Althaea officinalis L. - en mångsidig ört

Shekofe Amelia Ahmadi Haddad Avdelningen för farmakognosi Farmakognosi, 7.5 hp Apotekarprogrammet termin 5 Institutionen för läkemedelskemi Uppsala Universitet Handledare: Anders Backlund Vårterminterminen 2009 Althaea officinalis L. - en mångsidig ört Figur 1. Althaea officinalis (Köhler, 1883-1914) 1995-2009 Missouri Botanical Garden 1

Namn Läkemalva är en ört vars vetenskapliga namn är Althaea officinalis L. Precis som namnet antyder, tillhör denna växt släktet Althaea och arten officinalis. Den tillhör familjen malvaväxter (Malvaceae) som innehåller över tusen arter (Lanks et al., 2007). Växten namngavs av Carl von Linné. Ordet malva kommer från det grekiska ordet malakos som betyder mjuk och syftar på att denna växt och besläktade örter har en uppmjukande verkan. Släktnamnet, det vill säga Althaea, kommer från det grekiska ordet althaino, som betyder terapi (Kobayashi et al., 2002). Denna växt har en mäktig läkekraft och därför kallas arten även bismalva, vilket betyder att den är dubbelt så verksam som malva (Lindeberg et al., 1982). Officinalis, som är artnamnet, kommer från det latinska ordet officina som egentligen betyder apotek eller verkstad och som troligen innebär att den använts som läkeväxt under en lång period (Anderberg och Anderberg, 2009). Läkemalva gick i de första svenska örtböckerna under namn som eybisch, ibischrot, ibisrot och ibisk. Under 1600-talet fanns det olika varianter på släktnamnet nämligen altérot, alteört, altéa och apoteksaltéa. Andra benämningar som fanns då i tiden var dubbel kattost, hög kattost och stor katost (Tunón et al., 2005). Althaea officinalis har olika trivialnamn i olika länder. Till exempel i USA, Bolivia och Polen kallas växten för Marshmallow, i Frankrike för Eibisch, i Indien för Suzmool och i Iran kallas för Khatmi (Ross, 2001). Moderorganismen Läkemalva är en flerårig ört med gula och greniga pålrot som blir 1,5 m hög (Podlech, 1998). Stjälkarna (60-130 cm) är bladiga, höga, och upprätta som är nedtill handflikiga och upptill spetsiga, äggformiga och dess blad är oregelbundet tandade. Både stjälkarna och bladet är sammetshåriga. Blommorna som kan vara antingen gula, vita, blekröda eller lila, sitter i oregelbundna klasar i bladvecken och som lockar bin. Frukten (en kapsel) är diskformade och delar sig i enfröiga nötter. Frukterna är runda och därför kallas de populärt för ostar, därav namnet katost, som använts då i tiden. Perioden som denna växt blommar är från juli till september (Nielsen, 1991; Podlech, 1998). Fodern har fem blad och är dubbelt, med ett kort ytterfoder och krona med fem omvänt hjärtlika kronblad. Frukten består av 10-18 enfröiga delfrukter med frön som är bruna och blomman har en svag doft (Lindeberg et al., 1982). Läkemalva har stor utbredning i mellan-, öst- och Sydeuropa, väst- och Nordasien, nordöstra USA men även i södra Sverige (Skåne och Blekinge och tillfälligt vid Vänern), där det är sällsynt och förekommer tillfälligt, framför allt på mark som är salthaltiga i inlandet samt vid kusterna (Stodola och Volák, 1986). 2

Historisk användning Althaea officialis odlades som läkeört redan på 700-talet, enligt en förordning av Karl den store. Denna ört har under århundraden varit ett väldigt uppskattat läkemedel som infördes av munkarna, som förde det med sig till Norden från Sydeuropa och främre Asien (Lindeberg et al., 1982). Det kan ha varit läkemalva som Hippokrates varmt rekommenderade till behandling av sår. Även för romarna var växten väldigt nyttig och som de använde i korngrynssoppa samt som fyllning i stekt spädgris. Örtkännarna använde också läkemalva för lindring av halsont, tandvärk samt magbesvär (McVicar, 1997). Linné rekommenderade också slem, ört, rot samt frön av läkemalva i Materia medica, 1749 (Tunón et al., 2005). Han menade att man kunde använda det mot hosta, smärta, luftrörsproblem samt njurinflammation. Även Nils Johan Berlin konstaterade att roten av denna växt innehåller kolhydratsslem, som kunde användas som ett lenande och mjukgörande medel samt vid tillverkning av piller (Tunón et al., 2005). Althaeaolja användes förr i tiden för att smörja huden, då de tyckte att det var ett skydd mot insekter som biter. Mot tandvärk blandade man althaearot i ättika och därefter tvättade man munnen med denna blandning. Mot hosta gjorde de en blandning av althaearot med mjölk och drack det i 5 dagar (Månsson, 1642). Drogen Hela växten har medicinsk användning, men den måste vara fri från rostsvampar. För medicinska ändamål används dels roten av läkemalva, althaea radix, dels läkemalvablad, althaea folium samt läkemalvablomman, althaea flos (Podlech, 1998; Juneby, 1999). På hösten skördas rötterna och skalas genast eller lagras i en källare. Barkskiktet samt alla skadade delar bör avlägsnas vid skalningen. Nästa steg är att skära rötterna i små delar som därefter kommer att torkas vid 40 C (Stary och Jirásek, 1978). Läkemalvans blad bör samlas innan blommorna börjar framträda. Bladen och blommorna kommer att skördas i juni och roten grävs upp som tvåårig under mars månad. Dessa droger kommer att ha en svag doft med en smak som är lite sötaktigt (Nielsen, 1991). För bredningen tar man fyra teskedar av roten, som är finhackad och torkad, och blandar den med två glas kallt vatten som står över natten vid rumstemperatur och som sedan silas. Den ska intas mellan måltiderna flera gånger om dagen. Två matskedar av de torkade och finhackade blommorna och bladen kan också blandas med kokande vatten i några minuter och därefter silas (Nielsen, 1991; Juneby, 1999). För extraktion av Althaea officinalis kan etanol eller 1,3-butylen-glykol lösning 3

användas. Ett brunt och genomskinligt extrakt erhålls och kan användas i olika försök (Ross, 2001; Kobayashi et al., 2002). Kemi Roten av läkemalva innehåller 5-11 % slemämnen av polysackarider som bidrar till växtens lindrande och läkande inverkan. Den är huvudsakligen uppbyggd av galakturonsyra, glucuronsyra, rhamnos, galaktos, pektin (10 %), stärkelse (20-38 %), asparagin (2 %), mineraler (5-7%), flavonoider, tebain (en opiealkaloid) och socker. Den innehåller också ett gult färgämne (Lindeberg et al., 1982; Nowroozi-Larki, 1995). Blommorna och bladen innehåller lägre halter av slem (6 9 %), och högsta halten förekommer strax före blomningen. De innehåller dessutom spår av eterisk olja (Juneby, 1999). Figur 2. Strukturformel för två av de nämnda substanserna som finns hos Althaea officinalis Farmakologi Slemämnena som finns i roten och bladen har visat sig ha en lokal inverkan på både slemhinnor och hud. När slemämnena kommer i kontakt med dessa bildas en barriär som blir ett skydd mot både mekaniska och kemiska irritationer. Extrakt av läkemalvans rötter fungerar på det sättet att det stimulerar leukocyter, som leder till ökad fagocytos men även en ökad frisättning av leukotriener, fria radikaler, cytokiner, interleukin-6 samt tumör nekrosis faktor (TNF) från monocyterna (ESCOP, 1996). Forskarna kunde konstatera en minskning av hosta hos försöksdjur (Färnlöf och Tunón, 2004). Den här egenskapen är mycket viktig och värdefull när man ska behandla slemhinneinflammationer i magtarmkanalen samt i övre luftvägarna (Juneby, 1999). 4

Det är känt att hydroxi- jonradikaler är kraftfulla oxidanter, som har förmåga att reagera med alla biologiska molekyler som bland annat kolhydrater, proteiner samt lipider och en oxidativ stress kan leda till degenerativa processer, som i sin tur orsakar olika sjukdomar. Oxidation av fettsyror i biologiska membraner leder till spridning och bildning av lipidradikaler, syreupptagning, omstrukturering av dubbelbindningar i omättade lipider och till sist en förstörning av lipidmembranet. Polysackarider som hade isolerats från bladen av Althaea officinalis undersöktes för deras egenskaper att inhibera peroxideringen orsakad av hydroxi- radikaler. Högsta hämningen hittades hos Althaea officinalis och tre andra växter som samtidigt studerades, och det visade sig att den var bland de växter som hade en hög antioxidantaktivitet (Kardošová och Machová, 2006). En annan studie visade att extrakt av Althaea officinalis minskar de fysiologiska effekterna av endotelin (en peptid som har betydelse för blodtrycksreglering och som produceras i endotelceller) på normal human melanocyter (NHMC) orsakad av UV- bestrålning. Endotelin aktiverar olika signaltransduktionsvägar som leder till ökad koncentration av kalcium intracellulärt. Det visade sig att extrakt av Althaea officinalis påverkar både kalciumfrisättningen och aktiveringen av proteinkinaser, som har en inhiberande effekt på både NHMC och normal humankeratinocyter (NHKC). Extraktet har därför en effekt på nedregleringen av melanocyter och keratinocytfunktionen och används inom kosmetikaindustrin för att hämma pigmentering som normalt blir stimulerad av endotelin orsakad av UV-bestrålning (Kobayashi et al., 2002). Klinisk erfarenhet En antibakteriell studie visade att metanol och vattenextrakt av blommor, roten samt bladen på en agarplatta inte kunde påverka Escherichia Coli, Staphylococcus aureus (Gottshall et al., 1949). Studien visade också att etanol (95 %), hexan, och vattenextrakt av torkade frön vid en koncentration av 10,0 mg/ml, inte heller verkade på Staphylococcus aureus, Streptococcus viridans, Streptococcus pyogenes, Corynebacterium diphtheriae samt Diplococcous pneumoniae (Naovi et al., 1991). Den antimykobakteriella effekten påvisades genom att etanol (95 %) extrakt av blommor, blad och rötter inte verkade på Mycobakterium Tuberculosis (Gottshall et al., 1949). Antikomplementa effekten av läkemalva visade att fraktion av polysackarider som både finns i torkade blad och rötter vid en koncentration av 500,00 mg/ml var aktiva i humant serum (Yamada et al., 1985). Etanolextrakt (80 %) av frystorkat växt i en cellkultur av varierande koncentrationer inte kunde verka på adenovirus, herpesvirus typ 1 och mässlingvirus och poliovirus. Vattenextrakt av torkade blad i en cellkultur vid en koncentration av 10 %, var inaktiv på herpes- virus typ 2, poliovirus, vaccinia- virus och influensa virus (Van Den Berghe et al., 1978). Etanol (95 %), vatten och hexanextract av torkade frö, på en agar platta vid en koncentration av 10,0 mg/ml var inaktiva på både Candida tropicalis och Candida albicans (Naovi et al., 1991). 5

Intraperitoneal administration av isolerande polysackarider till möss ledde till att aktiviteten av makrofager ökade i en kol clearence-test, som var ett tecken på ospecifika immunomoduleringar. Detta innebär att man med hjälp av ospecifika medel kunde påverka immunsystemet i syfte att förbättra igenkännande och göra så att reaktionen sker snabbare på inkräktare. (Barnes et al., 2008). Althaea officinalis har också visat sig hämma aktiviteten (MIC 2048 mg/l) av 18 stammar av anaeroba eller fakultativt aeroba bakterier i en studie som gjordes på rötter av den här växten (Iauk et al., 2003). Biverkningar och toxikologi Inga kända biverkningar vid normal användning av Altheae officinalis har rapporterats. Läkemalvan kan däremot fördröja absorptionen av andra läkemedel vid samtidig intag (Werner et al., 1998). Detta kan vara pga. att växten innehåller stora mängder pektin och slemämne som troligen interfererar med upptag av andra farmaceutiska medel. Prekliniska studier har visat att läkemalva kan påverka annan hypoglykemibehandling (Färnlöf och Tunón, 2004). I samband med alkohol, garvämnen (substanser som bildar olösliga komplex med proteiner) eller järn, bör man inte inta läkemalva (Lindeberg et al., 1982). Överdosering av läkemalva har inte rapporterats, men eftersom växten innehåller vissa ämnen, framför allt eterisk olja, har en säkerhetsdokumentation skrivits för dessa ämnen. Om man har allergi mot korgblommiga växter är det bäst att inte använda läkemalva. Man bör också undvika att använda malört om man lider av magkatarr eftersom de har förmåga att stimulera sekretionen av magsyra (Färnlöf och Tunón, 2004). Medicinsk användning Förr i tiden användes Altheapasta, eller jungfruskinn som var gjord av en mjuk, vit massa bered av läkemalva, socker och arabisk gummi som hostmedel, vilket är en motsvarighet till dagens halstabletter. Alteasirap och bröstkarameller som tillverkas av roten, är ett host- och svalgkatarrlindrande medel som ges till små barn och som finns sedan länge på de svenska apoteken (Lindeberg et al., 1982). Läkemalva används också som milt medel mot diarréer samt tarmsjukdomar (Stary och Jirásek, 1978; Lanks et al., 2007). Av den torkade roten görs ett pulver som används vid tillverkning av piller och för att dölja bitter och besk smak samt ge rätt konsistens (Samuelsson, 2004). Eftersom läkemalvan verkar milt laxerande, kan även bladen användas som omslag på sår. Den användes också som tobakssurrogat (Ljungqvist, 2006). Växten används invärtes mot astma och bronkit och vid inflammationer i munhålan, svalg samt i mag- och tarmområdet (Juneby, 1999). Den används dessutom i gurgelvatten, 6

grötomslag samt kompresser (Stodola och Volák, 2000). Förr i tiden användes mycket Althaea officinalis av sångare och talare. En blandning av fröna med socker och kokande vatten driver slem ur inälvor. Även omslag av frön minskar svullnader och lugnar smärta och är dessutom verksam mot skorpiongift (Nowroozi-Larki, 1995). Magmedel som motsvarar 1-1,5 g växtmaterial i 150 ml vatten används vid aptitlöshet, matsmältningsrubbningar och gallbesvär. Vid tillfälliga matsmältningsproblem, uppkördhet och väderspänning rekommenderas naturmedel som innehåller malört (Färnlöf och Tunón, 2004). Marshmallow (kärr-malva) används också i kosmetikaindustrin samt till munvattenberedning relaterad till odontologi (Kobayashi et al., 2002). Man har också brukat alteasaft mot spenbölder hos kor med namnen spensalva, jufverpomada eller kopomada inom veterinärmedicinen (Tunón et al., 2005). Blommor, blad och frön kan användas i sallader och rötterna kan kokas och friteras. Förr i tiden tillverkades olika slags karameller (altheakarameller) av växten. Marshmallow, som är ett mjukt och segt godis, har fått det här namnet eftersom det först tillverkades av läkemalvan (Ljungqvist, 2006). Idag används läkemalva i många länder och säljs under olika namn. I Polen finns det flera läkemedel som innehåller läkemalva, till exempel, Althagem, Althamel och Rubital. I Tyskland används också växten i olika läkemedel, till exempel Mirfusot forte, Priatan och Phytohustil. Paracodin, Risinetten och Mediplant krauter finns också bland de godkända läkemedlen i Australien (Barnes et al., 2008). Referenser Anderberg, A. och Anderberg, A.L. (2005) Den virtuella floran. Sökning på Althaea officinalis. URL: http://linnaeus.nrm.se/flora/di/malva/altha/althoff.html - 2009.03.05 Barnes, J., Anderson, L. A. och Philipson, J. D. (2008). Herbal medicines. Pharmaceutical Press, London. ESCOP. (1996). Monograph on the medicinal use of plant drugs. Vol. 1., European scientific cooperative on phytotherapy, Exeter, UK Färnlöf, Å. och Tunón, H. (2004). Naturläkemedel 2004, Hälsokostrådets Förlag AB, Malmö, ss. 210-211. Gottshall, R-Y., Lucas, E-H., lickfeldt, A. och Roberts, J-M. (1949). The occurrence of antibacterial substances active against Mycobacterium Tuberculosis. J. Clin. Inv., 28, 920-923. Iauk, L., Lo Bue, A. M., Milazzo, I., Rapisarda, A. och Blandino, G. (2003). Antibacterial activity of medicinal plant extracts against periodontopathic bacteria. Phytotherapy Res., 17, 599-604. 7

Juneby, H. B. (1999). Fytomedicin, Artaromaförlaget AB, Kristianstad, s. 248-249. Kardošová, A., Machová, E. (2006). Antioxidant activity of medicinal plant polysaccharides. J. Fitoterapia, 77, 367-373. Kobayashi, A., Hachiya, A., Ohuchi, A., Kitahara, T. och Takema, Y. (2002). Inhibitory mechanism of an extract of Althaea officinalis L. on endothelin-1-induced melanocyte activation. Biol. Pharm. Bull., 25(2), 229-234. Köhler, F. E. (1883). Köhler's Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen mit kurz erläuterndem Texte: Atlas zur Pharmacopoea Germanica, vol.1., Gera- Untermhaus : F.E. Köhler, Tyskland. Lans, C., Turner, N., Khan T., Brauer, G. och Boepple, W. (2007). Ethnoveterinary medicines used for ruminants in British Columbia, Canada. J. Ethnobiology and Ethnomedicine, 3, 1-22. Lindeberg, I. et al., (1982). Örtmedicin och växtmagi, Reader s Digest AB: Stockholm, Sverige, s. 201. Ljungqvist, K. (2006). Nyttansväxter: Uppslagsbok med över tusen örter. Historik om svensk medicinalväxtodling; Calluna förlag, Dals Rostock, Sverige; s. 283. McVicar, J. (1997). Örtaboken, förlaget B. Wahlström, Hongkong, s. 31. Månsson, A. (1642). En myckit nyttigh örta-book, Bokförlaget Rediviva, Stockholm 1987, kap. Facsimileupplagan, kap. 62; ss. 433-436. Naovi, S.A.H., Khan, M.S.Y. and Vohora, S.B. (1991). Anti-bacterial, anti-fungal and anthelmintic investigaitions on Indian medicinal plants. Fitoterapia, 62, 221-228. Nielsen, H. (1991). Läkeväxter förr och nu, Forum, Borås, s. 151. Nowroozi-Larki, C. (1995). Persiska växter, Bitas bokförlag, Uppsala, Sverige, ss. 173-175. Podlech, D. (1998). Medicinalväxter, Bonniers, Stockholm, s. 92. Ross. A, I. (2001): Medicinal plants of the world: Chemical Constitiuents, traditional and modern uses, vol. 2., Humana press inc., Totowa, NJ; ss. 37-39. Samuelsson, G. (2004). Drugs of Natural Orgin: A Textbook of Pharmacognosy; Apotekarsocieteten, Swedish Pharmaceutical Press: Stockholm, Sverige; 5: e upplagan, ss. 137-138 Stary, J. och Jirásek, V. (1978). Läkeväxter, Nordstedt och söners förlag, Prag, s. 58. Stodola, J. och Volák, J. (2000). Tidens stora bok om läkeväxter: så används växterna inom medicinen och kokkonsten; Bokförlaget prisma, Stockholm, Sverige, s. 14. 3:e upplagen. Tunón, H., Pettersson, B. och Iwarsson, M. (2005). Människan och floran: Etnologi i Sverige 2; Wahlström & Widstrand: Stockholm, s. 444. Van Den Berghe, D.A., Ieven, M., Mertens, F., Vlietinck, J. och Lammens, E. (1978). Screening of higher plants for biological 8 activities. II. Antiviral activity. Lloydia, 41,

463-467. Werner, B., Goldberg, A., Gruenwald, J., Hall, T., Riggins, C.W. och Rister, R. S. (1998). The complete German commiss E monographs; therapeutical guide to herbal medicines, American Botanical Council, Boston, s. 166. Yamada, H., Nagai, T., Cyong, J-C., Otsuka, Y., Tomoda, M., Shimizu, N. och Shimada, K. (1985). Relationship between chemical structure and anti-complementary activity of plant polysaccharides. Carbohydrate research, 144, 101-111. 9