ISBERG OM BABORD NIMA SANANDAJI SÅ GICK DET VALET 1994: I VALRÖRELSEN: 3,7 MILJARDER I HÖJD SKATT EFTER VALET: 70 MILJARDER I HÖJD SKATT VALET 2010: I VALRÖRELSEN: 18 MILJARDER I HÖJD SKATT EFTER VALET:? MILJARDER I HÖJD SKATT
Skattebetalarnas Förening SAMMANFATTNING En rödgrön regering kommer inte om vi kommer till makten att höja alla skatter. Men du och jag ska betala mer i skatt. Mona Sahlin (S) till Fredrik Reinfeldt (M) i TV4 Kvällsöppet, 24 mars 2010. Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80 miljarder. Däremot ska jag och Gunnar Hökmark betala mer i skatt. Det har vi råd med. Mona Sahlin (S) i Expressen, 3 juli 1994. Sedan regeringsskiftet i oktober 1994 har den socialdemokratiska regeringen i samverkan med Vänsterpartiet genomfört statliga skattehöjningar på drygt 52 miljarder kronor. Till det kommer skattehöjningar i ett stort antal kommuner och landsting på sammanlagt 4,5 miljarder kronor. Carl Bildt (M), m.fl. i motion till Riksdagen, januari 1995 Lo-tidningen: Är förändringen av skattesystemet så stor att den är omöjlig att ta tillbaka? Mona Sahlin: Ja, i ett budgetförslag går det inte, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Men förändring är möjlig. De g jorde mycket på fyra år, det kan vi rödgröna också göra.... Det här valet handlar om att vinna principerna och värderingarna bakom skatterna, sedan kan vi gå vidare. Mona Sahlin, intervjuad av LO-tidningen, juni 2010 Hur blir det med skatterna om Socialdemokraterna och de Rödgröna vinner valet i år? Om vi ska tro de Rödgrönas skuggbudget höjs skatterna med ungefär 20 miljarder kronor vid ett maktskifte. Vi menar att det finns en klar risk att de verkliga höjningarna kan bli mycket större. Det beror inte bara på att särskilt koalitionspartnern Vänsterpartiet är tydliga med att de kommer att kräva större skattehöjningar. Än mer bekymmersamt är det som hände förra gången vi hade maktväxling i Sverige. Inför valet 1994 avfärdade Socialdemokraterna de borgerligas påståenden om att Socialdemokraterna skulle genomföra stora skattehöjningar om de vann valet. Sommaren 1994 gick Socialdemokraterna till och med ut med en annons i helsidesformat om skatterna. I annonsen förklarar dåvarande partisekreteraren Mona Sahlin personligen, i handstil, att påståenden om att skatterna skulle höjas med 80 miljarder kronor de kommande åren om Socialdemokraterna vann valet var Ren och skär lögn! och skrämselpropaganda. Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80 miljarder., konstaterades det. Hur gick det då efter valet? När Socialdemokraterna kom till makten så höjdes skatterna med mer än tio gånger så mycket, redan första året. Under hela mandatperioden ökade beskattningen med 70 miljarder kronor. Alla inkomstgrupper, liksom företagarna (som utlovats sänkt skatt), åkte på en rejäl skattesmäll. Socialdemokraterna svek grundligen det löfte som de gav inför valet 1994. Mycket pekar tyvärr på att de utlovade skattehöjningarna också denna gång bara är toppen av ett isberg.
Skattebetalarnas Förening
SKATTEDEBATTEN - EN BAKGRUND Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit mycket kritiska till regeringens jobbskatteavdrag. Regeringen har anklagats för att vara alltifrån fördelningspolitiskt blind till att föra en djupt orättvis politik samt sätta sänkt skatt före välfärden. Regeringen har också kritiserats för att spendera för lite på olika utgiftsområden. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har exempelvis sagt att regeringens ovilja att höja a-kassan är sataniskt, elakt och väldigt konservativt. Den alternativa politik som oppositionspartierna har föreslagit under senare år har byggt på stora utgiftsökningar och skattehöjningar jämfört med regeringens förda politik. Tidigare ville Socialdemokraterna att enbart stödet till kommunerna skulle öka med ytterligare 18 miljarder kronor. Utöver det krävde man betydligt högre utgifter till bland annat arbetsmarknadspolitiska program, utbildning, olika bidragsformer samt till a-kassan. Inför 2009 förde Miljöpartiet fram krav på att skatterna ska upp med hela 42 miljarder kronor till 2011. Bland annat skulle en kilometerskatt och höjd koldioxidskatt medföra ökade skatteintäkter med nära 23 miljarder kronor. Vänsterpartiet lade samtidigt fram ett förslag som innebar att utgifterna skulle höjas med nära 100 miljarder kronor extra jämfört med regeringen. I takt med att valrörelsen har närmat sig så har de tre partierna dock g jort en rejäl omställning. Det gemensamma program som har presenterats bygger på att skatterna och de offentliga utgifterna ökar med 18 miljarder kronor till 2012. Oppositionen har kommit att acceptera den allra största delen av jobbskatteavdraget, trots att man fortfarande starkt motsätter sig skattesänkningen. Mona Sahlin har förklarat: [Jobbskatteavdraget] har inte skapat några jobb, men det har skapat ökade klyftor. Vi kan inte backa bandet, men vi kan titta framåt. En central frågeställning är om oppositionens slimmade krav på utgifts- och skattehöjningar inför valet är trovärdigt. Planerar man att inte backa bandet? Eller har man helt enkelt tonat ned sina ambitioner för att inte skrämma bort mittenväljare under valrörelsen? Vänsterpartiet och dess ledare Lars Ohly har varit mycket tydliga med att man egentligen förväntar sig betydligt högre utgiftsökningar och skattehöjningar än 18 miljarder när man väl sitter i regeringsställning. Tidigare ville Ohly öppet driva en högskattekampanj under valrörelsen. Då sade han: Pär Nuder har sagt att man inte kan gå till val på höjda skatter, men det är dumheter. Folk är beredda att betala mer i skatt, om det går till rätt saker. Idag tycks Ohly ha gått över till Pär Nuders inställning, men handlar det om en riktig omläggning av politiken eller en anpassning till Socialdemokraternas valstrategi 1994?
SOCIALDEMOKRATERNAS LÖFTE 1994 Det går att dra tydliga paralleller mellan den pågående valrörelsen 2010 och valrörelsen 1994. År 1994 var Sverige, liksom 2010, precis på väg att ta sig ur en kraftig ekonomisk kris. En borgerlig regering hade styrt Sverige under en mandatperiod och Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet befann sig i opposition. Den stora skillnaden var att Socialdemokraterna efter valsegern 1994 kom att bilda en egen minoritetsregering, som inte bara förlitade sig på stöd av Vänsterpartiet utan också senare på en uppgörelse med Centern. Under 2010 går Socialdemokraterna till val på att bilda gemensam regering med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En tydlig likhet är fokus på oppositionens planerade skattepolitik. En central fråga under valrörelsen 1994 var hur mycket Socialdemokraterna (och de två andra oppositionspartierna) skulle komma att höja skatterna om de vann valet. Debatten illustreras av en annons som dåvarande partisekreteraren och nuvarande partiledaren Mona Sahlin publicerade i Expressen den tredje juli 1994. Sahlin skrev med egen handstil: Jag har fått ett brev som jag gärna vill att du också läser!. I annonsen fanns ett brev adresserat från den moderata politikern Gunnar Hökmark, tillsammans med handskrivna kommentarer från Sahlin. Mona Sahlin skrev att Hökmarks brev var ren skrämselpropaganda och fortsatte: Men jag får inte hicka av rädsla, utan av ilska över alla lögner som Moderaterna sprider. Tänk om det är med Bildt och Hökmark som med Pinocchio, att näsan växer för varje lögn!. Bredvid denna text inkluderade Sahlin en handritad bild föreställande Hökmark med lång näsa. Mona Sahlin anklagade Gunnar Hökmark för Ren och skär lögn! rörande hans påstående att Socialdemokraterna ville höja skatterna med 80 miljarder kronor i Sverige, inklusive höjningar av kommunalskatten. Sahlin svarade: Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder, nästa år, inte 80 miljarder. Och det kommer inte att drabba någon fattig. Däremot ska jag och Gunnar Hökmark betala mer i skatt. Det har vi råd med! Den dåvarande partisekreteraren skrev vidare att Hökmark hade fel om att Socialdemokraterna ville höja företagsskatterna, utan skrev Fel! Vi tänker sänka företagsskatterna med 2,8 miljarder!. Sahlin skev också att för folk med normala inkomster (under 14 000 i månaden) innebär [Socialdemokraternas] förslag sänkt skatt med ca 745 :- per år. Sahlin avslutade brevet med att fråga: Varför ägna tid åt att prata skit om andra? Är det inte bättre att prata om hur Sveriges problem ska lösas?. Budskapet i Mona Sahlins brev var mycket tydligt: Påståenden om att Socialdemokraterna ville höja skatterna var rena lögner. Partiet ville enbart höja skatten med 3,7 miljarder kronor. Höjningen skulle drabba de rika, samtidigt som vanliga inkomsttagare och företagen skulle få sänkta snarare än höjda skatter. Höll då Socialdemokraterna det löfte som Sahlin gav 1994?
SKATTECHOCKEN 1995 En granskning som Skattebetalarnas Förening genomförde 1998 gav en överblick över de skatteförändringar som genomfördes av den nya Socialdemokratiska regeringen under dess första mandatperiod, då Mona Sahlin inledningsvis satt som vice statsminister. Redan under 1995 så höjdes skatten med 40,2 miljarder kronor. Samtidigt genomfördes skattesänkningar motsvarande knappt tre miljarder. Sammanlagt ökade skatterna därmed med 37,4 miljarder kronor. En tiondel av denna höjning motsvarade ökningar av kommunalskatterna med 3,8 miljarder kronor. Den totala skattehöjningen var alltså tio gånger högre än nivån på 3,7 miljarder kronor som Socialdemokraterna hade utlovat under valrörelsen. Gunnar Hökmark hade påstått att skatterna, inklusive kommunalskatterna, skulle stiga med 80 miljarder kronor om Socialdemokraterna vann valet. Hälften av denna skattehöjning hade genomförts redan det första året som Socialdemokraterna innehade regeringsmakten. Även om höjningar av kommunalskatterna räknas bort från de totala skatteförändringarna så kan vi notera att den socialdemokratiska regeringen drev upp skattenivån med nio gånger så mycket som (S) hade utlovat. De mycket kraftiga skattehöjningarna slog till mot samtliga grupper av inkomsttagare. Bland annat höjdes de osynliga skatterna på arbete (olika komponenter i arbetsgivaravgiften) rejält. Även företagens skatter drevs upp. Sahlin höll alltså inte heller sina löften om att sänka istället för att höja skatten för företagare samt för personer med vanliga inkomster. SKATTEFÖRÄNDRINGAR MILJONER KRONOR Skattehöjningar 1995 (20 st) Skattehöjningar 1996 (30 st) Skattehöjningar 1997 (20 st) Skattehöjningar 1998 (19 st) Summa skattehöjningar 1995-1998 (89 st) Skattesänkningar 1995 (4 st) Skattesänkningar 1996 (6 st) Skattesänkningar 1997 (15 st) Skattesänkningar 1998 (16 st) Summa skattesänkningar 1995-1998 (41 st) Nettoökning av skatterna 40 200 22 020 19 580 19 120 100 920 2 780 11 127 8 527 8 657 31 091 69 829 Källa: Sunt Förnu. (1998)
Mona Sahlin anklagade Gunnar Hökmark för Ren och skär lögn! när han framförde att Socialdemokraterna ville höja skatterna med 80 miljarder kronor under valrörelsen 1994. Den dåvarande partisekreteraren gick så långt som att fråga varför Hökmark ägnade sin tid åt att prata skit om andra?. Med facit i hand så kan man notera att den moderata politikerns uppskattning stämde nära överens med verkligheten. Skatterna ökade med 70 miljarder kronor efter den Socialdemokratiska valsegern. Skatterna steg med tio gånger så mycket som (S) hade lovat det första året med regeringsmakten; under hela mandatperioden med nära tjugo gånger så mycket. Skattechocken drabbade såväl näringslivet som samtliga inkomsttagare. Således bröts samtliga tre löften som Socialdemokraterna gav väljarna 1994. I en debatt som hölls i Riksdagen den 10 maj 1995 påminde den moderata riksdagsledamoten Karl-Gösta Svenson om Mona Sahlins annons. Han sade: I likhet med Ingvar Carlsson förnekade Mona Sahlin under valrörelsen att Socialdemokraterna planerade skattehöjningar i den storleksordning som nu har genomförts. I en annons i Expressen skrev Mona Sahlin: Vi tänker höja skatterna med 3,7 miljarder nästa år, inte 80 miljarder. Och det kommer inte att drabba någon fattig. [...] Trots dessa uttalanden har Socialdemokraterna genomfört och beslutat om att chockhöja skatter med sammanlagt 55 miljarder. Mona Sahlin replikerade inte, utan det g jorde istället den socialdemokratiska riksdagsledamoten Anita Johansson. Johansson kommenterade inte Sahlins brutna löfte, men förklarade att hon inte skämdes för partiets politik: Fru talman! Karl-Gösta Svensson och alla ni andra i kammaren, jag skäms inte för att vi har höjt skatten med många miljarder, framför allt för höginkomsttagarna. OPPOSITIONENS KRITIK MOT JOBBSKATTEAVDRAGET De tre oppositionspartierna har under senare tid ställt sig mycket kritiska till regeringens jobbskatteavdrag. Efter att det första steget av avdraget lanserades i början av 2007 anklagade exempelvis Miljöpartiets ekonomiska talesperson, Mikaela Valtersson, Anders Borg för att vara fördelningspolitiskt blind. Valtersson kritiserade den moderata finansministern för att trolla med siffror för att föra väljarna bakom ljuset kring skattesänkningens effekter. Vidare skrev hon: Den moderata skattepolitiken gynnar dem som har det bäst, de som jobbar och har höga inkomster. De som däremot har låga inkomster eller inte har möjlighet att jobba alls får endast dela på smulorna som blir över när regeringen sänker skatterna. I början av 2008 infördes det andra steget i jobbskatteavdraget och ett tredje steg började diskuteras av regeringen. Socialdemokraternas ekonomiska talesman, Thomas Östros, uttalade sig om att [r]egeringen sätter sänkt skatt före välfärden. Östros sade att lägre skatter var helt fel medicin och fortsatte: Det är tydligt att regeringen missförstår läget för Sverige. Det här är bara mer av den politik som inte har lyckats. Deras politik ger inga jobb. I samband med att tredje steget av jobbskatteavdraget drevs igenom skrev den Vänsterpartistiska riksdagsledamoten Marie Engström, tillsammans med sin Socialdemokratiska kollega, att regeringen såg jobbskatteavdraget som mirakelmedicin mot det mesta. Debattörerna förklarade att priset för sänkningen var för högt: Visst får alla mer i lönekuvertet än tidigare. Men det har skett till priset av att trygghet vid sjukdom och arbetslöshet försämrats kraftigt, och att stödet till kommunsektorn urholkats. Den moderatledda regeringens skattesänkningar går i
förs ta hand till höginkomsttagare och förmögna. Vi debattörer får mer i plånboken medan människor som till exempel går ut i arbetslöshet får en kraftigt försämrad ekonomi. Det tycker vi är djupt orättvist. Även LO, en stor maktfaktor i arbetarrörelsen har ställt sig helt avvisande till jobbskatteavdraget. 1 Sammantaget är bilden tydlig: Det finns inget som tyder på att de Rödgröna bytt inställning till jobbskatteavdraget. Risken är mycket stor att de kommer att fortsätta att skala ner avdraget efter ett maktskifte. KRAV PÅ ÖKADE UTGIFTER De tre oppositionspartierna har samtidigt konsekvent kritiserat regeringen för att spendera för lite skattemedel på olika utgiftsområden. I en artikel på DN-debatt har exempelvis Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin tillsammans med Thomas Östros skrivit: För att bekämpa jobbkrisen och möta de stora behov som finns i välfärden vill vi tillföra kommunsektorn drygt 18 miljarder kronor mer än regeringen i generella och riktade insatser under en treårsperiod. Det stärker jobben, skolan och vården. Detta är möjligt genom att vi har större skatteintäkter än vad regeringen lagt fram i sin budgetmotion. I slutet av 2008 lade Socialdemokraterna fram ett alternativt budgetmotion som innebar bland annat ökat bostadstillägg till pensionärer, ökade barnbidrag, fler arbetsmarkandspolitiska program, ökade studiemedel, ökat statligt stöd till vuxen- och yrkesutbildning samt ökade anslag till kommunerna. Budgetförslaget innebar utgiftsökningar med ca sju miljarder kronor under 2008 och lika mycket ytterligare under 2009. Ett annat krav som Socialdemokraterna fokucerat på är höjda ersättningsnivåer och sänkta avgifter i a-kassan. Mona Sahlin har gått så långt som att säga att regeringens ovilja att höja a-kassan är sataniskt, elakt och väldigt konservativt samt ett uttryck för hur misslyckad och satanisk som regeringens så kallade arbetslinje är. I slutet av 2009 rapporterade Sveriges Television att Socialdemokraterna ville spendera 14 miljarder kronor på att höja inkomstskatten och sänka avgifterna i a-kassan. Kraven på ökade utgifter har minst lika kraftigt drivits av de två andra oppositionspartierna. Miljöpartiets alternativa budgetförslag inför 2009 omfattade bland annat kraftigt ökade satsningar på miljöpolitik samt åtgärder för jobb och utbildning. Förslaget innebar att utgifterna skulle öka med 20 miljarder kronor 2009 vilket sedan skulle stiga till 32 miljarder under 2011. Vänsterpartiets budgetförslag var ännu mera expansionistiskt och inkluderade förslag om alltifrån ett nytt klimatbistånd till ökade medel till äldrevården och lönelyft för kvinnodominerade yrken i offentlig sektor. Totalt skulle utgifterna öka med 66 miljarder kronor under 2009 jämfört med regeringens förslag, en siffra som skulle stiga till 98 miljarder under 2011. 1 Aftonbladet Debatt, 2010-02-05
OMVÄNDNING OM SKATTERNA I takt med att valrörelsen har närmat sig så har de tre oppositionspartierna lagt om såväl sin skattepolitik som sin utgiftspolitik. Syftet tycks vara att inte skrämma bort mittenväljare med kraftiga kommande skattehöjningar. Samtidigt som de tre partierna har kritiserat de nya stegen i jobbskatteavdraget har man med tiden kommit att acceptera de steg som redan hunnit genomföras. I en partiledardebatt i början av 2010 framförde statsminister Fredrik Reinfeldt att merparten av jobbskatteavdraget var planerad att behållas av oppositionen inför valet: År ut och år in har vi kritiserats för våra inkomstskattesänkningar. De har beskyllts för att ha varit ofinansierade, att de inte ger några jobb och att de bara riktar sig till dem som tjänar allra mest. Men 69 av 71 inkomstskattesänkningsmiljarder accepteras av de tre vänsterpartierna. Mona Sahlin förklarade att Socialdemokraterna inte skulle ha infört sänkningarna om de själva hade styrt, men att de däremot inte ville avskaffa dem helt: [Jobbskatteavdraget] har inte skapat några jobb, men det har skapat ökade klyftor. Vi kan inte backa bandet, men vi kan titta framåt. En granskning av Skattebetalarnas Förening har tidigare undersökt hur mycket oppositionspartierna ville höja skatten med inför 2009. Svaret var att Vänsterpartiet ville driva upp skatterna med 46 miljarder kronor, jämfört med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som ville höja dem med 23 respektive 21 miljarder. Det bör noteras att dessa siffror inte är de högsta som har presenterats under senare tid. Sveriges Television kunde i slutet av 2009 rapportera att Vänsterpartiet i sitt budgetförslag ville höja skatterna med närmare 55 miljarder kronor under 2010. I sin budgetmotion inför 2009 var Miljöpartiets ambition att öka skatteuttaget med 21 miljarder kronor under 2009, 33 miljarder under 2010 och hela 42 miljarder under 2011. Bland annat skulle en kilometerskatt och höjd koldioxidskatt medföra ökade skatteintäkter med nära 23 miljarder kronor. Dessa planerade höjningar tonades dock ned betydligt inför det gemensamma budgetförslag som oppositionen presenterade i början av maj 2010. Enligt det förslaget skulle skatten höjas med drygt 18 miljarder kronor fram tills 2012, efter att först ha höjts med knappt 16 miljarder under 2011. Det budgetförslag som presenterades inför valrörelsen var alltså oerhört bantat jämfört med tidigare krav. Oppositionspartierna hade plötsligt gått med på att behålla den allra största delen av jobbskatteavdraget. Det finns dock goda skäl att ifrågasätta om detta förslag verkligen är i linje med partiernas faktiska ambitioner på skatte- och utgiftsområdet.
TROVÄRDIGT MED SLIMMADE HÖJNINGAR? När oppositionens gemensamma budgetförslag togs fram inför valrörelsen så var det Vänsterpartiet som g jorde de främsta uppoffringarna i sin politik sett till planerade skatte- och utgiftshöjningar. Partiets ledare Lars Ohly har beskrivit det som en uppoffring vi har varit beredda på att göra. Samtidigt har han markerat att skatterna kan komma att öka ytterligare under mandatperioden: Jag tror att det skulle vara ansvarslöst att utesluta att man använder skatterna i något läge under en mandatperiod. Aftonbladets granskning visade att Lars Ohly hade sålt bort över 40 miljarder av partiets skatteförslag inför framtagandet av det gemensamma budgetförslaget. Partiledaren kommenterade: Det här går ändå åt rätt håll. I samma artikel intervjuades Aron Etzler, chefredaktör för vänstertidningen Flamman. Etzler förklarade att de föreslagna skattehöjningarna var så små att det inte skulle bli några pengar kvar till välfärden. Framöver förväntar han sig därför betydligt högre skattehöjningar. Lars Ohly höll med kritikerna om att skattehöjningarna hade blivit för små men kommenterade att budgeten skulle ses som ett första steg: Vi kommer inte att sälja oss billigt. Vi kommer att vara tydliga med att vi vill gå längre än vad vi lyckats åstadkomma i det kortare perspektivet. Dagen efter att Ohlys uttalande publicerats i Aftonbladet kunde Dagens Nyheter rapportera om Vänsterpartiets kongress. Kongressen hade gått emot partiledningen och antagit kostsamma motioner om att bland annat höja erstättningsnivån i a-kassan till 90 procent och helt avskaffa karensdagarna. Det kan också vara värt att påminna om att Vänsterpartiet i början av 2008 helt tagit avstånd från att göra en uppgörelse med de andra två oppositionspartierna innan valet var avg jort. Då förklarade Lars Ohly: Pär Nuder har sagt att man inte kan gå till val på höjda skatter, men det är dumheter. Folk är beredda att betala mer i skatt, om det går till rätt saker. Inom Socialdemokraterna och Miljöpartiet har man inte på ett lika tydligt sätt framfört internt missnöje med de nedskalade kraven på skattehöjningar. Sannolikt har det varit just dessa partier som verkat för att tona ned kraven inför valrörelsen En av Miljöpartiets tydligaste profilfrågor är fortfarande kraftig ökning av miljörelaterade skatter. Inför valrörelsen har man dock varit pragmatiska och ingått en kompromiss med de andra två oppositionspartierna. Tillsammans driver man höjd bensinskatt med 49 öre inför valet, istället för med 2 kronor som Miljöpartiet själva vill. Men har verkligen partierna lagt om sin politik så dramatiskt, eller rör det sig mer om vilket budskap som är populärt att kommunicera inför valet? Trovärdigheten i oppositionens gemensamma skatteförslag har ifrågasatts av flertalet kommentatorer. I den socialdemokratiska tidningen Aftonbladet har skribenten Lena Melin exempelvis skrivit: De rödgröna satsar 12 miljarder mer än regeringen till kommuner och landsting. Höjd a-kassa. Höjd sjukpenning. Höjt underhållsstöd. Höjt bostadsbidrag. Sänkt skatt för pensionärer, sjuka, föräldralediga och arbetslösa. För att betala det krävs mer än en blygsam höjning av inkomstskatten för alla, återupplivad förmögenhetsskatt, höjd fastighetsskatt på mycket dyra hus och höjd skatt på bensin, sprit och tobak. Den moderata tidningen Svenska Dagbladet instämmer i kritiken. På ledarplats har artikeln De höjer så mycket de vågar publicerats. Andemeningen är att oppositionen medvetet tonat ned kraven på höjda skatter för att öka sitt stöd bland väljarna: Vi vet att det finns stark avsky mot jobbskatteavdrag bland De rödgröna, och vi vet att De rödgröna hyser den märkliga övertygelsen att högre skatter och högre offentliga utgifter är kungsvägen till fler jobb. Ändå väljer de att
avstå från att ta bort mer av jobbskatteavdragen och nöjer sig därmed med färre nya arbetstillfällen än vad som enligt deras synsätt är möjligt. Varför? Därför att de tror och fruktar att de inte har svenska folkets stöd när det gäller hårdför högskattepolitik. Alliansen får svårare att mobilisera mot denna rödgröna vårmotion än mot tidigare, mer beskattningslystna dokument. Att oppositionspartierna har tonat ned framtida skattehöjningar som de planerar att införa behöver alltså inte vara en långsiktig politisk omställning, utan också (helt eller delvis) en anpassning av buskapet till valrörelsen. Detta skulle i så fall inte vara något nytt, utan efterlikna den strategi som Socialdemokraterna förlitade sig på förra gången då de vann makten över en borgerlig regering.
SLUTSATSER Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har konsekvent kritiserat de olika steg av jobbskatteavdraget som regeringen har genomfört. Politiken har sagts vara alltifrån fördelningspolitisk blind till helt fel medicin och djupt orättvis. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin har förklarat att avdraget inte har skapat några jobb, men det har skapat ökade klyftor. Hon säger sig dock i stor utsträckning vilja behålla skattesänkningen. Motiveringen år att Socialdemokraterna inte kan backa bandet utan måste titta framåt. I takt med att valrörelsen har närmat sig så har inte bara Socialdemokraterna, utan också Vänsterpartiet och Miljöpartiet, intagit denna inställning till jobbskatteavdraget. I valrörelsen går man fram med ett mycket slimmat förslag på utgiftsökningar och skattehöjningar, som inte stämmer överens med tidigare krav som framförts. Som denna granskning har visat så är det tydligt att partierna i grunden motsätter sig jobbskatteavdraget och vill se högre och nya skatter, liksom högre och nya utgiftsområden. I själva verket är det en klar möjlighet för oppositionen att under nästa mandatperiod backa bandet genom att avskaffa jobbskattevdraget, eller införa andra kraftiga skattehöjningar. Problemet är bara att ett sådant budskap inte är populärt att kommunicera under en valrörelse. Vänsterpartiet bestämde sig tidigare för att inte anta en gemensam valplattform tillsammans med de andra partierna. Pär Nuders synsätt att man inte kan gå till val på höjda skatter avfärdades av Lars Ohly som dumheter. I samband med att valet kommit närmare så har Vänsterpartiets ledning låtit sig övertygas om att gå samman kring en gemensam plattform, där strategin är just att kraftigt tona ned kraven på skattehöjningar. Det går dock inte att ta miste på att såväl partiets ledning som dess gräsrötter bara ser det gemensamma budgetförslaget som ett första steg i den kommande politiken, där ambitionen är att pressa upp skatter och utgifter betydligt mera. Det går inte heller att ta miste på att denna önskan också delas av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som innan valrörelsen närmade sig krävde och planerade för betydligt högre skatte- och utgiftsökningar. Mycket pekar på att oppositionen siktar på att upprepa Socialdemokraternas framgångsrika strategi under valrörelsen 1994 att kommunicera låga skattehöjningar men genomföra betydligt högre ifall man får regeringsmakten. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg Mona Sahlins aggressiva angrepp på Gunnar Hökmark under sommaren 1994. Där anklagade hon honom för att gå ut med ren och skär lögn samt prata skit om andra när han påstod att skatterna skulle höjas med 80 miljarder om Socialdemokraterna kom till makten. Under 1995, då Sahlin satt som vice statsminister, höjdes skatterna netto med 37,4 miljarder kronor tio gånger mer än de 3,7 miljarder som hon hade utlovat väljarna året innan. Under hela mandatperioden höjdes skatterna netto med nära tjugo gånger så mycket som Sahlin utlovat. Ökningen på 70 miljarder låg nära den utveckling som Hökmark hade varnat för. Socialdemokraternas nuvarande partiledare bröt då även sitt löfte om att företagen och personer med normala inkomster skulle få sänkt, snarare än höjt, skatt. Skattechocken drabbade alla grupper av inkomsttagare samt också företagen. För 16 år sedan lönade det sig för Mona Sahlin att kraftfullt angripa dem som menade att partiets ambition var att driva upp skatterna rejält, trots att just denna politik senare realiserades. Idag är Sahlin oppositionens statsministerkandidat. Med allra största sannolikhet så minns hon framgångsreceptet från förra gången Socialdemokraterna satt i opposition. Det gör nog ledningen i samtliga tre oppositionspartiet. I det
perspektivet är det ingen slump att partiernas utlovade skattehöjningar har slimmats ned avsevärt inför 2010 års valrörelse. De utlovade höjningarna på 3,7 miljarder kronor 1994 var bara toppen på det isberg av skattehöjningar som kom efter valsegern. Så är sannolikt också fallet med de 18 miljarder som oppositionen detta valår menar att man vill höja skatten med.
APPENDIX - KONKRETA EXEMEPEL PÅ SKATTEFÖRÄNDRINGAR 1995-1998 Exempel på skattehöjningar 1995: Höjd arbetsgivaravgift och särskild löneskatt med 1,5 procentenheter till 32,86 respektive 21,39 procent (6,2 miljarder kronor) Höjd sjukförsäkringsavgift som ersättning för utebliven höjning av arbetslöshetsavgift (4,7 miljarder kronor) Egenavgift till pensionssystemet, 1 procent (4,7 miljarder kronor) Höjd statsskatt med 5 procent över brytpunkten (203 900 kronor) (4,3 miljarder kronor) Höjd skatt på reavinster på aktier till 30 procent (3,5 miljarder kronor) Återinförd dubbelbeskattning/full skatt på utdelningsvinster (3 miljarder kronor) Höjd avkastningsskatt på pensionssparande till 15 procent (2 miljarder kronor) Exempel på skattesänkningar 1995: Slopad stämpelskatt för aktier (- 600 miljoner kronor) Återinförd statligt grundavdrag (-1,8 miljarder kronor) Skatteförändringar 1995-1998 Den Socialdemokratiska regeringen nöjde sig inte med att höja skatterna med drygt 37 miljarder kronor 1995, utan pressade också upp dem de tre följande åren. Effekten av samtliga förändringar som skedde visas i nedanstående tabell. Sammanlagt genomfördes 89 stycken skattehöjningar under perioden jämfört med bara 41 sänkningar. Skattehöjningarna motsvarade 101 miljarder kronor, medan sänkningarna bara motsvarade 32 miljarder. Sammanlagt höjdes alltså skatterna med 70 miljarder kronor under mandatperioden. Hur mycket höjdes skatterna 1995-1998? Inte bara under 1995, utan också under de kommande tre åren, fokuserade mycket av skattehöjningarna på att driva upp de dolda skatterna på arbete och konsumtion. Detta skedde genom kraftiga ökningar av olika delar av arbetsgivaravgiften samt en rad skatter på konsumtion, energi och ägande av fastigheter. Dessa dolda skatter karaktäriseras av att de betalas av en bred grupp i samhället. Därmed drabbar de såväl hög- som låg- och medelinkomsttagare. Exempel på skatteförändringar ges nedan. Exempel på skattehöjningar 1996: Höjd allmän egenavgift till sjukförsäkringen med 1 procentenhet (4,7 miljarder kronor) Fastighetsskatt på industribyggnader (0,5 procent) samt på butiker och kontor (1 procent) (2,9 miljarder kronor) Höjd fastighetsskatt till 1,7 procent (1,5 miljarder kronor)
Höjd arbetsgivaravgift med 0,2 procentenheter till 33,06 procent (1,4 miljarder kronor) Höjd koldioxidskatt (600 miljoner kronor) Moms på dagstidningar 6 procent (400 miljoner kronor) Exempel på skattesänkningar 1996: Sänkt matmoms (7,7 miljarder kronor) Temporärt reducerad stämpelskattt (800 miljoner kronor) Slopad bilaccis (600 miljoner kronor) Exempel på skattehöjningar 1997: Höjd allmän egenavgift till sjukförsäkringen med 1 procenenhet (4,7 miljarder kronor) Höjda energiskatter (3,6 miljarder kronor) Höjd fordonsskatt (1,3 miljarder kronor) Höjd tobaksskatt (1,8 miljarder kronor) Exempel på skattesänkningar 1997: Rotavdrag (1,5 miljarder kronor) Temporärt reducerad fastighetsskatt (1,2 miljarder kronor) Exempel på skattehöjningar 1998: Höjd allmän egenavgift till sjukförsäkringen med 1 procenenhet (4,7 miljarder kronor) Begränsad avsättning till periodiseringsfond (3 miljarder kronor) Höjda energiskatter (1,9 miljarder kronor) Höjning av stämpelskatt för fastigheter och tomträtt (1,8 miljarder kronor) Exempel på skattesänkningar 1998: Lättnad i dubbelbeskattning (3,5 miljarder kronor) Rotavdrag (2 miljarder kronor)
REFERENSER Aftonbladet (2008). Moderaterna har tagit över, 2008-04-10. Aftonbladet (2010a). Det krävs mer, Mona. 2010-05-03. Aftonbladet (2010b). Vägrar sälja sig billigt, 2010-05-08. Aftonbladet Debatt (2010), Nej, Reinfeldt, din politik ökar klyftorna i samhället, 2010-02-04. Dagens Nyheter (2009). Vi vill ge 18 miljarder mer än regeringen till kommunerna, 2009-10-06. Dagens Nyheter (2010a). Vill höja skatter med 11 miljarder, 2010-04-28. Dagens Nyheter (2010b). V-kongress: höj a-kassan till 90 procent, 2010-05-09. Ekot (2008). Regeringens arbetslinje är satanisk, 2008-11-11. E24 (2008). Mona Sahlin öppnar för statligt ägande, 2008-12-02. Expressen (1994). Annons från Socialdemokraterna, undertecknad Mona Sahlin, 1994-07-03. Göteborgs-Posten (2007). Miljöpartiet: Anders Borg för löntagarna bakom ljuset, 2007-04-11. Miljöpartiet (2008). Grön framtidsbudget två år kvar!, Motion till riksdagen 2008/09:Fi272 av Peter Eriksson m.fl. (mp). Moderaterna (1995), Motion 1994/95:Sk328, 1995-01-25 Riksdagen (1994). Kammarens protokoll 1994/95:102. Onsdagen den 10 maj. Kl. 9.00-17.53. Socialdemokraterna (2008). Stimulanspaket mot jobbkrisen, Motion till riksdagen 2008/09:Fi7 av Mona Sahlin m.fl. (s). Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (2010). Ny färdriktning Fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige. Skattebetalarnas Förening (2009). Skattehot vid maktskifte. Sunt Förnuft (1998). De osynliga skatterna har ökat mest och väger tyngst 70 miljardder i (s)kattehöjningar, nr 6. Svenska Dagbladet (2008). Ingen kompromiss före valet 2010, 2008-02-12. Svenska Dagbladet (2010). De höjer så mycket de vågar, 2010-05-04. Sveriges Television Rapport (2009a). S vill satsa på höjd a-kassa, 2009-10-02. Sveriges television Rapport (2009b). (V)ill höja skatten med 55 miljarder, 2009-10-06. Sveriges Television (2010). Sahlin och Reinfeldt debatterade skuggbudgeten, 2010-05-03. Sveriges Television Valet 2010 (2010). V offrar skattehöjningar i skuggbudget, 2010-05-04. TV 4, Kvällsöppet,, 2010-03-24 Vänsterpartiet (2008). Välfärdsinvesteringar för framtiden, Motion till riksdagen 2008/09:Fi271 av Lars Ohly m.fl. (v). Värmlands Folkblad (2009). På vilket sätt hjälper sänkt skatt de utförsäkrade?, 2009-02-04.