for one of the promoting organisations to be involved. Professional artists were used relatively often in the projects. On the other hand cultural institutions were involved to a lesser extent. The trade union that received grants for the most projects was the Metalworkers Union. The Municipal Workers Union also received grants for several projects. Some trade unions received grants for single projects and some trade unions did not implement any K ia projects. In the projects that were implemented within the white-collar sphere cultural institutions were more often involved than in the blue-collar projects. On the other hand collaboration between the TCO (Confederation of Professional Employees) affiliates and TBV (Salaried Employees Educational Association) was far from given. A large proportion of the TCO projects were carried out without the participation of TBV. The TCO affiliates that implemented most KiA projects was SKTF (Swedish National Union of Local Government Officers). The distance between SKTF and other TCO affiliates that implemented K ia projects is also great. The latter implemented in most cases only a few odd KiA projects. Several did not implement any at all. The most common projects in the blue-collar sphere were projects that were intended to increase the members cultural interest and their participation in cultural life. Various forms of documentation projects were also common. In the white-collar sphere there were projects both intended to increase the members cultural interest and to use artistic means of expression as instruments to increase consciousness of a specific issue or to renew trade union work. In comparison with the projects in the blue-collar sphere, a considerably greater proportion of the projects in the white-collar sphere had an instrumental emphasis. It can also be noted that the promoting organisations were relatively seldom responsible for projects, but that they were fairly often collaborators. It is remarkable that public cultural institutions were very rarely responsible for projects. It was also relatively rare for them to participate in projects as collaborators. 14

One conclusion drawn in the report is that culture in working life is still mainly a project activity. It is a matter of selected measures that are not followed up by more continuous activities. Nor do many of the people implementing projects have the resources themselves to run more continuous activities with culture in working life. At local trade union level culture is not either generally regarded as a natural trade union concern, part of the trade union core activity. It takes time to establish support for the projects. It is often difficult to recruit participants in the activities. When the project is over the activity ceases. The existence of substantiated knowledge of the significance of culture for working life is in all probability crucial to increased commitment from both the trade unions and the employers for developing the Culture in Working Life activities. This knowledge is, however, very inadequate. As far as the individual projects are concerned it can be noted that there are many sound and well-run projects that are sometimes also part of a more long-term venture. However, it can also be noted that there is often a gap between what is intended and what is actually accomplished. In addition, the project reports often say little about the implementation and results of the projects. Accordingly they can neither form the basis of a more long-term strategic discussion nor of a dissemination of experiences to those who wish to carry out projects of a similar nature. Real evaluations are almost entirely nonexistent. It can also be noted that concealed behind a surprisingly large number of projects are activities that are mainly of a community-promoting character. Few of the projects seem to be part of a more long-term concept. It is also uncommon to find any reflection about how the project is to be followed up. This is of great significance, not least for the projects that are intended to stimulate cultural interest among people not used to participating in cultural life and increase their participation. Many who have worked on the projects say that the distance to be covered by a culturally inexperienced person before taking part in public cultural life is so great that even if a project were to awaken interest it is unlikely that more than a few people would take the next step on their own. Many, above all within the blue-collar sphere, also state that the alienation towards the cultural institutions and what they offer is so great that their members do not participate in cultural activity unless the trade union is behind it. 15

The structures that should be able to seize on any interest awoken are mainly the cultural institutions and the public cultural administration services. They should also be able to contribute to creating continuity. They are, however, not generally represented in the projects. In the light of the experiences of the projects the report s proposals include the following: The grant should to a greater extent be seen as a tool for building bridges between culture in working life culture and the cultural institutions and public cultural administration services. The Swedish National Council for Cultural Affairs should impose greater requirements on the project reports, so that they can form the basis of information measures and spreading experience. The projects should be evaluated to a considerably greater extent than is done at present and already at the time of awarding the grant the National Council for Cultural Affairs should specify whether and in that case in what form a project should be evaluated and also allocate financial resources for the evaluation. In order to increase knowledge of the effects of culture in working life as regards the working environment and development of working life the evaluations should to a great extent focus on these matters. In order to better be able to assess the effects and spread experience from the projects the National Council for Cultural Affairs should handle the awarding of the grants in a more integrated way, partly by giving priority to a certain theme or a certain emphasis for each round of applications and by linking together similar projects in various ways so that they can utilise each others experiences. Both the National Council for Cultural Affairs and the trade union organisations and educational associations should increase their information measures concerning culture in working life and spread experiences from the projects so as to stimulate both new activities and development of the existing activities. In order to stimulate professional cultural life to co-operate with the trade union organisations to initiate projects within the framework of K ia, information should be regularly distributed to cultural institutions, public cultural administration services and artists organisations. 16

Bakgrunden 1. Engberg, Arthur, Demokratisk kulturpolitik. Idéer och exempel, Tidens Förlag, Stockholm 1938.»Demokratisk kulturpolitik«var enligt Erik Gamby det första kulturprogrammet inom arbetarrörelsen och det lyfte upp kulturfrågorna»ur sin obemärkthet och in i den partpolitiska diskussionen.«gamby, Erik,»Partiernas kulturpolitiska mål«, i Idéer i kulturpolitiken. Studier utgivna av Kulturrådet, Uddevalla 1970, s. 16f. 2. Demokratisk kulturpolitik, s. 43. Staten började stödja kultur i arbetslivet aktivt efter införandet av 1974 års kulturpolitik. Mellan 1976 och 1985 arbetade Statens kulturråd med olika studier och projekt kring kultur i arbetslivet. 1985/86 infördes så ett nytt bidrag på två miljoner kronor för att stimulera kulturverksamhet på arbetsplatser. Efter ett förslag från 1968 års litteraturutredning (SOU 1974:5) hade dock i läsfrämjande syfte redan från 1975/76 införts särskilda statliga bidrag för att starta arbetsplatsbibliotek. Dessa bidrag fanns kvar fram till första juli 1993, då de avskaffades på förslag från Kulturrådet med motiveringen att antalet ansökningar blivit mycket få. Merparten av anslaget fördes då över till anslaget för lokal biblioteksutveckling. En mindre del fick förstärka det statliga bidrag till kultur i arbetslivet som infördes 1985/86. Kulturdemokrati Den kulturpolitiska diskussionen kring kultur och arbetsliv går dock längre tillbaka än så och har bland annat rötter i 1930-talets socialdemokratiska kulturpolitik, där»kulturdemokrati«var ett ledord. För socialdemokratin handlade det om en allt starkare ambition att integrera kulturen i välfärdspolitiken och bredda deltagandet i kulturlivet. Denna ambition framträdde tydligt i till exempel»demokratisk kulturpolitik«, en valbroschyr som gavs ut 1938 med dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg som författare. 1 Enligt Arthur Engberg var skriftens avsikt att ge»en föreställning om uppsåtet, tendensen, de bärande motiven«bakom»allt vad demokratisk kulturpolitik under en socialdemokratisk regeringsledning tagit initiativ till, förberett och genomfört under den gångna sexårsperioden.«engberg skriver också:»det har varit och är en politik i de goda makters tjänst, som hotas av tyranniet och barbariet, en politik i den andliga upprustningens tecken, ett sammanhängande försök att i olika avseenden ge vår folkfrihet djupare och starkare förankring.«2 17

Engberg menar att det är»den demokratiska kulturpolitikens förnämsta uppgift att helt avlägsna«den mur som finns»mellan folket och bildningsmöjligheterna«. 3 Målen för den demokratiska kulturpolitiken uttrycks dels som en»strävan att i olika riktningar göra medborgarna skickade att fylla de krav, som det folkliga självstyret ställer på dem«4, dels»att skapa allmän delaktighet i de andliga skatter, som bildande konst, musik, teater och skönlitteratur representera.«5 Men det finns också ett estetiskt perspektiv:»människan vill också tillfredsställa sin skönhetslängtan, sin konstnärliga åtrå, sitt behov av det som övergår tidens och rummets gränser. Hon vill lösas och hjälpas ut ur det vardagliga, det trista och grå. Konstverket, boken, scenens skapelser, tonerna och de eviga budskapen utfylla, ge mening och lyftning åt hennes liv. Så förlänges den demokratiska kulturpolitikens frontlinje. Den blir uttryck icke blott för en grundsyn utan även för en sammansyn. Insikter som färdigheter kunna inläras och inövas. Forskning och praxis öka deras omfattning och flytta ut deras gränspålar. Men det som varken kan inläras eller inövas, det som vi uppleva i konst och religion hör också till de omistliga värden, som en demokratisk kulturpolitik har att vårda sig om. Den har att sörja för luft, rymd och ljus, goda förbindelser mellan andelivets olika provinser, motverka försök till isolering, ge hjälp till självhjälp åt allt livsdugligt och främja vidsyn och fördragsamhet.«6 3. Demokratisk kulturpolitik, s. 4. 4. Demokratisk kulturpolitik, s. 3. 5. Demokratisk kulturpolitik, s. 4. 6. Demokratisk kulturpolitik, s. 4. 7. Inledningen till kapitlet»forskning, högskolor, akademier och teatrar o.s.v.«, Demokratisk kulturpolitik, s. 28. Kulturpolitiken omfattar i broschyren ett brett politiskt sakområde. Här avhandlas förutom det traditionella kulturområdet folkundervisningen, det högre skolväsendet, yrkesskolan, högskolan, forskningen och kyrkoväsendet. Tyngdpunkten ligger på utbildningen. Kulturen i snävare mening får inte något eget kapitel utan får samsas med forskning, högskola och akademier och får ett förhållandevis litet utrymme. Och sambandet mellan den materiella och den andliga världen framhålls:»det centrala i kulturlivet är forskningen, sanningssökandet. Verkligheten måste uppdagas för att kunna behärskas. Det gäller både om materiens värld och andens. I och genom forskningen vidgas vår kunskap om tillvaron och klarläggs sammanhangen.«7»väl äro vi ett litet folk, om man ser till yttre myckenhet. Men en slik måttstock är missvisande. Vår storhet beror på andra förutsättningar än nu- 18

merär och massa. Den fotas ytterst på våra andliga tillgångar, på vår skaparkraft, vår förmåga att ge kvalitet, fullödighet åt vår produktion, den må vara andlig eller materiell.«8 8. Demokratisk kulturpolitik, s. 29f. 9. Demokratisk kulturpolitik, s. 33. 10. Demokratisk kulturpolitik, s. 33. 11. Demokratisk kulturpolitik, s. 34. 12. Demokratisk kulturpolitik, s. 34. 13. Demokratisk kulturpolitik, s. 34f. När det gäller kulturområdet i snävare mening behandlas bland annat teaterverksamhet, konstnärlig utsmyckning och museer. Teaterverksamheten betraktas som»ett betydelsefullt led i folkbildningsarbetet«9. Riksteaterns tillkomst motiveras med att de statsunderstödda scenernas föreställningar inte»nådde ut till någon större publik«och att det därför fanns ett behov av att»bryta deras isolering och föra god teaterkonst ut i de vidaste kretsar«. 10 Riksteatern nämns vidare som ett exempel på»strävan att demokratisera bildningsmöjligheterna«. 11 Som ett motsvarande exempel på»den bildande konstens område«nämner Engberg det anslag som infördes 1937 för konstnärlig utsmyckning vid nybyggnation samt inrättandet av statens konstråd:»här har öppnats en praktisk och farbar väg till konstnjutningens demokratisering samtidigt med att konstnärerna själva fått statsmakternas bekräftelse på att de fylla en samhällsuppgift, som förtjänar aktning, hjälp och uppmuntran.«12 Vidare lyfter programmet fram»de provinsiella museernas«betydelse i folkbildningsarbetet.»för skolorna och det fria och frivilliga folkbildningsarbetet äro de provinsiella museerna en utomordentligt värdefull tillgång. De ge stomme, fasthet och sakligt innehåll åt hembygdskunskapen. De erbjuda material åt den kulturhistoriska forskningen. För arbetar- och bondeungdomens bildningsrörelser äro de goda stödjepunkter.«13 Vidgat kulturbegrepp En mer genomgripande analys av kulturpolitiken gjordes i»människan och nutiden«(1952) då också kulturfrågorna sattes in i ett bredare perspektiv. Betänkandet utarbetades av en kommitté, som tillsattes av 1948 års socialdemokratiska partikongress, med Torwald Karlbom som ordförande och först Ivar Ivre och senare Birger Norman som sekreterare. I»Människan och nutiden«vidgades kulturbegreppet avsevärt, genom att man även såg samhällsplaneringen och arbetslivet som kulturpolitiska frågor. Målet var att skapa en kulturmiljö. Att bedriva kulturpolitik var enligt betänkandet att bedriva miljöpolitik. Kulturen skulle vara tillgänglig för alla på ett likvärdigt sätt. Det kulturdemokratiska perspektivet kompletteras alltså med ett vidgat kulturbegrepp, som pekar fram mot 60-talets kulturpolitiska debatt och 1974 års kulturpolitiska beslut. 19

Något genomslag i den kulturpolitik, som fördes under 1950- och 60-talen, fick dock inte det vidgade kulturbegreppet i»människan och nutiden«. Såväl politiska reformer som motioner i riksdagen kom istället att fokusera konstnärernas sociala situation. Socialdemokratins diskussion om kulturdemokrati intensifierades i och med partikongressen 1948 och kom i stor utsträckning att handla om kulturen som en del av välfärden och om att hitta former för att föra ut den goda kulturen till bredare grupper av människor, bl.a. för att ge alternativ till populärkulturen. I ett anförande vid partikongressen 1964 motiverade dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman kulturpolitiken både ur ett välfärdspolitiskt perspektiv och med behovet av att föra ut alternativ till masskulturen: 14. Gamby (1970), s. 30.»Inom arbetarrörelsen trodde vi ganska länge att ett ökat välstånd för de breda folklagren rent automatiskt skulle medföra växande kulturella behov och en höjning av den kulturella nivån. Idag är vi inte så säkra på det snarare är man väl böjd för att anse att ett sådant samband inte existerar. Ingen kan naturligtvis å andra sidan göra gällande att i partiets politik litteratur och konst borde ha gått före exempelvis bostäder och utbildning. Ingen vettig människa pekar heller på diskmaskiner, tv-apparater eller bilar som hinder för den kulturella utvecklingen. Vad som oroar är att masskulturens breda alster väller fram över oss i en så oerhört strid ström. Människorna bestämmer inte sitt konsumtionsval på det här området. De som producerar dålig litteratur och film, veckotidningar och mycket annat, säger att producenterna ger folk vad folk vill ha. Det är en allmän slogan för att skydda moralen, men samhällets kulturpolitik kan inte utan vidare acceptera detta. Det är inte så att vi ropar på censur och förbud, men det måste skapas alternativ. Där är vi på nytt framme vid ansvaret för kulturklimatet i samhällsmiljön [ ]«14 Han betonade vidare vikten av en decentralisering av kulturspridningen över hela landet och strök under vikten av att den offentliga miljön utformas så att»den stimulerar och berikar«. Dessa teman kulturen som en berikande del av välfärden, kulturens roll för samhällsmiljön och ett distributivt synsätt med en betoning av vikten av att föra ut den goda kulturen var också framträdande i 60-talets kulturpolitiska debatt, även om ståndpunkterna skiftade. Under framförallt senare hälften av 60-talet diskuterade man också ofta i termer av ett vidgat kulturbegrepp. 20

15. Olle Svenning var när boken skrevs ordförande i Socialdemokratiska Studentklubben i Malmö, sekreterare i Statsrådsberedningen och medlem i Socialdemokratiska Studentförbundets kulturpolitiska utskott. Nordal Åkerman var ordförande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund och ordförande i Socialdemokratiska Studentförbundets kulturpolitiska utskott. 16. Svenning/Åkerman (1966) s. 7 9. 17. a.a. s. 17. 18. a.a. s. 10. 19. a.a. s. 11 20. ibid. 21. Svenning/Åkerman använder omväxlande begreppen kulturindustrin och nöjesindustrin för att beteckna producenterna av den massproducerade kulturen och begreppet kulturkommersialismen för att beteckna denna kultur som samhällsföreteelse. De hävdar också att debatten underskattar kulturindustrins inverkan på samhället och att den genom sin dubbla funktion som attitydbildare och exploatör är»en asocial faktor«(s. 12f.) och anser att dess ställning måste försvagas lagstiftningsmässigt (se t.ex. s. 17). 22. a.a. s. 14. Ett exempel från 60-talet Ett ganska typiskt exempel på diskussionen från den senare delen av 60-talet är boken En socialistisk kultursyn (1966), skriven av de båda socialdemokraterna Olle Svenning och Nordal Åkerman. 15 Med hänvisning till den marxistiska alienationsteorin vill de föra in arbetsmiljön och arbetsprocessen som viktiga delar av kulturbegreppet. De anser vidare att ett vidgat kulturbegrepp måste omfatta samhälls- och miljöplaneringsfrågor och måste ses i relation till ekonomiska och sociala förhållanden. 16 Deras ambition är att utveckla ett demokratisktsocialistiskt kulturbegrepp, som lägger speciell tonvikt vid livsstilen och betonar»kulturens sociala och kommunikativa funktioner«, låter den estetiska upplevelsen, formexperimentet,»inta en perifer position«och tilldelar konsten»uppgiften att överbrygga klyftan mellan den borgerliga och den socialistiska livsstilen, klyftan mellan individualism och kollektivism.«17 I diskussionen kring kultur och kulturpolitik är deras utgångspunkt»att mänskliga relationer och mänskliga uttrycksformer har kommersialiserats och att majoriteten upplever ett främlingskap i samhället.«18 Det går därför inte att bedriva en kulturpolitik som är isolerad från övriga samhällsfrågor utan»förutsättningen för att driva en socialistisk och demokratisk kulturpolitik«är att»den ekonomiska strukturen förändras och att den privata äganderätten till de kulturskapande institutionerna bringas att upphöra.«19 Målet för kulturpolitiken är att alla»ska vara delaktiga av de kulturella upplevelserna«och»få utlopp för den inneboende skaparförmågan«. Därför måste»de konstlade murar som utgöres av kommunikationssvårigheterna mellan olika samhällsgrupper«rivas ner. 20 Det är dock inte möjligt med den starka ställning kulturkommersialismen eller kulturindustrin har. 21 Mot bakgrund av 60-talets debatt diskuterar de vidare begreppet kulturdemokrati i betydelsen»att fler människor skall läsa böcker, gå på teater, lyssna på klassisk musik«, en målsättning som de uppfattar som okontroversiell samtidigt som de konstaterar att medlen att nå detta mål inte har preciserats, att en analys av orsakerna ofta har saknats och att kritiken har varit förenklad. 22 Istället menar de att den yttre organisationen för kulturpolitiken måste förändras i linje med den engelska kultursociologen Raymond Williams teorier»vari det heter att där de kulturella kommunikationsmedlen inte kan vara personlig egendom är det samhällets plikt att tillhandahålla dessa instrument för konstnärerna och kulturarbe- 21

tarna. Dessa yrkesgrupper skall själva kontrollera organen och själva bestämma innehållet i den kultur som skapas.«23 De preciserar vidare samhället till staten och instrumenten till produktionsmedlen och ger staten uppgiften att»garantera det konstnärligt-sociala ansvaret genom att eliminera de kommersiella profitörernas hot och destruktion.«24 Även om Svenning/Åkerman anser att konstnärerna själva ska bestämma innehållet i konsten diskuterar de innehållet och hävdar att»konsten innehållsmässigt skall kunna utveckla en gemensam referensram för alla människor.«det innebär inte att konstens innehåll ska dirigeras men att konstnärerna ska försöka att»använda uttrycksformer som är relevanta och adekvata för flera människor än exempelvis dagens litterära formexperiment och popkonst, som alltför mycket präglas av social oansvarighet, egocentrisk fåfänga och uppvisning för den invigda lilla kretsen.«och det grundläggande innehållsmässiga krav de ställer på den socialistiska konst de efterlyser är»engagemang, social, mellanmänsklig och politisk medvetenhet och ett uttryckssätt som bygger på gemensamma värderingar vilka kan artikuleras och nyanseras på olika sätt.«25 23. a.a. s. 16f. 24. a.a. s. 20. 25. a.a. s. 19. 26. Den statliga kulturpolitiken, Prop. 1974:28, s. 306f. Kultur i arbetslivet I 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut sågs kulturpolitiken som en del av en samlad välfärdspolitik och man hade ambitionen att integrera kulturen i samhället. Man betonade också vikten av att bredda deltagandet i kulturlivet. Därmed fanns en kulturpolitisk plattform också för statliga insatser för kultur i arbetslivet. När det gäller att bredda deltagandet i kulturlivet lades ett stort ansvar på organisationerna, som ansågs ha större möjligheter än kulturinstitutionerna att nå de kulturovana grupperna. Den regeringsproposition som låg till grund för riksdagens beslut konstaterade också att de stora fackliga organisationerna, främst LO och TCO, under de senaste åren hade ägnat kulturfrågorna en större uppmärksamhet.»detta intresse bör kunna få stor betydelse för den framtida utvecklingen inte minst för att förbättra kontakten med stora grupper som hittills i mindre utsträckning deltagit i kulturaktiviteter. De fackliga organisationerna kan också bidra till att kulturaspekten kommer med i diskussionen om en bättre arbetsmiljö.«26 Statens kulturråds arbete med frågekomplexet kultur i arbetslivet inleddes 1975. Då startade en s.k. gemensam studie (joint study) med Sverige som samordnare inom ramen för samarbetet inom 22

27. Kultur och arbetsliv. Erfarenheter från sex länder. Rapport av en internationell arbetsgrupp. Statens kulturråd 1979. Culture and working life : experiences from six European countries : final report from the joint study on culture and working life, conducted within the framework of Unesco collaboration. Statens kulturråd 1979. 28. Kultur och arbetsliv, s. 33. 29. Kultur och arbetsliv, s. 13. 30. Kultur och arbetsliv, s. 176. UNESCO. Studien,»Culture and working life«, som förutom Sverige omfattade Belgien, Frankrike, Ungern, Norge och Jugoslavien, gav möjlighet till ett mer målmedvetet arbete med kultur i arbetslivet. Riktlinjerna för studien sade att åtgärder i närmiljön är en väg att göra fler människor delaktiga i kulturlivet. Genom verksamhet på arbetsplatserna kan grupper, som av ekonomiska, sociala eller fysiska skäl är förhindrade att delta, få större möjlighet att utveckla sin egen kultur. Bakom studien fanns också en ambition att utveckla en ny dimension av kulturpolitiken utifrån ett behov att förändra den. Resultatet sammanfattades tre år senare i rapporten Kultur och arbetsliv. 27 Utgångspunkten för rapporten är en helhetssyn på människan. Arbetet är ett dominerande inslag i de flesta människors liv. Kultur och arbetsliv kan därför inte ses åtskilda. Man gör vidare en koppling till välfärdsbegreppet:»vi behöver reformer inom arbetslivet och kulturlivet för att skapa en välfärd som utgår från ett vidare begrepp än tidigare.«28 En utgångspunkt är också att arbetet är en kulturhandling, att kultur är livsmönster och att kultur är»konstnärlig och annan skapande och utforskande verksamhet«och att de här tre olika aspekterna»bör kunna falla samman som i ett prisma och bilda en naturlig helhet«. 29 I rapporten drar man en lång rad slutsatser. Man säger bland annat att arbetsgemenskapen»mer än nu (kan) bli utgångspunkt för att bygga upp aktivitet som grundar sig på gruppens egna erfarenheter och som ger möjlighet att uttrycka egna upplevelser«och att arbetsplatsen»kan ge möjlighet till naturlig kontakt med litteratur, konst m.m. som annars känns främmande«. 30 Man pekar också på olika hinder för kultur i arbetslivet och tar även upp frågor som arbetsorganisation, demokrati på arbetsplatsen, arbetsmiljöns utformning, lokaler, kulturinstitutionernas och kulturarbetarnas roll och organisatoriska och ekonomiska resurser. Samtidigt som det internationella projektet pågick arbetade Kulturrådet på initiativ från några fackliga organisationer och studieförbund fram utvecklingsprojektet»kultur i arbetslivet«. Det genomfördes mellan 1978/79 och 1984/85 i samarbete mellan LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet. Projektledningen låg på Kulturrådet. Utgångspunkterna för projektet var i stora stycken desamma som för studien Kultur och arbetsliv. Kulturen sågs som ett verktyg för för- 23

ändring och deltagande i kulturverksamheten skulle hjälpa de anställda att förstå, tolka och förändra sin situation. Syftet med projektet var att pröva olika idéer och arbetsmetoder. Inte minst ville man få kunskap om de hinder som finns för ett engagemang i en aktiv kulturverksamhet i arbetslivet och utifrån den kunskapen försöka hitta olika vägar att övervinna hindren. Kärnan i arbetet var en försöksverksamhet vid sju olika typer av arbetsplatser runt om i Sverige. Verksamheten var en del av det fackliga arbetet på respektive arbetsplats och huvudansvaret för aktiviteterna låg lokalt. Arbetet mynnade bland annat ut i ett handlingsprogram. En av punkterna i programmet var en utvidgad rätt för de fackliga organisationerna att på arbetsplatsen arbeta med kulturfrågor som en del av det fackliga arbetet. Man föreslog också ett nytt statsbidrag till de fackliga organisationernas kulturverksamhet på arbetsplatser. 31 Nytt statligt bidrag 1985 tog regering och riksdag ställning till förslaget. I budgetpropositionen 1984/85 sade utbildningsminister Bengt Göransson (s) att det är ett viktigt mål för det kulturpolitiska reformarbetet att»sprida kulturintresset till fler människor«och att kulturaktiviteter i arbetslivet»har öppnat intressanta möjligheter i detta avseende.«vidare sade han att kulturverksamhet»har visat sig vara en tillgång också för de fackliga strävandena att ge människor möjligheter att påverka sin situation«. Han ansåg också att det»kan vara en uppgift för staten att stimulera tillkomsten av kulturaktiviteter med anknytning till arbetsplatserna«men att ansvaret ytterst måste vila på de fackliga organisationerna liksom på organisationer som Litteraturfrämjandet, Konstfrämjandet, Skådebanan och Sveriges konstföreningars riksförbund (SKR). Vidare sade han att statens ekonomiska stöd i allt väsentligt borde ges via de olika bidragen till folkbildningen och att Kulturrådet vid fördelningen av bidragen till folkbildningen särskilt skulle uppmärksamma behovet av kulturverksamhet på arbetsplatserna. Han ansåg också att den statliga satsningen borde inriktas på att få igång en utvecklingsprocess där många medverkar och nämnde sex områden för åtgärder: arbetsplatsbibliotek, konst på arbetsplatsen, konstnärlig utsmyckning i arbetsmiljön, industriminnesvårdsprojekt, Skådebanan och internationellt erfarenhetsutbyte. Han föreslog också ett nytt bidrag på 2 miljoner kronor per år till utveckling av kulturverksamhet på arbetsplatser under anslaget Bidrag till kul- 31. Erfarenheterna från projektet redovisades bl.a. i rapporterna Kultur i arbetslivet (Rapport från Statens kulturråd 1983:1) och Erfarenheter från försök med kulturverksamhet (Rapport från Statens kulturråd 1983:2). Slutsatser och ett förslag till ett mer långsiktigt arbete inom området redovisades Verktyg för förändring, förslag till handlingsprogram för kulturverksamhet på arbetsplatserna (Rapport från Statens kulturråd 1984:1). I anslutning till projektet gav Kulturrådet 1984 också ut Arbetet sätter gränser. En forskningsrapport om arbetsliv och kulturarbete. 24

32. Statens kulturråd hade föreslagit att bidraget skulle uppgå till 7 miljoner kronor. 33. Prop.1984/85:100, bil. 10, s. 82ff. 34. KrU 1984/85:16. 35. Mot. 1984/85:2220. 36. KrU 1984/85:16, reservation 14. 37. Prop. 1987/88:100, Bil. 10, s. 36 och 373. 38. Mot. 1987/88:Kr242. 39. KrU 1987/88:12. turverksamhet inom organisationer m.m. 32 Regeringen föreslogs fördela medlen, som skulle gå till aktiviteter inom främjandeorganisationerna. 33 Riksdagens kulturutskott ansåg att det»var mycket värdefullt«att en satsning på kultur i arbetslivet nu inleddes och ställde sig bakom regeringens förslag. Man sade också att Kulturrådets förslag till handlingsprogram för kultur i arbetslivet borde kunna vara ett underlag för diskussion om den fortsatta utvecklingen av kulturverksamhet på arbetsplatser. 34 Utskottet var dock inte enigt. Moderaternas ledamöter i utskottet motsatte sig anslaget, både i en motion 35 och i en reservation till utskottets beslut. Man ansåg att sådana aktiviteter som kultur i arbetslivet främst bör»bygga på frivilliga insatser och ej vara ett utflöde av de fackliga organisationernas verksamhet«. Man ansåg det också vara»olyckligt om en växande del av samhällets resurser till stöd för kulturen går till arbetsplatserna och därmed bort från grupper som erfarenhetsmässigt är kulturellt mer eftersatta«. 36 Under fyra år fördelades bidraget till lokala projekt inom Litteraturfrämjandet, Konstfrämjandet, Skådebanan och SKR i samverkan med fackliga organisationer. Bidrag gavs dels till lokala projekt, dels till utbildning av kulturombud på arbetsplatserna. I 1988 års budgetproposition tog Bengt Göransson upp frågan om hur utvecklingsarbetet med kulturverksamhet på arbetsplatserna skulle bedrivas i fortsättningen. Han sade att verksamheten fortfarande befann sig i ett experimentellt skede och ansåg att det behövdes ett aktivt arbete för att bland annat sprida erfarenheter och svara för metodutveckling och utvärdering. Han sade också att verksamheten behövde en fastare förankring i de fackliga organisationerna och att en sådan möjlighet öppnats genom den samarbetskommitté som LO, TCO, ABF och TBV bildat för kultur i arbetslivet. Någon uppräkning av anslaget föreslog han inte (Kulturrådet hade begärt en ökning från 2 till 4 miljoner kronor). Däremot föreslog han att Litteraturfrämjandet skulle få 500 000 kronor om året under en treårsperiod för aktiviteter på arbetsplatserna. 37 Kulturutskottet hade inget att erinra mot förslagen. Centerpartiet hade i en motion yrkat att anslaget skulle fördubblas och även användas för insatser för kulturverksamhet i bostadsområden. 38 Utskottet avvisade yrkandet med motiveringen att studieförbundens resurser kan användas för arbete med kultur i boendemiljö. Utskottets moderata ledamöter ville helt stryka anslaget. 39 25