TRE SYSTRAR Text och bild Berit Ölund
FÖRORD "Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni göra mot dem." (citat ur Bibeln) Jag vill berätta så att alla sexuellt utnyttjade barn skall veta att de inte är ensamma. Jag vill att Du skall läsa och förstå att det är inte ditt Jag vill att alla ni djävla vuxna, som anar och förstår inte skall blunda och vänta utan GÖRA något. NI måste ta ansvar och säga: -Så här får det inte vara -Jag ska hjälpa dig -Nu gör vi så har Läs min bok. Väga prata. Skrik högt. Maria Svensson
Mamma var inte så stark. Mamma och pappa var skilda. Jag och Håna syskon bodde kvar hos mamma. Pappa jobbade jämt, så vi träffade inte så ofta. Han körde långtradare. Mamma var hemmafru, ingen av oss hade börjat skolan. Mamma var inte så frisk. Carina är yngst, sen kommer Sofia. Jag är äldsta flickan och Stefan är pojke och två år äldre än jag. När vi var små träffade vi pappas släkt ganska ofta och "mommo", som bodde i Arvidsjaur. Mammas skikt umgicks vi också med. Det var roligt att träffa kusinerna. Men mamma var inte sa stark och när pappa lämnade oss, orkade hon inte ha främmande. Hon var så ledsen. Därför blev vi jätteglad, när hon träffade Per. Det var roligt med en karl i huset. Mamma gjorde sig fin och skrattade igen. Hon var så söt. De gick ut och dansade ibland och då fick vi vara hos pappa. Mest fick förstås Stefan vara hos pappa, han var ju äldst. Han fick följa på pappas jobb, för han var ju pojke. Sofia och jag fick börja på Lekis, när Stefan började skolan. Det var bra för mamma, för det var jobbigt att städa och hålla rent efter fyra ungar. Hon var så trött. Nu hade hon bara Carina hemma på dagarna.
- Det luktar bara såpa om er ungar! Per ville förlova sig med våran mamma och gifta sig med henne nästan direkt. Vi fick nya kläder, fina gröna klänningar ned volanger på. Men vi fick inte vara med på bröllopet. Jag vet inte varför. Våra kusiner fick. Vi fick vänta ute i sandlådan, medan dom gifte sig. Vi började leka, nedan vi väntade och hann förestås smutsa ned oss. Gissa om mamma och Per blev arga. -Aldrig mer skall ni la något nytt! Ni är världens otacksammaste ungar! Vi flyttade till en större lägenhet. Det var en liten skog bakom huset och inte så långt till affärn. Vi flickor fick dela rum. Stefan fick ett eget. Mamma och Per sov förstås tillsammans och så hade vi finrummet. Där var det fint. Vi fick aldrig leka där. Köket var grönt. Mamma städade varje dag. Varje kväll badade hon oss alla fyra i badkaret. Samtidigt. Sil att hon inte skulle behöva skura ur badkaret mer än ett gäng. -Det luktar bara såpa om er ungar, sa vara fastrar. Vi hade alltid vita strumpbyxor på oss och vi var så rädda för att smutsa ned oss. Både mamma och Per skällde på oss då. Vi fick aldrig komma in före klockan 16.00. -Då hinner ni bara smutsa ned inne, sa mamma. Sen måste vi skynda oss att äta, så att mamma kunde städa bort och diska. Vi fick inte gå ut efter middagen. Bara leka tyst på vårt rum. Stefan fick naturligtvis gå ut till sina kompisar.
Sofia har frusit mycket i sina dar. Sofia var alltid morgonpigg och eftersom vi sov i samma rum, vaknade vi ju alla tre och började leka. Tyst, tyst, men ändå. När Per var ledig ville han sova länge och inte bli störd. Han sa, att Sofia drog upp våra ögonlock för att väcka oss, när vi sov. -Det får vara slut på det, sa han till mamma Så hon började stiga upp klockan fyra på morgnarna för att dra täcket av Sofia. Hon fick ta på sig klänningen och smyga nedför trapporna och ut. -Gå till skogen så ingen ser dig, sa mamma. Där satt Sofia och mosade lingon och lekte med kottar och kvistar. Det var på våren. Vi gick i Lekis. Det var kalit många gånger och hon hade bara klänning på sig. Inga skor. Då skulle det ju ha klampat i trappan och väckt Per och annat folk. Oj, vad hon frös. Säkert var hon ledsen också. Och rädd, för Per hotade ju ofta med "dom underjordiska" och dom bor väl i skogen? tänkte hon. En gång kom en tant och en farbror förbi med sin hund. -Vad i allsin dar gör en så liten flicka ute den här tiden på morgonen? -Jag har förtjänat det, svarade hon. Hon vågade inte säga sanningen. Då gick dom bara! Klockan fyra varenda morgon när Per var hemma! Sofia har frusit mycket i sina dar.
Jädrans vilket liv det blev! När vi började skolan fick vi börja gå och handla åt mamma. Kassarna var hemskt tunga, flera liter mjölk och mjöl och sånt, men mamma orkade ju inte. 1 lon hade så dåligt hjärta. Per skulle ha maten på bordet, när han kom hem från jobbet, annars blev han arg och grälade på henne. Vi fick lära Oss att diska. Ja, inte Stefan förstås, men vi flickor. Det var svårt och ibland slarvade vi för att få slippa. Jädrans vilket liv det blev! Jämt var Per arg på oss och hånade Oss för att vi var odugliga. Han svor och vi var alltid rädda för honom. Mamma försvarade oss aldrig. Hon grälade jämt hon också. Och talade om hur slarviga vi var. Jämt städade hon och då ville hon inte bli störd. Dammsugaren och tvättmaskinen surrade alltid. Mamma var alltid trött. Hon hade så mycket att göra. Vi bara smutsade ned och stökade till, sa hon. Vi lärde oss snart alt inte finnas till. Lillsyrran, hon var så rädd, att hon kissade på sig varje natt. Hon var tvungen att ha blöjor, tills hon var fem år. Per psykade henne för det, och sa: -Nu ska vi köpa blöjor åt lillbebisen. Högt på affären sa han det. När hon blev större, ville hon inte ha blöjor. När hon då kissade i sängen skällde mamma och Per på henne. Dom sa, att det berodde på, att hon var för tidigt född. Jag vet, att det var för att hon var så rädd. Vi grät oss till sömns varenda natt.
Makaroner och korv Jag längtade efter pappa. Jag önskade att han skulle hämta oss. Hjälpa oss. När vi fick sova hos honom var vi lyckliga. Men rädda också. Han var så stor och pratade så högt. Vi kände honom inte så bra. Var rädda att han skulle slå oss om vi var olydiga. Vi fick ringa till pappa. Men jag var alltid rädd, att han skulle säga, att han inte hade tid att hämta oss. Eller inte ville! Så vi var inte så ofta. Pappa fick inte ringa till oss, för då blev Per arg. Alltid pratade han illa om pappa och sa att pappa inte brydde sig om oss. Mamma hotade med att hon skulle ringa efter pappa, om vi var dumma, och då skulle pappa minsann... Så vi vågade inte. Hos pappa fick vi äta makaroner och korv. Det var det godaste jag visste. Vi fick köpa glass och se TV i rummet. Pappa diskade själv och vi fick leka ute i lekparken. Han tog oss med till "mommo" (det var hans mamma, våra kusiner sa mommo). Mommo satt alltid i gungstolen och broderade. Hon var så snäll. När hon dog fick vi följa med på begravningen. Det var sorgligt. Vi grät allihop. Men samtidigt var det roligt, för vi sov över hos en faster flera dagar.
Jag bar klubban i handen. När vi skulle helghandla, gick hela familjen till Köpcentrum. Det var ganska långt dit. Dom vuxna orkade ju bra med sina långa ben, men våra var korta. En gång var jag sjuk, jag kände mig jättedålig. Jag orkade inte följa med. Ville stanna hemma. Men mamma sa: -Vad är det nu då...? Det sa hon jämt. -Vad är det nu då? Vi brukade få en slickepinne varje gång vi skulle gå och storhandla. Den gången orkade jag inte ens suga på klubban, utan bar den bara i handen. När vi kom hem, fick vi som vanligt inte gå in, så jag la mig på en träbänk ute, medan mamma lagade middag. Jag orkade inte äta och då tog mamma feber. Jag hade feber och fick gå och lägga mig. Jag behövde inte äta upp! Vi fick ALDRIG vara hemma från skolan, om vi inte hade feber. Våra klasskamrater fick lördagsgodis eller veckopengar och dom bjöd oss. För att vara lika dom andra barnen och kunna bjuda igen, snodde vi godis i affärs. Det var därför vi aldrig fick, För Per sa -Det är ingen ide att ge er karameller, för ni bjuder bara bort det! Så vi fick inte! Bara den där klubban, när vi skulle helghandla.
Inte ha nån känsel kvar. Vi snodde godis i affären i stället. En gång hade vi tagit många Käck. Såna där lakritsmjukisar, du vet. Vi la pappret i trappan, så att mamma skulle se det. Det var otäckt att stjäla. Men mamma förstod aldrig. Farbrorn som ägde affärn upptäckte Oss en gång. Då ringde han hem. Per svarade och blev urförbannad. Han tog in oss på toaletten och förhörde oss en och en. Jag grät och bad om förlåtelse, så mig släppte han. Sa bara -Gör inte om det, för då... Sen var det syrrans tur. Hon var så rädd, att hon inte kunde gråta ens. Då drog han upp hennes tröja, och drog ned hennes byxor, la henne över sina knän och sa: -Du ska få så mycket stryk, att du inte har nån känsel kvar efteråt! Mamma och vi tre barn stod i toadörren och såg på. Han började med karateslag från nacken och över stjärten. Sen vinklade han handen till ett C och slog hela vägen igen. Sofia skrek, för det tog säkert jätteont. Vi var så rädda och vi grät, men mamma stod ju med oss, och då måste det vara sant. Per sa alltid att vi var tjuvar och lögnare och apor och inte värda någonting. När han slagit sig trött i handen, sa han: -Gå in i köket och ät ni, för nu skall jag piska henne med bältet och slå med spännet. Så mamma tog oss med till det gröna köket och vi skulle äta nånting äckligt grönt, men jag orkade inte.
Rödluvan och vargen. lag vet att klockan var 13.00, för vi hade ju måst stjäla lördagsgodiset före lunch, annars skulle vi inte hinna, innan affärn stängde. Syrran kom in i köket efteråt. Hon måste sita. Hennes T-shirt var blodig, men ingen vågade plåstra om henne. Jag var glad att det inte var jag, som Klivit slagen Vi pratade aldrig med varandra om dom här sakerna. Dom stora sa alltid, att det var vårt eget fel. Vi trodde dom. Vi trodde att det var så här i alla familjer. Att barn var smutsiga och lögnaktiga. Per sa alltid hotfullt -Dra den där om Rödluvan och Vargen! och att vi var tjuvaktiga som skator. Och vi lärde oss ju. -Ger inte ni, så tar vi! Det gjorde vi. Carina, lillsyrran, hade vi alltid med oss, sa att hon inte skulle behöva vara ensam på gården. Hon blev inte förhörd den här gången och fick inte stryk heller. Hon var ju så liten, att till och med Per förstod, att det var vi som lurat henne. Brorsan var aldrig med oss. Han fick ju göra som han ville och fick allt han ville ha. Han fick vara ute efter maten och det gjorde ingenting om han kom för sent. Sofia har märken kvar efter misshandeln än i denna dag.
- Rök nu! I skolan måste vi äta ordentligt, för vi fick ju inget mellanmål eller så, när vi kom hem. -Ät ordentligt i skolan, så klarar ni er till middan, sa mamma. Hur regnigt eller kallt det än var, var vi tvungna att stanna ute. Ibland kunde vi följa med någon kamrat hem, men mest lekte vi själva. En dag hittade vi en cigarettfimp bakom förrådet. Det var spännande. Vi tände den och låtsades röka alla tre. Puffade och låtsades stora. Carina var bara fyra år. Hon förstod inte bättre utan skvallrade för Per, när han kom hem. Han tog in oss, satte oss vid köksbordet och gav oss ett helt paket. -Rök nu! sa han. Vi var tvungna att röka upp alla cigaretterna. Där satt vi tre småtjejer runt bordet i det gröna köket och rökte tills vi spydde. Mamma såg på. Per rökte pipa. Jag tål inte piprök. Men vi lärde oss röka och har rökt sen lågstadiet.
- Var inte barnslig! När vi började skolan fick vi lära oss att bädda våra sängar. Jag lärde mig att städa också, så att jag kunde hjälpa mamma. jag var ju äldsta flickan, så jag städade brorsans rum ibland. -Pojkar kan inte städa, sa mamma. Det är kvinnogöra! Vi lärde oss räkna och läsa också, men det var jobbigt. Jag satt hela tiden och gruvade mig för att gå hem. Vi fick ju jämt höra att vi var dumma. Varje dag måste vi sätta Oss och läsa läxor, fastän vi inga hade, för mamma sa alltid -Det är ingen riktig skola, om ni inte har läxor. Vi lärde oss ta hem böckerna, men vi läste inte, bara satt. En dag skulle vi ta spruta i skolan. Jag var ängslig för den och ville att mamma skulle följa. med. Men hon sa att jag var barnslig! -Jag var åtta år! Och skulle klara det själv! Jag fick sitta i tant Dollys knä. Dom andra mammorna var ju där och jag fick låna ett knä.
Den trudelutten betydde avsked. Pappa ringde en gång och jag blev jätteglad. Jag ville skrika -Hej pappa! Så roligt att du ringer. Kom och hämta oss. Det är så hemskt här. Igår blev jag inlåst i det mörka förrådet flera timmar, bara för att jag kom för sent till middan. Men jag tordes inte. Per stod bredvid och grimaserade och visade, att om jag skvallrade...! Han sa jämt att vi var barn och ingen skulle tro oss ändå. Så jag sa ingenting till pappa. Bara - "Hej!" Pappa hämtade oss i alla fall. Han hade gift om sig och de hade flyttat in i ett eget hus. Vi fick dela rum där också, men det gjorde ingenting. Eva var så glad, och jag älskade, när hon flätade mitt hår. Hon hade så mjuka händer. Vi satt länge vid matbordet allihop och pratade och myste. Sen fick vi gå ut och leka. Pappa hade köpt nya skidor till oss. Dagen därpå följde han med oss till pulkbacken och åkte med oss. Eva hade bakat och vi fick go-fika. Men helgen gick så fort och det skulle dröja till nästa gång. Tiden mellan besöken var som evigheter och när pappa tog fram dragspelet visste vi... Han spelade för oss och stampade takten och såg glad ut. Vi försökte också vara glada, för vi tyckte ju så mycket om när han spelade. Men den trudelutten var avsked. På kvällen grät vi tyst i våra kuddar. Nästa dag skulle pappa skjutsa hem oss. Hem! Ingen av oss hade sagt något!
Skrållan En jul fick jag en sån där pratdocka av pappa. Skrållan, hette hon. Det är min bästa present någonsin. Annars fick vi mest nyttiga saker av pappa. Kläder och sånt. Visst behövde vi det, men vi ville ha leksaker också. När vi blev större gav han oss pengar och sa, att vi kunde köpa oss vad vi ville. Han tyckte väl, att det var svårt med storlekar och färger och mode. Det var enklast med en hundring. Men jag uppfattade det, som om han inte alls brydde sig om oss längre. Inte ville lägga ned tid eller hade intresse av att ge Oss någonting. Bara avfärdade oss med en slant. Jag ville ju kunna säga: -Det här har min pappa köpt åt mig! Jag lekte med Skrållan och sov med henne, tills hon var så trasig och tufsig, att hon inte höll ihop längre. Pratet hade för länge sen upphört att fungera. Jag grät, när jag kastade henne. Minns henne, saknar henne. Sofia fick en likadan, men hon opererade sönder sin docka.
Sen började Helvetet. Jag började mellanstadiet. Vi fick en manlig Lirare, Tornas Lundgren. Jag måste gå på kliniken, för jag hade talfel och svårt för att skriva. Alla retades. Vi slogs. Vi slogs sinsemellan. Dom stora vågade man ju inte ge sig på. Men vi var så arga. Brorsan slogs också. När han klappade till oss systrar höll mamma och Per alltid med honom. -Det är rätt, sa dom. Tjejerna har gjort sig förtjänta av det! Han var ju kille. Så han slog oss. Och skrek hur djävla knäppa vi var... Vi trodde honom och slogs med varandra och med alla på skolan, som vågade sticka upp. Tomas fick problem med oss. Han skickade ut oss i korridoren. Han skällde på oss. Han försökte prata med oss. Men inte sa vi något inte. Det var min tur att diska efter middagen. Jag stod och tittade ut. Det var så vackert väder denna dag i början på fyran. Då kände jag Pers händer smyga under mina armar och han började klämma på mina små, obefintliga bröst. Han gned dom och sa -Du börjar bli kvinna nu. Han flåsade mig i örat. Jag skrek inte. Vem skulle jag skrika på? Jag gjorde inte motstånd, då skulle han slå mig. Jag stod bara stel med händerna i diskvattnet. Kanske var det min brist på motstånd som eggade honom. Efter det hände det varje dag. Så fort han hade en chans, kladdade han på mig och flåsade i mitt öra.
Alla djävla vuxna... Hans händer sökte sig nedåt på mig. Han gned över blygden "fittan", sa han. Jag kom aldrig undan. Han stack handen i mina trosor och grävde. Jag ville kräkas. Ibland gömde jag mig på toaletten, men han väntade ut mig. Jag kunde inte gå ut. Vi var förbjudna att gå ut. Vi skulle göra läxorna efter disken. Jag satt och klottrade och väntade...väntade. Jag började skriva dagbok, skrev ned allt han gjorde med mig. Jag skrev av mig skiten. Jag hade ju ingen jag kunde prata med. Trodde att det bara var jag som... Jag kände mig så smutsig. Duschade och tvättade mig, men jag blev aldrig ren. Det var lås på dagboken och jag gömde den längst ned i min höstol. Jag skrev dagbok i sex år! En dag pratade Tomas om incest och sexuella övergrepp. Det var på modet att prata om sex och sånt. -En flicka i varje klass är utsatt för det. En av tio, sa han och pekade på mig. Det kunde vara du, Maria. Han visste inte hur rätt han hade. Jag fick ut på toaletten. Orkade inte höra mer, vågade inget säga, kände mig bara så förnedrad, så ful, så äcklig! Alla djävla karlar, alla dessa djävla vuxna som inte brydde sig. Som inget såg, som inte ville se...
Tvättstugan. Värst var mammas tvättstugedagar. Hon tvättade onsdagar mellan 17.0021.0. På kvällarna, så att Sofia eller jag kunde hjälpa henne med tvätten. Carina hade börjat Lekis nu, men var ännu för liten för att hjälpa till. Stefan var oftast ute med sina kompisar. Han behövde aldrig hjälpa till. Han var ju pojke och fick vara ute på kvällarna. Per såg till att han var ensam med en av oss. Han bytte om till sidenrock och gick omkring med den halvöppen. Visade vilken karl han var. I bara "fillingar". Satte sig bredbent framför TV:n. Strök sig över picken. Sa nåt äckligt. En kväll satt jag och såg ett barnprogram. Lillsyrran hade somnat. Mamma var i tvättstugan. Då korn han och satte sig nära. Tog min hand och la den över kalsongen. Han hade stånd. Han visade hur jag skulle dra. Man höll fast min hand. Han flåsade. Ögonen stod ut. Han nästan dreglade. Jag ville fly, men vågade inte flytta mig. Vågade inte ta bort handen. Blundade. Så många gånger jag onanerade åt honom. Men han ville ha mera. Nästa gång drog han av mig byxorna och petade mig i stjärten, i anus också. Han rankade sig själv och gned koken i min skåra. Han la sig på mig och knullade mellan mina ben. Jag var vettskrämd. Låg alldeles stel, knep ihop allt vad jag orkade, men han bände isär benen. Han gjorde likadant med min lillasyster, när jag inte var inne. Men då trodde jag att det bara var med mig... och hon trodde att det bara var hon och... Inte förrän vi allihop var vuxna, har vi kunnat berätta för varandra. Men dd var vi så psykade, så rädda! Tänk om vi hade vetat. Tänk om vi.hade haft någon att lita på. Tänk om vi hade vågat prata med någon vuxen. Du vågar. Nu vet du att du inte är ensam. Det är inte ditt fel. Skrik högt.
Sofia hon fick stryk hon. Till slut visste jag vad som väntade, när han kom flåsande. När han smekte mina bröst, tog mig över byxorna och väste -Skynda dig. Jag skall ha dig medan mamma är i tvättstugan. Mer och mer, oftare och oftare fortsatte han att utnyttja mig. Han blev som galen. 1 sovrummet, i rummet, i vårt sovrum, i förrådet, i toaletten, överallt. Jag kunde inte gå ut. Han låste dörren. Han hotade med stryk. Med att skiljas från mamma. Hon med sitt dåliga hjärta skulle aldrig klara det. jag var så ful, så hemsk. Ingen ville ha mig. Utom han, sa han. Trodde jag. Jag fick lära mig att stå framåtböjd med händerna på golvet, medan han tog mig bakifrån. Han försökte få in den, när jag stod på alla fyra. Han låg på mig och rankade, eller jag runkade åt honom. Han sprutade sperman i sin hand. Det fick inte bli fläckar på kläderna eller på lakanen. Sofia hon fick stryk hon. För allt hon hade gjort eller kunde tänkas göra. Men hon fick också runka Per. Han tog henne med i bilen, så hon fick suga av honom. Sen dess har hon haft svårt för att sita. Allt som stoppas i munnen kväljer henne. Gaffeln, maten, tandborsten. Hon tål inte fil heller. Han sprutade henne i ansiktet under täcket en gång. I skogen petade han henne i slidan. Han pillade och tafsade. Överallt och alltid hade han en av oss. Mamma bad honom gå ut med oss, så hon fick städa ifred. När hon inte tvättade.
Skolans Värsting. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan. Inte följa med på lektionerna. Jag blev skolans värsting. Slogs, svor, rökte, stal och blev en mästare på att ljuga. Världens skådespelare blev jag. Tuffast i stan. Sminkade mig hårt och sket i allt. Lärarna orkade inte med mig. Sofia hakade på. Hon hade bara mig, fastän vi slogs om platsen som gängets ledare. Säkert förstod mina bästisar, Stina och Kajsa, att något var snett hemma och kanske deras mammor också. Men ingen sa något. Jag var ligist. Dom fick inte vara med mig. Ibland var det disco på skolan och vi fick gå dit, för Per vaktade. Vi dansade aldrig. Annars gick varken mamma eller Per på föräldramöten eller kvartar eller så. Det var väl inte så kul att alltid få veta, att deras barn var sämst och värst! Kanske ringde lärarna hem någon gång. Jag vet inte. Jag började sälja Dagens Nyheter, när jag gick i sexan. Det tjänade jag en slant på. Vissa eftermiddagar och helger jobbade jag på Sporda och fick betalt. Inte mycket, men nu tyckte mamma att jag kunde hålla mig med kläder och fickpengar! Ingen kollade mina löneavier. Ingen brydde sig. Sofia behövde också kläder, men orkade inte arbeta. Hon var så klen. Åt aldrig. Först och främst för att hon inte ville bli tjock och så hoppades hon, att om hon var mager, skulle Per inte vilja ta i henne. Jag stal en dyr jacka, ett par vinterskor, en stickad tröja och en klänning. Ingen reagerade. Sofia fick dela kläder med mig. Hon fick ALDRIG något nytt.
Bara för att en del har snopp... Till jul snodde vi julklappar. Många. Till mamma, till lillsyrran och till brorsan. l)et visste vi ju att han måste få många och dyra. Vi stal många fina presenter och julklappar till mamma, så att hon skulle tycka om Oss. Vi ville ha mamma, men hon ville inte ha oss. Bara Stefan. Han var ju kille. Han fick alltid nya kläder. Åt oss köpte dom begagnat, för det var ju så dyrt åt oss. Vi var ju tre! Så dyra var vi att dom var tvungna att ta ett lån på banken. Vart tog dom pengarna vägen? Vi flickor fick ingenting. Vi var inte värda något. Fastän det är helgerna och semestrarna med pappa som jag minns med glädje, var jag ändå arg på honom. Han var också orättvis. Det var Stefan som gällde. Han var bäst. Pappas pojke. Det var han som fick den dyra snowborden och de fränaste slalomskidorna. När pappa hämtade oss sa han: -Och hur har mina småbruttor det? Sen gick han in i Stefans rum och tittade på hans saker och pratade med honom. Vi var bara flickor. Det är så djävla orättvist, att bara för att en del har snopp... Pappa betalade ju underhåll för oss och mamma hade fyra barnbidrag plus sin egen lön och Pers. Men hon sa alltid att -Pappa skäller aldrig upp och nu är vintern här och ni behöver vinterkläder och allting är så dyrt. Vi visste ingenting om underhåll och barnbidrag, så vi stal!
-Vad är det nu då? Jag sprang i trappor med DN och jobbade för att kunna köpa Alvedon. Jag hade alltid så ont i huvudet. 2-3 burkar per vecka gick det åt. I början knyckte jag av mammas tabletter, men till slut började hon undra. På apoteket undrade dom också, men jag sa att jag köpte åt andra. Magen började krångla. En gång hade jag så ont i magen att jag inte kunde ta mig upp från toalettstolen. Jag ropade på mamma, men hon dammsög och sa: Vad är det nu då? Jag föll till golvet och låg som ett Z av smärtor. Mamma sa: -Du får gå till Vårdcentralen. Snälla mamma, följ mig. jag har så ont. Jag är så rädd. Du är stor nog att gå själv. Jag måste städa färdigt. När jag kom in till doktorn, tyckte han, att jag var larvig, som inte vågade klättra upp i gynstolen. Jag hade ju aldrig varit med om något sådant. Och en manlig läkare! Skulle han också gräva mig mellan benen? Alla djävla gubbar! Jag visste ju inte, att jag kunde ha bett att få en kvinnlig gynekolog. Så jag tordes inte neka. Han stack in fingrarna i slidan för :111 undersöka mig. Han tog min oskuld. Nu hade jag ingenting kvar.
Ofta kräktes jag upp alltihop. Jag hade fått mens i början av sexan, men ingen hade upplyst mig om varför det blödde. Först trodde jag det var för att Per... men sen förstod jag. Det var tur att jag arbetade och kunde köpa bindor själv, för mamma klagade jämt över hur dyrt det var med flickor. När jag inte hade råd, vek jag ihop toapapper i byxorna och när doktorn förstört mödomshinnan, rullade jag ihop toapappret till en tampong och stoppade in. Naturligtvis hade jag ofta flytningar och ont av det, men... Den här gången var det iallafall något med magen, med tarmarna. Jag åt för lite. På morgnarna fick vi ett glas sockerdricka och en bulle. Sen åt jag i skolan, men hemma kunde jag knappast äta. Per satt bara och psykade oss. Sa att vi skulle bli lika tjocka som moster Signe, som vi stoppade i oss. Snabbt i med lite mat bara. Ofta kräktes jag upp alltihop.
Jag fick inte åka. Vi skulle göra en skolresa till Stockholm i slutet av sexan. Oj, vad vi jobbade! Vi sålde grejer och hade basarer och bakade till föräldramöten. För att få ihop till fickpengar sparade jag av min lön. Vi gladdes så åt denna skolresa. Längtade och planerade allt roligt vi skulle göra. Men när det blev dags... så fick jag inte åka! Jag fick inte följa med. -Det blir för dyrt, sa mamma. Jag fick stanna hemma medan dom andra åkte. Brorsan hade fått åka, när han gick ut sexan. Fastän han inte jobbade någonting. Men vi var tre flickor! Inte vågade jag fråga pappa heller. Nej, det gjorde jag inte. Han betalade ju inte ens underhåll, sa mamma. Jag litade inte på någon karl. Jag var rädd för pappa också. Rädd för att kan skulle slå. Rädd att han också... Jag ville inte förlora honom. Därför berättade jag ingenting.
Man ville skala av sig skinnet. Fastän vi i början umgåtts med folk, med släktingar och vänner, så blev det alltmer sällan och upphörde till slut. Per var väl rädd att vi skulle avslöja nåt. Men aldrig vågade vi det. Kände oss bara så smutsiga. Man ville skala av sig skinnet. Visst kunde jag ha skrikit, men vem skulle ha lyssnat? Jag kunde ha gjort motstånd, men vem skulle ha hjälpt mig. Jag trodde ju att alltihop var MITT fel. Jag kunde inte. Vågade inte. Var rädd för att bli slagen. Medan jag var liten trodde jag att alla småflickor hade det så här. När jag blev större, kunde jag inte tala om hur äckligt det var, hur förnedrad jag kände mig. Tänk om mamma fick veta. Hon skulle dö! Tänk om Per tog ut skilsmässa och lämnade oss. - Vad skulle vi då leva på. Det var ju han som försörjde oss och tog hand om oss. När mamma kom in från tvättstugan, fräste han -Fort som fan ut härifrån. Snabba dig! Jag tog mina kläder och skyndade mig in på toa, för att klä på mig och sen komma ut och se oberörd ut. Han bara flinade. Höll en tidning för ståndet och pratade obekymrat med mamma. 1 km brydde sig aldrig..såg hon? Förstod hon? Vad tänkte hon? Någon gång måtte hon väl ha anat? Eller...?
Hans djävla cowboyboots. När vi började Högstadiet, var vi redan kända som Clownerna Svensson. Alla var varnade och vi försökte leva upp till epitetet. Vi skolkade och drog på stan. Ingen kollade oss. Dom var nog bara glada åt, att vi inte fanns. Hemma skulle vi vara först klockan 16.00. Vi snodde grejer, kläder, allt. Lärde oss trixen av mer erfarna kompisar. Några bråkade och stojade, medan vi andra stoppade stöldgodset innanför kläderna och smet ut. Vi stal sånt vi inte behövde också. Det sålde vi för att få pengar till röka och sprit. Vi var så dåligt klädda, syrran och jag. jag fick ärva efter brorsan och hon efter mig. Hans skor, till exempel. Han djävla cowboyboots fick jag ha. Dom var så fula och alldeles för stora. Fy fan vad jag frös. Jag stoppade dom i skolväskan och sprang barfota i skolan. Dom enda som hjälpte oss var dom i gänget. Dom hade det väl lika taskigt. Dom hjälpte oss. Inga vuxna. Dom gav väl fan i oss! Ofta fick jag sitta hos rektorn. Det var tufft! Häftigt! Alla frågade hur jag vågade. DET var väl inte farligt. Det farliga väntade hemma. Men det visste ingen. Så jag gick till rektorn och blev utskälld. Mer var det inte med det. Det var jag så van.
Ett streck i lärarnas dagböcker. Men jag började dricka. Sprit var det lätt att få tag på. Alltid nån vuxen som ville tjäna pengar på en. Vi stal och sålde och ingen frågade varifrån pengarna kom. 13-14-åringar! Vem brydde sig. Vi drack varje helg. Sov borta. Nu frågade dom inte efter sånt. Bara skönt att vi låg borta, tyckte väl mamma. Så störde vi ingen. Ingen. Det räckte med en unge hemma. Vi härjade på stan. Var hemma hos nån. Röjarskivor. Hårt spacklade, hårt snack. Fulla som svin. Redlösa. Kunde glömma för en natt. Inte tänka. Nu gick jag högstadiet. Vem fan brydde sig om skolan. Kunde knappt läsa. Läxorna struntade man i. Lämnade in skrivningarna blanka. Skyllde på en död kompis. Ingen kollade. Ett streck i lärarnas dagböcker bara. Ingen ringde hem och frågade efter oss, vad jag vet. Vi hade ju så rent och fint hemma. Mamma var så söt och rar. De kunde nog prata för sig. Smila in sig om det behövdes. Per hade fast jobb, mamma jobbade deltid. Allt såg så prydligt ut. Utifrån. Jag åkte fast för någonting. En baggis. Men jag fick utegångsförbud i två veckor. Per låste in mig och behöll nyckeln. Mat fick jag, men inte se TV eller umgås med familjen. Bara med honom. Han snikade sig in och låste bakom sig. Kladdade och tafsade och fick utlösning. Ljudet av nyckeln, hans flåsningar och tyngden av hans kropp, när han låg över mig... Det knöt sig i magen. Jag får kväljningar när jag tänker på det nu.
Ingen åtgärd. Sofia fick aldrig gå ut. Jag smet eller skyllde på jobbet eller på au jag skulle läsa läxor med en kompis. Hon måste stanna hemma. Om hon ändå stack ut, fick hon inte komma in. Hon var så misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Hon bara grät. En granne såg och förstod till slut, att något var galet. Hon tog kontakt med pappa. -Nu måste du komma och göra något. Vi står inte ut med att se flickan fara illa. Pappa kom och tog henne med sig hem. Han köpte nya möbler åt henne. Hon fick ett eget rum, egna kläder. Men pappa ville veta allt. Han pumpade oss, vi blånekade, sa att Sofia hon ljuger jämt. Vad kunde vi säga, Stefan, Carina och jag? Alla var vi utnyttjade. Ingen ville förlora mamma. Pappa fick det jobbigt. Han visste ju inget om spriten och knarket och sniffet. Nu fick han ta hand om det också. Han kontaktade skolan och det gjordes en utredning. Kuratorn gick på våran linje. Det fanns inga bevis. Fallet las till handlingarna. Ingen åtgärd. Pappa hade en ny kvinna igen. Gerd och Sofia trivdes bra ihop. Dom pratade och skrattade och gick arm i arm på stan och shoppade. Jag var avundsjuk. Det hade jag aldrig fått göra med min mamma. Aldrig att vi gick och fikade eller gjorde nånting roligt tillsammans.
Carina fick vara stand in. Syrran fick alltså flytta till pappa. Hon var jämt så rädd och frusen, att hon ofta tog täcket och la sig bakom pappas rygg. Jag var avundsjuk, samtidigt som det kändes hotfullt. f lur vågade hon? Tänk om pappa... han var ju karl... Men jag hälsade ofta på och längtade bara tills den dag, jag själv skulle kunna flytta hemifrån. Sofia fortsatte att härja, provade på både hash och annat. Den informationen hade i alla fall gått hem hos mig och jag aktade mig djävligt noga. Pappa hämtade henne, vakade över henne, grälade på henne och gav henne en örfil. Han brydde sig om vad hon gjorde. Lillsyrran svävade som en blek ande mellan skolan och hemmet. Det gick inte bättre för henne än vad det gjort för oss. Hon satt av lektionerna och kunde inte koncentrera sig på läxorna. Hon sa ingenting. Vi visste ingenting. Vi ville ingenting veta. Fastän vi förstod. Hur kunde vi hjälpa? Vi var så trasiga själva. När vi inte fanns att tillgå, använde han henne. Hon fick vara stand in för morsan redan vid sex års ålder. Det fanns ingenting kvar av henne. Per hade förstört hennes barndom, vandaliserat hennes ungdom, tagit hennes liv ifrån henne. Hon var blek och så tunn att minsta solstråle sken igenom henne. Hon log som Mona Lisa. Ingen visste hennes hemlighet.
Jag förträngde allt. Jag träffade en kille, som jag blev förtjust i. Jag skulle nog ha kunnat bli kär i vem som helst, som hade "friat" till mig. Nu berättade jag om min fina familj och att vi var vana att pussas och kramas. HAN!!! Men när han ville ta i mig, blev jag stel som en pinne. Jag var rädd att han skulle få reda på hur vidrig och avskyvärd jag var. Vi höll ihop Peter och jag och pratade om att flytta ihop, när jag gått ut nian. Han hade fast jobb och jag hade en sparad slant. Hade ju jobbat varje lov, helger och många eftermiddagar. Under vårterminen flyttade jag hem till hans föräldrar och kunde äntligen sova lugnt. Allt det svåra förträngde jag. Det fanns inte längre. Jag gick ut grundskolan, vi möblerade lägenheten och jag kunde ta hand om min egen tvätt. Jag städade och tvättade och strök. Jag duschade mig och skrubbade mig, men kände mig aldrig ren. När Peter ville älska spelade jag med, men höll andan och mådde illa. Vi tyckte om varandra, men han visste inte... fick inte veta... hur jag avskydde att han flåsade mig i örat. Per och mamma kom på besök och han var hur äckligt inställsam som helst. Jag hälsade på hos mamma och ringde henne varje dag. Per bad Sofia bräda mig. Hon skulle få en rejäl slant om hon kunde få ikull Peter. Sofia är inte intresserad av killar. Hon berättade alltihop för mig. Vi grät. Carina bodde kvar hemma. Hon var ensam om skiten nu. Hon kukade till det i skolan. Skolkade, fick taskiga betyg, söp och bantade. Till slut bad hon att få flytta hem till pappa. -Har du pratat med mamma? -Nej. Mamma grät när hon for.
I have a dream. Jag drömmer att jag far tvillingar. Två stora pojkar föder jag. Vi bor i ett rum och kök. Allting är grönt. Tvillingarna skriker. Dom skriker och skriker, så jag blir galen. Dom vill ha mat. Jag ammar dom. Båda grabbar tag om mina bröst och suger. Suger och suger, tills jag är alldeles tom. Dom äter mig. Jag dör och dom skrattar åt mig. Allt det gröna väller ur mig, det gröna, äckliga, vidriga och dom kvävs. Tvillingarna kvävs. Jag drömmer, vaknar och kräks. Men jag lever.
Det ÄR inte mitt fel! Idag. Jag födde en dotter. Jag kunde inte tro mina ögon när Peter grät vid förlossningen. -Kunde man bli så lycklig över en flicka? Spelade han? Tänkte han utnyttja henne, som jag blivit utnyttjad? Han fick aldrig byta blöjor, aldrig vara ensam med henne. Sofia sover med en morakniv under kudden. Carina går arbetslös. Orkar inte ta sig för något, men håller sig själv och sin lägenhet skinande ren. Idag pratar vi med varandra. Det är jobbigt. Skitjobbigt! Men vi måste prata. För varje gång känns det lättare. Vi förstår nu att DET AR INTE MITT FEL. DET ÄR INTE DITT FEL. Storebror Stefan bor kvar hemma. 26 år gammal. 1 lur mår han idag? Vi vet inte. Jag hoppas att han också får hjälp. Stefan är uppvuxen i samma övergreppsmiljö som vi. Han såg och förstod. Var han utsatt? Blir han nästa förövare? Visste mamma vad Per gjorde? Vi vet inte, men vi älskar vår mamma. Hur ska hon klara sig? Vi är oroliga för henne. Men hon är vuxen. Hon måste ta ansvar för sitt liv nu. Per är anmäld, förhörd och väntar på sitt straff. Inget straff är grymt nog för det han gjort Oss. Han måste ta det. Han är vuxen. Han visste vad han gjorde.
Författarens slutord Jag önskar att jag hade vetat detta för femton år sen. Jag önskar att jag hade vetat mera för ett år sen, när jag fick veta. Jag har trampat i alla klaver, gjort alla fel, blundat och vägrat förstå, au ansvaret var mitt. Idag vet jag. Idag ser jag, kan jag och gör jag. Genom Marias berättelse har jag upplevt flickornas barndom - ett helvete. Jag har följt deras uppväxt, där de varit mamma åt sin egen mamma och "hustru" åt hennes karl. Hur kunde vi täta det ske, alla vi dagisfröknar? Hur kunde vi lärare på L-M stå bredvid och titta på? Hor kunde vi på 11 bara skicka dom till rektor? Sex år gammal var den yngsta, när det började. Det handlar om TRE SYSTRAR, om dig och mig och alla djävla vuxna. Berit Ölund Du får gärna skriva till mig Berit Ölund Hembygdsvägen 20 941 33 Piteå eller ringa: 0911 / 175 86
Om författaren Jag är Berit Ölund, född och uppvuxen i Piteå, lärare i fyrtio år. Med fem egna barn, ett aktivt engagemang i samhällsdebatten, i olika fredsorganisationer och föreningar samt resor till olika delar av världen har livet varit välfyllt. Skrivit har jag alltid gjort och med svenska som huvudämne har det fallit sig naturligt. Många artiklar och kåserier i dagspressen har det blivit. Utgivet sedan tidigare är böckerna Eritreas Hopp, som handlar om min resa med gerillan i krigets Eritrea och Tre Systrar, som handlar om tre systrars uppväxt med incest och sexuella övergrepp. Utifrån dessa har jag hållit föreläsningar över hela Sverige. I hela mitt liv har jag forskat, läst och lyssnat till äldre människor, som berättat om sina liv i slutet av förrförra seklet och hela 1900-talet. Då, liksom nu, brottades människor med utanförskap, förtryck och ojämlikhet mellan samhällsklasser och kön. De kämpade dessutom mot svält och fattigdom. Detta ville jag berätta om i min senaste roman.