Målstyrning och bidragsgivning inom svensk. idrott. FoU-rapport 2007:7

Målstyrning och bidragsgivning inom svensk idrott FoU-rapport 2007:7

FoU-rapporter 2004:1 Ätstörningar en kunskapsöversikt (Christian Carlsson) 2004:2 Kostnader för idrott en studie om kostnader för barns idrottande 2003 2004:3 Varför lämnar ungdomar idrotten (Mats Franzén, Tomas Peterson) 2004:4 IT-användning inom idrotten (Erik Lundmark, Alf Westelius) 2004:5 Svenskarnas idrottsvanor en studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003 2004:6 Idrotten i den ideella sektorn en kunskapsöversikt (Johan R Norberg) 2004:7 Den goda barnidrotten föräldrar om barns idrottande (Staffan Karp) 2004:8 Föräldraengagemang i barns idrottsföreningar (Göran Patriksson, Stefan Wagnsson) 2005:1 Doping- och antidopingforskning 2005:2 Kvinnor och män inom idrotten 2004 2005:3 Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation 2005:4 Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren, Hansi Hinic) 2005:5 Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004 2005:6 Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 2005:7 Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie 2006:1 Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) 2006:2 Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson, Kristin Fransson) 2006:3 Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) 2006:4 Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(maja Uebel) 2006:5 Kvinnor och män inom idrotten 2005 2006:6 Utvärdering av den idrottspsykologiska profi len - IPS-profi len (Göran Kenttä, Peter Hassmén och Carolina Lundqvist) 2006:7 Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) 2006:8 Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg) 2006:9 Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä) 2007:1 Idrotten Vill - en utvärdering av barn- och ungdomsidrotten (Lars-Magnus Engström, Johan R Norberg och Joakim Åkesson) 2007:2 Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson och Helena Tolvhed) 2007:3 Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) 2007:4 Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson) 2007:5 Varumärkets betydelse inom idrotten (Anna Fyrberg, Sten Söderman) 2007:6 Analys av träningstider inom föreningsidrotten - en studie av sju lagidrotter sett ur ett ålders- och könsperspektiv (Christian Augustsson, Göran Patriksson, Owe Stråhlman och Stefan Wangsson) 2007:7 (Johan Söderholm ) 2007:8 Ekonomiska styrmedel inom ideella organisationer (Erik Lundmark, Alf Westelius) 2007:9 Näridrott i skolmiljö, etapp 2 (Josef Fahlén, Björn Forsberg) 2007:10 Doping - personlighet, motiv och moral i idrotten (Jesper Thiborg, Bo Carlsson) 2007:11 Eliten e liten - men växer. Förändrade perspektiv på elitidrott (Mikael Lindfelt) STOCKHOLM DECEMBER 2007 ANDRÈN & HOLM FOTO: BILDBYRÅN Rapporterna kan beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst kundtjanst@rf.se eller tel 08-699 62 03 9 789197 733342

Förord Riksidrottsförbundet (RF) är en paraplyorganisation för hela den svenska idrottsrörelsen. I RF ingår 68 specialidrottsförbund (SF) som medlemmar med över 3 miljoner människor som i sin tur är fördelade på drygt 20 000 idrottsföreningar. Verksamheten inom idrottsrörelsen är omfattande och spridd över hela landet. Den främsta uppgiften för RF är att stödja SF när det gäller att finansiera, organisera samt kommunicera sina olika verksamheter. Den här rapporten tar upp frågan om mot vilka mål den svenska idrottsrörelsen styr? Fokus i rapporten är på effekterna av den statliga bidragsgivningen till RF och bidragsfördelningen till SF. De övergripande syftena med statens stöd till idrotten anges av riksdagen. Idrottsrörelsen och RF lägger själv fast målen för sin verksamhet och de olika metoderna för att nå målen. RF har ett myndighetsansvar för statsbidraget som huvudsakligen är destinerat till de lokala idrottsföreningarna, SF, riksidrottsgymnasierna samt Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Uppdraget att analysera målen och bidragsgivningen på de tre olika nivåerna, staten, RF och SF lämnades till Filip Wijkström, docent vid Ekonomiska Forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm. Studien, som genomförts av ek.lic. Johan Söderholm, bygger på en analys av verksamhetsberättelser och andra måldokument från nästan samtliga 68 SF under 2004. Dessutom har en fördjupande intervjustudie med representanter från ett antal särskild utvalda SF gjorts. Av rapporten framgår bland annat att RF utrycker en samsyn med statens mål med statsbidraget till idrottsrörelsen. Det är följaktligen en hög överensstämmelse mellan de mål som RF och staten har för den svenska idrottsrörelsen. Hos SF minskar den samsynen betydligt, både på vilka sätt olika texter kring målen formuleras och det som framkom i de intervjuer som genomfördes. Rapporten visar även att staten har en hög grad av styrning av RF och att RF i sin tur har en låg grad av styrning av SF. En slutsats är också att RF följer statens idrottspolitiska mål väl samtidigt som frihet ges till SF att själva styra sina verksamheter. Göran Larsson Avdelningschef Idrottsservice Riksidrottsförbundet 3

Sammanfattning Mot vilka mål styr den svenska idrottsrörelsen? Denna rapport studerar de mål den svenska idrottsrörelsen styr mot med fokus på effekterna av den statliga bidragsgivningen till Riksidrottsförbundet och därefter till specialidrottsförbunden. I rapporten undersöks och analyseras målen och bidragsgivning på de tre nivåerna, staten, riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden. Studien bygger på en analys av verksamhetsberättelser och andra formella måldokument från nästan alla svenska specialidrottsförbund under 2004 samt en fördjupande intervjustudie med representanter från ett antal särskilt utvalda specialidrottsförbund. Studien identifierade 395 olika mål hos de undersökta specialidrottsförbunden. Dessa kategoriserades utifrån hur tydligt målet var formulerat och om det fanns någon form av resultatuppföljning av respektive mål och i så fall hur tydligt den resultatuppföljningen var. Tabellen nedan visar att cirka hälften av målen (49 %) kategoriserades som otydliga och därmed att hälften av målen (51 %) kategoriserades som tydliga. En tredjedel av målen (35 %) saknade någon form av resultatuppföljning i texterna meden en fjärdedel hade en otydlig uppföljning. Ungefär 40 % av målen hade en tydlig resultatuppföljning. Av 58 undersökta SF visade sig 13 förbund (19 %) inte ha någon form av skriftligt mål alls i sina verksamhetstexter. De hade istället antingen endast en ekonomisk redovisning eller en verksamhetsberättelse som beskrev vad de gör men inte mot vilka mål man inom organisationen strävar. Tabellen visar hur många av de undersökta 58 specialidrottsförbunden, som har någon måltext de olika typer av mål som hittats. Typ av mål Antal SF Andel av undersökta SF Organisatoriska mål 39 67 % Storleksmål 31 53 % Idrottsprestationsmål 26 45 % Marknadsförings/mediala mål 22 40 % Sociala mål 21 36 % Ekonomiska mål 19 32 % En jämförelse mellan statens mål med statsbidraget till den organiserade idrottsrörelsen visade att RF uttrycker en samsyn med staten. De texter som författades inom RF kring målen med idrotten visade en hög överensstämmelse med de statliga målen. Riksrevisionens utredning visar vidare att RF återrapporterade den information som förväntades av dem till staten. Ute hos specialidrottsförbunden minskade den samsynen betydligt, både i hur texter formulerades och i de intervjuer som genomfördes. I studien undersöktes tre hypoteser kring förekomsten av sociala mål i verksamhetstexterna, då staten så tydligt signalerade att den organiserade idrotten också syftade till att uppnå sociala mål. Vi förväntade oss att specialidrottsförbund som är mer beroende av statsbidrag också i högre grad skulle beskriva sociala mål i sina texter. Förbund med högt statsbidragsberoende förväntades mer tydligt spegla statens önskemål i dessa frågor. Resultatet visade dock sig vara tvärtom. Spe-cialidrottsförbund som var mindre beroende av statsbidrag formulerade och skrev ned sociala mål i något större omfattning. Skillnaden mellan större och mindre SF var dock relativt liten. (36 % jämfört med 43 %) Vi förväntade oss att specialidrottsförbundens ålder skulle kunna ha betydelse för hur ofta sociala mål uttrycktes. Det finns argument för att både äldre och yngre specialidrottsförbund skulle vara mer intresserade av sociala mål. Äldre specialidrottsförbund har funnits längre och därmed har det också funnits mer tid att reflektera över och beskriva dessa frågor medan yngre förbund kan vara mer inriktade på att etablera sin idrottsgren. Argument för att yngre specialidrottsförbund skulle vara mer intresserade av dessa frågor är att intresset för Mål och styrning inom svensk idrott 5

några nya idrotter upplevs vara större i invandrargrupper eller att de nya specialidrottsförbunden har betonat sociala frågor som ett sätt att profilera sin idrott i relation till etablerade idrotter. Resultatet visade att det inte är någon större skillnad i andelen specialidrottsförbund med uttryckta sociala mål grundade vid olika tidsperioder. Det kan därmed inte visas att förbundens ålder har betydelse för om förbundet har skriftliga sociala mål. En tredje hypotes var att stora specialidrottsförbund i högre grad skulle ha sociala mål i sina verksamhetstexter. Den hypotesen visade sig stämma. I stora specialidrottsförbund var det ungefär dubbelt så vanligt med sociala mål. Studien över hur fördelningen av statsbidrag sker visade hur RF hade en företrädarroll för att representera idrottsrörelsen mot i diskussioner med staten. RF verkade också få en företrädarroll mot sina egna medlemmar att förklara vad staten vill med sitt statsbidrag och se till att staten är tillräckligt nöjd för att fortsätta ge statsbidrag i framtiden. RF kan samtidigt anses ha en buffertroll att skydda idrottsrörelsen från allt för mycket inflytande från staten. Genom att staten har en högre grad av styrning av RF och att RF i sin tur har en låg styrning av SF innebär att Riksidrottsförbundet kan ses som en buffert mellan staten och specialidrottsförbunden. De utredningar och nyckeltal som togs fram blev ett sätt att visa staten hur väl idrotten följer statens idrottspolitiska mål samtidigt som frihet gavs till SF att själva styra sin verksamhet. 6

Innehåll Sammanfattning...5 Inledning...9 Rapportens disposition...10 Kapitel 1 Den svenska ideella sektorn... 11 Synen på den svenska ideella sektorn förändras...12 Idrottsrörelsen i den svenska ideella sektorn...13 Statens relation till den ideella sektorn...13 Idétraditioner i statens bidragsgivning...15 Statens relation till den svenska idrottsrörelsen...16 Syftet med denna forskningsstudie...17 Kapitel 2 Den svenska idrottens organisering och ekonomi... 19 Riksidrottsförbundet...19 Specialidrottsförbunden (SF)...20 Kapitel 3 Specialidrottsförbundens måldokument... 24 Mål i måldokumenten...24 Vilka variabler påverkar förekomsten av sociala mål och resultatuppföljning inom specialidrottsförbunden?...27 Hur fördelas SF-bidraget mellan olika specialidrottsförbund?...28 Kapitel 4 Åsikter om RF:s mål och bidragsgivningen... 31 Kapitel 5 Avslutande kommentarer... 33 Referenslista... 35 Appendix 1 Datainsamling och metod...37 Appendix 2 Relationen mellan SF-bidrag och antalet deltagartillfällen med lokalt aktivitetsstöd... 39 7

Inledning Mot vilka mål styr den svenska idrottsrörelsen? Denna rapport behandlar de mål den svenska idrottsrörelsen styr mot med fokus på effekterna av den statliga bidragsgivningen till Riksidrottsförbundet och därefter till specialidrottsförbunden. I rapporten undersöks och analyseras målen och bidragsgivning på de tre nivåerna, staten, Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden. Rapporten utgör en del i ett forskningsprogram vid EFI vid Handelshögskolan i Stockholm. Studien bygger på en analys av verksamhetsberättelser och andra måldokument från nästan alla svenska specialidrottsförbund under 2004 samt en fördjupande intervjustudie med representanter från ett antal särskilt utvalda specialidrottsförbund. I forskningsprogrammet intresserar vi oss för ledning och styrning av organisationer inom den ideella sektorn. Varför är detta intressant? Tre argument redovisas kort inledningsvis för behovet av att studera detta. Dessa argument kommer sedan att utvecklas tydligare längre fram i rapporten. Det första argumentet är att de ideella och idéburna organisationerna tillsammans utgör en betydelsefull sektor i samhället som inte har studerats särskilt mycket utifrån ett organisatoriskt perspektiv och/eller ett styrningsperspektiv. Denna typ av studier av organisationerna i denna sektor är därmed betydligt mindre vanlig än för motsvarande organisationer inom näringslivet och den offentliga sektorn. En orsak till den bristande kunskapen om ledning och styrning inom den ideella sektorn kan bero på en föreställning om sektorns relativa litenhet jämfört med näringslivet och den offentliga sektorn. Vi ser dock att den ideella sektorn har ökat i omfattning. Ställd i relation till Sveriges BNP har sektorn ökat från drygt 4 % till 5,3 % under en tioårsperiod 1993-2002. Även antalet anställda har ökat från ca 110 000 till 120 000. Utöver den naturliga tillväxten har antalet anställda i sektorn dessutom ökat genom att den svenska kyrkan har separerats från staten och blivit en organisation inom den ideella sektorn. (Wijkström & Einarsson, 2006) Det andra argumentet är att den ideella sektorn i Sverige ofta är organiserad i komplexa organisationer, där federationen är en vanlig organisationsform. Federationen kännetecknas av en annorlunda hierarki, vilket gör ledning och styrning mer komplicerad än i näringslivet och i den offentliga sektorn. (Schwarz, 1994) Det tredje argumentet är att man i organisationerna inom den ideella sektorn har lånat in begrepp och metoder från såväl näringsliv som stat under senare tid. Därmed kan det finnas intressanta organisatoriska processer att studera kring hur de ideella organisationernas egen särart kombineras med dessa nya begrepp och metoder. (Wijkström & Einarsson, 2006) I den här rapporten redovisas vilka mål som finns beskrivna i formella dokument och hur ett styrmedel, bidragsgivningen, upplevs inom den svenska idrottsrörelsen i form av Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden. Varför är dessa organisationer intressanta att studera? Den svenska idrottsrörelsen domineras i sin formella struktur av Riksidrottsförbundet (RF) och alla de specialidrottsförbund (SF) och idrottsföreningar som är dess medlemmar. Inom ramen för RF finns traditionella folkrörelseidéer med nära beroenderelationer till offentlig sektor samsat med ett ökat inslag av kommersialisering. Dessutom har RF ett decentraliserat myndighetsansvar och lever till stor del på statsbidrag. Det gör att RF kan ha inslag från både näringslivet och den offentliga sektorn i sin styrning. Inom RF finns hela 68 specialidrottsförbund med varierande storlek, ålder, verksamhetsinriktning och organisering vilket gör organisationen komplex att leda och styra. Det gör det federativa system som utgörs av RF och SF 9

extra intressant att studera ur ett lednings- och styrningsperspektiv. Vid sidan av RF och SF finns ett antal andra idrottsorganisationer som ytterligare komplicerar bilden. Två exempel är Sveriges Olympiska Kommitté SOK, med fokus på Sveriges deltagande i de olympiska spelen och studieförbundet SISU Idrottsutbildarna, med fokus på folkbildning och idrottsutbildning. specialidrottsförbunden och rapporten avslutas med några analytiska slutsatser. Rapportens disposition Denna rapport är en del i ett fortlöpande arbete för att bättre kunna förstå och analysera ledning och styrning inom ideella och idéburna organisationer. Rapporten är en avrapportering av en studie i hur staten påverkar Riksidrottsförbundet och hur denna påverkan i sin tur påverkar Specialidrottsförbunden. Rapporten avses bli publicerad i form av en vetenskaplig FoU-rapport i RF: s rapportserie. Forskningsmaterialet ska även kunna användas för egen publicering och kommer att användas i vetenskapligt arbete och utbildningssammanhang. Rapporten är författad av Johan Söderholm, ek lic. vid Handelshögskolan i Stockholm. Sammanställningen av måldokument har till stor del gjort i samarbete med Joel Högberg, student vid Handelshögskolan under den period som studien genomfördes. Denna forskningsstudie har i huvudsak fått finansiellt stöd av Riksidrottsförbundet, men också möjliggjorts genom medel från Skolidrottsförbundet samt extra resurser inom ramen för forskningsprogrammet. Rapportens första avsnitt utgörs av en genomgång av litteratur om den svenska ideella sektorn och dess relation till staten med utökat fokus på idrottsrörelsen. Vissa resultat från några relevanta norska studier redovisas också. I avsnitt två finns en generell beskrivning av Riksidrottsförbundet och specialidrottsförbunden. I avsnitt tre redogörs för studien kring specialidrottsförbundens måldokument. I avsnitt fyra diskuteras sedan de intervjustudier som genomfördes med representanter från 10

Kapitel 1 Den svenska ideella sektorn Den svenska ideella sektorn utmärker sig jämfört med andra länder. Det är ett större fokus på röst och medlemsservice och ett mindre fokus på social omvårdnad. (Jeppsson Grassman & Svedberg, 1996; Lundström & Wijkström, 1997; Wijkström & Lundström, 2002) De organisationer som fokuserar på röst och medlemsservice har ofta en tydlig folkrörelsetradition. Med folkrörelse avses breda och öppna, medlemsbaserade organisationer med en ideologisk bas (Lundström & Wijkström, 1997). De är ideella föreningar som är öppna för alla som vill bli medlemmar och medlemmarna har en rösträtt i organisationerna. Folkrörelserna har dominerat det svenska organisationslivet under i stort sett hela 1900-talet. Rörelser som brukar anges som klassiska folkrörelser är frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Den svenska ideella sektorn växer i omfattning och betydelse. Antalet anställda har ökat från 110 000 år 1992 till 145 000 år 2002. Det beror dels på att Svenska kyrkan separerades från staten år 2000 vilket inneburit ett tillskott på 25 000 anställda och att sektorn i sig har vuxit med 10 000 anställda. Även ekonomiskt har den ideella sektorn växt. Ställd i relation till Sveriges BNP har den ideella sektorn under en tioårsperiod 1993-2002 expanderat från drygt 4 % till knappt 6 %. Tillväxten är dock ojämnt fördelad mellan olika verksamhetsområden. De delar inom den ideella sektorn, där antalet anställda växer (förutom tillskottet från svenska kyrkan) är organisationer inom: social omsorg, kultur och fritid, utbildning och forskning samt slutligen sjukvård. Det är framför allt organisationer som producerar service istället för en röstfunktion som tycks öka i omfattning. (Lundström & Wijkström, 1995; Wijkström & Einarsson, 2006) Utöver de ideella föreningarna finns flera andra organisationsformer i sektorn. Stiftelser står för en starkt ökande andel av de anställda i den ideella sektorn. (Wijkström & Einarsson, 2004, 2006) Samfälligheter, ekonomiska föreningar och aktiebolag är andra mindre vanligt förekommande organisationsformer inom sektorn. En norsk studie (Wollebæk & Selle, 2002) visar en liknande trend i Norge. Den grupp av ideella organisationer som växer snabbast är organisationer som dels är mer orienterade mot att ge sina egna medlemmar service än orienterade mot övriga samhället och dels är mer konsensusinriktade rörelser istället för konfliktinriktade. Det är framför allt organisationer inom fritidssektorn som växte kraftigast under den senaste tiden mellan 1980-2000. Idrottsföreningar tillhör denna grupp av ideella organisationer. De svenska folkrörelsernas organisationer har vanligtvis en federativ tredelad struktur med lokalföreningar, distrikts- och/eller regionföreningar och en riksorganisation. Federationen vilar på en representativ demokratisk grundidé där varje medlem eller medlemsförening har en röst (Schwarz, 1994). Den svenska idrottsrörelsen har en federativ struktur, där RF utgör en konfederation i toppen. Denna struktur delar idrottsrörelsen med flertalet ideella och idéburna organisationer. Enligt Schwarz (1994) kan den federativa strukturen beskrivas som att auktoriteten byggs upp underifrån. Det är de individuella medlemmarna som delegerar auktoriteten till de lokala medlemsorganisationerna. Dessa i sin tur delegerar auktoritet till det gemensamma förbundet, se bilden nedan. Samtidigt som medlemsorganisationer har auktoritet över det gemensamma förbundet ska förbundet samtidigt skapa en samverkan och samordning av de gemensamma frågorna för hela rörelsen. Det kan ofta leda till en ömsesidig anpassning mellan medlemsorganisationerna och det centrala förbundet. 11

Lokala medlemsorganisationer Gemensamma enheter Lokala medlemsorganisationer Lokala medlemsorganisationer ideella organisationer med kommersiella aktörer med skattepliktig verksamhet. Det har lett till några uppmärksammade mål kring beskattning av ideella organisationer. Medlemmar Medlemmar Medlemmar Ur ett ledningsperspektiv är denna organisationsform särskilt intressant. Schwarz (1994) visar att man i federationer i olika frågor ska försöka balansera medlemsorganisationernas ägarinflytande med det egna kravet om att skapa en federativ samverkan, se även Normark, (1995). Medlemsorganisationernas ägarinflytande Resulterar ofta i: Att delarnas (olika) intressen representeras och förs fram Många idéer och kanske idékonflikt Politiska processer Avvägning Federativ samverkan Kräver ofta: Få eller ett alternativ Gemensamma synsätt och Politiska processer Synen på den svenska ideella sektorn förändras Det pågår kontinuerliga förändringar i synen på den ideella sektorn och dess organisationer. (Wijkström, Einarsson & Larsson 2004b) Från staten har under senare år tillkommit ny lagstiftning, där den ideella sektorn jämförs eller likställs med näringslivet och vinstdrivande företag. Den nya lagstiftningen kring ideella organisationers redovisning har till exempel hämtat sina grunder från motsvarande lagstiftning för näringslivet. (Gustafsson, 2006) Grundsyftet med den relativt nya lagen om offentlig upphandling är vidare att säkerställa att konkurrens råder när offentlig sektor ska upphandla tjänster. Därför bedöms ofta ideella organisationer och näringslivets organisationer efter samma bedömningsmallar. (Johansson, 2005) Ett tredje uttryck för statens nya synsätt är att skatteverket under senare tid har likställt Synen på den ideella sektorns organisationer som kommersiella aktörer återfinns inte bara hos staten utan kan också finnas hos medlemmar eller vad som kan förstås som brukare. En studie över den norska ideella sektorn (Enjolras, 2001) hävdar att frivilligorganisationer i alla fält befinner sig i en trend mot ökad kommersialisering, och den norska idrottsrörelsen pekas ut som ett fält där detta är tydligt. Enjolras hävdar att det finns en ökad efterfrågan på att förhålla sig som en kund (forbruker) istället för att vara en deltagare i en ideell organisations verksamhet. Det beror på att det finns ökade valmöjligheter i samhället och att vara kund är ofta mindre tidskrävande jämfört med att vara deltagare. Dessutom har individen i dagens moderniserade samhälle ett större antal sociala roller och identiteter att välja från. Det kan underlätta att vara kund om en individ vill välja många roller. Steen-Johnsen (2004) visar i sin norska studie hur både en ideellt organiserad och ett kommersiellt organiserad träningsgym kan skapa en känsla av social gemenskap hos de aktiva. Deras sätt att skapa denna känsla varierar dock mellan de två organisationerna. Enjolras (2001) diskuterar inslaget av kommersialism hos frivilliga ideella organisationer utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv. Det är tre variabler som förklarar graden av kommersialism inom ett fält inom den ideella sektorn. För det första så skapar gynnsamma politiska faktorer, såsom offentliga stöd, skatteregler, avgiftsnivåer och offentliga regleringar för ideella organisationer ett lägre kommersiellt inslag. För det andra beror graden av kommersiella inslag på verksamhetens beskaffenhet. Ju svårare det är att skapa lönsamhet i en verksamhet, desto lägre grad av kommersialism i fältet. Den tredje variabeln är graden av deltagande hos medlemmarna. Ju högre grad av deltagande hos medlemmar, desto större andel 12

ideella eller offentliga resurser till organisationen Synen på den ideella sektorn som en kommersiell aktör behöver inte komma från externa parter som stat och kommun eller från brukarna som ser sig som kunder. Den kan också komma från organisationerna själva. Wijkström & Einarsson (2006) hävdar att de idéburna organisationerna börjar efterlikna kommersiella aktörer genom att välja organisationsformer som är mer slutna, t ex stiftelser, och genom att antalet avlönade anställda ökar medan antalet medlemmar minskar i den ideella sektorn som helhet. Idrottsrörelsen i den svenska ideella sektorn Den svenska idrottsrörelsen har ungefär 3 miljoner medlemmar och utgör en stor del av det svenska ideella samhället. En analys av Lundström & Wijkström (1997) visar att idrottsrörelsen i början av 90-talet utgjorde cirka 14 % av omsättningen inom den ideella sektorn och att idrottsrörelsens andel av medlemskap inom den ideella sektorn är betydligt högre även om exakta siffror inte anges. De organisationer som finns inom Riksidrottsförbundet utgör en stor andel av den svenska idrottsrörelsen. Det finns enstaka nationella idrottsorganisationer som inte är med i RF. Två exempel är Svenska Pistolskytteförbundet och Friskis & Svettis. Det finns också enstaka idrottsförbund, som sökt medlemskap men inte har blivit antagna som medlemmar i RF, till exempel Svenska Dartförbundet och Svenska Kroppskulturförbundet. Det finns lokala och nationella mer eller mindre kommersiella organisationer som inte heller utgör en del av RF eller SF men som kan ha samarbeten med dessa, såsom bowlinghallarnas förbund, ridskolor, kommersiella gym, mm. Dessutom driver den offentliga sektorn ett antal arenor för idrottsverksamhet, såsom sporthallar, bad och idrottsanläggningar. En studie över norsk idrott visar att idrotten har gått från att styra och påverka sin omgivning till att anpassa sig efter omgivningen för att maximera sina resurser. (Selle, 1995, sid. 338) Idrotten har varit något av en föregångare inom den ideella sektorn, när det gäller trenden att gå mot ökad kommersialisering. Samtidigt finns det kvar en nära relation till det offentliga. Statens relation till den ideella sektorn För budgetåret 2005 är det övergripande målet för folkrörelsepolitiken att människor skall ha bästa möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika typer av folkrörelser och före-ningar (Justitiedepartementets riktlinjer 2004). För att uppnå det målet har staten en lång tradition av att ge bidrag till organisationer inom den ideella sektorn. Den svenska staten gav 2003 nästan 6,5 miljarder kronor i bidrag till olika ideella organisationer fördelat på 96 olika bidragsanslag. (Statskontoret 2004) Dessa pengar delas ut av de olika departementen inom en mängd olika områden. De största bidragen går till folkbildningen med 2,6 miljarder som utbildningsdepartementet i huvudsak har ansvar för. Näst störst bidrag får idrotten med 1,2 miljarder. Ansvaret för olika statsbidrag har ibland flyttat mellan olika departement. Ett exempel är ansvaret för idrotten, som har flyttat från kulturdepartementet till justitiedepartementet. (se även Wijkström, Einarsson & Larsson, 2004) Staten ger i huvudsak bidrag i fem olika former till ideella organisationer: organisationsbidrag (generellt bidrag till en organisation), verksamhetsbid rag (f ör särskilt ut pekade verksam-heter), projektbidrag (för tidsbegränsade verksamheter), uppdragsersättning (ersättning för verksamhet enligt avtal) och anläggningsbidrag (för lokaler och anläggningar). Av den utdelade summan 2003 utgjorde verksamhetsbidrag 56 %, bland annat de stora bidragen till folkbildningen och idrotten. Övriga bidragsformer fördelar sig beloppsmässigt som följer: 13

projektbidrag (20 %), organisationsbidrag (18 %) uppdragsersättning (6 %) och anläggningsbidrag (0,4 %). Samtidigt som den ideella sektorn har förändrats i omfattning, inriktning och struktur har också statens relation till organisationerna förändrats. (Wijkström, 2004c) Vilken av dessa två förändringar som mest har påverkat den andra förändringen är svårt att uttala sig om. En trend som flera forskare har uppmärksammat är att förutsättningarna för att finansiera verksamheter har förändrats; ekonomiska stödformer har förändrats från generella bidrag till ersättningar för konkreta prestationer (Bergmark, 1993; Lundström & Wijkström 1997). Det gäller även på kommunal nivå där frivilliga organisationer i högre grad än tidigare har gått in som producenter av service i de köp- och säljsystem som många kommuner har infört (Johansson, 2001). Ett flertal statliga utredningar under 90-talet har föreslagit att statens olika föreningsbidrag tydligare ska resultatstyras. (Ds, 1997) Dessa utredningar visar på ökade krav på resultatstyrning från slutet av 1980-talet och under hela 1990-talet. Därefter har regeringen inte tagit beslut om några generella riktlinjer för resultatstyrning av bidragen till ideella organisationer. (Statskontoret, 2004) Vid olika departement och myndigheter inom staten har en önskan växt fram om att ha kunskap om vilka effekter bidragen till ideella organisationer ger. Ett centralt dilemma är hur dessa önskningar från staten ska kombineras med behovet av organisationernas självständighet i förhållande till staten. För verksamhetsbidrag och projektbidrag har det inneburit ett ökad fokus på resultatstyrning av bidragen. Staten preciserar allt tydligare syften med sina bidrag och vill att bidragstagande organisationer ska beskriva vilka resultat de uppnått för de bidrag som de fått. För organisationsbidrag har däremot staten inte arbetat för preciserade syften och resultatutvärderingar utan låtit organisationerna få behålla sin frihet. Ett annat dilemma kring de statliga bidragen rör i vilken grad ett omfattande regelverk ska styra bidragsgivningen och i vilken grad man inom en myndighet får göra egna bedömningar av vilka organisationer som ska få bidrag och hur bidragen ska fördelas. Ett omfattande regelverk med många regler och tydliga definitioner innebär en ökad tydlighet för organisationerna om hur de kan få bidrag. Ett omfattande och tydligt regelverk innebär samtidigt att organisationerna troligare fokuserar på att anpassa sin verksamhet för att uppfylla bidragskriterier snarare än utveckla sin verksamhet utifrån sitt eget syfte. Ett omfattande regelverk kan samtidigt göra det svårare för staten att prioritera och behovspröva hur statliga bidrag ska fördelas. Dessutom innebär ett omfattande regelverk att det blir ökade kostnader för att kontrollera att organisationerna följer regelverket. För att hitta en balans i statsbidragssystemen skapas ofta möjligheten att göra undantag från regelsystemet. Alltför många undantag innebär samtidigt att tydligheten försvinner. Ett belysande exempel på hur ett statsbidrag har förändrats under senaste decenniet är det statliga organisationsbidraget till den svenska handikapprörelsen.(sou 1999:89, Nordfeldt & Söderholm, 2001) Organisationsbidraget på 156 miljoner kronor för 2006 till riksorganisationerna inom handikapprörelsen fördelas av Socialstyrelsen men utformningen av fördelningskriterier har utarbetats i nära samarbete med handikapporganisationerna. Under början av nittiotalet fördelades statsbidraget i en arbetsgrupp med representanter från handikapporganisationerna. Bidragsfördelningen mellan organisationerna förhandlades fram i arbetsgruppen och byggde till stor del på storleken hos respektive organisations bidrag föregående år. Det arbetssättet fick kritik för att de etablerade organisationerna som företräddes av duktiga förhandlare kunde få fördelar av detta. Bidragssystemet uppfattades som för konserverande och det var svårt för nya organisationer att få del av statsbidragen. Det blev till slut för många intressen och för många förbund för att klara av att förhandla fram en 14

bidragsfördelning som alla hade förtroende för. (SOU 1999:89; Söderholm, 2004) Ett nytt fördelningssystem infördes som byggde på formella kriterier för vilka handikapporganisationer som skulle ha rätt till statsbidrag och hur statsbidraget skulle fördelas. De formella fördelningsgrunderna kan lite förenklat sägas var följande: 1. Ett grundbelopp på 550 000 kronor fördelas till alla förbund. 2. Ca 30 % av det samlade statsbidraget skulle fördelas efter antalet föreningar som var medlemmar i respektive förbund. 3. Ca 30 % av det samlade statsbidraget skulle fördelas efter hur många medlemmar föreningarna inom respektive förbund hade. 4. Ca 15 % av det samlade statsbidraget fördelas till förbund som anses ha högre kostnader för sin verksamhet beroende på deras funktionshinders art, utifrån en poängbedömning över olika funktionshinder. 5. Ett fastställt belopp ska fördelas till en övergripande samarbetsorganisation, HSO. Två utvärderingar gjorde efter ett år (Nordfeldt & Söderholm, 2001) respektive fyra år (Söderholm, 2004) visade att handikapporganisationerna i genomsnitt var mer positiva till det nya fördelningssystemet, även om graden av nöjdhet påverkades av om handikapporganisationen fick minskade eller ökade statsbidrag på grund av den förändrade bidragsfördelningen. En studie av Statskontoret (2004) visar att endast vart femte bidrag ställer någon form av grundkrav på organisationer för att de ska få bidrag. De fyra vanligaste grundkraven är krav på demokratisk uppbyggnad, geografisk spridning, att antalet medlemmar överstiger en bestämd nivå och en beständig verksamhet. I den nyligen avslutade kartläggningen av Statskontoret föreslås att en handledning för Regeringskansliets hantering av frågor kring statsbidrag till ideella organisationer bör tas fram. Idétraditioner i statens bidragsgivning Det finns inget övergripande system för hur staten ska ge bidrag till ideella organisationer visar Wijkström, Einarsson & Larsson (2004) i sin studie. Olika departement har olika syften, begrepp och regelsystem för sin bidragsgivning och de olika bidragen och fördelningssystemet har växt fram under lång tid. Även enskilda myndigheter, såsom SIDA och Socialstyrelsen, skapar sina speciella regelverk. Författarna beskriver fyra olika idétraditioner kring hur staten förhåller sig och ger ekonomiska stöd till ideella organisationer. När man utifrån statens perspektiv ser den ideella organisationen såsom ett fristående organisationsliv med särart och egenvärde, utgår man ifrån att de berörda organisationerna är goda för någonting i sig själva (existens) och därför mer eller mindre får stöd enbart för att de existerar. Den andra idétraditionen är att aktörer inom staten ser ideella organisationer som folkrörelser integrerade i staten. De uppgifter som dessa organisationer utför ses nästan som en del av de statliga åtagandena. Författarna hävdar att det statliga stödet till Riksidrottsförbundet eller de pengar som går via Folkbildningsrådet utgör ett exempel på denna idétradition. Enligt den tredje idétraditionen ser staten enskilda institutioner som en del av offentlig förvaltning. De ideella organisationerna blir närmast en del av en semi-offentlig förvaltning och staten ger tydliga regler för verksamheten. Anslag till enskilda utbildningssamordnare inom högskolesystemet är ett exempel. Den fjärde idétraditionen är att staten ser de ideella organisationerna som icke-vinstdrivande aktörer på ett slags marknad. Enligt detta 15

synsätt upphandlar staten verksamhet i konkurrens med andra aktörer som kan utföra samma verksamhet. Denna sätt att se på ideella organisationer är mindre vanlig hos staten men den ligger till grund för lagen om offentlig upphandling (LoU). Figur: Fyra idétraditioner förutsättningar att delta i idrottsverksamhet, - främjar integration och god etik samt - bidrar till att väcka ett livslångt intresse för motion och därmed främja en god hälsa hos alla människor. Fristående organisationsliv med särart och egenvärde EXISTENS Folkrörelse integrerad i staten AUTONOMI INTEGRATION Icke-vinstdrivande aktörer på ett slags marknad AKTIVITET Enskilda institutioner som del av offentlig förvaltning Statens relation till den svenska idrottsrörelsen Det övergripande målet för folkrörelsepolitiken är alltså att människor skall ha bästa möjliga förutsättningar att bilda och delta i olika typer av folkrörelser och föreningar. Detta mål förtydligar staten i sitt mål för idrottspolitiken, vilket uttrycks som att ge människor möjlighet att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse för alla samt att ge människor positiva upplevelser av idrott som underhållning. Dessa mål tydliggörs i övergripande syften med statsbidraget till idrotten. Det ska stödja verksamhet som - bidrar till att utveckla barns och ungdomars intresse och benägenhet för motion och idrott samt deras möjligheter att utöva inflytande och ta ansvar för sitt idrottande, - gör det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion, - syftar till att ge kvinnor och män lika Johan Norberg visar i sin avhandling Idrottens väg till folkhemmet hur den svenska idrottspolitiken har sett ut mellan 1913 och 1970. Han visar att idrottspolitiken har varit annorlunda jämfört med andra politiska områden. Idrottspolitiken har kännetecknats av att vara ett sidospår i relation till den bredare välfärdspolitiken. Idrottspolitiken har också varit underställd andra politiska områden och har bland annat flyttat mellan olika departement över åren. Till skillnad från andra områden har staten ofta självmant begränsat sitt inflytande över idrottspolitiken. Genom ett ökande statsbidrag till idrotten har staten och idrottsrörelsen skapat en intim samverkan och ett ömsesidigt beroende till varandra. (Norberg, 2004 sid. 449-453) Ett av idrottspolitikens olösliga dilemman under 1900-talet har varit att man vill säkerställa att statens bidrag till idrottsrörelsen används på det sätt som staten önskar samtidigt som man inom staten också accepterar att idrottsrörelsens organisationer har sin föreningsfrihet att själva bestämma över sin verksamhet. (Norberg, 2004) Avvägningen mellan statlig kontroll över hur statsbidragets användning och organisatorisk frihet har varierat under 1900-talet. I Riksrevisionens rapport utrycks det på följande sätt. När ideella organisationer fördelar statsbidrag ska deras rätt till integritet och självständighet kombineras med statens behov av kontroll och insyn. (RIR, 2004:15 sid. 10) Staten utövar ett inflytande över den svenska idrottsrörelsen genom det ekonomiska bidrag som går till Riksidrottsförbundet och som sedan fördelas ut till idrottsrörelsens olika organisationer. Regeringens beslut om statligt 16

stöd till idrottsrörelsen sker med hjälp av riktlinjer till Riksidrottsförbundet. Dessa riktlinjer är till sin utformning att likna vid ett regleringsbrev och innehåller återrapporteringskrav. Riktlinjerna innehåller både övergripande mål och delmål för idrottsrörelsens sju verksamhetsgrenar. Utöver delmålen finns också krav på vilka resultat som RF ska återrapportera till departementet. De sju verksamhetsgrenarnas delmål är följande: Barn- och ungdomsverksamhet Målet är att barn och ungdomar mellan 7 och 20 år får goda möjligheter att utöva gemensam idrottsverksamhet. Idrottens gemensamma administration Målet är att idrottsverksamhet i hela landet skall främjas. Bidrag till centrala idrottsorganisationer Målet är att stödja idrottsverksamhet som främjar integration, jämställdhet, ökat deltagande av människor i alla åldrar, god etik samt motverkar dopning, våld och diskriminering. Det är detta delmål som har störst betydelse för statsbidraget till specialidrottsförbunden. Det märks också i hur staten beskriver hur detta delmål ska följas upp. Riksidrottsförbundet skall - redovisa fördelningen av bidraget mellan specialidrottsförbunden samt bidragets andel av förbundens totala omslutning, - Redovisa inriktning och effekter av de olika förbundens arbete för integration, jämställdhet och icke-diskriminering, - Redovisa stödets fördelning mellan kvinnor och män i olika åldrar, - Redovisa en bedömning av hur stor andel av bidraget som används för direkt och indirekt stöd till breddrespektive elitverksamhet samt - Redovisa antalet svenska representanter i internationella idrottsorganisationer fördelade på olika idrotter. Insatser mot dopning Målet är att aktivt motverka dopning inom idrotten. Idrottens forskning och utveckling Målet är att stimulera forskning och utveckling inom idrottsområdet. Specialidrott inom gymnasieskolan Målet är att elitidrottande ungdomar skall ges möjlighet att kombinera idrottslig utveckling med studier vid riksrekryterande idrottsgymnasier. Insatser för idrottsledare Målet är att fler människor ska åta sig ledaruppdrag inom barn- och ungdomsidrott. Utöver dessa mål tydliggör staten i sitt regleringsbrev att RF ska redovisa vad idrottsrörelsen gör för att: öppna dörrarna för fler, hålla tillbaka avgifterna, satsa mer på flickors idrottande, delta i kampen mot droger och intensifiera samarbetet med skolorna. Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt och har till uppgift att granska regeringen och dess sätt att styra den statliga verksamheten. 2004 gjorde Riksrevisionen en granskning av regeringens styrning, kontroll, uppföljning och återrapportering till riksdagen avseende statsbidragen till idrottsrörelsens och folkbildningens väl. (RIR 2004:15, sid. 10) Riksrevisionen hävdade att regeringens styrsignaler är motsägelsefulla. Regeringen har uttalat att idrottsrörelsen själv ska ställa upp mål för sin verksamhet. Samtidigt ställer regeringen upp mål som rör idrottens verksamhetsgrenar. (ibid., sid. 7) Slutsatserna i revisionsrapporten var att det fanns vissa brister i uppföljningen. Syftet med denna forskningsstudie Denna forskningsstudie syftar till att besvara frågan hur den formellt organiserade idrottsrörelsen styrs. Genom att undersöka hur statens bidragsgivning påverkar Riksidrottsförbundet och hur i nästa steg specialidrottsförbundet påverkas av den interna bidragsfördelningen inom Riksidrottsförbundet visas hur en fede- 17

ration hanterar en extern aktör och finansiär i relation till medlemsorganisationernas inflytande. Studien har genomförts i tre steg. Det första steget är en genomgång av allmän litteratur om ideella organisationer och dokument kring idrottsrörelsen i synnerhet. I steg två genomfördes en studie över specialidrottsförbundens måldokument. Syftet med detta steg är att få en generell inblick i den verksamhet som bedrivs inom alla specialidrottsförbund. Måldokumenten undersöks därutöver för att spåra hur ofta de statliga målen med idrottspolitiken får genomslag i specialidrottsförbundens mål. Den tredje nyttan med dokumentstudien är att underlätta ett bra urval av intervjurespondenter i nästa steg. Det tredje steget syftar till att ta reda på hur processen kring främst bidragsgivning går till. Det har skett genom intervjuer med representanter för olika specialidrottsförbund för att få deras syn på sin verksamhet och deras övergripande åsikter om den statliga bidragsgivningen men framför allt deras åsikter om Riksidrottsförbundets bidragsgivning till specialidrottsförbunden. 18

Kapitel 2 Den svenska idrottens organisering och ekonomi Den svenska idrottsrörelsen är organiserad i en mängd olika typer och former av organisationer. De organisationer som är i fokus i denna rapport är Riksidrottsförbundet och de 68 specialidrottsförbunden, som skulle kunna beskrivas som den organisatoriska stommen i den svenska idrottsrörelsen. Utöver dessa finns idrottsorganisationer i mer eller mindre samarbete med RF, såsom SOK Sveriges Olympiska Kommitté. Det finns också idrottsförbund för enskilda idrotter som inte är med i Riksidrottsförbundet, till exempel Svenska Pistolskytteförbundet och Svenska Dartförbundet. Riksidrottsförbundet Riksidrottsförbundet, RF, är det nationella förbundet för denna del av idrottsrörelsen och organisationen är uppbyggd efter den klassiska folkrörelsemodellen. Ungefär 3 miljoner medlemskap finns i ca 22 000 idrottsföreningar. Hur många individer det representerar är oklart eftersom en individ kan vara medlem i flera idrottsföreningar. Dessa idrottsföreningar är i sin tur medlemmar i 68 specialidrottsförbund (SF) som i sin tur är medlemmar i Riksidrottsförbundet. RF består av det centrala kansliet i RF och 21 regionala kontor, de så kallade distriktsförbunden (DF). Främst medelstora och stora specialidrottsförbund är också indelade i specialidrottsdistriktsförbund (SDF). Mindre SF har sällan tillräcklig storlek för att ha SDF. RF är en federation eller snarare en konfederation men har en något annorlunda uppbyggnad jämfört med den teoretiska idealmodellen, som beskrevs tidigare. RF lyder under RF-stämman som är högsta beslutande organ och där man träffas vartannat år. Vid RF-stämman finns drygt 200 representanter från specialidrottsförbunden och distriktsförbunden. Antalet representanter från specialidrottsförbunden varierar beroende på deras storlek medan distriktsförbunden har en representant var. Två av de viktigaste besluten under stämman är valet av Riksidrottsstyrelsen och RF:s verksamhetsinriktning under de närmaste två åren. RF:s distriktsförbund har en dubbel roll, eftersom de ska vara organ för RF:s regionala verksamhet samtidigt som de styrs av en styrelse som väljs av lokala idrottsföreningar utsedda av respektive SDF eller SF:s medlemsföreningar i distriktet. (Riksidrottsförbundets stadgar år 2005) Organisationsdiagram för Riksidrottsförbundet och offentliga bidrag. Staten ger bidrag Landsting ger bidrag Riksstämman Riksidrottsförbundet Riksidrottsförbundet distriktsorganisation = pengaflöde = auktoritetsflöde Specialidrottsförbunden Specialidrottsförbundens distriktsorganisation Idrottsföreningar Ca 3 miljoner medlemmar Riksidrottsförbundet omsatte 1 357 mkr under verksamhetsåret 2004. Av intäkterna utgörs 1 297 mkr av statligt stöd, motsvarande 97 %. Av dessa medel var 430 mkr direkta statsbidrag och 867 mkr medel från det statliga spelbolaget Svenska Spel. Hur de statliga bidragen får användas fastställs i en budgetdialog mellan staten och RF. Det innebär att endast RF:s egna intäkter på drygt 50 Mkr är den del som man inom RF helt själv disponerar efter eget tycke. Kostnadsutfallet för olika verksamhetsgrenar under 2004 var följande: Bidrag till lokal verksamhet för främst barn och ungdomsverksamhet Riksidrottsförbundets kansli och distriktsförbunden Övriga centrala idrottsorganisationer, främst SOK och SISU Bidrag till specialidrottsförbunden 648 Mkr 105 Mkr 38 Mkr 267 Mkr 19

Insatser mot doping Forskning och Utveckling Riksidrottsgymnasier och talangstöd Olympiskt deltagande Handslaget-projektet Totalt 21 Mkr 20 Mkr 42 Mkr 17 Mkr 200 Mkr 1 357 Mkr Staten har ett betydande inflytande över RF via statsbidraget. Då staten finansierar så stor andel av RF och att statens representanter dessutom är så involverad i budgetprocessen innebär det att staten har stort ekonomiskt inflytande över RF. Det inflytandet regleras formellt via regleringsbrev, en löpande budgetdialog och krav på återredovisning av hur RF har använt medlen och vad RF har åstadkommit för verksamhet. De statliga bidragen till idrotten har under senare år ökat. Den ökningen har till största del fördelats till bidrag till lokal nivå för barn och ungdomsverksamhet, framför allt till idrottsföreningar. Mellan 1999 och 2005 tredubblades detta bidrag till ca 650 Mkr. Ökningen har främst skett till föreningsnivån via ett ökat lokalt aktivitetsstöd för ungdomsverksamhet, inom RF ofta benämnt LOKAK. Statens argument för denna ökning kan utläsas från regeringens proposition (1998/1999:107). Från statens håll hävdas bland annat att det finns risk för att ungdomar stängs ute från idrotten på grund av höga avgifter och att man därmed skulle göra idrott till en klassfråga. För att motverka detta, så höjs bidraget till den lokala barn- och ungdomsverksamheten. Den andra posten i statsbidraget som ökar är medel anslagna till Handslaget. För 2004 uppgår beloppet till 200 mkr och för 2005 motsvarar de 300 mkr. Handslaget är också fokuserat på att stödja barn och ungdomsidrotten och huvuddelen av medlen går till projekt på föreningsnivån, som syftar till att skapa verksamhet som uppfyller de statliga målen. Under samma period 1999 till 2005 har de statliga anslaget som kan användas till bidrag till specialidrottsförbunden ökat med ungefär 20 %. Denna obalans i utvecklingen ser man från Riksidrottsförbundets sida negativt på Denna tilltagande obalans kan på längre sikt få negativa effekter för idrottens utveckling 1 Riksidrottsförbundet har därför under flera år önskat att andelen av statsbidraget som går till specialidrottsförbunden ska öka. Det har framförts i verksamhetsinriktningarna och i budgetdialogen med staten utan resultat. Tryggheten i det statliga stödet har vidare minskat under senare år, eftersom det statliga bidraget har skiftat från att vara ett generellt statligt stöd till att bestå av en andel av Svenska Spels överskott. Det finns en stor överensstämmelse mellan de mål som staten satt upp för idrotten och det sätt på vilket man inom Riksidrottsförbundet redovisar sina mål. Riksidrottsförbundets uppgifter enligt verksamhetsberättelsen är att: företräda idrotten gentemot myndigheter, politiker och samhälle, leda vägen i viktiga idrottspolitiska frågor, stimulera den idrottsliga utvecklingen i medlemsförbunden, fördela statens anslag till idrotten, verka för en dopingfri idrott, samordna arbetet kring idrottens trovärdighetsfrågor, samordna idrottens internationella arbete, verka för att bevara det idrottshistoriska arvet och ge service till medlemsorganisationerna. Däremot är RF relativt lite inblandad i verksamhet för enskilda idrotter. Riksidrottsförbundets arbetar istället med idrottens gemensamma frågor. Specialidrottsförbunden (SF) Det finns 68 specialidrottsförbund som är formella medlemmar i federationen RF under 2005. Ett förbund, Ringetteförbundet, är endast associerad medlem. Därmed återstår 67 specialidrottsförbund som är ordinarie medlemmar och basen för denna studie. Dessa utgör länken mellan RF och idrottsföreningarna. Specialidrottsförbundens verksamhet ligger närmare det faktiska idrottsutövandet inom 1 Riksidrottsförbundets budgetunderlag inför 2006, Internt material 20