Social-ekologisk stadsbyggnad

Dokumentation av Social-ekologisk stadsbyggnad Perspektiv på urban resiliens och hållbar utveckling 8-9:e november 2016 Arrangörer: Stephan Barthel och Stockholm Resilience Centre Karl Samuelsson stephan.barthel@hig.se karl.samuelsson@hig.se Inbjudna talare: Erik Andersson Stockholm Resilience Centre Sara Borgström Stockholm Resilience Centre Anders Brandt Johan Colding Stockholm Resilience Centre och Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi Ola Eriksson Matteo Giusti Stockholm Resilience Centre Christian Isendahl Göteborgs universitet Marketta Kyttä Aalto University Ann Legeby Kungliga tekniska högskolan Lars Marcus Chalmers tekniska högskola Christopher Raymond Sveriges Lantbruksuniversitet Patrik Sörqvist Marita Wallhagen

En översikt av social-ekologisk stadsbyggnad Mellan 2014 och 2050 förväntas befolkningen i städer världen över att öka men 2,5 miljarder människor (United Nations 2014). Detta har till följd att till år 2030 kommer en yta lika stor som Sydafrika att bebyggas med nya stadslandskap (Seto et al. 2012). Dessa stadslandskap måste vara miljömässigt hållbara på så sätt att de minskar globala utsläpp av växthusgaser och påverkan på världens ekosystem, samt undviker att isolera stadsbor från naturmiljöer. De måste också vara socialt hållbara genom att främja välbefinnande och hantera segregationsfrågor. Framsteg inom urban hållbarhet görs inom olika diskurser. Den för närvarande dominerande diskursen är den socio-teknologiska, där hållbarhet ofta adresseras genom ökad effektivisering inom transport och avfallshantering samt förtätade stadsmiljöer som ökar tillgängligheten till urbana tjänster. Den social-ekologiska diskursen, däremot, lägger större vikt vid natur- miljöer i städer och deras positiva effekter i form av ekosystemtjänster, ökad hälsa (psykisk, fysisk och social) samt lärande om naturen och miljön och påverkan på hållbara beteenden. Social-ekologisk stadsbyggnad bygger på båda dessa diskurser, och försöker att integrera dem. Inom social-ekologisk stadsbyggnad ses staden som ett social-ekologiskt system för vilket resiliens behöver byggas (Andersson et al. 2014). För att åstadkomma detta bygger socialekologisk stadsbyggnad på flera andra forskningsområden; 1) stadsbyggnadsforskning för att inkorporera ett systemperspektiv på den byggda miljön och stadsliv, 2) forskning kring social-ekologiska system för att inkorporera ett systemperspektiv på urbana naturmiljöer och en förståelse för hur förvaltning påverkar dessas resiliens samt 3) miljöpsykologi för att inkorporera en förståelse för relationen mellan miljön och människans kognition och upplevelser. Figur 1. Till 2050 förväntas befolkningen I städer världen över att öka med 2,5 miljarder människor (United Nations 2014). Bilden visar Tokyo, Japan.

Ett resiliensperspektiv på staden Jane Jacobs (1961) beskrev städer som system med organiserad komplexitet, i likhet med ekologiska system. I sitt föredrag utvecklade Lars Marcus (Chalmers tekniska högskola) den här idén. Städers rumsliga struktur påverkar dess andra system (sociala, ekonomiska, ekologiska eller teknologiska). Från ett systemperspektiv är det minst lika viktigt att förstå relationer mellan den rumsliga strukturens beståndsdelar som att förstå delarna själva. Den rumsliga strukturen kan beskrivas med systemegenskaper såsom rumslig integration, täthet och mångfald. Dessa egenskaper kan kopplas ihop med faktorer som påverkar resiliens, såsom störningar, redundans, självorganisering och information. Genom dessa analyser finns det potential att utveckla en förståelse för vad som utgör en resilient stadsstruktur. Urbana social-ekologiska system är mosaiker bestående av många sorts markanvändningar, alla med både gröna och byggda element. Erik Andersson (Stockholms universitet) påpekade att detta medför att rumsliga analyser är viktiga för att förstå deras funktioner och resiliens. Två komplementerrande tillvägagångssätt är nätverk och lapptäcken. Nätverksanalyser kan hjälpa oss att förstå t.ex. sårbarhet gentemot störningar och förmåga att återhämta sig eller informationsflöden, medan lapptäckeanalyser bättre svarar på frågor kring mångfald eller tillgång och behov av ekosystemtjänster. Med båda angreppssätt poängteras att relationer mellan stadens beståndsdelar är lika viktiga att förstå som delarna själva. Urban resiliens kan stärkas genom att integrera socio-teknologiska och social-ekologiska system. Ola Eriksson () talade om detta i relation till fjärrvärme. Idag är fjärrvärmesystem i Sverige nästan uteslutande baserat på fossilfria källor, och när gamla bygg- Figur 2. Från ett systemperspektiv är det minst lika viktigt att förstå relationer mellan den rumsliga strukturens beståndsdelar som att förstå delarna själva. Bilden visar den rumsliga integreringen av gator och fastigheter på Södermalm, Stockholm. Källa: Lars Marcus, Chalmers Tekniska Högskola.

nader renoveras samtidigt som nya energieffektiva byggnader tillkommer kommer behovet av externa värmesystem att minska. Detta öppnar upp möjligheter att hitta nyttor inom andra användningsområden. T.ex. skulle växthus kunna värmas upp så att kapaciteten för mat odlad i närheten av städer ökar. En annan, om än mindre undersökt, möjlighet är att vintertid värma publika ytor, såsom gågator eller cykelbanor. Detta skulle föra med sig flera fördelar; färre olycksfall, fler människor som väljer att promenera eller cykla istället för att köra bil eller påfresta kollektiva transportsystem samt minskade kostnader för snöröjning. En oundviklig del av att stärka städers resiliens är att planera för störningar, vilket Anders Brandt () tog upp i sitt tal. Detta kräver att forskare och planerare kommunicerar och erkänner risken för störningar. En av de bästa verktygen för att kommunicera kring stadsplanering är kartor, vilket understryker vikten av högkvalitativ geografisk data. Kartor över översvämningsrisker är en uppenbart fall där högkvalitativ data möjliggör långt mer underbyggda beslut. Å andra sidan innebär all form av kartering alltid en grad av o- säkerhet, och erkännandet av denna osäkerhet möjliggör än mer underbyggda beslut. Med ett tillvägagångssätt som inkorporerar denna osäkerhet finns det dessutom möjligheter att hitta synergieffekter, som att buffertzoner för översvämningar även kan leverera värdefulla ekosystemtjänster. Christian Isendahl (Göteborgs universitet) talade om att historisk ekologi bidrar med ett långsiktigt perspektiv på social-ekologiska systems resiliens. Inom historisk ekologi finner man fallstudier från olika tidsåldrar och geografiska områden, där skillnader från eller analogier med dagens situation kan hittas. Analyser som sträcker sig över en lång tidsperiod bidrar med en förståelse för hur sociala eller ekologiska förändringar påverkar ett systems resiliens på lång sikt. Sammantaget kan historisk ekologi sätta dagens utmaningar i ett större sammanhang, och möjligtvis inspirera till att dagens städer kan föreställas som alternativa, mer resilienta, social-ekologiska system (Barthel och Isendahl 2013). Figur 3. Högkvalitativ geografisk data är av hög vikt för att kunna ta väl underbyggda planeringsbeslut. Å andra sidan innebär allt form av kartering alltid en grad av osäkerhet, och erkännandet av denna osäkerhet möjliggör än mer underbyggda beslut. Figur från Brandt och Lim (2016).

Kontextspecifik social hållbarhet Planeringsdebatten i många växande städer är ofta centrerad kring bostadsbyggande, till förmån för publika ytor och urbana tjänster. Ann Legeby (Kungliga tekniska högskolan) talade om vikten av att se de möjligheter som växande städer erbjuder, inte bara för bostadsbyggande, utan också för att jobba med frågor som segregation och lika möjligheter. Det engelska begreppet affordance (en relation mellan människan och dess miljö som möjliggör eller förhindrar en handling eller känsla (Heft 2001)) är användbart för att förstå länken mellan stadens form och social samvaro. Att studera dessa på områdesnivå kan hjälpa oss förstå möjligheter för välbefinnande i olika områden, men än viktigare är att förstå hur stadens form i den större skalan påverkar segregation mellan områden och social samvaro mellan olika grupper av stadsbor. Urban Resilience Ann Legeby KTH - Arkitekturskolan Gävle 8 November 2016 Begreppet affordance ligger till grund för metoden space syntax, med vilken stadens form omvandlas till ett nätverk av linjer och olika stadsrums integration och centralitet i nätverket mäts. Denna metod har visat att torg i Stockholm som har en hög rumslig integration har fler besökare som kommer från utanför det lokala området än torg med låg rumslig integration (Legeby 2013). Begreppet ligger också till grund för metoden PPGIS (public participatory GIS). Stadsbor får då svara på enkäter och på kartor markera platser med vilka de har en relation. Med denna metod visade Karl Samuelsson () att områden i Stockholm i vilka det är en hög koncentration av arbetsplatser upplevs mer negativt än andra områden. Figur 4. En affordance är en relation mellan människan och dess miljö som möjliggör eller förhindrar en handling eller känsla (Heft, 2001). De beror både på vad för tjänster som finns tillgängliga och på stadens form. Foto: Ann Legeby, Kungliga Tekniska Högskolan.

Denna metod möjliggör också att upplevelser och välbefinnande kopplas ihop med olika stadsmässiga sammanhang. Marketta Kyttä (Aalto University, Helsingfors) underströk att social hållbarhet inte kan uppnås genom att utveckla alla områden i städer på samma sätt. T.ex. upplevs kvalitén av tätt byggda miljöer i Helsingfors olika i innerstads- respektive förortssammanhang (Kytta et al. 2016). Den här typen av kunskap erbjuder möjligheter för ett planeringsförfarande som är både kontextspecifikt och ökar legitimitet. Dessutom blir allmänhetens deltagande i planeringsprocessen proaktivt, till skillnad från det vanliga förfarandet idag där allmänheten inbjuds till att reagera på redan utarbetade planer. Stadsbors kognitiva relation till naturmiljön Patrik Sörqvist () talade om de stora utmaningar som miljöpsykologin står inför. Inom miljöpsykologi studeras de psykologiska processer som är verksamma i samspelet mellan människor och natur- eller byggda miljöer. Det är ett centralt forskningsfält för att förstå vilken sorts stadsutveckling som främjar välbefinnande bland stadsbor. Den del av mijöpsykologin som undersöker hållbart beteende har till största del utgått från en socialpsykologisk tradition, med tonvikt på hur personliga egenskaper och attityder påverkar beteenden. Den ekologiska traditionen, som fokuserar på hur miljön påverkar beteenden, har i mångt och mycket varit bortglömd. Detta angreppssätt har emellertid stor potential att identifiera miljöer som stöder hållbart beteende (Sörqvist 2016). Christopher Raymond (Sveriges lantbruksuniversitet) talade om två sorters mänsklig kognition i förhållande till miljön. Miljön kan dels påverka människor på ett direkt sätt. T.ex. kan cykelbanor som är breda och synliga uppmuntra till cyklande då de uppfattas som säkra. Denna sorts kognition stämmer väl överens med begreppet affordance. Å andra sidan kan förhållandet mellan människa och miljö påverkas av en situations sociala aspekter, utöver Figur 5. PPGIS är en metod för att kartlägga de affordances som invånare har i sin livsmiljö. Det möjliggör att lokal kunskap inkorporeras i stadsplaneringen. Ovan visas Helsingfors nya stadsplan, som tagit hänsyn till PPGIS-data. Figur från Kahila-Tani et al. (2015)

de rumsliga, och utvecklas över tid till en platsrelation då mening konstrueras både utifrån direkt uppfattning och minnen. För båda sorters kognition gäller dock att miljön anses vara en integrerad del av meningsskapandet. Ny forskning har som uppgift att bidra till en bättre förståelse för relationer mellan människa och miljö på en systemnivå. Dagens stadsplanering utgår sällan från relationer mellan människa och miljö, utan från ett antal behov som uppfylls av motsvarande funktioner. Matteo Giusti (Stockholms universitet), poängterade sedermera att denna process bygger på en föreställning om byggda miljöer och naturmiljöer som separerade från varandra, något som påverkar de upplvelser som stadsbor har i sin vardag (Marcus et al. 2016). Detta resonemang är särskilt viktigt beträffande barn som växer upp i stadsmiljöer, då inställningar till naturen till stor del formas i ung ålder. Begreppet naturrutiner, som syftar på de återkommande upplevelser av natur som sker i ens vardagliga miljö, har använts för att visa att dagisbarn i Stockholm som upplever mycket natur i sin vardag har en starkare kognitiv relation till naturen än de som upplever lite natur (Giusti et al. 2014). För att utvärdera hur barns relation till naturen utvecklas krävs dock förbättrade utvärderingsmetoder. Förvaltning och omställningar mot hållbarhet Marita Wallhagen () talade om hur planerare och byggare i allt större utsträckning använder sig av miljöutvärderingsstandarder för att förflytta stadsplaneringen i en mer hållbar riktning. Med den komplexitet som urban hållbarhet innebär i beaktande föder detta dock frågor kring vilka delar av hållbarhet som tas hänsyn till och hur dessa mäts och viktas. De två vanligaste standarderna för hållbarhet på områdesnivå varierar påtagligt angående viktning av kriterier, då en fokuserar på miljöfaktorer och den andra på socio-ekonomiska faktorer. Ingen standard kan på egen hand fånga all den komplexitet som inryms i urban hållbarhet. Så länge det erkänns att den mätning och viktning som ligger till Figur 6. Naturrutiner är de återkommande upplevelser av natur som en person har i sin vardagsmiljö. Dessa tros vara viktiga för utvecklingen av en kognitiv relation till naturen bland stadsbor. Fotot visar Southern Ridges park i Singapore.

grund för dessa standarder baseras på subjektiva värderingar kan de dock vara en tillgång för stadsplaneringen. Johan Colding (Stockholms universitet, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi) talade om allmänningar, syftandes på resurser som kollektivt ägs och förvaltas av en lokal grupp av människor samt de regler som omgärdar dem. Detta begrepp har under lång tid utvecklats inom forskning kring naturresurshållning. På senare år har det applicerats på stadsmiljöer under namnet urbana gröna allmänningar (urban green commons) (Colding och Barthel 2013). Dessa inkluderar koloniträdgårdar, stadsodlingsinitiativ och brukaravtal för vilka deltagare har mandat att förvalta resursen och formulera regler för dess uppehållande. De innebär potentiellt flera fördelar jämfört med t.ex. stadsparker. För det första kan förvaltningskostnader minskas. För det andra kan de främja deltagarprocesser inom stadsplaneringen, då direkt inblandning i ett område vanligtvis innebär ett större intresse för den framtida planeringen av området. Till sist kan de, då människor aktivt bygger en relation med naturmiljöer, främja socialt lärande och en kognitiv relation till naturen som formar hållbara värderingar. Urbana gröna allmänningar är några av de många lokala initiativ som har satts igång i städer de senaste åren. Sara Borgström (Stockholms universitet) menade att forskare har möjligheten att skapa kunskap i samarbete med sådana initiativ, för att förstå hur en omställning mot hållbara städer kan snabbas på. Idag riskerar många lokala initiativ att fastna i en projektifieringsfälla som isolerar dem från större hållbarhetsnätverk och hindrar deras utveckling på lång sikt. De har stora friheter att ägna sig åt specifika aktiviteter men få resurser för att uppehålla dem över tid. Lokala myndigheter, som har finansiella och organisatoriska resurser, har å andra sidan styrda uppdragsbeskrivningar och saknar regelverk för hur dessa initiativ ska stöttas. Nya roller och kompetenser behövs enbart för att överbrygga förvaltningsnivåer och sammanlänka initiativ, så att ett resilient nätverk kan skapas och snabba på omställningar på regional nivå. Figur 7. Urbana gröna allmänningar är grönområden i städer som sköts med hjälp av kollektiv organisering och förvaltning (Colding och Barthel 2013). De har möjligheten att minska förvaltningskostnader, främja deltagarprocesser i planeringen och skapa en kognitiv relation med naturen bland de inblandade. Foto: Johan Colding, Stockholms universitet.

Källförteckning Andersson, E., S. Barthel, S. Borgström, J. Colding, T. Elmqvist, C. Folke, and Å. Gren. 2014. Reconnecting cities to the biosphere: stewardship of green infrastructure and urban ecosystem services. Ambio 43: 445 53. doi:10.1007/s13280-014- 0506-y. Barthel, S., and C. Isendahl. 2013. Urban gardens, agriculture, and water management: Sources of resilience for long-term food security in cities. Ecological Economics 86. Elsevier B.V.: 224 234. doi:10.1016/j.ecolecon.2012.06.018. Brandt, S. A., and N. J. Lim. 2016. Visualising DEM-related flood-map uncertainties using a disparity-distance equation algorithm. Proceedings of the International Association of Hydrological Sciences 373: 153 159. doi:10.5194/piahs-373-153-2016. Colding, J., and S. Barthel. 2013. The potential of Urban Green Commons in the resilience building of cities. Ecological Economics 86. Elsevier B.V.: 156 166. doi:10.1016/j.ecolecon.2012.10.016. Giusti, M., S. Barthel, and L. Marcus. 2014. Nature Routines and Affinity with the Biosphere : A Case Study of Preschool Children in Stockholm. Children, Youth and Environments 24: 16 42. Heft, H. 2001. Ecological psychology in context: James Gibson, Roger Barker, and the legacy of William James s radical empiricism. Mahwah: Lawrence Earlbaum Associates, Publishers. Jacobs, J. 1961. The Death and Life of Great American Cities. New York: Random House. doi:10.2307/794509. Kahila-Tani, M., A. Broberg, M. Kyttä, and T. Tyger. 2015. Let the Citizens Map Public Participation GIS as a Planning Support System in the Helsinki Master Plan Process. Planning Practice & Research 7459. Routledge: 1 20. doi:10.1080/02697459.201 5.1104203. Kytta, M., A. Broberg, M. Haybatollahi, and K. Schmidt-Thome. 2016. Urban happiness: context-sensitive study of the social sustainability of urban settings. Environment and Planning B: Planning and Design 43: 34 57. doi:10.1177/0265813515600121. Legeby, A. 2013. Patterns of co-presence: Spatial configuration and social segregation. Royal Institute of Technology. Marcus, L., M. Giusti, and S. Barthel. 2016. Cognitive affordances in sustainable urbanism : contributions of space syntax and spatial cognition. Journal of Urban Design 4809. doi:10.1080/13574 809.2016.1184565. Seto, K. C., B. Güneralp, and L. R. Hutyra. 2012. Global forecasts of urban expansion to 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 109: 16083 16088. doi:10.1073/pnas.1211658109. Sörqvist, P. 2016. Grand Challenges in Environmental Psychology. Frontiers in Psyhology 7. doi:10.3389/fpsyg.2016.00583. United Nations. 2014. World Urbanization Prospects: The 2014 Revision, Highlights (ST/ESA/ SER.A/352). doi:10.4054/demres.2005.12.9.