Nato-opinionen och den svenska valrörelsen Nato-opinionen och den svenska valrörelsen Ulf Bjereld D e borgerliga partierna vill under namnet Allians för Sverige samordna sin politik och inför den svenska väljarkåren framstå som mer eniga och mer handlingskraftiga än någonsin tidigare. De utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna är ett av de fält där det går att iaktta sprickor i den borgerliga alliansen. Inom biståndspolitiken vill t ex moderaterna avsätta betydligt mindre pengar än kristdemokraterna. Inom säkerhetspolitiken vill folkpartiet att Sverige med omedelbar verkan söker medlemskap i Nato, moderaterna och kristdemokraterna vill avvakta medan centerpartiet vill bibehålla den militära alliansfriheten och därför säger bestämt nej till ett svenskt Nato-medlemskap. Vilka är då förutsättningarna för att frågan om svenskt Nato-medlemskap hamnar på agendan i den kommande valrörelsen? Det som talar för en politisering av Natofrågan är att socialdemokraterna här har möjlighet att slå politiskt mynt av en fråga där borgerligheten är splittrad. Opinionsmätningar visar regelbundet att andelen svenskar som inte vill gå med i Nato är betydligt fler än andelen som förespråkar ett medlemskap. Men samtidigt vet vi att det är sällsynt att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor överhuvudtaget får utrymme i valrörelser. Det finns ett tryck på partierna att inte i onödan söka strid om utrikespolitiken, eftersom enighet över partigränserna i dessa frågor traditionellt brukar betraktas som en tillgång för landet. Dessutom finns det få väljare att vinna för partierna i dessa frågor. 1 Det är t ex endast i undantagsfall som väljarna själva anger ett partis agerande i utrikesfrågor som skäl till varför man väljer att rösta på just det partiet. I 2002 års val var det t ex sjukvårdsfrågor (36 procent), skolfrågor (29 procent) och äldreomsorg (20 procent) som väljarna själva uppgav som viktigaste skäl till partival. Invandring/flyktingar nämndes av tio procent, EU/EMU av fem procent och fred/internationellt/försvar endast av två procent. 2 Hur har då den svenska Nato-opinionen utvecklas sedan föregående mättillfälle? Resultaten från 2005 års SOM-undersökning visar på små förändringar. Natomotståndet har försvagats något jämfört med 2004 års mätning, men fortfarande är andelen Nato-motståndare mer än dubbelt så många som andelen Nato-anhängare. I tabell 1 redovisas svenska folkets inställning till Nato-medlemskap under åren 1994-2005. 429
Ulf Bjereld Tabell 1 Svenska folkets inställning till NATO-medlemskap 1994-2005 (procent) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i Nato Bra Varken Dåligt Summa Opinions- År förslag eller förslag procent balans 1994 15 37 48 100-33 1995 17 37 46 100-29 1996 21 34 45 100-24 1997 24 38 38 100-14 1998 22 35 43 100-21 1999 19 34 47 100-28 2000 24 31 45 100-21 2001 22 29 49 100-27 2002 23 36 41 100-18 2003 22 34 44 100-22 2004 20 33 47 100-27 2005 22 32 46 100-24 Kommentar: Opinionsbalansen visar andelen som tycker att det är ett bra förslag minus andelen som tycker att det är ett dåligt förslag. Värdena kan därmed variera mellan +100 (alla tycker att det är ett bra förslag) och -100 (alla tycker att det är ett dåligt förslag). Positiva värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett bra förslag, medan negativa värden anger en övervikt för andelen som anser att det är ett dåligt förslag. Personer som ej besvarat frågan ingår inte i procentbasen. Av de tillfrågade 2005 anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato. År 2004 var andelen 20 procent och 2003 var den 22 procent. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår hösten 2005 till 46 procent, mot 47 procent i 2004 års undersökning och 44 procent i 2003 års undersökning. Sammantaget har andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato de tolv år som mätningarna genomförts (1994-2005) varierat mellan 15 och 24 procent, medan andelen som anser att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato varierat mellan 38 och 49 procent. Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) genomför årliga mätningar utifrån frågeformuleringen Tycker du att Sverige skall söka fullt medlemskap i Nato eller skall vi hålla fast vid alliansfriheten? I 2005 års SPF-studie anser 17 procent att Sverige skall söka medlemskap i Nato, medan 67 procent anser att Sverige skall hålla fast vid alliansfriheten (Opinion 2005). Det är exakt samma andelar som redovisades i 2004 års SPF-studie. Motsvarande andelar i 2003 års SPF-studie var 22 procent för ett svenskt Nato-medlemskap och 59 procent för en bibehållen militär alliansfrihet. Det kan vara intressant att jämföra den svenska Nato-opinionen med Nato-opinionen i Finland. Båda länderna förde under det kalla kriget en neutralitetspolitik 430
Nato-opinionen och den svenska valrörelsen baserad på militär alliansfrihet. I dag består den militära alliansfriheten i såväl Finland som Sverige. Däremot används inte längre ordet neutralitet som en övergripande beteckning på respektive lands utrikes- och säkerhetspolitik. I Finland har frågan om Nato-medlemskap haft en tyngre plats i den allmänna debatten än i Sverige. Men den finska folkopinionen skiljer sig inte nämnvärt från den svenska i synen på Nato-medlemskap. I en undersökning från Planeringskommissionen för försvarsinformation (PFI) svarade 28 procent av de tillfrågade ja på frågan Borde Finland enligt er åsikt sträva till att bli medlem av Nato?, medan 63 procent svarade nej (Rapport 2005:1). Vi skall nu redovisa åsiktsskillnader i Nato-frågan inom olika befolkningsgrupper. Tabell 2 visar svenska folkets åsikt i Nato-frågan 1994-2005 efter kön, ålder och partisympati. Tabell 2 Svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, efter kön, ålder och partisympati 1994-2005 (opinionsbalans) Förslag: Sverige bör söka medlemskap i Nato 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Samtliga -33-29 -24-14 -21-28 -21-27 -18-22 -27-24 Kön Man -30-22 -20-13 -18-25 -18-18 -12-16 -21-18 Kvinna -35-33 -28-16 -24-36 -24-35 -26-29 -32-28 Ålder 15-30 -45-29 -30-16 -12-26 -28-24 -10-16 -19-13 31-60 -32-32 -26-15 -27-30 -26-35 -26-27 -33-29 61-75 -20-17 -16-14 -12-28 -7-11 -9-19 -21-19 Partisympati v -58-53 -46-57 -39-55 -51-61 -50-51 -64-58 s -36-39 -38-30 -33-40 -41-36 -32-35 -40-38 c -35-26 -28-32 -29-40 -23-37 -35-39 -19-41 fp -27-4 -24 +11-7 -31-27 -21-4 -8-10 -13 m -17 +2 +7 +21 +9 +4 +16 +8 +34 +19 +8 +7 kd -32-9 -24 +2-12 -14 +1-17 +5-14 -13-8 mp -61-42 -50-43 -52-50 -36-52 -54-36 -55-58 Kommentar: Se tabell 1. Ju mer negativ opinionsbalans, desto svagare stöd för att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Män har en mer positiv inställning än kvinnor till ett svenskt Nato-medlemskap och så har det varit vid varje enskilt mättillfälle sedan 1994. Åsiktsskillnaderna 431
Ulf Bjereld mellan olika åldersgrupper varierar över tid. Fram till slutet av 1990-talet var de äldsta minst negativa till ett svenskt Nato-medlemskap. I de tre senaste årens mätningar är motståndet mot Nato emellertid svagast i den yngsta gruppen, även om skillnaderna är små. Bland olika partisympatisörer är Nato-motståndet störst bland miljöpartister och vänsterpartister. Centerpartisterna var i föregående års mätning betydligt mindre negativt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap än de varit i tidigare års mätningar. Men i 2005 års mätning har Natomotståndet bland centerpartister ökat igen och centerpartister är nu t o m mer negativt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap än vad socialdemokrater är. Moderaterna är för tredje året i rad det enda parti som uppvisar en övervikt för personer som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Bland folkpartisterna ökar Nato-motståndet svagt för tredje året i rad och såväl bland folkpartister som bland kristdemokrater är Natomotståndarna fler än Nato-anhängarna. Folkpartiet, som är det enda parti som driver linjen att Sverige skall ska medlemskap i Nato med omedelbar verkan, förmår således fortfarande endast samla en minoritet av sina egna anhängare bakom partiets linje i Nato-frågan. Kommer då socialdemokraterna trots kravet på nationell enighet om utrikespolitiken samt väljarnas ovilja att låta utrikespolitiska frågor ligga till grund för sitt partival att i valrörelsen söka strid med de borgerliga partierna i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap? En indikation på att socialdemokraterna kanske faktiskt tänker sig en sådan strid är 2006 års utrikespolitiska deklaration, som regeringen presenterade inför riksdagen i februari. För första gången mig veterligen valde regeringen att utnyttja utrikesdeklarationen till ett hårt angrepp på de borgerliga partierna i just frågan om svenskt Nato-medlemskap. Denna deklaration brukar annars uteslutande ägnas åt att presentera regeringens syn på läget i världen, och inte åt partipolitisk polemik. Efter presentationen av utrikesdeklarationen har Laila Freivalds lämnat posten som utrikesminister och ersatts av Jan Eliasson. Därigenom har Sverige fått en utrikesminister med betydligt starkare popularitet än sin föregångare, men också en person som kommer från diplomatin och inte från politiken. Genom valet av den populäre och diplomatiskt erkänt skicklige Jan Eliasson till utrikesminister försvårar Göran Persson för de borgerliga partierna att gå till angrepp mot regeringen i utrikesfrågorna. Samtidigt är det svårt att se Jan Eliasson leda socialdemokraterna i en politisk offensiv mot moderater och folkpartister i Nato-frågan. Visserligen kommer det säkert då och då några välriktade socialdemokratiska nålstick mot Allians för Sverige för deras splittring i Nato-frågan. Men grundtipset är ändå att det blir en valrörelse där utrikesfrågorna - som vanligt förvisas till en mer undanskymd plats. 432
Nato-opinionen och den svenska valrörelsen Noter 1 För en studie av konflikt och konsensus kring svensk utrikespolitik, se Bjereld & Demker (1995). 2 Holmberg & Oscarsson (2004) s 122 f. Referenser Bjereld, U & M Demker (1995) Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna. Stockholm: Nerenius & Santérus. Holmberg, S & H Oscarsson (2004) Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år. Stockholm: Norstedts Juridik Opinion 2005. Styrelsen för Psykologiskt Försvars skriftserie 2005:4. Stockholm. Planeringskommissionen för försvarsinformation. Rapport 2005:1. Helsingfors. 433