5 Motion 1977178: 1038 av Hans Lindblad m. fl. om gemensamt personalutnyttjande inom totalförsvaret Totalförsvaret har funnits som begrepp sedan 1940-talet. Betydelsen av en samlad syn på dess militära och civila delar har betonats allt starkare. 1977 års beslut om totalförsvarets fortsatta utveckling kan betecknas som genombrottet för tanken på en samordnad planering och inriktning av hela totalförsvaret. Beslutet gällde militärt försvar, civilförsvar, ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar och tidigare tämligen obeaktat "övrigt totalförsvar", bl. a. sjukvård i krig och kommunal beredskapsplanering. Den största och mycket påfallande bristen i fråga om totalförsvarstänkande finns inom personalområdet. Fördelningen av människor mellan olika delar av totalförsvaret är utomordentligt stel och traditionell. Vi är övenygade om att detta är till stor skada för både det militära försvaret och de civila delarna av totalförsvaret. Vådorna av det nuvarande systemet synes också tillta genom ökade obalanser. En samlad personalplanering skulle göra att totalförsvaret på ett mer rationellt sätt kunde nyttja individernas kapacitet och kunskap. Genom att militän försvar har praktiskt taget monopol på nyttjandet av män i åldern 19-47 år skapas stora svårigheter för civila totalförsvarsgrena r. Samtidigt skadas det militära försvaret genom en tilltagande obalans mellan numerär och kvalitet. Man har helt enkelt för mycket folk att utbilda i förhållande till de förband som kan ges en modern utrustning. Följden har blivit en stark årlig ökning av den andel av det militära försvarets resurser som går till drift och underhåll. Andelen för materiell förnyelse minskar oroväckande snabbt. Därmed blir möjligheterna att upprätthålla allsidigt användbara förband allt sämre. Liberala krav Folkpartiets ungdomsförbund, folkpartiets kvinnoförbund och folkpartiet har sedan flera år fört fram förslag om en samordnad personalplanering och könsneutral uttagning för hela totalförsvaret. Den nuvarande värnpliktslagen bör slås samman med lagarna om civilförsvarsplikt och allmän tjänsteplikt till en lag om totalförsvarsplikt. Därmed skulle myndigheterna få möjlighet att för varje individ se var vederbörande kunde göra bästa nyttan i förhållande till det samlade personalbehovet inom totalförsvaret. l en riksdagsmotion år 1975 (nr 746 av Gabriel Romanus och Billy Olsson) krävdes bl. a. att riksdagen "begär att regeringen utan dröjsmål tillsätter en utredning för att belysa reformer som skulle undanröja könsbunden uttag-
Mot. 1977/78:1038 6 ning inom totalförsvaret och i stället ta till vara individuella kvalifikationer; belysning av frågan skall avse verkningar såväl på totalförsvaret som på möjligheterna att ge kvinnor och män samma villkor i allt samhällsliv". Motionärerna hänvisade till folkpartiets landsmöte år 1974 där samma krav ställts. Ett år senare förstärkte 1975 års landsmöte dessa argument genom att uttala sig för att de civila delarna av totalförsvaret får större andel av personalen, medan andelen i det militära försvaret bör minska. Landsmötet noterade att det svenska militära försvaret har en internationellt sett mycket stor numerär, samtidigt som de ekonomiska möjligheterna att ge vapen och militär utbildning till så stor numerär torde bli allt mindre. Landsmötet ansåg att kvalitetsaspekten har stor betydelse och uttalade därför att "balansen i försvaret får inte äventyras genom försök att vidmakthålla en tidigare numerär som i olika avseenden inte kan ges nödvändigt kvalitativt innehåll". Bätte balans Folkpartiets landsmöte år 1977 ansåg att det är viktigt att få en bättre balans mellan personal inom den militära och civila delen av totalförsvaret så att uppgifter kan lösas på bästa sätt. Om t. ex. krigssjukvården skall få en rimlig kapacitet behövs både män och kvinnor. Varje tanke på att i denna verksamhet söka göra en uttagning efter kön i stället för efter lämplighet visar hur orimligt ett könstänkande är. Landsmötet ansåg att alla som skall ingå i totalförsvaret bör utbildas för sin uppgift. Var och en bör dessutom ha en grundkunskap om självskydd, katastrofhjälp, kanske också självförsvar. Den enskilde måste veta vilka lagar och regler som gäller i krigstid. l nuläget är kvinnorna väsentligt sämre informerade än männen när det gäller frågor av denna art. En reform av detta slag skulle alltså inte innebära att fler personer än i dag utbildades för det militära försvarets behov. Tvärtom skulle det kunna bli lättare att fatta beslut om minskning av det militära försvarets numerär, genom att man kom ifrån hittillsvarande låsning till antalet män i årsklassen. Man kunde mer förutsättningslöst än nu väga militära och civila delar av totalförsvaret mot varandra i fråga om personalbehov, uttalade landsmötet. För ett år sedan föreslog Hans Lindblad i en riksdagsmotion (1976/77:343) att civilförsvaret borde få direktrekrytera värnpliktiga. Att civilförsvaret får sin huvudsakliga personal som 48-49-åringar (män som lämnat värnpliktsåldern) leder till betydande svårigheter. Det är en klar erfarenhet att den övre åldersgränsen på 65 år är alltför hög. De krav som ställs på civilförsvarets personal, fysiskt och psykiskt, blir mycket stora om man t. ex. skall släcka bränder, rädda människor under hoprasade hus och arbeta sig fram till instängda i skyddsrum. Om fler yngre personer ingick i civilförsvaret skulle
Mot. 1977178:1038 7 möjligheterna att klara de mest fysiskt krävande uppgifterna bli betydligt bättre. Avgångar av hälsoskäl blir stora i en organisation som har sin hvudusakliga personal i åldrarna över 50 år. Omloppstiden blir därför kort, dvs. det årliga behovet av rekrytering och utbildning för att ersätta de avgångna blir stort. Civilförsvaret skulle bli billigare och effektivare om det fick rekrytera yngre personal. B ätt re och billigare Vissa civila grupper, främst brandmän, borde helt avdelas för civilförsvaret, som därmed fick en betydligt bättre beredskap och en höjd kvalitet på befålen. Man bör alltså undvika att ta ut sådan personal för militär grundutbildning. Men med den nuvarande värnpliktslagen åläggs män en militär utbildning, och det ä ren så benhård princip att inget undantag görs ens för personer med sådan utbildning att de kan göra en långt mer effektiv insats för totalförsvaret inom någon civil del. Att ge en brandman utbildning till skyttesoldat är ett drastiskt exempel på resursslöseri och visar i ett nötskal vådorna av att totalförsvaret inte har en samordnad personalplanering. Sjukvården. kommunikationsväsendet och flera delar av det ekonomiska försvaret kan ge exempel på hur felaktigt det blir från totalförsvarssynpunkt om man helt bortser från vad en individ betyder inom det civila försvaret. Det är nödvändigt att ändra en lagstiftning som i dag ger det militära försvaret totalt företräde när det gäller att utbilda män för en krigsuppgift. Menar man allvar med talet om totalförsvar måste personalområdet få en gemensam planering. där olika krav vägs mot varandra. Det skulle ge betydande effektivitetshöjningar och därmed möjliggöra besparingar. Att låta civilförsvaret direktrekrytera vissa värnpliktiga så att dessa endast utbildades för civilförsvarsuppgifter kan inte rimligen avvisas med argumentet att det skulle strida mot värnpliktstanken. Tvärtom vore de: ett erkännande av att civilförsvaret - liksom andra civila delar av totalförsvaretnu äntligen skulle anses ha en sådan betydelse att det militära försvaret inte längre skall få lägga beslag på samtliga värnpliktiga. Och fullt genomslag för tanken om totalförsvaret skulle vi alltså få därest de nuvarande pliktlagarna för olika delar av totalförsvaret ersattes med en gemensam totalförsvarslag. Olycklig trend Det militära försvaret är i skriande behov av minskad årlig värnpliktsutbildning för att kunna hålla tillbaka de nu starkt ökande driftkostnaderna. Antalet kvalificerade förband har minskat drastiskt. Allt mindre del av de värnpliktiga kan alltså få en utbildning för allsidigt användbara förband. Fortsätter nuvarande trend med ökning av driftkostnaderna finns stor risk för
ot. 1977/78:1038 8 att materielanskaftningen fortsätter att reduceras så att antalet kvalificerade enheter halveras ytterligare en gång. Budgetåret 1972173 gick 65,8 % av armens budget till vad som kallas ledning och förbandsverksam het. (Se bilaga.) 27,8 % gick till materielanskaftning (ink l. forskning och utveckling) och 6,5 % gick till byggnader. 1976/77 hade andelen som gick till driftsidan ökat till 73 %, medan materielsidan minskat till 21,7 %. Driftsidan ökade alltså ungefår med två procentenheter om året. Om 10-12 år skulle materielanslaget vara nere i noll om denna utveckling fortsätter. En del lokala besparingar- det s. k. OLLI-projektet- har genomförts under denna tid. Man har tagit bort något eller några tiotal tjänster på olika lokala myndigheter, sedan Fo-staber och regementen slagits ihop medan andra regementen upphört att syssla med förvaltning och mobilisering. Några förbandsindragningar har inte förekommit. Den kraftiga ökningen av driftsidan illustreras av att denna under J 976/77 tog praktiskt taget hela armens tillskott för s. k. priskompensation. Alltså även de pengar som avsåg att möta prisstegringar på materielen överfördes till driftsidan. Det är mot den bakgrunden inte förvånande att armens materielanskaftning kommit i en kris (låt vara att det inte förklarar varför ett överskridande på en kvarts miljard blev känt först under löpande budgetår 1977178). För marinen är ökningen av driftkostnaderna ännu värre. Där har andelen för drift sedan J 972173 ökat från 52,5 till 62,1 %. MaterielanskafTningen har minskat från 39 till 30,8 %. Också där skulle materielanslaget vara helt borta om något årtionde om driftkostnaderna stiger som under senare år. Det synes helt nödvändigt att reducera marinens fredsorganisation. Kommendör Bengt O' Konor har i en tankeväckande artikel i Tidskrift i sjöväsendet (nr 4 J 977) visat att en målmedveten integration av utbildning, mobilisering och förvaltning mellan nottan och kustartilleriet skulle kunna ge betydande besparingar. Sådana åtgärder bör snabbt genomföras. Flygvapnet har bättre kunnat hålla nere driftkostnaderna. Sedan 1972/73 har de ökat från 39,1 till 41,9 %. Andelen för materiel har minskat från 55,7 till 54,2 %. Redan denna omfördelning är olycklig. Att den ändå är långt mindre än vid de två övriga försvarsgrenarna hänger rimligen samman med statsmakternas beslut om minskad fredsorganisation vid nygvapnet. Under perioden drogs tre enheter in, nämligen F 2 (Hägernäs}, F 3 (Malmslätt) och F 8 (Barkarby). För nygvapnet är beslut också fattade om indragning av F J J (Nyköping) och F 12 (Kalmar), vartill skall komma indragning av ytterligare en nottilj. Denna reduktion ger alltså lägre driftkostnader än man annars skulle ha.
Mot. 1977/78: l 038 9 Färre fredsforband Riksdagen skall snart behandla förslagen om indragning av förband inom armen. Försvinner enheterna i Sundsvall och Malmö utöver den redan beslutade nedläggningen i Uppsala minskas driftkostnaderna. Men tyvärr tillkommer väsentligt ökade kostnader genom det nya förbandet i Arvidsjaur. Ä ven om en stor del av den investeringen betalats utanför försvarsramen ökas de årliga hyreskostnaderna kraftigt. Vidare innebär etableringen i Arvidsjauratt K 4 måste få en rad servicefunktioner som inte behövs i dag när förbandet kan nyttja anläggningarna hos I 20 i Umeå. Vad som sker går stick i stäv mot OLLI-principen om ökad samordning mellan förband. Tillkomsten av förbandet i Arvidsjaur drar alltså kostnader- inte minst ökade kostnader för värnpliktigas resor - som äter upp vad som sparas vid samtliga förbandsindragningar. En samordnad personalplanering för totalförsvaret skulle rimligen leda till att det militära försvaret utbildade fårre nya soldater. Det ger stora möjligheter till väsentliga besparingar i fredsorganisationen. Försvarets fredsorganisationsutredning har visat att bara tämligen små besparingar kan göras om man lägger ned ett förband men samtidigt bygger ut på något eller några andra ställen för att ta emot värnpliktiga från nedläggningsförbandet. Minskas värnpliktsantalet blir besparingsmöjligheterna radikalt förbättrade. Utbildningstiden Ett alternativ eller ett komplement i fråga om besparingar vore att ha kvar nästan lika många värnpliktiga men i stället för vissa av dem reducera utbildningstiden så långt att ett fredsförband kan utbilda två omgångar per år. Den lösningen skisserades - främst av Sven Weden - inför 1972 års försvarsbeslut. Den väckte mycket energiska protester från militärt håll, och 1972 års värnpliktsutredning avvisade tanken att ens värnpliktiga med uppgifter enbart inom lokalförsvar skulle kunna klara sig med en sådan reducerad utbildning. Från militärt håll har man i flera år riktat energisk kritik mot folkpartiets tankar om kortare utbildningstid. Det är därför positivt- om än förvånande - att den nye överbefälhavaren spontant tagit upp Sven W edens krav på 5,5 månaders utbildning för vissa- eller rent av de flestavärnpliktiga. Men beredvilligheten på militärt håll att nu överge tidigare uppfattningar får inte tas till intäkt för att avstå från att söka besparingarockså genom att reducera antalet värnpliktiga. Organisatoriskt är det en betydligt lättare väg, och det kan snabbare ge besparingar. Och framför allt innebär den senare vägen att man får loss fler unga människor för t. ex. civilförsvaret.
Mot. 1977/78: l 038 JO Färre krigsförband Redan vid försvarsbeslutet år 1972 stod det klart att pengarna inte skulle räcka till att modernisera mer än en del av brigaderna. Enligt detta utgår två av sex pansarbrigader. Baa tio av de dåvarande tjugo infanteribrigaderna kan moderniseras. De resterande tio får successivt allt sämre prestanda. De förlorar infanterikanonvagnarna och terrängbilarna. Eldkraft och rörlighet minskas, samtidigt som de moderniserade brigaderna får väsentliga förbättringar i dessa avseenden för att om möjligt komma upp i nivå med dem som finns i omvärlden. De nedväxlade brigaderna har på senare år- tvärtemot riksdagsbeslutet år 1972- kallats "skytteregementen". Nu föreslås i budgetpropositionen att dessa förband skall återfå benämningen "infanteribrigad". De moderniserade brigaderna kallas infanteribrigad 77, medan skytteregementena föreslås kallas infanteribrigad 66R. Det ger lätt missförstånd, eftersom benämningen 66R hittills har avsett förband som har infanterikanonvagnar och terrängbilar. Det viktiga är dock att det på 1980-talet inte synes finnas möjligheter att modernisera dessa förband. Man får vara glad om det går att hålla uppe kvaliteten på de tio infanteribrigader (plus fyra Norrlandsbrigader) som beslutats. Dessa moderniserade förband måste förses med ytterligare materiel, bl. a. för pansarvärn, spaning och samband. Ammunitionsuthålligheten för försvaret ser ut att bli dramatiskt försämrad. vilket är ytterst anmärkningsvärt i ett läge då det talats om att förbättra "uthålligheten". Krigssjukvården måste förbättras, bl. a. genom ner helikoptrar för denna uppgift. För pansarbrigaderna kommer moderniseringsbehovet allt närmare. En summering av det anförda synes alltså mycket klart peka på att det är nödvändigt att hålla uppe den andel som går till materielanskaffning inom det militära försvaret. Det kan inte ske på annat sätt än genom minskning av den andel som går till drift. Antalet värnpliktiga inom försvaret bör därför minskas, vilket ofrånkomligen leder till att antalet fredsförband måste reduceras. Bättre arbetsmiljö Vid en reducering av antalet fredsförband kan antalet utbildningsbefäl vid de kvarvarande förbanden öka. Det skulle möjliggöra en e fektivare utbildning vid dessa förband. Det finns mycket alarmerande rapporter om hur sliten personalen blir med nuvarande stora antal värnpliktiga i förhållande till antalet befål. Det är orealistiskt att öka antalet befål men genom en minskning av antalet värnpliktiga går det att få balans. Här går det att nå betydande resultat i form av bättre arbetsmiljö och ökad arbetstillfredsställelse för både värnpliktiga, befål och andra anställda vid kvarvarande förband. Dessa positiva e fekter inom det militära försvaret skulle komma jämsides
Mot. 1977178:1038 Il med en väsentlig förbättring för civilförsvaret, som kunde fä övergå till att utbilda yngre människor. Dessa skulle stanna mångdubbelt längre i organisationen än merparten av dem som utbildas i dag, och därmed kunde det årliga utbildningsbehovet inom civilförsvaret minska. Man fick möjligheter att ge varje individ en bättre utbildning. Också för det ekonomiska försvaret och övriga delar av totalförsvaret skulle en totalförsvarslag ge helt andra möjligheter än i dag att verkligen göra en rationell personalplanering. Genomförs en reform med en totalförsvarsplikt och könsneutral uttagning i stället för nuvarande olika pliktlagar skulle totalförsvarsprincipen bli verklighet på ett långt bättre sätt än hittills. Det skulle öka totalförsvarets förankring hos allmänheten. Inför omvärlden skulle Sverige kunna visa ett väl integrerat totalförsvar där personella och andra resurser kunde nyttjas effektivare än i dag. Frågan om övergång till en samlad personalplanering inom totalförsvaret baserad på könsneutral uttagning bör studeras av den kommande försvarsutredningen inför nästa försvarsbeslut Parallellt med arbetet i försvarsutredningen bör man kunna överväga att ge möjlighet till grundutbildning av värnpliktiga till civilförsvarsuppgifter som en delreform mot en samlad personalplanering. Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs att riksdagen hos regeringen begär att frågan om en för hela totalförsvaret gemensam personalplanering inom ramen för en totalförsvarslag blir belyst inför nästa försvarsbeslut Stockholm den 24 januari 1978 HANS LINDBLAD (fp) BONNIE BERNSTRÖM (fp) KARL BENGTSSON (fp) KARIN AHRLAND (fp)
Procentuell uppdelning av utnyttjade betalnlng.\medel 1969170-1976177 (Ledning och drift) (Materiel) (Byggnader) - Armen Marinen Flyg- Armen Marinen F YK Armen Marinen \.Q Fly!(- -l 110p11PI IIOpiiPI \'apnel -l... 1972/73 65.78 52.51 39.11 27.72 39.00 55.73 6,50 8.49 5,16 1973/74 68.13 53.92 39.46 27.21 38.23 56.20 4.66 1974/75 69.44 59.24 39.73 25.90 34.09 56.98 4.66 6.67 3.29 1975/76 71.04 62,26 41,63 24,02 30,68 54,68 4,94 7,06 3,69 1976/77 73.07 62.06 41.88 21.66 30.80 54.19 5.27 7,14 3.93 7.85 4.34 :: :?. -l 00 - = 00 Källa: RRY Budgetredovisning