En byggmodell över språket Tänk dig att språket är en byggnad, en jättestor byggnad naturligtvis. Byggnaden är av lego. Tänk dig att de enklaste legobitarna är orden. Kombinationerna är oändliga men inte kombinationssätten. Du kan ju t.ex. inte sätta ihop undersidorna på två vanliga åttapluttars legobitar. Modernt lego består av mycket mer än en- till åttapluttarsbitar. Det finns runda bitar, ledade bitar, sneda bitar och bitar i alla regnbågens färger. Alla bitar är på ett eller annat sätt möjliga att kombinera med andra bitar. Anta sedan att det är du som byggt den där stora legobyggnaden och att jag följt ditt arbete. I början kunde jag inte se vad du gjorde där du satt och pysslade med de enskilda legobitarna, orden. Så småningom började du göra större byggdelar. Du satte ihop väggar eller skorstenar och nu började jag ana vad som var på gång. Tänk dig att dessa enskilda delar är dem vi i dagligt tal kallar meningar. Tänk dig att ditt legobygge är en text, ett språkbygge helt enkelt. Då kan vi jämföra din känsla för hur bitarna ser ut, hur de fungerar och hur de kan sättas ihop för ditt med ditt språköra eller din språkkänsla. Ditt språköra kan hjälpa dig att se att Hon köpte en glass och två drickor består av tre byggbitar: den som köper, hon, själva köpandet och vad som köptes. Den sista byggbiten består av tre mindre delar: en glass, och samt två drickor. Ditt språköra hjälper dig också att förstå att godis- och glassköpandet redan är avklarat. Köper är ju böjt till köpte. Orden språköra eller språkkänsla är vaga och lite privata. Alla har sitt språköra. Vi ska istället systematisera det hela, så att vi vet att vi talar om samma sak. Det börjar bli dags för grammatiken och vi fortsätter med att likna språket vid ett bygge: Den minsta och enklaste beståndsdelen i språket är fonemet. Fonemet är språkljudet. Ordet fonem kommer från grekiskan och betyder ljud eller yttrande. Du hittar en del av ordet i telefon. Det är ett vokalfonem som skiljer bil från bål och det är ett konsonantfonem som skiljer bil från pil. Ofta sammanfaller ett fonem med en bokstav, men att det finns mängder med undantag har du märkt när du kämpat med stavning av j-ljudet, sj-ljudet och tj-ljudet (en gång uttalades ju stjärnak s-t-j-ärna). Nästa nivå i bygget är egentligen morfemet, men när vi gick genom detta på lektionen så tyckte ni att stavningen skulle med också och då handlar det om språkets bilder, grafem. Grafemen är intressanta (och ni har kämpat en hel
del med dem genom åren, det är ju grafemen som skiljer kol från kål och ända från enda), men vi lämnar dem därhän så länge och fortsätter med morfemen. Ordet morfem är också grekiska från början grammatiken är en mycket gammal lära. Morfem betyder från början helt enkelt form. För enkelhetens skull kan man säga att morfemen är orden, men det stämmer inte helt. Ordet bil är ett morfem med ordet bilväg är två morfem som är sammansatta till ett ord. Även ändelser är morfem eftersom kan ändra betydelsen av ett annat morfem när man sätter ihop dem. Ordet läsa är ett morfem som är ett verb men om vi hänger på morfemet ning så har vi trollat fram substantivet läsning. Du har en bra känsla för det här vilket märks när jag frågar dig om vad splonkigt är för ett ord. Du kan inte ordets betydelse men du känner på dig att det är ett adjektiv. Usch, vad splonkigt allting känns. Innan vi går vidare till nästa nivå vill jag säga några ord om ord; ord skulle kunna ses som nivån mellan morfem och fraser och då avse de bokstavssamlingar som i en text är åtskiljda av ett ordmellanrum. Skälet till att jag nämner detta är att ord är ett vardagligare begrepp. Det kanske är skönt att hitta ord i språkbygget, något välbekant, något som går att känna igen. Nu märker du att detta börjar bli som en slags kinesisk ask, en ask i en ask, eller en rysk gumma. Bra, då har du börjat ana byggmodellen över språket. Nästa nivå (nästa ask eller gumma) är frasen. Frasen kallas också satsled eller satsdel och precis som på morfemnivån har du en god känsla för vad en fras är. En fras kan bestå av ett enda morfem. I följande mening är två ettordsfraser understrukna: Rupert flinar. Men vi kan också bygga ut frasen Rupert: Den flinskallige men lätt oborstade Rupert flinar. Kolla din fraskänsla genom att fundera på hur många fraser följande sats består av: Hjulbente Kalle är ihop med två målvakter. Jag får det till tre: hjulbente Kalle, är ihop och med två målvakter. Den där långa meningen med Rupert är en sats, likaså påståendet att Kalle har ihop det med två målvakter. Satsen är nästa nivå i språkbygget. En sats består av minst en fras, ofta två eller flera. Alla satser innehåller en satsdel eller fras som kan beskrivas som en slags process. Processatsdelen är alltid ett verb. Vi kallar processatsdelen för verbfras. Verbfrasen kan också beskrivas som satsens motor. Nu börjar jag använda nya ord, men lugn, du kommer få alla bitarna på plats så småningom. I Rupert flinar är flinar en verbfras. I Rupert har flinat är har flinat verbfras. Den andra frasen i satsen är ett subjekt. Subjektet kan beskrivas som en huvudrollsinnehavare i satsen.
Jag har liknat språket vid ett bygge, en kinesisk ask och en rysk gumma. Här kommer en till liknelse: en labyrint. Grammatiken är labyrintens karta. När du lär dig hitta i labyrinten så kan du också lära dig att arbeta med ditt eget språk på ett mer personligt och verkningsfullt (effektivt) sätt. Du kan t.ex. få kommentarer av mig där jag ber dig att bygga ut satsen. Kanske du redan nu anar vad det betyder. Åter till byggmodellen. Nu har vi klarat av fonem, morfem, fras och sats. Nästa ask eller nivå har rubriken mening. Det är en rubrik som du känner igen och nu är det dags att skilja på tal och skrift. När vi arbetar med grammatik i årskurs sju till nio så betyder mening samma sak som det gjort tidigare år: den byggbiten i språket som inleds med stor bokstav och avslutas med punkt. En mening är sitt eget lilla sammanhang och läsaren eller lyssnaren behöver tydliga, avgränsade meningar för att orka överblicka ett ännu större sammanhang. De som just börjat läsa orkar inte med långa meningar, men ju äldre och ju mer erfaren man blir, desto längre och mer komplicerade meningar klarar man av. Men vi klarar inte av hur långa meningar som helst. Minnet orkar inte hålla samman texten. Och med det kan vi avsluta beskrivningen av språket. Texten är den översta nivån eller den yttersta asken. Texten är språket i bruk, språket som det låter för dig, oavsett det är skrivet, talat eller talskrivet. För att göra texten överblickbar kan vi välja att dela in den i stycken och är texten riktigt lång, kan stycken kan sättas ihop till kapitel. TEXT KAPITEL STYCKE MENING SATS FRAS MORFEM GRAFEM FONEM Hmm, ett konstigt hus. Det står upp och ned Men det är väl för att de minsta bitarna är just minst Dom är liksom längst in också
Två sätt att se på språket: morfologi och syntax Okej, nu har vi vandrat runt i språkbygget och tittat på språkets olika nivåer. Vi börjar få en överblick, men beskrivningen är fortfarande ganska klumpig. Vi måste skärpa blicken lite mer och nu ska vi skaffa fram två par glasögon: morfologiglasögonen och syntaxglasögonen. Med hjälp av dem kan vi se på språket från två olika håll. Du har redan gjort detta i skolan. Du tog t.ex. på dig morfologiglasögonen när du började leta efter verb och substantiv. Du kunde tidigare läsa att ordet morfem kommer från ett greksikt ord som betyder form. Ett svenskt ord för morfologi är formlära, läran om ordets former. Alla ord har en grundform och flera av dem har varianter på grundformerna. Varianterna kallas böjningar. När vi böjer ett ord anpassar vi det till det vi vill ha sagt, t.ex. om vi vill tala om saker som har hänt eller som ska hända. Nu gjorde jag en tempusböjning och böjde ordet hända. Alla ord användas i en mängd kombinationer men kombinationsmöjligheterna är begränsade. Springer hända är ju inte en begriplig sats. Springer hem låter bättre. Grundformerna, böjningssätten och kombinations- eller användningssätten har en del gemensamt. Vissa ord har också en sorts betydelser gemensamt. Orden kyssa, älska och kratta har, hur konstigt det än kan verka, en sak gemensamt. De är alla processord; vi kallar dem verb. När vi böjer dem placerar vi kyssandet, älskandet och krattandet i tiden. Orden kyss, kärlek och kratta har också något gemensamt. De kan alla vara deltagare i en process och vi kallar dem substantiv. När vi böjer dem kan vi experimentera med antal eller med bestämdhet. Det går att säga krattorna kysser kärleken. Vad det betyder får du själv hitta på men det är faktiskt korrekt svenska. Nu sorterar upp orden i olika typer beroende på hur de böjs, hur de används och vad de betyder. Fast vi säger inte typer; vi säger klasser, ordklasser. När vi arbetar med ordklasser tittar vi nästan alltid på ett ord i taget. Vi bryr oss inte så mycket om vad ordet exakt betyder (det har vi ordböcker till), utan det räcker ofta med att vi har en aning om det. Det är därför du accepterar meningen: Nu känns det mindre splonkigt. Alla ord har en ordklasstillhörighet. Det är återigen ditt språköra, din inre grammatik, som hjälper dig att förstå att splonkigt är ett adjektiv, att gissa att splonk är ett substantiv och att splonka är ett verb. Detta trots att orden inte finns!
Alltså: med morfologibrillorna kan vi sortera orden. Eller ännu riktigare: morfemen. Men vi konstaterade ju förut att morfemen kunde sitta ihop på ett visst sätt, att det fanns vissa kombinationsmöjligheter. När vi tittar på kombinationsmöjligheterna, tittar vi på hur fraserna och satserna sätts ihop. Då har vi bytt till andra brillor, till ett annat sätt att se på språket. På svenska kallar vi detta för satslära och med ett äldre ord heter det syntax. Syntax är också ett grekiskt ord från början och det betyder helt enkelt sammanställning. När du skriver eller pratar har du en viss sorts syntax, ett sätt att ställa samman orden på. Syntaxen är olika beroende på om du talar eller skriver, om du skriver en saga eller en uppsats och om du talar med en ettåring eller en äldre granne. När vi håller på med satslära, dvs. när vi undersöker syntaxen, tittar vi på hur morfemen fungerar i satserna. Vi skiljer på satsdelar som berättar om processerna (predikaten) och de som berättar om deltagarna (subjekt och objekt). En del morfem får som funktion att berätta om platser, andra om tid. En del berättar om hur något förändras, andra om hur något är. Ofta liknar en satsdel en ordklass, t.ex. är det vanligt att vi använder ord från ordklassen adjektiv för att berätta om hur något är, men det är funktionen och kombinationssättet som vi är mest intresserade av när vi arbetar med satslära. När man börjar använda sig av grammatiken kan det vara knepigt att skilja morfologi eller formlära respektive syntax eller satslära åt. Men försök åtminstone komma ihåg att det finns två olika sätt att se, två olika sorters brillor, och beroende på vilka brillor du använder, tittar du på språket på olika nivåer i språkbygget: Morfologiglasögonen använder du på morfemnivå. Du tittar på språkets former och glasögonen hjälper dig att se likheterna mellan ord som gå och springa, eller gå och äta, och skillnaderna mellan gå och gått, eller gå och tårta. Med syntaxglasögonen lyfter du blicken och tittar på fras- och satsnivå. Du tittar på språkets funktion och ser varför jag går hem nu eller nu går jag hem eller jag går nu hem eller går jag hem nu låter helt OK men att går hem jag nu låter galet.