Skatter i Torahn Bibelstudium nr 48, A Sabbaten den 14 augusti 2010 Shoftim Domare Torahtext: 5 Mos 16:18 21:9 Haftarah: Jes 51:12 52:12 Apostoliska skrifterna: Apg 10:1 12:25 Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. (1 Joh 2:3) I veckans torahavsnitt ska vi se lite närmare på något av det som är grundläggande för Guds heliga folk: Rättvisa Prästerna Kungen Profeten Militären Rättvisa Rättvisebegreppet är inte något nytt i vårt studium av Torahn. Det finns viktiga juridiska avsnitt i 2 Mos 23 och 3 Mos 19 och även på andra ställen i Femte Moseboken. Det verkar emellertid som om veckans textavsnitt inte går att jämföra med något annat i Torahn. Det hebreiska ordet för rättvisa kan även översättas med rättfärdighet vilket visar, att om man är rättvis, så är man också
rättfärdig. I teologiska termer innebär detta, att Guds rättvisa är ett uttryck för hans hederlighet eller rättfärdighet. Vad han än beslutar eller hur hans domar än lyder, så kan vi vara övertygade om, att det alltid är fullständigt rättvist, opartiskt, tillförlitligt, skäligt och ärligt. Torahn slår an tonen i 5 Mos 16:20 och visar den attityd som Guds folk ska ha till rättvisa: Rättfärdighet, ja, rättfärdighet skall du sträva efter. Den hebreiska texten uttrycker detta mycket starkare. Den talar om att aktivt få tag i rättfärdigheten precis som den som förföljer någon försöker få tag på sitt offer. Torahn uppmanar med andra ord Guds folk att aktivt sträva efter rättvisa och att se till, att den alltid efterföljs. Det nämns två olika ämbeten som skulle se till, att rättvisan efterlevdes bland Israels folk domare och tillsyningsmän. (Se 5 Mos 16:18!) Det berättas vidare, att varje stad skulle ha sin egen domstol, så att alla snabbt skulle kunna få hjälp. Ibland kunde fallen bli alltför svåra för den lokala domstolen. Herren hade en lösning även på detta. I svårare fall fick man vända sig till en större och mer centralt belägen domstol. (Se 5 Mos 17:8!) Under det andra templets tid bildades en nationell domstol sanhedrin 1 som bestod av präster och äldste i Jerusalem. Den blev den högsta instansen och beslut som fattades där kunde inte överklagas. Texten ger exempel på några riktlinjer för hur dessa domar skulle avkunnas. För det första skulle domarna i likhet med Gud vara rättvisa i sina domslut. För det andra skulle de inte förvanska rätten. (5 Mos 16:19) Den som gjorde det skulle själv bli utsatt för Guds rättvisa. (Se 5 Mos 27:19!) För det tredje: Du skall 1 Judarnas högsta politiska, juridiska och religiösa myndighet på Yeshuas tid kallades Stora rådet (hebr. Sanhedrin). Övers. anm. 2
inte vara partisk. (5 Mos 16:19) En fjärde riktlinje finner vi i orden: Du skall inte ta mutor. (5 Mos 16:19) Här ges också en förklaring till, varför man inte skulle ta mutor: Ty mutor förblindar de visas ögon och förvrider de rättfärdigas sak. Texten visar även, att det var mycket viktigt med pålitliga vittnesuppgifter. (5 Mos 17:6) Prästerna Nästa grupp av ledare som omnämns i detta textavsnitt är prästerna. I tidigare kommentarer har vi gått igenom en hel del av prästernas arbetsuppgifter, men ytterligare två ansvarsområden betonas i vår text. Det första är, att leviterna skulle hjälpa till i rättsväsendet (5 Mos 17:9) och det andra är, att de skulle vara de huvudsakliga religiösa lärarna. (5 Mos 17:10-13) Kungen Den första hänvisningen i Torahn till idén om en kung finner vi i veckans textavsnitt. Detta var en helt främmande tanke för Israels barn. De hade visserligen mött många kungar under sina vandringar, men det var helt nytt för dem att få undervisning om en egen kung. Varför hade Mose inte tidigare undervisat dem om deras kung? Kanske att det bästa svaret är, att det över huvud taget inte var meningen, att de skulle ha någon kung! Om det är så, måste vi reda ut några frågor i 5 Mos 17:14-20. Detta att Israels barn skulle ha en kung, var det en befallning från Gud eller ett tillmötesgående från honom? Handlar denna undervisning om ett krav eller om riktlinjer? Det verkar som om Herren i dessa verser uttalar en viktig profetia om, vad som skulle hända Israel i framtiden. Texten säger: När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig om du 3
säger: Jag vill sätta en kung över mig, liksom alla hednafolk omkring mig. (v 14) Ordalydelsen är inte ett påbud utan snarare en förutsägelse om, att Israel en gång i framtiden skulle be om en kung. Lägg märke till den tidsangivelse som hör samman med Israels förfrågan: När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig och tar det i besittning och bor där (v 14) Detta inträffade faktiskt senare i Israels historia! Efter det att folket intagit löfteslandet under domartiden och när de hade slagit sig till ro i landet, besvarade Gud deras önskan om att få en kung. I denna profetia finns det också en dold tillrättavisning från Herren. Den förutsagda anledningen till att Israel ville ha en kung, var att de ville bli som alla andra folk omkring dem. Att detta blev verklighet läser vi i 1 Sam 8:5: Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har. Här ser vi, att Israel faktiskt krävde att få en kung. Detta tyckte inte profeten Samuel om. Gud uppmuntrade honom emellertid att ge dem, vad de begärde. Gud talade om för Samuel, att folket inte hade förkastat honom, utan att det var han själv som hade blivit förkastad: Det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. (1 Sam 8:7) Israel ville bli precis som alla andra nationer. Detta var tvärt emot vad Gud önskade. Han hade talat om för dem, att de skulle vara annorlunda, heliga och avskilda från alla andra folk. Han gjorde därför allt för att hjälpa dem, så att de inte skulle bli lika övriga nationer. De försökte emellertid att göra allt för att bli lika dem! Det verkar som att ingen inte ens nationer vill vara annorlunda! Att vara annorlunda var i sig självt inte den stora frågan. Själva kärnan är att vara lik sin Gud. Det var detta de sade nej till, när de ville ha en kung. I sin längtan efter en kung förkastade de den kung 4
som de redan hade Herren. Ur mänskligt perspektiv sett, så måste detta ha sårat Gud och vi kan nästan förnimma tårarna i hans ögon. Trots att han blev förkastad som deras kung, älskade han dem alltför mycket för att ge upp. Han fortsätter att vara trogen det förbund han slutit med Israels barn, utan att bry sig om hur en del av dem skulle komma att behandla honom. I stället för att förkasta Israel så tillmötesgår Herren folkets önskan om en kung genom att tala om för dem, hurdan deras tillkommande kung skulle vara. Han skulle: 1) vara utvald av Gud, 2) vara en israelit, 3) och han skulle varken ha hästar eller hustrur i mängd och inte skaffa sig mycket silver och guld. (v 17) Hästarna hade med krigsmakten att göra. Att ha många hästar (som vittnade om en överdådig armé), ett stort harem och en enorm förmögenhet var typiskt för härskare i antikens Mellanöstern långt före Mose tid. Men detta skulle alltså inte vara utmärkande för Israels kung! För det fjärde ser vi, att Israels kung skulle vara en bibelläsare. Han skulle hämta Torahn från prästerna och låta göra åt sig en avskrift av denna lag enligt den bokrulle som finns hos de levitiska prästerna. Den skall han ha hos sig och läsa i den i alla sina livsdagar. (v 18-20) När detta efterlevdes som på Davids eller Hiskias tid blev det till stor välsignelse för nationen. Men då bibelstudiet mer eller mindre bara blev en show eller att ordet över huvud taget inte alls efterlevdes, möttes nationen av katastrof. De flesta bibelforskare är eniga om att ursprungstanken var, att Israel skulle vara en teokrati en nation som direkt leddes av Gud. Av den anledningen finns det alltså inget bud i Torahn om, att Israel skulle ha en kung. De hade redan en kung Herren själv! De uttalanden vi finner i vårt textavsnitt är alltså snarare ett medgivande till, att de skulle tillåtas att ha en kung. Israels kung skulle vara mer än bara en människa. Det var därför Messias skulle komma. (Se Sak 12-14, Jes 11 och Jes 9!) 5
Profeten Kapitel arton talar om en fjärde komponent i Israels ledarskap profeten. Anledningen till varför profeten behövdes, finner vi i texten. I verserna alldeles före undervisningen om profeten (v 9-14) varnar Gud Israel för, att söka information från trolldom, astrologi, spåkonst eller spiritism. Detta hörde till dessa folks vedervärdiga seder (v 9) och hade inget med Guds folk att göra. Som kontrast till detta skulle Israel få Guds ord förklarat genom leviter, äldste och profeter. Trots att texten talar om profeter i största allmänhet, så verkar den även tala om en speciell profet. Mose hade tydligen en särskild individ i tankarna, en som är lik mig som HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig. (v 15) Så långt tillbaka som till slutet av det andra templets period vet vi att man menade, att detta var en messiansk profetia. Detta framgår tydligt, exempelvis när de religiösa ledarna frågade Johannes Döparen, om han var Profeten. (Joh 1:25) Lägg märke till att de religiösa ledarna som omtalas i Apg 4:1 inte hade några invändningar mot, att Petrus hänvisade till denna text (5 Mos 18:15-18), när han refererade till en profet eller en Messias. (Se Apg 3:22 4:1!) Vad de däremot opponerade sig mot var, att Petrus satte ett likhetstecken mellan den profeten och Yeshua från Nasaret. Vi tror, att när Mose talade om denna profet en som är lik dig (5 Mos 18:18) så talade han om Yeshua. Det är för övrigt intressant att göra jämförelser mellan Yeshuas och Moses liv, eftersom de har så många likheter. De föreskrifter som gavs angående profeter i detta textavsnitt, är desamma som finns på andra ställen i Torahn. Det är viktigt att lägga märke till det stränga straff som uttalades över dem som talade något i Herrens namn, något som han inte talat. Torahn ger ett exempel på, hur detta kan avgöras. Om en profet förutsäger 6
något som inte uppfylls, så är det ett tecken på, att det är en falsk profet. (Se 5 Mos 18:22!) Militären Till sist finner vi en rad instruktioner om armén. Torahn ger i 5 Mos 20 instruktioner om, hur man skulle föra krig och leda en armé. Lägg märke till följande föreskrifter: När Israel skulle dra ut i krig, så skulle prästerna tala Guds Ord till dem, uppmuntra dem och påminna dem om, att de utkämpade Guds strid. (v 2-4) Det fanns även en möjlighet att bli frikallad från militärtjänst. De som just byggt ett nytt hus (v 5), de som planterat en ny vingård (v 6), de som var förlovade (v 7) eller de som var alltför rädda (v 8) behövde inte dra ut i strid. Tanken är här, att soldaterna genom sina attityder påverkade varandra. Om någon var alltför rädd, skulle hans rädsla kunna smitta av sig till de andra och på så sätt göra dem oroliga. Detsamma gällde den som var förlovad. Hans tankar skulle kretsa kring sin kärlek och inte runt striden. Texten säger här, att han skulle gifta sig med henne, så att inte någon annan skulle få anledning att göra det, om han omkom i striden. Här ser vi en glimt av omsorg och medkänsla för både den som skulle kunna bli änka och för soldaten. Det var viktigare, att de fick vara tillsammans, än att han skulle dra ut i krig. På ett annat ställe i Torahn finner vi, att nygifta skulle få vara tillsammans i ett helt år, innan mannen kunde kallas till militärtjänst! (Se 5 Mos 24:5!) 7
När du kommer till någon stad för att strida mot den, skall du först erbjuda den fred. (5 Mos 20:10) Detta gällde främst inom de områden som låg utanför de direkta gränserna för löfteslandet. Om erbjudandet godtogs, skulle stadens invånare bli Israels tjänare. Kom de till en stad som låg inom löfteslandet, skulle de ge dem alla till spillo. Anledningen till detta är klart uttryckt i 5 Mos 20:18: För att de inte skall lära er att bedriva alla de vedervärdigheter som de själva har bedrivit till sina gudars ära och så komma er att synda mot HERREN, er Gud. Lägg märke till den omsorg som Gud visar både människor och växtlighet i 5 Mos 20:19, 20! Vi har sett något på fem olika huvudområden för Israels ledarskap: Domare, leviter, kungar, profeter och militären. Avsnittet handlar inte enbart om en organisatorisk uppbyggnad för Israel, utan det pekar även fram mot en individ som är Israels ledare Messias. Endast Messias kommer att döma rättvist (Jes 11). Endast Messias kommer att undervisa om synd och åstadkomma försoning (Jes 53) och dessutom vara Israels store Överstepräst (Hebr 8-10). Endast Messias kommer att leda Israel på det sätt som Gud planerat (Jes 9) och endast Messias kommer att utföra Israels strider och för evigt ge befrielse från alla fiender (Sak 12-14). Bara på en enda person kan alla dessa kännetecken på Messias sammanfattas på Yeshua från Nasaret. Eftersom Israel skulle ledas av Gud själv, så kan vi förstå, att Messias inte kunde vara en vanlig människa. Han var tvungen att även vara Gud. Ingen annan skulle kunna vara lämpad att leda Israel än Israels helige, Yeshua, Messias, den rättfärdige domaren, den sanne profeten, konungarnas konung, Israels försvarare (Upp 19) och den store översteprästen (Hebr 10). Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8
Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9