Miljörättsligt ansvar vid konkurs

Miljörättsligt ansvar vid konkurs Konkursboets ansvar för att förhindra samt avhjälpa föroreningsskador Olof Petersson HT 2010 Examensarbete, 30 hp Juris kandidatprogrammet, 270 hp Handledare: Signe Lagerkvist

Sammanfattning Förevarande uppsats behandlar konkursboets ansvar för att dels förebygga, dels avhjälpa sådana föroreningsskador som omfattas av miljöbalkens (1998:808, MB) 10 kap. Rättsläget beträffande miljörättsligt ansvar i konkurs har länge betraktats som oklart. Orsaken härtill är två fundamentala och till synes motstridiga principer inom miljörätten respektive obeståndsrätten. De miljörättsliga reglerna om ansvar för att avhjälpa skador på miljön baseras på principen om att det är förorenaren som skall betala (eng. polluter pays principle). Obeståndsrätten å sin sida bygger på den grundläggande principen om att konkursboet saknar ansvar för gäldenärens förpliktelser. Ett konkursbo är således befriad från ansvar för eventuella skador på miljön som gäldenärens är orsak till. Gäldenären saknar dock tillgångar för att kunna fullgöra sitt ansvar, tillgångarna förfogar ju boet över. Rättsläget rörande miljörättsligt ansvar i konkurs har emellertid successivt kommit att klarna. Detta tack vare den praxis som Koncessionsnämnden för miljöskydd utvecklade under miljöskyddslagen (1969:387) och som sedermera anammades och vidareutvecklades av miljödomstolarna under MB. Denna praxis innebär i korthet följande. I fall där konkursboet förvarar och har rådighet över miljöfarliga ämnen anses boet bedriva miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 MB. Härvid har boet ett preventivt ansvar för att förhindra att förvaringen leder till skador på miljön. I fall där skada på miljön uppkommit och då skadan eller del av denna är hänförlig till tiden efter konkursutbrottet samt att boet haft rådighet över skadekällan uppkommer ett reparativt ansvar. Parallellt härmed har boet även ett preventivt ansvar för att förhindra uppkomst av ytterligare skador. Denna ordning kan inte anses utgöra något undantag från principen om konkursboets ansvarsfrihet för gäldenärens förpliktelser; det är boet i sig som åläggs ansvar, inte gäldenärens ansvar som övervältras på konkursboet. Nära anknytande till förevarande ämne är i vilken mån det s.k. abandoneringsinstitutet kan tillgripas för att befria boet från miljörättsligt ansvar. Med abandonering avses att förvaltaren avstår viss egendom till konkursgäldenären för att därigenom befria boet från det negativa värde som den aktuella egendomen representerar, och på så sätt undgå risken att ådra boet massagäld på grund av innehavet. Med hänsyn till avgörandet i NJA 2004 s. 777 får anses följa en generell rätt till abandonering under förutsättning att en sådan disposition i det enskilda fallet är att betrakta som en ändamålsenlig förvaltningsåtgärd. Ifråga om att nyttja abandoneringsinstitutet i syfte att befria boet från miljörättsligt ansvar torde detta emellertid endast vara möjligt beträffande sådana fall som rör preventivt ansvar. Härvid fordras dock att även den fastighet eller lokal i vilken de miljöfarliga ämnena förvaras abandoneras. 2

Innehållsförteckning SAMMANFATTNING...2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING...3 FÖRKORTNINGAR...6 1. INLEDNING...7 1.1 BAKGRUND...7 1.2 SYFTE OCH AVGRÄNSNING...8 1.3 METOD OCH MATERIAL...8 1.3.1 Metod...8 1.3.2 Material...8 2. DET MILJÖRÄTTSLIGA ANSVARET FÖR SKADOR PÅ MILJÖN...10 2.1 MILJÖRÄTTSLIGA PRINCIPER...10 2.1.1 Principen om att förorenaren betalar...10 2.1.2 Principen om en hållbar utveckling...11 2.2 DE ALLMÄNNA HÄNSYNSREGLERNA 2 KAP. MB...12 2.2.1 Bakgrund...12 2.2.2 De allmänna hänsynsreglernas tillämpningsområde...13 2.2.3 Det generella kravet på försiktighetsmått 2 kap. 3 MB...14 2.2.4 Övriga hänsynsregler...16 2.2.5 Rimlighetsregeln 2 kap. 7 MB...16 2.2.6 Den grundläggande regeln avseende ansvar för skadad miljö 2 kap. 8 MB...18 2.3 MILJÖFARLIG VERKSAMHET 9 KAP. MB...20 2.3.1 Definitionen av miljöfarlig verksamhet...20 2.3.2 Verksamhetsutövarbegreppet vid miljöfarlig verksamhet...21 2.4 ANSVAR FÖR FÖRORENINGSSKADOR 10 KAP. MB...22 2.4.1 Bakgrund...22 2.4.2 Föroreningsskada...23 2.4.2.1 Definitionen av föroreningsskada...23 2.4.2.2 Bevisbördan avseende förekomst av föroreningsskada...23 2.4.3 Verksamhetsutövarens ansvar för avhjälpande...24 2.4.3.1 Verksamhetsutövarbegreppet...24 2.4.3.2 Avhjälpande...24 2.4.3.3 Vem är att anse som verksamhetsutövare?...25 2.4.4 Fastighetsägares ansvar för avhjälpande...26 2.4.5 Ansvarets utsträckning i tiden...27 2.4.5.1 Verksamhetsutövarens ansvar...27 2.4.5.2 Ansvar i förvärvsfall...28 2.4.6 Ansvarets omfattning avseende föroreningsskador...29 3. KONKURSINSTITUTET OCH DESS RÄTTSVERKNINGAR...32 3.1 KONKURSINSTITUTET...32 3.2 RÄTTSVERKNINGAR AV KONKURS...32 3.2.1 Associationsrättsliga rättsverkningar...32 3.2.2 Rättsverkningar för gäldenären...33 3.3 KONKURSBOETS EGENDOM...34 3.3.1 Egendom som ingår i konkursboet...34 3

3.3.2 Konkursförvaltarens möjlighet att avstå egendom abandoneringsinstitutet...35 3.3.2.1 Bakgrund...35 3.3.2.2 Möjligheten till abandonering med stöd i författning...36 3.3.2.3 Möjligheten till abandonering med stöd av rättspraxis...37 3.3.2.4 Slutsats...38 3.4 BETALNINGSORDNING VID KONKURS...39 3.5 KONKURSFÖRVALTARENS ÅLIGGANDEN...40 4. KONKURSBOETS MILJÖRÄTTSLIGA ANSVAR...41 4.1 DET MILJÖRÄTTSLIGA ANSVARET VID KONKURS FYRA HUVUDFALL...41 4.2 KONKURSBOETS ANSVAR I FÖRVARINGSFALL...42 4.2.1 Bakgrund...42 4.2.2 KN:s praxis under ML avseende fastighetsägares ansvar i förvaringsfall...44 4.2.2.1 Bakgrund...44 4.2.2.2 Referat av KN B 31/91 De läckande tankvagnarna...45 4.2.2.3 Referat av KN B 249/94 Spilloljan i urinbrunnen...46 4.2.3 KN:s praxis under ML avseende konkursboets ansvar i förvaringsfall...47 4.2.3.1 Bakgrund...47 4.3.3.2 Referat av KN B 128/91 KB Friherren 50 i konkurs...47 4.3.3.3 Referat av KN B 250/92 Saltsyramålet...48 4.2.4 Konkursboets ansvar i förvaringsfall under MB...49 4.2.5 Omfattningen av konkursboets ansvar i förvaringsfall...51 4.3 FÖRVARINGSFALL SOM UTVECKLATS TILL SKADEFALL...52 4.3.1 Bakgrund...52 4.3.2 Referat av MÖD 2002:16 lastbilen i Gällivare...52 4.3.3 Ansvarets omfattning...53 4.4 FORTSATT DRIFT AV GÄLDENÄRENS VERKSAMHET...54 4.4.1 Bakgrund...54 4.4.2 Referat av MÖD 2008:14 Klippan-målet...55 4.4.3 Ansvarets omfattning...56 4.5 ANSVAR ATT EFTERKOMMA VILLKOR I TILLSTÅND OM EFTERBEHANDLING...57 4.5.1 Bakgrund...57 4.5.2 Referat av KN B 159/93 Swedspan i konkurs...58 4.5.3 Referat av MÖD 2005:29 Frilac i konkurs...58 4.5.4 Ansvarets omfattning...59 5. AVSLUTANDE DISKUSSION...61 5.1 FÖRHÅLLANDET TILL PRINCIPEN OM KONKURSBOETS ANSVARSFRIHET...61 5.1.1 Förvaringsfallet och förhållandet till principen om konkursboets ansvarsfrihet...61 5.1.2 Skadefallet och förhållandet till principen om konkursboets ansvarsfrihet...61 5.1.3 Villkorsfallet och förhållandet till principen om konkursboets ansvarsfrihet...62 5.2 ÄR ABANDONERING ETT SÄTT ATT UNDGÅ MILJÖRÄTTSLIGT ANSVAR?...62 5.2.1 Bakgrund...62 5.2.2 Abandonering i syfte att kringgå preventivt ansvar...63 5.2.3 Abandonering i syfte att kringgå reparativt ansvar...64 5.2.4 Slutsats...65 5.3 NÅGRA AVSLUTANDE ORD DE LEGE FERENDA...65 KÄLLFÖRTECKNING...68 OFFENTLIGT TRYCK...68 Statens offentliga utredningar...68 Propositioner...68 RÄTTSFALL...68 Högsta domstolen...68 4

Regeringsrätten...68 Koncessionsnämnden för miljöskydd...68 Miljööverdomstolen...69 LITTERATUR...69 INTERVJUER...70 5

Förkortningar FAM förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador FEUF Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt FRL förmånsrättslagen (1979:979) HD Högsta domstolen JB jordabalken (1970:994) KN Koncessionsnämnden för miljöskydd KonkL konkurslagen (1987:672) MB miljöbalken (1998:808) ML miljöskyddslagen (1969:387) MP lagen (1998:811) om införande av miljöbalken MÖD Miljööverdomstolen prop. proposition RegR Regeringsrätten UB utsökningsbalken (1981:774)

1. Inledning 1.1 Bakgrund Miljölagstiftningens huvudsakliga funktion är att i möjligaste mån förhindra uppkomst av skada och olägenhet för såväl människors hälsa som miljön. Härvid är miljöbalkens (1998:808, MB) allmänna hänsynsregler i 2 kap. MB av central betydelse eftersom dessa uppställer vad som är att anse som lägsta godtagbara nivå ifråga om de miljökrav som kan ställas på en verksamhet. Trots ett krav på försiktighetsmått och förebyggande åtgärder inträffar inte sällan skador på miljön. En bärande princip i detta avseende, inom såväl svensk som internationell miljörätt, är den om att förorenaren skall betala för skador som denne är orsak till. MB:s grundläggande regel för skador på miljön återfinns i 2 kap. 8. I korthet anger bestämmelsen att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet har ett ansvar för att ett avhjälpande kommer till stånd. Ifråga om vissa skadetyper, föroreningsskador och allvarliga miljöskador, preciseras ansvaret genom reglerna i 10 kap. MB. I Sverige finns i dagsläget tiotusentals platser som på grund av 1900-talets kraftiga industriella expansion bär spår i form av sådana föroreningsskador på vilka 10 kap. MB är tillämpligt. Det kan röra sig om allt från ett oljeläckage begränsat till ett område på ett par hundra kvadratmeter, till nedlagda storskaliga industrier där saneringskostnaderna beräknas uppgå till åtskilliga miljoner kronor. Att förorenande områden saneras är inte angeläget bara med hänsyn till att området i sig kan vara otjänligt, på grund av nederbörd eller biologiska processer riskerar föroreningarna att spridas om de lämnas oåtgärdade. Som en grundläggande konkursrättslig princip gäller att konkursboet inte ansvarar för gäldenärens förpliktelser. Det innebär t.ex. att konkursboet inte är bunden av avtal i vilket gäldenären är part. Inte heller kan ersättningsanspråk till följd av ett skadeståndsansvar som gäldenären ådragit sig riktas direkt mot boet. Ett sådant anspråk blir till en oprioriterad konkursfordran och åtnjuter inte bättre rätt än övriga oprioriterade fordringar. Mot bakgrund av principen om ansvarsfrihet har inom svensk rätt länge rått en viss osäkerhet om det miljörättsliga ansvaret vid konkurs. Denna fråga kompliceras ytterligare genom abandoneringsinstitutet, vilket innebär att förvaltaren under konkursförfarandet låter viss egendom utgå ur boet till förmån för gäldenären som därmed återfår rådigheten över denna. Detta med syfte att befria konkursboet från sådant ansvar som är knutet till innehavet av den abandonerade egendomen. 7

1.2 Syfte och avgränsning Syftet med förevarande uppsats är att utreda gällande rätt avseende konkursboets ansvar för att dels förhindra uppkomst av skada och olägenhet för miljön, dels avhjälpa redan uppkomna föroreningsskador. Syftet ämnas uppfyllas genom besvarandet av nedanstående tre frågeställningar. 1. Under vilka förutsättningar kan ett konkursbo åläggas ett preventivt ansvar enligt 2 kap. MB för att förhindra uppkomst av skada eller olägenhet för miljön? I fall där preventivt ansvar är aktuellt, vilket är i så fall omfattningen av detta mot bakgrund av rimlighetsregeln i 2 kap. 7 MB? 2. Under vilka förutsättningar kan ett konkursbo åläggas ett reparativt ansvar enligt 10 kap. MB för att avhjälpa redan inträffade föroreningsskador? I fall där reparativt ansvar är aktuellt, vad omfattar i så fall detta mot bakgrund av skälighetsregeln i 10 kap. 4 MB? 3. Är det möjligt att i förekommande fall kringgå ansvar såväl preventivt som reparativt genom att abandonera egendom? 1.3 Metod och material 1.3.1 Metod Att i ett juridisk spörsmål utreda gällande rätt kan sägas vara detsamma som att göra en prognos för hur en domstol kommer att agera i ärendet. En domares främsta plikter är att vara lojal mot lagstiftaren, vara opartisk och saklig samt att främja rättssäkerheten. Dessa skyldigheter styr i sin tur vilket förhållningssätt domaren skall anlägga gentemot rättskällorna. Eftersom författningstext och förarbeten härrör direkt från lagstiftaren skall dessa ges högst dignitet. Genom att domstolen följer tidigare rättspraxis och prejudikat leder detta till en mer enhetlig och förutsägbar rättstillämpning, vilket i sin tur gynnar rättssäkerheten. För att kunna bilda sig en uppfattning av gällande rätt måste således den sökande gå vägen över rättskällorna och hierarkiskt värdera innehållet i dessa. 1 I uppsatsen har använts ett traditionellt rättsdogmatiskt tillvägagångssätt för att fastställa vad som är gällande rätt avseende konkursboets preventiva och reparativa ansvar för föroreningsskador. Härvid har författningstext, förarbeten, rättspraxis och doktrin studerats. 1.3.2 Material Mot bakgrund av principen om konkursboets ansvarsfrihet för gäldenärens förpliktelser har inom svensk rätt rått en viss osäkerhet om det miljörättsliga ansvaret vid konkurs. Hur de miljörättsliga 1 Jareborg 2001, s. 98 ff. 8

reglerna skall förhålla sig till de obeståndsrättsliga i detta hänseende framgår ej av författning. Även förarbetena innehåller ytterst lite information i denna fråga. Istället kan problemet sägas ha fått sin lösning genom den praxis som successivt utvecklades av KN 2 och sedermera av miljödomstolarna efter MB:s ikraftträdande. Av nyssnämnda skäl har därför tyngdpunkten för denna uppsats legat vid just rättspraxis. Av central betydelse för frågan om konkursboets preventiva ansvar är huruvida boet kan anses utöva sådan verksamhet som enligt 9 kap. 1 MB är att definiera som miljöfarlig. I förarbetena till MB uttalas att den praxis som KN utvecklade gällande tolkningen av begreppet miljöfarlig verksamhet även fortsättningsvis skall ge ledning. 3 Även om KN:s verksamhet upphörde i samband med MB:s ikraftträdande den 1 januari 1999 är den praxis som utvecklades av nämnden i detta hänseende därför alltjämt relevant. Sådan markanvändning som enligt KN betraktades som miljöfarlig verksamhet är således att betrakta som miljöfarlig även enligt MB. Följaktligen är KN:s praxis beträffande konkursboets ansvar i egenskap av utövare av miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddslagen (1969:387, ML) fortfarande relevant. Vad beträffar det reparativa ansvaret regleras detta av 2 kap. 8 och bestämmelserna i 10 kap. MB. Enligt den ursprungliga lydelsen av 10 kap. MB var detta tillämpligt enbart på mark- och vattenområden, byggnader och anläggningar som var så förorenade att det fanns en risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I syfte att implementera miljöansvarsdirektivet 4 utökades år 2007 10 kap. MB till att omfatta tre nya skadetyper med den övergripande benämningen allvarlig miljöskada. 5 Dessa definieras i 10 kap. 1 2 st. 1-3 p. MB och utgörs av (1 p.) skador på mark som innebär en betydande risk för människors hälsa, (2 p.) vissa typer av skador på vatten med anknytning till ramvattendirektivet 6 samt (3 p.) skador på vissa arter eller livsmiljöer med anknytning till fågel 7 - och livsmiljödirektivet 8. För att särskilja de allvarliga miljöskadorna från den typ av skador som omfattades av kapitlets ursprungliga lydelse kom sistnämnda skadetyp att benämnas föroreningsskada. Ifråga om föroreningsskadorna innebar 2007-års lagändring i princip enbart redaktionella ändringar. 9 Av detta skäl är därför motiven till den ursprungliga lydelsen av 10 kap. alltjämt av betydelse. Detsamma gäller även ifråga om rättspraxis. 2 KN (Koncessionsnämnden för miljöskydd) var en statlig myndighet som enligt ML bland annat skulle behandla ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. 3 Prop. 1997/98:45, del I, s. 327. 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador. 5 SFS 2007:660. 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område. 7 Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar. 8 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 9 Prop. 2006/07:95, s. 39 ff. 9

2. Det miljörättsliga ansvaret för skador på miljön 2.1 Miljörättsliga principer 2.1.1 Principen om att förorenaren betalar En grundläggande princip i såväl svensk som internationell miljörätt är principen om att förorenaren betalar (Polluter Pays Principle, vanligen förkortad PPP). PPP innebär kortfattat att det åligger den som bedriver miljöstörande verksamhet att dels förebygga de skadliga verkningar som verksamheten kan ge upphov till, dels avhjälpa redan inträffade skador eller olägenheter. Principen har sitt ursprung i en rekommendation av OECD 10 från 1972. Till en början var det fråga om en strikt ekonomisk princip med syfte att åstadkomma konkurrensneutralitet mellan stater och industrier; en stats industrier skulle inte tillåtas vinna fördelar gentemot konkurrenter från andra stater genom lågt ställda miljökrav. I takt med en successivt ökad medvetenhet på miljöområdet kom PPP att utvecklas till en juridisk princip. 11 I svensk rätt vann principen ett visst insteg redan i och med införandet av ML år 1969. 12 Principen åtnjuter även EU-rättslig status och återfinns i artikel 191 FEUF. Framförallt innebär PPP ett preventivt ansvar i form av försiktighetsåtgärder för att skydda miljön och ett reparativt ansvar bestående i att avhjälpa redan uppkomna skador. Förutom de preventiva och reparativa sidorna finns emellertid ytterligare funktioner. Genom att förorenaren belastas med kostnaderna för den förorenande verksamheten minskas risken att stater försöker konkurrera sinsemellan genom lågt ställda miljökrav. Vidare medför PPP även en folkrättslig skyldighet innebärande att föroreningar som har sitt ursprung i en stat inte skall breda ut sig över andra staters territorium eller internationellt vatten. Principen har också en tidsmässig aspekt genom att dagens generation av förorenare inte skall tillåtas övervältra ansvaret för skadad miljö på kommande generationer. 13 I MB kommer principen om att förorenaren betalar till uttryck i framförallt två bestämmelser. Genom 2 kap. 3 MB uppställs ett generellt krav på skyddsåtgärder och försiktighetsmått för att förebygga, hindra eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön. Detta krav träder in redan så snart det finns skäl att anta att det föreligger risk för sådan skada eller olägenhet. I den andra bestämmelsen 2 kap. 8 MB åläggs den som gett upphov till en redan inträffad skada 10 Organisation for Economic Co-operation and Development. 11 Darpö 2001, s. 28 f. 12 Prop. 1997/98:45, del I, s. 213 samt Bengtsson 2001, s. 75. 13 Darpö 2001, s. 29 f. 10

eller olägenhet för miljön ett ansvar för att avhjälpa denna. Härtill skall även nämnas skadeståndsreglerna i 32 kap. MB som i princip innebär ett strikt ansvar för den som är orsak till en miljöskada. 14 2.1.2 Principen om en hållbar utveckling Begreppet hållbar utveckling (sustainable development) vann 1987 insteg i den internationella miljöpolitiken genom publicerandet av den s.k. Brundtland-rapporten 15. Betydelsen av det aktuella begreppet befästes i samband med att konventionen om biologisk mångfald 16 antogs vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992. Sedan dess har principen om en hållbar utveckling kommit att utgöra den övergripande målsättningen för miljövårdsarbetet, såväl internationellt som nationellt. I korthet innebär principen att nyttjandet av jordens resurser måste ske med hänsyn även till kommande generationers behov. I svensk rätt har principen om en hållbar utveckling successivt fått en allt starkare ställning. Genom en lagändring 1994 infördes i 1 kap. 1 plan- och bygglagen (1987:10, PBL) att lagens bestämmelser om planläggning av mark och vatten bland annat har till syfte att främja en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. I samband med MB:s tillkomst framhölls vikten av att det i balken skulle finnas en beskrivning av syftet med miljöpolitiken. Detta resulterade i att det i 1 kap. 1 MB togs in den övergripande målsättningen om en hållbar utveckling innebärande att nu levande och kommande generationer skall tillförsäkras en hälsosam och god miljö. 17 Bestämmelserna i MB skall i varje enskilt fall tillämpas på ett sådant sätt att balkens mål och syfte bäst tillgodoses. I en situation där det råder tveksamhet skall därvid alltid väljas det alternativ som sannolikt mest är till fördel för en hållbar utveckling. 18 Vid tolkning av uttrycket hållbar utveckling uttalas i motiven till MB att de av riksdagen fastställda miljömålen skall tjäna som ledning. 19 Sedan MB:s tillkomst har dessa miljömål preciserats och kommit att få en alltmer konkret inriktning genom de 16 miljökvalitetsmål 20 som beskriver vilka egenskaper som natur- och kulturmiljön måste ha för att samhällsutvecklingen ska vara ekologiskt hållbar. Härigenom har lagts en fast grund för den faktiska innebörden av en hållbar 14 Enligt 32 kap. 1 1 st. MB skall skadestånd utges för personskada och sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin omgivning. 15 Rapportens egentliga titel är Our Common Future och utarbetades av FN:s Världskommission för miljö och utveckling under ordförandeskap av Norges tidigare statsminister, Gro Harlem Brundtland. 16 SÖ 1993:77. 17 Prop. 1997/98:45, del I, s. 165. 18 Prop. 1997/98:45, del II, s. 8. 19 Prop. 1997/98:45, del II, s. 8. 20 De 15 nationella miljökvalitetsmålen beslutades av riksdagen 1999 och ambitionen är att dessa skall uppnås till år 2020. År 2005 tillkom ett 16:e mål Ett rikt växt- och djurliv. Målen uppställer den kvalitet som miljön skall ha. 11

utveckling såsom begreppet definieras i 1 kap. 1 MB. 21 MÖD har i ett flertal avgöranden gjort uttryckliga hänvisningar till hållbarhetsbegreppet. I MÖD 2005:66 prövades frågan om tillstånd till att uppföra och driva tre vindkraftverk i Sotenäs kommun. I översiktsplanen hade kommunen pekat ut området där de tre verken var tänkta att placeras som lämpligt för vindkraft. Länsstyrelsen var av uppfattningen att den tilltänkta placeringen inte alls var lämplig med hänsyn till den påverkan på natur- och kulturvärden som detta skulle medföra. MÖD uttalade dock att intresset av att bygga ut vindkraften för att främja en hållbar utveckling ändå motiverade bifall till ansökan trots att det aktuella området var av sådant slag att det enligt 3 kap. 6 MB i möjligaste mån skulle skyddas från åtgärder som kunde medföra påtaglig skada för natur- eller kulturmiljön. I MÖD 2006:53 gällde frågan tillstånd till utsläpp från en avloppsanläggning. Domstolen fann i det aktuella fallet att en sådan avloppsanläggning inte var förenlig med MB:s krav på en hållbar utveckling och det nationella miljömålet Ingen övergödning, då det beaktades vad som skulle bli följden av en generell tillståndsgivning till liknande anläggningar på fastigheter belägna i skärgårdsområden med utsläpp till Östersjön. 2.2 De allmänna hänsynsreglerna 2 kap. MB 2.2.1 Bakgrund MB:s övergripande mål är som framgår av 1 kap. 1 1 st. MB att främja en hållbar utveckling. För att kunna nå detta mål preciseras i paragrafens andra stycke vilka krav som skall ställas ifråga om tillämpningen av balkens bestämmelser. I huvudsak rör det sig om att MB skall tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter. I detta sammanhang är de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB av central betydelse eftersom de anger den lägsta godtagbara nivån vad gäller de miljökrav som kan ställas. Det förekommer dock i flera fall speciella bestämmelser som rör vilka hänsynskrav som ställs i särskilda situationer, och i den mån dessa bestämmelser avviker från de allmänna hänsynsreglerna äger de företräde. 22 Hänsynsreglerna kan sägas tjäna som en sista barriär som skall fånga upp sådana miljöstörande företeelser som faller utanför övriga bestämmelsers tillämpningsområde. Genom att hänsynsreglerna gjorts rättsligt bindande kan de läggas till grund för förelägganden. 23 Även vid tillståndsprövning enligt MB kan 21 MB-kommentaren, s. 1:3 f. 22 Detta får anses följa av principen lex specialis legi generali derogat, d.v.s. att speciallag bryter allmän lag. Som exempel på bestämmelser som äger företräde framför de allmänna hänsynsreglerna se exempelvis 7 kap. 1 MB vad gäller umgänget med naturen, 9 kap. 7 om hantering av avloppsvatten, 12 kap. 8 rörande hänsyn till naturoch kulturvärden vid jordbruk samt 13 kap. 10 om etiska hänsyn i gentekniska sammanhang. 23 Av 26 kap. 9 MB framgår att en tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att MB samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av MB skall efterlevas. 12

villkor meddelas som bygger på de aktuella hänsynsreglerna. 24 2.2.2 De allmänna hänsynsreglernas tillämpningsområde MB:s tillämpningsområde framgår inte uttryckligen i någon av balkens bestämmelser. Av de allmänna hänsynsreglerna följer emellertid att dessa skall tillämpas så snart det är fråga om en åtgärd eller verksamhet som riskerar att orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 25 Även om MB saknar en legaldefinition av begreppen verksamhet och åtgärd framgår av motiven att med åtgärd har avsetts en handling eller förfarande som är av momentan art. 26 I motsats härtill är följaktligen en verksamhet något som bedrivs kontinuerligt eller är av återkommande slag. Huruvida det är fråga om yrkesmässig verksamhet eller åtgärd saknar betydelse för tillämpningen, avgörande är graden av påverkan på människors hälsa och miljön och inte vem som faktiskt är upphov till påverkan. Således omfattas även åtgärder som vidtas i det vardagliga livet. För att förhindra att de allmänna hänsynsreglerna skall leda till orimliga konsekvenser för den enskilde framgår av 2 kap. 1 2 st. MB att det skall vara fråga om en åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet. Val av bostad eller semestersysselsättning är exempel på sådant som man har tänkt sig skall falla utanför de allmänna hänsynsreglernas tillämpningsområde. 27 Vad gäller begreppet verksamhet förekommer detta även i andra kapitel i MB, innebörden är dock inte alltid densamma. I 9 kap. MB, som reglerar miljöfarlig verksamhet, är betydelsen av verksamhet snävare jämfört med 2 kap. MB genom att endast fasta störningskällor omfattas. 28 Även 11 kap. MB om vattenverksamhet innehåller ett verksamhetsbegrepp som skiljer sig i förhållande till det generella i 2 kap. MB. 29 De specifika hänsynskrav som föreskrivs i respektive kapitel har företräde framför de allmänna hänsynsreglerna. 30 De senare kan sägas ha funktionen av ett slags skyddsnät som skall fånga upp sådana företeelser som inte omfattas av specialregleringar. Beträffande förhållandet mellan de allmänna hänsynsreglerna och andra författningar framgår av 1 kap. 3 1 st. MB att ifråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, skall tillämpas bestämmelser i annan lag utöver vad som föreskrivs i MB. Av motiven framgår vidare att MB:s hänsynsregler skall gälla parallellt med föreskrifter i andra 24 Se 16 kap. 2 2 st. MB. 25 2 kap. 1 MB. Se även prop. 1997/98:45, del I, s. 206. 26 Prop. 1997/98:45, del I, s. 205. 27 Prop. 1997/98:45, del I, s. 205. 28 Prop. 1997/98:45, del II, s. 106 f. Se även 9 kap. 1 MB för en legaldefinition av begreppet miljöfarlig verksamhet. 29 11 kap. 2 MB. 30 Se not 21. 13

författningar, i den mån det inte är särskilt föreskrivet att balkens regler inte skall tillämpas. 31 När så exempelvis en kommun fullgör sina skyldigheter och vidtar åtgärder för att förebygga bränder enligt 3 kap. lag (2003:778) om skydd mot olyckor har den alltså att iaktta även de krav som följer av MB:s allmänna hänsynsregler. 2.2.3 Det generella kravet på försiktighetsmått 2 kap. 3 MB Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid MB:s tillkomst eftersträvade man en allmänt hållen hänsynsregel som genom att ges ett vidsträckt tillämpningsområde skulle kunna täcka in alla verksamheter och åtgärder av betydelse för att uppnå balkens mål. I motiven till förevarande bestämmelse uttalades att det var omöjligt att förutse alla de risker från alla typer av verksamheter och åtgärder som kan omfattas av balken, varför en allmänt hållen hänsynsregel var påkallad, snarare än att precisera branschspecifika hänsynsregler om hur varje skada eller olägenhet skulle förebyggas. 32 Första stycket i paragrafen föreskriver ett generellt krav på försiktighetsmått och är att anse som MB:s grundläggande hänsynsregel. Behövliga försiktighetsmått skall vidtas för att förhindra skada eller olägenhet för såväl människors hälsa som för miljön. Av paragrafens andra stycke den s.k. försiktighetsprincipen framgår att sådana försiktighetsmått skall vidtas inte bara när det kan konstateras en konkret risk, utan även redan då det kan antas föreligga risk för skada eller olägenhet. Genom bestämmelsen, som är ett uttryck för principen om att förorenaren betalar, tydliggörs att ansvaret för att förebygga, hindra och motverka störningar för människors hälsa och miljön uteslutande åvilar den som är upphov till störningen. Omfattningen av de krav som i ett enskilt fall kan följa med stöd av 2 kap. 3 MB är emellertid inte obegränsade. 2 kap. 7 MB den s.k. rimlighetsregeln föreskriver att en avvägning alltid skall ske varvid särskilt skall beaktas nyttan av en försiktighetsåtgärd i förhållande till kostnaden av densamma. Beträffande uttrycket skada eller olägenhet för människors hälsa har detta en mycket vid 31 Prop. 1997/98:45, del I, s. 206. 32 Prop. 1997/98:45, del I, s. 214. 14

innebörd. Begreppet skada innefattar såväl fysiska som psykiska skador på människors hälsa. 33 Gällande innebörden av begreppet olägenhet för människors hälsa ges en legaldefinition i 9 kap. 3 MB. Härmed avses en störning som enligt en medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig. I likhet med vad som gäller för skada avses både fysisk och psykisk påverkan. Som olägenhet anses även utgöra störningar som på olika sätt har en negativ inverkan på välbefinnandet såsom exempelvis buller, lukt och termiskt inomhusklimat. Det krävs dock att det i så fall inte är fråga om en ringa påverkan. Bedömningen av vad som skall anses utgöra en olägenhet skall ske utifrån vad folk i allmänhet anser och inte vad en enskild person har för uppfattning i det enskilda fallet. Detta gäller även för bedömningen av huruvida en störning skall anses som ringa eller ej. Hänsyn skall emellertid tas till personer som är känsligare än normalt på grund av exempelvis allergi. 34 Som skada eller olägenhet för miljön avses påverkan på grund av utsläpp och andra liknande störningar. Även påverkan genom sådant som utarmar den biologiska mångfalden eller misshushållning med naturresurser, energi eller material anses falla under uttrycket skada eller olägenhet för miljön. 35 I många fall torde det inte erbjuda några svårigheter att avgöra vad som är en tillräckligt allvarlig störning för miljön för att denna skall falla inom förevarande paragrafs tillämpningsområde. I andra fall kan det vara desto svårare. Vid bedömningen av om en verksamhet eller åtgärds påverkan kan anses utgöra skada eller olägenhet skall framförallt beaktas vilken betydelse denna påverkan har för uppfyllandet av balkens mål; MB:s målsättning skall ju påverka tillämpningen av dess bestämmelser. 36 Beskaffenheten och omfattningen ifråga om de skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått som kan bli aktuella med stöd av den förevarande paragrafen kan variera betydligt. Vad som bl.a. inverkar på denna bedömning är en störnings farlighet, dess omfattning och hur förhållandena ser ut på platsen där påverkan sker. 37 Konsekvenserna av exempelvis ett utsläpp kan ju skifta beroende på ett områdes känslighet för påverkan, tidigare miljöbelastning etc. För tillämpningen av 2 kap. 3 MB saknar det betydelse huruvida en störning härstammar från yrkesmässig verksamhet. Kravet på skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått uppstår så snart det är fråga om en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Emellertid uppställs i andra meningen i paragrafens första stycke ett krav på att i yrkesmässigt bedriven verksamhet använda bästa möjliga teknik. Härmed avses den 33 Prop. 1997/98:45, del II, s. 15. 34 Prop. 1997/98:45, del II, s. 15. 35 Prop. 1997/98:45, del II, s. 15. 36 Prop. 1997/98:45, del I, s. 214. 37 Prop. 1997/98:45, del II, s. 15. 15

teknik som är ekonomiskt och tekniskt möjlig för branschen typiskt sett. 38 2.2.4 Övriga hänsynsregler Som beskrivits ovan föreskriver 2 kap. 3 MB ett generellt krav på försiktighetsmått. Detta allmänna krav preciseras emellertid i vissa hänseenden genom bestämmelserna i 2 kap. 2, 4-6 MB. Dessa äger i likhet med 2 kap. 3 MB tillämplighet på all slags verksamhet eller åtgärder som kan ha menlig inverkan på människors hälsa eller miljön. I 2 kap. 2 MB uppställs ett krav på att den som bedriver en verksamhet eller företar en åtgärd skall inhämta den kunskap som är nödvändig för att motverka uppkomst av skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 2 kap. 4 MB föreskriver ett produktvalskrav innebärande att vid försäljning och användning av kemiska eller biotekniska produkter skall i den mån det förekommer alternativ väljas bort det minst miljövänliga alternativet. Av hushållningskravet i 2 kap. 5 MB framgår att sparsamhet skall iakttas vid förbrukning av råvaror och energi samt att möjligheten till återanvändning och återvinning skall utnyttjas. Kravet på hushållning innefattar även att i första hand skall förnybara energikällor användas. Genom det lokaliseringskrav som kommer till uttryck i 2 kap. 6 MB föreskrivs att vid nyttjande av mark- och vattenområden skall väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet skall kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. 2.2.5 Rimlighetsregeln 2 kap. 7 MB Kraven i 2-5 och 6 första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande. Omfattningen av de krav som ställs utifrån hänsynsreglerna i 2 kap. MB kan komma att begränsas genom den skälighetsbedömning som föreskrivs i 2 kap. 7 MB. Av central betydelse för denna bedömning är, som framgår av andra meningen, huruvida kostnaden står i relation till nyttan. Syftet med regeln är följaktligen att förhindra att det ställs orimliga krav på en verksamhetsutövare; någonstans går en gräns där nyttan för miljön inte uppväger de kostnader som uppstår genom de krävda försiktighetsmåtten. Bevisbördan för att visa att kostnaden för en åtgärd inte är miljömässigt motiverad eller är orimligt betungande åvilar emellertid verksamhetsutövaren. 39 Skälighetsregler av 38 Prop. 1997/98:45, del I, s. 216. 39 Prop. 1997/98:45, del II, s. 24 f. Den omkastade bevisbördan kan även härledas från 2 kap. 1 MB. 16

liknande slag som den förevarande förekom även i äldre miljölagstiftning. Det kan dock vara intressant att påpeka att den nuvarande regeln innebär en skärpning jämfört med sina tidigare motsvarigheter. I 5 ML uppställdes krav på att verksamhetsutövaren skulle vidta de försiktighetsåtgärder som skäligen kunde fordras. Detta att jämföra med nuvarande krav på att försiktighetsmått skall vidtas så länge det inte kan anses orimligt. Vidare är den omkastade bevisbördan en förändring i skärpande riktning jämfört med äldre skälighetsregler. 40 Som nämnts är syftet med 2 kap. 7 MB att dra en gräns för tillämpningen av de grundläggande hänsynsreglerna. En prövning enligt paragrafens första stycke kan endast leda fram till en mildring av de krav som kan uppställas med stöd av hänsynsreglerna; det kan aldrig bli fråga om en skärpning. Vid denna bedömning är det som sagt kostnaden som utgör den främsta normen. För att avgöra huruvida kostnaden för en försiktighetsåtgärd är orimlig eller ej skall beaktas framförallt den miljönytta som åstadkoms genom åtgärden. Härvid spelar naturligtvis omständigheterna i det enskilda fallet in. Exempelvis måste ställas betydligt högre krav på bullerdämpning i ett bostadsområde jämfört med om det rör sig om ett industriområde; i områden där djur- eller växtlivet riskerar att utsättas för allvarliga störningar kan ställas strängare krav på försiktighetsmått än om det är fråga om områden där ingen sådan risk föreligger etc. Vid bedömningen av vilken nytta en åtgärd skall anses åstadkomma för människors hälsa och miljön, skall även beaktas de av riksdagen antagna miljömålen. 41 Även om syftet med förevarande bestämmelse är att dra en bortre gräns beträffande de krav som kan ställas utifrån den allmänna hänsynsreglerna, föreskrivs i paragrafens andra och tredje stycke att i vissa situationer kan ändå ställas högre krav än vad som följer av huvudregeln i första stycket. Undantaget begränsas emellertid till fall där det föreligger risk för överträdelse av en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. 2 1 st. 1 p. MB 42, och fall i vilka kan konstateras att en sådan norm inte följts. I dessa situationer är det till och med möjligt att ställa längre gående krav än vad som följer av de allmänna hänsynsreglerna. 43 40 MB-kommentaren, s. 2:29. 41 Prop. 1997/98:45, del II, s. 24. 42 Enligt 5 kap. 1 MB bemyndigas regeringen att genom förordning utfärda miljökvalitetsnormer för antingen vissa geografiska områden eller hela landet. Normerna uppställer krav avseende kvalitén på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt. Ifråga om förorenings- och störningsnivåer är miljökvalitetsnormerna utformade som gränsvärden, 5 kap. 2 1 st. 1 p. MB. Det skall i sammanhanget påpekas att en miljökvalitetsnorm aldrig ger rätt att förorena eller störa upp eller ner till det stipulerade gränsvärdet, se prop. 1997/98:45, del II, s. 43 ff. 43 Prop. 2009/10:184 s. 73 f. 17

2.2.6 Den grundläggande regeln avseende ansvar för skadad miljö 2 kap. 8 MB Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten uppkomma. Medan bestämmelserna i 2 kap. 2-6 MB uppställer krav på åtgärder för att förebygga, hindra och motverka att det uppstår skada eller olägenhet för miljön, föreskriver regeln i 2 kap. 8 MB vilka krav som kan ställas i de fall där en skada eller olägenhet redan har uppkommit. De förstnämnda bestämmelserna är således att beteckna som preventiva i motsats till sistnämnda regel som har ett reparativt syfte och sin spets riktad mot redan inträffade skador. Skälet till placeringen av ansvarsregeln för skadad miljö i MB:s 2 kap. förklaras av att man från lagstiftarens sida ansett regeln vara av allmän betydelse för miljöarbetet och att detta därför bör slås fast genom att förlägga denna tillsammans med de allmänna hänsynsreglerna. 44 Ifråga om vissa skadetyper, föroreningsskador och allvarliga miljöskador, preciseras ansvaret genom reglerna i 10 kap. MB. 2 kap. 8 MB bygger på principen om att förorenaren betalar. I korthet anger bestämmelsen att det är den som har bedrivit eller bedriver en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön som bär ansvaret för att denna avhjälps. Ansvaret är emellertid inte oinskränkt då avhjälpande skall ske endast i den utsträckning det kan anses skäligt enligt 10 kap. MB. Av sista meningen i den ifrågavarande bestämmelsen framgår att i vissa fall kan det istället för avhjälpande bli fråga om att ersätta skadan eller olägenheten. Det centrala rekvisitet för att ansvar för avhjälpande skall kunna utkrävas är att det rör sig om en skada eller olägenhet för miljön. Därigenom utesluts från regelns tillämpningsområde skador på människors hälsa. 45 Genom hänvisningen till 10 kap. MB kan regeln ge sken av att ha sin udd riktad mot sådana skador som beror av förorenande verksamhet, t.ex. läckande tunnor med kemiskt avfall eller utsläpp från en industri. 46 Sannolikt var det också lagstiftarens ursprungliga tanke att det primära tillämpningsråde skulle vara just föroreningsskador. 47 Begreppet skada eller olägenhet är emellertid betydligt bredare och innefattar åtskilligt mer än bara skador av förorenande verksamhet. För bedömningen av skadebegreppet kan ledning hämtas från 32 kap. 3 1 st. MB som innehåller 44 Prop. 1997/98:45, del I, s. 236. 45 Prop. 1997/98:45, del II, s. 13. Verksamhetsutövaren kan dock ha ett skadeståndsansvar för personskador enligt 32 kap. MB. 46 Vid MB:s tillkomst reglerade 10 kap. MB en verksamhetsutövares ansvar för utredning och efterbehandling av förorenade område. 47 Bengtsson 2001, s. 77. 18

en icke uttömmande uppräkning av sådana skador som ersätts enligt MB:s skadeståndsregler. 48 Förutom skador orsakade av förorening av mark och vatten anses som skada eller olägenhet även buller, skakningar, obehag genom djur och utsläpp i vattenområden som inte innebär förorening. Vidare innefattas olika former av estetiska störningar såsom förfulning av landskapsbilden. 49 När det kan konstateras att det rör sig om en skada eller olägenhet för miljön åligger det den som är orsak till denna att tillse att det sker ett avhjälpande. Det uppställs emellertid inget krav på att den som gett upphov till skadan själv måste genomföra de faktiska avhjälpningsåtgärderna. I ett fall där det skulle vara mer kostnadseffektivt att uppdra dessa åt någon annan står det den ansvarige fritt att göra så. Det kan även förhålla sig så att vissa åtgärder endast får eller kan utföras av vissa personer. 50 För det fall att det skulle vara en ren omöjlighet att avhjälpa en skada eller olägenhet fritar detta naturligtvis inte från ansvar. Exempelvis då någon genom skogsavverkning har orsakat skada på djur- och växtliv i området är ett faktiskt avhjälpande ofta praktiskt ogenomförbart. Ansvaret kan i ett sådant fall istället utgöras av ett krav på olika typer av kompensationsåtgärder för att så att säga neutralisera skadan genom att förbättra natur- eller kulturmiljön i något annat hänseende. 51 För att träffas av avhjälpandeansvar krävs inte att verksamheten fortfarande måste pågå. Av ordalydelsen framgår att även den som bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som gett upphov till skada eller olägenhet har ett ansvar. Det är således inte möjligt att kringgå regeln och undgå ansvar genom nedläggning eller överlåtelse av verksamheten. Huruvida den miljöstörande handlingen skett inom ramen för näringsverksamhet eller ej saknar betydelse för regelns tillämpbarhet. 52 Ansvaret uppkommer så snart det är fråga om att en verksamhet eller åtgärd medfört skada eller olägenhet för miljön. Sedan konstaterats att det finns ett ansvar för avhjälpande enligt 2 kap. 8 MB återstår som ett sista steg att bestämma ansvarets omfattning; avhjälpande skall ske i den mån det kan anses skäligt enligt 10 kap. MB. I flera fall förekommer i MB bestämmelser som avviker från den förevarande ansvarsregeln i 2 kap. 8 MB. Dessa bestämmelser äger i så fall företräde i den mån de avviker. 53 Som exempel kan nämnas 7 kap. 7 MB och 16 kap. 9 MB som berör krav på kompensationsåtgärder. Parallellt med ett ansvar för avhjälpande av en skada eller olägenhet kan den som är upphov till 48 MB-kommentaren, s. 2:35. 49 MB-kommentaren, s. 2:35. 50 Prop. 1997/98:45, del II, s. 26. 51 MB-kommentaren, s. 2:34 f. 52 Prop. 1997/98:45, del II, s. 25. 53 Prop. 1997/98:45, del II, s. 26. 19

denna i förekommande fall även åläggas ett skadeståndsansvar. 54 Exempelvis i ett fall där skett ett utsläpp av giftiga ämnen i ett vattendrag och till följd av detta har en fiskodling skadats. Det föreligger då dels ett ansvar för att avhjälpa föroreningen, dels ett ansvar att ersätta de skador som orsakats fiskodlingen till följd av utsläppet, t.ex. ersättning för förlust av inkomst, ersättning för döda eller förgiftade fiskar m.m. 2.3 Miljöfarlig verksamhet 9 kap. MB 2.3.1 Definitionen av miljöfarlig verksamhet Med miljöfarlig verksamhet avses 1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten, 2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller 3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Begreppet miljöfarlig verksamhet introducerades i svensk rätt redan i och med tillkomsten av ML 1969. Den nuvarande definitionen i 9 kap. 1 MB stämmer i huvudsak överens med den dåvarande definitionen i 1 ML. 55 En viktig skillnad mellan de båda bestämmelserna är att ML helt saknade tillämplighet om en verksamhet inte var att klassificera som miljöfarlig. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB å sin sida är dock tillämpliga på alla sorters verksamheter, alldeles oavsett om de faller in under definitionen i 9 kap. 1 MB. Det är därför inte längre lika viktigt om en verksamhet är att anse som miljöfarlig eller ej. Detta är emellertid av betydelse för frågor som rör t.ex. tillstånds- och anmälningsplikt samt tillsyn. 56 Vad som skall avses med miljöfarlig verksamhet definieras i 9 kap. 1 1-3 p. MB. Ett grundläggande krav härvid är att en verksamhet måste utgöra användning av mark, byggnader eller anläggningar ; det skall alltså vara fråga om en fast störningskälla. Om en sådan användning innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller kan medföra olägenhet för människors hälsa eller 54 32 kap. 2 MB. Se även prop. 1997/98:45, del II, s. 26. 55 Detta följer av en jämförelse av ordalydelsen mellan 1 ML och 9 kap. 1 MB. Se även Michanek 2008, s. 248 not 15. 56 Se Michanek 2008, s. 248 f. för en utförlig redogörelse. 20

miljön är den att anse som miljöfarlig. Något krav på att verksamheten måste utgöra en reell fara för miljön uppställs inte. Det tillräckligt med ett utsläpp enligt p. 1 eller användning av mark, byggnad eller anläggning enligt p. 2 och 3 på ett sätt som kan medföra olägenhet eller förorening, för att verksamheten ifråga skall vara att betrakta som miljöfarlig. Inte heller uppställs krav på att verksamheten måste bedrivas aktivt eller innefatta någon mänsklig aktivitet. Exempelvis är en soptipp eller avfallsdeponi som inte används aktivt eller tillförts något material att anse som miljöfarlig verksamhet eftersom det rör sig om användning av mark på ett sätt som kan medföra olägenhet. Även förvaring av tunnor med skadliga kemikalier på en fastighet utgör sådan markanvändning som är att anse som miljöfarlig verksamhet. 57 2.3.2 Verksamhetsutövarbegreppet vid miljöfarlig verksamhet Vem som skall betraktas som utövare av en miljöfarlig verksamhet framgår varken av MB eller dess förarbeten. 58 Istället har överlämnats till rättstillämpningen att lösa denna fråga. I de allra flesta fall torde det inte erbjuda några svårigheter att peka ut utövaren av en miljöfarlig verksamhet. Desto mer komplicerat blir det emellertid i en situation där flera enskilda rättssubjekt är delaktiga, så som i ett fall där ett eller flera dotterbolag driver verksamhet under ledning av ett moderbolag. Viss ledning kan hämtas från lag (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (fortsättningsvis Sevesolagen). Av nyssnämnda lags 2 framgår att med verksamhetsutövare skall avses varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare. I förarbetena till MB uttalas att den praxis som KN utvecklade gällande tolkningen av begreppet miljöfarlig verksamhet även fortsättningsvis skall ge ledning. 59 KN:s rättsutveckling i detta avseende innebar att det var den som innehade den faktiska och rättsliga möjligheten att vidta en åtgärd som var att anse som verksamhetsutövare. 60 Mot bakgrund av nyssnämnda förarbetsuttalanden har detta synsätt anammats av miljödomstolarna. Nedan redogörs kortfattat för två avgöranden från MÖD där domstolen gjort betydelsefulla uttalanden rörande tolkningen av 57 Prop. 1997/98:45, del II, s. 107. 58 Miljöbalksutredningen, SOU 1996:103, s. 138, föreslog en definitionen av verksamhetsutövarbegreppet som innebar att den som utövar eller har utövat ett personligt eller ekonomiskt väsentligt inflytande över den verksamhet som kan har orsakat föroreningen skulle likställas med den som bedriver eller har bedrivit en sådan verksamhet. På grund av kritik från Lagrådet uteblev en legaldefinition eftersom rådet var av uppfattningen att man först skulle invänta Aktiebolagskommiténs slutbetänkande, SOU 2001:1. 59 Prop. 1997/98:45, del I, s. 327. 60 Bjällås 1996, s. 178 med hänvisningar. 21

verksamhetsutövarbegreppet: MÖD 2005:64 och 2010:23. I MÖD 2005:64 prövade domstolen vem som skulle anses vara verksamhetsutövare av den miljöfarliga verksamhet som bedrevs vid ett antal återvinningsstationer. Bolaget SITA Sverige AB (fortsättningsvis bolaget) hade av fem bolag med nationellt ansvar för insamling av avfall, getts i uppdrag att ställa i ordning de aktuella återvinningsstationerna, hårdgöra markytan samt eventuellt även inhägna dem. Därtill ingick i uppdraget även underhåll. Det ankom också på bolaget att skaffa nödvändiga tillstånd och lov. Mot bakgrund av detta ansåg MÖD att bolaget hade en sådan ställning att det hade både den faktiska och rättsliga möjligheten att vidta åtgärder mot störningar och olägenheter. Det var därför bolaget som var att betrakta som verksamhetsutövare och inte de fem uppdragsbolagen. I domskälen hänvisades även till Sevesolagens definitionen av versamhetsutövarbegreppet. I MÖD 2010:23 gällde frågan vem som var att anse som verksamhetsutövare avseende den miljöfarliga verksamhet i form av de avfallsmassor som lagts upp i syfte att skapa en skidbacke. Var det bolaget som administrerade en vägbom och utjämnade avfallsmassorna vid deponin eller var det istället föreningen Friluftsfrämjandet som gett bolaget i uppdrag att utföra de nyssnämnda uppgifterna? Av betydelse för bedömningen av denna fråga fäste MÖD vikt vid följande. Bolaget hade ej haft ansvar för att verksamheten vid skidbacken anmälts i behörig ordning samt att det även saknade möjlighet att kontrollera att de villkor och råd som meddelats efterkoms. Av betydelse var även den omständighet att bolaget ej haft något inflytande över hur den aktuella skidbacken skulle byggas och utformas. Mot bakgrund av dessa omständigheter uttalade MÖD att bolaget ej kunde vara att betraktas som verksamhetsutövare då det inte kunde anses ha den faktiska och rättsliga möjligheten att vidta åtgärder för att förhindra störningar och olägenheter. 2.4 Ansvar för föroreningsskador 10 kap. MB 2.4.1 Bakgrund Den grundläggande regeln gällande ansvar för skadad miljö återfinns i 2 kap. 8 MB: det är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön som ansvarar för att skadan avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. MB. Genom att det talas om skada eller olägenhet för miljön innefattas inte enbart skada på miljön som beror av föroreningar utan även störningar i form av exempelvis buller, skakningar och obehag genom djur faller inom förevarande lagrums tillämpningsområde. Vad beträffar det offentligrättsliga ansvaret för skador på miljön till följd av föroreningar finns särskilda bestämmelser i 10 kap. MB. 22