Okhaldhunga times sep 2012 Så, kära vänner, var det dags för oss att knyta ihop säcken. Fyra månader går fort och vi är nu i Kathmandu och väntar på vårt flyg hem om ett par dagar. Någonstans i luften kommer vi att möta Erik och Kristin på väg ut för att återta stafettpinnen Okhaldhunga sjukhus. Vi är tacksamma och glada för tiden vi fått haft där i sommar och vet att Herren är med och leder arbetet där vidare. Nu, dags för några tillbakablickar från den senaste månaden... Att återvinna ett sjukhus I juninumret skrev vi om en kvinna med underarmsfraktur där vi återanvände gamla plattor i samband med hennes operation. Hon har vid uppföljningen mått bra och plattorna verkar fortsätta göra sitt jobb. När man bygger sjukhus i Okhaldhunga är det också en hel del återvinning som försiggår och det är fascinerande att se hur varje sten från väggar och tak läggs åt sidan i rivningsprocessen, för att senare användas i det nya bygget. Men när man vet att varje fyrkantig sten här är mödosamt handhuggen, förstår man värdet av att ta till vara varje sten. I samband med det första sjukhuset i Okhaldhungas uppförande har vi hört att 100 bärare var anställda att gå med material mellan den stora floden ca 8 timmars vandring bort där vägen tidigare slutade och sjukhuset. Riktigt så är det inte längre eftersom det nu, åtminstone under delar av året, går att köra lastbil till sjukhuset. Fortfarande är det dock oerhört mycket, och tungt, manuellt arbete som görs i samband med dagens sjukhusbyggnation. Riving och återanvändande av byggnadsmaterial
Hårt manuellt arbete Sotigt kök rivs för att lämna plats åt ny sjukhusbyggnad Den sista bilden är från rivningen av det kök som tuberkulospatienterna och deras anhöriga använt de senaste 20 åren. Det är i högsta grad representativt för ett nepalikök i fråga om sotighet och det ger en väldigt visuell bild av hur det ser ut i många, många kvinnors lungor här. I västvärlden förekommer kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL, i princip endast hos rökare men här är det ett stort och utbrett problem hos framför allt den kvinnliga delen av befolkningen, som dagligen arbetar många timmar i rökfyllda kök. Här är en av dem, en kvinna som ofta kommer in till sjukhuset med förvärring av sin sjukdom, hon syresätter sig då kring 50-60% och behöver kraftig behandling för att komma på fötter igen. Här undersöks hon av de norska läkarstudenter som varit på besök på sjukhuset under några veckor - en perfekt patient att undersöka som student - massor av spännande fynd att lyssna på på lungorna och ett glatt och humoristiskt sätt att tackla situationen när hon nu blivit bättre igen. KOL-drabbad kvinna undersöks av norska medicinstudenter
Clustering Ett spännande fenomen som uppträder inom sjukvården, och säkert även i andra branscher, är en ansamling av liknande sjukdomsfall under en kort tidsperiod, en så kallad clustering. Nu i sommar har det tex inte varit så många blindtarmsinflammationer på sjukhuset, kanske 3-4 stycken under ett par månader, men så plötsligt kom det fem stycken under loppet av 10 dagar. Under en och samma förmiddag sydde vi fyra stycken patienter med identiska skärskador över vänsterhandens pekfinger. Samtliga var kvinnor som hade skurit gräs eller löv och fått skada på såväl senor som ben i pekfingret. Ytterligare två som kom med samma diagnos och nästan i följe en eftermiddag var dessa två grabbar med lårbensbrott. Vi visste att de skulle bli liggande länge i sträck så de blev lagda i sängarna bredvid varandra. Pojkar i sträckbehandling efter lårbensbrott, här försedda med lego från social service. Idag har de båda tillfrisknat såpass att det gått att ta dem ur sträckbehandlingen och påbörjat rehabiliteringen.
Daglig motion! I 23 år, fem dagar i veckan har han gått två timmar till- och två timmar hem från jobbet. Det handlar om Gyan, vår arbetskamrat som främst jobbar i det lilla operationsrummet med omläggningar, sårrensning, gipsning och som assistent till oss doktorer under operationer. En ledig dag gjorde vi en utflykt till hans by, för att hälsa på honom men också för att få oss en ordentlig vandring. Vi gick aktivt i ca fem timmar uppför och nerför branta bergssidor, vilket vi måste säga var en bedrift för vår 4,5-åring, och hade en hel del stopp på vägen för lek, fika och andra för oss nödvändiga aktiviteter. Denna väg går han alltså varje dag, oavsett väder, oavsett årstid, fort, fort för att hinna hem innan det mörknar. Vilken prestation och vilken hängiven medarbetare! Här tar Samuel en paus under vår vandring. Stopp i tarmen Tidigt under sommaren föddes en liten kille på sjukhuset. Första dygnet såg allt normalt ut och vi var nästan på väg att skicka hem honom. Men så började magen svullna upp, han var ledsen och orolig och mamman berättade att han ännu inte haft avföring. Efter ytterligare någon dag var han så dålig att vi fruktade att han skulle dö om vi inte gjorde något omedelbart. På röntgen visade det sig att han inte hade någon passage från den mest distala delen av tarmen ut till huden och detta innebar att han behövde en operation, som företrädelsevis ska göras av en specialiserad barnkirurg. Någon sådan
hade vi inte på plats och pojken var för dålig att transporteras till Kathmandu. Så vi fick be, ta in honom på operationsrummet och förklara för föräldrarna att vi skulle göra vårt bästa men att inga garantier kunde ges. Risken att barnet blir inkontinent för avföring för hela livet är stor om man gör ett misstag under operationen, så vi var ganska nervösa. Bara sövningen av ett så litet barn är riskfyllt och vår anestesisjuksköterska fick assistans av vår nepalesiske läkarkollega, Niresh. När han nu väl var sövd kunde vi undersöka platsen för ändtarmsöppningen bättre och det såg först ut att vara helt tätt. Så småningom kunde vi dock hitta en liten, liten passage från ändtarmen snett ut på huden som vi försiktigt kunde vidga tillräckligt för att avföring skulle kunna passera. Vi behövde alltså inte operera honom i det akuta läget utan vi har nu under sommaren fortsatt att ca var annan vecka försiktigt vidga den öppning han har och det fungerar fint för honom i nuläget. En utmaning kommer när pojken börjar med mer fast föda istället för bröstmjölk, då avföringen också blir mer formad. Men då är han större, inte i ett akut läge och kan remitteras in till Kathmandu för operation om det är nödvändigt. Vi var väldigt glada och tacksamma att den lilla manöver vi gjorde kunde rädda livet på honom. Pojken på sitt senaste besök på sjukhuset Med dessa rader vill vi nu tacka för oss för den här gången. Vi är väldigt glada för den möjlighet vi har fått att vara här ute. Många har frågat oss här om vi kommer tillbaka och vårt svar har fått bli - Det vet vi inte. Men att vi hoppas på att Gud, som vi upplever ha lett oss hit förut, har en god plan för framtiden också. Skulle den involvera Okhaldhunga igen så är vi helt klart med på den idén. Vi önskar er allt gott och lämnar så stafettpinnen tillbaka till Erik och Kristin. Varma hälsningar Samuel, Elona, Lars Even och Amanda