Sektorsansatser i en ny klimatöverenskommelse. Redovisning av ett regeringsuppdrag

Sektorsansatser i en ny klimatöverenskommelse Redovisning av ett regeringsuppdrag RAPPORT 5994 OKT 2009

Sektorsansatser i en ny klimatöverenskommelse Redovisning av ett regeringsuppdrag NATURVÅRDSVERKET

Beställningar Ordertel: 08-505 933 40 Orderfax: 08-505 933 99 E-post: natur@cm.se Postadress: CM Gruppen AB, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln Naturvårdsverket Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se ISBN 978-91-620-5994-1.pdf ISSN 0282-7298 Naturvårdsverket 2009 Elektronisk publikation Omslagsbild (vä): Hans Kongbäck/N - Naturfotograferna Omslagsbild (hö): Naturvårdsverket/Max Åhman

1 Förord Rapporten är slutredovisningen av regeringsuppdrag 12 i Naturvårdsverkets regleringsbrev budgetåret 2009, Sektoriella ansatser i klimatavtal med Dnr 509-190-09 Kp. Enligt regeringsuppdraget ska Naturvårdsverket i samråd med Energimyndigheten analysera förutsättningarna och konsekvenserna av sektoriella ansatser i ett framtida klimatavtal, bland annat effekter på svensk konkurrenskraft. Huvudförfattare till rapporten är Max Åhman med bidrag från Fredrik von Malmborg och Per Magdalinski, alla från Naturvårdsverket. Ulrika Raab, Marie Karlberg och Anthony Pearce, samtliga från Energimyndigheten, har bidragit med kommentarer på rapporten. En referensgrupp bestående av Emi Hijino, Miljödepartementet, Olle Björk, Miljödepartementet, Inger Klövfer, Naturvårdsverket, Anna Törner, Näringsdepartementet, Sandra Pettersson, Miljödepartementet har också varit knutna till uppdraget och kommenterat utkast. 3

4

2 Innehåll 1 FÖRORD 3 2 INNEHÅLL 5 3 SAMMANFATTNING 7 4 SUMMARY 9 5 INLEDNING 12 5.1 Bakgrund 12 5.2 Syfte 12 5.3 Avgränsningar 13 6 ÖVERSIKT ÖVER SEKTORSANSATSER 14 6.1 Utsläppshandelskopplade ansatser 15 6.2 Teknikbaserade ansatser 16 6.3 Policy- och programbaserade ansatser 18 7 HUR KAN SEKTORSANSATSER IMPLEMENTERAS? 20 7.1 Att definiera vad som är en sektor 20 7.2 Vilka mål kan sättas för sektorsansatser i u-länder? 21 7.3 Statens ansvar och incitament till privata aktörer 24 7.4 Länka uppfyllande till stöd 25 7.5 Kostnader, kapacitet och tid för att implementera sektorsansatser 26 8 SEKTORER, UTSLÄPP OCH POTENTIALER 29 8.1 Utsläppsnivåer för att nå 2-graders-målet 29 8.2 Utsläpp för viktiga sektorer och länder 30 8.3 Reduktionspotentialer i sektorer 31 8.4 Sammanfattande potential 37 9 UTSLÄPPSHANDEL MED U-LÄNDER OCH SEKTORSANSATSER 38 9.1 2-gradersmålet och storleken på åtgärder 38 9.2 Klimatintegritet och offsets 39 9.3 Genomförande på landsnivå 40 9.4 Handelssystem och prisfluktuationer 41 9.5 Kreditering eller handel? 43 10 PÅVERKAN PÅ SVENSK KONKURRENSKRAFT OCH KOLDIOXIDLÄCKAGE 44 10.1 Hur påverkar ett pris på koldioxid industrin? 44 10.2 Genomsnittliga-, marginal- eller alternativkostnader 45 10.3 Koldioxidläckage på marginalen och på längre sikt 46 5

10.4 Erfarenheter av konkurrenssnedvridning och koldioxidläckage 46 10.5 Hur väl hanteras risken för framtida koldioxidläckage av olika sektorsansatser? 47 10.6 Sammanfattning sektorsansatser och koldioxidläckage 50 11 VAD KAN SEKTORSANSATSER UPPFYLLA I FINANSIERINGSANSEENDE? 51 11.1 Hur mycket extra investeringar behövs för att nå 2-gradersmålet? 51 11.2 Vilken typ av stöd passar? 52 11.3 Vilka flöden ska påverkas? 54 11.4 Sammanfattning sektorsansatsernas roll för att fylla finansieringsgapet 55 12 FÖRHANDLINGSLÄGET INFÖR HÖSTEN 2009 56 13 SLUTSATSER 58 14 REFERENSER 60 6

3 Sammanfattning I Köpenhamn i december ska en ny klimatöverenskommelse slutförhandlas i FN:s regi. Denna nya överenskommelse ska ersätta det så kallade Kyotoprotokollet som gäller fram till 2012. I Kyotoprotokollet har i-länderna åtagit sig bindande mål att sänka sina utsläpp av växthusgaser medan u-länderna inte har bindande mål. Efter 2012 finns det flera skäl till att bättre engagera de snabbast växande u-länderna i arbetet med att reducera sina utsläpp. I Kyotoprotokollet finns det framförallt en mekanism som möjliggör detta idag, den så kallade mekanismen för ren utveckling (CDM), som direkt finansierar enskilda projekt som minskar utsläpp i ett u-land. Sektorsansatser, d.v.s. att finansiera åtgärder i en hel sektor istället för på projektnivå (CDM), har föreslagits av flertalet forskare, enskilda organisationer, industriorganisationer och länder som ett sätt att öka finansiering till utsläppsreduktioner i u-länder jämfört med dagens CDM. De senaste två åren har sektorsansatser även diskuterats inom ramverket för klimatförhandlingarna men definitionerna på vad som är en sektorsansats varierar mellan länder beroende på syfte. Det gemensamma för alla sektorsansatser är dock att genom avtal, avgränsade till specifika sektorer, verka för reduktioner av växthusgaser i de u-länder som inte åtar sig bindande och ekonomiövergripande åtaganden. Rapporten tar denna bredast möjliga definition för att täcka in alla ansatser som är och kan bli aktuella inför kommande förhandlingar. Syftet är att ge en bred översikt av vad sektorsansatser är och vad de kan bidra med för att nå ett effektiv globalt klimatavtal samt att analysera effekter och förutsättningar för olika sektorsansatser. De effekter som studeras specifikt är (i) påverkan på svensk konkurrenskraft, (ii) potential till utsläppsreduktioner i u-länder, (iii) potential till ökad finansiering för utsläppsreducerande åtgärder. Till sist förs en kort diskussion kring hur sektorsansatser belyses i UNFCCC-förhandlingarna. De typer av sektorsansatser som diskuteras idag är främst (a) de utsläppshandelskopplade, te.x sektorskreditering och sektorshandel där utsläppsreduktioner i ett u- land kan säljas på växthusgasmarknader i i-länder, (b) de teknikorienterade ansatserna med fokus på att öka spriding av miljövänligteknik i u-länder samt (c) sektorsansatser med policyfokus som kan ta ett bredare ansvar än bara klimat och tydligare utgå från värdlandets egna prioriteringar. Olika kombinationer av dessa tre olika typer av sektorsansatser, t.ex. policyorienterad eller teknikorienterad ansats med möjlighet att kreditera, är möjligt och troligt i ett framtida avtal. Vilken typ av sektorsansats (teknikfokus, policyfokus, internt handelssystem etc.) som eventuellt kommer att användas i ett land avgörs av nationella omständigheter och behov. De diskuterade sektorsansatserna skiljer sig principiellt från de idag använda projektbaserade mekanismerna (CDM och JI) i det att de kräver ett större deltagande från staten i värdlandet. Att tydligare och mer systematisk engagera värdlandet i att 7

reducera utsläppen är viktigt för att (i) styra det inhemska kapitalet bort från fossilteknik till utsläppsreducerande teknik, (ii) för att fånga in utsläpp som inte effektivt kan reduceras på projektbasis, t.ex. utsläpp från hela transportsektorn, och (iii) för att på långsikt bygga kapacitet inom inventering av utsläpp, statistik, kunskap om åtgärdsmöjligheter. Det sista är strategiskt viktigt ifall man vill att u-länder så småningom skall ta på sig bindande, ekonomiövergripande, åtaganden. Hur finansiering av åtgärder inom ramen för en sektorsansats skulle kunna ske är beroende av vilken incitamentsstruktur som finns nationellt. Hur man ska kunna kanalisera kapital från den privata sektor genom en sektorsansats är ännu en öppen fråga. Sektorsansatser är en vidareutveckling av de projektbaserade mekanismerna för ett fåtal sektorer i ett fåtal avancerade u-länder. Dagens projektbaserade CDM (Clean Development Mechanism) kommer även fortsättningsvis spela en stor och avgörande roll i stora delar i världen, även med en framgångsrik introduktion av sektorsansatser. De sektorsansatser som är aktuella kommer inte i sig att utjämna konkurrenssnedvridning för svensk industri fram till 2020. Däremot kommer de inhemska mått som EU tar med fri allokering av utsläppsrätter inom EU:s handelssystem (EU ETS) och möjligheten till fiskal ersättning till utsatta industrier på grund av ökade elpriser att dämpa effekterna på kort och medellångsikt. Framgångsrikt implementerade sektorsansatser kan potentiellt minska utsläppen av växthusgaser mycket fram till 2020-2030. Det finns utan tvekan en stor ekonomisk potential till åtgärder i flera av de snabbt växande u-länderna till en låg kostnad. Ytterligare ett strategiskt viktigt skäl är att många u-länder idag befinner sig i en snabb tillväxt och bygger för närvarande upp stora energi- och samhällsstrukturer som kommer att vara i 20 till 50 år. Även om den tekniska potentialen för sektorsansatser är stor så ska den inte överskattas de närmaste åren på grund av det stora behov av kapacitetsuppbyggnad i u- länder för att klara av att implementera åtaganden på sektorsnivå. För att potentialen till sektorsansatser ska förverkligas behövs det stöd till kapacitetsuppbyggnad. Implementeringen av sektorsansatser i u-länder kommer att kräva mer utveckling av bättre statistik och -inventeringssystem, åtgärdspotential studier, utveckling av institutioner för att ta hand om rapportering m.m. Dessutom behövs incitament för privata sektorn att vidta åtgärder inom ramen av det sektorsåtagande som ett land gör. Detta är svårt men är samtidigt långsiktigt nödvändigt för att u-länder så småningom själva ska kunna ta större ansvar och hitta egna effektiva vägar att begränsa sina utsläpp av växthusgaser. Närmare studier kommer att behövas när väl förhandlingstexter och avtal är klara. 8

4 Summary A new climate agreement is to be negotiated in Copenhagen in December under the auspices of the UN. This agreement will replace the so called Kyoto protocol that regulates global greenhouse gas emissions up to 2012. In the Kyoto-protocol the industrialised countries have binding commitments to reduce their emissions of greenhouse gases whereas the developing countries have not. After 2012 there are several reasons to engage advanced developing countries more systematically in reducing their fast growing emissions. Under the Kyoto-protocol mitigation in developing countries is foremost supported via the clean development mechanism (CDM) that directly rewards single projects that reduces emission in a developing country. Sectoral approaches have been suggested by researchers, non-government organisation, businesses and some countries, as a way for scaling up the CDM project-by-project on a sectoral level. Sectoral approaches have been discussed for the past two years within the framework of the climate negotiations, but the definitions of what constitutes a sectoral approach vary between countries, depending on the purpose. However, the common thread for sectoral approaches is to work towards reducing greenhouse gases in those developing countries that are not undertaking economy-wide binding commitments, via agreements aimed at specific sectors. The report takes the broadest possible definition in order to cover all approaches that are, and may be relevant ahead of future negotiations. The purpose is to give a broad overview of what sectoral approaches are, and how they can contribute towards achieving an effective global climate agreement, as well as to analyse the effects and conditions for various sectoral approaches. The effects that are being specifically examined include (i) the impact on Swedish competitiveness and carbon dioxide leakage; (ii) the potential for emission reductions in developing countries; (iii) opportunities to increase financing of measures to reduce emissions. At the end there is a short discussion concerning how sectoral approaches are being highlighted in UNFCCC negotiations. The main sectoral approaches that are currently being discussed include (a) those linked to emissions trading, e.g. sectoral crediting and sectoral trading; (b) technology-based approaches focusing on increasing dissemination of environmental technology in developing countries, and (c) policy-oriented sectoral approaches based on the host country s own priorities where climate change is one part of an overall ambition towards sustainable development. Various combinations of these three different types of sectoral approaches are possible and likely in a future agreement, e.g. combining the policy-oriented or technology-oriented approach with the possibility of using credits. The type of sectoral approach (technology focus, policy focus, internal trading system etc.) that potentially is adopted will be determined by national circumstances and needs. 9

There are fundamental differences between the sectoral approaches discussed and the project-based mechanisms (CDM and JI) currently being used, in that they require greater participation from the government of the host country. Achieving a clearer and more systematic commitment from the governments of developing countries to reducing emissions is important in order to (i) increase and direct domestic financial flows towards emission-reducing technology; (ii) to include emissions that are difficult to reduce on a project basis, e.g. emissions from the entire transport sector, and (iii) to build capacity within, for example, making inventories of emissions, statistics, knowledge of emission abatement opportunities, as developing countries are gradually required to adopt economywide binding commitments. How the financing of measures within the framework of a sectoral approach might take place depends on the national incentive structure that exists. Yet another unanswered question is the issue of how to channel capital from the private sector via a sectoral approach. Sectoral approaches should be regarded as a further development of the projectbased mechanisms for a small number of sectors in a small number of advanced developing countries. Today s project-based CDM (Clean Development Mechanism) will continue to play a major and important role in large parts of the world, even with the successful introduction of sectoral approaches. The currently discussed sectoral approaches will not in themselves level out distortions of competition for Swedish industry up to 2020. On the other hand, the domestic measures that the EU is taking with free allocation of emissions rights within the EU s trading system (EU ETS), and the possibility of fiscal compensation for vulnerable industries due to increased electricity prices, will curb the effects in the short and medium term. Successfully implemented sectoral approaches have the potential to considerably reduce emissions of greenhouse gases up until 2020-2030. There is undoubtedly a huge economic potential for low-cost measures in several of the fast-growing developing countries. A further strategically important reason is that many developing countries are undergoing rapid growth, and are currently setting up major energy and social structures that will remain in place for 20 to 50 years. Even if there is considerable technical potential in sectoral approaches, it should not be overestimated over the next few years due to the substantial capacity building needs that exist in developing countries in order for them to succeed in implementing commitments at sector level. Support for capacity building is needed if the potential for sectoral approaches is to be realised. The implementation of sectoral approaches in developing countries will require further development of improved statistics and inventory systems, studies on the potential for measures, development of institutions to handle reporting etc. Furthermore, incentives will be needed to encourage the private sector to take meas- 10

ures within the framework of the sectoral commitment that a country makes. This is difficult, but is at the same time necessary in the long-term if developing countries are to gradually be able to take on greater responsibility, and find their own effective ways of limiting their emission of greenhouse gases. Further studies will be required when the negotiation texts and agreement have been finalised. 11

5 Inledning 5.1 Bakgrund I december i Köpenhamn ska en ny klimatöverenskommelse slutförhandlas i FN:s regi. Denna nya överenskommelse under klimatkonventionen ska ersätta det så kallade Kyotoprotokollet som gäller fram till 2012. I Kyotoprotokollet har i- länderna åtagit sig bindande mål att sänka sina utsläpp av växthusgaser medan u- länderna inte har bindande mål. Efter 2012 finns det flera skäl till att tydligare engagera de snabbast växande u-länderna i arbetet att reducera sina utsläpp. Vetenskapen har visat att utsläppen måste minska mer än tidigare trott samtidigt som utsläppen från framförallt ett antal snabbt växande u-länder har vuxit betydligt mer än prognosticerat. Sammantaget bör idag även de mer avancerade u-länderna som t.ex. Kina, Indien, Brasilien, Mexico, Sydafrika m.m. engageras till att vidta åtgärder för att minska sina utsläpp för att undvika alltför stora klimatförändringar. I Kyotoprotokollet finns det framförallt en mekanism som möjliggör detta idag, den så kallade mekanismen för ren utveckling (CDM), som direkt finansierar projekt som minskar utsläpp i ett u-land. Sektorsansatser, d.v.s. att finansiera en hel sektor istället för enskilda projekt, har föreslagits av flertalet forskare, enskilda organisationer, industriorganisationer och länder som ett sätt att öka möjligheterna till systematiska åtgärdsstrategier för att minska utsläppen i u-länder. De senaste två åren har sektorsansatser även på allvar diskuterats inom ramverket för klimatförhandlingarna på FN-nivå. Själva begreppet sektorsansatser är inte definierat och det finns i dagsläget flertalet olika förslag på hur sektorsansatser skulle kunna se ut. Det gemensamma för sektorsansatser är dock att genom avtal, avgränsade till specifika sektorer, verka för reduktioner av växthusgaser i länder som inte åtar sig bindande åtaganden för hela sin ekonomi. I klartext menas framförallt de utvecklingsländer som utvecklats snabbt de senaste åren t.ex. Kina, Indien, Brasilien, Mexiko, Sydkorea och Sydafrika. Regeringen har givit Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag att i samråd med Statens energimyndighet analysera förutsättningarna och konsekvenserna av sektoriella ansatser i ett framtida klimatavtal, bland annat effekterna på svensk konkurrenskraft. 5.2 Syfte Syftet är att ge en bred översikt av vad sektorsansatser är och vad de kan bidra med för att nå en effektiv global klimatöverenskommelse samt att analysera effekter och förutsättningar för olika sektorsansatser. Här tar rapporten en bredast möjlig ansats för att täcka in alla ansatser som är och kan bli aktuella inför kommande förhandlingar. Tillgängliga potentialer till utsläppsreduktioner på sektorsnivå sammanfattas och kommenteras. Sektorsansatserna struktureras och analyseras efter vilka pro- 12

blem de avser lösa, t.ex. koldioxidläckage och konkurrenskraft för inhemsk industri, effekterna på växthusgasmarknaden samt möjligheter till att öka åtgärdsfinansieringen. Till sist förs en kort diskussion kring hur sektorsansatser belyses i UNFCCC-förhandlingarna. 5.3 Avgränsningar Utsläppsreduktioner från minskade utsläpp genom minskad avskogning och kolförrådsutarmning i skogsmark i u-länder (REDD) och avtal om bunkerbränslen från internationell sjö- och flygfart som också kan ses som sektorsansatser berörs ej. REDD utreds i ett separat regeringsuppdrag. 13

6 Översikt över sektorsansatser I ett kommande klimatavtal efter 2012 kommer fortfarande u-länder och därmed stora delar av världens utsläppen inte att omfattas av nationellt bindande utsläppsåtaganden. Istället för att ta på sig ett bindande nationella utsläppsmål skulle u-länder kunna åta sig mål om att vidta utsläppsreducerande åtgärder inom vissa sektorer av sin ekonomi istället, så kallat sektorsansatser. Exempel på sektorer är t.ex. stålindustrin eller el-sektorn. Åtgärdsmålen kan vara frivilliga eller bindande och förutsätter finansiellt och tekniskt stöd från i-länder. Ett övergripande syfte med sektorsansatser är att djupare engagera några av de viktigaste ekonomiska sektorerna i några av de snabbt växande utvecklingsländerna som idag saknar bindande åtaganden i klimatarbetet. Sektorsansatser kan potentiellt minska ett stort antal problem i det globala klimatarbetet. Dock kan både utformning och omfång för olika sektorsansatser skilja sig kraftigt åt. Dessutom kan olika typer av sektorsansatser potentiellt stå i konflikt med varandra beroende på vilket problem man främst avser att lösa, t.ex. konkurrenskraft och ökad klimatfinansiering. Nedan ges de vanligaste skälen som angivits för sektorsansatser de senaste åren: Minska koldioxidläckage och snedvridning av konkurrensen som uppstår mellan länder med och länder utan bindande utsläppsåtaganden. Detta gäller framförallt koldioxid- och handelsintensiv industri som t.ex. stål och aluminium. Begränsa ökningen av växthusgaser i snabbt växande utvecklingsländer genom att fånga in ett begränsat antal sektorer i ett begränsat antal snabbt växande utvecklingsländer i det globala klimatarbetet. Bredda, expandera och förbättra möjligheterna till stöd och finansiering från i-länder (Annex I länder 1 ) till åtgärder i u-länder (icke-annex I länder) jämfört med dagens finansieringsform på projektnivån (CDM). Långsiktigt lägga grunden till en mer systematisk ansats för långsiktiga bindande åtagande i u-länder. Långsiktigt lägga grunden till ett globalt handelssystem för växthusgaser som ett kostnadseffektivt sätt att reducera växthusgaser. Inkludera sektorer vilka idag inte innefattas av bindande tak varken i u- eller i-länder, t.ex. internationella transporter (bunkerbränslen) och utsläpp genom minskad avskogning och kolförrådsutarmning i skogsmark (Reduced Emissions from Deforestation and Degradation - REDD). De olika skälen för att diskutera sektorsansatser som framförts av olika stater, forskare, enskilda miljöorganisationer (ENGO:s) eller företagsorganisationer 1 Inom klimatkonventionen skiljer man på länder som har bindande åtagande att reducera sina utsläpp (alla i-länder) och de länder som inte har bindande åtagande (u-länder). De länder som har bindande åtagande anges i Annex I till konventionen, därav Annex I länder och icke-annex I länder. 14

(BINGO:s) spänner över många olika områden och många olika typer av föreslagna sektorsavtal. Fördelarna i listan ovan står delvis i konflikt med varandra, t.ex. kan utjämnande av konkurrenssnedvridning stå delvis i konflikt med ökat stöd till åtgärder i utvecklingsländer. De sektorsansatser som främst avses kan delas in i (i) transnationella, (ii) utsläppsmarknadsbaserade ansatser, (iii) teknikbaserade ansatser, samt (iv) policybaserade ansatser. Transnationella sektorsansatser, typ ( i), avser att man sluter ett avtal inom en sektor, t.ex. stålindustrin, på global basis som gäller transnationellt både i Annex I och berörda icke-annex I länder och lyfter således ur dessa utsläpp ur de nationella åtagandena i Annex I länderna (så kallad carve out model ). En frivillig variant av transnationella sektorsansatser introducerades på ett tidigt stadium av Japan men har helt förkastats av utvecklingsländerna i förhandlingsprocessen och ses som orealistiska idag (även av Japan) och diskuteras därför inte vidare i rapporten. De tre följande typerna av sektorsansatser (ii-iv) är alla avsedda att fungera inom de nationella åtagandena. Dessa sektorsansatser behöver inte heller ses som separata utan skall snarare ses som komplementära och kan implementeras med olika vikt i olika sektorer och länder. Av EU drivs frågan om utsläppsbaserade sektorsansatser. USA, Japan och bland annat Kina har diskuterat teknikorienterade avtal som kan vara sektorsbaserade utanför förhandlingarna och Nya Zeeland, Sydkorea och Sydafrika har föreslagit olika typer av förslag på policybaserade sektorsansatser med inslag av utsläppshandel. 6.1 Utsläppshandelskopplade ansatser De utsläppshandelskopplade sektoransatserna, sektorskreditering och sektorshandel, utgår från att ett u-land utför åtgärder som genererar krediter/utsläppsrätter som sedan säljs på en global växthusgasmarknad. Detta liknar CDM men skiljer sig i det att det är hela sektorn som omfattas. CDM hanterar och krediterar projekt för projekt. De utsläppshandelskopplade ansatserna etablerar en utsläppsnivå inom en specifik sektor i ett u-land. Om utsläppen understiger denna nivå inom sektorn genererar detta utsläppsrätter som kan säljas på en utsläppsmarknad, t.ex. EU:s interna handelssystem (EU ETS), se Figur 1. Det är utsläppsminskningarna i området mellan krediteringsmålet (no-lose target) och de verkliga utsläppen som kan krediteras. Området mellan den prognosticerade ökningen (BAU 2 ) och krediteringsmålet ska genomföras och delvis finansieras av värdlandet själv. Stöd i form av kapacitetsuppbyggnad, direkt finansiellt stöd, tekniköverföring m.m. kan komma ifråga. 2 BAU = Business As Usual 15

2,5 2,0 Utsläpp 1,5 1,0 0,5 Prognosticerad ökning (BAU) Krediteringsmål ("no-lose target") Verkliga utsläpp Figur 1. Sektorsansatser med koppling till utsläppsmarknaden. De finns två principiellt olika system för att basera en sektorsansats med koppling till utsläppshandeln; sektorskreditering och sektorshandel: Sektorshandel: med sektorshandel åtar sig ett land bindande åtaganden för en sektor. Minskar man sina utsläpp under den förhandlade utsläppsnivån kan landet sälja överskottet av utsläppsrätter på en utsläppsmarknad. Ökar utsläppen över nivån måste man köpa utsläppsrätter för att kompensera. Sektorskreditering: med sektorskreditering etableras en utsläppsnivå (krediteringsmål) som inte är bindande. Ifall sektorn som helhet minskar sina utsläpp mer än utsläppsnivån får man utsläppskrediter och kan sälja dessa på utsläppsmarknaden. EU har föreslagit både ett system med sektorshandel med bindande åtagande och ett system med sektorskreditering med icke-bindande krediteringsmål, så kallade no-lose targets, se Figur 1. I EU:s förslag skiljer sig BAU åt från no-lose target och EU vill att en del åtgärder görs utan möjlighet till kreditering eller handel genom egen insats. Observera även att det enligt EU:s förslag handlar om att reducera ökningen av utsläpp i u-länder, inte att reducera den absoluta nivån. 6.2 Teknikbaserade ansatser I teknikbaserade sektorsansatser fokuserar länder på att stödja utvecklingen och implementeringen av klimatsmart teknik inom en viss sektor. Teknikbaserade ansatser har en stark koppling till de mer generella åtgärder som diskuteras för att öka tekniköverföring men tekniken i sig är oftast sektorsspecifik. Exempel kan vara att installera koldioxidavskiljning och lagring (CCS carbon capture and storage) på kolkraftverk, sluta avtal om en internationellt standard för maximal bränsleförbrukning på nya fordon eller stödja utveckling av elbilar etc. Teknikavtal kan slutas 16

inom Annex I gruppen också (t.ex. krav på förnybar el i energimixen inom EU). Här nedan fokuseras dock på avtal som har som primärt syfte av slutas mellan icke- Annex I och Annex I länder eller som del i en global klimatöverenskommelse på FN-nivå. Samarbete och avtal om teknik kan gå till på följande vis: Informationsöverföring: Samarbeten som utgår från att dela information om tekniska prestanda, potentialer, hinder, och framgångsrika strategier för introduktion. Dessa samarbeten är oftast av en frivillig karaktär och finns idag både mellan stater som t.ex. Asia Pacific Partnership (APP) mellan USA, Australien, Japan, Kina och Nya Zeeland, och inom industriorganisationer, tex. Cement Sustainability Inititative (CSI). Forskning och utveckling: Avtal som går ut på att dela information och kostnader för forskning och utveckling och demonstration. Flera internationella avtal om t.ex. kärnenergi finns sedan början på 1970-talet. Interna-tional Energy Agency s Implementing Agreements är också en modell som hänvisa till i detta sammanhang där man avtalar om forskningssamar-bete inom strategiska energifrågor. IEAs implementing agreement är öppen även för icke medlemmar men domineras av OECD-länder. Ett annat tänk-bart stöd som stimulerar investeringar i teknikutveckling är så kallade teknikfärd-planer ( technology road maps ). En teknikfärdplan är en övergripande plan med syfte att samordna och styra prioriteringar mot ett gemensamt teknikutvecklingsmål, t.ex. kommersialisering av 2:a generationens bio-drivmedel, som beskriver tekniken utvecklingsstatus och vilka hinder som finns för fortsatt utveckling och ökad användning, samt vilka åtgärder som behövs för att stimulera utvecklingen vidare. Idag gör IEA teknikfärdpla-ner på global nivå med klimatfokus (se t.ex IEA 2008a). Globalt samarbete kring teknisk forskning, utveckling och demonstration är också en variant. Tanken skulle vara att finansiering görs gemensamt efter, te.x. kapacitet, och att immaterial-rättigheterna sedan blir en global nyttighet, d.v.s globalt ägandeskap. Teknikanvändning och tekniköverföring: För att verkligen öka användningen och tillgängligheten av utsläppsreducerande teknik i icke-annex I länder kan man sluta avtal med kopplade finansieringsmekanismer eller krav på användning. Ett exempel på ett framgångsrikt internationellt teknikavtal som ökat användningen av viss teknik är det så kallade Montreal-protokollet för att minska ozonnedbrytande ämnen. Montrealprotokollet har bindande krav för OECD länder på att installera en viss teknik och en fond som ersätter den extra kostnad som installation av denna nya teknik innebär för u-länder är. Inom miljö- och klimatområdet ses Global Environmental Facility (GEF) som ett exempel om än i liten skala på hur man kan stödja användningen av ny bättre teknik i icke- Annex I länder. Förslag finns även på tvingande avtal och krav, t.ex. installation av CCS teknik på alla nya kolkraftverk efter ett visst datum och 17

tekniska standarder för energieffektiva fordon eller hushållsapparater. Ett sådant avtal lär kräva finansiering. CDM är idag en stor mekanismen för att finansiera användning av utsläppsreducerande teknik i icke-annex I länder. Andra är GEF, Världsbanken, samt klimatrelevant bistånd. Förslag har även kommit att arbeta med globala standarder för energieffektiva hushållsmaskiner, personbilar m.m. Avtal om klimatrelevantteknik kan slutas både innanför och utanför den formella UNFCCC processen. Idag finns det ett antal frivilliga globala initiativ inom branchsorganisationer, te.x. Cement Sustainability Initiative (CSI), International Aluminium Institute (IAI), World Steel Association (WSA) och avtal som Asia Pacific Partnership (APP) som alla är bildade utanför UNFCCC processen. Dessa avtal är frivilliga och fokuserar på informationsutbyte. De avtal som finns inom forskning, utveckling och demonstration bygger delvis på gemensam finansiering av forskningsanläggningar men även på egna insatser inom ett internationellt ramverk (t.ex IEAs Implementing Agreements). För att bli riktigt relevant och kunna bidra med substantiella utsläppsreduktioner på kort och medellångsikt krävs dock avtal som ökar användningen av klimatvänlig teknik. Detta kräver oftast någon form av finansieringsmekanism som kompenserar för den extra kostnad som t.ex. förnybar energi har jämfört med konventionella och fossila alternativ. Ett skäl för att föra fram teknikavtal är att undvika förekomst av oskäliga övervinster (så kallade windfall profits ) inom vissa sektorer/delsektorer som idag krediteras via CDM. Ett exempel är de vinster som genererats inom CDM-projekt med fokus på destruktion av den starka växthusgasen HFC-23, en åtgärd som kostar en bråkdel av marknadspriserna för CDM-krediter. Inom EU ETS valde kommissionen aktivt att hålla de så kallade fluorerade gaserna utanför utsläppshandelssystemet och istället införa en mer teknikspecifik och sektorsorienterad reglering. 6.3 Policy- och programbaserade ansatser Med policy- och programbaserade sektorsansatser erkänns hela policies eller program i u-länder som en klimatåtgärd. Syftet med dessa program/policies är dessutom inte enbart är relaterat till att minska utsläpp av växthusgaser utan främst för att påskynda och styra mot en generellt hållbar utveckling i u-länder. Sydafrika har föreslagit att Sustainable Development Policies And Measures (SD-PAMs) skall ingå i en post-kyoto avtal. Med SD-PAMs menas att avtalet erkänner insatser i länder utan bindande åtaganden som inte primärt är riktade mot utsläppsreduktioner. Sydkorea har föreslagit att det inrättas ett register för National Appropriate Mitigation Actions (NAMA:s) som struktureras efter åtgärder som landet själv kan göra till ingen eller negativ kostnad och åtgärder som tillkommer med stöd från i-länder. Nya Zeeland har föreslagit att vissa utsläppsreduktioner från NAMA:s kan krediteras och säljas på den internationella växthusgasmarknaden och Tuvaluu har lagt fram ett liknande förslag med tre nivåer av uts- 18

läppsreduktio-ner varav den tredje nivå ska vara den mest stringenta och resultera i krediter. NAMA:s kan vara en del av de av EU föreslagna Low Carbon Development Strategies 3. Exempel på policyorienterade sektorsansatser kan vara att t.ex. generellt förbättra transportsektorn. Här finns ett stort antal åtgärder som har positiva effekter på klimatet men som främst och mer direkt har positiva effekter på säkerhet, tillgänglighet och lokala luftföroreningar. T.ex. att införa bra besiktningsprogram för vägfordon skulle i många u-länder ha stora effekter på säkerhet, lokal luftkvalite och även en viss effekt på utsläpp av klimatgaser. Andra exempel som har flera nyttor varav klimatet är en är t.ex. spriding av energieffektiv belysning, införandet av bättre byggstandarder, bränslebyte inom kraft- värmesektorn (t.ex. från kol till naturgas i Kina), och elektrifiering av landsbygden. Policyorienterade sektorsansatser, t.ex. SD-PAM:s och NAMA:s, roll i det internationella klimatarbetet kan dels vara att (i) få erkännande kvalitativt eller kvantitativt för gjorda åtgärder, (ii) få tillgång till internationellt stöd och finansiering och slutligen att (iii) kreditera vissa åtgärder och få tillgång till den internationella växthusgasmarknaden, se Figur 3 i nästa kapitel. Policy- eller programbaserade sektorsansatser kan även rikta in sig på sektorer med många små och decentraliserade användare. Exempel på sådana sektorer är vägtransportsektorn och bostadssektorn. Här är det svårt att särskilja insatser som riktar sig mot växthusgasutsläpp och åtgärder som riktar sig mot energisäkerhet, tillgänglighet och generell god hushållning av energi och infrastruktur. Dessa sektorer har dessutom hittills haft det svårt att få stöd med hjälp av den projektbaserade mekanismen (CDM) och i bägge sektorer finns det betydande potential till energieffektivisering. Sedan 2007 finns det möjlighet att registrera ett obegränsat antal projekt som del av ett helt CDM program som i sin tur krediteras. Syfte är att slå samman flera små projekt till ett större program och på så vis öka möjligheten till finansiering igenom att sänka transaktionskostnaderna för verifiering m.m. Hittills har bara ett fåtalt CDM Program of Activities föreslagits för godkännande till CDM Styrelsen. En naturligt svårlöst fråga med policybaserade ansatser är att uppfylla kraven på mätbarhet, verifierbarhet och rapportering (MVR). 3 Low Carbon Development Strategies LCDVs= EU föreslaget koncept som innebär att icke-annex I länder ska utveckla planer för tillväxt utan höga koldioxidutsläpp. 19

7 Hur kan sektorsansatser implementeras? För att implementera ett åtagande under klimatkonventionen på sektorsnivå i ett u- land bör det (i) kunna sättas ett relevant mätbart, rapporterbart och verifierbart mål för sektorn baserat på tillgänglig statistik, (ii) ansvaret och incitamenten inom värdlandet för att uppfylla sektorsmålet vara klargjort och fungera och (iii) det vara klart hur och under vilka förutsättningar internationella samfundet och andra länder ska ge stöd till åtgärder via t.ex. till växthusgasmarknaden. 7.1 Att definiera vad som är en sektor En sektor kan definieras på olika sätt och detta får konsekvenser för vilka utsläpp som omfattas och för vilka åtgärder som kan räknas in. Definitionerna på sektorer skiljer sig åt beroende på vad man vill åstadkomma även inom olika delar av den 4:e utvärderingsrapporten av FN:s klimatpanel (IPCC) (IPCC AR4 2007). I länder med bindande åtaganden är inventeringar av de total utsläppen grunden för att kunna mäta, rapportera och verifiera (MRV) idag och för länder utan bindande åtaganden är effekter av åtgärder grunden för MRV för CDM, se Figur 2. I inventeringar beräknas och registreras utsläppet så nära utsläppskällan som möjligt, t.ex. vid förbränningen inom energisektorn eller vid processutsläppen inom industrin. Vid åtgärdsstudier 4 är utsläppen oftast grupperade efter vilken slutanvändning som avses, t.ex. inom bostadssektorn eller transportsektorn. Detta gör att åtgärdsstudier om potentialer på sektorsnivå inte använder samma sektorsdefinition som för inventeringar. En åtgärdsrelevant sektorsdefinition kan således omfatta utsläpp i flera olika inventeringsrelevanta sektorer och vice versa, se exempel i faktarutan på nästa sida. En sektorsdefinition för vilka åtgärder som ska krediteras måste också ta hänsyn till vad som kan kontrolleras av aktörerna som ingår i sektorn. I faktaruten på nästa sida har cementsektorn stor kontroll över sina utsläpp från förbränningen och en viss mindrekontroll (via effektivisering) av sina indirekta utsläpp från el. Den största och billigaste potentialen finns dock i processutsläppen där åtgärden att minska andelen klinker i cementen måste samordnas med byggindustrin och myndigheter via byggstandarder. Sektorsdefinitionerna måste således vara ganska flexibla från fall till fall så att man fångar in och kan påverka de relevanta och mest kostnadseffektiva åtgärderna. 4 Studier där man analyserar potential till att genom åtgärder minska utsläppen, se t.ex IPCC AR4 working group III (WG-III) om åtgärder 20

Man bör också ta hänsyn till ifall landet har sektorsavtal för andra sektorer, t.ex. avtal för elsektorn och avtal för elintensiva industrier som pappersmassa och stål så att avtalen inte överlappar. Exempel sektorsavgränsningar Cementsektorn är ett bra exempel på vad olika systemgränser för vad som räknas in i sektorn kan betyda. Utifrån inventeringsperspektivet så omfattas utsläppen från cementtillverkning enbart av processutsläppen från kalcineringen (räknas till kategorin processutsläpp från cement och kalk ) medan utsläppen från förbränningen av koks kan härföras till värme och elsektorn. Från ett åtgärdsperspektiv vill man redovisa och räkna in samtliga utsläppen som kan delvis åtgärdas av cementsektorn. Detta betyder att förutom processutsläppen så inkluderas även utsläppen vid förbränning och de indirekta utsläppen vid elanvändning. Ytterliggare kan sektorsdefinitionen för cementsektorn i stort inkludera byggsektorn då en stor och billig potential finns i att sänka klinkerinnehållet i cement vilket behöver samordnas med myndigheter och byggsektorn. 7.2 Vilka mål kan sättas för sektorsansatser i u-länder? Målen som sätts inom en sektor måste vara klimatrelevant och kunna mätas på någotvis (ej nödvändigtvis i ton CO 2 e) för att erkännas som en insats inom klimatkonventionen. Nedan diskuterar vi skillnaden på att mäta (i) effekter av åtgärder respektive absoluta utsläppstak och på att mäta (ii) direkta mål (CO 2 e) eller (iii) indirekta mål. 7.2.1 MÄTA EFFEKTER AV ÅTGÄRDER OCH ABSOLUTA UTSLÄPPSMÅL Det finns en skillnad från att mäta effekter av åtgärder i u-länder utan bindande utsläppstak och absoluta utsläppsminskningar i i-länder med bindande utsläppstak. Effekterna av en klimatåtgärd mäts som skillnaden mellan ett förhandlad krediteringsmål (no-lose target) och de verkliga utsläppen 5 medan de absoluta utsläppsminskningar mäts mellan de verkliga utsläppen och en nollpunkt. Det förhandlade krediteringsmålet blir således helt avgörande för hur stor effekt som erkänns av gjorda åtgärder. Figur 2 illustrerar detta. 5 I CDM så skiljer sig inte BAU och krediteringsmålet åt, d.v.s. alla åtgärder krediteras 21

2,5 2 Krediteringsmål (no-lose target) BAU Krediter Utsläpp 1,5 1 Inventering 0,5 0 2012 2013 2014 2015 2016 2017 2018 2019 Prognosticerade normala utsläpp (BAU) Krediter Verkliga utsläpp (inventering) Figur 2. Skillnad mellan krediter och utsläppsrätter baserade på inventering i en växande u-landsekonomi. Det finns idag ingen accepterad metod för att mäta och rapportera effekter av åtgärder på sektorsnivå. Ett grundläggande problem som måste hanteras är hur utvecklingen hade varit utan en åtgärd, den så kallade additionaliteten. Via CDMprojekten har man etablerat en metodologi för att mäta effekten av åtgärder på projektbasis. Att utveckla en allmänt accepterad metodologi för CDM har tagit tid, varit svårt och miljöintegriteten är fortfarande ifrågasatt. Sektorskreditering mäter skillnaden jämfört med ett tänkt krediteringsmål som baserar sig på den prognosticerade ökningen om inget görs är i princip och de verkliga utsläppen. Här är problemet i princip det samma, dvs. hur konstruerar man en trovärdig prognos 6 som aldrig kan verifieras då den aldrig händer. Dock finns fördelen att när man väl förhandlat fram ett acceptabelt krediteringsmål så behöver inte proceduren göras om för varje enskilt projekt vilket är både tidskrävande och kostsamt. 7.2.2 DIREKTA MÅTT ABSOLUTA OCH RELATIVA Direkta mått av åtgärder mäter undvikta utsläpp av växthusgaser (CO 2 e) och länkar på så vis direkt till Annex I ländernas åtaganden. Absoluta mått, tex. ton CO 2 e som undvikits genom en åtgärd, är det mest kompatibla med utsläppshandel och de bindande åtagandena i Annex I. När sektorsansatser har diskuterats hittills av bland annat Japan förespråkas relativa mått, ton CO 2 /MWh för el-generering eller CO 2 /ton cement. Relativa mått anses av många u-länder ha fördelen att det tillåter en ökning av ekonomin och inte riskera att sätta ett tak för den ekonomiska utvecklingen. I praktiken uppstår denna skillnad endast vid ett hårt satt absolut mått och inte vid de mål som nu diskuteras som räknar in en framtida tillväxt i u-länder. 6 Schneider och Cames (2009) redogör för svårigheterna att vetenskapligt etablera en korrekt prognos på vilken man sedan kan konstruera ett krediteringsmål för sektorsansatser. 22

En skillnad med relativa mått gentemot absoluta mått är att relativa mått ger incitament även i en lågkonjunktur när den ekonomin sjunker. Detta betyder dock samtidigt att kostnaderna för åtgärder kvarstår även vid en lågkonjunktur. Ett relativt mått kan också vara lättare att koppla till direkt till en tekniskåtgärd då man inte behöver gissa sig till en BAU utveckling. Relativa mått är således en fördel om sektorsansatsen avser att kreditera en åtgärd men har en nackdel om sektorsansatsen avser att stödja ett absolut åtagande på sektorsnivå. Relativa mått skyddar även mer mot att produktion och utsläpp flyttar vidare till ett annat u-land utan åtagande, så kallat koldioxidläckage till tredjeland. En annan skillnad mellan absoluta och relativa mål är vilka typer av utsläppsreduktioner som är möjliga att kreditera. Ett absolut mål ger möjlighet att kreditera alla utsläppsminskningar inom en sektor, medan ett intensitetsmål (CO 2 /MWh) inte fångar in t.ex. minskad efterfrågan på el genom energieffektiviseringar. Generellt så framförs intensitetsmål för de teknikbaserade sektoransatserna givet att syftet ofta är teknisköverföring. EU och Waxman-Markey förslaget som hellre ser en utsläppsbaserad sektorsansats föredrar absoluta mål som är direkt kompatibel med utsläppshandeln 7. 7.2.3 INDIREKTA MÅTT Ibland är det inte möjligt att mäta de direkta effekterna i CO 2 e eller rent av opraktiskt. Då kan det vara bättre att använda ett indirekt mått. Med ett indirekta mått mäter man en reell åtgärd men utan direkt koppling till växthusgasutsläppen. Ibland är det mer praktiskt och lättare att mäta och verifiera ett indirekt mått. För teknikavtal kan målen sättas konkret i andel processer med viss teknik, andel förnybart bränsle i el, värme- eller transportsektorn, finansiellt stöd till forskning, antal samarbetsavtal inom utveckling, eller efterskänkta patenträttigheter vilka alla kan förväntas leda till minskade utsläpp av växthusgaser indirekt. Den globala effekten på utsläppen av växthusgaser går att räkna fram från vissa specifika indirekt mått men måste då baseras på ett antal antaganden om t.ex. additionalitet. För en policybaserad ansats kan det vara t.ex. införandet av en transportpolicy eller en skogspolicy men här kan måttet bli betydligt svårare att kvantifiera då faktiskt uppmätta effekter i respektive sektorn påverkas av flera faktorer i samhället. Förslagen att erkänna bredare policies som främst fokuserar på hållbar utveckling generellt där klimatåtgärder enbart är en positiv bieffekt i u-länder ger ytterliggare svårigheter att kvantifiera utsläppsreduktionen i ton CO 2 e. Införande och efterlev- 7 EU kan i dagsläget acceptera intensitetsmål medan Waxman Markey (augusti 2009) inte vill acceptera offsets baserade på intensitetsmål. 23

nad kan vara ett relevant mått, t.ex. införande och efterlevnad av ett besiktningsprogram i transportsektorn. 7.3 Statens ansvar och incitament till privata aktörer Ansvaret och stöd för att utsläppsreducerande insatser genomförs ligger på parterna inom klimatkonventionen d.v.s. de stater som undertecknat. En stat kan dock delvis delegera ansvar och incitament för åtgärder. För CDM och JI har man t.ex. delegerat en stor del av ansvaret och incitamentet ner till projektdeltagarnivå såsom ägare, projektutvecklare och köpare. Värdlandet godkänner fortfarande centralt alla CDM-projekt och som sedan även måste godkännas och verifieras av en internationell tillsatt institution, CDM-styrelsen. Generellt har det ansetts vara en fördel för engagemanget av privata aktörer och privat kapital att CDM har baserats på projektnivå och givit incitament direkt ner till de individuella företagen. I en sektorsövergripande ansats kommer staten att få en större roll och ta det slutgiltiga ansvaret för att utlovade utsläppsreduktioner uppfylls gentemot klimatkonventionen. Om man lyckas bibehålla intresset och engagemanget från privata aktörer, både inhemska och internationella, beror hur värdlandet väljer att implementera sektorsavtalet. I den enklaste formen tar landet själv ansvar för att sektorsavtalet uppfylls och även alla intäkter i form av växthusgaskrediter, direkt finansiellt eller tekniskt stöd. Staten implementerar policies, t.ex. regleringar, skatter, subventioner ifall det är möjligt och det internationella stödet används till investeringar och kapacitetsuppbyggande. Staten kan också välja att slussa vidare stöd direkt ner till de privata eller offentliga aktörer som uppfyller vissa i förväg ställda krav, t.ex. vid uppgradering till modernare teknik, implementering av hårdare kontroller och man kan även välja att implementera ett eget handelssystem som kopplar till sektorsansatsen och därmed till EU ETS. Kapitel 9.3 tar upp fler aspekter av detta. För att underlätta för privata initiativ och bygga vidare på det positiva med CDM har en nesting approach som går ut på att stöd till enskilda projekt bäddas in i ett sektorsavtal. Denna lösning betyder två lager, en sektorsnivå med krediter till staten och en projektnivå (som måste godkännas av staten) där individuella projekt får krediter oavsett sektorsuppfyllandet. De utfärdade CDM-krediterna ska då avräknas från sektorsbaselinen för att undvika dubbelräkning. En nested approach skulle potentiellt kunna vara ett bra verktyg för att bibehålla privata initiativ samtidigt som landet engageras mer systematisk i klimatarbetet. Det kan även vara en fördel för att undvika att förlora initiativkraft och aktiviteter från CDM till dess att ett sektorsavtal kan antas fungera fullt ut. Om utsläppsreduktioner bäst genomförs på sektorsnivå eller på projektnivå avgörs till stor del av vilka länder man pratar om och vilka sektorer som är aktuella. Sek- 24

torsansatser är bättre anpassade till sektorer där statens inflytande och ansvar är stort (t.ex. elsektorn) och där effektiv reglering kan fylla en viktigt roll för att uppnå kostnadseffektiv utsläppsreduktion. I sektorer och länder där utvecklingen drivs framförallt av privata initiativ och där statens inflytande är begränsat kan det finnas en fördel med att fortsätta med en projektbaserad finansiering. Idag så riktar sig de tänkta sektorsansatserna ungefär till samma länder som också varit framgångsrika i att attrahera många CDM-projekt. En framtida utveckling av sektorsansatser och CDM-projekt måste ske således i samklang för att anpassas till att täcka delvis olika typer av länder och sektorer. 7.4 Länka uppfyllande till stöd Insatser för att reducera växthusgaser kan delas upp i åtgärder som landet kan göra själv utan ökade kostnader (autonomous actions), insatser som kostar men kan motiveras av andra fördelar (domestically supported actions) och kräver således internt stöd, och slutligen åtgärder som kostar att göra och som bör omfattas av internationellt finansiellt stöd (internationally supported actions). Insatser som inte kräver något finansiellt stöd alls omfattar normalt energieffektivisering i framförallt bostads och industrisektorn. Insatser som behöver stöd men där andra fördelar motiverar att stödet är inhemskt kan typiskt vara åtgärder inom transportsektorn. Slutligen åtgärder som bör omfattas av internationellt stöd kan betyda t.ex. introduktion av förnybar el eller CCS teknik som är väsentligt dyrare jämfört med konventionella alternativ. De förväntade kraven på verifierbarhet, mättbarhet och rapporterbarhet av insatser kan utformas olika och olika stringent beroende på vad man vill åstadkomma. För policybaserade sektorsansatser där främsta målet är hållbar utveckling är det svårare att i detalj följa och verifiera minskningar av växthusgaser. Flertalet utvecklingsländer vill ha erkännande för utsläppsreducerande insatser som görs idag av andra skäl än rent klimatmässiga, bland annat Sydkoreas föreslag om ett register för NAMA:s. Mer konkreta insatser som investeringar i effektivare teknik där också finansiellt stöd efterfrågas ställer högre krav på verifierbarhet för att bibehålla den miljömässiga integriteten och förtroendet mellan mottagare och finansiärer. Riskerna med att erkänna insatser som dåligt kan mätas och verifieras är att den miljömässiga integriteten försämras, dvs. de utsläppsminskningar som rapporteras sker bara delvis eller inte alls. Störst risk med dåliga MRV:s finns ifall det ges ut krediterna kopplade till växthusgasmarknader inom Annex I. Då är inte enbart den direkta effekten mindre än vad angivits utan även de indirekta effekterna av att priset på växthusgasmarknaden sänks otillbörligt. Kraven på internationell kontroll och verifierbarhet av påtagna åtgärder kan antas öka med syftet enligt Figur 3. 25