Motion 1983/84:2695. Karin Ahrland och Lars Ernestam Regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84: 120)

Transkript

1 15 Motion 1983/84:2695 Karin Ahrland och Lars Ernestam Regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84: 120) Vi har inte några invändningar mot syftet med propositionen, nämligen kortare handläggningstider, enhetligare instansordningar och färre be / svärsärenden hos regeringen utan att rättssäkerheten och effektiviteten i förvaltningen minskar. Det torde råda enighet om att antalet besvärsärenden som regeringen prövar som sista instans är för stort liksom att däri ingår många typer av ärenden som inte rimligen bör belasta statsrådens tid. Det var bl. a. därför som det redan på den borgerliga regeringstiden inleddes ett stort arbete med att se över nuvarande regler. Vi ser därför propositionen som en fortsättning av detta arbete på detaljnivå. Samtidigt vill vi påpeka att det på grund av de mycket allmänt hållna formuleringarna är svårt att överblicka konsekvenserna i många fall. Även om riksdagen alltså bör kunna ställa sig bakom riktlinjerna - eller i varje fall ett antal av dem - måste det i många fall, troligen nertalet, vara önskvärt att framtida ändringar i besvärsordningen underställs eller redovisas för riksdagen även i fall där det i och för sig inte är lagligen nödvändigt. Vi menar alltså att sådana ändringar i besvärsordningen som i och för sig icke kräver riksdagens medverkan bör särskilt redovisas för riksdagen varje år i samband med budgetpropositionen. Vi noterar också att propositionen inte alls tar upp de kanske mest tidsödande besvärsärendena, nämligen invandrarärendena som i tidsåtgång och antal är den absolut största gruppen. Enligt vår uppfattning är detta en brist. Vi menar att i det framtida arbetet måste särskild uppmärksamhet ägnas åt regeringens prövning av besvär även i invandrarärendena. Vi övergår härefter till att granska förslagen mer i detalj och vill då inledningsvis anmäla att vi delar uppfattningen att regeringen även i fortsättningen bör vara besvärsinstans när en politisk styrning är önskvärd. Vi är också ense med föredragande statsrådet om att det vid den systematiska genomgången bör kunna övervägas att helt slopa besvärsmöjligheterna i vissa, om än få, ärendegrupper. Vi kan också ansluta oss till att det fortsatta arbetet i regeringskansliet skall ske efter de riktlinjer som anges på sid 30 i propositionen i vad de innebär: a) att man bör fråga sig om saken kan prövas i två instanser under regeringen, b) om beslutanderätten kan nyttas ned eller c) om någon central förvaltningsmyndighet kan ta över uppgiften. Vi vill dock upprepa att det icke enbart med så relativt diffusa riktlinjer är möjligt för riksdagen att ta ställning till om en konkret ärendegrupp skall nyttas från regeringen.

2 ot. 1983/84: Vi kan däremot inte nu vara beredda att ställa oss bakom tanken på att en möjlighet att överlämna ärenden till regeringen är en lämpligare lösning än besvärsrätt. S. k. fakultativt underställande är enligt vår uppfattning mindre lämpligt eftersom det i praktiken medför politisk styrning på en nivå där politisk styrning inte bör finnas och ger lätt utrymme för eller åtminstone misstanke om godtycke hos den myndighet som skulle besluta om underställningen. Vi delar inte föredragandens åsikter i fråga om besvärsnämnder utan tycker tvärtom att det är en möjlighet som bör övervägas, inte minst med tanke på alla tjänstetillsättningar. Vi menar också att det borde vara möjligt att inrätta besvärsnämnd för flera ärendegrupper av någorlunda ensartad karaktär och att detta bör övervägas under det fortsatta arbetet. l detta sammanhang vill vi emellertid peka på en annan utväg som enligt vår uppfattning bör utredas. Möjligheten att gå till kungs när det gäller högsta domstolen och regeringsrätten har redan begränsats. Förslaget innebär att motsvarande åtgärd skall vidtas med den tredje slutinstansen, nämligen regeringen. Den kan enligt förslaget i många fall åstadkommas på så vis att som slutinstans insätts i stället för regeringen det närmast behöriga centrala ämbetsverket (skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen m. fl.). Den tanken bör i sig inte avvisas men i propositionen förbigås i stort sett helt en aspekt av en sådan åtgärd, nämligen försvagningen av den enskildes rättsskydd. Det är nämligen en mycket allvarlig sak att den noggranna rättsprövningen som nu sker i regeringskansliet av alla besvärsmål försvinner. I regeringskansliet har expeditionschefen i varje departement ett särskilt ansvar för att det beslut regeringen träffar i ett besvärsmål är rättsligen oangripligt. Denna prövning blir möjlig genom att regeringskansliet har tillgång till kvalificerad juridisk personal för uppgiften. Motsvarande garantier för rättssäkerheten kan inte upprätthållas om det slutliga avgörandet i alla administrativa besvärsmål kommer att vara utspritt på olika centrala myndigheter, tillhopa kanske något hundratal. Dessa kan inte rimligen var och en för sig ha tillgång till så många kvalificerade jurister som krävs för att rättssäkerheten skall kunna garanteras den enskilde. För den rättssökande allmänheten är en sådan försvagning av rättsskyddet, inom hela den del av administrationen där domstolsprövning inte är möjlig, inte godtagbar. Bristen blir kännbarare a.llteftersom den offentliga sektorn ökar och allt fler beslut som berör den enskilde fattas av myndigheter inom den administrativa sektorn. En förutsättning för reformens genomförande är därför att något görs för att kompensera det bortfall av rättsskydd som nedflyttningen av den slutliga prövningen av administrativa besvärsärenden från regeringen framkallar. När medborgarna berövas det rättsskydd som ligger i den noggranna besvärsprövningen hos regeringen måste de få något annat i stället. I detta sammanhang finns anledning att peka på ett förslag som i dagarna ingivits

3 ot. 1983/84: till regeringen av Medborgarrättsrörelsen. Det går i korthet ut på att den enskilde inom den sektor av den offentliga verksamheten där i nuläget något överklagande till domstol - allmän domstol eller förvaltningsdomstol - inte är möjligt, skall få en sådan möjlighet, dock endast vad gäller rättsfrågor. Om således den som fullföljt sin sak till ett ämbetsverk menar att det beslut han fått från detta verk strider mot någon lagregel, eventuellt mot någon av de regler i 2 kapitlet regeringsformen som handlar om medborgerliga fri- och rättigheter, skall han genom något som kan kallas rättsbesvär få gå till domstol för att få sin invändning om beslutets bristande rättsenlighet prövad av denna. För att knyta an till svensk rättstradition följer man i förslaget mönstret från kommunalbesvär. Den berörde enskilde får således viss tid efter beslutets fattande överklaga detta till kammarrätt eller hovrätt - alltefter vad beslutet gäller - med yrkande om att beslutet skall undanröjas på grund av bristande rättsenlighel Ett institut av detta slag skulle inte innebära inrättandet av nya organ. Möjligen kan belastningen på kammarrätter och hovrätter öka något men en sådan smärre kostnadsökning kan inte undvikas om det genom en reform uppkommande rättsskyddsbehovet skall tillgodoses på ett rimligt sätt. Förslaget löser samtidigt det akuta problemet som uppstått sedan Europarådsdomstolen i sin dom av september 1982 i Sporrong-Lönnrothmålet påtalat att Sverige icke ger sina medborgare tillgång till prövning inför domstol av tvister mellan det allmänna och den enskilde avseende "civila" rättigheter. Enligt vår uppfattning bör således möjligheten att införa s. k. rättsbesvär noga övervägas i en särskild utredning som bör arbeta parallellt med den översyn av besvärsreglerna som skall ske inom regeringskansliet. Med stöd av ovanstående hemställs l. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförs om utredning av möjligheten att införa s. k. rättsbesvär i samband med avveckling av rätten till fullföljd till regeringen i förvaltningsärenden, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjerna för en översyn av reglerna om besvärsrätten hos regeringen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om skyldighet för regeringen att för riksdagen redovisa av regeringen beslutade ändringar i besvärsordningen. Stockholm den 28mars 1984 KARIN AHRLAND (fp) LARS ERNESTAM (fp)

4

5

6 Liber Tryck Stockholm 1984