BILAGA 14 RISKANALYS YRKESFISKET

BILAGA 14 RISKANALYS YRKESFISKET

GOTLANDSFÖRBINDELSEN SVENSKA KRAFTNÄT Gotlandsförbindelsen, PM Riksintresse för Yrkesfiske Rikard Marek 2012-04-26

2 Alla rättigheter förbehålles. Mångfaldigande av innehållet i detta dokument, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätten av den 30 december 1960 förbjudet utan skriftligt medgivande av Pöyry SwedPower AB. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, stencilering, bandinspelning etc.

1 1 SAMMANFATTNING Svenska Kraftnät (SvK) planerar en sjökabelförbindelse mellan Simpevarp (fastlandet) och Ygne (Gotland). Sjökabelförbindelsen utgörs av en 300 kv HVDC kabel som skall placeras inom en cirka 100 km lång korridor korridor (se fig. 1). Förbindelsen passerar bland annat ett område som klassificeras som Riksintresse för Yrkesfiske. Denna delsträcka är ungefär 40 km lång. I tillägg kan antas att fiske bedrivs i olika omfattning på fler platser längs den föreslagna linjen. Avsikten med föreliggande PM att identifiera de områden i närheten av kabelrutten där bottenfiske förekommer, samt beskriva tänkbara åtgärder för att minimera inverkan på detta fiske. Svenska Kraftnät har fört en dialog med Sveriges Yrkesfiskares Riksförbund (SFR) i syfte att identifiera de platser där demersalt fiske med trål förekommer. SFR har analyserat den föreslagna rutten och angett två platser (sammanlagt tre trålspår) som aktivt bottentrålas. Dessa platser har analyserats med avseende på bottentopografi och geologi, och baserat på denna analys föreslås att kabelsträckningen justeras (anpassad ruttdragning) samt att kabeln förläggs på ett tillräckligt djup i bottensedimenten för att inte riskera att skadas av framtida bottentrålning i området. Det föreslås även att man efter genomförd kabelförläggning bekräftar kabelns skyddsnivå (depth of burial) innan fiske åter tillåtes i området.

1 Innehåll 1 SAMMANFATTNING 1 2 BAKGRUND 3 3 RISKBEDÖMNING FÖR SJÖFÖRLAGDA KABELSYSTEM 4 3.1 Riskbedömnig 5 3.2 Muddringsrelaterade risker 5 3.3 Ankarrelaterade risker 5 3.4 Fiskerelaterade risker 6 4 SKYDDSÅTGÄRDER FÖR SJÖFÖRLAGD KABEL 7 4.1 Anpassad ruttdragning 7 4.2 Nedspolning. 8 4.3 Plogning 8 4.4 Trencher 8 4.5 Övertäckning 8 4.6 Skyddszoner 9 4.7 Alternativ fiskeutrustning 9 4.8 Förläggningslogistik 9 5 TILLGÄNGLIG INFORMATION 10 5.1 Batymetri 10 5.2 Geologi 11 5.3 Spolbarhet 12 5.4 Fiskeområden och trålspår 12 5.4.1 Information från SFR 13 5.4.2 Trålspår i Sidescan data 13 6 BESKRIVNING AV BOTTENFÖRHÅLLANDEN I OMRÅDET RIKSINTRESSE FÖR YRKESFISKE 15 7 FÖRSLAG PÅ ANPASSAD RUTT OCH FÖRLÄGGNINGSMETOD 17 7.1 Inom området Riksintresse för Yrkesfiske. 17 7.2 Generellt för projektet 18 8 SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER 19 Appendix A Karta visande Gotlandsförbindelsen i relation till området Riksintresse för Yrkesfiske

2

2 BAKGRUND Svenska Kraftnät (SvK) planerar en 300 kv sjökabelförbindelse mellan Simpevarp (fastlandet) och Ygne (Gotland). Sjökabelförbindelsen utgörs av en HVDC kabel som skall placeras inom en cirka 100 km lång korridor (se fig. 1). Förbindelsen passerar bland annat ett område som klassificeras som Riksintresse för Yrkesfiske. Denna delsträcka är ungefär 40 km lång. I tillägg kan antas att fiske bedrivs i olika omfattning på fler platser längs den föreslagna linjen. Avsikten med föreliggande PM att identifiera de områden i närheten av kabelrutten där bottenfiske förekommer, samt att beskriva lämpliga åtgärder för att skydda kabeln och samtidigt möjliggöra framtida fiske i området. 3 Fig. 1. Karta visande den föreslagna rutten för Gotlandsförbindelsen i relation till området Riksintresse för Yrkesfiske.

3 RISKBEDÖMNING FÖR SJÖFÖRLAGDA KABELSYSTEM 4 Sjöförlagda kabelsystem är dimensionerade för att kunna motstå förhållandevis kraftigt yttre våld, och är bland annat armerad med ståltråd virad runt isoleringen (se fig. 2). Kabelns konstruktion tillåter en relativt oöm behandling vilket kan uppkomma till exempel i samband med kabelns förläggning och vid reparation då kabeln bland annat måste klara att belastas med sin egenvikt från havsyta till havsbotten. Detta innebär dock inte att sjöförlagda kabelsystem är okänsliga för yttre påverkan. Skador uppkommer, och följaktligen även kostsamma driftstopp för ledningsägare (Carter et al., 2009). Driftstoppen kan bli långvariga beroende på de särskilda problem som är förknippade med reparationer till sjöss. Dessutom finns det en risk för olyckor ombord till exempel den som fastnar med ett ankare eller ett fiskeredskap i en kabel (Drew & Hopper 2009). Fartygets stabilitet kan påverkas högst betydligt för ett fartyg som försöker lyfta en tung kabel från havsbottnen, och kan i värsta fall leda till kantring. Fig. 2. Bild visande exempel på plastisolerad sjökabel (notera att slutliga specifikationer på kabeln är ej fastlagd)

3.1 Riskbedömnig Inför alla större investeringar krävs en riskbedömning, såväl ekonomisk som teknisk. Sjökabelprojekt omfattar normalt en riskanalys för allt ifrån finansiering, projektering, byggnation, driftsättande och drift/underhåll. Ett antal av dessa är unika just beroende på den speciella miljö som havet utgör. 5 Normalt indelas yttre hot mot sjökabelsystem enligt följande: Naturliga risker Undervattensskred (till exempel vid ett floddelta) Mobila bottensediment (till exempel i områden med kraftiga bottenströmmar) Jordbävningsaktivitet Strandade isberg Antropogena risker Bottenfiske av olika typer, till exempel bottentrålning Ankring, till exempel nödankring och draggning Muddring Antropogena hot står i ett internationellt perspektiv för majoriteten av kabelskadorna. Fel på själva kabelsysystemet är däremot förhållandevis ovanliga Normala riskanalyser för sjökablar innefattar således främst risken för påankring samt risken för trålningsskador. 3.2 Muddringsrelaterade risker Skador som uppträder i samband med muddring är vanligast i hamnområden, och beror ofta på att mudderfartyget av olika skäl inte känner till kabelns exakta position. Detta försöker man avhjälpa genom tydlig information och noggrann positionering av kabeln. 3.3 Ankarrelaterade risker Ankringsskador uppkommer ofta på grund av misstag ombord, till exempel att fartyget inte känner till kabelns existens eller exakta position, och därför väljer att ankra. Ankarskador uppkommer dock även på grund av nödsituationer. Påankringsskador kan således i princip uppkomma var som helst där ett fartyg kan hamna i en situation där ankring är enda möjligheten att få stopp. Man kan till exempel tänka sig att en sådan situation kan uppkomma under ett elektriskt fel ombord eller vid ett maskinhaveri i hårt väder. Ankringsskador är mycket svåra att helt förebygga, men med hjälp av tydlig information och noggrann positionering av kabeln kan många onödiga skador undvikas. Mot bakgrund av dessa risker väljer man ofta att skydda kabelsystemen genom att begrava dem i havsbotten.

3.4 Fiskerelaterade risker 6 I ett internationellt perspektiv står fiskerelaterade händelser för drygt 40% av alla skador. De typer av fiske som erfarenhetsmässigt har störst påverkan på sjökabelsystem är bottentrålning, och de i Sverige ovanliga bomtrålning (eng. beam Trawl) och fiske efter bottenlevande skaldjur (eng. shellfish dredging). I det aktuella fallet med Gotlandsförbindelsen bedöms bottentrålning utgöra den största fiskerelaterade risken. Skador som uppträder i samband med bottentrålning har en mängd olika orsaker. Skadorna kan bero på att man ombord på fiskefartyget inte känt till kabelns existens eller exakta position, men det finns även fall där man avsiktligt valt att tråla över kända kabelsystem. Skador kan även uppkomma om fiskefartyget av olika skäl inte kan hålla sig till sitt avsedda trålspår, till exempel beroende på undanmanöver för att undvika kollision, elektriska fel, maskinfel etc. och därför oavsiktligt trålar över kabeln. Trålningsrelaterade skador kan normalt undvikas så länge det finns en möjlighet att skydda kabeln, till exempel genom att begrava kabeln på ett tillräckligt djup under havsbottnen. När det gäller bottentrålning är det normalt trålborden man är mest bekymrad över. Trålbordets storlek och tyngd i förhållande till bottenförhållanden (till exempel om det är en mycket mjuk lerbotten) och trålningshastighet påverkar riskerna för att kabelsystemet utsätts för stora påfrestningar. I synnerhet om ett trålbord skulle fastna i en kabel som dras med, kan skadorna bli betydande. Ett större trålfiskefartyg kan uppbåda en dragkraft (eng. Bollard Pull Force) på mer än 20 ton, och tillsammans med ett tyngre trålbord framdriven till exempel 4 knop kan detta skapa en mycket stor kraftöverföring på en kabel som träffas. Den verksamma kraften i en träff kan med andra ord vida överstiga tyngden på själva trålbordet. Dessutom kan de tyngder som håller trålens underdel mot bottnen (underteln) komma i kontakt med kabeln och orsaka skador.

4 SKYDDSÅTGÄRDER FÖR SJÖFÖRLAGD KABEL 7 För att säkerställa anläggningens säkerhet försöker man skydda kabeln så långt som är praktiskt möjligt. Vilken skyddsnivå som väljs beror ofta på ekonomiska och säkerhetsmässiga bedömningar, och anpassas normalt till lokala förhållanden och den samlade riskbedömningen. Kabelskydd kan skapas på flera sätt, till exempel: 1. Ruttdragning (dvs man förlägger kabeln längs en stäcka som möjliggör nedspolning/grävning, alternativt inte är intressant ur bottenfiskesynpunkt) 2. Nedspolning/grävning (d.v.s. med hjälp av spol/grävutrustning förlägga kabeln så djupt ner i havsbottnen att den är placerad under påverkansdjup från bottentrålning och ankring). Normalt eftersträvas ett förläggningsdjup på 0,5-1,5 meter, beroende på havsbottnens egenskaper och nivån på fartygs/fiske aktiviteter i det aktuella området. I mycket lösa bottnar kan ett djup på 2,5 meter vara nödvändigt för att skydda kabeln. 3. Övertäckning (t.ex. dumpning av stenmassor eller förläggning av betongplattor ovanpå kabelanläggningen). 4. Skyddszoner (t.ex. förbud mot ankring och fiske) 5. Användande av alternativ fiskeutrustning (t.ex. krav på användande av trålbord konstruerade för att vara så skonsamma som möjligt). Många skydd av kabelsystem består av en kombination av flera av de ovan nämnda metoderna 4.1 Anpassad ruttdragning Det är ofta många olika aspekter som påverkar valet av slutlig rutt för en sjökabel. Av kostnadsskäl väljer man ofta en så kort sträckning som möjligt. Ofta kommer en sådan rutt att genomkorsa områden med onödigt höga risker och påverkansfaktorer (till exempel farleder, naturskyddsområden, militära övningsområden, geologiska hinder etc.) Om man i stället väljer att förlänga rutten för att passera ett sådant hinder eller för att minska en risk måste den extra kostnaden sättas i relation till vinsten eller riskminskningen. Vid passage av särskilt besvärliga områden kan man därför behöva använda en så kallad anpassad ruttdragning, vid vilken man finjusterar kabelrutten för att passera isolerade hinder och därmed ökar möjligheten för att skapa ett effektivt kabelskydd.

4.2 Nedspolning. Spolning (eng. Jet Trenching) är en metod där man använder en vattenjet för att begrava kabeln ner i havsbotten. Det finns ett flertal olika typer och modeller av denna princip, som enkelt uttryckt går ut på att sätta bottensedimentet under kabeln i suspension, och därmed låta kabeln falla ner i det resulterande schaktet, som man därefter låter falla samman och täcka över kabeln på naturlig väg. En Jet Trencher är vanligen monterad på en ROV (undervattensrobot), släde eller hjul/banddrivet undervattensfordon, och består av ett antal vattenjet-aggregat monterade på så kallade svärd placerade på vardera sidan av kabeln. Jetstålarna sätter bottensedimenten i suspension och effekten blir att svärden skär ett dike i havsbottnen, samtidigt som kabeln läggs ned. Diket är normalt mellan 20 och 40 cm brett. I sediment som till exempel sand och silt kommer kabelns egenvikt att se till att kabeln hamnar på dikets botten. I mer svårarbetade material som till exempel styva leror, kan kabeln behöva tryckas ner i diket. Efter att Jet Trenchern har passerat kollapsar normalt dikesväggarna över kabeln, och återfyllnaden sker i princip momentant på naturlig väg. Jet Trenching är normalt att föredra av ekonomiska och säkerhetsmässiga aspekter. 8 4.3 Plogning Plogar är I princip passiva system som bogseras bakom ett fartyg. Plogen kan fjärrstyras via kabel för att säkerställa att kabeln hamnar på rätt plats. Systemets effektivitet och hastighet är beroende av den kraft med vilken plogen kan bogseras på olika typer av havsbotten. Plogar kan användas i mer varierande geologi än en Jet Trencher och har ofta förmåga att ta sig fram även i grusiga och leriga material. Plogar indelas normalt i deplacerande och icke-deplacerande system. De deplacerande är ofta mycket stora, medan de icke-deplacerande kan utföra kabeldike liknande de som utförts med Jet- Trencher, dvs smala och djupa. Plogning är numera alltmer sällsynt vid topografiskt besvärliga rutter, då metoden innebär visa risker om plogen skulle välta. Dessutom krävs mycket stora fartyg för att kunna bogsera en plog i ogynnsamma material. 4.4 Trencher En mekanisk trencher är i princip liknas vid en bandgående vinkelslip. Dessa maskiner arbetar vanligen med en roterande klinga eller en kedja med monterade skärstål. Dessa typer av maskiner kan skära ett dike även i mycket hårt material, till och med i kristallin berggrund. Beroende på det geologiska materialet kan dock denna process vara mycket långsam och kostsam. Diken utförda med denna typ av maskin kan bli upp till 50 cm breda och ett par meter djupa. En mekanisk trencher används normalt där särskilda problem annars skulle uppstå, till exempel strandnära morän och klippområden där övertäckning inte kan utföras på ett godtagbart sätt. 4.5 Övertäckning Övertäckning används av kostnadsskäl mest på extremt utsatta platser, till exempel i närheten av hamnar, ankringsplatser, landtagningsplatser etc. Övertäckning kan bestå av så kallad rock dump där man släpper stora mängder sten över kabeln, och därigenom skapar ett skydd. Man kan även använda betongplattor, betongmattor, sandsäckar, gjutna skydd och så vidare.

4.6 Skyddszoner Skyddszoner förekommer normalt på platser det är omöjligt att på annat vis skapa ett tillräckligt skydd, till exempel i hamnområden och i trånga hårt trafikerade farleder. Skyddszoner hjälper dock inte vid till exempel nödankring och andra situationer där man måste fatta akuta beslut ombord på fartyget. 9 4.7 Alternativ fiskeutrustning I ett antal fall har man genom förhandlingar med lokala yrkesfiskare enats om vilka typer av fiskeutrustning som skall få användas i närheten av kabeln. I en del fall har man enats om en storleksgräns på de utrustningar som används, till exempel en maximal tillåten tyngd på trålbord. I andra fall har man enats om att endast särskilt skonsam utrustning får användas, till exempel bottentrålar konstruerade för att kunna passera pipelines utan att fastna. 4.8 Förläggningslogistik Det finns två huvudprinciper för hur kablar förläggs i havsbotten. 1. Simultan kabelläggning och nedspolning 2. Först kabelutläggning, och en tid senare nedspolning. I det första fallet kommer normalt fiske att kunna bedrivas så snart kabelförläggningen avslutats, och man har genomfört mätningar som visar att kabeln nått det avsedda djupet i havsbotten. I det andra fallet kommer kabeln under en tid att ligga oskyddad på havsbottnen, och under denna tid kommer området att vara avlyst för alla bottenaktiviteter, intill dess nedspolning och djupmätningar genomförts. Efter att kabeln har spolats ner är det normalt att man genomför kontrollmätningar som visar om kabeln har nått önskat djup i havsbottnen, så att man kan vara helt säker på att man uppnått avsett skydd. Vilken typ av logistik som används beror på kabelläggningsfartygets kapacitet och hur komplicerad nedspolningen är, till exempel om det rör sig om en anpassad förläggning.

5 TILLGÄNGLIG INFORMATION En marin bottenundersökning har under hösten 2011 utförts inom ett ca 500 meter brett område längs den föreslagna kabelsträckningen. Undersökningen omfattar batymetri (högupplöst multibeam ekolod), bottenpenetrerande ekolod samt sidescan sonar. I tillägg har bottenprover tagits med hjälp av vibrocorer. Sammantaget motsvarar tillgänglig data en fullgod bild av de översta metrarna samt bottenytan i hela korridoren. Insamlad data har tolkats med avseende på djup- och ytgeologi längs i hela den utreda korridoren. Vid tolkningen har man tagit särskild hänsyn till företeelser som kan innebära hinder eller risker vid en kabelförläggning. I detta ingår bland annat en bedömning av de geotekniska (grävbarhet) egenskaperna av de översta metrarna av havsbottnen. Man har även karterat alla spår av installationer, föremål, arkeologiska objekt och spår av bottenaktivitet i området. I detta ingår bland annat identifiering av läge för existerande kablar samt spår av bottentrålning. 10 5.1 Batymetri Batymetrin (bottentopografi) i den undersökta korridoren har undersökts med ett så kallat Multibeam ekolod. Detta system ger en mycket högupplöst bild av bottentopografin. Kännedomen om batymetrin anses som extremt god. Figur 3. Exempel på batymetri längs Gotlandsförbindelsen.

5.2 Geologi Geologin i den undersökta korridoren är tolkad baserat på batymetri, bottenpenetrerande ekolod, sidescan sonar data samt bottenprover tagna med vibrocorer. Kännedomen om bottenförhållandena anses som mycket god, även om det lokalt kan finnas plaster där de rent geotekniska egenskaperna (till exempel lerors styvhet) är dåligt kända. 11 Fig. 4. Bild visande exempel på tolkad Bottenpenetrerande ekolod Fig. 5. Bild visande exempel på data från Sidescan Sonar

12 5.3 Spolbarhet I utredningen har även ingått en utredning av så kallat spolbarhetsindex, dvs en bedömning av möjligheterna för att spola ner kabeln. Spolbarhetsindexet bygger på en bedömning av bottenförhållandena, och särskilt bottens hårdhet och lerors styvhet. Spolbarhetsindex är beräknat efter den rutt man vid mättillfället bedömde som optimal, och motsvarar alltså inte en väl underbyggd anpassad rutt. Nedan visas ett exempel på underlaget för bedömning av spolbarhetsindex (fig. 6). Som synes finns det möjlighet att optimera den inmätta (röda) rutten ytterligare genom detta område (jämför gul linje) och därmed förbättra möjlighetan att spola ner kabeln i sin helhet. Fig. 6. Exempel på dataunderlag för framtagande av rutt och spolbarhetsindex 5.4 Fiskeområden och trålspår En ca 40 km lång del av den aktuella kabelrutten passerar genom ett område som betecknas som Riksintresse för Yrkesfiske. Det storskaliga fisket i området domineras av garn-och trålfiske efter torsk, samt snörpvadsfiske efter skarpsill. Det fiske som bedöms vara av intresse för en framtida kabel bedöms vara bottentrålning efter torsk.

5.4.1 Information från SFR Inom riksintresse-området kan förväntas en förhöjd risk för bottentrålning. Svenska Kraftnät har därför fört en dialog med Sveriges Yrkesfiskares Riksförbund (SFR) angående demersalt fiske i det aktuella området. SFR har försett SvK med information om det fiske som bedrivs i området, och också pekat ut ett antal platser där särskilt intensivt fiske med bottentrål förekommer. Dessa platser redovisas i Appendix A. SFR:s information antyder att man generellt fiskar med bottentrål på eller i närheten av grundområden, och att man normalt följer bottentopografin med trålarna. De två huvudområden man angett (markerade område A och B i appendix) indikerar att det huvudsakliga bottentrålfisket utförs öster om grundet Blackan och väster om Ölands Norra Grund. 13 5.4.2 Trålspår i Sidescan data Svenska Kraftnät har vid analys av insamlad information identifierat synliga trålspår på havsbotten. Trålspår i havsbotten uppkommer där bottenförhållanden medger att trålborden gräver ner sig ett stycke i sedimenten, och förhållanden i övrigt medger att spåren bevaras. Det är därför mycket svårt att bedöma hur gammalt ett sådant spår är och därifrån dra generella slutsatser om fisket i området. Däremot visar spåren tydligt att trålborden verkligen skär ett stycke ner i vissa typer av havsbotten. Trålspår spår har identifierats i två skilda områden (se figur 7). Den ena av dessa platser är beläget inom området Riksintresse för Yrkesfiske (se figur 8) och den andra ligger ett gott stycke öster därom. Sammantaget bedöms kännedomen om fiskeförhållanden i området Riksintresse för Yrkesfiske som goda, även om kännedomen om fisket i omgivande farvatten är mindre. Fig. 7. Karta visande områden med identifierade spår av bottentrålning (lila markering).

14 Fig. 8. bild visande bottenförhållanden på plats där trålspår identifierats inom området Riksintresse för Yrkesfiske

6 BESKRIVNING AV BOTTENFÖRHÅLLANDEN I OMRÅDET RIKSINTRESSE FÖR YRKESFISKE Den sträcka av Gotlandsförbindelsen som passerar området Riksintresse för Yrkesfiske kännetecknas av varierande bottenförhållanden och geologi. Vattendjupen varierar mellan ca 30 100 meter, och längs denna sträcka förekommer tre större grundområden (Blackan, Ölands Norra Grund, samt Knolls Grund. Grundområdena utgörs av kristallin och sedimentär berggrund. Däremellan ligger större områden som huvudsakligen utgörs av slätter med stora lermäktigheter. Nedan visas de tre grundområdena med hjälp av skuggrelief av bottentopografin (figur 9, 10 och 11). Reliefen visar tydligt var den normalt flacka bottentopografin bryts av klippformationer och/eller moränförekomster. 15 Fig. 9. Bottenförhållanden vid grundet Blackan

16 Fig. 10. Bottenförhållanden vid Ölands Norra Grund. Fig. 11. Bottenförhållanden vid Knolls Grund

7 FÖRSLAG PÅ ANPASSAD RUTT OCH FÖRLÄGGNINGSMETOD 17 Svenska Kraftnät har meddelat att man avser att så långt möjligt spola ner kabeln längs hela sträckan. Det är väl känt att delar av den aktuella rutten passerar områden med ett flertal klipphällar och moräner där man kan förvänta sig svårigheter med nedspolning 7.1 Inom området Riksintresse för Yrkesfiske. I området Riksintresse för Yrkesfiske finns tre sådana platser (se fig. 9, 10 och 11). När det gäller området öster om Blackan bedöms det som fullt möjligt att passera genom anpassad ruttdragning och nedspolning. När det gäller Ölands Norra Grund bedöms det som möjligt, men svårare, att endast genom nedspolning skydda kabeln. Problemet på denna plats är en hög blockighet i bottensedimenten. Vid Knolls Grund bedöms det som fullt möjligt att spola ner kabeln i det område som omfattas av Riksintresset. Fig 12. Ungefärlig fördelning av spolbarhetsindex genom området Riksintresse för Yrkesfiske. (Rött = svårt, Grönt = lätt)

7.2 Generellt för projektet Anpassad förläggning bör ske på de platser där en generell linjedragning inte anses lämplig. För Gotlandsförbindelsen kan anpassad förläggning bli aktuell på flera platser, till exempel nära fastlandet samt i de områden där havsbotten utgörs av berggrund. På dessa platser kan rutten anpassas så att man i möjligaste mån utnyttjar lerfyllda dalgångar mellan uppstickande bergtoppar. Underlaget för denna process finns i befintligt material i form av bottentopografi, geologisk tolkning samt bottenpenetrerande ekolod. Efter att man tagit fram denna anpassade rutt är det möjligt att bedöma eventuellt behov av särskilda åtgärder för att skydda kabeln i särskilt utsatta områden. 18

8 SLUTSATSER OCH REKOMMENDATIONER 19 I området Riksintresse för Yrkesfiske bedrivs bottentrålning med potential att allvarligt skada en oskyddad kabel. Det är därför väsentligt att kabeln skyddas så långt detta är praktiskt genomförbart. De bottenförhållanden som råder i området är väl undersökta, och den allmänna nivån på kännedomen om de topografiska och geologiska förhållandena i området är mycket hög. Det finns tekniska möjligheter för att genom spolning eller andra metoder skydda kabeln genom området utan att detta skall påverka det framtida yrkesfisket. Det ligger dock inte inom uppdraget för detta PM att bedöma de ekonomiska förutsättningarna för en sådan insats. Större delen av sträckan bedöms kunna spolas ner. I vissa partier krävs dock en anpassad rutt om kabeln skall kunna spolas ner. Det krävs då att man undviker platser med klipputsprång, hård botten och hög blockhalt. På ett fåtal platser där detta kanske inte är möjligt kan det var aktuellt att använda alternativa metoder för att skydda kabeln. För att optimera rutten föreslås att man genomför en anpassning till lokala geologiska förhållanden så långt som detta är möjligt, för att säkerställa att huvuddelen av sträckan är spolbar. På de platser där detta av någon anledning inte befinns möjligt bör man planera för en alternativ skyddsmetod. När kabeln är förlagd och nerspolad bör skyddsnivån bekräftas genom mätning av kabelns begravningsdjup. Intill detta är utfört bör inte fiske bedrivas i området. Dessa mätningar bör därefter utföras regelbundet för att säkerställa att kabeln inte med tiden friläggs av till exempel erosion. Det föreslås även att Svenska Kraftnät upprätthåller dialogen med yrkesfiskarna, för att kunna uppdatera sig om förändringar i omfattningen av bottentrålningen i området och även eventuella förändringar i metodik, platsval och utrustning som kan vara av intresse ur en risksynpunkt. Referenser och vidare läsning: S. C. Drew & A. G. Hopper; 2009: Fishing and Submarine Cables working together, 2:nd Ed. International Cable Protection Committee. http://www.iscpc.org/information/openly%20published%20members%20area%20items/icpc_fish ing_booklet_rev_2.pdf L. Carter et al. 2009: Submarine Cables and the Oceans: connecting the world United Nations Environment Programme & International Cable Protection Committee http://www.iscpc.org/publications/icpc-unep_report.pdf

Bilaga 1. 20 Karta över Gotlandsförbindelsens Sträckning genom området Riksintresse för Yrkesfiske

600000 650000 700000 6400000 6400000 B A Coordinate System: SWEREF99 TM Projection: Transverse Mercator Datum: SWEREF99 false easting: 500 000,0000 false northing: 0,0000 central meridian: 15,0000 scale factor: 0,9996 latitude of origin: 0,0000 Units: Meter Kabelsträckning 6350000 Riksintresse för yrkesfiske Trålområde enligt SFR 6350000 0 10 20 30 40 50 km 600000 650000 700000