AVFALL SVERIGES DEPONIHANDBOK

Reviderad handbok för deponering som en del av modern avfallshantering D2012:02 ISSN 1103-4092

FÖRORD Avfall Sveriges deponihandbok är en vägledning för personal som arbetar med deponering. Handboken omfattar lagstiftning, tekniska förutsättningar och praktiskt förfarande vid deponering. Arbetet med en handbok påbörjades för många år sedan av Jan Hult, RVF/Avfall Sverige. Deponihandboken har funnits i sin nuvarande form sedan 1996 och har successivt utvecklats av Thomas Rihm, RVF/Avfall Sverige, med stöd från Avfall Sveriges arbetsgrupp för deponering. Inför denna utgåva har en ordentlig översyn gjorts av Sweco Environment AB. Handboken har författats av Linn Arvidsson, Erika Heander, Anders Hedenstedt (alla Sweco) samt Kenneth M. Persson (f.d. Sweco) och Sami Serti (f.d. Sweco). Referensgruppen bestående av Herman Brundin (Sörab), Peter Flyhammar (Avfall Sverige) och Hubert Malmström (Alingsås kommun) har gett mycket värdefulla bidrag och tackas här för sina insatser. Rapporten har granskats av referensgruppen samt Katarina Engblom (Sweco). Malmö maj 2012 Weine Wiqvist VD Avfall Sverige

INNEHÅLLSFÖRTECKNING LÄSANVISNING 4 A TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR 5 A.1 INLEDNING 5 A.1.1 DEPONERINGENS ROLL OCH FUNKTION 5 A.1.2 DEFINITION AV BEGREPPET DEPONI SAMT OLIKA DEPONIKLASSER 6 A.1.3 POLICY FÖR DEPONERING 7 A.1.4 ANLÄGGNINGAR MED DEPONERING I SVERIGE 9 A.1.5 HISTORISK TILLBAKABLICK 9 A.1.6 UTBLICK I FRAMTIDEN 10 A.1.7 KLIMATFÖRÄNDRINGAR 11 A.2 LAGSTIFTNING 14 A.2.1 MILJÖBALKEN 14 A.2.2 ALLMÄNNA HÄNSYNSREGLER 15 A.2.3 MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNING OCH LOKALISERING 16 A.2.4 MILJÖFARLIG VERKSAMHET 17 A.2.5 DEFINITION AV AVFALL OCH INNEHAVARENS ANSVAR 18 A.2.6 EKONOMISK SÄKERHET OCH AVSÄTTNING 18 A.2.7 AVFALLSFÖRORDNINGEN 19 A.2.8 FÖRORDNINGEN OM DEPONERING AV AVFALL 21 A.2.9 LAG OM SKATT PÅ AVFALL 21 A.2.10 KOMMUNENS PLANERING 21 A.2.11 MILJÖKVALITETSMÅL OCH MILJÖKVALITETSNORMER 23 A.2.12 VATTENDIREKTIVET 25 A.2.13 REACH 26 A.3 TILLSTÅND, TILLSYN OCH PRÖVNING 28 A.3.1 TILLSTÅND OCH VILLKOR 28 A.3.2 TILLSYN 29 B ANLÄGGNING OCH DRIFT 31 B.1 ÖVERBLICK ÖVER EN DEPONERINGSVERKSAMHET 31 B.2 ANLÄGGANDE AV EN DEPONI 32 B.2.1 LOKALISERING 32 B.2.2 KONSTRUKTION 32 B.2.3 BARRIÄRER OCH TÄTNING 32 B.3 VERKSAMHETSSTYRNING 47 B.3.1 DRIFTINSTRUKTIONER 47 B.3.2 EGENKONTROLL OCH KONTROLLPROGRAM 48 B.4 ARBETSMILJÖ 50 B.4.1 ARBETSKLÄDER OCH SKYDDSUTRUSTNING 50 B.4.2 EXPONERING FÖR KEMISKA ELLER SMITTOFÖRANDE ÄMNEN 50 B.4.3 ASBEST 51 B.4.4 MASKINER 52 B.4.5 BULLER OCH VIBRATIONER 52 B.4.6 FALL OCH HALKA 52 B.4.7 BRAND OCH EXPLOSION 53 2 (176)

B.4.8 HANTERING AV ARBETSMILJÖRISKER 53 B.5 DEPONERINGSPLAN 55 B.6 MOTTAGNING AV AVFALL 59 B.6.1 KARAKTERISERING OCH PROVNING AV AVFALL 59 B.6.2 KRITERIER FÖR MOTTAGNING AV AVFALL TILL DEPONI 60 B.6.3 DEPONIÄGARENS ANSVAR 61 B.6.4 PROVTAGNING 65 B.6.5 VÅG MED DATOR FÖR DEBITERING OCH STATISTIK 76 B.7 FÖRBEHANDLING OCH LAGRING AV AVFALL 77 B.7.1 SORTERING 77 B.7.2 UTFORMNING AV SORTERINGSYTAN 79 B.7.3 LAGRING AV AVFALL OCH AVFALLSBASERAT BRÄNSLE 79 B.8 CELLDEPONERING 81 B.8.1 AVFALL SOM KAN DEPONERAS I CELLER 81 B.8.2 MASKINVAL OCH INSTRUKTION 88 B.8.3 KOMPAKTERING 88 B.8.4 MELLANTÄCKNING 89 B.9 EMISSIONER VID DEPONERING 90 B.9.1 EMISSIONER TILL VATTEN - LAKVATTEN 90 B.9.2 EMISSIONER TILL LUFT - DEPONIGAS 108 B.9.3 ÖVRIGA EMISSIONER: DAMM, BULLER, LUKT 122 B.9.4 MILJÖERING 124 B.9.5 BRANDSKYDD OCH FÖREBYGGANDE AV OLYCKOR 127 C DEL C AVSLUTNING OCH EFTERBEHANDLING 134 C.1 AVSLUTNING 134 C.1.1 FÖRUTSÄTTNINGAR 134 C.1.2 SLUTTÄCKNING 136 C.1.3 EFTERBEHANDLING OCH KONTROLL 146 D LÄNKAR TILL ORDLISTOR 149 E SAMMANSTÄLLNING ÖVER LAGAR OCH FÖRORDNINGAR 150 F ARBETSMATERIAL 152 F.1.1 RISKANALYS MED CHECKLISTA 152 F.1.2 AVFALLSKLASSNING BESTÄMNING AV ICKE-FARLIGT/FARLIGT AVFALL 155 F.1.3 AVFALLSKARAKTERISERING 157 F.1.4 FÖRSLAG TILL PROVTAGNINGSPLAN FÖR PROVNING AV TOC (HALT ORG. KOL) 161 F.1.5 FÖRSLAG TILL PROVTAGNINGSPROTOKOLL FÖR PROVNING AV HALTEN ORGANISKT KOL (TOC) 163 F.1.6 UNDERLAG FÖR DRIFTINSTRUKTION 164 F.1.7 KONTROLL AV LAKVATTEN, YTVATTEN MM 169 F.1.8 RUTINER VID LARM 170 G REFERENSER 173 G.1.1 BILDER 175 G.1.2 FIGURER 176 3 (176)

LÄSANVISNING Avfall Sveriges Deponihandbok riktar sig till dig som arbetar administrativt eller strategiskt med deponeringsfrågor, arbetar i den dagliga driften på en deponi eller med miljöfrågor som rör deponering, arbetar med utbildning inom deponering eller är intresserad av tekniska och administrativa frågeställningar som rör deponering. Deponihandboken är en central del i Avfall Sveriges kunskapsbas. Deponihandboken gör inte anspråk på att vara komplett och belysa allt som rör deponering i Sverige. Den ska utgöra en bra grund både för administrativa och tekniska frågor som rör en deponeringsverksamhet i dag och under överskådlig tid. Deponihandboken har funnits sedan 1996. Den har varit till mycket stor nytta för verksamhetsutövare, driftpersonal, konsulter och många andra med intresse för deponeringsfrågor. Denna utgåva är en reviderad upplaga och utgår i så stor utsträckning som möjligt från informationen i ursprungsversionen. Jämfört med den förra deponihandboken har denna minskats i omfattning, aktualiserats, blivit mer lättillänglig och anpassats för fler målgrupper. Den har baserats i störst möjliga utsträckning på den tidigare handboken. Disposition DEL A ger en kort introduktion och bakgrund samt tar upp juridiska och administrativa förutsättningar för att få anlägga och bedriva en deponeringsverksamhet. DEL B ger en introduktion till och stöd för dagliga drifts- och verksamhetsfrågor. DEL C behandlar förutsättning, krav och tekniska riktlinjer för avslutning av en deponi. DEL D innehåller länkar till ordlistor över relevanta avfallsbegrepp. DEL E innehåller en förteckning över lagar och förordningar som reglerar eller har inverkan på deponeringsverksamhet. DEL F innehåller arbetsmaterial såsom checklistor, tabeller och lathundar som lätt kan kopieras, skrivas ut och tas med. DEL G innehåller referenserna till materialet i handboken. Mellan brödtext, flödesdiagram, bilder etc. i del A till och med C återfinns faktarutor med ytterligare information enligt exemplet nedan. Vissa faktarutor sammanfattar viktiga punkter i slutet av ett kapitel, andra fungerar som länk för de som vill fördjupa sig inom ett visst ämne. Många återge tydliga exempel eller belyser relevanta fakta. Några ger en utblick i kommande förändringar eller trender som berör avfallsdeponering. 4 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.1 INLEDNING A.1.1 DEPONERINGENS ROLL OCH FUNKTION Deponering utgör endast en mindre del av verksamheten på en modern avfallsanläggning. Vid en avfallsanläggning bedrivs ofta mottagning, sortering och mellanlagring av glas, papper, plast, metall, trä, batterier, vitvaror, däck mm. Dessutom bedrivs ofta material- och energiåtervinning i form av rötning av matavfall och kompostering av park- och trädgårdsavfall, behandling av förorenade jordar samt framställning av bränslefraktioner och jordförbättringsmedel samt kompost för verksamheter eller hushåll. Den mindre del av avfallet som inte kan återanvändas eller återvinnas på ett miljöriktigt sätt deponeras. Följande anledningar kan finnas varför avfall inte kan återanvändas eller återvinnas: - avfallets form och storlek eller komplexitet gör det svårt att återvinna det (till exempel resårbottnar i sängar) - avfallets egenskaper gör att det miljöriktiga sättet att ta hand om avfallet är att deponera (till exempel inerta material med lågt energivärde, gipsavfall som ger upphov till oönskad svavelhalt i kraftvärmeverk eller asbest) - att det för det aktuella avfallsslaget i dagsläget inte finns några miljöriktiga och ekonomiskt lönsamma återvinningsförfaranden (till exempel vissa förorenade jordar) Verksamheten vid en deponi delas in i tre faser (3 förordningen om deponering av avfall): 1. aktiv fas den period som sträcker sig från första tillfället då avfall tas emot vid en deponi till dess deponeringen upphört och aktiva åtgärder för kontroll och utsläppsbegränsning inte längre behövs. Den aktiva fasen innefattar både driftfas och efterbehandlingsfas 2. driftfas del av den aktiva fasen som omfattar tiden från första tillfället då avfall tas emot vid en deponi fram till dess att deponin är sluttäckt 3. efterbehandlingsfas del av den aktiva fasen som omfattar tiden för aktiva åtgärder för utsläppsbegränsning och kontroll efter driftfasen En deponi anses avslutad först när tillsynsmyndigheten har godkänt sluttäckningen. Efterbehandlingsfasen pågår den tid som tillsynsmyndigheten beslutar om, dock minst i 30 år (32-33 förordningen om deponering av avfall). De tre faserna styrs av särskilda förutsättningar och krav. Handboken är uppbyggd utifrån dessa tre faser (se figur 1). 5 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR En deponi planeras, Del A anläggs, bedrivs och Del B avslutas. Del C Figur 1. Deponeringsverksamhetens tre faser. A.1.2 DEFINITION AV BEGREPPET DEPONI SAMT OLIKA DEPONIKLASSER Med deponi avses i denna handbok samma som enligt Avfallsförordningen (SFS 2001:1063), nämligen en upplagsplats för avfall. Som deponi räknas inte en plats eller anläggning där avfall 1. omlastas för att beredas för vidare transport till en annan plats där det ska återvinnas, behandlas eller bortskaffas 2. mellanlagras innan det återvinns eller behandlas, om lagringen sker för en kortare period än tre år 3. mellanlagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period än ett år 4. återvinns, till exempel genom användning i anläggningsändamål i form av en väg eller bullervall 5. utnyttjas på grund av avfallets egenskaper (till exempel genom användning av kompost för jordförbättring) Varje deponi ska enligt 7 förordning (SFS 2001:512) om deponering av avfall delas in i följande klasser: - deponi för farligt avfall - deponi för icke-farligt avfall - deponi för inert avfall Kriterier för de olika deponierna, exempelvis bottenkonstruktion, mottagningskriterier och deponeringsplan kan du läsa mer om i B. 6 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.1.3 POLICY FÖR DEPONERING (Avsnittet är än så länge från den tidigare deponihandboken och kan komma att revideras.) Trots att stora insatser görs för att öka återanvändning, återvinning och energiutvinning kommer det alltid att finnas avfall som behöver deponeras i Sverige. Deponering är därför en grundläggande och nödvändig metod i ett långsiktigt hållbart system för hantering av avfall. Vi ska deponera avfall så att miljön och människors hälsa skyddas både på kort och på lång sikt. För att uppnå detta bör följande policy följas: Våra deponier ska lokaliseras och utformas så att miljön och människors hälsa skyddas såväl i ett kortsiktigt som långsiktigt tidsperspektiv. - Nya deponier ska lokaliseras så att miljö- och hälsorisker undviks, så att värdefulla natur- och kulturområden skyddas och så att störningar av betydelse för omgivningen undviks. - Under deponiernas drifttid ska miljöskyddet utformas så att miljön och människors hälsa inte skadas genom buller, nedskräpning, utsläpp till yt- och grundvatten samt utsläpp till luft. - När deponierna är avslutade ska miljöskyddet utformas så att den del av föroreningarna, som på lång sikt lämnar deponin, inte skadar miljön eller människors hälsa. - Arbetet med miljöskydd vid deponierna ska säkerställas med effektiva kontrollsystem. - Arbetsmiljön vid deponierna ska hålla hög kvalitet. Det ekonomiska ansvaret för vår tids deponering ska inte föras över till kommande generationer - De avgifter som vi tar ut för deponering ska täcka alla kostnader för verksamheten under drifttiden och för de åtgärder som krävs efter att deponin avslutats. - Det är deponiägarna som ska säkerställa att tillräckliga medel för att klara dessa krav finns. Deponeringen ska ske så att vi samordnar den med annan avfallsverksamhet och hushåller med naturresurser - Anläggningarna ska utformas så att de även kan utnyttjas för verksamhet som har naturlig anknytning till deponeringen. Sådan verksamhet kan vara förbehandling av avfall som ska deponeras, mellanlagring av avfall och återvinningsmaterial, annan avfallsbehandling mm. - Deponeringen ska planeras och utföras så att framtida resursuttag ur deponierna i möjligaste mån underlättas. (fortsättning på nästa sida) 7 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR - Vi ska använda deponering endast för avfall som inte bör ingå i samhällets kretslopp, för avfall som uppkommer vid annan avfallsbehandling och som inte kan tas om hand på annat sätt samt för avfall där deponering bedöms medföra mindre risker för hälsa och miljö än någon annan behandling eller där inga andra alternativ är rimliga ur ett samhällsperspektiv. Avfallets egenskaper ska vara väl kända när det deponeras - Det inkommande avfallet ska vara karakteriserat och kontrolleras. - Resultatet av kontrollen ska ligga till grund för om avfallet ska deponeras, vilken förbehandling som krävs innan deponering och hur avfallet ska deponeras. Vid deponeringen ska bästa teknik användas om det inte medför orimliga ekonomiska insatser. - För varje typ av avfall som deponeras ska vi använda bästa möjliga teknik om det inte medför orimliga ekonomiska insatser. - Varje avfallsslag ska hanteras utifrån sina egenskaper. Detta innebär att avfallet ska vara förbehandlat innan det deponeras och att vissa avfallsslag ska deponeras skilda från annat avfall. - När deponierna projekteras och byggs ska detta ske med bästa möjliga teknik och med noggrann kvalitetskontroll. Detta gäller särskilt miljöskyddsåtgärderna. Deponering ska ske med hjälp av välutbildad personal och med tillräckliga tekniska resurser - Driften av deponierna ska utföras med tillräckliga personella och tekniska resurser. - Vi ska se till att den personal som arbetar med deponering alltid har nödvändig kunskap så att arbetsuppgifterna kan utföras med hög kvalitet. - Driften vid deponierna ska utföras med systematisk planering och kontroll. Kvalitetsoch miljöledningssystem ska användas. Tekniken för deponering ska ständigt utvecklas och förbättras. - Vi ska sträva efter att det finns nödvändiga resurser för forskning och utveckling av vår avfallsdeponering. - Vi ska aktivt medverka med vår personal och våra anläggningar för forskning och utveckling av avfallsdeponeringen. - Vi ska bevaka och använda utländska erfarenheter för att utveckla och förbättra vår avfallsdeponering. 8 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Informationen om deponering ska vara öppen, korrekt och tillgänglig för alla - Vi ska korrekt och öppet informera om vår verksamhet vid deponierna. Detta gäller särskilt miljöskyddsarbetet och resultatet av detta. - Vi ska sträva efter att öppet sprida kunskap och delge våra erfarenheter från forskning och utveckling vid deponierna. Ansvaret för att deponera hushållsavfall och avfall som har liknande egenskaper ska ligga på kommunerna - Deponering av kommunalt avfall, dvs. hushållsavfall och avfall som har liknande egenskaper, innebär ett mycket långsiktigt ansvarstagande. Ansvaret ska därför ligga på kommunerna. - Detta ska dock inte hindra att privata aktörer kan verkställa hela eller delar av driften på deponierna. A.1.4 ANLÄGGNINGAR MED DEPONERING I SVERIGE Det finns idag ungefär 80 avfallsanläggningar i drift där kommunalt avfall deponeras. Därutöver tillkommer ett antal deponier vid vilka det deponeras enbart industriavfall, var och en ofta avsedd för avfall från en enskild verksamhet. Det är generellt de mindre kommunala deponier som har avslutats, och deponier som fortfarande bedrivs är ofta relativt stora anläggningar som erbjuder sina tjänster till andra kommuner. År 2009 deponerades endast 1,4 % av hushållsavfallet och även deponeringen av annat avfall har minskat i motsvarande grad. Merparten av avfallet som deponerades de senaste åren är industriavfall och härstammar till exempel från gruvindustrin, pappers- och massaindustrin samt metall- och metallvarutillverkningen och deponerades på verksamheternas egna deponier. A.1.5 HISTORISK TILLBAKABLICK (Detta avsnitt kommer att kompletteras av Avfall Sverige.) Historiskt sett har deponering varit den dominerande behandlingsformen för avfall. Varje kommun har använt sig av en eller flera deponier för att bortskaffa sitt avfall och utöver detta så har många industrier haft en egen deponi. Det finns därför idag uppskattningsvis flera tusen avslutade deponier i landet. Inte sällan har avfall deponerats där det föreföll praktiskt eller på mark som var olämplig till annan användning, till exempel i märgelgravar, uttjänta lertäkter och grustag samt sankmark. Allt eftersom avfall börjat behandlas genom alternativa metoder såsom återvinning, förbränning och biologisk behandling har den andel som deponeras minskat successivt. Sedan år 2005 är det förbjudet att deponera organiskt avfall. Numera är det endast de avfallsslag som inte kan eller bör behandlas på annat sätt som deponeras. 9 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Genom skärpt lagstiftning inom EU genom införandet av deponeringsförordningen och kringlagstiftning ställs högre krav på en deponis lokalisering, dess tekniska beskaffenhet och avfallets egenskaper. Detta har lett till att många anläggningar avslutats. A.1.6 UTBLICK I FRAMTIDEN Under 2010-talet kommer ett hundratal deponier att sluttäckas eller ha sluttäckts. Allt mindre avfall deponeras. Deponier i drift kommer framförallt att vara lokaliserade på stora avfallsanläggningar med mycket annan avfallsverksamhet. Att fylla de deponier som är kvar tar ca 50 till 100 år med dagens deponeringstakt. Idag och framöver deponeras enbart restavfall, det vill säga sådant avfall som inte kan tas omhand på annat sätt. Deponerade mängderna minskar ytterligare i takt med förbättrade återvinningsmetoder. Det avfall som deponeras har, bland annat på grund av förbudet mot deponering av organiskt avfall som infördes år 2005, ett relativt lågt organiskt innehåll. Processerna i deponierna förändras jämfört med gamla hushållsavfallsdeponier. Detta påverkar emissionerna. Uttaget av deponigas från avfallsanläggningar kommer successivt att minska liksom den atmosfäriska avgången av gas. Gasens och lakvattnets karaktär förändras. Lakvattenbehandlingen kommer att inriktas mindre på reduktion av näringsämnen och troligtvis mer på avskiljning av metaller eftersom några av dem fastläggs sämre vid minskat organiskt innehåll i deponierna. Organiska ämnen i lakvatten kommer att hamna mer i myndigheternas och verksamhetsutövarnas fokus. De bestämmelser som reglerar verksamheten vid deponierna idag utgår ifrån att deponierna ska vid avslutning inneslutas i täta material för att minimera nederbördens och grundvattnets kontakt med avfallet. Det lakvatten som faktiskt uppkommer ska sedan passera en geologisk barriär (se kap B.2.3). Därigenom ska föroreningar fastläggas och spädas ut så att lakvattnet inte ger mer än en acceptabel påverkan på det yt- eller grundvatten som utgör recipient. Tanken är således att deponin på sikt inte ska vara beroende av någon skötsel eller underhåll. Detta är en lösning som ska fungera över mycket lång tid och det finns osäkerheter kring hållbarheten, kontroll- och skötselbehovet samt framtida emissioner. Det är därför oklart idag hur länge avslutade deponier kan behöva underhållas innan de lämnas åt sitt öde. Det är möjligt att det framöver blir samhällsekonomiskt lönsamt att gräva ut äldre deponier, sortera avfallet och ta vara på råvarorna och kvarvarande energi i det organiska materialet. Gynnsamma förutsättningar för detta landfill mining är förstärkt exploateringsbehov och höga markpriser samt hög efterfråga och höga priser på till exempel metallskrot och brännbart material. Det kan bli aktuellt med mer exploatering närmare eller till och med på deponier om riskerna på grund av bland annat sättningar och gasbildning kan hanteras. 10 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.1.7 KLIMATFÖRÄNDRINGAR En förändring av klimatet kan få betydande konsekvenser för deponierna. Enligt en studie av SGI ligger ca 60 % av deponierna i Sverige i potentiellt översvämningshotade områden. I en studie för Räddningsverket (numera MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) tas till exempel riskerna upp som deponier kan utgöra vid översvämningar längs älvar (Rosen et al., 2002). En ökad medeltemperatur kan medföra: - snabbare nedbrytning av föroreningar i lakvattenbehandlingen - längre växtsäsong och högre avdunstning som är positiv för till exempel markväxtsystem för lakvattenbehandling - ökad risk för luktproblem - ökad risk för brand - ökad risk för algblomning i recipienten - ökad smittorisk genom till exempel koliforma bakterier - uttorkning av sluttäckningens skyddsskikt som minskar metanoxidation Ökad eller kraftigare nederbörd som faller under andra årstider än idag kan innebära att: - mindre vatten avdunstar från ytor och mer lakvatten uppstår - det behövs större lagringsvolymer för lakvatten trots ökad medeltemperatur - erosionsrisken ökar - grundvattenytan stiger och ger upphov till större lakvattenmängder Eftersom de flesta deponier med dagens deponeringstakt kommer att finnas 30-100 år framöver kommer klimatförändringar att påverka många av dessa under driftstiden. De som äger eller bedriver en deponi bör redan idag analysera riskerna som framtida klimatförändringar kan innebära för deras verksamhet. För att kunna bedöma de verkliga riskerna för en deponeringsverksamhet orsakat av ökad nederbörd, ökad temperatur, högre grundvattennivåer och översvämningar behöver det göras individuella riskanalyser (jämför med kapitel B.9.1 om en deponis vattenbalans och lakvattenbehandling och kapitel B.4 om Arbetsmiljö och risker). Ändrade nederbörds- och grundvattenförhållanden bör beaktas vid revidering av deponiernas kontrollprogram, eftersom både sammansättningen och mängder av emissioner samt deras variation över året kommer att förändras (jämför med kapitel B.3.2, B.9.1 och B.9.2). 11 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Klimatmodeller SMHI klimatmodelleringsenhet, Rossby Centre, har utfört klimatanalyser för 19 distrikt i Sverige (SMHI, 2007). I en studie har två utsläppsscenarier från FN:s klimatpanel IPCC använts, SRES A2 och SRES B2. Modellerna omfattar åren 1961 till 2100 och valideringen har skett genom meteorologiska observationer från 1961 till 1990. figur 2 visar beräknad temperaturförändring (höger) och nederbördsförändring (vänster) för Sydvästra Götaland. Kurvorna visar 10-årsmedelvärden för scenario A2 (cerise) och scenario B2 (turkos). Det grå området i perioden 2071 2100 visar spridningen av 4 regionala beräkningar. Figur 2. Beräknad nederbördsförändring 1961-2100 i Sydvästra Götaland jämfört med medelvärdet perioden 1961-1990 (SMHI, 2007). Årsmedeltemperaturen ökar med ca 4 C fram till år 2100 enligt scenario B2 och med drygt 5 C enligt scenario A2. SMHI kommenterar den beräknade årsnederbörden i figur 2 med att det varierar mycket från år till år och att det finns en trend med ökad nederbörd. Till år 2100 beräknades årsnederbörden öka med cirka 15 % för Sydvästra Götaland. De högsta ökningarna av medeltemperaturen har beräknats till 5 6 C och förväntas i Norra norrlands fjälltrakter, Bottenhavets kustland och i området som innefattar Vänern och Vättern. I figur 3 redovisas beräknade nederbördsförändringar per årstid i Sydvästra Götaland (10- årsmedelvärden för scenario A2, vänster, och B2, höger). Nederbörden beräknas öka för alla årstider förutom sommaren. 12 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Figur 3. Beräknad nederbördsförändring i Sydvästra Götaland för vinter (blå), vår (grön), sommar (röd) och höst (svart). Mer om klimatförändringar Här finns länkar för mer information om klimatförändringarna på regional- och riksnivå och för europeisk och global nivå. Mer information om regionala klimatförändringar Klimatforskning vid Rossby Center, http://www.smhi.se/forskning/ Länsstyrelsen - Klimat- och sårbarhetsutredning Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), www.msb.se Naturvårdsverket, www.naturvardsverket.se Danmark (www.dmi.dk) och Norge (www.met.no) Europa, ec.europa.eu/environment/climat FN:s klimatpanel, www.ipcc.ch/index.htm 13 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.2 LAGSTIFTNING Verksamhet inom miljöområdet regleras både genom nationell lagstiftning liksom av gemensamma bestämmelser inom EU. Den svenska miljölagstiftningen har samlats i Miljöbalken (1998:808) (förkortas MB) och utgörs av lagar och förordningar. Därtill utfärdar centrala myndigheter (till exempel Naturvårdsverket) föreskrifter och allmänna råd. EUgemensamma bestämmelser utformas antingen som direktiv eller förordningar. Direktiv beskriver vad som ska gälla i samtliga medlemsstater men överlåter åt de respektive länderna att införa bestämmelserna i den nationella lagstiftningen så att de anpassas till övriga bestämmelser. Förordningar som fastställs av EU gäller ordagrant från en viss tidpunkt i samtliga medlemsstater. För närvarande pågår införandet av EU:s ramdirektiv (2008/98/EG) om avfall i den svenska lagstiftningen. Direktivet fastställdes i december 2008 och ska genom förändringar i framförallt 15 kap Miljöbalken samt avfallsförordningen (SFS 2001:1063) gälla i Sverige senast två år efter fastställandet, det vill säga i december 2010. På motsvarande sätt har bland annat förordningen om deponering av avfall (SFS 2001:512) och Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall, NFS 2004:10 sitt ursprung i EU-direktiv (1999/31/EG) om deponering av avfall. A.2.1 MILJÖBALKEN Miljöbalken (SFS 1998:808) utgör den samlade svenska miljölagstiftningen. Här finns de lagar och förordningar som reglerar miljöområdet. Miljöbalken består av 32 kapitel och omfattar de sju avdelningarna: Övergripande bestämmelser, Skydd av naturen, Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter, Prövningen av mål och ärenden, Tillsyn, Påföljder samt Ersättning och skadestånd. Enligt 1 kap 1 Miljöbalken är dess syfte att främja en hållbar utveckling så att nuvarande och kommande generationer får en hälsosam och god miljö Den ska vidare tillämpas så att: 1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas 3. den biologiska mångfalden bevaras 4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas 5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås 14 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Emissioner från deponier Redan här i första paragrafen finns tydliga hänvisningar till avfall (punkt 5) och till vilken betydelse läget av och emissioner från en deponi kan ha (punkter 1 till 5). Emissioner från deponeringsverksamheten beskrivs närmare i denna handbok i kapitel B.9. A.2.2 ALLMÄNNA HÄNSYNSREGLER Vidare kräver de allmänna hänsynsregler i 2 kap Miljöbalken följande av verksamhetsutövaren (till exempel den som ansöker om att få anlägga och/eller driva en deponi): Bevisbörderegeln (1 ) Verksamhetsutövaren är vid tillståndsprövning och vid tillsyn skyldig att visa att miljöbalkens allmänna hänsynsregler följs Kunskapskravet (2 ) Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet. Försiktighetsprincipen och bästa möjliga teknik (3 ) Försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en åtgärd kan skada människors hälsa eller miljön. Bästa möjliga teknik skall utnyttjas. Förorenaren betalar/ppp (Polluter Pays Principle). Produktvalsprincipen (4 ) Man skall välja sådana kemiska produkter och biotekniska organismer som är minst skadliga för miljön. Kan man ersätta en viss produkt med en mindre farlig ska man göra det. Anläggningen medför ingen kemikalieanvändning. Hushållnings- och kretsloppsprincipen (5 ) Man skall hushålla med råvaror och energi. Återanvändning och återvinning ska främjas. I första hand skall förnybara energikällor användas. Lokaliseringsprincipen (6 ) Man skall välja en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet. Har beaktats baserat på tidigare lokaliseringsutredningar och långvarigerfarenhet från den aktuella platsen. (fortsättning på nästa sida) 15 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Rimlighetsprincipen (7 ) Kraven (2-5 och 6 ) gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått ställas mot kostnaderna. Ansvar för att avhjälpa skador (8 ) Det är den som orsakat en skada på miljön som ansvarar för att skadan blir avhjälpt. Stoppregeln (9 ) En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. Miljöbalken och deponier Miljöbalken med bland annat de allmänna hänsynsregler är grundläggande för hur en deponi ska få anläggas samt hur den bedrivs med hänsyn till risker och påverkan på människors hälsa och miljön. A.2.3 MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNING OCH LOKALISERING Vilken påverkan en deponi kommer att ha på människors hälsa och miljö beror mycket på - hur omfattande den är och hur den bedrivs - vilka emissioner som uppstår genom anläggning, drift och efterbehandling - vilka som är recipienter till emissionerna - hur den anläggs och var den är lokaliserad För verksamhet som är att betrakta som miljöfarlig verksamhet och kräver tillstånd enligt 9, 11 eller 12 kap Miljöbalken ska en miljökonsekvensbeskrivning (MKB) ingå i en ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra verksamheten. Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som den planerade verksamheten eller åtgärden kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön. Anledningen är att tillståndsgivaren måste få ett underlag för att kunna bedöma att den föreslagna verksamhet eller dess ändring sker med minimal miljöpåverkan samt att inte en olämplig plats har valts för anläggningen. 16 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Miljökonsekvenserna av en deponi kopplas till tre olika aktiviteter vid deponin: 1. byggnation med en förbrukning av energi, råvaror, massor och plats (mindre än ett år till flera år) 2. drift och leverans av avfall med en förbrukning av råvaror, energi samt emissioner (flera decennier) 3. avslutning med en förbrukning av råvaror, energi samt förändrade emissioner (sluttäckning några år och efterföljande emissioner decennier till århundraden) En bedömning av miljökonsekvenser kan kopplas till hur en deponi och driften av den förhåller sig till uppfyllandet av Sveriges Miljökvalitetsmål (se kapitel A.2.11). Vilka effekter och konsekvenser samt risker som uppstår är starkt beroende av lokaliseringen, till exempel på grund av närhet till boende, närhet till vattendrag osv. Ofta måste olika kriterier vägas mot varandra eftersom olika platsalternativ uppfyller olika krav. Lokaliseringsfrågan i samband med tillståndsärenden för miljöfarlig verksamhet har de senaste åren hamnat mer och mer i fokus (se till exempel domen MÖD, Mål nr M 471-08 rörande Kraftvärmeverk i Eslöv och Lund). A.2.4 MILJÖFARLIG VERKSAMHET Deponier är att betrakta som miljöfarlig verksamhet som beskrivs i 9 kap Miljöbalken och för att driva dessa krävs ett tillstånd. I bilagan till Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anges om en verksamhet eller åtgärd kräver tillstånd eller anmälan enligt 9 kap 6 miljöbalken. Verksamheter har tilldelats var sin kod, en verksamhetskod, samt delas in i kategorierna A-, B- och C-verksamheter. Förordningen gör skillnad mellan de krav som ställs på de respektive verksamheterna, se faktarutan nedan. Verksamhetskod Nedan ges ett exempel på en verksamhetskod för en typisk deponeringsverksamhet: 90.300 Anläggning för deponering av annat avfall än inert eller farligt avfall, om den tillförda mängden avfall är större än 2 500 ton per kalenderår, om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt 90.290. Denna verksamhet är en B-verksamhet och således krävs tillstånd för verksamheten och detta söks hos länsstyrelsen. En verksamhet med koden 90.290 är en A-verksamhet, och denna kräver att tillstånd söks hos miljödomstolen (i detta fall när den tillförda mängden icke-farligt avfall är större än 100 000 ton per kalenderår). C-verksamheter, som vanligtvis avser mindre mängder avfall och/eller föroreningsrisker som endast är ringa, är anmälningspliktiga. Anmälan ska göras till den kommunala nämnden. 17 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.2.5 DEFINITION AV AVFALL OCH INNEHAVARENS ANSVAR Avfall och producentansvar behandlas i 15 kap Miljöbalken. Vad som är att betrakta som avfall framgår av 15 kap 1 Miljöbalken: Med avfall menas alla föremål, ämnen eller substanser som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Avfallsdefinitionen är gemensam för hela EU (EU-direktiv 2008/98/EG om avfall), och ska därför tolkas i ljuset av EU-domstolens praxis. Den som innehar avfall ska se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt (15 kap 5 Miljöbalken). För fler definitioner se ordlistan i del D. A.2.6 EKONOMISK SÄKERHET OCH AVSÄTTNING A.2.6.1 Ekonomisk säkerhet Enligt 15 kap 34 Miljöbalken kan man bara få tillstånd till en verksamhet som omfattar deponering av avfall om verksamhetsutövaren för fullgörandet av de skyldigheter som gäller för deponeringsverksamheten ställer säkerhet (enligt 16 kap 3 Miljöbalken). Avfall Sverige har tagit fram en handledning och en beräkningsmall (se faktarutan nedan) som underlättar beräkningen och tar hänsyn till de viktigaste faktorerna som påverkar säkerhetens storlek: Den förväntade sluttäckningens yta och kostnader, lakvattenbehandlingens kostnader samt förväntade kostnader för kontroll och efterbehandling. Denna säkerhet avser avhjälpande av en miljöskada och de andra återställningsåtgärder som verksamheten kan föranleda. Eftersom deponin kommer att finnas under mycket lång tid (driftfas), kräver en stor insats av kapital för sluttäckningen och ska övervakas under en lång (efterbehandlingsfas) kräver beräkningen av säkerhetens storlek antaganden rörande kostnader som kan uppkomma i framtiden (se kapitel C.1.3). A.2.6.2 Avsättning (Fondering) Verksamhetsutövaren ska enligt 15 kap 35 Miljöbalken ta betalt för samtliga kostnader som rör deponering av avfall, så långt det är möjligt inkluderande alla kostnader som är nödvändiga för att avsluta, sluttäcka och efterbehandla deponin. Det är därför nödvändigt att göra årliga avsättningar för de framtida kostnaderna. Avsättningarna ska göras enligt på förhand uppgjorda principer. Genom avsättningarna blir det möjligt att bygga upp en reserv för kommande utgifter. Det finns inga regler för hur en sådan reserv eller fond ska förvaltas. En fondering av avsättningen växer både genom tillkommande avgifter på deponerat avfall och genom att kapitalet som har lagts åt sidan förräntas. 18 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR För kommunens taxesättning av hushållsavfall gäller kommunallagens självkostnadsprincip. Generellt sett är det därför inte tillåtet att höja avfallstaxan för att täcka kostnader som härrör från gamla synder, dvs. historiskt avfall utan full kostnadstäckning. Dessa kostnader måste täckas genom intäkter från andra avfallsslag eller med skattemedel. Beräkningarna för avsättningen och den ekonomiska säkerheten behöver uppdateras (exempelvis årligen) för att få med ekonomiska förändringar och svängningar som inflation och fluktuerande avfallsmängder m.m. Modell och mall för ekonomisk säkerhet En beräkningsmodell för avsättningar till sluttäckning och för efterbehandlingskostnader finns i bilagan till rapporten Beräkningar av kostnader för avslutning och efterbehandling av deponier, D2008:03 (Avfall Sverige, 2008a). Bilagan finns hemsidan (www.avfallsverige.se). A.2.7 AVFALLSFÖRORDNINGEN Hanteringen av avfall regleras i Avfallsförordningen (SFS 2001:1063). Det finns vissa avfall som regleras via andra lagar och förordningar, till exempel utvinningsavfall från täktverksamhet eller uttjänt kärnbränsle. Finns det inga andra regleringar för ett specifikt avfall så gäller avfallsförordningen. A.2.7.1 Klassificering av avfall I bilaga 2 till avfallsförordningen finns avfallsförteckningen (List of Waste LOW) som gäller inom hela EU och ska användas för att klassificera avfallet. För varje avfallsslag finns en sexsiffrig avfallskod (kallades tidigare EWC-kod). Förteckningens kapitel är uppdelade efter avfallets ursprung (bransch eller process) eller slag av avfall. I den sexsiffriga koden anger de två första siffrorna vanligtvis källan eller huvudprocessen som ger upphov till avfallet, de två mittersta och sista siffrorna specificerar processen eller källan. All officiell rapportering och statistik ska i framtiden göras med utgångspunkt från avfallskoderna. 19 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Avfallskod - exempel En entreprenör lämnar trä från en rivningsentreprenad till en avfallsmottagare. Träet har i enlighet med bilaga 2 i avfallsförordningen (SFS 2001:1063) koden: 17 02 01 Trä Med huvudkategorin 17 BYGG- OCH RIVNINGSAVFALL (ÄVEN UPPGRÄVDA MASSOR FRÅN FÖRORENADE OMRÅDEN) Undergruppen 17 02 Trä, glas och plast Om träet är förorenat och det klassas som farligt avfall gäller följande kod: 17 02 04* Glas, plast och trä som innehåller eller som är förorenade med farliga ämnen Avfallet måste vara karakteriserat om det ska deponeras, och det är producentens eller den som ger upphov till avfallets ansvar att genomföra en karakterisering (se kapitel B.6) En viktig skillnad för hur avfall ska omhändertas, transporteras och deponeras är om det rör sig om farligt avfall. I avfallskatalogen är farligt avfall särskilt markerade med asterisk (*). För att avfall ska kunna mottas på en deponi och deponeras måste det vara klassificerat och tilldelas en kod enligt avfallsförteckningen, se avsnitt B.6 om mottagning av avfall. Klassificering av avfall omfattar flera steg för att fastställa vilken kod avfallet tilldelas, om det rör sig om farligt avfall och således vilken behandling det kan och får tillföras. Vägledning klassificering Hur klassificering av avfall går till beskrivs ingående i vägledningen Klassificering av farligt avfall, 2004:07 (RVF, 2004a) eller på Naturvårdsverkets hemsida (www.naturvardsverket.se, gå till Produkter och Avfall ). Avseende jordliknande massor har Avfall Sveriges tagit fram en rapport Uppdaterade bedömningsgrunder för förorenade massor, 2007:01 (Avfall Sverige, 2007a). 20 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.2.8 FÖRORDNINGEN OM DEPONERING AV AVFALL Bestämmelserna om deponering av avfall har sin grund i EU-direktiv (1999/31/EG) om deponering av avfall och har införts i svensk lagstiftning framförallt genom förordningen om deponering av avfall (SFS 2001:512) samt Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall (NFS 2004:10). Det innebär att det ställs motsvarande krav på samtliga deponier inom EU. Förordningen gäller fullt ut sedan utgången av år 2008 och innebär krav på deponiers lokalisering, tekniska utformning, förebyggande åtgärder mot olägenheter etc. (se kapitel B). Naturvårdsverkets föreskrifter nämnda ovan ställer ytterligare krav på det avfall som tas emot för deponering (se kapitel B.6.). A.2.9 LAG OM SKATT PÅ AVFALL Skatt på avfall som deponeras infördes år 2000 som ett styrmedel för att minska deponeringen och främja återvinning, Lag (1999:673) om skatt på avfall. Skatten var då 250 kr per ton och den har sedan höjts vid några tillfällen. Sedan den 1 juli 2006 är deponiskatten 435 kronor per ton avfall. Skatt (avfallsskatt) skall enligt 1 betalas till staten för avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år. För anläggningar som uteslutande deponerar eller förvarar jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, bergrester från gruvindustriell verksamhet och liknande gäller inte 1. Lagen gäller således allt avfall som förs in till en sådan anläggning, med ovanstående undantag för vissa anläggningar. En rad avfallslag är dock undantagna från beskattning, till exempel avfall till biologisk behandling och, sedan 1 oktober 2010, till förbränning. För andra avfall kan det göras avdrag. Ett exempel är avfall som används på deponin för konstruktionsarbeten eller sluttäckning. Skatten har medverkat till att mängderna deponerat avfall har minskat kraftigt sedan skatten infördes. A.2.10 KOMMUNENS PLANERING A.2.10.1 Kommunal avfallsplan Både staten och kommuner måste planera sin avfallshantering. Sverige har i enlighet med kraven i EU:s ramdirektiv för avfall tagit fram en nationell plan för avfall (Ny nationell avfallsplan på www.naturvardsverket.se). Kommunerna är enligt 15 kap 11 skyldiga att upprätta en avfallsplan och en renhållningsordning. I kommunernas avfallsplaner ska inventering och riskbedömning av gamla kommunala deponier tas upp. Varje kommun ska besluta om en renhållningsordning enligt 15 kap 11 Miljöbalken. Naturvårdsverket har meddelat vad renhållningsordningens avfallsplan ska innehålla. I förordning (2006:1273) om producentansvar för förpackningar finns bestämmelser om att en kommunal avfallsplan ska innehålla ett särskilt avsnitt om förpackningsavfall. Avfallsplanen ska skickas till länsstyrelsen som får en möjlighet att bedöma om det finns eller i framtiden kan uppkomma behandlingssvårigheter för vissa avfall. 21 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Gamla deponier Gamla deponier är i vissa fall att betrakta som miljöfarlig verksamhet och ska tas upp i den kommunala avfallsplanen. Tillsynsansvaret ligger oftast hos kommunen. Det saknas tydlig vägledning för hur en inventering och riskbedömning av gamla deponier ska göras. Många kommuner har använt sig av MIFO, en inventeringsmetod avsett för förorenade områden som inte är anpassad till deponier. För närvarande arbetar Naturvårdsverket med en vägledning. På www.naturvardsverket.se under Produkter och Avfall finns mer information om gamla deponier, deras tillsyn och MIFO. A.2.10.2 Övriga planfrågor Miljöbalken ålägger kommunerna i 3 kap 8 att ta hänsyn till att reservera ytor och mark som är särskilt lämpliga för avfallshantering för just detta ändamål (tänk deponi, kompostering, avfallsförbränning). Detta kan till exempel företas i en översiktsplan (ÖP) som omfattar hela kommunens yta. Denna är alla kommuner skyldiga att ta fram enligt plan- och bygglag (SFS 2010:900). Översiktsplanen är vägledande, såväl när kommunen upprättar detaljplaner (nästa steg i planeringsprocessen) och områdesbestämmelser samt prövar bygglov enligt plan- och bygglagen, som när kommunen eller andra myndigheter fattar andra beslut som rör markoch vattenanvändningen i kommunen. Eftersom deponeringsverksamheten kan komma att ge upphov till buller och emissioner av damm, gas och lakvatten och det dessutom kan föreligga en brandrisk måste det finnas en buffertzon mellan deponin och annan bebyggelse. Detta skyddsområde ska vara anpassat till deponins storlek och vilken verksamhet som kommer att bedrivas. Enligt Boverkets allmänna råd (1995:5) Bättre plats för arbete bör avståndet mellan bebyggelse och en avfalls-anläggning vara minst 500 meter. Det är dock de lokala förutsättningar såsom förhärskande vindriktning och topografin samt vilken slags verksamhet som kommer att bedrivas som ska påverka skyddsavståndet. För att underlätta kommunens övriga planering och minska risken för intressekonflikter med nyexploatering framöver, bör den fastställas i översiktsplaneringen. Översiktsplanens syfte är alltså att ge vägledning och stöd i beslut om användningen av mark- och vattenområden samt hur den byggda miljön ska utvecklas och bevaras. Planen är inte juridiskt bindande. Den är dock vägledande för alla som tänker använda sig av mark eller vatten inom en kommun, dvs. även för anläggning av deponier i kommunal eller privat regi. Både renhållningsordningen/avfallsplanen och översiktsplanen beslutas i kommunfullmäktige, dvs. politiskt. 22 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR En deponi och tillhörande byggnader (garage, hallar, kontor, komposteringsanläggningar) kräver bygglov enligt Plan- och bygglag (2010:900). Själva deponin omnämns inte i Plan och Bygglagen, men i sina allmänna råd anser Boverket att med ett upplag avses bland annat en avfallsanläggning. Plan och Bygglagen En ny Plan- och bygglag (PBL) har antagits (2010:900). Den nya lagen gäller från och med den 2 maj 2011. Frågor rörande avfall har betydelse både i plan- och bygglovsärenden rörande byggnation samt vid rivning. Enligt PBL ska vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras samt utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt [...] för ändamålet med hänsyn till bland annat avfallshantering (2 kap 5 punkt 3 respektive 2 kap 6 punkt 5). Dessutom ska ett byggnadsverk ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bland annat hushållning med vatten och avfall (8 kap 4 ). Byggherren ska se till att det finns en plan för kontrollen av en bygg- eller rivningsåtgärd som avses i 3 (kontrollplan), med uppgifter om bland annat vilket farligt avfall som rivningsåtgärder kan ge upphov till och hur farligt avfall och annat avfall ska tas om hand (10 kap 6 punkt 5 och 6). En kontrollansvarig ska bland annat biträda byggherren med att upprätta förslag till den kontrollplan som krävs enligt 6 och, i fråga om rivningsåtgärder, biträda vid inventeringen av farligt avfall och annat avfall,(10 kap 11 ). Flera av Boverkets regler inom byggområdet berörs av den nya plan- och bygglagen. Femton nya och ändrade författningar beslutades i slutet av april 2011. Enligt Boverket är det få ändringar i sak (se www.boverket.se för mer information). A.2.11 MILJÖKVALITETSMÅL OCH MILJÖKVALITETSNORMER A.2.11.1 Miljökvalitetsmål De 16 nationella miljökvalitetsmålen (kort: miljömålen) beskriver vilken kvalitet olika sektorer som berör människans hälsa och miljön i Sverige ska ha, när dessa kriterier ska vara uppfyllda och hur målen kan nås. Hur beskrivs i delmål, och de nationella miljömålen har i många län och kommuner översatts till regionala respektive kommunala förhållanden. Olika myndigheter ansvarar för att redogöra om miljökvalitetsmålen nås genom mätbara indikatorer. En indikator kan exempelvis vara antal anlagda våtmarker, kvävehalter i havet eller andel återvinning av olika avfallsströmmar. 23 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Miljökvalitetsmålen är inte bindande och det finns inga ansvariga eller sanktionsmöjligheter om dessa inte uppfylls i tid. Hantering av avfall och deponering påverkar uppfyllelsen av miljömålen och omnämns i flera mål och delmål, Främst Giftfri miljö, grundvatten av god kvalitet och god bebyggd miljö. Beroende på utformningen och läget kan dock flera miljömål beröras av en deponi och dess verksamhet. En tydlig koppling till deponerat avfall finns i och med målet God bebyggd miljö, delmål Avfall (2005-2015): Den totala mängden genererat avfall skall inte öka och den resurs som avfall utgör skall tas till vara i så hög grad som möjligt samtidigt som påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras. Delmålet omfattar att: - Deponerat avfall exklusive gruvavfall skall minska med minst 50 procent till år 2005 räknat från 1994 års nivå. Målet har uppfyllts. Tidigare har följande delmål funnits under God bebyggd miljö: - Samtliga avfallsdeponier har senast år 2008 uppnått enhetlig standard och uppfyller högt uppställda miljökrav enligt EU:s beslutade direktiv om deponering av avfall. Numera anses detta vara uppfyllt i och med att deponier som inte har anpassats till kraven enligt deponeringsförordningen (som tar upp kraven i EU:s deponeringsdirektiv) har avslutats. Det ska dock påpekas att deponeringsförordningen tillåter avsteg och undantag från vissa krav (se kapitel B.2). Även om deponier i drift respektive som har avslutats i och med årsskiftet 2008/2009 uppnått en enhetlig standard motsvarar de inte nödvändigtvis exakt samma krav. I tillståndsärenden, då ofta som en del av miljökonsekvensbeskrivningen, efterfrågas en bedömning av om och hur deponin och kringverksamheter kan bidra till uppfyllelsen eller står i strid med nationella, regionala eller lokala miljökvalitetsmål.. Detta innebär framförallt följande: - Av högsta relevans i planeringen är lokaliseringen av deponin (anläggs i närheten av avfallets uppkomst minimeras transportbehovet), skydd av närmiljön, skydd av naturområden, grund- och ytvatten m.m. särskilt med avseende på regional och lokala miljökvalitetsmål. - Emissioner av gas och lakvatten samt buller kan stå i strid med miljökvalitetsmålen, både under drifts- och efterbehandlingsfasen av deponin. 24 (176)

DEL A: TILLSTÅND OCH FÖRUTSÄTTNINGAR A.2.11.2 Miljökvalitetsnormer Enligt 5 kap 1 miljöbalken får regeringen för vissa geografiska områden eller för hela landet meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt. Syftet är, om det behövs, att varaktigt skydda människors hälsa eller miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer). Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Ett tydligt och aktuellt exempel på detta är miljökvalitetsnormerna för vatten som utfärdats av Vattenmyndigheterna och som följer Vattendirektivet (se kapitel A.2.12). Den väsentliga skillnaden mellan miljökvalitetsmålen och miljökvalitetsnormerna är att de senare är: - juridiskt bindande - avser föroreningsnivåer eller störningsnivåer som inte för över- alternativt underskridas vid en viss tidpunkt eller under en viss period - kräver åtgärder om de inte uppfylls Regeringen har möjlighet att ställa upp ett åtgärdsprogram eller ge en myndighet eller kommun detta uppdrag för att säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls. För närvarande finns följande miljökvalitetsnormer antagna (reglerande förordningar i parentes): - för fisk- och musselvatten (SFS 2001:554) - för utomhusluft (SFS 2010:477) - för buller (SFS 2004:675) All deponeringsverksamhet ger upphov till buller och emissioner till luft och vatten. Teoretiskt kan en deponi beröra alla ovan nämnda miljökvalitetsnormer och således kan åtgärdsprogram komma att beröra en deponi. A.2.12 VATTENDIREKTIVET Med införandet av vattendirektivet (ramdirektiv för vatten, se nedan) i svensk lagstiftning bildades fem regionala vattenmyndigheter som sedan år 2004 ska fastställa kvalitetskrav i form av miljökvalitetsnormer för ytvatten, grundvatten och skyddade områden. Vattendirektivet omfattar alla typer av ytvatten (sjöar, vattendrag och kustvatten) och grundvatten, men inte öppet hav. Direktivet ska vara genomfört i alla EU:s medlemsländer år 2015. I stort ska så kallad god ekologisk och kemisk status uppnås i vattenförekomster. Förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön inför EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) i svensk lagstiftning. Vattenmyndigheterna har en gemensam hemsida där bland annat kvalitetskraven för de olika avrinningsområdena kan hittas (www.vattenmyndigheterna.se). 25 (176)